Förslag till riksdagsbeslut 2
Motivering 3
Maktordningen och jämställdhet 4
Attitydförändringar 6
Tidigare åtgärder 7
Nationell kommissionär och ambassadör 9
Polisens arbete 10
Sexköpslagen 10
Handlingsplan för ett mer jämställt Sverige 12
Människohandel 13
Sexuell och reproduktiv hälsa 14
Bistånd 15
Kvinnor, fred och säkerhet 16
Människohandel och EU 17
Ökat internationellt samarbete 19
Europarådet 20
Uppförandekoder 21
Könsdiskriminerande reklam 22
Handel med barn 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utse en nationell kommissionär för arbete mot prostitution, människohandel för sexuella ändamål och mäns våld mot kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utse en ambassadör mot prostitution och människohandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utbildning på området för beslutsfattare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behov av stöd till kvinnor som utsatts för prostitution och människohandel för sexuella ändamål i form av stöd och skyddat boende i landets kommuner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetet mot sexhandel och människohandel för sexuella ändamål vid stora idrottsevenemang måste fortsätta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arrangemang under Sveriges ordförandeskap i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en parlamentarisk referensgrupp bör knytas till arbetet med att utvärdera sexköpslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förebyggande insatser till de män som köper kvinnor för sexuella ändamål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ny handlingsplan för resolution 1325.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om resolution 1820.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör uppmärksamma prostitution och människohandel för sexuella ändamål tillsammans med SRHR under ICPD + 15-jubileet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige under 2009 bör verka för att Europeiska ministerrådet antar starka rådsslutsatser för ICPD + 15.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska ratificera Europarådets konvention mot människohandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om särskild rapportör i Europarådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behov av en ny sexualvaneundersökning av hur ungas och vuxnas sexualvanor har förändrats och som skulle kunna ge svar på frågor om prostitution och människohandel för sexuella ändamål i dagens samhälle.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen aktivt ska hävda sexköpslagen i relevanta kontakter med representanter för andra länder.
I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna läser vi i Artikel 1: ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”. Detta åtföljs i Artikel 4 av: ”Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former äro förbjudna”. I år fyller den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna 60 år. En majoritet av länder kunde 1948 samlas i generalförsamlingen för att anta detta historiska dokument. Man kungjorde även att medlemsstater skulle ”göra den spridd, känd, läst och förstådd framför allt i skolor och andra undervisningsinstitutioner utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden”, antog dokumentet och beslutade om att sprida mänskliga rättigheter.
Och FN har sedan vid ett flertal tillfällen under åren tagit avstånd från prostitution. FN-konventionen The Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and the Exploitation of the Prostitution of Others tog 1949 helt avstånd från prostitution. FN:s kvinnokonvention, Cedaw, från 1979, föreskriver att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution. Se artikel 6. Vi har också FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor från 1993 och Pekingplattformen från kvinnokonferensen 1995 som gör distinktionen mellan frivillig och påtvingad prostitution, vilket som befarat visat sig försvåra arbetet mot prostitution och sexslaveri. Palermodeklarationen från år 2000 anges som det första internationella dokumentet som nämner männen som efterfrågar prostituerade kvinnor. Palermoprotokollets fullständiga namn är FN:s protokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Men fortfarande väljer en del att läsa FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som gällande mäns rättigheter. Mänskliga rättigheter är kvinnors, barns och mäns rättigheter.
Jämställdhet kan inte uppnås så länge män köper, säljer och utnyttjar kvinnor och barn genom att prostituera dem. Därför måste vi tidigt grundlägga attityder och värderingar som slår fast att det inte är rimligt att kunna köpa tillgången till en annan människas kropp. Prostitution och handel med kvinnor är en del av mäns våld mot kvinnor och barn. Om det inte fanns män som såg det som en självpåtagen rättighet att köpa andra människors kroppar skulle vi inte ha prostitution. Sexköp handlar inte om kvinnans sexualitet, utan om mäns sexualitet och mäns kontroll av kvinnor. Sexköpslagen är en normativ lagstiftning.
Feminismen är en analysmetod och ett angreppssätt för att nå verklig jämställdhet i samhället. Feminismens mervärde är att förstå att det finns en struktur, en maktordning som är baserad på kön och att den även skär genom klass. Den tydliggör könsmaktsordningen – att män är överordnade och att kvinnor är underordnade. Maktobalansen måste erkännas av regeringen och den nuvarande majoriteten i riksdagen. När Sverige haft socialdemokratiska feministiska regeringar har de varit medvetna om denna maktordning och det har funnits en stark önskan och vilja till förändring. Detta har inneburit att resurserna har fördelats mer jämställt än under innevarande mandatperiod. Däri ligger en stor skillnad mellan den nuvarande regeringen och en feministisk regering. Vi är förvånade över att partier som i opposition gav ordet feminism ett värde, åter stigmatiserar ordet och tömmer det på sitt innehåll.
Kvinnor och män har idag lika formella rättigheter, men vi har inte ett jämställt samhälle. Exempel på detta är handel med kvinnor i prostitutionssyfte, mäns våld mot kvinnor och att kvinnors löner är lägre än mäns, då kvinnors arbete värderas lägre än mäns. Mäns makt är större ekonomiskt, men också genom traditionella värderingar och att män länge varit dominerande i beslutande positioner. Att utmana den rådande maktobalansen väcker motstånd vid alla nödvändiga steg som tas. Ändå måste orättvisor och ojämställdhet synliggöras. Vi återfinner, om än i mindre antal, män och HBT-personer i prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Diskriminering av HBT-grupperna är en försvårande omständighet i arbete mot prostitution av HBT-personer. En negativ syn på samkönade äktenskap är ett uttryck för diskriminering. Och när homosexualitet är förbjuden i länders lagstiftning leder det samtidigt till att bekämpande av denna gränsöverskridande brottslighet, begränsas i effektivitet.
Det är framför allt i rättsliga, särskilt straffrättsliga, sammanhang som det finns ett behov att absolut definiera och ringa in människohandel. Men det behövs också gemensamma utgångspunkter för informationsinhämtning, analys, åtgärder och opinionsarbete som komplement till lagföring. Regeringens handlingsplan anger inte den ansatsen, vilket vi beklagar. Socialstyrelsens studie visar att det förekommer prostitution och därmed människohandel i storstadsområden, men även i städer i övriga landet. Vi har även konstaterat att kunskapen och beredskapen att agera har varit begränsad hos polismyndigheter men även hos andra berörda myndigheter. Och den oro som framförts om att hushållsnära tjänster ska utgöra täckmantel för prostitution måste tas på allvar. Statsrådet Lars Leijonborg angav regeringens ståndpunkt i en riksdagsdebatt, där hans attityd visar att frågan nonchaleras och ger fel signaler till berörda myndigheter som t.ex. Skatteverket.
De borgerliga partierna tillåter inte att den borgerliga regeringens jämställdhetsarbete tar sig an könsmaktsperspektivet. Detta leder till att uppfyllelse av jämställdhetsmålen försenas. Det krävs initiativ till utbildning i feminism och till att förverkliga ett jämställdhetsperspektiv inom alla politikområden. Alla som har en beslutsposition måste förstå vad feminism innebär, hur arbetet med könsperspektiv och jämställdhetsintegrering kan bedrivas och vilka verktyg som kan användas. Såväl statsråden, statssekreterarna, departementsråd, politiskt sakkunniga, handläggare och utredare skulle med fördel kunna ta del av en sådan utbildning.
Varje statsråd har ansvar för jämställdhet inom sitt ansvarsområde och enligt regeringsformen ansvar för helheten, och på så sätt kommer alla i kontakt med de frågor som ingår i handlingsplanen. Exempelvis har näringsminister Maud Olofsson ansvar för att turistnäringens kopplingar till prostitution och människohandel uppmärksammas, såväl som att regeringen i nästa steg kan lägga fram åtgärder.
