Förslag till riksdagsbeslut 2
Idrott främjar hälsa och välbefinnande 2
Idrott för alla 3
De svenska idrottsorganisationerna 4
Barn- och ungdomsverksamhet 4
Uppföljning av statens stöd till idrotten 5
Indikatorer för verksamhetsuppföljning 5
Sveriges Riksidrottsförbunds återrapportering 5
Förvaltningslagens tillämplighet 5
Finansiering 6
Riksrekryterande idrottsgymnasier 7
Internationella evenemang 7
Kontrollstation 8
Fördelning av statligt stöd till idrotten och friluftslivet 8
Självständig nationell antidopningsverksamhet 9
Avslutning och sammanfattande synpunkter 10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stärka möjligheterna för alla barn och ungdomar, i enlighet med barnkonventionen, att ta del av den offentligt stödda idrottsverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör lämna ett förslag på en fristående aktör som får ansvar för att utvärdera idrottspolitikens resultat och bedöma dess effekter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att sexuell läggning bör läggas till som indikator för verksamhetsuppföljning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen aktivt bör stödja tillkomsten av fler internationella evenemang i Sverige på ett sådant sätt att dessa långsiktigt bidrar till en hållbar utveckling ekologiskt, socialt och ekonomiskt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör införa en kontrollstation under nästkommande mandatperiod som har till syfte att följa upp utvecklingen av statens stöd till idrotten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning som har till syfte att utreda det framtida statliga stödet till icke organiserad idrott och till det samlade Svenskt Friluftsliv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör utreda frågan om en självständig nationell antidopningsverksamhet.
Fysisk rörelse är viktigt för att skapa en god hälsa och välbefinnande för människor. Men det är inte bara genom fysisk aktivitet som idrottsrörelsen har betydelse för folkhälsan i vårt land utan även genom den föreningsfostran som sker. Delaktighet och inflytande är också ett målområde i folkhälsoarbetet. I Sverige är idrottsrörelsen den största folkrörelsen. Det är därför viktigt att den förmår behålla sin karaktär av bred demokratisk rörelse där alla kan samlas och umgås på lika villkor.
Idrott och friluftsliv har också betydelse för skolan eftersom inlärningen och kreativiteten ökar vid utevistelse. Människan har ett grundläggande behov av både fysisk aktivitet och naturkontakt. Den svenska idrottsrörelsen är mångfasetterad. Den består av olika inriktningar, intressen, kontraster och ytterligheter.
Staten har sedan länge givit stöd till idrotten. De första engångsanslagen beviljades redan på 1870-talet, och 1913 infördes ett permanent statsbidrag1. Det har länge funnits en diskussion om huruvida förekomsten av offentligt stöd även medför en rätt för staten att ställa krav på idrottsrörelsen, eller med andra ord: Hur kan idrottsrörelsens acceptans att ta emot statens stöd förenas med en position som fri och självständig folkrörelse? Miljöpartiet de gröna menar att det är viktigt att förena detta. Det informella kontraktet mellan staten och idrottsrörelsen har karaktär av rättigheter och skyldigheter men också frihet under ansvar.
Det är viktigt att idrottsrörelsen har ambitionen att nå alla barn och ungdomar. Alla som vill ska ha möjlighet att vara med inom idrotten, och de ska känna sig välkomna oavsett kön, etnicitet, religion, sexuell läggning, fysiska och psykiska förutsättningar samt social och ekonomisk bakgrund. Men det räcker inte att bara öppna dörrarna; de som kommer in och de som redan finns inom idrotten måste också känna sig hemma för att vilja stanna kvar. Det är en verksamhet där barn och ungdomar lär sig normer och värderingar, och därför är det t.ex. viktigt att stereotypa könsroller motverkas.
