Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att användningen av hemliga tvångsmedel ska ske effektivt och rättssäkert.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge regeringen i uppdrag att utreda en förbättring och effektivisering av de offentliga ombudens arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skadeståndsskyldighet för staten vid fall av integritetskränkning av oskyldig enskild.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden bör förläggas under riksdagen och få utökat mandat att granska enskildas klagomål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att garantera medborgarna insyn och medel för att skydda sig mot integritetskränkande intrång från staten.
Miljöpartiet de gröna anser att användandet av hemliga tvångsmedel innebär ett ingrepp i den personliga integriteten och sålunda alltid måste ske rättssäkert. Den yttersta avvägningen ska ske mellan brottsbekämpande behov och den enskildes integritet.
Den personliga integriteten är skyddad i svensk grundlag samt i Europakonventionen. Enligt Europadomstolen påtalas tydligt att effektiva rättsmedel går hand i hand med den lagstiftade rätten till personlig integritet.
Det vi ser som problematiskt vid användning av hemlig teleavlyssning, hemlig kameraövervakning och hemlig teleövervakning är när detta medför att oskyldiga och tredje part i direkt oproportionerlig och oacceptabelt hög grad utsätts för integritetskränkningar. Regeringens skrivelse visar på uppenbara effektivitetsbrister som omedelbart måste åtgärdas.
Ineffektiviteten i dagens system innebär att man inte lyckas uppnå de krav som ställs i Europakonventionens artikel 8, rätten till skydd för privatlivet, samt artikel 13, rätten till effektiva rättsmedel. I det följande utvecklas Miljöpartiets slutsatser.
I regeringens årliga redogörelse för användandet av hemliga tvångsmedel framgår att antalet teleavlyssningar återigen ökat. Regeringen betonar att jämförelser med resultat från år innan 2005 är vanskliga då premisserna blev snävare för beviljande av hemliga tvångsmedel som haft betydelse för förundersökningen. Men i jämförelse med resultaten därefter ser vi fortfarande en ökning; för år 2005 beviljades hemlig teleavlyssning i 833 fall, och motsvarande siffra för år 2007 är 966. Samtidigt befinner sig effektiviteten i de hemliga tvångsmedlen på samma nivå. År 2005 hade 42 procent av de beviljade hemliga teleavlyssningarna funnits ha betydelse för förundersökningen, medan motsvarande siffra för år 2007 är 47 procent.
Att regeringen sammanfattar användningen av hemliga tvångsmedel under år 2007 som ”framgångsrik” eftersom det ”i flera fall ändå lett till resultat” räcker inte. Uppenbarligen gör polisen i Sverige bedömningen att allvarliga narkotikabrott ökar, och den organiserade brottsligheten kräver mer resurser av polisen som kan prioriteras till avlyssning – då måste samtidigt rättssäkerhetsgarantierna, domstolarna samt de offentliga ombuden ha bättre förutsättningar att göra bedömningar som ger en än mer effektiv bedömning än dagens påvra resultat. Att endast cirka hälften av de beviljade hemliga tvångsmedlen har funnits effektiva står inte i paritet med kraven på att reglerna ska uppfylla behovet av proportionalitet som ändamålsenlighet enligt Europakonventionen.
Det är uppenbart att stora delar av polisens resurser till dags dato sedan åtminstone år 2005 används för ytterst ineffektiva hemliga tvångsmedel mot misstänkta som aldrig lagförs. Detta är uppseendeväckande med tanke på de miljardsatsningar som regeringen gör på rättsväsendet i statsbudgeten.
Hoppet om att den personliga integriteten värnas i det rättsliga arbetet ligger i händerna på de offentliga ombuden. När polisen i domstolen ansöker om att utnyttja hemliga tvångsmedel ska ombuden företräda den som dessa ska riktas mot. År 2007 avslogs 16 ansökningar, år 2006 avslogs 13 ansökningar. 2004 avslogs endast en ansökan. Det faktum att så få ansökningar avslås, trots att exempelvis bara hälften av teleavlyssningarna sedan är till nytta för utredningen, visar på bristen på effektiva rättsmedel.
Regeringen anför att hemliga tvångsmedel är ett viktigt instrument i den brottsbekämpande verksamheten. Den höga ineffektiviteten kommenteras med ett resonemang om att alla förundersökningar inte kan leda till fällande dom (sidan 19 i skrivelsen). Det ter sig motsägelsefullt att regeringen anser att användningen av hemliga tvångsmedel varit ”framgångsrik” då medlen haft betydelse i bara cirka hälften av fallen, en konstant nivå sedan tio år tillbaka. Med tanke på att regeringen nu infört ytterligare integritetskränkande instrument, såsom preventiva tvångsmedel och buggning, borde det ligga i regeringens intresse att se allvarligt på den låga effektiviteten för att upprätthålla ett högt förtroende för rättsväsendet.
Miljöpartiet anser att regeringen borde omvärdera sina slutsatser i denna redogörelse om effektiviteten i användningen av de hemliga tvångsmedlen.
Miljöpartiet efterlyser också en analys om hur tvångsmedlen relaterar till rätten till skydd för privatlivet i artikel 8 i Europakonventionen och rätten till effektiva rättsmedel i artikel 13. En sådan analys lyser med sin frånvaro i skrivelsen.
