2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 5
4 Regeringens handlingsplan 6
4.1 En nationell haverikommission 6
5 Skydd för drabbade kvinnor 6
5.1 Besöksförbud 7
6 Livsvillkoren för kvinnor med skyddad identitet 7
7 Kommunernas ansvar för mäns våld 8
7.1 Brist på boende för våldsutsatta i kommunerna 9
8 Kvinnojourerna 10
9 Terapi för våldsutsatta kvinnor 11
10 Kostnaderna för mäns våld mot kvinnor 11
11 Överfallsskyddet i hemförsäkringen 12
11.1 Skadeståndsansvaret 12
11.2 Avtalsfriheten 13
12 Våld i samkönade relationer 13
12.1 Brottsofferjour för HBT-personer 14
13 Hedersrelaterat våld och förtryck 15
14 Tvångsäktenskap 17
15 Särskilt utsatta grupper av kvinnor 18
15.1 Våld mot äldre kvinnor 19
15.2 Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning 19
15.3 Våld mot missbrukande kvinnor 21
15.4 Våld mot papperslösa kvinnor 21
16 Familjevåldsenheter 22
17 Barnahus 22
18 Mäns våld ett folkhälsoproblem 23
19 Mäns våld i brottsstatistiken 23
20 Behandlingsprogram för våldsamma män 24
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att våldsutsatta kvinnor bör ha rätt till särskilda kontaktpersoner inom polis och socialtjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kvinnor som tvingats fly från sitt hem bör ha laglig möjlighet att få återvända för att hämta sina och eventuella barns personliga tillhörigheter i skydd av polis.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som kan förstärka besöksförbudet med användning av fotboja.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av livsvillkoren för kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att länsstyrelsernas verksamhetsuppföljning, återrapporteringskrav och tillsynsansvar över kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor bör skärpas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en särskild tillsynsfunktion över kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor på länsstyrelserna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att länsstyrelserna bör få i uppdrag att göra en samlad översyn av kommunernas möjligheter att erbjuda boenden till personer som utsatts för våld i nära relationer samt lägga fram förslag på lämpliga åtgärder.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till en plan för hur staten ska ta sitt långsiktiga ekonomiska ansvar för kvinnojourernas arbete.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning som innebär att överfallsskyddet i hemförsäkringen även ska gälla för en skadelidande som utsatts för våld av en medförsäkrad familjemedlem.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att alla yrkespersoner som möter människor som utsatts för samkönat partnervåld ska ha relevant HBT-kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett handlingsprogram för hur homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT) som drabbas av partnervåld ska få relevant stöd och hjälp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör rikta särskilda anslag till den nationella brottsofferjouren för HBT-personer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska finnas enheter specialiserade på mäns våld och samkönat partnervåld inom samtliga berörda myndigheter med särskilt avsatta medel, särskilda policydokument, handlingsplaner och arbetsrutiner på samtliga berörda myndigheter samt att dessa enheter ska ha specifik kompetens om hedersrelaterat våld och om invandrade kvinnors särskilda erfarenheter i övrigt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram riktlinjer för socialtjänstens arbete med mäns våld mot kvinnor, samkönat partnervåld och hedersrelaterat våld.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ge Länsstyrelsen i Östergötlands län i uppdrag att utreda hur samhällets stöd till personer som har brutit med sina familjer på grund av hedersrelaterat våld och förtryck kan förbättras och hur stödet till redan befintliga verksamheter kan förstärkas.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om skyddat boende för personer som utsatts för eller riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utforma ett förtydligat uppdrag till Länsstyrelsen i Östergötlands län om särskilda medel till ungas egen organisering kring frågor om hedersrelaterat våld och mäns våld i övrigt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att genomföra de av Skolverket föreslagna ändringarna avseende sex och samlevnad i grund- och gymnasieskolans kursplaner.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagstiftning som innebär att en särskild brottsrubricering gör det straffbart för föräldrar att gifta bort minderåriga barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av resursjourer som har kompetens att ta emot kvinnor med missbruk och psykiska funktionsnedsättningar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) ta fram och sprida befintlig kunskap om mäns våld mot äldre kvinnor.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett utbildningsmaterial om mäns våld mot äldre kvinnor för personalen i äldreomsorgen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning i syfte att se över hur situationen för våldsutsatta kvinnor med funktionshinder kan underlättas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att missbrukande kvinnor utsatta för mäns våld ska erbjudas behandling i könsseparerade grupper.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda hur kvinnor som lever gömda utan uppehållstillstånd ska få nödvändigt stöd och skydd mot mäns våld.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av familjevåldsenheter över hela landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om samarbete och inrättande av s.k. barnahus i alla större kommuner i landet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av regionala centrum för kvinnofrid i varje sjukvårdsregion.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla ett kodningssystem för brott där kvinnor misshandlats där könet på gärningsmannen och relationen mellan gärningsman och offer framgår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skyndsam beredning av förslagen i rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser.
1 Yrkandena 5–8, 14–18, 21–26, 29 och 30 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 10 hänvisat till CU.
3 Yrkande 19 hänvisat till UbU.
Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som berör många människors liv och vardag. År 2007 anmäldes över 26 000 fall av våld mot kvinnor och över 4 700 våldtäkter. Polisen, kvinnojourerna och Brottsförebyggande rådet (Brå) uppskattar att endast 20–25 procent av allt våld mot kvinnor anmäls till polisen. Varje år dödas i genomsnitt 17 kvinnor av en närstående man. Undersökningen Slagen dam (2001) visar bl.a. att 25 procent, eller var fjärde kvinna, upplevt fysiskt våld från någon man efter sin 15-årsdag. 56 procent av alla kvinnor har trakasserats sexuellt. Totalt sett har 46 procent, alltså nästan hälften av alla svenska kvinnor, erfarenheter av någon form av våld från en man efter sin 15-årsdag. Antalet anmälda fall av mäns våld mot kvinnor har ökat med 20 procent de senaste tio åren. Enligt Brå beror ökningen på att fler kvinnor anmäler men också på att våldet har ökat. Brottsstatistiken visar att i majoriteten av fallen är de utsatta kvinnorna bekanta med eller har en nära relation till männen som slår, hotar och dödar. Nästan alla fall av mäns våld mot kvinnor sker i en privat sfär, ofta inom hemmets fyra väggar. Detta är en av förklaringarna till det stora mörkertalet.
FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor har i sin senaste rapport (2008) uttryckt sin oro över att våldet mot kvinnor och flickor, särskilt våld i hemmet och hedersrelaterat våld, är så pass vanligt. Kommittén uppmanar därför Sverige att se till att det finns omfattande åtgärder för att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och att avsätta tillräckliga ekonomiska medel för att se till att 2007 års handlingsplan mot mäns våld (skr. 2007/08:39) genomförs effektivt.
Det finns olika sätt att analysera och förklara relationen mellan kön och våld. Förklaringar på individnivå där män antas vara våldsamma på grund av social utsatthet, alkoholmissbruk, psykisk sjukdom eller ”integrationsproblem” förminskar problemet. Kulturella förklaringar tar också fasta på det annorlunda och lyfts fram endast när det gäller icke-svenska eller icke-västerländska kulturer. Vi ser att mäns våld är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället. Denna skeva maktfördelning underlättar för enskilda män att bruka våld mot kvinnor. Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste därför ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande samhällsstrukturen där män är överordnade och kvinnor underordnade. Patriarkala föreställningar om kön och sexualitet samt maktrelationen mellan kvinnor och män är den samhälleliga ”ram” i vilken våld i nära relationer utförs.
Vi vill i den här motionen även lyfta upp frågor om våld i andra nära relationer än mellan heterosexuella män och kvinnor. Vårt fokus på mäns våld mot kvinnor har ibland gjort att kvinnor och män som utsatts för partnervåld i samkönade relationer hamnat i skymundan. Detsamma gäller kvinnor och män som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck. Partnervåld i samkönade relationer liksom hedersrelaterat våld och förtryck är, liksom mäns våld mot kvinnor, ett uttryck för föreställningar om kön och sexualitet kopplade till känslor av makt och kontroll hos den som utövar våldet.
