Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skärpning av bötesstraffet vid nedskräpning.
Allmän nedskräpning är ett omfattande problem som inte bara kostar samhället miljoner kronor i onödiga utgifter, utan även innebär en stor hälsorisk för djur och miljö. En Sifoundersökning från 2007 visar att 48 procent av den svenska befolkningen anser att nedskräpningen ökat de senaste åren. Ändå har myndigheter inte tagit problemet på allvar, utan betalar bara ökade utgifter för städning. Inga större åtgärder för att hindra människor från att skräpa ned har vidtagits, förutom enstaka informationskampanjer.
Sveriges tre största städer lade uppåt 219 miljoner skattekronor på nedskräpningen 2008, men även landskap och landsbygd drabbas. En undersökning från Stockholms Miljöcentrum (2001) visar att 8 800 ton skräp årligen slängs på marken i Sverige. Detta skräp måste i många fall plockas upp manuellt, vilket kostar skattebetalarna 377 miljoner kronor om året (2003).
Man har uppskattat att det varje år kastas över 20 000 ton sopor i Nordsjön. Till största delen handlar det om plast. För 20 år sedan kom hälften av plasten från industrin. Nu står nedskräpande konsumenter för 90 % av plastskräpet.
Den holländske marinbiologen Jan van Franker forskar i nedskräpningens följder för fågellivet, bland annat genom att undersöka maginnehållet hos döda stormfåglar. För Svenska Dagbladet berättar han i februari 2008 att 95 % av de undersökta fåglarna hade plast i magen. Fåglarna tror att plastbitarna är mat, äter dem och matar sina ungar med dem. Detta leder inte sällan till en långsam och smärtsam svältdöd.
Lantbrukarnas Riksförbund räknar med att över 2 000 kor dör varje år av vassa föremål. Det är en lång och smärtsam död där matstrupar eller magar skärs upp av något vasst som kon fått i sig. Något måste göras för att förhindra denna negativa utveckling. Organisationen Håll Sverige Rent visade år 2007 att uppåt var tredje svensk slänger skräp på marken. En procent av svenskarna slänger skräp på marken så ofta som varje dag.
Det är i dag olagligt att skräpa ned i Sverige. Miljöbalken 29 kap. 7 § lyder: ”Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år.”
Tyvärr förtas innebörden i denna paragraf av paragraf 11 i samma kapitel: ”Om en gärning som avses i […] 7 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.”
Den vanligaste nedskräpningen är av en sådan art att den bedöms som ringa, vilket innebär att man blir utan straff för sin gärning. En större konsekvens av ett brott skulle ge riktiga resultat. Genom en nolltolerans mot nedskräpning i New Yorks tunnelbana lyckades man där göra perrongerna till en mer trivsam miljö där fler mådde bra. En tuffare attityd mot nedskräpare gav en spiraleffekt som innebar att betydligt färre skräpade ner.
Böter är en påföljd för brott enligt 1 kap. 3 § brottsbalken (1962:700). Av 8 kap. 3 § regeringsformen följer bland annat att föreskrifter om brott och rättsverkan av brott meddelas genom lag. Lagar stiftas av riksdagen (1 kap. 4 § regeringsformen). Det är alltså riksdagen som beslutar om införandet av böter för nedskräpning.
Det är viktigt att vi tar dessa problem på allvar. Ökade bötesstraff för nedskräpning skulle uppmuntra fler att anmäla brott. Det skulle även få rättsväsendet att ägna det mer tid samt effektivt hindra fler från att förstöra miljön.
Regeringen bör se över möjligheterna att öka bötesstraffet för ringa nedskräpning vad avser 29 kap. 11 § miljöbalken.