Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om barnäktenskap och tvångsäktenskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att alla barn deltar i all undervisning.1
1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.
Öppenhet och invandring gör Sverige rikare. Vi i Sverige har en medmänsklig skyldighet att ge människor som är på flykt en fristad. Med en åldrande befolkning behövs fler människor som arbetar i Sverige. Därför ska vi ha en generös flyktingpolitik och ökad arbetskraftsinvandring.
Likaså är det berikande för ett samhälle att ha många kulturer. Samtidigt är det nödvändigt att kulturell mångfald bygger på respekt för grundläggande värderingar: mänskliga rättigheter, individuell frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män.
Vi vet att tusentals flickor, pojkar och kvinnor i Sverige idag är utsatta för hedersrelaterat förtryck. Detta förtryck inbegriper kränkningar av såväl mänskliga rättigheter, individers grundläggande rättigheter och jämställdhet. Det inbegriper psykisk och fysisk misshandel.
Många insatser har gjorts och görs, men vi måste arbeta vidare med olika medel för att kämpa mot hedersrelaterat förtryck. Upplysning, stöd och skydd är viktiga medel för att komma framåt. Vi bör dock ta steg att i lagen täppa till luckor som ger möjlighet för förtrycket att pågå på bekostnad av individens rättigheter.
År 2004 stärkte riksdagen skyddet mot påtvingade äktenskap och barnäktenskap. Det finns dock fortfarande ingen påföljd för dem som arrangerar eller medverkar till att ett barnäktenskap ingås.
Äktenskap ska ingås av två myndiga parter som samtycker till äktenskap. Det ska inte vara acceptabelt att gifta bort ett barn, även om inget tvång utövats. Barnäktenskap är förenat med stora risker. Det finns risk för barnets frihet, den fysiska och psykiska hälsan och risken att barnet avbryter sin skolgång är betydande. Om barnet blir kvar utomlands efter vigseln finns risk att hon inte kan ta sig därifrån. Det kan både legalt eller i praktiken bli omöjligt att ta ut skilsmässa.
I april 2008 lade Agneta Lindelöf fram SOU 2008:41 Människohandel och barnäktenskap – ett förstärkt straffrättsligt skydd. I utredningen föreslås en straffbestämmelse som innebär att en vårdnadshavare som tillåter ett barn som är under 16 år, vilket är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, att ingå ett äktenskap som är giltigt i vigsellandet ska dömas för tillåtande av barnäktenskap. Begreppet ”tillåter” tar sikte på både handling och underlåtenhet och bör exempelvis innefatta att vårdnadshavaren deltar vid vigseln eller vet att den ska äga rum.
Utredaren menar att en vårdnadshavare som tillåter ett barn att ingå äktenskap, och därmed försätter sitt barn i den utsatta situation och för de risker som ett barnäktenskap innebär, brister i sitt vårdnadsansvar i en sådan omfattning att det finns skäl att skapa en bestämmelse som ger barn ett förstärkt straffrättsligt skydd.
I Norge är det straffbart att både ingå äktenskap med ett barn och medverka till att ett barn gifter sig. Den som ingår äktenskap eller partnerskap med någon som är under 16 år, eller medverkar till barnäktenskap, kan ådömas fängelse i upp till fyra år. En eventuell frivillighet från barnets sida är utan betydelse vid en bedömning av om straffansvar ska inträda enligt bestämmelsen. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att den som medverkar till att äktenskapet ingås kan ha en central roll och därmed också en mer straffvärd roll i det straffbara förfarandet än den som ingår äktenskapet med barnet.
Enligt FN:s barnkonvention är man barn till den dag man fyller 18 år. Föräldrar kan med utredarens förslag i SOU 2008:41 tillåta och medverka till äktenskap för sina barn då barnen fortfarande räknas som omyndiga. Jag anser att bestämmelsen ska gälla tills barnet fyllt 18 år. Preskriptionstiden bör vara lång och gälla från och med att barnet fyllt 18 år. Det bör också övervägas att i Sverige förbjuda ingående av äktenskap med omyndig och medverkan till barnäktenskap för en vidare krets än vårdnadshavare.
I SOU 2008:41 menar utredaren att det inte behövs stärkt lagstiftning mot tvångsäktenskap. Jag anser att det är för tidigt att stänga dörren för ytterligare lagstiftning. Idag kan jag inte bedöma om det är bäst att straffrättsligt skapa ett uttryckligt förbud av medverkan till tvångsäktenskap eller att införa civillagstiftning.
Klart är att dagens lagstiftning om olaga hot och olaga tvång brister i signaleffekt. En paragraf som uttryckligen förbjuder medverkan till tvångsäktenskap skulle tydligt visa att tvångsäktenskap inte accepteras och skulle ge unga i riskgrupper något att luta sig mot om de utsätts för påtryckningar. I Norge finns det en reglering i 222 § andra stycket i straffeloven som anger att den som tvingar någon att ingå äktenskap ska dömas för tvångsäktenskap till fängelse i högst sex år. Samma sak gäller för den som medverkar till ett sådant brott.