Regeringen har tagit fram en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39). Detta är både nödvändigt och lovvärt. Regeringen väljer dock i handlingsplanen att förklara våldet utifrån ett individualistiskt perspektiv. Vänsterpartiet anser att det är svårt att ta ett samlat grepp på problemet om den grundläggande analysen av våldet saknas. Vår feministiska förståelse av våldet har till stor del utvecklats ur kvinnojourernas praktiska arbete med kvinnor som utsatts för mäns våld. Förutom att regeringen i sin handlingsplan helt bortser från de strukturella orsakerna till mäns våld mot kvinnor finns det en rad andra åtgärder som dessvärre är bristfälliga.
Enligt undersökningar, bl.a. Brå:s rapport Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer (2001:11), utförs uppemot 90 procent av det dödliga våldet mot kvinnor av närstående män. Det är ett stort misslyckande när samhället inte lyckas stoppa våldet och ge utsatta kvinnor skydd och hjälp. Vänsterpartiet har även tidigare lagt fram förslag om att förstärka myndigheternas ansvar genom en nationell haverikommission som utreder de fall där en kvinna mördats av en närstående man. Syftet är att hitta brister i myndigheternas agerande och förbättra rutinerna i det förebyggande arbetet och förhindra att fler kvinnor mördas. Därför är det glädjande att regeringen i handlingsplanen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för ett system för utredningar då kvinnor har avlidit med anledning av brott i nära relationer. Vänsterpartiet satsar 5 miljoner kronor av anslaget till polisen för att inrätta den nationella haverikommissionen. Se även motion Utgiftsområde 4 ”Rättsväsendet” (2008/09:Ju346).
En kvinna som har utsatts för våld eller hot om våld från en närstående man måste få möjlighet till hjälp från samhället. Hjälpen kan omfatta skydd, juridisk upprättelse, terapi eller hjälp att skilja sig. Vänsterpartiet vill bland annat att de personer som utsätts för våld i nära relationer ska få särskilda kontaktpersoner hos polisen och socialtjänsten. Att vara utsatt för våld av en närstående person är traumatiskt, och tröskeln för att anmäla ett sådant brott är extra hög. Därför kan det kännas svårt att redogöra för sin situation gång på gång för olika personer. En kontinuerlig och stabil kontakt vore därför värdefull. Den vetskapen skulle också fungera förtroendestärkande för polisen och socialtjänsten och göra att det känns mer meningsfullt för den utsatta kvinnan att vända sig till dessa myndigheter. Kvinnans vetskap om att någon har en helhetsbild av hennes situation kan också stärka hennes beslut att lämna relationen. Våldsutsatta kvinnor bör således ha rätt till särskilda kontaktpersoner inom polis och socialtjänst. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet föreslår också att kvinnor som tvingats fly från eller har lämnat sin man, och känner fruktan för eller hot om våld från honom, bör ha laglig möjlighet att få återvända till sitt hem för att hämta sina och eventuella barns personliga tillhörigheter i skydd av polis. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har medverkat till att förbättra lagstiftningen om besöksförbud, bl.a. genom att införa möjligheten till besöksförbud i det egna hemmet. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (2007:2) är majoriteten av dem som ansöker om besöksförbud kvinnor och de allra flesta ansökningar avser män. Mycket ofta rör det sig om personer som har eller har haft ett förhållande. År 2004 meddelades 33 beslut om besöksförbud avseende gemensam bostad. År 2006 hade antalet meddelade beslut ökat till 112 stycken. Brås rapport visar att majoriteten av de sammanboende flyttat isär innan eller i samband med att ansökan om besöksförbud gjordes. Hälften av de tillfrågade i Brås enkät uppgav att besöksförbudet överträtts minst en gång. Överträdelserna bestod vanligtvis i trakasserier och hot per telefon eller sms. Fem procent av de tillfrågade uppgav att de under besöksförbudet blivit misshandlade av den person de ska skyddas emot. Över 80 procent av de svarande har bra erfarenheter av polisens bemötande samt uppger att de som helhet är nöjda med besöksförbudet. Besöksförbudet har medfört att de lämnats i fred och fått en ökad trygghet i tillvaron. Att en stor andel av besöksförbuden överträds och att det är vanligt med upprepade överträdelser visar enligt Brå på att bättre uppföljning och tydligare reaktioner på överträdelser är nödvändigt. Vänsterpartiet anser att de personer som vid upprepade tillfällen har överträtt ett besöksförbud bör förses med en elektronisk övervakning, dvs. en fotboja med en gps-sändare. Det skulle kunna fungera som ett larm både till brottsoffret och till polisen. Regeringen bör lägga fram förslag som kan förstärka besöksförbudet med användning av fotboja. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Många av de problem som drabbar våldsutsatta kvinnor och barn är komplexa. Detta gäller särskilt de kvinnor och barn som tvingas leva under skyddad identitet. En rad problem uppstår i vardagen för de kvinnor som tvingas fly från närstående män. Det kan handla om att kvinnan alltid får förseningsavgifter då räkningarna kommer till hennes adress för sent eftersom posten vidarebefordras via Skatteverket. Vidare blir det svårt att hyra en lägenhet eller till och med att skaffa ett betalkort för den kvinna som har skyddad identitet. Myndigheterna har ofta problem med att hantera frågor om skyddade personuppgifter. Det förekommer att myndigheter av okunskap bryter sekretessen så att den förföljande mannen får kännedom om var kvinnan och barnet befinner sig. Flera kvinnor vittnar om hur de tillsammans med sina barn tvingas flytta gång på gång och hur påfrestande detta är, inte minst för barnen. Det finns exempel på barn som bytt namn så många gånger att de inte längre kommer ihåg vad de heter. Vidare får kvinnor som lever med skyddad identitet ofta ekonomiska problem. Misshandlade och förföljda kvinnors och barns rättigheter och möjligheter att leva ett drägligt liv ska inte hänga på en enskild handläggare.
Vänsterpartiet föreslår därför en översyn av livsvillkoren för de kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter i syfte att förbättra deras situation. Regeringen bör göra en översyn av livsvillkoren för kvinnor och barn som lever med skyddade personuppgifter och därefter återkomma med förslag på nödvändiga förändringar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Såväl utredningen om kvinnofridsuppdragen (SOU 2004:121) som utredningen om socialtjänstens stöd för våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65) konstaterar att det finns en rad brister i kommunernas stöd till våldsutsatta kvinnor. Handlingsplaner för arbetet med våldsutsatta brottsoffer finns i ca 70 procent av kommunerna och är på gång i de flesta övriga. Däremot saknar flertalet kommuner rutiner och riktlinjer för att bemöta våldsutsatta kvinnor. Vidare saknas samordning mellan kommunerna. En kartläggning i Stockholms län av socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor och flickor och barn som bevittnat våld (Länsstyrelsen i Stockholm län, 2008) visar lika nedslående siffror. Ungefär hälften av Stockholms läns kommuner och stadsdelar saknar en kvinnofridssamordnare. Vidare saknar hälften av kommunerna och stadsdelarna aktuella handlingsplaner för arbetet. Samtidigt uppger cirka hälften av respondenterna att det inte finns tillräckligt med insatser för de utsatta kvinnorna i deras kommun/stadsdel. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor är i sin rapport från 2008 oroad över att socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor varierar mellan kommunerna och att vissa kommuner inte kan erbjuda skyddat boende för alla våldsutsatta kvinnor, bl.a. kvinnor med särskilda behov. Det är nu hög tid för regeringen att ta dessa uppenbara brister på allvar.
