Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rätten till skadestånd för oskyldiga som utsatts för frihetsberövande enligt 13 c § polislagen.
Riksdagen avslår lagförslaget avseende 13 c § polislagen och tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en noggrannare analys av lagförslagets förenlighet med artikel 5 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Regeringen vill med anledning av Rikspolisstyrelsens propå utvidga rättsområdet för polisens möjligheter att enligt 13 c § polislagen avlägsna en folksamling från en plats för att kunna förhindra ordningsstörningar. Motiven som anges specifikt är ordningsstörningar vid idrottsarrangemang, då särskilt avseende fotbollshuliganers beteende, men behov anses även föreligga att kraftfullare kunna förhindra ordningsstörningar exempelvis vid sammanhang med stora folksamlingar där ordningen riskeras.
Förslagen från regeringen väcker en rad frågor av principiell art. Det faktum att denna paragraf i polislagen tillåter massgripanden av människor, dvs. generella bedömningar av en folksamling, innebär att man frångår principen om individuell prövning av brottsmisstänkta såsom stipuleras i 24 kap. 7 § rättegångsbalken och öppnar för godtycklighet vid avgränsningen. Under en av de stora demonstrationerna i Göteborg 2001 med anledning av EU-toppmötet frihetsberövades exempelvis Miljöpartiets nuvarande Europaparlamentariker Carl Schlyter med hänvisning till denna paragraf. Carl Schlyter befann sig vid detta tillfälle i närheten av en avspärrad bro i centrala Göteborg. Avspärrningen innebar att många människor stannade till vid bron och undrade varför den var avspärrad. När polisen tog bort avspärrningarna gick människor naturligtvis över bron. Ett sjuttiotal människor, som kort därefter befann sig på bron, blev inspärrade av polisen när denna återigen satte fram avspärrningarna och körde fram en buss som de sedan tvingade de inspärrade personerna att kliva på för att föras bort till polisens tillfälliga häktningskaserner i Göteborgs utkant. De oroliga omständigheterna i Göteborg under dessa dagar kan vara en godtagbar förklaring till att polisen måste fatta brådskande beslut. Men i fallet Göteborg, som utgör ett typiskt exempel på en situation där polisen kan vilja använda rätten till massgripanden och det inte handlar om en ordningsstörning i anslutning till ett idrottsevenemang, fanns en strategi från polisens sida att ”säcka in” åskådare som uppenbart inte begick något brott i anslutning till platsen. Flera andra vittnesmål från demonstrationer då taktiken ”bortbussning” använts har ansett att polisens metod inneburit att oskyldiga frihetsberövats tillsammans med brottsmisstänkta. Miljöpartiet menar att lagparagrafer som de föreslagna helst av allt bör undvikas i svensk lag eller omges av starka restriktioner. I denna del håller vi med Sveriges advokatsamfund som i sitt remissvar menar att det är fråga om ”kollektivt avlägsnande oberoende av de enskilda personernas agerande”. Även Svenska Helsingforskommittén reagerade mot tillämpningen av 13 c § polislagen och menade att dessa massomhändertaganden inte kan vara tillåtna enligt Europakonventionen eller svensk lag på grund av kravet på individuell prövning av den som ska omhändertas.1
Regeringen föreslår en begränsning av det utvidgade avlägsnandet så att det inte får ske längre än två timmar från det att beslut fattats av polis. Miljöpartiet anser att för det fall man anser att det i en rättsstat ska finnas utrymme för generella bedömningar av folksamlingar där oskyldiga riskerar att drabbas, är en angivelse av tidsbegränsning viktig för rättssäkerheten och för att uppfylla Europakonventionens laglighetskrav.
Sveriges advokatsamfund ifrågasätter även om kollektivt avlägsnande i denna form är förenligt med de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i Europakonventionen ”främst med hänsyn till att det saknas garantier för att inte också oskyldiga kommer att avlägsnas”.
Frågan om paragrafernas förenlighet med Europakonventionen blir nästa spörsmål för Miljöpartiets synpunkter.
Enligt regeringen innebär inte 13 c § polislagen ett frihetsberövande i Europakonventionens mening, detta i ljuset av att frihetsberövandet bl.a. endast gäller två timmar. Detta väcker frågan om hur bekant regeringen är med konventionsrätten. Rätten till frihet och personlig säkerhet enligt artikel 5 medger vissa undantag. Detta innebär att ett ingripande i en persons frihet som bedöms som ett frihetsberövande fortfarande kan anses giltigt enligt Europakonventionen om det sker i enlighet med undantagen till rättigheten. Regeringen skriver att formuleringen i 13 c § polislagen inte står i strid med artikel 5 i Europakonventionen och artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet i konventionen. Som belägg hänvisar regeringen till två domar från Europadomstolen: Den första domen (Jecius mot Litauen) handlar om en man som anklagats för mord och häktats i preventivt syfte i närmare 60 dagar utan att polismyndigheten haft för avsikt att föra fram anklagelserna till domstol. Den andra domen (Hilda Hafsteinsdottir mot Island) handlar om en kvinna som häktats sex gånger över natten vid olika tillfällen inom loppet av fyra år för att ha varit berusad på allmän plats (och vid ett tillfälle visat sig inte kunna betala en taxiresa). I båda fallen fann Europadomstolen att länderna kunde anses skyldiga till kränkning av artikel 5.1 för de nämnda frihetsberövandena. I fallet Jecius mot Litauen fanns dock inte den litauiska staten skyldig för frihetsberövandet efter de 60 dagarna då mannens fall skulle föras upp till domstol. Frågan är självklart på vilket sätt dessa fall av frihetsberövanden kan jämföras i en proportionalitetsbedömning med förslaget till 13 c § polislagen.
