Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förändra åldersgränsen på biografer.
Vi moderater är starka ambassadörer för individuellt ansvarstagande och rätten att styra sina egna val fritt från byråkratiska regler och överförmynderi. När det handlar om beslut som rör den egna familjen känns det naturligt att valen görs av den enskilde, framförallt när det kommer till barnuppfostran. Det är ett ansvar och en skyldighet att föra över värderingar och åsikter till sitt barn. Delar av svensk lagstiftning står i vägen för detta.
Lagen om vuxen medverkan på biograf som infördes 1991 i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram, syftar till att motverka skadlig våldsskildring. Regelverket är idag omodernt och leder till överförmynderi. Filmer som får 15-årsgräns får inte ses av barn under 15 även om det sker i vuxet sällskap. Det finns med andra ord inte samma tillämpningsregel som gäller för åldergränserna 7 respektive 11 år, där barn som inte uppnått åldern trots allt kan ta del av filmen tillsammans med vuxen.
Lagstiftningen tar i det här fallet inte hänsyn till den teknikutveckling som skett eftersom den utgår från att biografer är enda källan till våldsskildring. En lagstiftning av det slaget underminerar föräldrars ansvar och motverkar inte på något sätt spridningen av övervåld. Att hyra film eller att spela dataspel i hemmet med våldsinslag är inte reglerat. Det är inte heller vanligt surfande på Internet, som erbjuder ett mycket större och grövre våldsutbud än vad en biofilm någonsin förmår göra. Därutöver har reglerna negativ inverkan på biografpersonalens arbetsmiljö när de ständigt behöver konfrontera arga föräldrar som känner sig kränkta. Att i sällskap med sina barn nekas se en film kan upplevas som kränkande.
Våldsskildringsrådet har gjort en uppföljning för att ta reda på hur föräldrar som berörs av reglerna kring vuxenmedverkan upplever dem. Den är dock missvisande eftersom de föräldrar som intervjuats enbart har barn i åldersspannet 4 till 11. Responsen blev positiv vilket kan förklaras med att föräldrarna till barn i den åldern inte berörs. Reglerna drabbar främst dem med barn i yngre tonåren.
Mot den bakgrunden behövs en förändring med en lagstiftning som harmoniserar mer med värderingarna som finns i dagens samhälle: öppenhet, eget ansvar och valfrihet. En lagstiftning som tydligt underminerar föräldrarnas ansvar är inte modern och den motverkar det individuella ansvaret. Vi måste ta avstånd från ett överförmynderisamhälle och aktivt uppmuntra till egna beslut.