Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbättringar och förenklingar i upphandlingslagstiftningen.
EU-direktiven om upphandling reglerar endast upphandlingar över tröskelvärdena. För upphandlingar under tröskelvärdena är det frivillig nationell lagstiftning som styr. Sverige har valt att ha i stort sett samma regelverk över som under tröskelvärdena, reglerat i 15 kap. lagen om offentlig upphandling (LOU). Det gör upphandlingar av lägre värde onödigt komplicerade, och det går emot regeringens avsikt att främja små och medelstora företags möjligheter till tillväxt då komplexiteten i att göra affärer med den offentliga sektorn blir svår att hantera för dessa företag.
Vidare omfattas bl.a. hälso- och sjukvårdstjänster av samma regelverk då dessa klassificeras som s.k. B-tjänster. B-tjänster skall, enligt lagen om offentlig upphandling och dess bilagor, hanteras som upphandlingar under tröskelvärdena, oavsett värde.
Direktupphandling är ett administrativt kraftigt förenklat förfarande som ändå skall uppfylla de grundläggande kraven på transparens, icke-diskriminering etc.
Direktupphandling är ett sätt att kunna handla lokalt och av mindre företag då formaliakraven är avsevärt lägre än vid upphandlingar för högre värden. De mindre företagen har därför möjlighet att kunna tävla om anbuden utan att alltför mycket behöva fördjupa sig i den komplicerade upphandlingslagstiftningen.
Om beloppsgränsen för direktupphandling skall fastställas nationellt bör den bestämmas till ett rimligt värde som inte är kontraproduktivt. Värdet bör vara högt nog för att hindra alltför omfattande administration av säljare och köpare vid affärer av lägre värde. Kostnaden för att genomföra en upphandling får inte överstiga upphandlingens värde.
Reglerna för ramavtal gäller lika för upphandlingar över och under tröskelvärdena samt för s.k. B-tjänster (bl.a. hälso- och sjukvård). De reglerna är direkt olämpliga för många områden och i synnerhet inom sjukvården. Att fastställa en bestämd rangordning av leverantörer är i många fall omöjligt när produktval måste göras beroende på patientens behov.
Regelverket för upphandlingar under tröskelvärdena måste förenklas. Det kan ske genom att 15 kap. LOU bryts ut och blir en egen lag alternativt att nuvarande 15 kap. förenklas. En egen lag skulle lättare kunna förenklas utan hänvisningar till andra kapitel i LOU. LOU skulle i sin tur kunna knyta an endast till direktiven, och de frivilliga delarna kunde läggas i egen, mer flexibel lag.
Om gränsvärdet för direktupphandling skall regleras nationellt bör det bestämmas till t.ex. 300 000–600 000 kronor. Krav på myndighetsinterna riktlinjer för direktupphandling skall fortfarande gälla och formkraven bör vara högre för den högre nivån. Gränsvärdet kan lämpligen bestämmas till procent av tröskelvärdena eller i antal prisbasbelopp, vilket är det vanligaste sättet att lokalt reglera den idag. Som jämförelse har Danmark 500 000 danska kronor och Norge 500 000 norska kronor som gränsvärde.
Reglerna för ramavtal under tröskelvärdet och för B-tjänster måste förenklas.