Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om överklagandeprocessen vid behandling av förslag till detaljplaner.
I Sverige är det nu mer regel än undantag att ett förslag till detaljplan för bostadsbyggande blir överklagat av sakägare i närheten. Genom att sända in en skrivelse med klagomål till först länsstyrelsen och därefter regeringen kan man utan kostnad eller andra insatser från den klagandes sida få effekten att nya byggprojekt försenas med upp till flera år – något som givetvis leder till ökade kostnader, vilket i slutändan alltid drabbar dem som kommer att bo i de nya husen.
Självklart skall den demokratiska rättigheten att överklaga ett kommunalt beslut – som exempelvis förslag om en ny detaljplan – finnas. Frågan är dock hur omfattande denna rättighet skall vara. Om man jämför med brottsbalken, så kan den som blivit dömd i ett brottmål i tingsrätt överklaga till hovrätten och få sin dom prövad där. Nästa instans är Högsta domstolen. Men för att få sin sak prövad där krävs att Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd, något som enbart brukar göras om ett mål har t.ex. prejudicerande karaktär, så att en dom från Högsta domstolen kan tjäna som rättesnöre för tingsrätters och hovrätters domslut i kommande ärenden av samma typ.
Det innebär att man i Sverige i praktiken kan döma en person till livstids fängelse utan att den dömde är tillförsäkrad rätten att få sin sak prövad i högsta instans. Men om man överklagar en detaljplan för att man t.ex. misstänker att det blir ökad biltrafik på den gata där man bor, då är man tillförsäkrad rätten att regeringen prövar detta.
Dessa proportioner kan med rätta uppfattas som orimliga. Att överklaga till länsstyrelse är en sak som borde kunna vara tillfredsställande i ärenden typ detaljplaner. Erfarenheten av många överklaganden är att dessa ofta saknar saklig grund, och sällan leder till ändringar i besluten.
Jämför man med brottsbalken, kan man konstatera att de beslut som domstolarna där fattar ofta är mer dramatiska för den åtalade än vad en ny detaljplan kan vara för en granne – men där anses rättssäkerheten vara uppfylld med rätten att gå vidare till hovrätten.
Genom den mycket tidskrävande planprocessen försvåras i dag påtagligt möjligheterna att såväl producera nya bostäder som att utveckla samhällsservice av olika slag: planer på att bygga förskolor eller gruppboenden för funktionshindrade tillhör också de verksamheter som ofta brukar överklagas till högsta instans, i regel utan att några egentliga sakskäl andra än den personliga bekvämligheten kan åberopas.
Det borde nu vara dags för riksdagen och regering att se över den nuvarande processen för rätten att överklaga sådant som detaljplaner, så att dessa ärenden kan hanteras snabbare – men utan att grundläggande rättssäkerhet äventyras.