Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om frivård.
Frivården är den aspekt av svensk kriminalvård som handlar om att vissa dömda kan slippa anstalt och istället vårdas i samhället under övervakning. Anledningen till att människor döms till frivård är att man inte vill att till exempel förstagångsförbrytare ska komma in på anstalterna. Statistiken visar att en dömd som tillbringat strafftiden på anstalt ofta har svårare att komma tillbaka in i samhället med ordnat arbete och bostad än någon som avtjänat straffet inom frivården. Här finns en uppenbar fördel med frivården kontra anstaltssystemet.
För det andra finns det en bättre kompetens hos de anställda inom frivården kontra de anställda på anstalterna. I frivården besitter en större del av de anställda relevant högskolekompetens – till exempel beteendevetenskap – jämfört med de anställda på anstalterna. Det finns en motsättning i det faktum att de med högst utbildning vårdar de intagna med minst problem.
Den kompetens som finns inom frivården borde kunna komma till bättre nytta även när det gäller mer tungt belastade kriminella. Det ligger i samhällets intresse att betona den vårdande ambitionen när det gäller kriminalvården. Straffen ska förvisso vara kännbara och stå i relation till det brott man begått, men att bryta den onda cirkeln av återfallsförbrytande borde vara ett lika stort mål för den svenska kriminalvården. Både samhället och den enskilde individen skulle tjäna på att använda de resurser som finns på ett mer effektivt sätt. Därför anser jag att resursutnyttjandet av den kompetens som finns inom frivården borde ses över för att komma till bättre nytta.