Riksdagen avslår regeringens proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om säkerhetspolitisk inriktning och Sveriges militära alliansfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vapenexport.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om materielförsörjningsprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om försvarspolitisk inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om insatsorganisationens utformning och utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att föra över viss kompetens från Försvarsmakten till Försvarsdepartementet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om personalförsörjningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om FN:s resolutioner 1325 och 1820.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att behålla anslag 1:10 till frivilliga försvarsorganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om civil-militär samverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ekonomisk styrning.
Efter Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) från juni 2008 hade regeringen en i det närmaste unik möjlighet att åstadkomma en långsiktig inriktning av försvaret med ett brett politiskt stöd. Vi rödgröna oppositionspartier var beredda att aktivt bidra till det nödvändiga arbetet att konkretisera och utveckla beredningens slutsatser till ett inriktningsbeslut. Denna unika möjlighet till en bred försvarspolitisk uppgörelse har regeringen slarvat bort.
Vissa delar av propositionen är spårbara till beredningens rapport. Det är bra. Beredningen föreslog bl.a. en ny princip för personalförsörjning, rationalisering av de s.k. stödmyndigheterna, att gå från tyngre till lättare förband, långtgående samverkan i Östersjön, konkretisering av civil-militär samordning och bättre ekonomisk styrning av Försvarsmakten. Försvarsberedningen föreslog vidare en indelning i stående förband och kontraktsförband, liksom att ingen pliktpersonal ska finnas i framtidens insatsorganisation.
Men regeringen har gjort sin egen tolkning och konkretisering av Försvarsberedningens slutsatser och krävt att alla som vill se en bred uppgörelse om försvarets inriktning måste ansluta sig till denna. Detta är inte seriöst och illustrerar inget annat än en ovilja till dialog och breda samförståndslösningar inom försvars- och säkerhetspolitiken.
En grundläggande ansats i beredningens arbete var att man måste prioritera inom ramen för en begränsad ekonomi. Därför föreslogs t.ex. omfattande reformer av stödmyndigheterna och reformering av grundorganisationen, och i politisk enighet föreslogs färre JAS Gripen än dagens beslutade antal om 100 stridsflygplan. Försvarsberedningen föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2 000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, anser att det är ”mer relevant” att på sikt kunna hålla upp till ca 2 000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Detta är bara några exempel på hur regeringen har valt att frångå de överenskommelser som slöts i beredningen. Regeringen väljer således att bortse från vissa rationaliseringar och i stället trycka in nya saker i försvarsbudgeten, t.ex. stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern har uppgivit kostar 100 miljoner kronor. Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna till Försvarsmakten, allt detta utan att rubba den ekonomiska ramen.
Sammanfattningsvis anser Miljöpartiet de gröna att den försvarspolitiska inriktningspropositionen är en besvikelse; den är tunn och fylld med osäkerheter och med oklara förutsättningar för en ekonomi i balans. Regeringen väljer att, lite drygt ett år före valet, presentera en ”alla får allt”-lösning med en extremt hög beredskap som är gravt underfinansierad och inte heller nödvändig utifrån rådande hotbild.
Mot bakgrund av vad vi anfört ovan anser vi att riksdagen bör avslå propositionen.
Försvaret av vårt land och av våra värden är så mycket mer än det militära försvaret och myndigheten Försvarsmakten. Ett brett säkerhetsarbete måste omfatta allt från orsaksförebyggande och sårbarhetsreducerande till förhindrande, hanterande och återuppbyggande åtgärder. Denna motion utgör ett svar på regeringens inriktningsproposition för det militära försvaret, varför det bredare säkerhetsarbetet och civila frågor kopplat till detta inte behandlas i denna motion.
Sverige ska förbli militärt alliansfritt. Sverige ska inte ansöka om medlemskap i Nato. Miljöpartiet säger också nej till svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka, Nato Response Force (NRF).
Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. FN är en central aktör som garant för internationell fred och säkerhet samt som upprätthållare av folkrätten, vilket utgör grunden för det svenska engagemanget. I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Vårt deltagande i olika typer av FN-insatser är ett uttryck för detta, tillsammans med vårt engagemang i olika policy- och reformprocesser som syftar till att stärka organisationernas förmåga att ta sig an fler och alltmer integrerade insatser. Det ligger i Sveriges intresse att FN är den globala aktören för fred och säkerhet och att stärka FN både organisatoriskt och som aktör i internationell kris- och konflikthantering.
