Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av den del av presstödet som avser driftstöd.
Presstödet har kostat skattebetalarna 15 miljarder kronor sedan det infördes, men har aldrig uppfyllt sitt syfte. I dagens medielandskap, där mångfalden av olika medier är större än någonsin, framstår ett dyrt statligt stöd till vissa papperstidningar som mer omotiverat än någonsin tidigare.
På dagens mediemarknad, där tidningsutgivning är en integrerad verksamhet i de stora medieföretagens utbud, råder konkurrens mellan de olika aktörerna. Gamla och nya verksamheter konkurrerar om tittarna, lyssnarna och läsarna. Ny projekt och idéer prövas ständigt på mediemarknaden, exempelvis i form av nya tidskrifter, nya tv-format eller nya Internetbaserade medier. I detta medielandskap finns inte enbart traditionella medieföretag. Telekomföretag, IT-företag och spelföretag är också med och konkurrerar om uppmärksamheten samt annonsintäkterna.
Selektiva subventioner till ett antal papperstidningar passar naturligtvis dåligt i detta hårt konkurrensutsatta och entreprenörsbetonade medielandskap. Konkurrensen snedvrids när vissa aktörer erhåller subventioner. Antingen sker snedvridningen gentemot andra papperstidningar eller gentemot andra medieslag om de företag som tar emot subventionerna därigenom satsar på att utveckla andra projekt än papperstidningar. Presstödets driftstödsdel är alltså inte bara dyrt för skattebetalarna utan också skadligt för mediebranschen.
Presstödets driftstödsdel omfattar en stor del av statens budget för kulturverksamhet. Det förefaller därför märkligt att en stor del av kulturbudgeten går till subventioner av utvalda papperstidningar, eftersom utbudet på dagens medielandskap är större än någonsin tidigare. Dessutom skulle flera av de stödmottagande, vinstrika medieföretagen kunna fortsätta att ge ut tidningar även utan driftstöd.
Istället för att utveckla tidningar så att de blir lönsamma på läsarnas och marknadens villkor har driftstödet kommit att fungera som en bidragsfälla, eftersom driftstödet kommit att bli ett permanent stöd i över 30 år för många av de största mottagarna av stödet. Det faktum att driftstödet saknar bortre parentes och att det inte ställs några som helst krav på mottagarna att genomföra rationaliseringar eller effektiviseringar, visar hur otidsenligt stödet är.
Stödet bör därför avvecklas i samband med att en översyn görs av andra finansieringsbehov inom kulturbudgeten.