Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om s.k. särkullbarns arvsrätt.
Den praktiska tillämpningen av den svenska arvsrätten har förändrats under senare decennier, som en följd av både förändringar av familjebildning etcetera och ny lagstiftning inom familjerätten. Adoptivbarn och barn som endast lever tillsammans med en av sina biologiska föräldrar har numera en närmare knytning i arvshänseende till sin sociala och juridiska omgivning samtidigt som motsvarande sociala och juridiska förbindelse med delar av den biologiska släkten minskat genom ändringar i föräldrabalken.
Barn som är födda utanför äktenskap har numera i princip samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet. Förändringar i ärvdabalken reglerar också arvsrätten för bröstarvinge som inte är makarnas gemensamma barn.
Vissa rättsfall under senare år har dock påvisat förekomsten av ”arvsplanering” i avsikt att utesluta särkullbarn från endera makens tidigare äktenskap från delaktighet i kvarlåtenskapen. Ett sådant förfarande kan dessutom få effekter i flera led. Resultatet av en sådan ”planering” kan i vissa fall innebära att så kallade särkullbarn i praktiken blir arvlösa, samtidigt som halvsyskon med samma biologiska förälder ärver hela kvarlåtenskapen.
Ett av äktenskapets viktigaste syften är egendomsgemenskapen. Frågan om en rättvis behandling av barn i olika ”kullar” – oavsett om barnet växt upp med den biologiska föräldern eller ej – kan i vissa situationer hamna i konflikt med denna princip. Ändå måste enligt min uppfattning de biologiska banden mellan ett barn och barnets båda biologiska föräldrar garanteras. Denna fråga borde kunna lösas genom ett lagstadgat medlingsförfarande i det fall det förfördelade barnet eller barnets vårdnadshavare begär detta.