För att kommunerna på bästa sätt ska kunna ta sitt ansvar för att tillgodose våldsutsatta kvinnors behov måste bl.a. kunskapen om mäns våld mot kvinnor bli bättre. Ökad kompetens är t.ex. en av de åtgärder som Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår i sin kartläggning (2008). Vänsterpartiet anser att samtliga anställda inom den kommunala socialtjänsten bör delta i kompetensutveckling om sexualiserat våld och s.k. hedersrelaterat våld samt mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar eller missbruksproblem. För att stimulera en kompetensutveckling inom socialtjänsten och personal som arbetar med människor med funktionsnedsättning avseende könsrelaterat våld i nära relationer avsätter Vänsterpartiet 55 miljoner kronor per år. Pengar för detta ändamål föreslås i Vänsterpartiets motion för utgiftsområde 9 ”Hälsovård, sjukvård och social omsorg”. Enligt den nya förordningen med länsstyrelsens instruktion (SFS 2007:825) ska det bl. a. finnas en särskild sakkunnig i jämställdhetsfrågor vid länsstyrelsen. Vidare framgår det att länsstyrelsen ska integrera ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet. I länsstyrelsens regleringsbrev för år 2008 anges att länsstyrelsen ska bidra till att uppnå de jämställdhetspolitiska målen i länet samt redovisa vilka insatser som gjorts. Detta är lovvärt men vi efterlyser en tydligare reglering av länsstyrelsernas tillsyn över hur kommunerna arbetar mot mäns våld mot kvinnor. I enlighet med utredningen om kvinnofridsuppdragen (SOU 2004:121) anser Vänsterpartiet att länsstyrelserna bör göra mer ingående granskningar av kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor. Därför bör länsstyrelsernas verksamhetsuppföljning, återrapporteringskrav och tillsynsansvar över kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor skärpas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser även att det behövs en särskild tillsynsfunktion över kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor vid länsstyrelsen. Denna tillsynsfunktion kan med fördel samordnas med de vid länsstyrelsen sakkunniga i jämställdhetsfrågor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den som utsätts för våld i en nära relation får i många fall problem med sitt boende. Dels kan den våldsutsatta bli utslängd från sin partners lägenhet, dels kan hon tvingas fly för att undkomma våldet. I många kommuner är det i praktiken kvinnojourerna som står för insatser när det gäller skyddat boende till utsatta kvinnor och barn (se nedan). Bristen på ekonomiska resurser för långsiktiga lösningar till exempel när det gäller frågan om boende är ett av de problem som lyfts upp i kartläggningen av socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor (Länsstyrelsen i Stockholms län, 2008). Det finns bl.a. behov av fler skyddade boenden i de granskade kommunerna/stadsdelarna men även andra typer av mellanboendeformer. 79 procent av kommunerna/stadsdelarna i kartläggningen köper boende i andra kommuner vid behov. Problemet med att kommunerna många gånger inte kan erbjuda våldsutsatta personer ett lämpligt boende handlar till stor del om den generella bristen på bostäder. Den av regeringen initierade utförsäljningen av allmännyttan som pågår främst i storstadsområdena gör inte saken bättre. Att det byggs bra lägenheter till rimliga priser är en grundläggande förutsättning för att kommunerna ska kunna ta sitt ansvar för våldsutsatta kvinnors och barns boende. Kommunerna måste också bli bättre på att samarbeta över gränserna när det gäller boendefrågan, t.ex. genom att bilda resurspooler med boenden för de personer som utsatts för våld i nära relationer. Läs mer om våra förslag när det gäller skyddat boende nedan under rubriken ”Hedersrelaterat våld och förtryck”.
Regeringen bör ge länsstyrelserna i uppdrag att göra en samlad översyn av kommunernas möjligheter att erbjuda boenden till personer som utsatts för våld i nära relationer samt lägga fram förslag på lämpliga åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Våld i nära relationer är en politiskt brännande fråga som ofta behandlas med en provocerande likgiltighet. Frivilliga eldsjälar organiserade i tjej- och kvinnojourer gör enorma insatser för samhället när de i stor utsträckning står för de praktiska stödinsatserna till utsatta flickor och kvinnor. Detta är ett ansvar som kommun, landsting och stat egentligen bör ta. Genom kvinnors ideella frivilligarbete i jourerna kan brottsoffer få relevant hjälp trots att samhällets insatser brister. Kvinnojourernas styrka ligger i att de är skapade av kvinnor för kvinnor. Det är en frizon där ingen ifrågasätter kvinnors och barns upplevelser av våld.
Tjej- och kvinnojourerna spelar också en central roll när det gäller att synliggöra och sprida kunskap om våldets mekanismer och konsekvenser. Trots jourernas erfarenheter och kunskap om mäns våld mot kvinnor existerar de fortfarande under osäkra förhållanden. Detta är en paradox då företrädare för polis, socialtjänst och sjukvård själva anser att de lokala kvinnojourerna ger ett mer heltäckande stöd till utsatta kvinnor än vad de själva kan erbjuda. I dag finns det kvinnojourer i ungefär hälften av landets kommuner och antalet kvinnor som söker hjälp ökar stadigt. Statistik från Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) visar att medlemsjourerna under år 2007 bara kunde erbjuda skyddat boende till hälften av de kvinnor som var i behov av det. Samtidigt ökade antalet förfrågningar från kommun, polis och skola med nästan 30 procent. Detta visar att det behövs mer resurser till jourerna. Förra mandatperioden var Vänsterpartiet med och genomförde en satsning på närmare 100 miljoner kronor på resurser till våldsutsatta kvinnor och barn. Medlen fördelades till kommuner och ideella kvinno-, tjej- och brottsofferjourer för att utveckla omhändertagandet av brottsoffer. Tyvärr har det visat sig att det fortfarande är svårt för kvinnojourerna att göra långsiktiga planeringar för sin verksamhet. I handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer meddelar regeringen sitt beslut att tillföra kommunerna utvecklingsmedel i syfte att förstärka kvinnojoursverksamheten och kvalitetsutveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och barn på lokal nivå. Detta är lovvärt men långtifrån tillräckligt. Kvinnojourerna behöver kontinuerlig finansiering för att kunna bedriva ett fungerande arbete på lång sikt. Vi saknar även uppgifter från regeringen om hur stor satsningen blir och när den ska genomföras. Därför föreslår vi att regeringen ges i uppdrag att återkomma med en plan för hur staten ska ta sitt långsiktiga ekonomiska ansvar för kvinnojourernas arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen har även för avsikt att avsätta medel för en utvärdering och utveckling av kvinnojourerna. Målet är enligt handlingsplanen att stärka förutsättningarna för ett förbättrat och mer kunskapsbaserat arbete. Socialstyrelsen ska göra utvärderingen av arbetssätt och metoder som används av kvinnojourer i deras arbete med våldsutsatta kvinnor och barn i dialog med Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) och Sveriges kvinnojourers riksförbund (SKR). Vi anser att utvärderingen även bör omfatta brottsofferjourernas arbete med våldsutsatta kvinnor. Vidare är det problematiskt om syftet med utvärderingen är att styra frivilliga organisationers arbete. Vår förhoppning är att så inte är fallet och att detta garanteras av att utvärderingen ska ske i dialog med ROKS och SKR.
Många våldsoffer drabbas av posttraumatiska stressyndrom, depression, ångest eller andra sjukdomar som en konsekvens av fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp och kränkningar. För att den drabbade personen ska ha en chans att bearbeta sina trauman och komma tillbaka till ett drägligt liv krävs i många fall terapi. Gruppen kvinnor och barn som utsätts för eller bevittnar våld i nära relationer ökar stadigt. I dag finns det viss möjlighet att remitteras till en psykolog via landstinget, men i övrigt måste terapin bekostas av den enskilde. Detta gäller även s.k. alternativa terapier. Kostnaden för privat terapi kan bli mycket hög, och i många fall kan det vara omöjligt för kvinnan att finansiera terapin trots att hennes behov av hjälp är mycket stort. Frågor om psykoterapi behandlas i andra motioner. Inom ramen för vår budgetmotion föreslår vi stora satsningar när det gäller psykiatri och annan vård.
