Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om samhällets ansvar för ungas tillgång till bostad.
Att vara ung innebär en frigörelseprocess från sina föräldrar. Den unge ska skaffa ett jobb, själv kunna försörja sig och ta ansvar för sin ekonomi, flytta hemifrån och skaffa en bostad.
Detta är inte alla förunnat. Under den högkonjunktur som varit i Sverige har arbetslösheten varit lägre än på många år. Ändå har många unga inte fått möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. Och har den unge inget stadigvarande jobb är det heller inte lätt att få en lägenhet. Den disponibla inkomsten och boendeutgifternas storlek har stor betydelse för ungdomars möjligheter att skaffa sig ett eget boende och för att också på sikt kunna behålla bostaden. Det fordras att den unge har en stadigvarande inkomst och inte bara ett kortare vikariat eller timanställning för att få teckna ett hyreskontrakt.
Enligt Ungdomsstyrelsen anser inte mer än 53 % av ungdomarna mellan 20 och 25 år att de har stort inflytande över sin bostadssituation.
Samma rapport säger att 4 av 10 killar och 2 av 10 tjejer i åldersgruppen 20–25 år fortfarande bor kvar hemma. Det är stor skillnad mellan storstad och mindre orter, vilket ofta kan bero på att möjligheten att studera och fortfarande bo kvar hemma är större i större städer vilka också är studieorter.
Men en ny faktor har visat sig; De unga med föräldrar med universitetsutbildning bor i mindre utsträckning hemma upp till 25 år än de unga med föräldrar med lägre utbildning.
Kan det vara så att föräldrar med högre utbildning, vilket också i de flesta fall genererar högre inkomst, stöttar de unga i deras boendekostnader, eller kanske hjälper till vid kontraktsskrivning och lån till köp av lägenhet?
Då är boendefrågan en klassfråga inte bara var man ska bo utan också om man överhuvudtaget ska kunna flytta hemifrån om man inte har föräldrar som backar upp ekonomiskt.
128 kommuner angav förra året att de hade brist på bostäder för ungdomar. Fler kommuner uppger att de har brist på bostäder som är särskilt lämpade för unga än kommuner som uppger att de har generell bostadsbrist. Man kan ställa sig frågan om det finns en ovilja att hyra ut till ungdomar och vad som är bostäder speciellt lämpade för unga. Finns det andra faktorer än mindre och billigare hyresrätter som kan vara speciellt lämpade för unga?
Det är också en större andel ungdomar som blir vräkta från sina lägenheter än inom andra åldersgrupper, många gånger för att de inte kunnat betala hyran p.g.a. arbetslöshet.
Kommunerna måste ta sitt ansvar och se till att det finns små, billiga hyresrätter. Hyresrätterna ger inte de snabba pengar tillbaka som en byggmarknad i dag kräver. För de flesta unga är inte köp av bostad något alternativ, dels beroende på kostnaden, dels på att arbetsmarknaden inte ger den säkerhet till långvarig anställning som ett köp av en bostad kräver. Till detta kommer att fler och fler kommunala bostadsbolag undersöker möjligheterna att sälja sina bostadsbestånd nu när inte tillstånd krävs av länsstyrelsen.
Det behöver finnas kommunala bostadsbolag som ser till att segregationen på bostadsmarknaden minskar istället för att öka och som ger unga möjlighet att få en egen lägenhet utan att vara beroende av hur tjock plånbok föräldrarna har. Och staten måste ta sitt ansvar genom att ge investeringsstöd och andra stimulanser för byggandet och bevarandet av små och billiga hyresrätter.