Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över lagstiftningen avseende minderårigas exponering i medier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör arbeta inom EU för att skydda minderåriga mot otillbörlig exponering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbeta för ett förtydligande av FN-konventionen för att skydda minderåriga mot otillbörlig exponering.
I dagens mediesamhälle har verklighetsserier och dokumentärer blivit allt mer vanligt förekommande. Människor låter kameror följa varje steg de tar och deras mest privata problem blir allmängods för tv-tittaren.
För myndiga personer är detta ett val de gör, ett beslut de tar efter (förhoppningsvis) noga övervägande. Eventuella barn i familjen har dock ingen beslutanderätt utan blir förevigade på film vare sig de vill det eller ej. I serier som exempelvis ”Supernanny” och ”Nannyakuten” är dessutom barnet huvudpersonen i serien. Tv-teamet följer barnet kontinuerligt under känsloutbrott, gråt och när barnet sätts i ”skämshörnan”. Dessa filmklipp av ”problembarnet” förevigas sedan i olika forum på Internet och när barnet är myndigt har hon/han inte heller då någon möjlighet att stoppa klippen eller att få det hela ogjort.
Barn har inget juridiskt skydd mot denna typ av otillbörlig exponering. Medier skyddar inte heller barnet på något sätt utan sänder dessa program där barnets identitet är oerhört lätt att fastställa. Under hela denna process sätts aldrig barnets rättigheter i första rummet, barnet exponeras utan någon möjlighet att påverka det.
Produktionsbolagen använder familjer som kanske i vissa fall behöver pengar, eller som inte riktigt förstår vad de ger sig in på. Även om föräldrarna ger sitt godkännande är det märkligt att inte barnen åtnjuter någon form av rättsskydd mot denna form av övergrepp. Andra exempel som ligger i gränslandet för skyddet av barn är ett fall där man på Internet kan följa en tvåårings dagboksanteckningar, skrivna av pappan, och som skildrar barnets kamp mot cancern, fram till dödsögonblicket. Att på detta sätt saluföra ett barn i kris är en form av exponering som inte utgår från barnets bästa, rättighet eller integritet. Däremot har vuxenperspektivet genomslagskraft.
När FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1989 var det en framgång för barnet i världen. Det internationella samfundet placerade barnet på den politiska agendan och rättigheterna sågs som universella, som barnets rätt till stöd och skydd. I barnkonventionen finns skrivningar om barns rätt till skydd och integritet och även om mediernas roll. Men sedan denna FN-konvention togs har utvecklingen tagit lavinartad fart vad gäller medier och det skulle behövas ytterligare förtydliganden på detta område. Sverige bör även arbeta inom EU för att skydda minderåriga mot otillbörlig exponering
”Reality-shower” och bloggar ökar i omfattning och utgör nu en betydande del av vårt mediesamhälle. Vi behöver därför ta upp de etiska frågeställningarna som följer med denna utveckling. Att barn medverkar i medier är dock givetvis inte alltid av ondo. Det kan snarare vara ett roligt minne att få ha varit med i ett program, och barns röster bör höras i medier. Att ett så utsatt barn, som ibland är i direkt kris, exponeras på detta sätt känns dock osmakligt.
Vi har i Sverige ett starkt skydd för tryck- och yttrandefrihet som vi ska värna om men när det gäller barn, bör man vidta särskilda försiktighetsåtgärder. Det behövs uppenbarligen etiska regler för hur det ska gå till och när det är barn som är i en svårighet, bör man ta särskild hänsyn.
Det är min mening att det snarast bör utredas var anständighetens gräns går för exponering av barn i medier. Barn måste ges ett juridiskt skydd så att de inte löper risk att otillbörligt exponeras i medier. Vi måste ha barnens bästa för ögonen.