1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 4
3 Inledning 8
3.1 Ett samhälle för alla – på riktigt 8
3.2 En politik för lika rättigheter 9
4 Åtgärder mot diskriminering 10
4.1 Inledning 10
4.2 Bristande tillgänglighet bör utgöra diskriminering 10
4.3 Skapa reella möjligheter för enskilda aktörer att driva diskrimineringsmål 10
4.3.1 En fond med processmedel bör inrättas 11
4.3.2 Förändra reglerna för rättegångskostnader 12
4.4 Ny hetslagstiftning 12
4.4.1 En översyn av hetslagstiftningen krävs 14
4.5 Inrätta en myndighet för lika rättigheter 15
4.6 Transpersoner bör omfattas av hatbrotts- och hetslagstiftningen 16
4.7 Även strukturell diskriminering bör kunna processas i domstol 16
4.8 Säkra diskrimineringskompetens i Arbetsdomstolen 16
4.9 Statistik från Antidiskrimineringsbyråerna 17
4.10 Möjliggör ”situation testing” 17
4.11 Särskild satsning på afrosvenskar, romer och muslimer 17
4.12 Säkra stödet till företrädare för de olika diskrimineringsgrunderna 18
4.13 Arbetsgivare och utbildningsanordnare ska vara skyldiga att vidta aktiva åtgärder för alla diskrimineringsgrunder 18
5 En generell politik för lika rättigheter 19
5.1 Granskning av den generella politiken 19
5.2 Utbildningssystemet 19
5.2.1 En ny syn på modersmål i skolan 19
5.2.2 Förstärk rätten till sfi 22
5.2.3 Generell kunskapshöjning om pedagogik rörande utsatta grupper 22
5.3 Folkbokföring m.m. 23
5.3.1 Öppna möjligheten att folkbokföra intersexuella barn även utan att kön fastställts 23
5.3.2 Förnamn ska få väljas fritt, oavsett traditionell könsassociation 23
5.4 Arbetsmarknad 23
5.4.1 Etnisk positiv särbehandling bör vara tillåtet i arbetslivet 23
5.5 Offentlig upphandling 24
5.5.1 Antidiskrimineringsklausuler bör införas vid all statlig upphandling 24
5.5.2 Tillgängliggör upphandlingen 24
5.6 Bostadspolitiken 25
5.6.1 Krav på efterlevnad av tillgänglighetskrav vid nybyggnation 25
5.7 Flyktingmottagande 25
5.7.1 Värna EBO-principen 25
5.8 Vården 26
5.8.1 Reformera reglerna för könskorrigering 26
5.8.2 Satsning på likarättskompetens i vården 26
5.8.3 Ensamstående kvinnor bör kunna få tillgång till insemination inom vården 26
5.9 Utred surrogatmödraskap 27
5.10 Infrastruktur och kollektivtrafik 27
5.10.1 Skapa incitament för bilpooler med bilar anpassade för personer med funktionsnedsättning 27
5.10.2 Säkerställ tillgängligheten i kollektivtrafiken 28
5.11 Näringspolitik 28
5.11.1 Startkapital till småföretagare med invandrarbakgrund 28
5.12 Avskaffa omotiverade åldersgränser 29
5.13 Idrottspolitik 29
5.13.1 Koppla krav på aktivt arbete mot sexism, rasism och homofobi till bidragsgivningen till idrottsrörelsen 29
5.14 Familjepolitik 29
5.14.1 Förändra reglerna för faderskapspresumtion 29
5.14.2 Verka för att internationell adoption möjliggörs för personer med funktionsnedsättning 30
5.15 Rättspolitik 30
5.15.1 Inför en samtyckesbaserad våldtäktslag 30
5.15.2 Arbetet mot mäns våld mot kvinnor bör utgå från en könsmaktsförståelse 31
5.15.3 Operation HBT-frid 31
5.15.4 Återinför hatbrott som prioritering 31
5.16 Konstitutionella frågor 32
5.16.1 Rösträtt vid 16 år 32
6 Minoritetspolitik 32
6.1 Inrätta en bred minoritetspolitik 32
6.2 Följ upp Europarådets rapport om de nationella minoriteternas situation 33
6.3 Stärk finansieringen till de etniska minoritetsorganisationerna 33
6.4 Säkerställ tillgången till högskoleutbildning i minoritetsspråken 34
6.5 Överväg fördelningsprinciperna för bidragen till trossamfunden 34
6.6 Återinför stödet till Centrum mot rasism 34
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av diskrimineringslagstiftningen så att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning utgör diskrimineringsgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en fond bör inrättas, ur vilken man ska kunna söka pengar för att täcka rättegångskostnader i diskrimineringstvister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för fördelning av rättegångskostnader vid diskrimineringstvister bör reformeras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning i syfte att se över hetslagstiftningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en särskild myndighet för lika rättigheter bör inrättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att transpersoner bör omfattas av hatbrotts- och hetslagstiftningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att talan om strukturell diskriminering bör kunna föras i domstol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ändra Arbetsdomstolens sammansättning i diskrimineringstvister.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av kvalitativ statistik av anmäld diskriminering från antidiskrimineringsbyråerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att diskrimineringsombudsmännen bör ges möjlighet i lag att genomföra s.k. situation testing.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en särskild satsning på att motverka diskriminering av afrosvenskar, romer och muslimer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stödet bör stärkas till organisationer som företräder de grupper som skyddas av diskrimineringslagstiftningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetsgivare och utbildningsanordnare bör vara skyldiga att vidta aktiva åtgärder för att motverka diskriminering på samtliga diskrimineringsgrunder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ett antal utredningar bör tillsättas för att granska varje relevant politikområde ur ett likarättsperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att betyg i modersmål ska vara meriterande vid antagning till högskolan på samma sätt som betyg i moderna språk.