Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Gotlands kommun – med sin särart som ö med 16 mil vattenväg till övriga Sverige – bör bilda egen region.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att särskilda förhandlingsmän bör utses för att se till att Gotlands speciella förutsättningar beaktas i samband med att Ansvarskommitténs intentioner om ny organisatorisk indelning och ansvarsförhållanden mellan myndigheter i Sverige blir verklighet.
När Ansvarskommittén presenterade sitt huvudbetänkande (SOU 2007:10 Hållbar samhällsutveckling med utvecklingskraft) kunde konstateras att Gotland och Gotlands kommun bara finns omnämnt på ett enda ställe.
Orsaken till detta är förmodligen inte svår att finna: Ön Gotland – mer än kommunen – med sina 57 122 invånare (1 januari 2008), låt vara om sommaren mångdubbelt fler, passar inte in på nästan något av de kriterier för de nya regionbildningar som Ansvarskommittén ställt upp. Frågan är: Vilka slutsatser bör riksdagen dra av detta uppenbarade förhållande?
Låt oss ange fem utgångspunkter som bör ligga till grund för Gotlands framtida utveckling.
Motivering: På grund av Gotlands särart, främst att regionen är belägen ungefär 16 mil vattenvägen från övriga Sverige och utan fast vägförbindelse till resten av landet, därtill att regionen inte uppfyller de krav, främst på befolkningsmässig storlek, som Ansvarskommittén ställt upp för att utgöra en region, är den bästa lösningen för invånarna på Gotland att utgöra en egen, särskild region, benämnd Region Gotland.
Motivering: Alltsedan 1971 har Gotlands kommun, både en primär- och sekundärkommun i motsats till alla andra primärkommuner i landet (detta sedan också sjukvårdshuvudmannaskapet för Göteborgs stad och Malmö stad vid regionbildningarna i Västra Götaland och Skåne övergick från dessa kommuner till regionerna), omfattande avtal med en rad sjukhus, landsting, regioner och andra för att kunna ge Gotlands befolkning samma kvalitet i vård och omsorg som alla andra invånare i vårt land har rätt att förvänta sig. Detta samarbete bör kunna utvecklas än mer. Detsamma gäller på andra viktiga samhällsområden som kräver specialistkunskap och insatser utöver det vardagliga, men där den geografiska belägenheten och befolkningsmässiga antalet omöjliggör samma utbud som regioner med en halv miljon människor eller däröver kan erbjuda utan samverkan med andra regioner.
Motivering: Ön Gotlands framtida välfärd – genom utveckling och konkurrenskraft – är beroende av långsiktighet och framsynthet på transportsidan.
Om Gotland tvingas uppgå i en annan region, är risken påtaglig att denna för Gotlands invånare, och för det stigande antal turister som alla önskar och förväntas skall besöka Gotland, blir en mycket perifer fråga för en regionstyrelse och regionfullmäktige med många andra fokus medan den alltid kommer att vara den jämte sysselsättningsfrågor och välfärdens utveckling överlägset viktigaste frågan för alla gotlänningar.
Om exempelvis Gotland skulle inlemmas i en framtida Storstockholmsregion, där såväl Södermanland, Västmanland, Uppsala och Örebro län ingår, med ett utvidgat Storstockholms Lokaltrafik (SL), kanske som ett nybildat Mälardalstrafik (ML) som ytterst ansvarig för flertalet luft- och vattenlägenheter till och från Gotland, kan man utgå från att frågan ej alltid kommer att ligga högst på den prioriteringslista som vid vart tillfälle möter ledningen för detta stora kollektivtrafikbolag.
Men att inlemma en ö som Gotland i en annan region och samtidigt söka bevaka och bevara dess särart på samma gång som medborgarinflytande skall utövas och politiskt ansvar utkrävas är nära gränsen för det omöjliga eller åtminstone ogenomförbara.
Motivering: Gotlands särart talar också i demokratiskt avseende – inte minst utkrävandet av politiskt ansvar – för att Region Gotland klarar medborgarinflytandet bäst om kommunen inte inlemmas i en annan mycket stor region och där kommer att ha kanske 60 000 invånare av cirka 2 000 000, alltså mindre än 3 procent och i en tänkt regional församling på 149 ledamöter representeras av 4 ledamöter.
