Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av möjligheten att avskaffa förköpslagen (1967:868).
Enligt förköpslagen (1967:868) har en kommun förköpsrätt vid en försäljning som omfattar fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning och fast egendom som behöver rustas upp eller som behöver byggas om för att tillgodose bostadsförsörjningen eller något ändamål som anknyter till den. Vidare föreligger förköpsrätt till fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv och fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt. Dessutom finns en sådan rätt beträffande fast egendom som är bebyggd med hus som behöver användas som bostad för permanent bruk och som är belägen inom ett område där det råder en avsevärd efterfrågan på fritidsbostäder enligt § 1. Vissa undantag stadgas bland annat för en del släktförvärv och vid försäljningar av mindre fastigheter enligt § 3.
Förköpslagen innebär således att den kommun som avser att utöva sin förköpsrätt kan inträda i köparens ställe när en köpare och säljare har avtalat om en fastighetsförsäljning och då köpa fastigheten till det pris som parterna innan har överenskommit om. Detta är således ett tvångsmedel som innebär att tänkt köpare inte kan genomföra den fastighetsaffär som parterna har avtalat om.
Kommunen får kännedom om sådana fastighetsaffärer när köparen ansöker om lagfart. I princip är då hela affären redan klar, men köparen, och även säljaren, kan bli snuvad på överenskommelsen och kommunen kan istället bli köpare av fastigheten enligt det pris och de villkor som parterna själva kommit fram till, genom att kommunen då inträder i köparens ställe.
Det finns idag en lag om expropriation som innebär att fastighet, som tillhör annan än staten, får tagas i anspråk genom expropriation med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Genom expropriation får även särskild rätt till fastighet upphävas eller begränsas, om rättigheten tillkommer annan än staten, enligt 1 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Detta är ett allvarligt ingrepp i den privata äganderätten men som möjliggör att vid mycket extrema och speciella fall överta fastigheter som bedöms som mycket viktiga för staten eller kommunen att överta.
Förköpslagen innebär även den ett mycket allvarligt intrång i den privata äganderätten, men med den skillnaden att denna lag möjliggör att köpare och säljare kan bli lurade på en affär, då kommunen inte ger sitt ställningstagande om den har för avsikt att utnyttja sin förköpsrätt eller ej, förrän kommunen har fått vetskap om att en fastighetsaffär är på gång. Meddelande därom kommer således kommunen tillhanda när lagfart söks av den från början tilltänkta köparen.
Vissa kommuner i Sverige har meddelat att de inte önskar få kännedom om försäljningsärenden från länsstyrelsen, och i praktiken tillämpas således inte lagen i dessa kommuner. Men möjligheten finns dock alltjämnt.
Det är mycket allvarligt att denna lag finns och att den påverkar fastighetsägare och tilltänkta köpare mycket negativt, då dessa parter kan bli drabbade av att den affär de har tänkt genomföra inte kan verkställas enligt dessa parters ursprungliga önskan. Detta skapar idag oro hos många fastighetsägare runt om i landet.
Det är viktigt att den privata äganderätten värnas. I Sverige finns miljoner fastighetsägare som äger allt från små fritidshus till stora skogs- eller jordbruksfastigheter. I de fall där det av olika speciella anledningar behöver finnas ett medel för en kommun att som sista utväg använda sig av ett tvångsmedel för att överta en fastighet, finns idag expropriationslagen. Detta är tyvärr ett mycket allvarligt instrument som mycket kraftigt kränker den privata äganderätten, men möjligheten finns alltjämt. Därmed så ser jag ingen anledning till att den lag om kommunal förköpsrätt som idag finns ska finnas kvar, då utformningen av densamma är mycket bristfällig och på ett ohederligt sätt inkräktar i människors frihet att själva sluta avtal efter egna önskemål. Utgångspunkten vid fastighetsaffärer och vid den kommunala visionen om att exempelvis inköpa mark för exploatering eller andra särskilda ändamål, bör vara att en tydlig dialog mellan berörda parter i ett tidigt stadium initieras. Samförstånd och kommunikation bör vara tydliga ledord i sådant arbete. Med förköpslagen har kommuner ett mycket starkt instrument att förbigå andra parters egna önskan om en fastighetsaffär, och detta kan missbrukas för att kommunen ska kunna uppnå egna satta mål och därmed förbigå privata intressenters och medborgares syften. Det känns därmed inte relevant att det ska finnas flera olika tvångsmedel i lagstiftningen som kränker den privata äganderätten och avtalsfriheten utan förköpslagen bör därför kunna avskaffas helt.
Jag föreslår därför att riksdagen ger regeringen tillkänna vad som här anförts om en översyn av möjligheten att avskaffa förköpslagen (1967:868).