I dag finns mängder med exempel på ojämställdhet inom idrotten. Mer resurser går till idrotter där manliga utövare är i majoritet, de bästa träningstiderna går till pojklagen och inte minst finns det en machojargong inom idrotten som den svenska idrottsrörelsen måste göra upp med. Reglerna för stöd till idrotten behöver ändras så att inte manligt dominerade idrotter gynnas automatiskt. Ett villkor för statliga och kommunala organisationsstöd ska vara att jämställdhetsperspektivet beaktas.
För att fler ungdomar med funktionshinder och nyskadade ska kunna leva ett aktivt liv spelar idrotten en viktig roll. Breddidrotten inom handikappgrenarna är lika viktig som breddidrotten för all idrott när det handlar om att skapa förutsättningar för att många ska kunna nå eliten. Satsningar på center för handikappidrotten, som SUH Bollnäs och Regionalt Utvecklingscentrum för handikappidrott i Eskilstuna, är mycket viktiga.
Miljöpartiet anser att föreningar som tar emot skattemedel för sin verksamhet också har ett ansvar för att arbeta aktivt med jämställdhet och mångfald inom sin idrott, dvs. lika rättigheter.
Villkoren för att utöva idrott är också avsevärt olika beroende på var i landet man bor. Särskilt tydligt blir det för barn och ungdom som är beroende av att deras idrottsaktivitet finns i deras närområde alternativt att deras föräldrar har tid, råd och möjlighet att skjutsa dem till deras aktiviteter. I storstäderna finns ett rikt utbud som gör att man i princip fritt kan välja vilken idrott som helst inom rimligt avstånd från bostaden. Så är inte fallet i många andra delar av landet. Detta är viktigt att ha i minnet och att kommunerna i detta avseende har ett stort ansvar att utjämna skillnaderna. ”Idrottsskolor” som bedrivs i samarbete mellan kommunen och idrottsföreningarna är ett utmärkt exempel på hur man på mindre orter kan ge barn och ungdomar möjlighet att pröva på olika idrotter. Samarbete mellan idrottsklubbar och skolan är också viktigt, t.ex. kan samarbeten kring skolans idrottsdagar utgöra en rekryteringsväg in i idrottsföreningarna. Det är viktigt att klubbarna inte driver specialisering alltför hårt utan har en bredd och öppenhet i sin verksamhet. Förutsättningarna för detta är förstås att de svenska kommunerna har en solid ekonomi.
Det är glädjande att regeringen delar vår syn på att idrotten måste sträva efter att finna en gemensam plattform att verka utifrån. Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och Riksidrottsförbundet (RF) har i grunden samma syfte och målsättning, och det vore en stor framgång om dessa två organisationer kunde finna både en gemensam värdegrund och en gemensam organisatorisk bas. En sådan utveckling skulle vara gynnsam för båda parters relation till svenska staten som finansiär.
Den svenska idrottsrörelsen är i många avseenden framgångsrik; man arbetar med både barn och vuxna, med bredd och elit. Det finns dock problem att uppmärksamma. Många barn börjar med olika idrotter, men idrottsföreningarna tappar många av dem när de närmar sig tonåren. Det är också då som kraven ökar från idrottsföreningarna på fler träningstillfällen per vecka, och olika former av specialsatsningar sätts in. För de ungdomar som vill fortsätta med sin idrott på en mer ”lagom” nivå finns sällan alternativ – det är allt eller inget som gäller. Detta är ett problem som måste tas på allvar. Risken är annars att vi får en stor grupp barn och ungdomar som står utanför det organiserade idrottslivet och en mindre grupp som det satsas rejält på.
En annan viktig fråga för idrottsklubbarna att beakta är hur man tar till vara äldre barn och ungdomar som vill börja idrotta. För t.ex. en 14-åring som vill börja spela t.ex. tennis eller fotboll är möjligheterna ytterst begränsade. Klubbarnas verksamhet bygger på att nybörjare är mycket unga och att man sedan följer den gängse utvecklingen med stigande ålder och skicklighet.
Särskilt viktigt är att beakta flickorna som grupp i barn- och ungdomsidrotten. De satsningar som gjorts på tjejidrott, oavsett om det varit på motionsnivå eller elitnivå, måste behållas och vidareutvecklas.
