Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att normen om villkorlig halvtidsfrigivning ska återinföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en fångombudsman ska införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det ska utredas hur en särskild kriminalvårdarutbildning kan skapas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska vidta åtgärder för att villkoren för barn i häkte ska leva upp till barnkonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utveckling av Krami och Moa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att fler intagna inom kriminalvården ska erbjudas kvalificerad yrkesutbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska vidta åtgärder för att säkerställa att försöket med fotboja på anstalterna Asptuna, Skenäs och Östragård inte permanentas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att de ekonomiska villkoren för lekmannaövervakare ska förbättras.
Tyvärr är det i samhället och politiken alldeles för tyst i diskussionen om kriminalvården och de stora utmaningar och vägval man står inför. Den ekonomiska situationen är mycket ansträngd. Platser byggs ut och fylls upp lika fort. Även med den straffpolitik som har rått behövs ekonomiska tillskott för att klara behovet av ytterligare platser eller reformer för att förändra behovet. Regeringens politik visar dock på en ytterligare straffskärpande väg men utan att man skjuter till nya resurser för detta.
Vänsterpartiet menar att regeringens kriminalvårdspolitik är oansvarig. Vi vill i stället visa på en annan väg som varken är någon utopi eller en tidigare oprövad väg. Vi vill att kriminalvården flyttar tillbaka fokus på huvuduppdraget: att förebygga brott.
När man ska diskutera kriminalvård är det viktigt att har klart för sig orsakerna till att brott begås. Självklart är orsakerna komplexa. Det kan handla om personlig vinning, vilket oftast är fallet när det gäller ekonomisk brottslighet, men ofta är det också ett resultat av sociala orsaker eller ännu vanligare på grund av missbruk.
En framgångsrik och human kriminalpolitik bygger på insikten om de sociala villkor vi lever under. Det preventiva syftet med hårdare straff har antagligen också större relevans när det gäller personer som planerar att begå ekonomisk och liknande brottslighet än när det gäller andra typer av brott.
En genomläsning av Kriminalvårdens budgetunderlag ger anledning till oro. För 2009 har man begärt anslagsökningar med nästan en halv miljard och 2011 behöver man 1,7 miljarder mer än årets anslag. Anledningen är det ständigt ökande platsbehovet. Man måste börja ställa sig frågan: Hur mycket är vi egentligen beredda att betala för att hålla folk inlåsta och tjänar vi något på det i längden? För att ha en effektiv kriminalvård ur brottsförebyggande hänseende behövs stora resurstillskott att använda till annat än lokaler och säkerhetsarrangemang. I stället behövs en högre personaltäthet, bättre vård och mer sysselsättning.
Regeringen tillgodoser endast till viss del Kriminalvårdens behov med 100 miljoner kronor i ramhöjning. I budgetpropositionen flaggas för framtida satsningar inom rättsväsendet, förhoppningsvis även Kriminalvården, men tyvärr hålls dessa planer än så länge dolda för den lagstiftande församlingen.
Under en längre tid har utvecklingen gått mot längre och längre strafftider. Vänsterpartiet anser att detta är en skrämmande och kontraproduktiv utveckling. Det finns ingen forskning som tyder på att längre straff och hårdare tag leder till mindre brottslighet eller färre återfall efter avtjänat straff.
Inom hela kriminalvården har man, trots en minskning på senare tid, alltjämt en alldeles för hög beläggningsgrad för att kunna bedriva en verksamhet som är av den kvalitet som vi vill se. Den höga beläggningen beror endast till viss del på en ökad våldsbrottslighet. Andra viktiga orsaker är stora satsningar på polisen som medför att fler brott upptäcks samt att domstolarna dömer till allt hårdare straff.
Därför är det bekymmersamt att regeringen planerar höjda straff för en rad brott. Regeringen saknar finansiering av dessa straffskärpningar, och man kan därför fråga sig hur seriösa de är. Regeringen signalerar även för kommande översyner av strafflängderna generellt i syfte att justera upp dem. Situationen i Kriminalvården skulle då bli helt ohållbar och stora anslagsförstärkningar skulle behövas för att finansiera de längre straffen.
