Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av arvslagstiftningen.
Familjen är samhällets mest grundläggande gemenskap. I olika samhällen är definitionen av en familj dock olika. I Sverige är den vanligaste definitionen liktydig med begreppet ”kärnfamilj” – normalt de personer som lever samman i äktenskap eller andra samlevnadsformer och eventuella barn. Vissa andra kulturer har en bredare definition, där den närmaste släkten i två, tre eller flera led räknas in.
Oavsett definition ger familjen och släkten ett historiskt sammanhang, förankring och ett kontaktnät över generationsgränserna. Även för personer som lever i ensamhushåll är familjebegreppet relevant i olika hänseenden, bland annat ur arvssynpunkt.
I samband med att lagen (1928:281) om Allmänna arvsfonden infördes 1929 försvann arvsrätten för farfar, morfar samt deras barn. Senare försvann också arvsrätten mellan kusiner.
Många svenskar lever i tron att lagen garanterar arvsrätt för en vidare krets än vad som faktiskt är fallet enligt den nuvarande lagstiftningen. Inte minst bland svenskar med utländsk bakgrund upplevs därför den svenska arvslagstiftningen som exkluderande. Också bland personer med etnisk svensk bakgrund är det många som lever i tron att också kusiner är arvsberättigade. Detta medför att man avstår ofta från att upprätta testamente eller på annat sätt vidta åtgärder för att till exempel garantera att familjeegendom överförs inom släkten.
Jag ser begränsningarna i arvsrätten som ett uttryck för en alltför snäv syn på familjen och släktens betydelse för den enskilde. Framför allt är det stötande att staten automatiskt träder in som ”arvinge” när det faktiskt finns så nära släktingar som mor- eller farföräldrar eller kusiner i livet. En översyn av lagstiftningen bör därför ske i syfte att vidga arvsrätten.