Sedan tidigare ska beslut om hemliga tvångsmedel fattas av domstol utan att den misstänkte själv är närvarande. För att bevaka den enskildes rätt och personliga integritet infördes år 2004 ett system med offentliga ombud. De offentliga ombuden ska också bevaka att principerna för tvångsmedelsanvändning efterlevs. Enligt vad regeringen uppger, har införandet de offentliga ombuden till dags dato inte ökat antalet avslag på ansökningar om hemlig kameraövervakning. Vad gäller hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har endast 16 begäranden om tillstånd avslagits av domstol år 2006.
Under år 2005 har många av de offentliga ombuden starkt kritiserat deras ytterst begränsade möjligheter att hjälpa dem de företräder att tillvarata sina medborgerliga fri- och rättigheter. Det har framkommit att såväl domstolens som de offentliga ombudens reella möjligheter att pröva en ansökan om exempelvis hemlig teleavlyssning är ytterst begränsade.1 Det skulle till och med kunna ifrågasättas om inte den rättsliga prövningen och de offentliga ombudens inblandning i proceduren är av rent formellt slag. Det är mot denna bakgrund angeläget att de offentliga ombudens roll i försvaret av medborgarnas integritet effektiviseras och förbättras. Detta bör snarast utredas av regeringen.
Det ter sig inte desto mindre förvånande att regeringens planer på ökade ingrepp i medborgarnas personliga integritet inte åtföljts av vederbörliga kontrollorgan och åtgärder för att säkra effektiviteten och säkerheten i användningen av de hemliga tvångsmedlen.
Det är principiellt bra och på rätt väg att regeringen infört en skyldighet att i efterhand underrätta den som utsatts för ett hemligt tvångsmedel, men såsom förslaget slutligen utformats i propositionen är denna skyldighet kantad av undantag som urholkar tanken med reell rättssäkerhetsgaranti för den enskilde.
Det som regeringen fortfarande bortser från är det som rätten till effektiva rättsmedel stadgar i Europakonventionen, nämligen tydlig skadeståndsskyldighet vid de fall då integritetskränkande instrument används mot oskyldiga. Utan en sådan rätt får underrättelseskyldigheten en tandlös karaktär.
Till dags dato har ett otal förslag som inskränker den personliga integriteten antagits sedan terroristattacken mot USA den 11 september 2001, bland annat förslag om dna-registrering och implementeringen av Ipred. Under år 2008 debatterades de nya FRA-lagarna livligt, och aldrig tidigare skådad folklig massmobilisering skedde för att slå vakt om den personliga integriteten. Regeringen återgick till skrivbordet och presenterade ett nytt förslag som blidkade flera kritiska punkter, men som i huvudsak fortfarande möjliggör för Försvarets radioanstalt att bedriva massiv avlyssning av svenska folket. Miljöpartiet hade hoppats att regeringen hade dragit lärdom av folkets mobilisering och upprop för starkare integritetsskydd. Men i årets skrivelse om användningen av de hemliga tvångsmedlen är ambitionsnivån inte höjd, trots även riksdagens uttalade vilja att till kommande år ytterligare sträva efter förbättringar i skrivelsen.
Regeringen har tillsatt en särskild nämnd, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, med uppgift att granska myndigheters användning av hemliga tvångsmedel samt Säkerhetspolisens användning av personuppgifter. Frågan är om denna nämnd har och kommer att leda till reella rättssäkerhetsgarantier och inte bara mer byråkrati. Miljöpartiet anser att den nya nämndens plats som kontrollorgan vore bättre lämpad att vara underställd riksdagen, liksom Justitieombudsmannen är, och inte regeringen. Dessutom frågar vi oss om tillsynen är omfattande nog. Nämnden bör kunna granska enskilda ärenden samt kunna genomföra system- och verksamhetstillsyn. Nämnden bör även stå för en redovisning av om de hemliga tvångsmedlen har haft önskad effekt.
Det råder ingen tvekan om att det är angeläget att polisen har tillräckliga verktyg för att säkra samhällets och medborgarnas säkerhet. Utifrån den brist på effektivitet som visas i tvångsmedelsanvändningen, avsaknaden på genomarbetade avvägningar mellan den enskildes rätt till integritet och de förväntade fördelarna av de nya tvångsmedlen och en analys som visar att en ny brottslighet kräver nya verktyg för polisen är vi dock inte övertygade om nödvändigheten av de tvångsmedelsreformer som pågår. De nu tagna förslagen i kombination med dem som väntar innebär sammantaget en oroväckande utveckling mot ett övervakningssamhälle. Vi kan inte acceptera att medborgarnas rättssäkerhet äventyras på ett sådant sätt och kommer även fortsättningsvis att arbeta för effektivt polisiärt arbete, mot ökande integritetskränkande lagförslag samt för reella och starka rättssäkerhetsgarantier.
| [1] | Se ”Domstolarna är i polisens händer”, Sydsvenska dagbladet, den 16 oktober 2005 och ”Ombuden bör få bättre insyn”, Sydsvenska dagbladet, den 17 oktober 2005. |