Utlänningslagen har ändrats till följd av rådets direktiv 2004/81/EG om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel och som har fått hjälp till olaglig invandring. Lagändringarna innebär en tydligare reglering av vilka kriterier som ska gälla för beviljande och återkallelse av tidsbegränsat uppehållstillstånd för en utlänning som medverkar vid förundersökning eller huvudförhandling i brottmål. Ansvarigt statsråd är migrationsminister Tobias Billström. Hans förslag att offer för människohandel ska få permanent uppehållstillstånd bara om de ställer upp och vittnar, är ett ställningstagande av principiell karaktär som kan påverka fler samhällsområden och som vi inte delar. Migrationsminister Tobias Billströms förslag pressar offren för människohandel och bryter mot rätten till individuell prövning, vilket i förlängningen riskerar att försvaga just kvinnors ställning i asylprocessen. Vi oroas av migrationsminister Billströms uppfattning. Migrerande och papperslösa kvinnors extra utsatthet borde leda till åtgärder.
Statsrådet Åsa Torstensson har ansvaret för kommunikationer. Internationalisering märks idag också genom att de globala rörelserna påverkar mönstren för prostitution. Den internationella handeln med kvinnor över gränserna, trafficking, använder sig av infrastrukturen. Sedan tidigare efterlyser vi samarbete mellan tull och polis, men det krävs samarbete också med andra myndigheter och olika yrkesgrupper. Vägverket har en roll i arbetet att motverka trafficking i kontakterna med sina motsvarigheter i andra länder och regionala organisationer, genom att t.ex. bekämpa olaglig verksamhet i samband med uppställning av lastbilar. Lastbilschaufförer är en grupp som kan komma i kontakt med människohandel. Chaufförer kan berätta om obehag när de väntar och rastar till följd av att de uppmärksammas på prostitution. Transportarbetarförbundet har en uppförandekod för sina medlemmar när det gäller köp av sex, vilket kan bidra till att öka medvetenheten om problemet. Regeringen borde inte fortsätta att avvisa samverkan med aktörer som Vägverket, Transportarbetarförbundet och Transportgruppen i arbetet för att bekämpa prostitution och människohandel. Arbetet mot prostitution och människohandel måste bedrivas av regeringen i sin helhet, tillsammans med riksdagen och brett i samverkan med det omgivande samhället.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen hade långt framskridna planer på att upprätta en särskild nationell handlingsplan för att bekämpa människohandel. Den borgerliga regeringen är försenad och talar om tre handlingsplaner. En om sexuell exploatering och den ser vi nu, en handlingsplan om arbetskraftsexploatering och ytterligare en om sexuell exploatering av barn. Därutöver har regeringen ansvar för frågan om illegal organhandel. Samordningen av detta arbete, handlingsplaner samt finansieringen för genomförandet är oklart. Nu konstaterar vi att regeringen valt att inte lägga fram en samlad handlingsplan. Vi kan dela det förhållningssättet, men ett samlat förhållningssätt såväl till som mellan de olika formerna av människohandel och människohandel för sexuella ändamål, sexslaveri, hade behövt redovisas i denna nu framlagda handlingsplan. Men riksdagen kan, vilket vi önskar, under arbetet med kommande betänkande tillföra dessa perspektiv till handlingsplanen.
Vi har huvudsakligen valt att använda ordet människohandel för att förhålla oss till begrepp i regeringens handlingsplan, men ordet trafficking förekommer i texten liksom i debatt och i relevanta texter. Men vi förordar att ordet sexslaveri, som tydligare än människohandel för sexuella ändamål uttrycker allvaret och brottets karaktär, ska tillämpas mer genomgående.
Vi ser ett värde i att i denna motion ge några exempel på det arbete som ofta under hård kritik drivit fram konventioner, lagar och attitydförändringar. Genom att också något peka på att arbetet för att stärka kvinnors rättigheter mött hårt motstånd blir det samtidigt lättare att förstå dagens politik. Borgerliga partiers motstånd till sexköpslagen behöver hållas känd tills detta tankegods och motstånd övergetts. Vidare menar vi att prostitution och människohandel ska motarbetas varhelst det förekommer i samhället.
Och vi finner det märkligt att viktiga dokument tagits bort från regeringens webbplats.
Dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg tog till vara intresset inom fackföreningsrörelsen och inledde sitt välkomsttal till Fackförbundsinternationalen i Stockholm med en historia om en ung kvinna som lockades från Baltikum till Sverige med hopp om ett arbete och ett bättre liv. Hon fick aldrig ett vanligt arbete utan blev prostituerad och tog sitt liv. Winberg menade att om vi inte pratar om dem som befinner sig på den absoluta botten, hur de behandlas och vilket värde de tillerkänns, så kommer inte något samhälle någonsin att bli jämställt. En halv miljon kvinnor säljs och köps varje år till Europa från Asien, Afrika och Östeuropa för att prostitueras. Det finns miljoner män som köper dessa kvinnor.
Unifem Sverige, den nationella kommittén för FN:s kvinnofond, kommer i samarbete med IF Metall, Pappers, Skogs- och träfacket, Byggnads, Transport och Livs att anordna en konferensserie om människohandel för sexuella ändamål. Konferenser har redan hållits på flera platser i landet. Syftet är att öka medvetenheten om vad människohandel för sexuella ändamål innebär samt visa på den vikt männens medverkan har i kampen mot detta avskyvärda brott, speciellt då det gäller att ifrågasätta efterfrågan som orsakar människohandel för sexuella ändamål. Denna samverkan är unik.
Fackförbund har visat viljan att ta fram uppförandekoder och vara samverkanspartner. Andra samverkanspartner för regeringen kan vara näringslivet, grupper med särskilda förtecken som handikapporganisationer, och idrottsrörelsen. Vunna erfarenheter från fotbolls-VM i Tyskland och den omfattande debatten om den befarat stora ökningen av sexhandeln i samband med evenemanget kan tas till vara. Det förefaller som om ökningen inte blev så stor som fruktat utan att den kraftfulla kampanjen gav resultat. Uefa, den europeiska fotbollsorganisationen, framhöll vid en konferens med Europarådet att man tvingades ta intryck av kritiken.
Arbetet mot sexhandeln vid stora idrottsevenemang måste fortsätta. ”Rött kort” för sexhandel är vad vi förväntar oss ska vara regeringens linje i samarbetet inom bl.a. Europarådet med dess 46 medlemsländer och EU. Men så här långt har vi inte sett att regeringen tar del i arbetet mot sexhandeln i samband med varken små eller stora idrottsarrangemang. OS i Kina har inte lett till något agerande från Sveriges sida. Fotbolls-VM 2010 arrangeras i Sydafrika och på samma sätt som i Tyskland är oron stor att sexhandeln kommer att öka. Det är därför angeläget att regeringen och idrottsministern inleder samarbete med bl.a. den sydafrikanska regeringen, politiker, kvinno- och idrottsorganisationer, för att motverka detta.
Den socialdemokratiska regeringen beslutade 2003 att stödja visningen av filmen Lilja 4-ever om människohandel. Det är viktigt att elever får se denna typ av angelägna filmer som informerar, leder till debatt och samtal kring detta samhällsproblem. Denna inriktning bör följas upp i det fortsatta arbetet.
År 2001 tog Sverige initiativ till den nordisk-baltiska kampanjen mot handel med kvinnor i syfte att skapa debatt om kvinnohandeln i de åtta länderna och att öka medvetenheten hos allmänheten, myndigheter och frivilligorganisationer. Sverige valde att fokusera på mannen, på köparen, med motiveringen att köparen är nyckeln till problemet – ingen efterfrågan, ingen handel. Initiativ togs för att genom arbetsmarknads- och utbildningsprojekt ge kvinnor och flickor möjlighet till ett annat liv.
Sverige har även genomfört en kampanj tillsammans med Norge och Finland mot handel med kvinnor på Nordkalotten i Barentsregionen. En omfattande prostitution med ryska kvinnor i Norrbotten och svenska män misstänkta för sexköp och koppleri föranledde en stor informationssatsning i norra Sverige, norra Norge, norra Finland och nordvästra Ryssland. Satsningen riktades till allmänheten och olika myndigheter i regionen. Det arbete som EWL bedrivit i regionen för att möjliggöra för kvinnor som vill återvända till sitt hemland och få skydd och stöd för att skapa sig en utkomst upphör. Regeringen anslår inte medel för att EWL:s arbete ska kunna fortsätta.