Även om primärkommunen blir kvar med i Gotlands fall 71 fullmäktige-ledamöter, kommer särarten att göra det svårt för vanliga väljare att utkräva ansvar av de tänkta 4 ledamöter som företräder ön i en församling där 145 andra beslutsfattare i praktiken haft möjlighet att köra över önskemål från öns företrädare.
Skillnaden mot riksdagsval är att ideologiska bevekelsegrunder för partival alltid är mycket tydligare och dessutom är sammanfallande mellan gotlänningar och alla övriga svenskar som uppträder i riksdagsvalet i motsats till de ofta mer särfrågeinriktade regionala valen.
Låt oss exemplifiera med den regionala kollektivtrafiken. Om Gotland skulle bli en del av Storstockholm – hur än denna region kommer att se ut – är risken påtaglig att beslut som rör den lilla men viktiga kollektivtrafiken på Gotland inte blir viktigare än en fotnot i det storföretag som SL eller ML, Storstockholms eller Mälardalens lokaltrafik, utgör, med sina tunnelbanor (finns ännu inte på Gotland), pendeltåg (finns ännu inte på Gotland), spårvagnslinjer (finns ännu inte på Gotland), snabbusslinjer (finns ännu inte på Gotland) och vanlig linjebusstrafik – finns på Gotland.
Hur den lokala kollektivtrafiken skall vara organiserad, liksom finansieringen, vem som skall utföra den och omfattningen, gör sig bäst för lokala beslut med möjlighet till samarbetsavtal, kanske även med SL/ML.
Ansvarskommittén föreslog i sitt den 27 februari 2007 avlämnade slutbetänkande att särskilda förhandlingsmän skulle utses för norra, mellersta och södra delen av Sverige för att gå vidare med beredningsarbetet.
Den 23 juni 2007 utsåg regeringen förre verkställande direktören för dåvarande Kommunförbundet Jan-Åke Björklund att vara en sådan förhandlingsman.
Har detta fungerat för Gotlands del?
Vi är, i likhet med Folkpartiets länsförbund på Gotlands remissvar av den 21 augusti 2007 på Ansvarskommitténs betänkande, benägna att svara nej. I stället bör prövas förslaget att föreslå en särskild förhandlingsman/förhandlingsdelegation med uppgift att bereda Gotlandsfrågan eftersom den skiljer sig så mycket från övriga regioners förutsättningar.
Att i hela slutbetänkandet SOU 2007:10 Gotland bara nämns på ett enda ställe, i kapitel åtta, kan spegla att Ansvarskommittén i sin strävan att åstadkomma en indelning i stora regioner och en statlig organisation lika över hela landet, kommit att – utan att på minsta sätt önska detta – bortse från Gotlands särskilda förutsättningar som nämnts ovan.
Noteras kan i sammanhanget också att av de 510 remissinstanser som ålagts eller beretts möjlighet att senast den 17 september 2007 komma in med synpunkter och förslag på Ansvarskommitténs slutbetänkande, kom endast två – länsstyrelsen på Gotland och Gotlands kommun – från ön.
Även om det kan vara en tillfällighet, ligger det likväl i farans riktning att Gotlands särart inte tillräckligt observeras och beaktas i den fortsatta beredningen.
Det var mot den bakgrunden som Folkpartiet på Gotland föreslog att Ansvarskommitténs förslag om särskilt ansvariga förhandlingsmän för norra, mellersta och södra Sverige skulle kompletteras med särskilt utsedda personer som har att i det fortsatta beredningsarbetet påminna om och i kontakter med andra förhandlingsmän, regioner och kommuner – samt inte minst Sveriges riksdag och regering – verka för att Gotlands betydelse för övriga Sverige och omvänt tas med.
Som lämpliga personer – inte nödvändigtvis bosatta på Gotland men med synnerligen god kunskap och insikt om de särskilda förhållanden som gotlänningar lever med – föreslogs därför att regeringen som särskilda Gotlandsförhandlare skulle tillsätta endera eller båda före detta svenska statsministrarna Ingvar Carlsson (s) och Ola Ullsten (fp), personer med ostridigt förtroendekapital både på Gotland och i övriga Sverige och därtill synnerligen väl förtrogna med Gotlands möjligheter och problem.
Med dessa motiveringar bör riksdagen besluta enligt det inledande beslutsförslaget.