Världen lider i dag ingen brist på militära styrkor och förband, men det finns ett stort underskott på humanitära insatser. FN:s säkerhetsråd har slagit fast att behovet av åtgärder för att förebygga väpnade konflikter är stort. Sverige bör stärka sin förmåga att förebygga kriser och återuppbygga utsatta områden.
Ett ökat bi- och multilateralt nordiskt militärt samarbete är både viktigt och efterfrågat. Det finns en stor outnyttjad potential i det nordiska militära samarbetet som bör tas till vara. Miljöpartiet ställer sig bakom ett utökat nordiskt samarbete på försvarsområdet för effektiviserad resursanvändning.
Förändringarna i vår omvärld under de senaste decennierna har varit omvälvande och i huvudsak positiva. Samtidigt har en ny osäkerhet vuxit fram. Globaliseringen förändrar den världsbild vi är vana vid. Det militära invasionshotet mot vårt land har ersatts av en mer mångfasetterad hotbild.
Hoten mot Sverige och våra grannländer är svåra att förutsäga, och de är gränslösa och komplexa. De allvarligaste hoten kan ha sin grund i konflikter och tvister kring energi- och råvaruförsörjning, vara ett resultat av miljöpåverkan och klimatförändringar, komma från naturkatastrofer och olyckor som påverkar Sverige, härröra från organiserad brottslighet och terrorism eller ta formen av attacker mot känsliga tekniska och IT-relaterade system.
Hur bedömer vi t.ex. EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Hur påverkar krisen de stora ländernas globala makt och inflytande? USA:s förlorade dominans respektive den tillträdande administrationens nya giv? Social oro och spänningar som en följd av massuppsägningar? Uppköp av industrier och nytt inflytande över viktiga marknader? En ökad press inom regionala samarbeten med regeringar som tenderar att fokusera på inrikespolitiken och egna kortsiktiga intressen? EU:s förmåga att hantera trycket? Effekten för världens allra fattigaste, när det gäller tillgång till mat och internationellt bistånd? Miljö- och klimatfrågorna i den ekonomiska krisens kölvatten? Ryssland efter oljeprisets fall?
Regeringen gör bedömningen att ett enskilt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig framtid. Miljöpartiet delar denna bedömning.
De mellanstatliga konflikter som kan uppstå i vårt närområde torde i princip vara sådana där Sverige berörs indirekt, exempelvis vid en konflikt mellan Ryssland och en före detta sovjetrepublik. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel helt kan uteslutas som ett inslag i sådana påtryckningar, men detta konstaterande innebär inte på något sätt att det finns behov av en så hög beredskap som föreslås i propositionen.
Regeringen har alltsedan konflikten mellan Ryssland och Georgien hösten 2008 gjort en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Vi vill betona att regeringens skrivningar om hur snabbt Georgienkriget avgjordes och hur snabbt rysk trupp kom på plats kan leda tanken fel. Kriget i Georgien hade föregåtts av en lång tid av politisk och militär uppladdning. Kriget kom således inte som en blixt från klar himmel utan hade föregåtts av betydande förvarning. Det går således inte att använda detta krig som ett argument för varför Sverige ska ha stående förband med extremt hög beredskap.
Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet (förmåga och vilja att delta i internationell krishantering) och inte en hotbild mot vårt land, en hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar. Miljöpartiet ifrågasätter vilka bevekelsegrunder som ligger bakom regeringens analys. Om regeringen på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land har ökat på ett sätt som föranleder en så hög andel omedelbart gripbara förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig an den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla i gång civilförsvaret i vid mening. Så länge detta inte görs är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning regeringen målar upp tjänar andra syften än att man oroas över hotbilden.
