Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om synen på svenskt filmstöd.
En kvalitativ och levande filmsektor är viktig del i kulturverksamheten, särskilt för ett litet språkområde som Sverige med begränsade möjligheter till kompletterande intäkter genom kommersiellt lönsam export. Svensk film levandehåller och utvecklar språket, roar och engagerar människor i alla åldrar, speglar vår samtid och bidrar dessutom till att marknadsföra Sverige ute i världen.
I det moderna filmlandskapet finns allt fler möjligheter för filmvisning varhelst man bor i landet. Den tekniska utvecklingen har lett till att tillgängligheten för alla att se film är bättre än någonsin. Köpfilm, hyrfilm, betal-tv-kanaler och video-on-demand via nätet är exempel på distributionsvägar som tillkommit under de senaste decennierna, vid sidan av biografen som i Sverige också moderniserats. Andelen svensk film på svenska biografer har också glädjande nog ökat de senaste åren till följd av en aktiv programsättning.
Även om möjligheterna att se och tillgodogöra sig svensk film på ett dramatiskt sätt ökat så är läget för svenska filmskapare ansträngt. Det är samtidigt otvetydigt att det som avgör svensk films framtid är möjligheterna till att skapa kvalitativa och attraktiva filmer. Utmaningen för den svenska filmbranschen är således inte distributionen utan produktionen. Hur kan vi öka den svenska filmproduktionen framför allt kvalitativt? Hur underlättar vi för fler svenska storfilmer och hur skapar vi förutsättningar för fler filmskapare och fler Ingmar Bergman?
Den utgångspunkten bör gälla för den statliga filmpolitiken och därmed för filmstödet. Statens filmstöd bör därför helt inriktas på produktion av film, och inte naggas av satsningar på infrastruktur och teknik.
Ett stöd som riktar sig direkt till svensk filmproduktion är det bästa sättet att få svensk filmproduktion att leva vidare. En sådan inriktning gynnar alla aktörer inom branschen och samtliga konsumenter av film, oavsett vilken visningsform man än väljer att ta del av filmen i. Stöd som utformas kring infrastruktur kommer ofrånkomligt att gynna just den distributionsformen och riskerar att hämma utvecklingen av nya distributionsvägar. Ett digitaliseringsstöd till vissa biografer skulle exempelvis innebära dels en snedvridning av konkurrensen inom det området, dels bara komma en begränsad del av svensk filmpublik till del. Det är inte rimligt.
En films publik- och kulturvärde är den historia som berättas och på vilket sätt historien framförs. Bra film och goda villkor för filmskapare är grunden för en levande filmmarknad, och det är också den utgångspunkt som Sveriges filmstöd bör utformas utifrån.