Propositionen lägger fram två förslag som vi instämmer i, dels att statsbidrag ska lämnas till verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv, dels att stöd lämnas till verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft. Att satsa på både bredd och elit kan till synes stå i motsatsställning till varandra, men det är snarare två grenar på samma träd. Även de som står på gränsen till eliten är viktiga att lyfta fram och beakta i detta sammanhang. För att få en bredd behövs en elit som kan stå som förebild, och för att utveckla en framgångsrik elitidrott krävs en bredd; utan tusentals knattefotbollslag ingen Zlatan eller Henke.
Vi anser att det är viktigt att uppföljningen av statens stöd till idrotten prioriteras, särskilt när idrotten får större frihet i anslagen. Vi menar också att denna uppföljning ska göras av en organisation som är skild från idrottsrörelsen. Uppdraget ska alltså inte ges till Centrum för idrottsforskning, som i stället ska fortsätta att vara ett stödjande organ för idrottsrörelsen och idrottsforskningen i landet. Vi föreslår att regeringen återkommer med ett förslag på en fristående aktör som får ansvar för att utvärdera idrottspolitikens resultat och bedöma dess effekter.
Vi instämmer i regeringens förslag när det gäller indikatorsystem och målområden. Vi vill dock framhålla vikten av att föra in diskrimineringsperspektivet bland indikatorerna, och då göra en komplettering av indikatorerna. Propositionen säger att indikatorerna ska tillgodose olika intressenters perspektiv och behov. Vi vill därför lägga till indikatorn ”sexuell läggning”, för att tillgodose HBT-gruppens särskilda behov inom idrotten.
Vi instämmer i regeringens bedömningar.
Vi delar regeringens bedömning i denna fråga.
Idrotten har olika former av stöd, men den enskilt största källan är förstås det offentliga stödet. Särskilt stort ansvar har samhället för att stödja barn- och ungdomsidrott och för bredden av svensk idrott. Sponsring kan aldrig bli annat än en komplettering till finansieringen. När det gäller sponsring blir det också uppenbart att vissa idrotter har lättare att finna extern finansiering, medan andra, mindre publika sporter har det svårare. Idrotten är till vissa delar beskuren möjligheten av själv finna finansiering till sin verksamhet. Inom spelområdet har möjligheterna att framgångsrikt bedriva egna lotterier blivit sämre genom åren.
Övriga offentliga nivåer, regioner och kommuner har också ett ansvar för idrottens finansiering. Med tanke på den kris som Sverige befinner sig i kan man befara att det regionala och kommunala stödet till idrotten kan komma att bli mindre. Staten har här ett särskilt ansvar att stödja kommuner, regioner och landsting.
Traditionellt sett har det funnits en stark koppling mellan idrottens finansiering och spelmarknadens utveckling.
Tabell 1. Stöd till idrotten 1998–2008
Miljoner kronor
Källa: Riksdagen, Svenska Spel AB.
1 varav Handslaget 100 miljoner kronor.
2 varav Handslaget 200 miljoner kronor.
3 varav Handslaget 300 miljoner kronor.
4 varav Handslaget 400 miljoner kronor.
5 varav Idrottslyftet 500 miljoner kronor.
Idrottsrörelsen har på senare tid framhållit vikten av en förutsägbarhet i statens stöd. Den förändring som nu föreslås gör stödet till idrotten mer förutsägbart över tid, och stödet till idrotten likställs med annat offentligt stöd. För vår del har det varit betydelsefullt för vårt ställningstagande att idrottens egna organisationer har ställt sig positiva till en förändring av finansieringsmodellen. Miljöpartiet delar också bedömningen i propositionen att kommersiellt bedriven elitidrott inte ska subventioneras med offentliga medel.