Med den borgerliga straffhöjningspolitiken hamnar man i en ond cirkel där man aldrig uppnår en bra återrehabiliterande verksamhet i kriminalvården, vilket i sin tur självklart får konsekvenser för brottsligheten och där man inte heller får resurser över till den förebyggande verksamheten i kommunerna. Samhällets sociala misslyckanden skjuts därigenom över på kriminalvården och samhället blir mer repressivt och brutalt, helt i linje med den tydliga internationella trend som finns. Vi tjänar inget på att hålla människor inlåsta lång tid, varken i ekonomiskt hänseende eller ur ett brottsförebyggande perspektiv. Målet bör i stället vara att antalet fångar ska minskas.
Samtidigt har man också slagit in på en utveckling där kriminalvården har att hantera fler och fler personer med psykiska problem. Samtidigt som ribban höjs för vems psykiska störning som ska leda till rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse har politiska beslut tagits om att flytta gränserna ytterligare. Om utvecklingen ska fortsätta åt detta håll, vilket signalerats av regeringen, krävs självklart ytterligare mer resurser. Dessutom kan man fråga sig hur kriminalvården ska kunna hantera gruppens problematik och ge vård när verksamheten inte alls är anpassad för dessa och vårdarna inte har tillräcklig utbildning.
Det finns mycket kritik mot att kriminalvården blir mer och mer av förvaring och mindre av behandling. Vänsterpartiet sade nej till att flytta fram normen för när villkorlig frigivning ska ske, till två tredjedelar av strafftiden. Alltsedan dess har vi kämpat för ett återinförande av halvtidsfrigivningen. Genom ett återinförande av villkorlig halvtidsfrigivning och genom att satsa de budgetmedel som då frigörs på en förbättrad kriminalvård finns stora möjligheter till förändring. En lång tid där den dömde är villkorligt frigiven och står under kriminalvårdens tillsyn har också ett egenvärde för att underlätta en övergång till ett liv i frihet och utan kriminalitet.
Vänsterpartiet anser att villkorlig halvtidsfrigivning bör återinföras från den 1 juli 2009. Ett återinförande av villkorlig halvtidsfrigivning skulle enligt beräkningar från riksdagens utredningstjänst minska kriminalvårdens kostnader med 1,3 miljarder per år. Vi vill att de pengar som frigörs bl.a. används till en utökad och förstärkt programverksamhet, mer resurser till missbruksbehandling, satsning på sysselsättning och utslussningsåtgärder, satsningar på personalen, större möjligheter att anpassa kriminalvården för intagna kvinnor och satsning på särskilda personalkategorier. Behandlingsprogram riktade till dömda sexualbrottslingar och misshandlande män ska vara en viktig del av dessa resurser. Oerhört viktigt är det också med stora tillskott till frivården. Normen om villkorlig halvtidsfrigivning bör alltså återinföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns i dag en mängd internationella konventioner som reglerar förhållandena på fängelser och häkten samt skyddet för mänskliga rättigheter för interner. Dessutom innehåller vår grundlag flera rättigheter vilka givetvis även gäller dem som sitter i våra fängelser.
Ett exempel på där det kan vara tveksamt om internernas grundläggande rättigheter respekteras gäller frågan om föreningsfriheten, som är en grundlagsfäst rättighet. När det gäller möjligheten att bilda förtroenderåd på våra anstalter begränsas den i dag till att gälla enskilda avdelningar i stället för gälla hela anstalten, vilket oftast är en förutsättning för att man ska kunna driva sina krav med någon som helst kraft. Ordningen med små förtroenderåd innebär också att de synpunkter som internerna vill framföra vanligtvis får framföras till avdelningschefen i stället för anstaltsledningen. Detta är en dålig ordning. Det som anförs som skäl för denna ordning är säkerhetsfrågor och att man vill förhindra kommunikation mellan avdelningar och vissa individer.
Vänsterpartiet anser att det är tveksamt om det verkligen är möjligt att på detta generella sätt inskränka en av de viktigaste grundlagsfästa rättigheterna. När det gäller fångarnas nationella förtroenderåd kringskärs möjligheterna till organisering totalt.