I Storbritannien har det pågått en intensiv debatt hur man bäst skyddar personer mot tvångsäktenskap. Detta har resulterat i en civilrättslig lagstiftning som träder i kraft hösten 2008. Forced Marriage (Civil Protection) Act 2007 ger skydd mot tvångsäktenskap både inför hot om tvångsäktenskap och efter ingånget tvångsäktenskap. Lagstiftningen ger domstol rätt att utfärda ”forced marriage protection orders” som exempelvis kan innebära att domstolen belägger personer med förbud att uppsöka en annan person eller att passet till ett potentiellt offer måste lämnas in till domstolen. Offret själv behöver inte anmäla sin situation till domstolen, utan en tredje part, såsom en lärare eller socialarbetare, kan gå till domstolen för att domstolen ska bedöma om en ”order” behöver utfärdas. Om en ”order” utfärdas och denna bryts kan domstolen döma till böter eller fängelse. En fördel med denna typ av lagstiftning är att en familjemedlem inte behöver gå till domstol mot en annan familjemedlem och att unga personer inte själva måste ta kontakt med rättsväsendet.
Mot bakgrund av ovanstående behövs ytterligare utredning för att stärka lagstiftningen för skydd mot tvångsäktenskap.
Idag går det att ansöka om dispens för att frångå kravet om att vara 18 år för att ingå äktenskap (15 kap. 1 § äktenskapsbalken). Dispenserna varierar kraftigt över länen. Möjligheten till dispens verkar tolkas olika.
Det är svårt att säkerställa att den som söker om dispens själv väljer att ingå äktenskap. Det är sannolikt att det i många fall finns ett stort yttre tryck att ingå äktenskap, inte minst i en utsatt situation, t.ex. vid graviditet.
Enligt svensk lag har inte en person förrän vid en ålder av 18 år nått en sådan rättskapacitet att denne själv får råda över sin egendom eller åta sig förbindelser (föräldrabalken 9 kap. 1 §). En person som gifter sig som omyndig saknar många rättigheter och står därför lätt i beroendeställning och underläge gentemot någon annan. Gifter en omyndig person sig med en myndig person blir den senare vårdnadshavare för den andra. Jämställdhet i förhållandet är omöjligt.
För att skydda barn från att ingå äktenskap bör möjligheten till dispens från 18-årskravet tas bort.
Det har visat sig att många flickor idag inte får del av vissa undervisningsmoment i skolan med hänvisning till en paragraf i skollagen (3 kap. 12 §) som kan ge befrielse från skyldighet att delta i obligatorisk undervisning om så kallade ”särskilda omständigheter” föreligger.
Möjligheten att slippa undervisning kom till för att låta barn som inte bekände sig till den lutheranska läran slippa den kristendomsundervisning som fanns i Sverige fram till 1969. Paragrafen har blivit kvar trots att kristendomsundervisningen försvann. Den utnyttjas nu för att vissa elever inte ska behöva ta del av viss undervisning, t.ex. samlevnadsundervisning eller skol-idrott. Det är föräldrarna som ansöker om att eleven inte ska behöva delta i delar av skolundervisningen.
Plikten – och alla barns rätt – att gå i skolan och ta del av alla undervisningsmoment är viktig för ett samhälle där alla ska ges lika möjligheter. Det är inte rimligt att vissa elever inte ska få ta del av undervisning som anses viktig för andra barn.
Alla barn bör ha rätt att få kunskap om människokroppens byggnad och funktion, få information om preventivmedel och hur de kan främja hälsa och motverka sjukdom. Alla bör också få lära sig att simma, vilket kan vara en livsavgörande färdighet. Samtidigt ska skolorna ha en skyldighet att föra en dialog med föräldrarna och barnen för att på bästa sätt kunna hitta lösningar som fungerar bra för att uppfylla alla obligatoriska moment. Med detta sagt bör rätten till befrielse från undervisning i 3 kap. 12 § skollagen avskaffas.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag följande:
Tillåtelse av vårdnadshavare till barnäktenskap tills barnet är 18 år bör kriminaliseras. Preskriptionstiden bör vara lång och börja gälla från dess att barnet fyllt 18 år. Det bör också övervägas att förbjuda ingående av äktenskap med omyndig och medverkan till barnäktenskap för en vidare krets än vårdnadshavare.
Ytterligare utredning behövs för att stärka lagstiftningen för skydd mot tvångsäktenskap.
En strikt 18-årsgräns för ingående av äktenskap bör införas.
Rätten till befrielse från undervisning i 3 kap 12 § skollagen ska avskaffas.