Vad som anförts ovan om säkerhetspolitisk inriktning och Sveriges militära alliansfrihet bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Värdet av den totala fakturerade försäljningen av krigsmateriel (inom och utom riket) under 2008 uppgick till 20,7 miljarder kronor, motsvarande en ökning med 24 % jämfört med 2007. Värdet av de faktiska exportleveranserna av krigsmateriel under 2008 var 12,7 miljarder kronor, en ökning med 32 % jämfört med föregående år räknat i löpande priser.
Regeringen skriver i propositionen att ”Export av försvarsmateriel eller tjänster som inte också beställts av svenska myndigheter har hittills varit ovanlig. Läget har dock förändrats i och med den utveckling som skett mot ett större utlandsägande av i Sverige verksam försvarsindustri. Denna kan komma att vilja utveckla och producera materiel som inte bedöms komma att användas av Försvarsmakten. Regeringen ser positivt på denna utveckling.”
Med andra ord kritiserar regeringen indirekt gällande lagar och förordningar. Det som motiverar undantag från det generella förbudet att exportera vapen är ”det svenska försvarets behov”. Utveckling av krigsmateriel för annans räkning är i princip förbjuden på samma sätt som export av vapensystem är förbjuden. I själva verket omnämns utveckling för annans räkning särskilt i lagstiftningen som ett område som det krävs särskilt tillstånd för. Det här beror på att ett system som det svenska försvaret använder sällan kan säljas i exakt samma utförande till en utländsk försvarsmakt. Ibland krävs det så stora förändringar att det måste betecknas som utveckling för annans räkning. Ett annat skäl är att utveckling för annans räkning anses kunna leda till att man bibehåller utvecklingskapacitet som bedöms angelägen att bevara ur svensk försvarspolitisk synvinkel.
Nästa perspektiv rör sysselsättning och industripolitik. Regeringen uttrycker sig i positiva ordalag om direktutveckling för exportbehov. Detta är en helomvändning jämfört med tidigare. Detta är en utveckling som Miljöpartiet tar avstånd från. Riktlinjerna är nämligen mycket tydliga om att sysselsättning, exportintäkter eller regionalpolitiska hänsyn inte utgör motiv för krigsmaterielexport från Sverige. Det är vårt lands behov av försvarsindustriell kapacitet som utgör motivet för export.
Eller med andra ord: Om det finns ett försvarspolitiskt behov av att bevara viss utvecklings- eller produktionskapacitet i Sverige så föreligger ett motiv för export. Detta är inte samma sak som omsorg om sysselsättningen och industrin som sådan.
Sammantaget är det en ny och oroväckande signal från regeringen. Riksdagen måste med kraft avvisa en sådan inriktning.
Försvarsberedningen har utifrån ekonomiska data hämtade ur budgetpropositionen för 2008 och Försvarsmaktens rapport ”Förslag till utvecklad försvarslogistik” redovisat att materiel- och logistikförsörjningen samt F & T omfattar ca 74 % av den totala försvarsbudgeten, dvs. 29,4 miljarder kronor.
Utifrån Edas arbete med strategiska indikatorer, där medlemsländernas data avseende militära utgifter såsom materiel och F & T samlas och analyseras, framgår att Sverige är det EU-medlemsland som satsar den största andelen av försvarsbudgeten på anskaffning och utveckling, nämligen ca 33 % av försvarsbudgeten, medan genomsnittet av medlemsländernas satsningar är ca 19 %. Miljöpartiet instämmer i beredningens slutsats att det finns en stor rationaliserings- och förändringspotential i materiel- och logistikförsörjningen.
En annan aspekt rör öppenhet och transparens (och därtill hörande möjlighet att utkräva ansvar). Erfarenheten visar att öppenheten måste öka och sekretesskraven minska inom materielförsörjningsprocessen. Statsmakterna måste i ett materielprojekts tidiga skede få ökad möjlighet att utöva inflytande, vilket riksdagens försvarsutskott vid upprepade tillfällen har framfört. Stegvisa politiska beslut med i förväg definierade kontrollstationer och med möjlighet att avbryta bör tillämpas på materielprojekt som medför stora ekonomiska eller långsiktiga bindningar, som påverkar politisk handlingsfrihet eller som är av väsentlig karaktär för insatsorganisationens utveckling. För att öka tydligheten i materielförsörjningen och förbättra riksdagens möjlighet till kontroll och inflytande bör en utvecklad modell av den tidigare objektsramsredovisningen återinföras. Redovisningen bör utgöras av en strukturerad metod för uppföljning och utvärdering. I redovisningen bör totalkostnaden för respektive materielprojekt framgå.
