Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet och vikten av förebyggande arbete i frivilligorganisationer och i kommuner.
Sverige har gjort gigantiska förändringar när det gäller alkoholpolitiken. Från årsskiftet 2004 gäller nya införselregler av alkohol. Det innebär att medborgare över 20 år vid varje inresa kan ta med sig 10 liter sprit, 90 liter vin, 20 liter starkvin och 110 liter starköl om inte privata skäl motiverar en än större införsel. Det innebär att många har ett stort förråd av alkohol i sina hem.
Många vuxna klarar inte av att vara förebild för sina barn och ungdomar. Cirka 385 000 svenska barn lever i hem där föräldrarna dricker för mycket. Vart femte barn lever i ett hushåll där en vuxen har förhöjd konsumtion av alkohol, så kallat riskbruk. Värst är det bland de ensamstående papporna, där är andelen vart fjärde barn, enligt en rapport från Folkhälsoinstitutet.
Folkhälsoinstitutet har gått igenom forskning för att se hur barn påverkas i längden av föräldrars riskbeteende. Resultaten talar för att allvariga alkoholproblem i familjen medför hälsorisker för barnen men att risken, alkoholproblem undantaget, inte behöver bestå i vuxen ålder. Det är tydligt att ju fler svagheter familjen har, desto större risk för att föräldrarnas drickande kan påverka barnen negativt.
I socialtjänstlagen föreskrivs att kommunerna genom socialnämnderna ska arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Och senare fastslås att man ska verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden.
I skenet av detta behövs, som ett komplement till en restriktiv alkoholpolitik, en ny satsning på frivilligorganisationer, föreningar och kommunernas förebyggande arbete. Alkoholfria mötesplatser och aktiviteter såsom fritidsgårdar, parklek och drogfria danser är viktiga inslag.
Kommunernas bidrag till ungdomsorganisationerna har tidigare inneburit att idéburen verksamhet kunnat bedrivas, ibland i samverkan med kommunerna i kommunala fritidsgårdar, ibland i egna gårdar, finansierade med hjälp av kommunen, men med många frivilliga ledare för att öka resurserna. Tyvärr har detta arbete under en längre tid blivit allt sämre. Nu konkurrerar de med medel till kommunernas vård, skola och omsorg.
Det är inte ambitionerna det är fel på i det sammanhanget. Det är snarare så att när ramlagstiftningen blir så vid uppstår ibland så många krav i ett sammanhang att det alltid är de mest akuta insatserna som ges prioritet. Det långsiktiga allmänpreventiva och ur samhällsperspektiv relativt sett billiga arbetet får stå tillbaka för akuta, dyrbara och krisartade insatser.
Nu är det hög tid att satsa på verkningsfulla övergripande verksamheter som kompletteras med en systematisk och långsiktig satsning på lokala förebyggande insatser för barn och ungdomar. Detta måste ske i samverkan med ungdomsorganisationerna och folkrörelserna. Det frivilliga arbetet inom Folkrörelsesverige måste åter på allvar betraktas som den resurs det fortfarande är. Det är samtidigt viktigt att framhålla föreningslivets roll i den demokratiska fostran och utvecklingen, vilket också kan vara ett bidrag till en senarelagd alkoholdebut och en utveckling av en mera hälsosam livsstil.
Av preventionsforskning från flera länder framgår allt tydligare att de lokala insatserna är helt avgörande för de resultat som ger framgång i ett minskat drickande och en ökad punktnykterhet. Ett viktigt inslag i dessa är då bra och välorganiserade aktiviteter. Det är inte så att ungdomar som deltar i dessa helt avstår från alkohol, men de har en lägre konsumtion och hamnar inte utanför ett socialt nät av kamrater, föräldrar, ledare med flera. Våra folkrörelser bedriver ett omfattande socialt förebyggande arbete bland våra barn och ungdomar runt om i vårt land. Flera av folkrörelserna har mer än hundra års historia med erfarenheter och kunskaper om verksamhet med barn och ungdomar. Vi borde bättre ta vara på denna resurs när vi skall lösa och finna bra former för förebyggande insatser för barn och ungdomar.
Idrottsrörelsen, folkbildningen och trossamfunden har ett grundläggande stöd från samhället och bildar själva myndighet för fördelning av detta stöd.
Något motsvarande grundstöd finns inte för övriga folkrörelser. Den modell som ligger till grund för idrottsrörelsen, folkbildningen och trossamfunden borde därför uppmärksammas mera och skulle kunna fungera som förebild även för andra folkrörelsers resursfördelning.