Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den ackumulerade effekten av intrång för byggande av samhällelig infrastruktur samt det därför uppkomna behovet av en översyn av expropriationslagstiftningen.
Samhällets satsningar på infrastruktur förväntas öka i och med att alliansregeringen nu satsar mycket mer kraftfullt på utbyggnad av vägar och järnvägar än tidigare regeringar. Det är både bra och nödvändigt. Men för att klara nya och viktiga infrastrukturprojekt kommer mer och ny mark att behöva tas i anspråk.
Ett nationellt mål med koppling till infrastrukturen är att minska klimatpåverkan av ett växande transportarbete. Ett sätt att minska klimatpåverkan av mer trafik på räls och vägar är att framdrivningen av fordon sker med hjälp av bränslen som inte netto tillför mer klimatpåverkande gaser. Det kan synas som motstående intressen att både bygga ny infrastruktur och därmed ta jungfrulig mark i anspråk och samtidigt klara att hålla tillräckligt med mark för en tillräckligt stor och växande biomasse- och virkesproduktion.
En slutsats av detta blir därför att undvika att onödigtvis omföra produktiv jord- och skogsbruksmark till asfalt eller räls.
Ytterligare en aspekt på ökade samhälleliga investeringar i infrastruktur är markägarintresset och rimligheten i att samhället eftersträvar att minimera det totala intrånget för den enskilde markägaren. Denna strävan sammanfaller alltså med en strävan att vidmakthålla tillräcklig produktionskapacitet för jord- och skogsbruksproduktion.
Det är inte ovanligt att en markägare idag berörs av flera av varandra oberoende markintrång, t.ex. både nya/breddade kraftledningar och behov av nya väg-/järnvägssträckningar och att dessa exploateringar träffar samma markägare. Idag räknas värdet av tappad produktion orsakad av dessa intrång var för sig. För den enskilde markägaren däremot kan den ackumulerade effekten av flera, av varandra oberoende och därför ej samordnade, intrång innebära att en relativt större förlust uppstår eftersom det proportionellt blir ett större produktionsbortfall. Markägare kan genom den ackumulerade effekten av dessa intrång därför komma att passera gränsen för vad som är rimligt att bruka av det som återstår.
För att underlätta för samhällets växande investeringar i transportinfrastruktur och samtidigt klara ut att hålla tillräckligt med mark i produktion är det rimligt att i expropriationslagstiftningen, som reglerar samhällets och andra aktörers möjlighet att exploatera och nyttja annans mark för t.ex. infrastrukturutbyggnad, ålägga exploatörer att samverka för att minimera intrånget på jord- och skogsmark samt att värdering av ersättningen vid upprepade ackumulerade intrång vägs samman. Det är sannolikt att effekten av ett sådant förfaringssätt skulle leda till att markägaren i större omfattning än idag hålls skadeslös och att incitament uppstår för att intrången minimeras och/eller koncentreras till redan befintlig infrastruktur.