Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av åtgärder för att säkerställa långsiktigt bevarande av kulturhistoriskt unika miljöer.
Sverige rymmer ett begränsat antal sammansatta, väl sammanhållna och fortfarande levande kulturmiljöer av nationellt intresse. Dessa har på olika sätt funnit skyddsformer och förvaltningslösningar (stiftelser, byggnadsminnen, kulturreservat, eller andra skyddsformer enligt KML, PBL eller miljöbalken). Samhällets möjlighet att stödja en långsiktig förvaltning av dessa miljöer bör dock förstärkas eftersom de utgör en närmast oersättlig del av den svenska kulturskatten.
Nuvarande stödsystem bygger näst intill uteslutande på investeringsbidrag som med hänsyn till kapitaliseringseffekter sprids på ett stort antal objekt. Effekten av detta blir att man möjligen hjälpligt förmår bevara det tomma skalet (byggnaden) i kulturmiljöerna. Detta är i många fall tillräckligt. I de levande och sammansatta miljöerna förmår dock systemet inte att stödja det som skänker dem liv och innehåll, d.v.s. museal industriproduktion, inventariesamlingar och parker/kulturlandskap.
Skötsel och kontinuerlig vård är i berörda anläggningar särskilt betydelsefullt eftersom det är sådana insatser som gör dem levande för den besökande allmänheten. Det saknas i dag ett instrument för att långsiktigt säkerställa förvaltningen och bevarandet av dessa anläggningar och miljöer som, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, är särskilt angelägna att bevara som en del av vårt nationella kulturarv.
Exempelvis i fråga om bevarande av inventariesamlingar av nationellt intresse bör framhållas att de i första hand har betydelse i sin ursprungliga miljö och sitt ursprungliga sammanhang. Dessvärre är det emellertid så att nuvarande regelsystem inte medger att de kulturminnesvårdande myndigheterna stöder löpande vård och skötsel av inventariesamlingar utanför offentliga miljöer. Den sittande Kulturutredningen bör lägga förslag till regeringen som ändrar på detta.
I fråga om parkvård och skötsel av kulturlandskap visar erfarenheten från nuvarande bidragsgivning att löpande driftstöd förefaller långsiktigt tämligen meningslöst om man inte kan säkerställa att den löpande vården pågår framdeles, vilket inte heller dagens regelverk kan garantera.
Ett bra och tydligt exempel på vad vi gärna vill lyfta fram är den unika miljön i och kring Grönsöö slott där den av ägarfamiljen bildade stiftelsen utför stora insatser för att levandegöra svensk kultur. Den typen av insatser måste bättre uppmuntras än vad som hittills gjorts.
Nuvarande statligt stöd till Grönsöö sker genom treåriga kulturvårsdsavtal ur anslaget 28:25. För en museiverksamhet med ett allframtidsperspektiv blir detta system kortsiktigt och osäkert. Ett annat problem med det nuvarande stödet till Grönsöö är att det inte riktigt passar in inom ramen för det normala förfarandet där en länsstyrelse beviljar bidraget efter medelsfördelning från RAÄ. Storleken på stödet i förhållande till medelstilldelningen till ett normalt län kan i längden göra det svårt att fatta sådana beslut.
För att fylla en allt tydligare lucka mellan mål och medel i kulturmiljövården när det gäller sammansatta och levande kulturmiljöer föreslår jag att regeringen framöver – gärna utifrån vad Kulturutredningen förhoppningsvis kan komma att föreslå –, att en förstärkning görs, lämpligen på så sätt att medel avsätts till ett nytt anslag för särskilda insatser inom kulturmiljöområdet, mot bakgrund av vad vi här skissartat beskrivit.
Ett sådant anslag skall syfta till att möjliggöra satsningar för att säkerställa en långsiktig förvaltning och vård av kulturhistoriska värden i redan befintliga och skyddade sammansatta kulturmiljöer, som ur ett kulturhistoriskt perspektiv är särskilt angelägna att bevaras som en del av vårt nationella kulturarv.