Det måste finnas en kontinuerlig tillsyn när det gäller att fångars rättigheter ska upprätthållas. Det är ibland en svår uppgift att göra dessa avvägningar. Bedömningen när säkerhetsskälen är på en sådan nivå att man kan göra undantag från rättigheterna är svår. I dag är det Justitieombudsmannen som är den som har det yttersta ansvaret för att fångars mänskliga rättigheter respekteras, men det är inte tillräckligt. Det behövs någon som aktivt kan arbeta för både interner, anstaltsledningar och Kriminalvården.
I Storbritannien har det införts en fångombudsman som arbetar med dessa frågor. Det har fått mycket positiva effekter för internerna, men även för anstaltsledningarna, och har bidragit till att få en bättre fungerande verksamhet för alla parter. En fångombudsman bör införas även i Sverige. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Personalen är kriminalvårdens viktigaste resurs. Arbetet för en kriminalvårdare är mycket krävande och innehåller moment som borde förutsätta lång och krävande utbildning. En kriminalvårdare ska klara kontaktmannaskap, repressiva åtgärder samt motivering av hårt kriminellt belastade personer och personer med grava missbruksproblem – detta på en och samma gång. Självklart är detta i princip omöjligt, och dessutom finns ingen relevant utbildning att tillgå utöver den som Kriminalvården själv erbjuder.
Ett så krävande yrke kräver en vidare utbildning än vad som kan erbjudas inom Kriminalvårdens egen försorg. En särskild utbildning skulle uppvärdera yrket. De problem som uppstår när vårdaryrket ofta ses som ett genomgångsyrke skulle minska. En möjlighet torde vara att skapa en särskild inriktning inom socialhögskolans regi under rubriken socialt arbete med inriktning på kriminalvård. Ett annat alternativ är att skapa en särskild kriminalvårdshögskola. Det bör utredas hur en särskild kriminalvårdarutbildning kan skapas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även om en förbättrad grundutbildning är nödvändig måste även dagens personal vidareutbildas och statusen på yrket höjas. Kriminalvårdarens roll i samhället är underskattad, och satsningar på personalen måste till för att uppnå verksamhetens brottsförebyggande mål. Vänsterpartiet vill att en del av de medel som frigörs vid ett återinförande av den villkorliga halvtidsfrigivningen satsas på personalen.
Personer som anklagas för att ha begått brott får ofta sin första erfarenhet av kriminalvården när de placeras i häkte. Häktena är en viktig del av kriminalvården men samtidigt en verksamhet som lever en ganska anonym tillvaro. Intresset från den politiska sfären och medierna begränsas ofta till exceptionella händelser. Häktena har dock en unik ställning dels för att man där håller människor inlåsta som inte är dömda utan enbart är misstänkta för brott, dels därför att förhållandena ofta är hårdare än i fängelse.
Häktade som inte blivit föremål för restriktioner har möjligheten till gemensamhetstid. Syftet med gemensamhetstid är att bryta den skadliga isoleringen. Vid flera häkten har problem uppstått när det gäller genomförandet av sådana åtgärder då utrymmena inte har varit gjorda för att inrymma denna typ av verksamhet. När man nu bygger nytt ser man till att utrymmet finns, men vid äldre häkten har man varit tvungen att ta till provisoriska lösningar. Överbeläggningarna på våra häkten gör dessutom att de utrymmen som har skapats för gemensamhetsaktiviteter i stället används för de intagnas boende. Detta gör att miljön inte lever upp till de krav som bör kunna ställas, varken för de häktade eller för personalen.
Sverige har fått kritik av Europarådet för att bryta mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning på grund av förhållandena på de svenska häktena.
Ett område där Europarådets kritik med anledning av tortyrkonventionen var mycket stark gällde de restriktioner som åklagarna utfärdar i samband med häktningen. Dessa ansågs ofta slentrianmässiga, och i mycket stor utsträckning handlade det om fullständiga restriktioner. Detta innebär att den intagne inte får ha någon som helst kontakt med omvärlden vare sig genom medierna eller någon personlig kontakt utanför rättsväsendet.