Vid Nordiska rådet har ett medlemsförslag krävt en nordisk handlingsplan mot människohandel för sexuella ändamål, och ett annat förslag lyfter fram frågan om att upprätta särskilda ”skyddshus” för kvinnor som utsatts för människohandel. Dessa hus skulle ligga i de baltiska länderna och i nordvästra Ryssland. Vi understryker vikten av skyddat boende och stöd till offer för prostitution och människohandel samt en nordisk handlingsplan. I Sverige finns behov av stöd till kvinnor som utsatts för prostitution och människohandel för sexuella ändamål i form av stöd och skyddat boende att tillgå i kommunerna.
Heléne Fritzon var särskild utredare för Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor och presenterade betänkandet Att ta ansvar för sina insatser. Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65). Den överlämnades till folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson som 2006 tillsatte utredningen med uppgift att göra en kartläggning och översyn av Socialstyrelsens stöd till våldsutsatta kvinnor. I utredningen togs bl.a. upp det kommunala ansvaret för genomförandet och vad ansvaret egentligen innefattar av stöd till våldsutsatta kvinnor. En av de viktigaste punkterna som utredningen betonar är behovet av skärpning och förtydligande av lagtexterna beträffande kommuners ansvar. I socialtjänstlagen stod det specifikt en paragraf som man föreslog skulle ändras: ”Socialnämnden bör verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Socialnämnden bör härvid särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.” Utredningen ansåg att de tidigare formuleringarna har varit för ”mjuka”. Vi välkomnar att det ledde till förändringar och positivt mottagande av skrivningar i utredningens betänkande. Men det finns mer som med fördel kan följas upp.
Under 2004 trädde nya bestämmelser i kraft i utlänningslagen för att underlätta lagföring av brottslingar. Bestämmelsen gör det möjligt att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd för utländska vittnen, målsägande och offer när det anses befogat för genomförande av förundersökning och huvudförhandling i brottmål. Det är viktigt att kunskaper om detta tidsbegränsade uppehållstillstånd sprids inom rättsväsendet och landets kommuner. Möjligheten att erbjuda offren tidsbegränsade uppehållstillstånd är bra. Men uppehållstillståndet borde kunna beviljas sammanhållet för de sex månaderna. Då kunde skydd och stöd få stabilare förutsättningar och förberedelser för ett ev. återvändande bli föremål för en mer konstruktiv planering. Men idag saknas det fortfarande skyddade boenden med en särskild kompetens för denna grupps problematik och skyddsbehov.
Vi vill inrätta en nationell kommissionär för arbete mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål samt mäns våld mot kvinnor. En särskild nationell kommissionär för arbetet mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål samt mäns våld mot kvinnor motiveras utifrån frågans allvar, omfattning och behovet av uppbyggnad samt spridning av kunskap. Vi menar att en nationell kommissionär skulle kunna bli en välkommen kraft för att involvera fler i detta viktiga arbete. Bristen på kvinnors mänskliga rättigheter i det svenska samhället kräver såväl ytterligare åtgärder och implementering som uppföljning av redan fattade beslut. En nationell kommissionär kan samverka med Europarådets MR-kommissarie. Denna post innehas för närvarande av Thomas Hammarberg. Likaså finns förutsättningar till samverkan med FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Den sydafrikanska domaren Navanethem Pillay har utsetts till denna post. Tre kommissionärer på lika många nivåer, alla med ansvar för kvinnors rättigheter, skulle innebära ett viktigt steg. Och vi skulle få en instrumentell struktur med syfte och kraft att kunna fokusera på arbetet mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål, men också mot våld mot kvinnor då sexuellt våld ingår; alla är former av kriminaliteter som förstärker varandra. Genom att inrätta en nationell kommissionär skulle Sverige politiskt markera viljan till ett starkt mandat och signalera att Sverige åter är berett att gå före i jämställdhetsarbetet. Mot vårt förslag med en nationell kommissionär står regeringens förslag om ett mandat till Rikspolisstyrelsen, RPS, att vara nationell rapportör kring människohandel. Det är ett administrativt och begränsat uppdrag som visserligen skulle motsvara minimikrav på Sverige i detta avseende, men som inte är ett förslag som motsvarar en rimlig ambitionsnivå. Vi förordar att regeringen utser en särskild nationell kommissionär mot prostitution och människohandel samt mot mäns våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor inkluderar problematiken med sexuellt våld.
Arbetet kring människohandel är en fråga som flera departement är involverade i. Vid departementsöverskridande frågor är behovet av samordning stort. Att det återinrättas en tjänst som ambassadör för internationellt samarbete mot människohandel och trafficking vore en viktig markering för frågans betydelse och Sveriges ambitioner att driva på för bekämpning av olika former av slaveri. ”Prevention, protection” och ”prosecution” är tre internationella ledord – jämställdhet, utbildning och att skydda offret såväl socialt, medicinskt som säkerhetsmässigt och att rättsliga och polisiära åtgärder vidtas samt lagstiftning och internationellt samarbete liksom opinionsbildning. När vi känner till spännvidden i denna problematik, behovet av europeiskt och internationellt samarbete, att kriminaliteten inom området växer, är tjänsten som ambassadör viktig att återinrätta. Det är viktigt att ha en svensk ambassadör som kan verka i förhållande till utrikeskontakter, liksom för stöd till svenska ambassader och beskickningar, biståndskontor samt konsulat och handelskontor.
Ett redskap för att bekämpa människohandel är öronmärkning av pengar till polisen. Varför togs öronmärkningen av pengarna bort? Nu ser vi i regeringens skrivelse att man öppnar för att återinföra en likartad hantering av anslag, men ännu återstår oklarheter att redogöra för. Vilken nivå på de särskilda medlen avses och är det nya pengar eller en omprioritering av verksamheten? Totalt hävdar regeringen att man satsar 210 miljoner kronor under tre år. Av dessa medel ska 75 miljoner kronor fördelas bland de brottsbekämpande myndigheterna, varav Operativa rådet fördelar 30 miljoner kronor. Utöver detta ska särskilda medel delas ut till polisen och Åklagarmyndigheten. Hur mycket medel som egentligen kommer att ges till polisen framstår också som oklart. Inte heller har vi kunnat utröna vad kvinnojourer i landet fått i form av statliga medel under mandatperioden eller kan förvänta sig under de resterande åren under innevarande mandatperiod.
Kopplerilagen bygger på en förlegad syn på brottets art. Därför ser vi vikten av att avskaffa kopplerilagen för att istället kunna benämna alla brott människohandel där någon utnyttjats för prostitution. Och formuleringen ”otillbörliga medel” bör tas bort.
Regeringen uttrycker helt riktigt att det kan finnas ett samband mellan missbruk och prostitution. Vidare beskrivs hur prostitution kan vara ett sätt att finansiera missbruket. Dock ser man inte det omvända perspektivet som också kan beläggas, att missbruket är en följd av prostitution och människohandel. Svåra levnadsförhållanden och -villkor resulterar i ett missbruk. I strategin för att utveckla missbruks- och beroendevården bör de båda delarna av sambanden mellan missbruk och prostitution inkluderas. Och SIS uppdrag att arbeta fram särskilda program med inriktningen att bemöta de personer som har hamnat eller riskerar att hamna i prostitution ska omfatta utslussning och stöd i livet utanför Statens institutionsstyrelses hem.
Oklarheter finns även i fråga om när uppdrag till myndigheter ska ges. Vi kan på goda grunder anta att uppdrag inte kommer att påbörjas under innevarande år. Tidsperspektiv på uppdrag av karaktären utredning saknas. Socialstyrelsen har sammantaget fått många uppdrag av regeringen, men arbetsbelastningen har inte åtföljts av ökade anslag. Handlingsplanen är huvudsakligen en redovisning av pågående arbete, och en uppföljning kommer att göras 2011. Regeringens förhållningssätt reflekterar motioner av bl.a. justitieminister Beatrice Ask som riskdagsledamot (Motion till riksdagen 2005/06:Ju326 Magdalena Andersson, Beatrice Ask m.fl. (m).
