Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att följa upp riksdagens beslut från 2004 om nya regler avseende utlandsstationerades villkor och dess konsekvenser (UVA-avtalet).1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att tillse att villkoren för utlandsstationerade tjänstemän i den svenska statsförvaltningen är sådana att det säkerställer att Sverige framdeles har en stark diplomatisk representation i andra länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att säkerställa rekryteringen till våra svenska beskickningar i utlandet – även till mindre attraktiva platser och uppdrag.
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.
För att kunna utveckla goda internationella kontaktytor i en tid då globaliseringen är en realitet behöver Sverige en stark och bred utrikesförvaltning. Utlandsmyndigheterna spelar här en central roll. Vi behöver kompetent personal på plats som kan följa politiken på nära håll i andra länder och som kan knyta avgörande och viktiga kontakter. Sverige behöver engagerad personal för att kunna vara en stark röst i världen för demokrati, mänskliga rättigheter och fred men även för utveckling av samarbetet mellan Sverige och andra länder i form av t.ex. biståndsengagemang, handelsutbyte och miljöarbete. En viktig uppgift för utlandsstationerade är också att bistå svenska medborgare som råkar illa ut utomlands och att hantera författningsreglerad verksamhet, t.ex. handläggning av migrationsärenden. En aktiv utrikespolitik kräver sammantaget en närvarande, fungerande och modern utlandsrepresentation.
Det framstår som att utrikesförvaltningen står inför stora utmaningar. För många utomstående blir det allt tydligare att UD:s reformbehov och anpassning till de krav som ställs i dagens globaliserade verklighet är stort. Utrikesförvaltningens förutsättningar att reformeras riskerar dock att undergrävas av försämrade villkor för dess personal.
Riksdagen fattade i december 2004 beslut om nya regler för statligt utlandsstationerad personal och deras medföljare. Det s.k. UVA-avtalet har lett till dramatiska förändringar för många tjänstemän i utrikesförvaltningen.
De nya utlandsvillkoren präglas av uppfattningen att villkoren i Stockholm ska vara vägledande. Det bör understrykas att utlandsstationerades betingelser är mycket speciella. De har ett arbete och ett vardagsliv någonstans i övriga världen som oftast är en vitt skild tillvaro från svenska förhållanden. På gott och på ont. Det är en yrkesgrupp som med cirka fyra års intervaller utsätts för förflyttningar till nya länder, vilket kan leda till en rotlöshet som få skulle acceptera. Det kan också innebära svårigheter att bilda familj. I stället för att se utlandsplacerade och diplomati som något enbart statusfyllt bör utgångspunkten vara att dessa tjänstemän har synnerligen varierande förhållanden utomlands som kan innebära påfrestande växlingar i livet. Därför är det av vikt att ett ändamålsenligt och långsiktigt hållbart system för utlandsstationerade inrättas. Enligt uppgift finns det inget land jämförbart med Sverige som har infört system som tillnärmelsevis liknar det som nu gäller svenska utlandsstationerade.
Det finns ett stort mervärde för Sverige och riksdagen i att ha en diplomatkår bemannad av kunniga, engagerade och erfarna diplomater med erfarenhet från olika länder och olika verksamhetsområden. Detta förutsätter ett system som uppmuntrar tjänstgöring på mer än en postering utomlands, något som försvåras av de nya utlandsvillkoren som riskerar att göra det såväl ekonomiskt som familjemässigt ohållbart för moderna familjer att genomföra mer än en utlandspostering.
UD har de facto redan i dag stora och växande problem med rekrytering till ”hardship-orter”, vilket ger anledning till oro inte minst när det gäller hanteringen av Sveriges ökade engagemang på biståndsområdet och i fredsfrämjande sammanhang. Rekryteringen till hardship-orter försvåras med UVA nu ytterligare.
Avtalet medför vidare ökad internadministration på utlandsmyndigheterna. Det innebär en risk att systemet går ut över annat arbete, t.ex. politisk rapportering, hantering av inkommande besök, konsulär hjälp till svenska medborgare m.m.
Ambassaderna spelar en viktig roll när riksdagsledamöter besöker olika länder. De deltar i planeringen av besöken för att vi ska få tillfälle att träffa nyckelpersoner i aktuella länder, möjliggör givande studiebesök och tillhandahåller nödvändig bakgrundsinformation.
Utifrån informella samtal med ett antal utstationerade om deras arbete i vardagen, om deras möjligheter till familjeliv och om deras arbetsvillkor känner jag oro för den svenska diplomatin och dess möjligheter att värna ett fortsatt starkt svenskt engagemang på centrala områden i olika delar av världen i framtiden.
Oavsett vilka politiska prioriteringar och målsättningar vi har inom utrikespolitiken krävs att vi har rätt människor på våra utlandsmyndigheter och att dessa personer har tid och möjlighet att i praktiskt arbete förverkliga politiken.
Regeringen bör därför noggrant följa upp och utvärdera konsekvenserna av riksdagsbeslutet från 2004.