Mäns våld mot kvinnor har en negativ effekt på samhällsekonomin. Det handlar om direkta kostnader för vård för utsatta kvinnor och barn, polisinsatser, ambulanskostnader, kostnader för rättsprocesser, häktning, kriminalvård och rehabilitering, skyddat boende men också bortfall i arbetstid, sjukskrivning och begränsande av kvinnors deltagande i samhällslivet. I en studie från Umeå universitet har kostnaden för ett enskilt fall med en kvinna som misshandlats av sin man beräknats. Totalt sett uppgår kostnaden till 2,5 miljoner kronor. Staten står för 85 % av denna kostnad. Socialstyrelsen uppskattar de samhällsekonomiska kostnaderna till mellan 2 695 och 3 300 miljoner kronor per år. Polisens uppskattningar av deras egna insatser på området landar på ca 370 miljoner kronor årligen. Det saknas dock ännu statistik över vad mäns våld mot kvinnor kostar det svenska samhället totalt. Det är en brist som gör det lättare att blunda för problemen och kan leda till att frågan inte tas på allvar. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att genomföra en allomfattande beräkning av vad mäns våld i nära relationer kostar samhället. På så sätt kan vi få en bättre förståelse av problemet samt utveckla samhällets insatser. Därför bör regeringen tillsätta en utredning för att utveckla en vetenskaplig metod för och genomföra en nationell kostnadsberäkning av mäns våld mot kvinnor och barn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vår vanligaste försäkring är hemförsäkringen. En hemförsäkring består normalt av flera olika delar och kan ersätta dels skador på privat egendom, dels ge ersättning om försäkringstagaren själv skadas eller blir skadeståndsskyldig. Tvärtemot vad många tror utgår ersättning från hemförsäkringarnas överfallsskydd oftare till följd av brott begångna utanför hemmet än innanför hemmets väggar. Försäkringsvillkoren utesluter nämligen sedan gammalt rätt till ersättning vid brott begånget av en medförsäkrad familjemedlem, även om en fällande dom finns. Statistiskt sett är hemmet den farligaste platsen för kvinnor att vistas på när det handlar om misshandel, medan män oftast utsätts för våld i offentliga miljöer. Därför är villkoren för hemförsäkringarnas överfallsskydd könsdiskriminerande.
Det är i första hand gärningsmannens ansvar att betala skadestånd, ett annat alternativ är att brottsoffret har en försäkring som kan täcka skadorna och ett tredje alternativ är statlig brottsskadeersättning. En förutsättning för brottsskadeersättning är att brottet är polisanmält. Däremot kräver inte lagen att det finns en fällande dom. Det kan vara möjligt för brottsoffret att få ersättning även om gärningsmannen förblir okänd, t.ex. då spaningsresultat saknas eller då någon gärningsman inte kan bindas vid brottet.
Vid våld och övergrepp i nära relationer är den misstänkte aldrig okänd. Då är det tvärtom så att kvinnan eller barnet pekar ut en välbekant person, ofta mannen i familjen, som den skyldige. Brottsoffermyndigheten får i ett fall med en känd misstänkt inte ta över domstolens roll och peka ut en skyldig genom att besluta om brottsskadeersättning. Det måste finnas en fällande dom för att brottsskadeersättning ska kunna komma i fråga. Detta innebär att kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet av företrädesvis manliga förövare ofta blir utan ersättning. En man som misshandlas i en krogkö kan däremot räkna med att bli kompenserad via överfallsskyddet i sin hemförsäkring även om gärningsmannen inte fälls för brottet. Vänsterpartiet anser att konsekvenserna av hemförsäkringens villkor vid våld i nära relationer är synnerligen orättvisa. Vidare vill vi poängtera att det är viktigt att en eventuell lagstiftning om villkoren i hemförsäkringen görs könsneutral eftersom det även förekommer våld i samkönade relationer.
Företrädare för försäkringsbranschen hävdar att en lagstiftning om försäkringsvillkorens innehåll skulle få en negativ inverkan på produktutvecklingen samt leda till höjda premier. Försäkringsbolagen är enligt gällande lagstiftning fria att utforma villkoren i enlighet med civilrättsliga principer. Den nya försäkringsavtalslagen som trädde i kraft den 1 januari 2006 innebär ingen förändring i detta avseende (prop. 2003/04:150).
Vänsterpartiet anser att det är beklagligt att frågan inte behandlades i lagstiftningsärendet. Vi menar att det är tydligt att den skenbart könsneutrala avtalsfriheten i detta fall vilar på en manlig norm, vilket leder till oacceptabla konsekvenser för kvinnor och barn som blivit misshandlade av sina familjemedlemmar. Våld mot kvinnor är inte en angelägenhet för privatlivet utan för hela samhället. Det är orimligt att avtalsfriheten ges företräde framför kvinnors och barns ekonomiska trygghet.
Regeringen bör därför återkomma med förslag till lagstiftning som innebär att överfallsskyddet i hemförsäkringen även ska gälla för en skadelidande som utsatts för våld av en medförsäkrad familjemedlem. Detta bör riksdagen begära.
Våld inom samkönade relationer glöms ofta bort både i debatten om och när det gäller åtgärder mot våld i nära relationer. Bristande kunskaper och fördomar om homosexuella relationer har bidragit till att offren för våld i samkönade relationer är skyddslösa i än högre grad än kvinnor som utsätts för mäns våld. Det faktum att våld i parrelationer ses som ett uttryck för mäns överordning och kvinnors underordning i samhället gör att våld i samkönade relationer ofta osynliggörs eller bagatelliseras. Könet på våldsoffret och misshandlaren påverkar hur omgivningen uppfattar våldet och i förlängningen vilken hjälp som erbjuds (”Våldsamt lika och olika”, 2008). Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist har i studien ”Våldsamt lika och olika” (2006) gjort en första vetenskaplig kartläggning över förekomsten av samkönat partnervåld i Sverige. Deras undersökning baseras på drygt 2 000 besvarade enkätundersökningar och visar att totalt 24,9 procent har utsatts för någon form av psykologiskt, sexuellt och/eller fysiskt våld i en nuvarande eller f.d. parrelation. Fysiskt våld dominerar bland lesbiska kvinnor och sexuellt våld dominerar bland homosexuella män. Minst utsatthet rapporterar bisexuella män.
Kön och sexualitet spelar en avgörande roll i tolkningen av samkönat partnervåld. Partnermisshandel mellan homosexuella män riskerar att tolkas som ömsesidig aggressivitet och inte som ett uttryck för en maktrelation. Partnervåld mellan homosexuella kvinnor riskerar i stället att osynliggöras helt av samhället eftersom kvinnor enligt normen inte slåss. Schablonbilderna av samkönade relationer och föreställningar kring våld och aggressivitet står på så sätt i vägen för att våldet uppmärksammas. På samma sätt leder homofobi och heterosexism till att samkönade kärleksrelationer inte erkänns socialt och därmed riskerar att isoleras. Det innebär att parterna blir beroende av och socialt bundna till varandra. Denna isolering kan i sig leda till våld i relationen. Stödet till personer som blir utsatta för våld i sin parrelation är organiserat utifrån heterosexuellas behov. För att samhället ska kunna hjälpa och stödja HBT-personer som utsätts för våld i nära relationer behövs mer forskning om samkönat partnervåld. Därför är det glädjande att regeringen i sin handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer avser att inrätta ett forskningsprogram som bl.a. kommer att omfatta våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39, åtgärd 52). Dock saknas åtgärder för hur polis, sjukvård, socialtjänst, kvinnojourer m.fl. som möter människor som utsatts för våld i nära relationer ska få en ökad HBT-kompetens i praktiken.
