Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av gällande ordning med Försvarets materielverk (FMV).
Försvarsmakten står inför stora utmaningar och omställningar. Ett särskilt intresse visas materielsidan. Genom att avbryta pågående projekt och minska eller helt avstå från beställningar är tanken att pengar kan frigöras för att istället användas inom förbandssidan.
Försvarsindustrin befinner sig idag i ett helt annat läge än för 40–50 år sedan. Företag och koncerner har köpts eller gått samman, vilket gör det svårare att tala om nationella bolag. Kunskaper och innovationer inom detta område delas. Forskning och utveckling sker tillsammans med andra och ofta inom ramen för rena konglomerat av bolag. Svensk försvars- och säkerhetspolitik utformas numera också i större utsträckning med andra länder. Svensk trupp agerar i övningar och på utlandsuppdrag med andra, vilket ställer allt större krav på gemensamma vapensystem och kompabilitet. Under ett 1950- och 60-tal präglat av kalla kriget gällde helt andra principer. Då skulle Sverige ensamt stå väl rustat, vilket kom att innebära egenutveckling av materiel efter vårt lands unika förutsättningar.
FMV (Försvarets materielverk) har fungerat som inköpare och koordinator. FMV besitter kompetens och har också haft möjlighet att överblicka marknaden för försvarsmateriel. Projekt har initierats och kanaliserats via FMV.
I en tid då det görs en översyn av gällande strukturer – och invanda arbetssätt prövas – finns det all anledning att fråga sig om den tidigare ordningen är den bästa. Är det mest effektivt för försvarsmakten att gå med många av sina beställningar via FMV? Finns det kanske fördelar med en direkt koppling mellan Högkvarteret och materielleverantörerna? Går det att pressa priserna? Därmed skulle ansvaret för kostnader, beställningar och utvecklingsbehoven tydliggöras. En snabbare och mer direkt organisation skulle uppstå.
Försvarsmakten via Högkvarteret och ytterst Överbefälhavaren har ett ansvar att se till helheten, både vad gäller den mest funktionella organisationen och att finna balans mellan just materielbeställningar och förband. Det ansvaret bör på materielsidan rimligen ges fullt ut, utan mellanhänder.