Det finns starka skäl för att det bidrag som idrotten i dag får via Svenska Spel upphör och ersätts av ett stabilt och förutsägbart bidrag inom ramen för höjt statsanslag, dels på grund av kopplingen idrott–spel, dels på grund av att det vore önskvärt att idrotten får sina anslag på samma sätt som annan offentligt stödd verksamhet. De farhågor som kan finnas ur idrottsrörelsens perspektiv är att stödet över tid skulle kunna komma att minskas genom att idrotten framgent kan komma att ställas mot annan offentlig verksamhet. Den förändring som nu sker är en teknisk förändring av hur anslaget till svensk idrott ska utbetalas i framtiden. Denna tekniska förändring bör inte förändra svensk idrotts resurser storleksmässigt. Detta är något som vi gärna ser att man noggrant följer upp och bevakar utvecklingen av. Vi menar också att behovet av indexering för framtida stöd bör ses över.
Den förändring som nu sker och som innebär att stödet till svensk idrott betalas ut inom ramen för statsanslaget, anser Miljöpartiet ska gälla även för den andel av det totala överskottet från AB Svenska Spel som tillfaller ungdomsorganisationerna.
Vi instämmer i de resonemang regeringen för om de fristående gymnasieskolorna med idrottsinriktning och deras möjligheter att få del av statens stöd till specialidrott vid riksidrottsgymnasier. Vi anser att det är viktigt att regelverket för riksrekryterande idrottsgymnasier tydliggörs. I dag har alla fristående gymnasieskolor riksrekrytering, och det är viktigt att samma regler kan gälla även för kommunala gymnasieskolor som nu väntar på att bli klassade som riksrekryterande. Faktorer som lokalisering av arenor och anläggningar, boendemöjligheter för elever, elitidrottscenter, utvecklingsstöd samt övrig kommunal och regional infrastruktur av betydelse för verksamheten, bör finnas med som en del av bedömningen. I avvaktan på denna översyn ser vi det som rimligt att skolor som finansieras med offentliga medel behandlas lika oavsett huvudman.
Det är beklagligt att regeringen i detta sammanhang inte tar chansen att driva en politik som har till syfte att främja internationella evenemang i Sverige. Frågan har varit ytterst aktuell sedan regeringsskiftet. Svensk idrott, enskilda idrottsförbund, turistnäringen och många kommuner och regioner har vid åtskilliga tillfällen påtalat vikten av att regeringen engagerar sig i arbetet med att få fler internationella evenemang till Sverige. Nu behövs inte mer strategiskt tänkande utan mer av aktivt handlande.
Ett land i lågkonjunktur och finansiell kris behöver många olika aktiviteter för att komma på fötter. Stora internationella evenemang sätter Sverige på kartan och gör vårt land attraktivt ur investeringssynpunkt. Idrottsevenemang kan också bli en viktig pusselbit i omställningen till ett klimatsmart samhälle. De tillför turistnäringarna inkomster, och de skapar jobb inom såväl bygg- som tillverknings- och tjänstesektorn.
Det arrangeras alltfler och allt större idrotts-, musik- och kulturevenemang i Sverige och utomlands. Dessa aktiviteter styr ofta människors resande och semesterplaner. Men vilka konsekvenser får alla dessa evenemang? Vid stora idrottsevenemang samlas många människor, både deltagare och publik. Det innebär miljöbelastning genom transporter, mat, avfall m.m. Men det innebär också arbetstillfällen med huvudsakligen produktion av tjänster i stället för varor samt möjlighet till upplevelser.
Stora arrangemang kan och bör vara ett tillfälle att lyfta fram hållbara lösningar. Det kan handla om allt från vilken mat som erbjuds på arrangemangsområdet till hur trafiklösningar och eventuella nya anläggningar sköts och anläggs. Vi anser att statliga garantier och stöd till arrangemang också ska vara kopplade till krav på ett aktivt arbete för klimatsmarta och hållbara lösningar.
Vi föreslår att regeringen aktivt stöder tillkomsten av fler internationella evenemang i Sverige på ett sådant sätt att dessa långsiktigt bidrar till en hållbar utveckling, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.