Regeringen bör därför göra kraftfulla satsningar så att alla yrkespersoner som möter människor som utsatts för samkönat partnervåld har relevant HBT-kompetens. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns både olikheter och likheter mellan det våld som utövas i samkönade och heterosexuella relationer. Våldets konsekvenser är dock desamma för offret, oavsett könet på våldsutövaren. Studien ”Våldsamt lika och olika” visar att det är viktigt att studera det samkönade partnervåldet ur dessa två perspektiv samtidigt för att kunna hjälpa de män och kvinnor som utsätts för våldet. Av egen erfarenhet vet vi att det kan vara svårt att inte glömma bort det samkönade partnervåldet när frågan om mäns våld mot kvinnor avhandlas. De åtgärder som riktas mot det samkönade partnervåldet i regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer är förhållandevis få (skr. 2007/08:39).
Regeringen bör därför utreda och återkomma med ett handlingsprogram för hur HBT-personer som drabbas av partnervåld ska få relevant stöd och hjälp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Studien ”Våldsamt lika och olika” visar att endast ett fåtal HBT-personer har sökt hjälp när de varit utsatta för våld av en partner. Då har de oftast vänt sig till traditionella verksamheter som kvinnojour och brottsofferjour. Det råder på många håll en missuppfattning om att HBT-personer helst söker sig till sina ”egna” organisationer för att få hjälp. Dessutom saknas det ett väl utbyggt nät av brottsoffermottagningar för HBT-personer runtom i landet.
RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) driver en brottsofferjour för HBT-personer. Brottsofferjouren är nationell och har kontakt med våldsutsatta HBT-personer via telefon, mejl och personliga besök.
Regeringen har i sin budget för 2009 inte avsatt riktade pengar till brottsofferjouren. Jouren måste nu i stället ansöka om pengar i konkurrens med en rad andra organisationer. Till brottsofferjouren vänder sig förutom HBT-personer som utsatts för partnervåld även de som utsatts för hatbrott. Jouren riskerar även att bli tvungen att söka pengar från olika ställen när hatbrott och partnervåld separeras. Forskning visar dock att hatbrott och våld i samkönade relationer ofta hänger ihop. Det är nämligen inte ovanligt att de som vänder sig till jouren blivit utsatta för båda typerna av våld. Vänsterpartiet avsätter i sin budget för 2009 1,4 miljoner kronor. RFSL har en ovärderlig kompetens när det gäller att bemöta HBT-personer som utsatts för brott, oavsett om det handlar om partnervåld eller hatbrott. Regeringen bör därför rikta särskilda anslag till den nationella brottsofferjouren för HBT-personer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mörkertalet när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck antas vara stort. Främst är det flickor och unga kvinnor som drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck men även pojkar och unga män kan bli utsatta. Om flickor som är utsatta offentliggör sin historia genom ett besök hos socialtjänsten kan det innebära ytterligare våld och hot. Därför väljer många unga flickor att söka hjälp på annat sätt (Om våld i hederns namn. Länsstyrelsen Östergötland, 2008).
Under den förra mandatperioden drev Vänsterpartiet igenom en rad specifika insatser mot hedersrelaterat våld. Bland annat satsades 200 miljoner kronor på skyddat boende och förebyggande insatser. Ansvariga myndigheter fick i uppdrag att arbeta särskilt med dessa frågor. Till exempel fick Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla arbetsmetoder när det gäller hedersrelaterat våld; Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket fick i uppdrag att förbättra kunskapen inom rättsväsendet; särskilda medel satsades på att stödja självorganisering bland unga tjejer som är utsatta; Myndigheten för skolutveckling fick i uppdrag att stärka skolans arbete med såväl patriarkalt våld i stort som hedersrelaterat våld mer specifikt. Flera av dessa insatser fortsätter i regeringens handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Det är i sig välkommet men inte tillräckligt.
Enligt en nationell undersökning från länsstyrelserna år 2004 (Samverkan för skyddat boende. Nationell rapport från länsstyrelserna om skyddat boende med mera för flickor och unga kvinnor som riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld) fanns det närmare 2 000 kända fall av hedersrelaterat våld hos myndigheter och organisationer. Av dessa beräknades 10–15 % vara i behov av skyddat boende. Enligt en rapport från Socialstyrelsen (Frihet och ansvar – En undersökning om gymnasieungdomars upplevda frihet att själva bestämma, 2007) är kunskapen om hur många ungdomar som utsatts för hedersrelaterat våld bristfällig. Den enkätundersökning som ligger till grund för rapporten visar att det finns en liten grupp ungdomar som lever under oroväckande eller helt oacceptabla förhållanden. Dock är resultaten osäkra, varför mer forskning är nödvändig. Undersökningen ger även en mycket begränsad kunskap om i vilken utsträckning homo- eller bisexuella ungdomar är utsatta för hedersrelaterat våld. I en rapport från 2006 konstaterar Länsstyrelsen i Östergötland att regeringens satsning på insatser mot hedersrelaterat våld har gjort nytta men att det finns mycket kvar att göra. Fortfarande är skillnaderna i kunskapsnivå stor mellan olika kommuner och län, och det finns stora variationer i hur långt man generellt kommit i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Länsstyrelsen ser bl.a. behov av fortsatta utbildningsinsatser till berörda yrkesgrupper, att berörda myndigheter och andra aktörer tar fram gemensamma handlingsplaner, en förbättrad samverkan mellan myndigheter och ideella organisationer – främst mellan skola och socialtjänst – samt en fortsatt och ökad satsning på attitydpåverkande insatser riktade mot föräldrar och pojkar/bröder. Regeringen nämner i sin handlingsplan (skr. 2007/08:39) att det är angeläget att länsstyrelserna fortsätter satsningen på åtgärder för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Syftet är att samordna myndigheternas arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck med det generella arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor. Vänsterpartiet anser att syftet är gott men att fler åtgärder bör sättas in för att bekämpa det hedersrelaterade våldet och förtrycket. I dag saknar kommunerna riktlinjer för sitt arbete med personer som utsatts för hedersrelaterat våld och myndigheternas insatser saknar samordning. Vänsterpartiet vill att det ska finnas enheter specialiserade på mäns våld och samkönat partnervåld inom samtliga berörda myndigheter med särskilt avsatta medel, särskilda policydokument, handlingsplaner och arbetsrutiner på samtliga berörda myndigheter. Dessa enheter ska ha specifik kompetens om hedersrelaterat våld och om invandrade kvinnors särskilda erfarenheter i övrigt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare bör regeringen som ett led i det fortsatta arbetet ge i uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram riktlinjer för socialtjänstens arbete med mäns våld mot kvinnor, samkönat partnervåld och hedersrelaterat våld. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Enligt regeringens handlingsplan (skr. 2007/08:167) ska Länsstyrelsen i Östergötlands län utöver sitt regionala uppdrag lämna stöd till insatser på nationell eller länsövergripande nivå mot hedersrelaterat våld och förtryck. Vi anser dock att regeringens uppdrag inte är tillräckligt specifikt. De kvinnor, flickor och pojkar som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck har ofta komplexa problem och behov av ett långvarigt stöd från samhället. För att komma bort från våldet och hotet tvingas de inte sällan bryta helt med sina familjer. Att flytta till en ny ort utan att kunna upprätthålla kontakt med vänner och familj kan leda till stor utsatthet och isolering. Regeringen bör därför ge i uppdrag till Länsstyrelsen i Östergötland län att utreda hur samhällets stöd till personer som har brutit med sina familjer på grund av hedersrelaterat våld och förtryck kan förbättras och hur stödet till redan befintliga verksamheter kan förstärkas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet menar vidare att stödet till skyddade boenden måste utökas. Tillgång till skyddat boende ska finnas i alla kommuner. De specifika behov som kvinnor och ungdomar som riskerar att utsättas för på grund av hedersrelaterat våld måste i detta sammanhang tillvaratas på ett effektivt sätt. Regeringen bör mot bakgrund av detta återkomma med förslag om skyddat boende. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En viktig del av det förebyggande och attitydpåverkande arbetet handlar om att stärka rösten hos dem som bär på egna erfarenheter av våld. Länsstyrelserna bör få i uppdrag att förmedla särskilda medel för att stödja unga som utsätts. I första hand bör dessa medel gå till unga kvinnors, men också unga mäns, egen organisering kring frågor om hedersrelaterat våld mäns våld i övrig. Regeringen bör därför utforma ett förtydligat uppdrag till länsstyrelsen i Östergötlands län om särskilda medel till ungas egen organisering i enlighet med det ovan angivna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare anser Vänsterpartiet att skolan spelar en central roll för att ge unga människor möjlighet att tidigt diskutera och reflektera över frågor kring relationer, samlevnad och sexualitet. Därför vill vi förstärka undervisningen i sex och samlevnad. Härigenom kan förutsättningarna att fånga upp de ungdomar som lever under hot och våld stärkas. Vi menar att ämnet ska ingå som ett viktigt kunskapsmål i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan och bör integreras i ämnen som samhällskunskap, psykologi, historia, svenska och religion. Skolverket fick 2005 ett regeringsuppdrag att genomföra en översyn av grund- och gymnasieskolans kursplaner med avseende på sex och samlevnad. Under 2006 redovisade Skolverket uppdraget och gav förslag till nya och förtydligade mål i kursplanerna för biologi, idrott och hälsa med flera ämnen. Regeringen har emellertid lämnat förslaget utan åtgärd.