Utgångspunkten för Miljöpartiets försvarspolitik är att det svenska försvaret ska omvandlas från ett invasionsförsvar till ett fredsfrämjande insatsförsvar. Försvaret ska ha ett tydligt och renodlat uppdrag som ska uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. För detta ändamål krävs fortsatta omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen.
Regeringen vill se ett försvar med en extremt hög beredskap. Regeringspartierna har enats om en ominriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till fokus på det nationella territorialförsvaret. Denna beredskap medför orimligt höga kostnader, och återgången till ett territorialförsvarsfokus är omotiverad utifrån rådande hotbild.
Miljöpartiet står fast vid att det militära försvaret ska dimensioneras utifrån operativa behov och en realistisk hotbildsanalys. De operativa behoven är under överskådlig tid deltagande i internationella krishanteringsuppgifter och fredsfrämjande verksamhet.
Sverige är nere på väldigt låga nivåer när det gäller vårt bidrag till internationell fredsfrämjande verksamhet. I synnerhet gäller det FN-ledda insatser där antalet svenska soldater, militärobservatörer och poliser i FN-tjänst aldrig har varit så lågt som nu. Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden.
Vad gäller EU:s snabbinsatsstyrkor utesluter vi inte att Sverige även i framtiden kan komma att delta, men Sverige ska dock inte ta på sig ansvar för att leda Nordic Battle Group 2011.
Regeringen gick till val på att man ville ha 2 000 personer i internationell tjänst. Regeringen anför nu att 1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i internationella insatser. Miljöpartiet avvisar denna ambitionssänkning men vill samtidigt framhålla att det inte är fråga om att hela Försvarsmakten ska vara lika internationellt operabel.
Försvarsberedningen gjorde en prioritering utifrån hur behov och efterfrågan ser ut samt önskvärd effekt av de insatser Sverige väljer att bidra till. Beredningen föreslog att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2 000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, anser att det är ”mer relevant” att på sikt kunna hålla upp till ca 2 000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Regeringen vill göra alla till lags genom att ”alla insatsorganisationens förband bör ha tillgänglighet som ger regering och riksdag stor handlingsfrihet vid val av förmåga i olika avseenden inför beslut om en insats”.
Detta är i högsta grad kostnadsdrivande, och det är ett sätt att främja att svenska vapensystem (t.ex. ubåtar och JAS Gripen) ska kunna visas upp i internationella sammanhang. Men om man utgår från behoven och efterfrågade förmågor blir slutsatsen en annan. Huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Därför ska förmågan att stödja och genomföra uthålliga internationella insatser med markoperativ tyngdpunkt i civil-militär samverkan vara prioriterad.
Som en naturlig följd av denna prioritering ska marinstridskrafterna vara dimensionerade för och inriktade mot insatser i närområdet, och antalet stridsflygplan ska, i enlighet med Försvarsberedningens eniga förslag, reduceras i väsentlig grad i förhållande till den planerade volymen om 100 flygplan.
I februari 2009 anslogs 400 miljoner kronor för studier och konceptarbete under 2009 rörande Gripensystemets förmågor i framtiden. Detta bereder enligt Miljöpartiets bedömning vägen för ”Super-JAS”, eller JAS NG. Detta koncept är i realiteten ett helt nytt flygplan. Regeringen skriver i propositionen att ”En ny analys avseende behovet av antalet flygplan kan komma att bli nödvändig, t.ex. vid en framtida uppgradering av dagens JAS 39C/D”.
Försvarsberedningen har föreslagit att vissa strategiska funktioner inom Försvarsmakten, såsom strategisk planering och långsiktig inriktning, ska föras över till Försvarsdepartementet i likhet med den modell som gäller i de flesta europeiska stater. Regeringen avvisar detta med hänvisning till att Försvarsmakten, liksom andra myndigheter, behöver en förmåga att hantera de frågor som är av strategisk betydelse.
