Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ersättning för ekonomiska förluster på grund av långsam myndighetshantering.
Det händer med jämna mellanrum att en näringsidkare inte får beslut i exempelvis ett tillståndsärende därför att myndigheten av olika skäl inte anser sig ha tid att fatta beslutet. Dröjsmålet kan bero på personalbrist, långa sammanträdesintervall med mera, men är helt oacceptabelt.
I de flesta fall beror långa handläggningstider på att den sökande inte har en komplett ansökan, och det kan naturligtvis inte myndigheten lastas för. När det däremot ligger till så att all nödvändig dokumentation är framlagd, samråd har genomförts och endast ren myndighetshantering kvarstår kan inte den sökande göra mer än att vänta. När ett myndighetsbeslut dröjer kan det innebära att näringsidkarens möjlighet till förtjänst försvåras. För uteblivna intäkter på grund av oskäligt långsam myndighetshantering finns det i dag ingen möjlighet till ersättning.
Det är orimligt att enskilda näringsidkare kan under oskäligt lång tid förhindras att bedriva verksamhet för att en myndighet är senfärdig. I det motsatta fallet när en näringsidkare är sen med att lämna uppgifter till en myndighet utgår ofta sanktionsavgifter och ibland kan det till och med leda till indraget tillstånd eller liknande.
Det är därför rimligt att en myndighet som dröjer oskäligt länge med beslut ska vara skadeståndskyldig för de uteblivna intäkterna under den period som förseningen varar.
Den svåra frågan om när ett beslut är försenat besvaras lämpligen med att försening uppstår olika beroende på ärendets art. En tumregel kan vara att ett enkelt delegationsärende får ta max en vecka medan ett beslut som ska fattas av exempelvis en kommunal nämnd får ta max 1,5 månader mellan det att alla handlingar är klara och att beslut fattas.