Regeringen bör genomföra de av Skolverket föreslagna ändringarna avseende sex och samlevnad i grund- och gymnasieskolans kursplaner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Påtvingade äktenskap är ett uttryck för förtryck som oftast riktas mot unga kvinnor. 2004 trädde lagändringar som syftar till att förbättra skyddet för enskilda mot påtvingade och för tidiga äktenskap i kraft (prop. 2003/04:48). Fortfarande är det möjligt att ingå äktenskap före 18 års ålder om det finns särskilda skäl till det (2 kap. 1 § ÄktB). Enligt prop. 2003/04:48 bör skäl för dispens från 18-årsregeln inte medges enbart för att den underåriga tillhör en grupp som förespråkar en annan norm än den som lagen ställer upp (prop. 2003/04:48, s. 22). När det gäller äktenskap som inte ingåtts enligt svensk lag erkänns inte dessa om det fanns äktenskapshinder enligt äktenskapsbalken (ÄktB) och minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige när äktenskapet ingicks. Vidare erkänns inte heller äktenskapet om det är sannolikt att det ingåtts av tvång (1 kap. 8 a § lag (1904:26)). Om det finns särskilda skäl kan dock äktenskapet erkännas trots att det förelåg äktenskapshinder enligt ÄktB när det ingicks.
Vänsterpartiet anser att lagändringen är ett steg i rätt riktning för att motverka barn- och tvångsäktenskap. Men problemet med unga flickor som gifts bort kvarstår trots att lagen ändrats. Att lagstiftningen inte tillåter barnäktenskap är visserligen en ytterst viktig signal, men det behövs ytterligare åtgärder för att skydda flickor mot att bli bortgifta. Vi efterlyser därför en bestämmelse som gör det straffbart för föräldrar att gifta bort sina barn. En sådan lagstiftning ligger helt i linje med FN:s konvention om barnets rättigheter och är enligt vår mening ett medel för att tillgodose barnets bästa. Vänsterpartiet anser att den nuvarande strafflagstiftningen inte räcker för att motverka barnäktenskap. De föräldrar som väljer att gifta bort sitt barn bör kunna ställas till svars för detta. Ett barnäktenskap är per definition alltid ett tvångsäktenskap. Det gäller även i de fall där barnet är över 15 år och själv inte ser äktenskapet som ett påtvingat arrangemang. Det finns exempel på att flickor under 18 år valt att gå med på att gifta sig för att få möjlighet att flytta hemifrån. Regeringen har i sin handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39) meddelat sin avsikt att ge Ungdomsstyrelsen i uppdrag att göra en kartläggning av äktenskap arrangerade mot en persons vilja. Syftet är att bl.a. att ta fram åtgärder som förebygger tvångsäktenskap. Vi stöder detta initiativ. Utredningen om människohandel (SOU 2008:41) innehåller förutom förslag som syftar till att skärpa lagstiftningen mot människohandel förslag om barnäktenskap. Utredningen konstaterar dock att det tvång som kan föregå ett tvångsäktenskap redan är kriminaliserat i strafflagstiftningen och att det inte finns behov av någon särskild brottsrubricering för tvångsäktenskap som inte är barnäktenskap. Dock föreslås en kriminalisering av att en vårdnadshavare tillåter ett barn som är under 16 år att ingå äktenskap utomlands. Bestämmelsen tar sikte på de barnäktenskap som inte är att anse som tvångsäktenskap och straffet föreslås bli fängelse i högst två år. Vi menar att förslaget inte räcker för att komma åt problemen med tvångsäktenskap. Även unga kvinnor som är över 16 år men under 18 år är i behov av skydd mot att bli bortgifta. Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag till lagändring som innebär att en särskild brottsrubricering gör det straffbart för föräldrar att arrangera äktenskap för minderåriga barn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lesbiska kvinnor känner sig inte alltid välkomna till kvinnojourerna, och det kan vara svårt att erbjuda trygghet om jouren inte tänker på att ”väninnan” som följer med kan vara förövaren. Vänsterpartiet har länge värnat stödet till brottsofferjouren för HBT-personer och menar att arbetet måste utökas och intensifieras. Därför yrkar vi på ett handlingsprogram till stöd för HBT-personer i denna motion.
Några kvinnojourer erbjuder möjlighet till stödkontakt för syn- och hörselskadade kvinnor, men få jourer har handikappanpassade lägenheter vilket gör fysiskt funktionshindrade kvinnor, liksom äldre kvinnor, extra utsatta. Därför avsätter Vänsterpartiet 10 miljoner kronor i budgetmotionen för 2009 för att stödja kvinnojourerna i arbetet med att tillgänglighetsanpassa jourernas lokaler.
Kvinnojourerna har svårt att ta emot kvinnor som missbrukar och/eller har psykiska funktionshinder. Staten bör ta ett särskilt ansvar för de mest utsatta kvinnorna. Vänsterpartiet vill inrätta resursjourer med kompetens att ta emot kvinnor med missbruk och psykisk funktionsnedsättning och avsätter 20 miljoner kronor i budgetmotionen för 2009 för detta ändamål.
Regeringen bör återkomma med förslag på inrättande av resursjourer som har kompetens att ta emot kvinnor med missbruk och psykisk funktionsnedsättning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ingen av de 56 åtgärderna i regeringens handlingsplan riktas speciellt till äldre kvinnor som utsatts för mäns våld – detta trots att tidigare rapporter från såväl Socialstyrelsen som Brottsoffermyndigheten visar att våld mot äldre kvinnor förekommer i en sådan omfattning att det är att betrakta som ett folkhälsoproblem. Våldet som riktas mot äldre kvinnor, är mer upprepat och av ett allvarligare slag än det som drabbar äldre män (se Brottsoffermyndighetens omfångsundersökning ”Ofrid. – Våld mot äldre kvinnor och män”, 2001). Mäns sexuella våld drabbar även äldre kvinnor vilket ofta osynliggörs. Dessvärre är kunskapen om mäns våld mot äldre kvinnor bristfällig, bl.a. inom vård och omsorg. Därför bör regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samarbete med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) ta fram och sprida befintlig kunskap om mäns våld mot äldre kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen bör även ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett utbildningsmaterial om mäns våld mot äldre kvinnor för personalen i äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att tillsätta en bred utredning för att undersöka det våld som män utsätter kvinnor och flickor med funktionshinder för. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor ber i sin rapport från 2008 Sverige att anstränga sig ytterligare för att bekämpa våldet mot kvinnor med funktionsnedsättning. Kommittén beklagar bl.a. att det saknas uppgifter om våldet mot denna grupp av kvinnor och att de utsätts för diskriminering när det gäller skydd mot våld. Utredningsinstitutet Handu kom i maj 2007 med en rapport om omfattningen av mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Rapporten visade att kvinnor med funktionsnedsättning i allmänhet utsätts för mäns våld i ungefär lika hög grad som kvinnor utan funktionsnedsättning. Det fanns dock vissa skillnader. Det var vanligare att kvinnor med funktionsnedsättning blev kallade nedsättande saker och att männen fick dem att känna sig underlägsna. När det gäller kvinnor med måttlig eller lindrig utvecklingsstörning verkar deras situation vara särskilt bekymmersam. En fjärdedel av kvinnorna som bor i ett förhållande uppger att deras nuvarande partner är våldsam mot dem och en tredjedel hade blivit slagna innan de fyllt 15 år. En av fem utvecklingsstörda kvinnor hade försökt ta sitt liv.