Ojämställdhet och maktstrukturer visar sig också i prostitution och kvinnohandel. Med ett feministiskt perspektiv på kvinnohandel och prostitution är det omöjligt att anta att kvinnorna prostituerar sig av fri vilja. Argumentet som att prostitution är oundvikligt, att män inte kan behärska sin sexuella drift, att skadeverkningarna minskar, att staten får kontroll över sexindustrin och att gatuprostitutionen stoppas hävdas av legaliseringsivrarna. Insatser till de män som köper kvinnor för sexuella ändamål lyser med sin frånvaro. Det som anges för kriminalvården innehåller ingen insats för män som köper kvinnor för sexuella ändamål, agerar som hallickar eller är en del av människohandeln.
Dåvarande jämställdhetsminister Ulrica Messing lade fram en kvinnofridsproposition. Den behandlar åtgärder för att motverka våld mot kvinnor, prostitution och sexuella trakasserier i arbetslivet. Ett nytt brott infördes i brottsbalken. Det tog främst sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot nära anhöriga kvinnor, men omfattar även barn och andra närstående personer.
Socialdemokraterna tog på sin partikongress 1997 beslutet att kriminalisera sexköp. Och sedan 1999 har Sverige också en unik lag – sexköpslagen – som innebär att köp av sexuella tjänster är kriminellt, men det är inte kriminellt att vara prostituerad. Koppleri och människohandel är kriminaliserade. Riksdagen var oenig vid beslutet, Moderaterna och Folkpartiet stod inte bakom sexköpslagen. Sexköpslagen är ett uttryck för att Sverige ser företeelsen ur ett maktperspektiv. Mannen har möjlighet att välja att inte köpa sexuella tjänster. Den prostituerade kvinnan, som oftast kommer från de mest marginaliserade grupperna i samhället, har inte denna valmöjlighet. Det är inte möjligt att ännu mer skuldbelägga kvinnan för en handling som utförs av mannen på hans begäran.
Sexköpslagen upphörde att gälla den 1 april 2005 då SFS 2005:90 trädde i kraft, varigenom bl.a. bestämmelser i stället direkt infördes i brottsbalkens sjätte kapitel. Men lagen fortsätter att benämnas som sexköpslagen. Med tiden har också uttrycket ”sexuell tjänst” kommit att kritiseras. Vi menar att ett annat ordval tydligare och mer rätt beskriver denna grova kriminalitet.
Lagen har rönt mycket intresse från olika länder och grupper i samhället. Den har även varit föremål för studier som visat att den svenska sexköpslagen har haft en bromsande effekt på människohandeln och att Sverige i dag har mindre problem med trafficking än t.ex. övriga nordiska länder. Och vi välkomnar initiativ från Socialdemokraterna i Norge till förmån för en lagstiftning mot sexköp.
År 2005 svarade folkhälsominister Morgan Johansson i en interpellation om människohandel att regeringen inlett arbete med en handlingsplan. Riksdagsledamot Cecilia Magnusson (m) framförde i debatten: ”Först vill jag ta upp en sak som stöter mig i denna diskussion. Det är den likriktning som jag upplever att regeringen gör när man nämner prostitution och människohandel samtidigt. Det är en handlingsplan som ska omfatta prostitution och människohandel. För mig är det två vitt skilda begrepp. Människohandel är mänsklig slavhandel. Prostitution kan det finnas en viss frivillighet i. Även om de som utsätts för människohandel utnyttjas för sexuella ändamål, vilket också prostitution handlar om, tycker jag ändå inte att man ska sammanblanda dessa begrepp eftersom det är helt olika saker. Och jag vore tacksam om man kunde utmönstra detta. Då får man fokus på båda delarna.” Och vidare: ”När det gäller sexköpsförbudslagen och detta med att ha hög svansföring i den delen är det så att Norge, vårt kära broderfolk i dessa unionsupplösningens dagar, faktiskt har prövat om det här med sexköpsförbudslagstiftning är någonting. Man har hjälpt oss att utvärdera detta från norskt håll och har sagt: Nej, det är inte något som vi i Norge vill ha. Man funderade faktiskt på att införa en liknande lagstiftning men fann att den inte höll måttet.”
Det är svårt att hitta exempel på att borgerliga partier i opposition hävdade sexköpslagen. Tvärtom: ”Vill vi bekämpa handeln med kvinnor bör vi tala tyst om den svenska sexköpslagen”, uttalade riksdagsledamot Cecilia Wigström (fp). I regeringsställning har heller inte sexköpslagen hävdats. Brister i respekten för kvinnors mänskliga rättigheter grundar sig i staters ovilja att behandla kvinnors och mäns rättigheter likvärdigt samt det internationella samfundets bristande agerande. Flickor och kvinnor kränks, utnyttjas, utsätts för sexuella övergrepp, våld och slaveri. Näringslivsföreträdare anlitar eskortfirmor, turister reser till turistmål för att utnyttja prostituerade, män köar på bordeller, och personal i fredens tjänst missbrukar sin ställning. Män köper makt över kvinnor.
I Sverige gäller från 2002 en lagstiftning som innebär att handel med människor för sexuella ändamål har kriminaliserats i alla led. Handel med kvinnor för sexuella ändamål är ett område som varje år omsätter en enorm massa pengar. Den som betalar för att sexuellt utnyttja en kvinna är en man och den som tar pengarna för att sälja denna kvinna är också i slutändan en man. Kvinnan betraktas endast som en vara och behandlas även som en sådan. För kvinnan är prostitution inte ett val. Det valet görs av männen omkring henne, av den man som säljer kvinnan och den man som köper henne.
Vi välkomnar en utvärdering av förbudet mot köp av sexuella tjänster och vill utgå från att det finns en seriös motivering till utvärderingen. Däremot beklagar vi att utvärderingen och förslagsrätten getts en särskild utredare i stället för en parlamentarisk utredning eller alternativt att den särskilda utredaren knyter en parlamentarisk referensgrupp till arbetet. Regeringen skriver: ”En utgångspunkt är dock att köp av sexuell tjänst även i fortsättningen ska vara kriminaliserat.” Det borde ha stått att utvärderingen ska ha sin utgångspunkt ”i”, nu valde regeringen den mer öppna formuleringen ”en” utgångspunkt. Slutenheten i hur arbetet bedrivs och formuleringen av uppdraget inger därför oro. Sexköpslagen är effektiv, lagen har tydligt försvårat handeln med kvinnor. Och den normgivande signalen som lagen ger, att det inte är acceptabelt att köpa kroppar för sexuella ändamål, är viktig inte minst för de unga.
Jämställdhetsminister Margareta Winberg formade 2003 en handlingsplan för ett mer jämställt Sverige, som ingick i skrivelsen om jämställdhetspolitiken, Jämt och ständigt. Skrivelsen omfattade dels en redovisning av det jämställdhetspolitiska arbetet sedan 1999, då föregående skrivelse lämnades, dels handlingsplanen för jämställdhetsarbetet under då innevarande mandatperiod. I handlingsplanen presenterades ett antal fokusområden som särskilt kom att lyftas fram i det jämställdhetspolitiska arbetet. Dessa var representation, jämn fördelning av makt och inflytande, lika lön för lika och likvärdigt arbete, mäns våld mot kvinnor, prostitution och handel med kvinnor för sexuella ändamål, män och jämställdhet samt sexualiseringen av det offentliga rummet. Sida fick i uppdrag att utarbeta etiska riktlinjer och uppförandekoder för internationell verksamhet, som skulle ingå vid upphandling och ges en konkret innebörd i relation till samverkansparter.
Samma år antogs strategin Fattigdom och människohandel, en strategi för bekämpning av människohandel genom Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Där talas om en process i tre faser – rekrytering, transport och utnyttjande vid destinationen. Människohandel kan ofta brytas ner i en varierad serie kränkningar av någons rättigheter under denna process.