Vid häktningsförhandling får i dag åklagaren begära inskränkningar av den häktades kontakt med omvärlden. Ett problem har varit att ett sådant beslut inte talar om vilka restriktioner som får användas utan det har varit upp till åklagaren att välja. Åklagarens beslut har sedan inte kunnat överklagas utan endast kunnat prövas i tingsrätten vid begäran.
Utredningen ”Ny häkteslag” kommer med många goda förslag om hur problematiken i häkten kan åtgärdas. Bland annat föreslår man att alla intagna ska få information om rättigheter och skyldigheter enligt häkteslagen samt ges möjlighet att redan under vistelsen i häkte och i samråd med Kriminalvården förbereda eventuell vistelse i anstalt eller annan verkställighet av påföljd.
Vad gäller den intagnes kontakt med omvärlden kompletterar man rätten till kommunikation genom telefonsamtal med rätten till annan elektronisk kommunikation, t.ex. via e-post. Det ges även en rätt att ta del av vad som händer i omvärlden genom användande av Internet eller andra datanät.
Vad gäller de personliga besök som de intagna får ta emot införs en möjlighet att erbjuda besöksrum där den intagne och besökaren skiljs åt med glasruta som ett alternativ till bevakade besök. Vi är oroliga att denna utveckling sprids och blir ett huvudalternativ när det gäller besöksmottagande för hela kriminalvården. Vi stöder därmed inte utredningens förslag.
Utredningen föreslår att åklagaren i samband med häktningsförhandlingen ska begära rättens tillstånd för och motivera varje enskild restriktion som han eller hon vill ålägga den häktade. Man föreslår också att beslutet ska kunna överklagas till hovrätten. Dessa förslag ser vi särskilt positivt på eftersom de skulle skapa ett avsevärt mer rättssäkert förfarande.
Vi har vid flera tillfällen påpekat att regeringen ännu inte följt upp utredningen med ny lagstiftning. Justitieministern har emellertid nu lovat att en första del av lagstiftningen kommer att presenteras i en proposition under hösten, vilket gör att vi avvaktar med konkreta förslag.
En fråga som inte särskilt tas upp i Häktesutredningen är den om barn och unga i häkte. Under förra hösten aktualiserades reglerna om unga i häkte på ett mycket sorgligt sätt. Det handlade om mycket unga personer som misstänktes för mycket allvarliga brott. De personer som misstänktes var trots allvaret i brotten i lagens mening fortfarande barn och dessutom inte ännu dömda. Detta till trots hölls de inlåsta med fulla restriktioner, vilket innebär en mycket stor påfrestning för var och en som utsätts för det och då inte minst barn.
I barnkonventionen framgår följande:
Varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta, och skall, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök.
Det är mycket tveksamt om vi i Sverige alltid lever upp till de villkor som ställs upp i konventionen. Regeringen bör därför vidta åtgärder för att villkoren för barn i häkte ska leva upp till barnkonventionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att kriminalvården ska lyckas med sitt uppdrag krävs att man gör stora ansträngningar för att intagna ska kunna få utbildning och arbete. Dessa är viktiga faktorer för att hjälpa en dömd person till ett normalt liv och på så sätt förebygga att han eller hon återfaller i kriminalitet. I detta sammanhang är den s.k. normaliseringsprincipen viktig. Denna innebär att det i så stor utsträckning som möjligt ska vara de samhällsfunktioner som hjälper människor utanför kriminalvården som också ska vara verksamma bland de intagna.
En åtgärd som underlättar för dömda att återanpassas är permanentade verksamheter med bidrag från Arbetsförmedlingen som kallas Krami, när det gäller män, och Moa, när det gäller kvinnor. De är ett samarbete mellan frivården, socialtjänsten och Arbetsförmedlingen för att få ut klienter i arbetslivet och finansieras från dessa tre parter. Hur fördelningen ser ut sinsemellan varierar över landet.