Enligt en undersökning från Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) har 70 % av de kvinnor som kommer i kontakt med psykiatrin någon gång varit utsatta för fysiska eller sexuella övergrepp. Även Socialstyrelsen har i undersökningen av våld mot kvinnor med psykisk funktionsnedsättning (2005) visat på att denna grupp av kvinnor är mer utsatt för våld än andra kvinnor. Samtidigt konstateras att kunskapen och medvetenheten om problemen är starkt begränsad och det leder till att kvinnornas behov ofta förbises. Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning kan vara särskilt svårt för omgivningen att upptäcka eftersom kvinnan ofta är beroende av förövaren när det gäller dagliga behov som mat, sömn och hygien. Det kan även vara förövaren som bistår kvinnan när det gäller kommunikation med omvärlden, i kontakter med myndigheter, skola, vänner osv. En kvinna med en funktionsnedsättning kan även ha svårt att själv skaffa hjälp för att komma ur en relation med en våldsam man. Även kvinnor med intellektuella funktionshinder är särskilt utsatta.
Enligt Socialstyrelsen saknar många kvinnojourer möjlighet att ta emot kvinnor med psykisk funktionsnedsättning. Handikappombudsmannen visar också i en rapport (2003) att kvinno- och brottsofferjourerna har svårt att ta emot kvinnor med fysisk funktionsnedsättning. Vi utvecklar resonemangen kring fysisk funktionsnedsättning och våldsutsatta kvinnor i motionen
”Handikappolitik” (2008/09:So484).
Kommunerna bär här det största ansvaret för att se till så att skydd mot mäns våld även blir tillgängligt för kvinnor med funktionsnedsättning. Vänsterpartiet vill därför, som vi redogör för ovan, tillgänglighetsanpassa jourerna samt inrätta resursjourer med kompetens att ta emot kvinnor med psykiska funktionsnedsättningar.
Ofta kan själva funktionsnedsättningen försvåra för kvinnan i hennes kontakt med rättsväsendet. Det handlar dels om kommunikations- och samarbetssvårigheter, dels dessvärre också om hur kvinnans trovärdighet bedöms. Mot bakgrund av den extremt svåra situation som dessa kvinnor befinner sig i bör därför frågan om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning utredas på ett heltäckande sätt. Utredningen bör komma med konkreta förslag på hur situationen för kvinnor med funktionsnedsättning som är utsatta för mäns våld kan underlättas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I vår motion ”Dövas, dövblindas och hörselskadades livsvillkor” (2008/09:So314) skriver vi mer om våld mot döva kvinnor och vårt förslag om att inrätta en bildtelefon för döva kvinnor som en del av den nationella stödlinjen för våldsutsatta kvinnor vid Nationellt centrum för kvinnofrid.
Mobilisering mot narkotika redovisar i rapporten ”Mäns våld mot missbrukande kvinnor” (2005) att det är mycket vanligt att missbrukande kvinnor utsätts för våld, ofta av sina missbrukande män. Rapporten kritiserar myndigheterna för att våldet ofta ses som en effekt av missbruket snarare än som ett kvinnofridsbrott som kan drabba alla kvinnor. Det är nödvändigt att även missbrukande kvinnor får hjälp och skydd mot män som utsätter dem för våld. Det är därför viktigt att kunna erbjuda behandling mot missbruk för kvinnor i könsseparata grupper. Våldsutsatta kvinnor ska inte behöva genomgå behandling i samma grupp som sin förövare. Dessutom kan kompetens vad gäller både missbruksproblematik och våld mot kvinnor samlas på ett ställe. På så sätt kan kvinnan få hjälp både med sitt missbruk och att ta sig ur en våldsam relation. Därför bör regeringen arbeta för att missbrukande kvinnor som är utsatta för mäns våld ska erbjudas behandling i könsseparerade grupper. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kvinnor som lever gömda i Sverige utan uppehållstillstånd är en grupp som är extra utsatt när det gäller mäns våld. Enligt en rad internationella konventioner som Sverige anslutit sig till är det samhällets ansvar att ge alla våldsutsatta kvinnor rätt till skydd. Gömda kvinnor som lever i Sverige utan uppehållstillstånd och som misshandlas får dock sällan skydd eller hjälp. Det är få kvinnojourer som har möjlighet att ta emot dessa kvinnor. Anledningen är ofta att kommunerna inte ger jourerna någon ersättning för skydd till gömda kvinnor, men också att kvinnans behov ser annorlunda ut och att många jourer har varken kompetens eller resurser att hantera dessa. Gömda kvinnors situation hänger också ihop med asylsökande kvinnors villkor. Det finns kvinnor som söker asyl på grund av hedersrelaterat våld men får avslag på sin ansökan, framför allt för att Migrationsverket saknar kunskap om mäns våld mot kvinnor och barn och vilka uttryck det s.k. hedersrelaterade våldet kan ta sig. Några av dessa kvinnor tvingas leva gömda. Regeringen har helt glömt bort de papperslösa kvinnorna i sin handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39). Jämställdhetsministern har uttryckt att de inte kan skriva in skydd för gömda kvinnor i ett regeringsdokument eftersom det skulle ge signaler till kvinnorna om att ”de är välkomna att stanna”. Men det är regeringens ansvar att se till att alla våldsutsatta kvinnor, oavsett om de är papperslösa eller inte, får skydd. Därför bör regeringen utreda hur kvinnor som lever gömda ska få nödvändigt skydd och stöd mot mäns våld. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För Vänsterpartiet är det önskvärt att inrätta särskilda enheter inom rättsväsendet med spetskompetens kring mäns våld mot kvinnor och barn. Dessa enheter kan inom sina respektive myndigheter utveckla handläggning och kompetens samtidigt som de sinsemellan kan skapa effektiva samarbetsformer. Omhändertagande av misshandlande män kan exempelvis ske samma dag som anmälan kommer in. Enheterna har också lättare för att bygga upp nära samarbeten med sociala myndigheter och organisationer som finns till för omhändertagande av drabbade kvinnor och barn.
Förra mandatperioden fick Vänsterpartiet till stånd en specialisering av arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn. Det skedde bl.a. genom en omorganisering av åklagarväsendet, bildandet av ett utvecklingscentrum och skapande av familjevåldsenheter i samarbete mellan polis, åklagare, socialtjänst. Ett bra exempel på specialisering inom rättsväsendet är just de familjevåldsenheter som finns på några håll i landet. Särskilt när enheterna innehåller specialiserade åklagare fungerar de väl eftersom det snabbar på processer och ingripanden avsevärt.
Således bör regeringen inrätta familjevåldsenheter över hela landet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Barn som bevittnar våld eller som själva är utsatta för våld är en särskilt utsatt grupp. De är alltid medvetna om våldet, och risken för ohälsa hos barn som bevittnat våld är nästan lika stor som för de barn som är direkt våldsutsatta. Stödet till dessa barn måste utvecklas och professionaliseras, och samverkan mellan aktörerna måste öka. Kvinnojourerna gör stora insatser för att stödja drabbade barn men måste även själva få tillräckligt med stöd och resurser. Socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola måste ha kunskap om hur våldet påverkar barn.