Offret kan bli utsatt för bedrägeri, våldtäkt, misshandel, tvångsarbete, stöld av resehandlingar osv. Flera gärningsmän kan vara inblandade och kränkningarna begås på flera orter över tid. Människohandel blir därför ett tänjbart begrepp som ska härbärgera en sammansatt verklighet. Fenomenet överlappar delvis eller hänger samman med flera andra företeelser och frågor så som människosmuggling, migration, prostitution och barnarbete. Strategi gäller just människohandel, men man menade att analys och åtgärder avseende näraliggande frågor kan ha bäring också på bekämpning av människohandel och omvänt. Vi delar den uppfattningen. Det är framför allt i rättsliga, särskilt straffrättsliga, sammanhang som det finns ett behov av att absolut definiera och ringa in människohandel. FN uppskattar att upp till fyra miljoner kvinnor och barn varje år faller offer för människohandel och att merparten av dem utnyttjas sexuellt och prostitueras. Vi saknar ännu effektiva återvändarprogram för de flickor och kvinnor som vill återvända tryggt hem igen. För att kunna frigöra sig från slavhandlarnas grepp och hot krävs också praktiska insatser.
Även kontaktmönster, var och hur kvinnan säljs för sexuella tjänster, behöver definieras för att kunna göra riktade insatser. Följande sex former är vanliga: 1) gatuprostitutionen, 2) prostitution på s.k. massageinstitut och poseringsateljéer, 3) prostitution på sexklubbar , 4) prostitution på hotell och restauranger, 5) prostitution i s.k. call-girl-verksamhet och 6) bordeller, lokal där man relativt öppet bedriver prostitutionsverksamhet och ofta med fler kvinnor som utnyttjas. Hit kan även räknas massageinstitut, poseringsateljéer och lägenheter.
Det är viktigt att se hierarkierna mellan de olika kontaktmönstren och noga följa upp hur ny teknik påverkar prostitution och människohandel. Samtidigt krävs det ökade möjligheter att agera mot sexklubbar. I ordningsstadgans 2 kap. 14 § regleras förbud mot anordnande av ”offentlig pornografisk föreställning”. Möjligheten för polis att upplösa dylika föreställningar bör fortsättningsvis införas. Det är angeläget att inse att agerandet mot sexklubbar är att samtidigt arbeta brottsförebyggande mot prostitution och annan kriminell verksamhet samt att man markerar vikten av jämställdhet. Men ordningsstadgan har bedömts av rättsväsendet som otydlig och otillräcklig inför den här typen av problem. Sexklubbars koppling till kriminalitet beskrevs väl i Sexualbrottskommitténs utredning (SOU 2001:14). I denna föreslogs förtydligande och skärpningar av straffsatser och överföring till brottsbalken. Men för de över 18 år har ingen skärpning kunnat iakttas i det lagförslag som sedan följde. Annan lagstiftning som berör exempelvis prostitution riskerar att komma att undermineras som följd av detta. Krafter som underminerar den svenska sexköpslagen söker möjligheter att verka. Och sexklubbarna har varit ett kontaktmönster som använts.
Vi vet idag att de kvinnor som transporteras till Sverige inte väljer prostitution. De bryts ned och förnedras redan innan de lämnar sitt land – av hänsynslösa hallickar och människohandlare. Människohandeln med kvinnor och flickor syftar oftast till att tvinga in dem i prostitution, under mer eller mindre slavliknande förhållanden och deras rättigheter kränks av såväl förövare och kidnappare som stater och nationella rättssystem. Regeringen skriver att Sverige utgör såväl destinationsland som transitland, men vi skulle inte så kategoriskt utesluta att flickor och kvinnor bosatta i Sverige utnyttjas i andra länder, vilket vi vet sker i form av prostitution i Danmark. Sverige kan även vara ursprungsland. Och kvinnor transporteras inom Sverige.
Enligt Amnesty International är människohandel eller trafficking en av de mest utbredda och grövsta formerna av våld mot kvinnor. Trafficking är inte enbart ett brott mot mänskliga rättigheter generellt, utan inbegriper kränkningar såsom tortyr, misshandel, frihetsberövande, kränkningar av rätten till hälsa och rätten till rättvis behandling, upprättelse och ersättning.
Regeringen skriver att Sveriges åtagande inom Europeiska unionen, Europarådet och Förenta nationerna utgör grunden för regeringens politik inom området. FN:s konvention om barnets rättigheter gäller för barn. Vi kan dela den uppfattningen, men regeringen får inte nöja sig med att förvalta utan har ett ansvar för att gå vidare och att gå före. Sverige ska vara ett föredöme. Utöver juridiskt bindande dokument förutom tidigare nämnda FN-dokument, bör handlingsplanen som antogs vid FN:s konferens om befolkning och utveckling i Kairo 1994, med slutdokumentet från uppföljningsmötet fem år senare, nämnas. Slutdokumentet från FN:s generalförsamlings specialsession för barn i maj 2002 bör också lyftas fram.
Vi förväntar oss att riksdagen kommer att se vilket problem som uppdelning mellan frivillig och påtvingad prostitution i Pekingplattformen innebär. Men vi förväntar oss också att riksdagen uppmanar regeringen att agera mot detta synsätt i uppföljningsarbetet av plattformen. Till exempel har EU-minister Cecilia Malmström avvisat förslag i riksdagen om att besöka Litauen mot bakgrund av dess liberalers antiabortförslag i parlamentet, utrikesminister Carl Bildts svar inför Europarådets parlamentariska församling i Strasbourg under juni rönte besvikelse och socialminister Göran Hägglunds skriftliga svar om EU-ordförandeskapet och abortfrågan visar alla att regeringens vacklande inställning landat i att man nu lagt in backen i abortfrågan. Abort är en mänsklig rättighet för kvinnor. Vi är bekymrade över att kampen mot prostitution och människohandel kan komma att hanteras på likartat sätt.
Sverige har länge varit en av de starkaste aktörerna på området sexuell och reproduktiv hälsa och tillhörande rättigheter. Internationellt finns en förväntan på Sverige att agera för individens rätt att oavsett var i världen han eller hon är född kunna bestämma över sin kropp, sin sexualitet och barnafödande. Det svenska ledarskapet för dessa frågor är också viktigt utifrån perspektivet om komplementaritet inom det globala biståndet.
Kvinnojourerna är ovärderliga samverkansparter med sina erfarenheter och resurser i att forma infrastruktur av skyddat boende samt kunskapsuppbyggande. EU:s utvecklingsbistånd för att bygga upp kvinnojourer eller deras motsvarighet i samverkansländer m.fl. bör stärkas. Motsvarande stöd till samverkan för uppbyggnad av kvinnojourer även för länder som inte är aktuella för en bredare samverkan kan också utvecklas. Alla medlemsländer i EU borde rekommenderas att behandla prostitution och människohandel i sina bilaterala biståndsprogram. Och ansvaret för att ge kvinnor skydd också i form av kvinnojourer bör hävdas i internationella sammanhang.
Kvinnors rättigheter och deltagande ses som en viktig del av biståndspolitiken, men lika viktigt är att se att det är en fråga som rör hela utrikespolitiken. Jämställdhet måste genomsyra helheten och vara en del av visionen om fred och frihet och utrotande av fattigdomen. Mot den bakgrunden är det angeläget att klarlägga vilka resurser som avsatts för jämställdhetsområdet inom biståndspolitiken. Det är, trots vad som sägs i utrikesdeklarationen, en ringa andel av UD:s och Sidas tjänster och personår som avsatts för ansvarsområdet jämställdhet, kampen mot prostitution och människohandel. Har biståndet till jämställdhet ökat i förhållande till utvecklingsnivån av biståndet?
