Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nollvision för kvinnovåld.
Trots att vi lever i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, så är mäns våld mot kvinnor ett stort problem.
Den större delen av våldet utövar någon som kvinnan har eller har haft en relation till, vilket leder till fysiskt och psykiskt lidande. Kvinnans hela livssituation påverkas. Varje år avlider i genomsnitt 30 kvinnor på grund av dödligt våld, och 17 av dessa brott begås av en man som de har eller har haft en nära relation till.
2006 anmäldes 25 491 misshandelsbrott mot kvinnor som var 15 år eller äldre. Sedan början av 1990-talet har andelen kvinnor som uppger att de har utsatts för hot eller våld ökat. Av alla de utsatta är det i dag bara en liten del som får samhällets skydd, hjälp och stöd. Av alla dem som utövar våld är det bara ett fåtal som döms. 8 000 lever med skyddad identitet, de flesta kvinnor och barn. Fortfarande är det den förföljda som måste ändra sitt liv.
Kvinnor vittnar om att de inte alltid tas på allvar av polis och socialtjänst trots att de är där för att hjälpa och skydda. Fler misshandelsbrott än någonsin anmäls och ansökningar om besöksförbud har fördubblats på sex år.
Fortfarande är mörkertalet stort. Våldets egentliga omfattning kan vi bara uppskatta.
Det är glädjande att regeringen under mandatperioden satsar drygt 800 miljoner kronor på att bekämpa mäns våld mot kvinnor. En nationell handlingsplan har upprättats, som omfattar sex insatsområden och 56 åtgärder inom en mängd områden: ökat skydd och stöd till våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan och ökade kunskaper. För att ytterligare förstärka allvaret i detta föreslår jag därför att man inför en nollvision för kvinnovåldet i Sverige.