Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett öppet och aktivt fredsmuseum som en resurs för förebyggande av väpnade konflikter på alla nivåer: lokalt, nationellt och globalt.
År 2014 har Sverige haft ”200 år av fred” (d.v.s. Sverige har inte haft stridsberedda trupper på främmande mark under 200 år). I internationella sammanhang uppfattas detta som något fullständigt unikt. Särskilt i konfliktområden kan detta ge människor en strimma av hopp: att fred också ska kunna bli möjligt i deras eget land, i deras egen region.
En intressant fråga – sett ur nationellt perspektiv – är hur Sverige ska skapa ytterligare ”200 år av fred” efter 2014, i globaliseringens och klimatkonflikternas tid.
”Väpnade konflikter är det allvarligaste hindret för utveckling i många länder”, enligt Sveriges politik för global utveckling (PGU, 2003). Svensk utvecklingspolitik ska innefatta alla skeden i konflikthantering. Sveriges riksdag har också beslutat ”att tonvikten i arbetet bör ligga på de två första stegen i en konflikthanteringsprocess” och ”bidra till att konflikterna hanteras så att våldsanvändning och mänskligt lidande kan undvikas”. Här bör ”de största ansträngningarna göras”. Sverige bör också gå i fronten för förebyggande: ”Den roll Sverige kan och bör ta på sig, tillsammans med andra likasinnade, är att vara konstruktivt pådrivande för att ett konfliktförebyggande perspektiv successivt skall genomsyra politiken” (En säkerhetsordning för 2000-talet, bet. 2000/01:UU4).
De flesta konflikter är nu – efter 1989 – inom stater, inte mellan stater. Detta innebär bl.a. att det civila samhällets organisationer idag har mycket större möjligheter att bidra till arbetet med att analysera grundorsaker och metodiskt bearbeta och lösa upp konflikter, innan de resulterar i väpnat våld.
Både när det gäller konflikter mellan stater och inom stater är nyckeln att utrusta stater och samhällen för att klara av sina egna konflikter med fredliga medel. I FN-rapporten om förebyggande av väpnad konflikt 2006 efterlyser FN:s dåvarande generalsekreterare, Kofi Annan, ”lokala och nationella resurser för förebyggande” med syftet att främja inhemska, självbärande infrastrukturer för fred i ett samarbete mellan regering och det civila samhället (A/60/891, 2006).
En satsning på ett svenskt fredsmuseum bör ses som en sådan ”nationell resurs för förebyggande”. Det finns redan i dag ett fredsmuseum i Uppsala, som med sina knappa resurser utgör ett blygsamt embryo till ett ovan skisserat aktivt fredsmuseum. Dess erfarenheter bör givetvis tas till vara i det fortsatta arbetet för att skapa förutsättningar för ett framgångsrikt, resursstarkt, svenskt fredsmuseum.
Ett modernt fredsmuseum arbetar aktivt, det erbjuder kunskaper, visar på möjligheter att arbeta för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet och ger inspiration att bjuda motstånd mot våldet och bidra till en rimligare värld.
Fredsmuseet ska vara en resurs som visar att det är möjligt att bearbeta konflikter med fredliga medel och att det är möjligt att omrusta till förebyggande av våld och väpnad konflikt. Sverige kan och bör utnyttja ”200 år av fred” som en ”exportvara” och visa hur den varit möjlig (t.ex. bondefreder, övergång från stormaktsambitioner till utveckling av ett industrisamhälle, utveckling av demokratin, det civila samhällets roll, folkligt agerande i konflikter, kvinnornas roll, stöd till fredsrörelsen, samarbete mellan det civila samhällets organisationer och regering/myndigheter).
Fredsmuseet ska visa på och stärka sambanden mellan lokala initiativ och verksamheter för en fredskultur och politiken för förebyggande av väpnat våld. I ett nära samarbete med olika kulturinstitutioner och organisationer kan fredsmuseet ta till vara och utveckla kulturens fredsskapande kraft.
I samarbete med det civila samhällets organisationer, inklusive de trosgrundade samfunden, utbildnings- och forskningsinstitutioner, myndigheter och företag kan det bidra till kunskaper, kompetens, inspiration och nätverk – lokalt, nationellt, i Östersjöområdet och globalt. Utställningar och andra produktioner bör översättas till olika språk vid sidan av svenska och engelska. Ett fredsmuseums olika möjligheter att bidra till fredliga relationer med Ryssland bör särskilt beaktas.
Ett nyckelord i fredsarbete är utbildning – museet kan agera genom interaktiva utställningar, seminarier, workshops och virtuella satsningar. Museets verksamhet ska inte heller vara begränsat till själva byggnaden utan ha medarbetare som tar vara på museets resurser i lokala projekt i Sverige och i samarbete med ambassader och biståndskontor i andra länder, särskilt konfliktområden.
Museet ska kunna erbjuda både fasta sektioner om t.ex. svensk och internationell fredshistoria, kompletterade av tillfälliga utställningar och vandringsutställningar, som också kan spridas lokalt och internationellt, t.ex. i samarbete med andra fredsmuseer.
Museets informations- och kommunikationsteknik kan inte bara innefatta databaser med exempel på fredsskapande verksamheter i olika delar av världen och information om olika produktioner för fred (filmer, böcker, teateruppsättningar, musikstycken, etc.) utan också erbjuda den nya teknikens möjligheter med filmer, kulturellt och pedagogiskt material ”on demand” till olika delar av världen. En av de viktigaste målgrupperna här – och i museets övriga verksamhet – är barn och ungdom.
En satsning på arkitektonisk förnyelse och skönhet kommer dessutom att göra ett centralt beläget fredsmuseum till en mycket attraktiv destination för gästande politiker, opinionsbildare och andra yrkesgrupper, liksom exempelvis för skolklasser och turister.
Många städer och länder i världen har byggt upp fredsmuseer, bl.a. åtta städer i Japan. Sverige har särskilda förutsättningar att skapa en nationell och global resurs för fred och säkerhet. Mobilisering, planering, finansiering och uppbyggnad av ett fredsmuseum, på plats senast 2014, bör ske i ett brett och förtroendefullt samarbete mellan berörda myndigheter, det civila samhällets organisationer och näringsliv.