Eftersom den föreslagna förändringen är av genomgripande karaktär ser Miljöpartiet det som nödvändigt att regeringen aktivt följer upp effekterna av förändringen. Detta sker lämpligen genom att regeringen inför en kontrollstation under nästkommande mandatperiod som har till syfte att följa upp utvecklingen av statens stöd till idrotten.
Vi delar i princip regerings bedömning och förslag. Dock menar vi att man inte tillräckligt beaktar de verksamheter som traditionellt inte räknats in som idrottslig verksamhet. Som exempel kan nämnas Svenskt Friluftsliv. I dag har svensk idrott ett statligt anslag på ca 500 kr/medlem. Svenskt Friluftsliv har 12,50 kr/medlem.
Svenskt Friluftsliv kan i dag jämställas med Riksidrottsförbundet (RF) som paraplyorganisation, vilket är en förändring som skett de senaste åren. Det är viktigt att även uppmärksamma den icke organiserade idrottens betydelse för människors hälsa. Undersökningar visar att t.ex. vandring i skog och mark är en av de populäraste fritidssysselsättningarna. Det är dessutom en ur demokratisk synpunkt viktig aktivitetsform, då den är ekonomiskt billig och inte kräver specialutrustning. Friluftsorganisationernas arbete förbättrar folkhälsan, skapar kunskap om naturen, ökar välfärden och stärker demokratin. Men de skulle kunna göra så mycket mer med de rätta förutsättningarna. Förutsättningar som främjar ett gott friluftsliv är: goda ekonomiska förutsättningar, möjlighet för friluftslivet att självt fördela det statliga bidraget till friluftsliv och god organisation av samhällets resurser. Men även andra idrottsliga aktiviteter som bedrivs som icke organiserad idrott bör i utökad omfattning uppmärksammas. Det är verksamheter som inte minst bedrivs för åldersgrupper som den organiserade idrotten har svårt att attrahera.
Viktigt är också att prioritera ytor och platser för spontanidrott och lek i våra bostadsområden, särskilt i tättbebyggda hyreshusområden i våra storstadsregioner.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att utreda det framtida statliga stödet till icke organiserad idrott och för det samlade Svenskt Friluftsliv.
Idrottsrörelsen ansvarar i dag för antidopningsarbetet genom att staten ger ett bidrag till Riksidrottsförbundet för att genomföra det antidopningsprogram som bygger på Världsantidopningskoden. Regeringen, både den förra och den nuvarande, har ställt sig bakom Världsantidopningkoden och Unescos och Europarådets antidopningskonventioner.
Det operativa antidopningsarbetet utförs av Antidopinggruppen, som är en avdelning inom RF:s kansli. Enligt RF:s stadgar har Dopingkommissionen det ”övergripande ansvaret” för idrottens antidopningsverksamhet men saknar inflytande över såväl ekonomi som personal. Statsbidrag utgår till Dopingjouren och Dopinglaboratoriet vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Användningen av dopningsmedel är i dag ett problem som berör hela samhället. Enligt uppgifter från Riksidrottsförbundet stod motionärerna för 50 % av dopningsfallen, tävlingsidrottarna för 20 % och elitidrottarna för 30 %. Dessa uppgifter bör dock tas med en nypa salt eftersom de allra flesta tester utförs på elit- och tävlingsidrottarna. Merparten av dem som fällts för dopningsbrott har använt sig av hormonpreparat.
I många länder – såväl i sådana som har en självständig idrottsrörelse, som Danmark, Finland och Norge, som i länder där idrotten inte har en lika självständig roll, t.ex. Storbritannien, USA och Ryssland – har antidopningsverksamheten under de senare åren övergått till att numera vara självständigt organiserad och oberoende från idrottsorganisationen. Sverige är i dag ett av de få länder där den nationella antidopningsorganisationen fortfarande finns inom idrottsrörelsens ram. Även internationellt har nu tydliga riktlinjer givits. En reviderad version av The World Anti Doping Code (Världsantidopningskoden) trädde i kraft i januari 2009. I Världsantidopningkoden betonas vikten av självständighet för den nationella antidopingorganisationen (Nado).
