Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppföra flyttningen av Kiruna på Unescos världsarvslista och att verka för att stöd från Europeiska unionen utgår för den kulturgärning flyttningen innebär.
I Sverige finns fjorton världsarv upptagna på Unescos lista:
Drottningholm – kungligt residens från 1700-talet med unikt bevarad 1700-talsslottsteater (1991).
Birka – handelsplats och stad från ca 770–970 (1993).
Engelsbergs bruk i Fagersta – intakt järnbruk från 1700-talet (1993).
Hällristningsområdet i Tanum – obruten bosättning under 8 000 år (1994).
Skogskyrkogården av Gunnar Asplund i Enskede (1994).
Hansastaden Visby med intakt ringmur och bevarat gatunät (1995).
Gammelstads kyrkstad – med sin bebyggelse från 1300-talet (1996).
Laponia, Lappland – orörd natur i samiskt kulturlandskap (1996).
Örlogsstaden Karlskrona – Europas mest kompletta örlogsstad (1998).
Södra Ölands odlingslandskap (2000).
Höga kusten – med en av de största landhöjningarna i världen (2000).
Falu koppargruva – landskap med århundraden av kopparutvinning (2001).
Grimetons radiostation i Varberg – unik långvågssändare för transatlantiska förbindelser i en tidigt trådlös värld (2004).
von Struves meridianbåge – astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struves 265 mätpunkter på 30 km avstånd från Hammerfest till Ismail genom tio länder som genom att mäta breddgradernas längd jämfört med ekvatorn hjälpte till att bestämma jordklotets form (1816–1855); fyra av de sju mätpunkter som finns på svenskt territorium, Tynnyrilaki i Kiruna, Jupukka i Pajala, Pullinki i Övertorneå och Perävaara i Haparanda, ingår i världsarvet (2005).
Jag vill föreslå att riksdagen ger regeringen till känna att den bör ansöka om att få flyttningen av Kiruna stad uppförd på Unescos världsarvslista som det femtonde från vårt land.
Nybyggnad av städer är inte ovanlig. Flyttning av delar av eller hela städer är mycket ovanlig.
Sedan 1924 har ungefär 120 små byar flyttats i Tyskland till följd av att kolbrytning omöjliggjort att byarna ovan jord blir kvar.
Flyttningen av Abu Simbel-templen 1964–68 i Egypten är mer kända – hela tempelområdet monterades ner genom att huggas ur sina klippor och flyttades 65 meter upp – och 200 meter bort – från floden för att bevara templen från de stigande vattenmassorna i och med byggandet av Assuandammen.
Nu ska – under kanske mer än femtio år – betydande delar av Kiruna, en tid världens till ytan största stad, flyttas. Det är i grunden andra etappen i stadens mer än 100-åriga existens. Flyttningen är nödvändig för samhällets överlevnad eftersom den utgör förutsättningen för mineral- och gruvföretaget LKAB:s möjlighet att leva vidare som gruvföretag.
Vilka hus ska bevaras? Vilka ska flyttas? Vilka ska rivas?
Hur ska de hus som bevaras placeras för att den atmosfär och känsla som präglat den ursprungliga platsen ska bli kvar?
Kiruna arbetar idag med en bevarandeplan som grund för en helt ny stadsplan. Varje kulturhistoriskt intressant byggnad har dokumenteras. Varenda byggnad som påverkas av stadsomvandlingen har fotograferats i detalj.
Regeringen har redan givit Riksantikvarieämbetet i uppdrag att bistå Kiruna i detta arbete – hur kulturmiljöer, såsom kulturhistoriska byggnader och områden i Kiruna, ska bevaras.
Ställer man sig på det höga utsiktsberget i nordvästra Kiruna ser man redan hur berget börja rasa in, en lastväg har lagts om, järnvägen dras på ett helt annat ställe än tidigare, ett arbete som ska vara klart 2012. Och beslut om prisbelönade Kiruna stadshus, byggt 1959–63 efter ritningar av arkitekten Artur von Schmalensee – och som 1964 tilldelades Kasper Salin-priset – måste träffas inom överskådlig tid: flyttas i bitar, flyttas bara delvis, rivas och byggas nytt?
Att något måste göras åskådliggörs lättast av att man nu är nere på drygt 1 000 meter under jord men att malmkroppen beräknas vara minst 2 000 meter djup. Det ekonomiska värdet är ofattbart stort.
Oturligt vetter hängväggen i gruvan mot staden och det är därför delar av Kiruna måste flyttas. Hur snabbt det går och hur mycket av staden som drabbas är mycket svårt att beräkna.
Vilka kostnader är överblickbara:
Ombyggnad av järnväg: 2,5–3,5 miljarder kronor.
Ny sträckning av väg E 10: 200–350 miljoner kronor.
Ny sträckning av väg 870: 45–55 miljoner kronor.
Spillvattenledning (avloppsledning): 49 miljoner kronor.
Flyttning av Stadshuset: 40–50 miljoner kronor.
Flyttning av Kiruna kyrka: 20–25 miljoner kronor.
Sprickorna i marken närmar sig i östlig riktning in mot staden och kommer stegvis att påverka centrala delar och infrastruktur på en rad sätt:
Eldistribution. Vattenfall bygger nya transformatorstationer (ställverk) och drar nya elledningar. Arbetet har påbörjats år 2006 och ska vara klart år 2009. I vanliga fall tar det cirka åtta år att utföra det jobb som nu beräknas ta tre år.
Vatten- och avloppsledningar. Tekniska verken i Kiruna AB har satt igång bygget av en 6 km lång ny spillvattenledning (avloppsledning). Det kostar 50 miljoner kronor och bekostas av LKAB.
Järnvägen. En ny järnväg börjar byggas år 2009. Därför måste det påbörjade bygget av den nya omformarstationen vid Råtsidalen, som ska försörja järnvägen med elektricitet, vara avslutat redan år 2008.
Nya vägar. Väg E 10 beräknas också vara påverkad kring 2012. Vägverket räknar med att väg E 10 och väg 870 kan vara kvar i befintligt läge fram till år 2015 med hjälp av ökat vägunderhåll från år 2010.
Byggnader. Bolagshotellet och Hjalmar Lundbohmsgården kommer även de att påverkas kring 2012. Det är också då som de första bostäderna på Bolagsområdet kommer att beröras.
Fler bostäder. Kring 2023 påverkas ytterligare bostadsområden, Bolagsskolan, Hjalmar Lundbohmsskolan, Kiruna brandstation med mera. Något senare (2033) påverkas bland annat Lombia idrottsplats, Kiruna kyrka och ytterligare bostäder.
Sjö som bör flyttas. Sjön Ala Lombolo beräknas i dagsläget hamna i deformationszonen kring år 2030. Då sjön är mycket förorenad med kvicksilver och ammunition pågår ett projekt där man undersöker hur detta kan åtgärdas.
Hela denna omfattande flyttning av en stad ska, enligt minerallagen, bäras av operatören, alltså LKAB. I huvudsak ska också LKAB göra det – och järnmalmskunderna får betala.
Kiruna stad har naturligtvis också sitt ansvar – vetskapen om att endast 23 000 invånare bor i hela kommunen, mot toppårens 31 000, ger dock vid handen att fler berörs.
Flyttningen är så exceptionell och ovanlig att den förtjänar dokumentation och ekonomiskt stöd från många håll.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager ovanstående bakgrund och förslag för regeringen.