Riksdagen begär att regeringen ska återkomma och beskriva konsekvenserna för ekonomin i kommuner och landsting om de offentliga utgifterna ej drivs ned från 50 till 48 % åren 2007–2011.
Pengarna är inte slut, de fördelas bara annorlunda än förut. Av regeringens statsbudget framgår att vår offentliga sektor hela tiden krymper. Inkomsternas andel av vår samlade ekonomi minskar mellan åren 2007 och 2011 från 53,6 procent till 50,6 procent. I alla ekonomier är skatter instrumentet för att på ett bra sätt fördela om resurser i samhället, mellan rika och fattiga, friska och sjuka, unga och gamla, så denna ideologiskt ledda minskning innebär att Sverige som land utjämnar mindre. Under samma period, alltså under åren 2007 till 2011, minskar samtidigt de offentliga utgifterna från 50,0 procent till 48,1 procent.
En större andel av den växande ekonomin används alltså till annat än välfärd i offentlig sektor. Där vi förra året använde 50 kronor av varje intjänad hundralapp till gemensam välfärd kommer vi om några år att bara nyttja 48 kronor. Resten används för andra, privata, ändamål.
Det innebär inte att skolan, vården, omsorgen och socialförsäkringarna kostar mindre. Men som medborgare blir vi skyldiga att i större utsträckning betala för den utbildning, vård eller omsorg vi behöver. Klyftorna och otryggheten ökar. Omfördelningen blir mindre med en sådan samhällsmodell. Den borgerliga regeringens överideologi verkar vara att krympa den del av ekonomin som står under demokratisk kontroll till förmån för den privata. Till skillnad från i många andra länder har vi i Sverige aldrig haft en riktig skatterevolt, där breda folklager genomfört massprotester och krävt stora skattesänkningar. Vetskapen om att den svenska offentliga verksamheten i huvudsak fungerar väl, är kostnadseffektiv, befriad från korruption och att man annars får betala för de sociala nyttigheterna ur egen plånbok har sannolikt varit orsaken. Det finns en grundmurad solidaritet i det svenska samhället, ett slags osynligt välfärdskontrakt mellan medborgarna, med insikten om att ensam inte är stark och att det är sunt med omfördelning mellan människor med olika förutsättningar i livet. Det kan kallas social-demokrati och är en samhällsmodell med stöd långt utanför det parti som bär modellens namn. Målmedvetet bryter nu den borgerliga regeringen med detta välfärdskontrakt. För att riksdagen skall kunna väga in de långsiktiga konsekvenserna av denna kursändring bör regeringen återkomma med ett beslutsunderlag som beskriver konsekvenserna av att de offentliga utgifterna år 2011 ligger kvar på samma nivå som år 2007.