Svårigheten med dagens system ligger i att Försvarsdepartementets resurser för att bedriva denna styrning är små i förhållande till Försvarsmaktens. Vad gäller den strategiska inriktningen och planeringen skulle en överflyttning av vissa funktioner skapa en rimligare resursbalans mellan myndigheten och Försvarsdepartementet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Regeringens personalförsörjningssystem innebär en förändring vars konsekvenser är svåra att överblicka. Försvarsmakten har redovisat ett stort antal osäkerheter och svårigheter, och ekonomin är framräknad utifrån en rad förutsättningar som är orealistiska, bl.a. inom lagstiftningsområdet med 200 lagar och förordningar som berörs.
Ett utredningsarbete om Försvarsmaktens framtida rekrytering pågår i skrivande stund i den parlamentariska Pliktutredningen. Regeringen har aviserat en särproposition om personalförsörjningen till hösten 2009. Miljöpartiet vill fortsätta att delta aktivt och konstruktivt i detta utredningsarbete, varför vi i denna motion inte går in i detalj på hur vi ser på hela kedjan från mönstring till anställning.
Miljöpartiet vill dock i detta sammanhang framhålla några grundläggande ingångsvärden. Dels anser Miljöpartiet sedan lång tid att rekryteringen till det militära försvaret ska bygga på frivillighet. Dels anser vi att antalet heltidsanställda soldater bör vara betydligt färre än vad regeringen presenterat. I stället bör den allra största delen av insatsorganisationen bemannas med frivilliga, kontrakterade soldater. Dessa förband ska vara färdigutbildade och inom angiven beredskapstid vara redo för insats. Vi bedömer att detta, utöver att tillgodose ett inflöde av civil kompetens och kunskap till försvaret, innebär kraftigt minskade kostnader relativt regeringens förslag med ett större antal heltidsanställda soldater.
Militära insatser kan inte på egen hand skapa förutsättningar för fred och återuppbyggnad i ett konfliktdrabbat område. Säkerhet och utveckling förutsätter en helhetssyn på och samverkan mellan militära, humanitära, fredsbyggande och utvecklingsrelaterade medel. De militära resurserna krävs inte sällan för att möjliggöra de civila insatserna, men de civila insatserna är oftast de viktigaste för att uppnå långsiktig stabilitet.
Miljöpartiet anser att den civil-militära samverkan inför och under insatser måste stärkas och är positivt inställt till samordning och strategisk styrning för att olika typer av insatser ska kunna öka varandras verkningsgrad. Internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess, från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats och utvärdering till kunskapsåterföring.
Det är viktigt att samordningen inte sker på ett sådant sätt att den riskerar de civila insatsernas opartiskhet eller leder till att bistånd snarare kanaliseras till områden med truppinsatser än till områden med störst civila behov. Vi vill vidare betona att civil-militär samverkan först och främst måste utgå från behovet hos de samlade internationella insatserna i konfliktområdet, inte från de nationella bidragen. Därför välkomnar vi att regeringen avser att utveckla den nationella civil-militära samverkan i linje med FN:s och EU:s koncept kring integrerade missioner.
Vad som anförts om civil-militär samverkan bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
FN:s säkerhetsråd antog den 31 oktober 2000 resolution 1325 Kvinnor, fred och säkerhet som handlar om att stärka kvinnors rättigheter och deltagande och att värna om kvinnors deltagande och kvinnor som aktörer i fredsprocesser. Säkerhetsrådet har också antagit resolution 1820 som utgör en fördjupning av aspekten av sexuellt våld i konflikter i resolution 1325.
Bakgrunden är att en av förutsättningarna för att uppnå långsiktig fred och stabilitet är att involvera flera parter än de stridande i fredsprocessen, vid fredsförhandlingar och i försoningsarbetet. I de flesta fall stängs halva befolkningen, kvinnorna, ute från det arbetet. När fred förhandlas är det nästan uteslutande män som deltar, ofta med argumentet att de stridande parterna är de som ska sluta freden.