Kommunerna har skyldighet att ta ansvar för barn som bevittnat våld eller som blivit utsatta för direkt våld. När det uppstår en misstanke om att ett barn har utsatts för brott inleds i dag flera olika utredningsprocesser inom såväl rättsväsendet som socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Utredningarna drivs ofta parallellt och innebär att barnet slussas runt i olika miljöer. De barnahus som nu startat på flera håll i landet för barn som utsatts för våld och övergrepp är ett bra exempel på hur ansvariga myndigheter kan samarbeta kring barnet. Myndigheterna har i dag en skyldighet att samverka, men barnahusen går ett steg längre. Här förs samarbetet in under samma tak och barnet behöver därmed bara komma till en plats samtidigt som kvaliteten i utredningarna förbättras. Vänsterpartiet vill att samarbete kring s.k. barnahus ska inrättas i alla större kommuner i landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mäns våld mot kvinnor är så vanligt förekommande att det bör ses som ett folkhälsoproblem. Våldet kan bestå av olika former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Också hot om våld och rädsla för våld påverkar kvinnors fysiska och psykiska hälsa och livssituation. I förlängningen påverkar våldet alla kvinnors liv och handlingsutrymme. Kvinnor lär sig olika strategier för att hantera sin rädsla för övergrepp. På så sätt blir mäns våld en del av alla kvinnors vardag. Folkhälsoinstitutet har föreslagit att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken. Det är ett bra förslag eftersom det visar problemets omfattning. Därför bör frihet från könsrelaterat våld bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är viktigt att samhällets stöd når alla kvinnor som är i behov av det. Därför krävs det goda kunskaper och ett bra samarbete mellan hälso- och sjukvården, kommunerna, polis, rättsväsende, kriminalvård och kvinnojourerna. Rikskvinnocentrum har nu ombildats till ett nationellt centrum för kvinnofrid. Vi menar att det nu är dags att inrätta regionala centrum för kvinnofrid i varje sjukvårdsregion. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
År 2007 anmäldes 26 857 fall där kvinnor blivit misshandlade. Av brottsstatistiken framgår att i 7 260 av dessa fall var gärningsmannen obekant med offret och i 19 597 fall var gärningsmannen bekant med offret. 15 251 av misshandelsfallen med en bekant gärningsman begicks inomhus (se Brå). En stor del av fallen med bekanta gärningsmän torde röra mäns våld mot närstående kvinnor. Ett stort problem med dagens statistik är att det inte går att se om kvinnan blivit misshandlad av en närstående man, t.ex. pojkvän eller sambo, eller av någon annan bekant som en granne, ett syskon eller en kompis. I dag är det ett tidsödande arbete för forskare att gå igenom samtliga anmälningar där en kvinna misshandlats för att se om hon blivit utsatt för en närstående mans våld eller inte. För att vi ska få mer kunskap om mäns våld mot kvinnor och hur utvecklingen ser ut över tiden är det nödvändigt med statistik som redovisar vem det är som misshandlat henne och vilken relation kvinnan har till förövaren. FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor uppmanar Sverige att samla in omfattande statistik uppdelad på kön, ålder och våldstyp samt förhållandet mellan gärningsmannen och brottsoffret när det gäller våld mot kvinnor. Regeringen bör därför ge i uppdrag till Rikspolisstyrelsen att utveckla ett kodningssystem för brott där kvinnor misshandlats där könet på gärningsmannen och relationen mellan gärningsman och offer framgår. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inom Kriminalvården provas i Sverige bl.a. ett behandlingsprogram för män som misshandlat sin partner sedan några år. Man använder sig av programmet Idap (Integrated Domestic Abuse Programme) som bygger på kognitiv beteendeterapi där männen ska lära sig att se hur våldet påverkar deras partner och eventuella barn samt lära sig att ta ansvar för våldet och hitta alternativa handlingssätt.
Idap finns i Stockholm, Göteborg, Malmö och Borås. På tre olika anstalter har man tidigare även provat programmet Våld i nära relationer (VIN) som bygger på ett hot- och riskbedömningsinstrument där syftet är att, under pågående behandlingstid, garantera säkerheten för kvinnor. Relationer och samlevnad (ROS) är ett behandlingsprogram för sexualbrott som har provats vid specialanstalterna för sexualbrottslingar. Dokumentationen är tyvärr bristfällig, och inga utvärderingar har ännu gjorts.
Utredningen Slag i luften (SOU 2004:121) menar att Kriminalvårdens uppdelning i separata program (VIN och ROS) för misshandel respektive sexualbrott är ineffektivt och vittnar om en kunskapsbrist på området mäns våld mot kvinnor. Centrum för våldsprevention vid Karolinska Institutet i Stockholm har uttryckt att viss behandlingsforskning samt vissa regelrätta behandlingar av partnermisshandlare letar efter t.ex. adhd eller alkoholmissbruk för att diagnostisera männen som slår. Behandlingen anpassas efter individuella avvikelser trots att man vet att en stor del av våldet utövas av vanliga, välfungerande män.
En internationell utblick visar att kognitiv beteendeterapi är den metod som används mest och har störst framgång. Könsroller, kvinnosyn, jämställdhet och maktförhållanden står i centrum för behandlingen. Fokus ligger på att män som slår ska erkänna, förstå och ta ansvar för sitt beteende. Att män som slår ska få adekvat behandling är en viktig del i arbetet med att stoppa och förebygga mäns våld mot kvinnor och barn. Det är dock viktigt att behandlingens innehåll diskuteras ingående.
Tyvärr är det många våldsutövande män som inte får möjlighet till någon form av behandling över huvud taget. Det är en stor brist som måste åtgärdas.
Vänsterpartiet vill införa halvtidsfrigivning, vilket skulle frigöra resurser som vi menar ska gå tillbaka till Kriminalvården för exempelvis olika behandlingsprogram. Behandlingsprogram riktade till dömda sexualbrottslingar och misshandlande män ska vara en viktig del av dessa resurser.
Även kvinnor som misshandlar sina partner bör självfallet erbjudas samma möjligheter till behandling inom Kriminalvården som misshandlande män. Det är viktigt att synliggöra att misshandel kan förekomma inom lesbiska relationer även inom Kriminalvården.
Rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser presenterades av den tidigare regeringen. Rapporten är en kartläggning och beskrivning av verksamheter som syftar till att få män att sluta använda våld mot kvinnor och barn samt verksamheter riktade till flickor och pojkar som upplever mäns våld mot kvinnor i sin familj. Enligt rapporten finns ett stort intresse av att motverka mäns våld mot kvinnor och barn. Dock är vissa områden eftersatta och det finns problem som kräver åtgärder både på kort och på lång sikt. I dag finns 50 verksamheter runtom i landet riktade till män som utövar våld mot kvinnor och barn. I rapporten delas verksamheterna in i fem olika kategorier: interventioner inom ramen för Kriminalvården och rättspsykiatrin, generella manscentrum/kriscentrum för män eller mansmottagningar med fokus på våld, interventioner inom ramen för myndighetssamverkan samt en ny form som är en samverkan inom socialtjänsten. Rapporten föreslår åtgärder som bl.a. ett nationellt koordinerat utvärderings- och utvecklingsprogram med syfte att utveckla modeller för dokumentation, uppföljning och utvärdering som på sikt kan implementeras nationellt samt att det bör byggas upp en hållbar och regionalt anpassad struktur för erfarenhetsutbyte och fortbildning på området interventioner mot mäns våld mot kvinnor. Dessa förslag är mycket angelägna. Regeringen bör därför skyndsamt bereda förslagen till förändringar i rapporten Mäns våldsutövande – barns upplevelser. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.