Anslagen till kvinnoorganisationer i världen är bara 0,2 procent av all ODA och anslagen för specifika kvinnosatsningar var 7,5 miljarder av 107 miljarder US-dollar för år 2005. Regeringen aviserar att man ska fortsätta att minska sitt ekonomiska bidrag till Unifem (United Nations Development Fund for Women). Sidas anslag för projektbidrag har också minskat men har inte angetts för 2008 och framåt. Unifems finansieringsnivåer visar på ett väldigt gap som måste fyllas för att våldet mot kvinnor ska kunna avskaffas. Vi vill understryka att staten har ansvaret för att stoppa våldet mot kvinnor. Vi vill ha svar på vilka anslag regeringen kommer att ge till Unifem för mandatperioden.
EU, som världens största biståndsgivare, har i flera deklarationer och uttalanden antagit en progressiv hållning för att främja prevention gällande hiv, STI och oönskade graviditeter, samt att stärka individens sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter i världen. Sverige måste fortsätta att vara ett föregångsland inom EU för kampen för mänskliga rättigheter. Men EU:s oenighet i frågor om kvinnors rättigheter leder till interna diskussioner, splittrar unionen vid förhandlingar och försvagar slutdokument.
Sveriges kommande ordförandeskap i EU sammanfaller med 15-årsjubileet av FN:s internationella befolkningskonferens (ICPD) och dess handlingsplan. Detta ger ett unikt tillfälle att lyfta fram frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och tillhörande rättigheter som var temat för konferensen 1994. Frågor om prostitution och människohandel kunde även rymmas under regeringens biståndsprioritering inför ordförandeskapet och skulle även ha stöd i strategin Fattigdom och människohandel – En strategi för bekämpning av människohandel genom Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Sverige bör därför under 2009 verka för att Europeiska ministerrådet antar starka rådsslutsatser på temat ICPD +15 samt uppmärksammar prostitution och människohandel tillsammans med SRHR under jubileet av ICPD +15.
Resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet har hunnit fira 75-årsjubileum. Resolutionen lyfter fram kvinnors roll och viktiga bidrag som aktörer för fred. Vi ser fram emot att ett resursregister ska förverkligas. Sverige har att på flera sätt bidra till att resolutionen genomförs och i det arbetet har Operation 1325 en nyckelroll. Den nuvarande handlingsplanen sträcker sig mellan åren 2006 och 2008, varför en fortsättning av handlingsplanen med konkreta åtgärder bör arbetas fram utan vidare dröjsmål. Handlingsplanen för 1325 bör förhålla sig till riksdagens kommande betänkande om en handlingsplan mot prostitution och människohandel och även knytas ihop med resolution 1820, för resolution 1325 har fått en ”syster” i resolution 1820 som kan förändra regeringens hållning. FN:s säkerhetsråd antog den 19 juni resolutionen som fördömer sexualiserat våld i väpnade konflikter. Vikten av att amnesti inte beviljas för sexualiserat våld i fredsförhandlingar betonas, liksom att förövaren måste ställas inför rätta. Synen på våldtäkt som vapen i krig och konflikter slogs fast i Romstadgan från 2002. Rwandatribunalen, Arusha, var den första domstolen att slå fast att systematiska våldtäkter kan vara en del av folkmord. Massvåldtäkt är att betrakta som ett hot mot internationell fred och säkerhet och bör därför ingå i säkerhetspolitiska analyser.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon är ansvarig för att utarbeta en handlingsplan och i detta arbete bör Sverige inta en aktiv roll. Utöver att Sverige har ett ansvar för arbetet i FN kan Sverige lyfta in resolution 1325 och också 1820 i arbetet med den europeiska säkerhetsstrategin. En EU-studie och en europeisk säkerhetsstrategi ger en översikt av problem som föreligger vad gäller integrering av ”genus- och jämlikhetsfrågor i EU:s externa relationer”.
Kvinnor i väpnad konflikt och nationella handlingsplaner likt den Sverige antog 2006 är viktiga frågor. Det vore värdefullt för en vidare krets att ta del av såväl studien som av de delar där Sverige eventuellt har en avvikande mening i förhållande till studien eller skiljande meningar om implementering i utvecklings- och fredsarbetet. Svensk inriktning avseende säkerhetssektorsreformen, SSR 2007.12.05, saknar genusanalys. Hur kopplingen mellan studien, översynen av den europeiska säkerhetsstrategin och en process för att inkludera delar som 1325, Sveriges syn på prostitution och dess tydliga koppling till människohandel, formar sig, är av vikt. Men resolutionerna bör även ingå i den nationella säkerhetspolitiska analysen och relevanta ställningstaganden.
Utrikesminister Carl Bildt och regeringen i sin helhet har att hävda sexköpslagen inom EU och internationellt inte minst inom FN. Kvinna till Kvinna presenterade i maj en granskning av Carl Bildts utåtriktade arbete. Granskningen visar att han inte följer avsikten i Sveriges utrikesdeklaration om hur fred och säkerhet ska byggas. I tal, resor, pressmeddelanden, blogg och besöksprogram saknas helt perspektivet kvinnors betydelse för konflikt och försoning. Kommissionär Margot Wallström uttryckte nyligen sin besvikelse över att se att bara sju EU-länder har antagit nationella handlingsplaner för genomförande av resolution 1325.
Vid ett seminarium i riksdagen presenterade Halida Nasic FN:s rapport, där hon konstaterade att våldet, inte minst det sexuella, som män utövar mot kvinnor fortgår i Sverige. Hon pekade särskilt på våldtäkt och sexuellt tvång, våld mot prostituerade och våld mot asylsökande och flyktingar. FN:s generalsekreterares kampanj mot våld mot kvinnor är ett initiativ som välkomnas av oss som arbetar med frågan nationellt, regionalt och internationellt. Ban Ki-Moons uttalande, att arbetet för våld mot kvinnor inte kan vänta, var viktigt liksom att frågan om våld mot kvinnor kopplas till millenniemål 3.
Sedan 1996 har bekämpandet av människohandel och sexuell exploatering av barn stått högt på EU:s dagordning. EU antog i december 2005 en handlingsplan mot människohandel. Rådet, kommissionen och medlemsstaterna delar på ansvaret för att förverkliga den. Till stor del är det tidigare kommissionär Anita Gradins förtjänst att frågan trots motstånd kom upp på EU:s dagordning och att problemet kunde mötas med åtgärder. Efter IOM:s (den internationella migrationsorganisationen) studier, som visade att det handlade om många tusen kvinnor och flickor bara från Öst- och Centraleuropa, blev det svårt att förneka problemets existens. Till det som kan nämnas som resultat av Anita Gradins arbete hör det särskilda programmet Stop, som står för Stop Sexual Trafficking in Persons och ett utökat mandat för Europol och deras årliga rapport om slavhandeln, Daphne som ger frivilligorganisationerna möjlighet att engagera sig med hjälp av projektpengar i denna vidriga verksamhet. Även den europeiska kvinnolobbyn, EWL, som ju är paraplyorganisation för kvinnoorganisationer, kunde sätta upp ett observatorium om våld mot kvinnor kan nämnas som resultat av Anita Gradins arbete.
EU:s justitieministrar, med den socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström som initiativtagare, antog den 27–28 april 2006 i Luxemburg slutsatser om människohandel som bland annat innebar att kommissionen skulle göra en översyn av medlemsstaternas lagstiftning på området, i syfte att säkerställa skydd och stöd till offer för människohandel, i synnerhet barn. Länder som anordnar större evenemang bör bland annat vidta åtgärder för att i ett tidigt skede upptäcka människohandel och identifiera offer, åtgärder som minskar människohandel, åtgärder som säkrar stöd och skydd till offren, som härbärgen och callcenter. Sveriges nuvarande regering har att leva upp till åtagandet.
På initiativ av EU-parlamentariker Inger Segelström (s) har Europaparlamentet ställt sig bakom målet att halvera antalet människohandelsoffer under de kommande 10 åren. Europaparlamentet har också gett kommissionen i uppdrag att göra en undersökning om sambandet mellan medlemsstaternas lagar om prostitution i relation till antalet kvinnor och barn som faller offer för människohandel till prostitution. Det är en undersökning som jämför de länder som har kriminaliserat sexköp, som till exempel Sverige, med de länder som legaliserat prostitution, som till exempel Tyskland. Men i Amsterdam, Nederländerna, har borgmästaren stängt ner en del av fönstren i ”red light district”. Och i Storbritannien studerar man vår svenska sexköpslag. Men vi ser idag inte regeringens ambition att ta del i den europeiska debatten eller arbete för att fler länder ska införa lagstiftning i linje med vår sexköpslag. År 2004 gick alla europeiska socialdemokrater (ESP) till EU-parlamentsval på kampen mot människohandeln.