Det är viktigt att Sverige agerar både nationellt och internationellt för att förbättra arbetet med FN:s resolutioner 1325 och 1820. Miljöpartiet välkomnar därför att regeringen i propositionen nämner FN-resolutionerna 1325 och 1820. Regeringen har emellertid hittills underlåtit att ta upp t.ex. resolution 1325 i flera av sina propositioner om internationella insatser varför vi anser att regeringen måste lägga större vikt vid dessa frågor.
Regeringen har nyligen presenterat en handlingsplan för perioden 2009–2012 för att genomföra säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. I denna handlingsplan konstaterar regeringen att särskilda satsningar kommer att behöva göras inom flera områden för att implementera resolutionen. Andelen kvinnor i civila och militära krishanteringsinsatser behöver öka, det gäller inte minst inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), och fler kvinnor måste finnas på högre nivåer. Samverkan och erfarenhetsutbyte, inklusive kartläggning av befintlig kunskap, om resolution 1325 måste öka nationellt. Uppföljning av implementeringen av resolution 1325 och redovisning av framsteg och motgångar i processen är nödvändigt för ett fullständigt genomförande.
Regeringen uppdrar åt myndigheterna genom regleringsbrev att i sina årsredovisningar eller redovisningar i särskilda frågor återrapportera om insatser för att genomföra resolution 1325, liksom resolution 1820. En översyn av handlingsplanen ska ske genom årliga möten, skriver regeringen, där Utrikesdepartementet ska kalla berörda inom Regeringskansliet, myndigheter och enskilda organisationer för diskussion. I samband med att handlingsplanen löper ut ska en övergripande utvärdering göras avseende de mål som satts upp i handlingsplanen. Det är vår uppfattning att denna utvärdering bör redovisas för riksdagen, liksom slutsatser för det fortsatta arbetet.
Vad som anförts om resolution 1325 och 1820 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen skriver i propositionen att det samlade statliga stödet i ökad omfattning bör utgå till verksamheter i stället för organisationer. Regeringen anser därför att det särskilda organisationsstödets inriktning och omfattning bör ses över. Det innebär att regeringen inte var beredd att köpa frivilligutredningens förslag om att överge organisationsstödet till förmån för en renodlat uppdragsbaserad ersättning rakt av. Det skulle kunna tolkas som något positivt. Problemet är dock att regeringen samtidigt slår fast att anslaget 1:10 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten.
Vi vill se självständiga ideella frivilligorganisationer som tillför samhället viktiga värden. Vi menar att regeringens syn på försvarets frivilligorganisationer inte resulterar i en mer användbar frivillighet. Propositionens förslag om förändrat organisationsstöd stämmer inte överens med den vision och de principer som är kärnan i den överenskommelse som under 2008 ingåtts mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting. De organisationer som varaktigt och med kvalitet kan bidra till Försvarsmaktens verksamhet eller till samhällets krishanteringsförmåga bör kunna få samhällsstöd för t.ex. demokratiarbete och organisationsutveckling.
Den förändrade bidragsstruktur som regeringen föreslår skapar inte konkreta och realistiska förutsättningar för organisationerna att åta sig uppdrag och utgöra en långsiktig resurs inom svensk krishantering. Det är av stor vikt för vår samlade krishanteringsförmåga att de organisationer som uppfyller regeringens fastställda krav på kvalitet, uthållighet och samverkansförmåga också fortsättningsvis kan komma i fråga för ett obundet organisationsstöd som inte baseras på de uppdrag som organisationen åtagit sig att genomföra. Riksdagen bör ge regeringen till känna att anslaget 1:10 behålls.
Försvarsutskottet har vid upprepade tillfällen påtalat riksdagens behov av en transparent materielplanering och redovisning, dvs. ett tydligare beslutsunderlag för att kunna ta ställning till förslagen till beställningsbemyndiganden. Det är en förutsättning för att riksdagen ska kunna utöva finansmakten. Det är mycket allvarligt att redovisningen har försämrats under den borgerliga regeringen. Detaljeringsgraden för ingångna och nya åtaganden har också försämrats sedan 2006. Bristande underlag utesluter en självständig och korrekt bedömning av riksdagen. Vad som anförts om ekonomisk styrning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De rödgröna bedömer att det går att spara 2 miljarder kronor inom utgiftsområdet i förhållande till regeringens nivå 2010.