Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att göra en översyn av den svenska förvaltningsmodellen med oberoende myndigheter.
Vi föreslog förra året att regeringen borde göra en översyn av grundprincipen i det svenska förvaltningssystemet, med förment ”oberoende” myndigheter under regeringen.
Många av de utredningar som gjorts genom åren har visat på att en starkare styrning av regeringen egentligen kunde vara rimligt. Det finns ofta en gråzon mellan regeringen och myndigheterna där oklarheter råder om vem som egentligen drivit fram besluten och har ansvaret. Just detta att ansvaret kan hamna mellan stolarna och skjutas fram och tillbaka mellan regeringen/ansvarig minister och myndigheten är inte bra.
Den svenska modellen bygger på att det går att dra en gräns mellan politiska beslut och förvaltningsbeslut. Myndigheterna följer givetvis gällande lagar, men får också sina förordningar, sina pengaanslag och olika direktiv från regeringen, som också utser generaldirektör.
De olika departementen har utöver de långt gående styrningsinstrumenten enligt ovan också ständigt löpande kontakter på alla nivåer med myndigheterna, dagligen och stundligen.
Myndigheterna och generaldirektören befinner sig således i en stark beroendeställning till regeringen i en rad viktiga avseenden.
Den vanliga alternativa förvaltningsmodellen i t.ex. Europa är att departement och myndigheter finns i samlade ministerier, med ansvarig minister som chef och med ett tydligt och klart ansvar för hela verksamheten.
Utöver den oklara ansvarsfördelningen som kan uppstå i den svenska modellen är det därtill så att myndigheterna besitter en mycket stor kunskap i sakfrågorna samtidigt som myndigheternas ledning ofta har väsentligt längre tjänstgöringstider än ministrarna. Detta gör att tjänstemannainflytandet över hur politiken och dess tillämpning utformas ofta kan vara mycket starkt, samtidigt som det formellt är regeringen som har det övergripande ansvaret.
Vi redovisade också hur denna fråga utretts och diskuterats under 1800- och 1900-talen. Förvaltningsutredningen i början av 1980-talet ansåg att det egentligen inte fanns så starkt stöd för tudelningen mellan regering och myndigheter vare sig i den gamla eller nya regeringsformen. Man ansåg att den uppdelning som förstärktes under 1800-talet inte var ett resultat av någon i grundlagen förankrad strävan efter maktdelning utan snarare en följd av det vankelmod som präglade seklets förvaltningsreformer.
Och vi redovisade även hur Sveriges EU-medlemskap har inneburit mycket samarbete och gemensamma beslut på olika nivåer inom EU, där det nödvändiga samarbetet mellan regering och myndigheter kan ge upphov till dubbelarbete, oklara handlingslinjer vid vissa tillfällen och långsamma beslutsvägar. Andra länder med starkare och tydligare samordning inom sina ministerier kan här ha ett försteg, och någon stor förståelse för den svenska modellens funktionssätt finns inte.
Konstitutionsutskottet avslog i fjol vår motion med hänvisning till olika utredningar som behandlar dessa frågor. Ingen av dessa analyserar dock den grundläggande ansvarsuppdelningen mellan regeringen och myndigheterna som vi menar bör ifrågasättas utifrån dagens verklighet och Sveriges internationella samarbeten. Vi menar att det har ett värde att regeringen vidgar sina analyser i sitt pågående beredningsarbete, och önskar att riksdagen ger regeringen detta till känna.