En kraftsamling mot dopning behövs, och det är även ett politiskt ansvar som Miljöpartiet de gröna anser att regering och riksdag ska ta. Det är inte enbart idrottsrörelsens ansvar utan också en folkhälsofråga för samhället. En rapport från Rikskriminalpolisen visar att anabola steroider förkommer i olika former på missbruksmarknaden. Uppgifter från tullen och Dopingjouren visar att missbruket ökar. Missbruk av anabola steroider har en nära anknytning till ett allmänt kriminellt beteende. Det är vanligt att personer som står under påverkan av preparaten utvecklar ett okontrollerat aggressivt beteende och utövar övervåld, dels inom den kriminella kretsen, dels mot tredje person. Enligt rapporten missbrukas anabola steroider och vissa hormonpreparat ofta tillsammans med andra droger, exempelvis amfetamin.2
Frågan om en självständig nationell antidopningsverksamhet lämnades nu helt utanför denna proposition, vilket är beklagligt. I andra processer som gäller idrotten sätter regeringen ned foten men inte i denna folkhälsofråga. En självständig nationell antidopningsverksamhet ska, förutom det uppdrag som dagens antidopningsverksamhet har, ha till uppdrag att kontrollera och följa upp dopningsproblematiken inom flera områden inom t.ex. motionsidrotten, inte minst inom gymverksamheten där dagens antidopningsverksamhet inte har möjlighet att utföra kontroller, då det ligger utanför deras uppdrag. Miljöpartiet de gröna anser att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att regeringen skyndsamt bör utreda frågan om en självständig nationell antidopningsverksamhet.
Regeringens proposition 2008/09:126 Statens stöd till idrotten behandlar i princip endast resurs- och finansieringsfrågan. Det hade varit en fördel för idrotten att avvakta den utredning som behandlar stiftelsers och ideella föreningars skatteregler som ska vara klar vid halvårsskiftet 2009. Tillsammans med förslagen från Spelutredningen som kom i december 2008 skulle regeringen ha haft ett samlat underlag för att göra bedömningar. Det kan också uppfattas som slöseri med både tid och pengar att inte ta till vara den tidigare Idrottsskatteutredningen, som tyvärr helt föll i glömska när den borgerliga regeringen började tillsätta egna utredningar. Inte heller utredningen om fler internationella evenemang till Sverige tas upp (SOU 2007:32). Miljöpartiet föreslår att regeringen aktivt stöder tillkomsten av fler internationella evenemang i Sverige på ett sådant sätt att dessa långsiktigt bidrar till en hållbar utveckling, ekologiskt, socialt och ekonomiskt.
För att främja fysisk aktivitet i vid mening och öka kunskaperna om naturen är det angeläget att se över det framtida statliga stödet till Svenskt Friluftsliv.
En viktig verksamhet som tyvärr lämnades utanför denna proposition är frågan om en självständig nationell antidopningsverksamhet. Vi föreslår att regeringen påskyndar arbetet med att återkomma med ett förslag om att inrätta en självständig nationell antidopningsverksamhet.
Utredningen SOU 2008:59 ”Föreningsfostran och tävlingsfostran” gör en uppdelning mellan idrott, den oorganiserade idrotten och friluftsliv. Svenskt Friluftsliv organiserar ca 2 miljoner medlemmar i 25 förbund och borde ändå på ett mer framträdande sätt omnämnas i regeringens proposition som viktig för att främja en god folkhälsa. Vi föreslår en utredning för att klargöra statens stöd till alla verksamheter vid sidan om den organiserade idrotten som är till stöd för människors hälsa och demokratisk skolning.
| [1] | Utvärdering av statens stöd till idrotten (SOU 2008:59). |
| [2] | Rikskriminalpolisens rapport Den illegala drogsituationen i Sverige 2007. |