Under Sveriges ordförandeskap i EU prioriterade den socialdemokratiska regeringen frågan om sexslaveri och lyckades nå en överenskommelse om lagstiftning. Överenskommelsen skulle stegvis förverkligas i EU:s medlemsländer. Sverige hade kontakt med såväl regeringar som frivilligorganisationer i andra länder genom en konferens och kampanjer. Det är nu viktigt att få en avstämning av hur långt arbetet kommit. En kartläggning av dagens situation i nuvarande EU-länder skulle vara ett värdefullt underlag inför vårt kommande ordförandeskap i EU.
Vi vet idag att kvinnohandel har starka kopplingar till den organiserade brottsligheten. Man räknar med att handel med kvinnor för sexuella ändamål är den tredje mest lönsamma kriminella inkomstkällan efter droger och vapenhandel i världen. Men regeringen avstår i handlingsplanen från att utveckla kopplingen till brottslighet.
Framsteg har gjorts, men EU och medlemsländerna är fortfarande bara i början av sitt arbete. Därför har Sverige som kommande ordförandeland för EU en stor möjlighet, men också ett stort ansvar, för att även som arrangör av arrangemang runtom i landet praktiskt visa hur Sverige arbetar för att motverka prostitution och människohandel. Justitieminister Beatrice Ask bör inkludera frågan i sitt arbete inför arrangemang under ordförandeskapet. Regeringen bör ge polisen direktiv för att arbeta mot prostitution och människohandel i deras planering.
Regeringen bör deklarera Sveriges ordförandeskap som såväl prostitutionsfritt som porrfritt. Ordförandeskapet i EU ger regeringen en unik möjlighet att markera vår inställning och vår avsikt i arbetet mot prostitution och trafficking samt mot grov pornografi. Arrangemang i samband med ordförandeskapet ska bokas på porrfria hotell, där det inte ska finnas tv-kanaler som erbjuder pornografiska filmer, varken i standardutbudet eller i utbudet för betal-tv. Att erbjuda gäster porrfritt boende på hotell- och konferensanläggningar vore ett positivt sätt att uttrycka Sveriges värderingar.
För att kunna ta vara på de svenska frivilligorganisationernas kompetens och engagemang i de frågor som kommer att vara aktuella under ordförandeperioden är det viktigt att regeringen ser frivilligorganisationerna som en resurs inför och under ordförandeperioden. De frivilligorganisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, barn, kvinno- och handikappfrågor besitter mycket värdefulla kunskaper att ta till vara. Deras självständiga roll måste respekteras. Frivilligorganisationerna har en viktig roll i det svenska samhället, så när regeringen har drivit fram en överenskommelse med flera organisationer finns det anledning för den NGO som inte vill utvecklas från att vara en NGO till att bli en s.k. Gongo att reagera. Gongo är en företeelse vi inte brukar förknippa med demokratiska samhällen. Regeringen bör istället avsätta pengar för medverkan av NGO inför och under ordförandeskapet i EU.
Sveriges regering har möjlighet att påverka utformningen av arbetet i Europeiska jämställdhetsinstitutet i Vilnius. Vikten av att skapa förutsättningar för feministiska analysmetoder bör betonas, med ett resultatinriktat arbetssätt där förutsättningarna för jämställdhet belyses. En EU-gemensam form av erfarenhetsutbyte med databaser, regelbunden publicering av läsarvänliga sammanställningar och analyser av aktuell statistik, information från medlemsstater och ansökarländer, regelbundna expertmöten och kontakter med frivilligorganisationer bör ingå. All policy på EU-nivå ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv och i Vilnius bör detta arbete följas upp. SRHR och rätten till abort samt hävdandet av sexköpslagen kopplad till trafficking tillhör det som bör lyftas in i verksamheten för att nämna några områden som kräver extra fokus i dagens EU.
Det är viktigt att regeringen har en strategi för arbetet som är förankrad i riksdagen och att detta arbete kommer till uttryck under ordförandeskapet 2009. I prioriteringarna vad gäller utformningen av arbetsuppgifter vid Europeiska jämställdhetsinstitutet i Vilnius borde relevanta frågor om prostitution och människohandel ingå. Andra delfrågor faller under EU:s myndighet för grundläggande rättigheter i Wien. Samarbetet mellan myndigheten och Europarådet är fastställt i stadgan. Det är för tidigt att dra några slutsatser om myndighetens verksamhet, men myndigheten är den enda institution inom EU som fokuserar på MR. Dess mandat kommer att ses över under 2010. Och vi förutsätter att regeringen har en dialog om myndighetens uppgifter med riksdagen i god tid dessförinnan.
En expertgrupp för människohandel har funnits inom EU sedan 2003. EU-kommissionen har därefter beslutat att tillsätta en ny expertgrupp som ska ta hänsyn till förändringar efter utvidgningen. Frågan är om expertgruppens mandat kommer att ändras och i så fall hur. Ett transparent tillsättningsförfarande förväntas liksom samråd med riksdagen. Men regeringen aviserade inte sin avsikt att nominera namn eller om frivilligorganisationer skulle komma att ingå. Regeringens utnämningspolitik debatteras men att regeringen avstår från att agera inom några politikområden har däremot inte fått samma uppmärksamhet. En försvagad svensk närvaro på områden som är viktiga för kvinnor inverkar på Sveriges möjligheter till att påverka för lång tid framåt. Vi förväntar oss en mer aktiv politik på området, och det finns gott om lämpliga kvinnliga kandidater till olika poster att ta till vara.
Sverige var initiativtagare till konventionen mot människohandel/trafficking. Sverige var initiativtagare till den konvention mot människohandel som nu har trätt i kraft. Men Sveriges ratificering har av regeringen förskjutits i tiden vid upprepade tillfällen, och det är ännu oklart i handlingsplanen när en ratificering kan ske och hur lagstiftningsförändringar kan komma till uttryck. Som ordförande har Sverige en viktig roll i att verka för att medlemsländer och observatörsländer samt EU ratificerar konventionen. Konventionen är också öppen för länder utanför medlemskretsen. En förutsättning för att regeringen ska kunna driva på den internationella processen är att Sverige självt har ratificerat konventionen. Därför måste ratificering av konventionen ske skyndsamt. Annars riskerar Sverige att ställas utanför såväl dess genomförande som uppföljning och därmed en viktig del av möjligheten att påverka i frågor om prostitution och trafficking. Men Sverige behöver en strategi för hur fler länder ska underteckna och ratificera viktiga konventioner.
Vid behandling av en rapport om prostitutionen i Europarådet valde riksdagsledamot Göran Lindblad (m), som också var ledare för den svenska delegationen, att rösta för resolutionen och dess rekommendationer. De andra moderaterna var inte närvarande. Ställningstagandet fick stor uppmärksamhet.
Som följd av omröstningen i Europarådet avhölls i riksdagen en debatt på initiativ av riksdagsledamot Maryam Yazdanfar (s) med justitieminister Beatrice Ask (m). I svaret på interpellationen menade Ask att prostitution naturligtvis inte är någon önskvärd företeelse i ett modernt och jämställt samhälle, utan att det finns många goda skäl för att motverka sexköp med de skador som det leder till för såväl individer som samhälle. Nu väntar vi på de initiativ som kan återställa förtroendet för Sverige.