Europadomstolen har i målet Guzzardi mot Italien trots allt bedömt en inskränkning på ett större område vara ett frihetsberövande. I Guenat mot Schweiz fastslog kommissionen att ett frihetsberövande inte föreligger då polisen ber en man som betett sig underligt följa med till polisstationen några timmar. I ett fall mot Sverige bedömde dock kommissionen att det utgör ett frihetsberövande att färdas med poliseskort i två timmar i samband med verkställande av utvisning. Därvidlag finner Miljöpartiet att regeringens slutsats att det inte är fråga om ett frihetsberövande enligt artikel 5 i konventionen är felaktig.
Frågan om godtyckliga frihetsberövningar har behandlats av Europadomstolen. Bland annat i fallet Vasileva mot Danmark påpekade domstolen att artikel 5 i huvudsak hänvisar till nationell lag och därmed ålägger staten att anpassa sig till artikelns materiella och processuella regler, men den kräver också att frihetsberövningar ska vara i enlighet med syftet i artikel 5, nämligen att skydda individer från godtyckliga frihetsberövanden.2 Ett frihetsberövande där rimliga rättssäkerhetskrav inte tillgodosetts och som är ett resultat av godtycke (”arbitrariness”) kan inte anses förenligt med artikel 5. Här väcker 13 c § polislagen tveksamheter kring risken för godtyckliga frihetsberövningar, då risken för detta är påtaglig i ljuset av tidigare tillämpning av lagen vid demonstrationer.
Enligt effektivitetsprincipen ska Europakonventionens rättigheter vara praktiskt tillgängliga och effektiva för den enskilde. Det är därmed statens uppgift att tillse att individens rättigheter enligt Europakonventionen säkerställs. Uppnår lagen kraven om ändamålsenlighet och proportionalitet ska staten tillgodose rätten att i efterhand bli kompenserad för det fall någon av rättigheterna i konventionen blivit kränkta (se artikel 5.5). Regeringen föreslår här ingen kompensation för de individer som i efterhand kan finnas oskyldigt ha utsatts för ett frihetsberövande enligt 13 c § polislagen. Även denna brist i regeringens bedömning av lagens konventionsenlighet innebär att Miljöpartiet starkt ifrågasätter lagen.
Regeringen menar att lagförslaget inte heller står i strid med artikel 2 i fjärde protokollet. Eftersom artikeln hänsyftar till situationer såsom kommunarrest, inreseförbud, uppehållsrätt i ett land och dylikt finner Miljöpartiet att artikelns tillämpningsområde inte aktualiseras i förevarande fall.
Den utökade rätten för polisen i Sverige att tillämpa preventiva åtgärder i brottsbekämpande verksamhet är oroväckande. År 2007 genomfördes lagen om preventiva tvångsmedel som ger polisen rätt att bl.a. avlyssna individer som ”kan antas” begå brott, och i förevarande fall vill polisen utnyttja en preventiv frihetsberövningsmetod för att kunna stävja ordningsstörningar. I båda fallen är motiven till lagarna beaktansvärda men kräver starka rättssäkerhetsgarantier för att dessa inte ska kunna missbrukas. Vad gäller den aktuella propositionen från regeringen menar Miljöpartiet att regeringen inte tillgodoser Europakonventionens krav på skadestånd då någon frihetsberövats i strid med artikel 5.
Miljöpartiet vill även påminna om Johan Muncks, nuvarande ordförande i Högsta domstolen, uppfattning om ”gränsfall” i konventionsrättsligt hänseende. Han har – förvisso i ett annat sammanhang – uttryckt att det ”är emellertid här som eljest otillfredsställande om vi ska balansera på det tillåtnas gräns” och att ”Sverige bör inte balansera på gränsen till vad som tänkas strida mot grundläggande mänskliga rättigheter”.3
Miljöpartiet anser således att för det fall frihetsberövningar ska ske av folksamlingar där individuell prövning inte är möjlig för polisen bör denna rätt omgärdas av starka rättssäkerhetsgarantier för oskyldiga som riskerar att utsättas för sådant ingripande. Vidare anser Miljöpartiet att det är mycket tveksamt om polisens rätt till godtyckliga frihetsberövanden av folksamlingar kan ske i enlighet med Europakonventionen.
Det är slutligen allvarligt att regeringens analys av lagförslagen ur konventionsrättsligt hänseende är starkt bristfällig. I detta avseende bör ärendet återremitteras till regeringen för ytterligare beredning.
| [1] | Se Göteborgskravaller och rätten – Några iakttagelser ur människorättperspektiv, Svenska Helsingforskommittén för de Mänskliga Rättigheterna, 2001, s. 12. |
| [2] | Se Vasileva mot Danmark, beslut 25 september 2003, appl. nr 52792/99, para. 32. I detta fall hade en kvinna vägrat uppge sin identitet till biljettkontrollanter och tillkallad polis. Hon fick tillbringa natten på polishuset. I detta fall fann Europadomstolen att kraven i artikel 5 ej var uppfyllda. |
| [3] | Se SOU 2001:25 Skattetillägg m.m. s. 200 och 232. |