Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en översyn av utgångspunkterna för det offentliga stödet till kulturen.
Den kulturpolitiska debatten har sedan flera decennier tagit sin utgångspunkt dels ur antagandet att den offentligt finansierade kulturen är oumbärlig för samhället, dels att samma kultur måste skyddas och fredas från marknaden. Om de medel som idag används för att finansiera den offentligt stödda kulturen istället återgavs till skattebetalarna som därmed själva fick avgöra sättet med vilket pengarna spenderades skulle vårt rika kulturliv enligt detta synsätt upphöra att existera. Premissen för denna argumentation bygger på att svenska medborgare inte självmant på en öppen marknad styrd av tillgång och efterfrågan skulle förmå fatta ”rätt” beslut avseende vilken kultur som bör finnas. Alternativt skulle människors små ekonomiska marginaler föranleda att kulturen bortprioriteras för mer basala behov. Endast den rent ”kommersiella” kulturen skulle därmed överleva, varför resonemangets slutsats blivit att staten istället bör ta ut en liten del av allas insatser för att åstadkomma kulturyttringar vars kulturella marginaleffekter är väsentligt större än bördan för skattekollektivet.
Denna utgångspunkt måste dock ifrågasättas ur flera perspektiv. För det första är den grundläggande normativa ansatsen moraliskt tveksam. En av demokratins mest grundläggande principer gäller den om likabehandling av alla människor. Därför bör staten i största möjliga mån undvika att stödja vissa människors enskilda subjektiva intressen framför andras. Detta blir dock oundvikligen fallet när staten formulerar de moraliska och politiska villkoren för vilka kulturyttringar som skall ges samhällets stöd. Eftersom det knappast kan tillhöra statens grundläggande uppgifter att subventionera vissa människors fritidsintressen bör den grundläggande moraliska utgångspunkten för kulturstödet ifrågasättas.
Trots det allmänmoraliska tillkortakommandet i dagens kulturpolitiska ansats kan den dock vägas upp av andra djupare och mer sofistikerade motiv. Är det t.ex. rimligt att samhället och politiken tittar på när kulturhistoriskt viktiga institutioner som Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern går omkull i marknadsekonomins krav på vinst (eller åtminstone frånvaron av återkommande förluster)? Häri ligger dock kärnan till det största felslutet i dagens kulturdebatt, nämligen den bristande förmågan att separera värnandet av vårt kulturhistoriska arv och stödet till övrig kultur. Vissa kulturinstitutioner, bl.a. ovan nämnda, är otvivelaktigt oumbärliga ur ett kulturhistoriskt perspektiv. För kommande generationers skull, som också har rätt att ta del av allas vårt gemensamma arv, har vi därför ett kulturbevarande ansvar. Operan och Dramaten låter sig inte gärna återskapas om de går omkull och rivs, precis som Leonardo da Vincis Mona Lisa aldrig kommer att kunna återuppstå om den bränns sönder. Ofta används dock dessa kulturhistoriska inrättningar som slagträ i debatten för att behålla stödet till offentligt avlönade kulturarbetare i allmänhet. Detta trots att Operans och Dramatens totala belastning på statsbudgeten uppgår till mindre än 600 miljoner kronor av nästan 11 miljarder kronor totalt. Merparten av det statliga stödet (för att inte nämna lokalt och regionalt stöd) går till annan verksamhet än värnandet av historiska kulturinstitutioner.
Vi kan alltså konstatera att det ingalunda går att klumpa ihop den offentligt finansierade kulturen till en enda homogen form av kulturyttringar. Onekligen är den kulturbevarande delen av kulturstödet mer viktigt än övrigt kulturstöd. Frågan är vidare hur dessa två olika typer av offentligt subventionerad kultur skulle överleva en marknadsanpassning? För det första kan vi konstatera att det finns många exempel på självfinansierade opera- och teaterscener på den internationella arenan. Varför skulle inte de svenska motsvarigheterna kunna stå för samma prestation? Ambitionen bör rimligen vara självfinansiering. Påståendet att hela den klassiska och intellektuella kulturella nischen är ”icke marknadsmässig” stämmer inte heller. Flera av populärmusikens artister som idag toppar försäljningslistorna kommer mellan album att ha lägre försäljningssiffror än försäljningen av t.ex. Mozarts musik, som har en väsentligt mer kontinuerlig och stabil kundbas. Det är däremot inte säkert att alla olika kulturyttringar skulle finnas kvar vid en marknadsanpassning, men det kanske inte behövs ett konserthus i varje kommun, en lokal jazzklubb som får stöd av Kulturrådet osv. Formerna måste trots allt kunna vara föremål för diskussion. Själva kulturformen som sådan har knappast något behov av att skyddas mot marknaden, samtliga dess kulturyttringar kanske däremot inte kommer överleva. Vi måste kunna ifrågasätta kvaliteten på enskilda offentligt subventionerade kulturverksamheter och huruvida innehållet står i proportion till den ekonomiska kostnaden. Detta görs bäst utifrån utgångspunkten att de bör bära sina egna kostnader. Bristen på krav om egenförsörjning tenderar dessutom att försämra kvaliteten då kunderna inte längre måste värnas för att säkerställa intäkterna. På samma sätt bör människor ställa in sig på att själva betala för förmåner som att få höra musikkonserter live, att kunna ta del av konst i nära anslutning till där man bor osv. Den tekniska utvecklingen har dessutom även tillgängliggjort den intellektuella kulturen för människor som tidigare varit utestängda från att ta del av den. Om våra kulturhistoriskt viktiga kulturinstitutioner tilltrots inte förmår detta skall samhället givetvis träda in, men de kan samtidigt inte användas som slagträ för varje övrig krona som spenderas på offentligt finansierad kultur.
Således bör regeringen se över kulturstödet. Det stöd som vi ur kulturbevarande hänseende har att ansvara för bör distingeras från övrigt kulturstöd. En rimlig utgångspunkt är därefter att fokusera det senare snarare som ett mer tillfälligt investeringsstöd än ett permanent verksamhetsbidrag. En form av ”starta-upp-bidrag” helt enkelt. Utgångspunkten för all kultur som inte är av kulturbevarande karaktär bör vara att den på sikt bär sina egna kostnader. Detta blir annars en ren subvention av vissa särintressens subjektiva kulturpreferenser. Våra centrala kulturbildningsinstitutioner som museiverksamheten och stödet till folkbiblioteken bör i sammanhanget ges en särställning eftersom de både fyller en kulturbevarande och avgörande bildningsfunktion i samhället. Stödet till folkbildningen bör dock inte omfattas av detta undantag, utan bör granskas på samma sätt som övrig offentligt stödd kulturverksamhet. Sådan verksamhet måste antingen kunna klassificeras som utbildning (och därmed falla under det reguljära utbildningsväsendet) och/eller vara av kulturbevarande karaktär. Att en verksamhet innehåller lite inslag av kultur och lite inslag av utbildning är knappast motiv för att uppbära skattemedel.