Europarådets parlamentariska församlings kampanj mot mäns våld mot kvinnor behöver följas upp för att kunna motsvara medlemsländernas efterfrågan på stöd för implementering. Nu pågår arbetet med att sammanfatta arbetet och hur det uppföljande arbetet kan utvecklas. Vi vet redan nu att det gjorts framsteg men även att mycket arbete återstår. För att följa upp kampanjen borde enligt ett socialdemokratiskt förslag i riksdagen, en särskild rapportör inrättas för mäns våld mot kvinnor. Uppdraget bör vara nära knutet till MR-kommissarien och vara tidsbegränsat. En särskild rapportör är en funktion som kan ge konkreta råd och konkret kritik men också lyfta fram goda exempel samt delta i opinionsbildningen. Europas kvinnor har rätt att förvänta sig även nya instrument för att säkerställa våra mänskliga rättigheter. Vi vill inrätta en särskild rapportör för mäns våld mot kvinnor i Europarådet.
Etiska riktlinjer och uppförandekoder hos myndigheter och organisationer är en del av det förebyggande och normgivande arbetet. Näringsminister Maud Olofsson bör ta initiativ till kontakt med företrädare för näringslivet kring utarbetandet av uppförandekoder för näringslivet.
I kampen mot prostitution, både här hemma och utomlands, kan lagstiftning och fastställande av uppförandekoder för personal spela en viktig roll.
I början av 2003 formades ett nätverk för utveckling av etiska regler och uppförandekoder för personal i internationella insatser. I nätverket fanns ett antal myndigheter och organisationer representerade, däribland svenska Räddningsverket, Rikskriminalpolisen, UD och Sida. Nätverket tog fram riktlinjer om etiska regler och uppförandekoder för svensk personal i internationella uppdrag. Dessa riktlinjer var avsedda att vara en modell och utgöra grunden för det regelverk eller den uppförandekod som varje organisation eller myndighet ska utarbeta för sin verksamhet. Utöver uppförandekoder lade Swedint in en utbildning och medvetandegörande om prostitution och människohandel som ett obligatoriskt moment i sina utresekurser för svenskar som ska delta i internationella insatser.
Försvarsmakten, Räddningsverket och Rikspolisstyrelsen har tillsammans med organisationen Kvinna till Kvinna bildat utvecklingspartnerskapet Genderforce i syfte att implementera genusdimensionerna inom ramen för internationell krishantering. Det arbetet bör få en fortsättning.
OSSE:s parlamentariska församling har beslutat om uppförandekoder för sina utsända. Uppförandekoderna ska ge klara signaler och riktlinjer för hur hjälparbetare och även FN-medarbetare ska förhålla sig till civilbefolkningen vad gäller sexhandel och besök på porrklubbar samt liknande etablissemang. Nolltolerans mot sexköp införs för all personal. Detta är viktigt för att inte de fredsbevarande insatserna och hjälpbehoven ska undermineras. Nolltoleransen innebär också att det inte är acceptabelt att betala skolavgifter, räkningar, hyror med mera i utbyte mot sexuella tjänster.
Av OSSE:s uppförandekod för missionsmedlemmar framgår att inget samröre med personer som befattar sig med människohandel accepteras samt att OSSE:s personal ska arbeta för att motverka människohandel. Uppförandekoden understryker att kontakt med en person som fallit offer för människohandel endast ska ske för att hjälpa personen i fråga och inte på något sätt får syfta till att utnyttja densamma. Missionsmedlemmar som bryter mot OSSE:s uppförandekod ställs till svars i sina hemländer, med disciplinära och straffrättsliga följder. Europarådet borde se över sina instrument om uppförandekoder, Nato har antagit riktlinjer för av dem ledda krishanteringsinsatser. Enligt FN:s uppförandekoder som gäller för all FN-anställd personal, såväl för militärer och polis som för civilanställda och som deltar i FN:s fredsbevarande verksamhet runtom i världen, är det förbjudet att exploatera och utnyttja människor i konfliktområdet.
Statsrådet Berit Andnor startade Flicka-projektet. Flickor och pojkar möts av hundratals bilder och budskap varje dag om hur de bör vara, se ut och klä sig. Därför ville den dåvarande regeringen sätta fokus på bland annat motbilden till den uppmärksamhet som får många unga människor idag att känna att de inte duger och må dåligt av att inte kunna leva upp till förebilderna. Flicka-projektet var uppskattat hos ungdomar men hårt kritiserat av den dåvarande oppositionen.
Och Jens Orback tog som statsråd initiativ till en utredning om möjligheten att lagstifta mot könsdiskriminerande reklam. Avsikten var att klarlägga möjligheten att lagstifta mot könsdiskriminerande reklam utan ändringar i grundlagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet, då näringslivets självsanering visat sig inte räcka till. Våra nordiska grannar har enligt uppgift redan lagstiftning som förbjuder kränkande och könsdiskriminerande reklam. Utredaren kom också fram till att det går att lagstifta utan att ändra i våra grundlagar, då yttrandefrihetsgrundlagen inte gäller kommersiell yttrandefrihet.
Besvikelsen blev stor när jämställdhetsminister Nyamko Sabuni lade förslaget mot könsdiskriminerande reklam i papperskorgen. En lagstiftning mot könsdiskriminerade reklam vore även en förebyggande åtgärd mot de problem som handlingsplanen pekar på. Könsstereotypa framställningar reducerar människan och befäster snäva könsroller och därmed också handlings- och livsutrymmet, främst för flickor och kvinnor. Flickor och kvinnor reduceras till objekt. Vi möter detta överallt, i tv, på video, i tidningar, i radio och tv-spel, på Internet samt utomhus. En del av vårt offentliga rum utgörs av könsdiskriminerande reklam som det är svårt som individ att värja sig mot.
Folkhälsoinstitutets sexualvaneundersökning 1996 är den senaste stora undersökningen som gjorts. Vi behöver en ny undersökning framför allt för att se hur unga och vuxnas sexualvanor har förändrats. En undersökning i vår tid ska självfallet inkludera frågor om grooming, Internet, interaktiva medier och attityder till sexuella tjänster mot betalning. Vi behöver ett bredare anslag för att öka kunskapen om sexuell exploatering av unga och om deras egna attityder mot bakgrund av oron för utnyttjande av unga för sexuella ändamål.
Vi utgår från att regeringen återkommer med en handlingsplan mot utnyttjande av barn. Men vi vill i avvaktan på initiativ från regeringen understryka det angelägna i att vi kan återkomma till detta område. En brist avseende arbetet mot människohandel är att det saknas tillförlitlig statistik över hur många som drabbas av människohandel. Det är särskilt viktigt att försöka få fram aktuell statistik för att veta hur många barn som faller offer för människohandeln, något som kräver åtgärder.
År 2003 föddes 48 miljoner barn som inte registrerades. Antalet motsvarar 36 % av alla barn som föds i hela världen. Många av dessa och andra barn är tvungna att utföra slitsamma och livsfarliga arbeten, vilket innebär att både deras fysiska och psykiska utveckling är i fara. Arbetets inverkan är betydligt mer långtgående eftersom det hindrar barnet att gå i skola och utsätter barnet för utnyttjande under resten av hans eller hennes liv. Men risken att barnen även ska komma att utnyttjas sexuellt ökar också. ILO uppskattar att hembiträde är det yrke där barn under 16 år oftast används som barnarbetskraft. Miljoner barn som arbetar i hemmen, främst flickor, riskerar utnyttjande, exploatering och människohandel, rapporterar Unicef.
Det är nödvändigt att arbetet mot alla typer av brott mot barn, trafficking, barnpornografi o.s.v. påskyndas. Barnpornografi utgör ofta en inkörsport till andra former av exploatering av barn och många barn utsätts för grova övergrepp både under produktionen av pornografin och i och med att dessa bilder sprids. Särskilt angeläget är att slå fast en tydlig 18-årsgräns för definitionen av barn, att förlänga preskriptionstiden för barnpornografibrott, att se över definitionen av innehav så att denna motsvarar den tekniska utvecklingen samt att flytta barnpornografibrottet till sjätte kapitlet brottsbalken. Internetleverantörers ansvar för spridning av barnpornografi bör utökas.
Polisens och åklagares arbete mot prostitution och människohandel, barnpornografi och annan sexuell exploatering måste ges större resurser. Straffskalan för vissa brott bör skärpas.