Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa anmälningsplikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kameraövervakning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om rättssäkerhetsaspekter vid överträdelser av den föreslagna lagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om handläggningstiden vid interimistiska beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om innehav av pyroteknik.
Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse. Med sin demokratiska uppbyggnad, sitt breda engagemang och sina ideella ledarkrafter är den en mycket stor tillgång för samhället.
Fotbollssporten är en betydelsefull del i den svenska idrottsrörelsen. Med över 3 000 föreningar fyller fotbollen en viktig funktion för många människor, både som utövare och som åskådare. Därför är det viktigt att värna om fotbollen som sport och som ett nöje som ska vara tillgängligt för alla.
Huliganismen är ett gissel för svensk fotboll. Våldsamma upplopp där ibland hundratals s.k. fotbollshuliganer slåss, förstör för idrotten. Regeringen har hittills stått påfallande passiv. Nu när regeringen äntligen pressat fram ett förslag som ska motverka idrottsvåldet är det både otillräckligt och saknar viktiga rättssäkerhetsaspekter.
Det är viktigt att fotbollssupportrar inte blandas ihop med de våldsverkare som förstör för fotbollen. Personer som ägnar sig åt huliganism är inte sällan inblandade i ordningsstörningar vid andra typer av evenemang. Som exempel kan nämnas upploppen i samband med en demonstration den 30:e november 2008 i Lund där polisen identifierade personer på bägge sidor som också är kända som s.k. fotbollshuliganer. En problematik som bör nämnas i sammanhanget är att våld och ordningsstörningar i idrottssammanhang begås av en majoritet män. I framtida arbete med frågan bör frågan om våld som norm väckas för att långsiktigt bekämpa dessa våldsyttringar och ordningsstörningar.
Den första juli 2005 infördes en lag om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang. Det var en viktig markering att visa att våld och huliganism inte är acceptabelt. Den nya lagen har fungerat, men tyvärr bara delvis. Det visade sig tidigt genom flera händelser, främst i herrfotbollen, att det krävdes ännu kraftfullare verktyg för att stävja och förebygga huliganism. Det borde ha varit en prioriterad uppgift för regeringen att dra lärdomar av denna lagstiftning. För att försöka komma till rätta med problemen har regeringen i stället valt att mycket senfärdigt lägga fram ett förslag som är både urvattnat och populistiskt och som inte kommer att innebära att idrotten förskonas från huliganism. Det som skulle ha blivit förstärkningar inför 2007 års fotbollssäsong verkar nu inte bli det förrän inför 2009, två år senare.
För att ge klubbarna verklig möjlighet att hålla hög säkerhet vid sina arrangemang bör samhället bidra med regler som utformas på bästa sätt. Vid en stor match ska klubbarna på kort tid kontrollera många tusen personer som ska in på läktarna. Det kan vara nästan omöjligt att hitta kända bråkmakare som har tillträdesförbud. Förutom att höja arenasäkerheten, vad gäller förbättringar vid in- och utpassage, bör samhället därför också kunna bistå med s.k. anmälningsplikt för enskilda kända våldsverkare. Efter engelsk förebild bör personer som exempelvis är dömda för våldsbrott eller ordningsstörning som är relaterad till idrottsevenemang kunna beläggas med anmälningsplikt på polisstationer under matchdagar. Det skulle innebära större möjligheter att kända bråkmakare kan hållas borta från arenorna, men även från bråk som uppkommer i anknytning till idrottsevenemang. En sådan åtgärd måste så klart kringgärdas med största rättsäkerhet och begränsas så att den enskildes rörelsefrihet inte inskränks mer än nödvändigt. Detta är ett redskap som efterfrågas av såväl klubbar som fotbollförbund och som därför bör prövas. Eftersom metoden är ingripande och ny bör en sådan lag tidsbegränsas och utvärderas.
Regeringen har heller inte löst frågor som gäller kameraövervakning vid arenorna. Det är synnerligen viktigt att det går att identifiera dem som sätter i gång bråk och t.ex. kastar ut farliga föremål. Ökad kameraövervakning som nu sker medverkar till att betydelsefulla frågor uppkommer. För idrottsorganisationernas del handlar det om att övervakningsmaterial ska få sparas längre tid än en månad om det behövs för prövning enligt lagen om tillträdesförbud. Dessutom finns det oklarheter kring om den personkrets som ges tillgång till bevarat material bör utvidgas i syfte att förhindra idrottsrelaterad brottslighet och ordningsstörningar i samband med idrottsarrangemang. I stället hänvisas till en utredning som kommer om ett år. Lägg därtill remisstid och bearbetning på departementet så närmar vi oss i bästa fall säsongen 2010. Det är inte bra att det tar så lång tid att utreda dessa viktiga frågor för lagstiftningens effektivitet och rättssäkerhet.
Vi menar att det är nödvändigt att arrangörer och domare tar ett större ansvar för säkerheten på arenor, bl.a. genom att avbryta matcher som går överstyr. Detta är inte först och främst lagstiftarens ansvar, utan idrottsrörelsens. Men det förtjänar ändå att påpekas. Redan i dag arbetar Svenska fotbollförbundet hårt för att öka säkerheten. Under våren 2009 kommer t.ex. alla matchvärdar att genomgå gemensam säkerhetsutbildning samtidigt som förbundets regler för om och när matcher ska avbrytas och liknande ständigt är under omprövning. Dessutom ställer UEFA krav på säkerheten på arenorna som snarast bör efterlevas. Det är viktigt att det säkerhetsarbete som klubbarna tillsammans med idrottsförbunden gör sätts i fokus. Lagstiftningen är ett viktigt och bra komplement, men huvudfokus inne på arenorna måste vara de regler som respektive idrottsförbund tar fram.
Förslaget innebär också att en åklagare ges möjlighet att fatta interimistiska beslut. Det är i och för sig bra. Samtidigt ställer det höga krav på rättssäkerheten. Ett sådant beslut kan gälla i fyra veckor. Samtidigt är den genomsnittliga handläggningstiden för tillträdesförbud hela 46 dagar. Om skälen för tillträdesförbud inte håller så är det för sent att få rättelse. Vi menar att det är rimligt att få en prövning inom sju dagar från det att beslut fattats.
Lagförslaget saknar dessutom tillräckliga rättssäkerhetsgarantier ur andra aspekter. Förslaget gör det möjligt att döma den som springer in på spelplanen till sex månaders fängelse. Det är viktigt att det finns en gräns mellan dem som är ute efter att bråka och dem som vill uttrycka sin glädje över att deras lag har vunnit. Det får inte vara så att supportrar som i ren glädje springer ut på planen efter matchen för att hylla sin spelare i värsta fall riskerar böter eller fängelse. Här måste regeringen bli tydligare.
I lagförslaget förs det även in ett förbud att inneha eller använda pyrotekniska varor på en idrottsanläggning utan tillstånd av polismyndighet. Det är i och för sig bra, men poliser som arbetar med dessa frågor menar att det kommer bli nästan omöjligt att plocka av personer pyroteknik inne på arenorna. Vad som behövs är ett verktyg för att kunna ta pyrotekniken redan utanför arenan. Detta bör regeringen därför gå vidare med. Det finns dessutom anledning att ifrågasätta om det är nödvändigt att införa ett helt nytt kapitel i ordningslagen, endast riktad mot idrottsarrangemang. Detta är ett brott mot systematiken i lagstiftningen och borde kunna regleras på annat sätt. Sammantaget går det tyvärr att påstå att delar av den lagstiftning regeringen presenterar är ett slag i luften.