Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa 10 kap. 2 § handelsbalken.
Handelsbalkens reglerar pantrealisation inom svensk rätt. Dess ursprungliga lydelse härstammar från 1734:
10 kap. 2 § Nu är dag ute, och löses ej panten åter; have då panthavaren våld, att den å häradstinget en gång, och i staden å tre måndagar, uppbjuda, och sedan lagligen värdera och mäta låta. Vill då ägaren lösa panten åter; göre det, i staden inom fjorton dagar, och å landet inom en månad, sedan det honom kungjort var, och gälde därtill den ränta, som han utfäst haver. Vill eller gitter han ej, stånde honom fritt, vad han hellre vill låta panten under offentligt utrop till salu gå, eller låta borgenären den behålla efter värderingen. Varder panten högre värderad, eller försåld, än gälden är; njute då gäldenären det över är; fylle han bristen.
I korthet innebär lagen en reglering av vad som gäller i en situation då en pantsättare har kommit i dröjsmål med betalning till en borgenär eller panthavare, vilket innebär att panthavaren äger rätt att realisera sagda pant. Enligt lagen är detta hans viktigaste förfoganderätt. Rent praktiskt sett är 10 kap. 2 § handelsbalken förlegad och bestämmelsen tillämpas utomordentligt sällan. Eftersom bestämmelsen är dispositiv sätts den i regel ur spel genom att avtalsparterna väljer att avtala bort bestämmelsen i det relevanta avtalet.
I praktiken torde lagen vara obsolet, men trots det gäller den fortfarande som rättsprincip för pantrealisation av lös egendom. För renodlad pantrörelse gäller den dock fortfarande och utifrån ett rättspraxisperspektiv har lagen tillämpats i modern tid då avtalsparterna av olika skäl inte har förhandlat bort den.
I dagens moderna samhälle kan dock lagens faktiska nytta starkt ifrågasättas. Inte sällan leder lagen – och framför allt dess ålderdomliga ordalydelse – till vissa problem. Detta gäller i synnerhet i de fall då en eller flera av avtalsparterna inte är svenska. Lagen är dispositiv och därför förhandlas den nästan alltid bort, och således torde dess allmänna nytta kunna anses vara synnerligen låg inom den affärsjuridiska världen. Därför ligger det i allas intresse att denna förlegade lag ska avskaffas.