Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kemisk kastrering, tillfälligt nedsättande av potensen, som påföljd för våldtäkt och försök till våldtäkt.
Vårt land har åter drabbats av en stor tragedi. En tioårig flicka har mist livet. Glad i hågen cyklade hon för första gången själv hem efter en fotbollsträning. Hon hade kontakt med sin mamma via mobiltelefon flera gånger under cykelfärden. Hon kände sig trygg. Samtidigt på samma vägsträcka fanns en man som åter brottades med sina impulskontroller. En vuxen man som sedan dryga tio år vid upprepade tillfällen tappat kontrollen över sina handlingar och våldfört sig på kvinnor. Han har dömts i domstol flera gånger men ständigt återfallit i brott.
Det fattas en straffpåföljd som får dessa män att inte gång på gång hamna i situationer där deras impulser och sexuella drift tar kommando. Det måste var en mänsklig rättighet för våra kvinnor, döttrar och barnbarn att vistas ute i samhället och känna sig trygga. Att inte på något sätt bli antastade för sitt kön. Att bli respekterade som individer oavsett klädsel eller stämningstillstånd. Att kunna lita på att ett nej alltid är ett nej och respekteras för detta. Att en tös, en flicka, aldrig skall behöva tänka tanken att någon av det motsatta könet har dolda motiv vid en eventuell kontakt.
Jag är övertygad om att det fattas något självklart i vår uppfostran idag. Ett axiom som säger att varje individ har bestämmande rätt till sin kropp och själ. Och att detta inte är förhandlingsbart! Ett nej är alltid ett nej!
Det måste finnas en påföljd som är starkt integritetskränkande för den som tänker stiga över gränsen. Något som är ett hot mot det egna könet och framförallt den sexuella driften. Jag menar att kemisk kastrering, eller tillfällig nedsättning av potensen, är den straffpåföljd som kan få varje grabb eller man att tänka både en eller två eller tre gånger innan han förgriper sig på en person. (Behöver ju inte bara var någon av det motsatta könet utan kan vara en person av samma kön.) Jag vet att dessa män trots nuvarande behandling, och i brist av behandling, återfaller till samma brott. Samhället måste då sätta ner foten och skydda sina invånare. Kemisk kastrering är ett effektivt sätt att försätta dessa män i ett tillstånd där den sexuella driften inte tar överhanden. Det manliga könshormonet testosteron kommer i princip att minimeras med följden att aggressivitet och sexuell lust helt saknas. Tillståndet är inte irreversibelt utan den dag behandlingen upphör återfår man sin förmåga. Frågan är alltså hur länge en dylik behandling skall vara. Jag menar att denna påföljd självklart skall kombineras med terapeutisk behandling. Att som nu låta den dömde på frivillighetens basis bestämma över dessa behandlingar måste vara uteslutet