Framtiden för verksamheterna har dock varit mycket oviss. Man har inom det nätverk som skapats mellan de kommuner där Krami och Moa finns varit mycket oroade. På flera ställen hade man fått indragna anslag. Nätverket framhöll att regeringens nedskärningar vad gäller arbetsmarknadspolitiska åtgärder hotade Krami och Moas existens. Arbetsförmedlingens medverkan i projekten har varit oklar.
Vänsterpartiet har jobbat aktivt för att före detta intagna i kriminalvården ska få bättre möjligheter att återanpassas, och att vi är glada för att regeringen har lyssnat på oss och vidtagit åtgärder. Det har på många håll tryggats resurser i högre utsträckning än förr.
Framöver bör det säkerställas att verksamheterna Krami och Moa fördjupas. Det behövs också nationella riktlinjer för verksamheten. I dag spretar arbetsformerna i alltför hög grad om man jämför de olika lokala kontoren. Bland annat är det viktigt att alla arbetar med uppföljning av klienterna. Verksamheten behöver också spridas till fler platser i landet för att kunna nå fler människor inom målgruppen. Vad som ovan har anförts om utveckling av Krami och Moa bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inom kriminalvården erbjuds på vissa håll yrkesutbildningar som finansieras av Arbetsförmedlingen. Dessa yrkesutbildningar är populära hos de intagna, och när det gäller Stockholmsregionen får hela 90 % av dem som gått dessa utbildningar ett arbete, och det ser också liknande ut i resten av landet. Utbildningarna leder i många fall till yrken där det är brist på arbetskraft, ett flertal är hantverksjobb. Fler intagna inom kriminalvården bör erbjudas kvalificerad yrkesutbildning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kolmårdenanstalten har sedan 2005 genomfört ett försök med fotboja på anstalten – detta som del av ett försök att skapa en anstalt där de intagna har större möjlighet att vistas i det vanliga samhället.
Tre andra öppna anstalter har nu försett de intagna med fotboja. De tre anstalter som det handlar om är Asptuna, Skenäs och Östragård. Eftersom ingen annan förändring i verksamheten genomförs resulterar detta i stället i mer slutenhet och övervakning av de intagna än som var fallet med försöket på Kolmårdenanstalten.
Själva syftet med de öppna anstalterna är att de är just öppna och att de skadliga effekterna av hård övervakning minskas. Detta minskar institutionaliseringen av den intagne och underlättar anpassningen till ett liv utan kriminalitet.
Fotbojan infördes som ett alternativ till fängelse för att minska anstaltsvistelsens skadliga effekter. Försöket på de tre anstalterna riskerar att underminera syftet med beslut fattade av riksdagen.
Eftersom åtgärden förändrar de öppna anstalterna så påtagligt, samtidigt som den urholkar lagstiftningen om fotboja, är det olämpligt att Kriminalvården nu genomför projektet utan lagstöd. Regeringen bör vidta åtgärder för att säkerställa att försöket med fotboja på anstalterna Asptuna, Skenäs och Östragård, inte permanentas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I och med budgetpropositionen för 2007 förändrades reglerna för avdrag som får göras för merkostnader i samband med förvärvsarbete. Enligt de nya reglerna, som började gälla vid årsskiftet, får man göra avdrag endast för merkostnader över 5 000 kronor, jämfört med de 1 000 kronor som gäller nu.
Detta kan drabba vissa grupper på ett orimligt sätt, vilket regeringen inte redovisade i samband med att man lade fram förslagen till förändringar. En grupp som drabbas hårt är övervakare inom frivården. Dessa åtar sig uppdrag på sin fritid mot en mindre ersättning. Men samtidigt uppstår merkostnader eftersom uppdraget exempelvis medför resor och kostnader för fika i samband med mötena med frivårdsklienterna.
I och med de ändrade avdragsreglerna riskerar nu övervakarna att förlora ekonomiskt på uppdragen. Detta är allvarligt eftersom möjligheterna att rekrytera personer självklart då försvåras. Redan i dag är det svårt att rekrytera övervakare. Det borde därför snarare vara så att de ekonomiska villkoren för övervakare förbättras jämfört med tidigare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.