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda rätten till modersmålsstöd i förskolan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att göra en effektutvärdering av sfi.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett kompetensutvecklingsprogram som möjliggör för anställda i offentlig sektor att läsa svenska för invandrare.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en generell kunskapshöjning bland skolpersonal om HBT- och genuspedagogik, om rasism och diskriminering samt pedagogik kring funktionsnedsättning.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att barn bör kunna folkbokföras utan fastställt kön i väntan på att detta skett.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att namnlagen bör ändras så att personer som är myndiga kan välja förnamn fritt, oavsett vilket kön namnet oftast associeras med.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att etnisk positiv särbehandling bör vara tillåtet på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att antidiskrimineringsklausuler bör införas i samtliga statliga upphandlingar.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regler och förfaringssätt för offentlig upphandling bör ändras i syfte att göra den mer tillgänglig.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa åtgärder så att plan- och bygglagens intention om tillgänglig nybyggnation följs.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att värna EBO-principen.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för könskorrigering bör ändras.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör ges ett särskilt uppdrag att säkerställa likarättskompetensen inom vården.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ensamstående kvinnor ska kunna få tillgång till insemination inom vården.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om surrogatmoderskap.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att incitament bör skapas för bilpooler med bilar som är anpassade för personer med funktionsnedsättning.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillgängligheten i kollektivtrafiken för personer med funktionsnedsättning behöver förbättras.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en granskning bör genomföras av eventuell strukturell diskriminering bland banker och låneinstitut.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att staten bör utveckla formerna för att ge mikrolån till småföretagare.9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att omotiverade åldersgränser ska förbjudas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att krav på arbete mot rasism och homofobi bör kopplas till bidragsgivningen till idrottsrörelsen.10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för faderspresumtion bör ändras.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att internationell adoption möjliggörs för personer med funktionsnedsättning.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetet mot mäns våld mot kvinnor bör utgå från en könsmaktsförståelse.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett HBT-fridsprogram.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att hatbrott åter bör bli ett prioriterat område för Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år.11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en minoritetspolitik införs som omfattar alla etniska minoriteter.11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att följa upp Europarådets rapport om skyddet för de nationella minoriteterna.11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att finansieringen till de etniska minoritetsorganisationerna bör stärkas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillgång till högskolekurser i de tio största minoritetsspråken bör säkras.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en översyn bör göras av fördelningsprinciperna för bidragen till trossamfunden.10
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stödet till Centrum mot rasism bör återinföras.
1 Yrkandena 4, 6 och 39–41 hänvisade till JuU.
2 Yrkandena 15–19 och 46 hänvisade till UbU.
3 Yrkande 20 hänvisat till SkU.
4 Yrkandena 21, 25 och 37 hänvisade till CU.
5 Yrkandena 23, 24 och 33 hänvisade till FiU.
6 Yrkande 26 hänvisat till SfU.
7 Yrkandena 27–30 och 38 hänvisade till SoU.
8 Yrkandena 31 och 32 hänvisade till TU.
9 Yrkande 34 hänvisat till NU.
10 Yrkandena 36 och 47 hänvisade till KrU.
11 Yrkandena 42–44 hänvisade till KU.
För Miljöpartiet de Gröna råder det ingen tvekan om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter att verka i vårt samhälle. I statistiska granskningar av arbetsmarknaden, den politiska arenan och brottsutsattheten framträder uppenbara olikheter mellan olika grupper. Än tydligare blir skillnaderna i människors egen upplevelse av samhället. Om man tar sig tid att lyssna på människors berättelser – om fruktlös jakt på arbete, om sexistiska kränkningar i form av ord, tafs och våld, om timslångt sökande efter ett kafé där rullstolen kommer in – så kan man omöjligt hävda att Sverige är ett jämställt eller jämlikt land att leva i.
Sverige har i århundraden präglats av att vita, heterosexuella medelålders män utan funktionsnedsättning haft makt och tolkningsföreträde inom de flesta områden. Därför har vi idag en infrastruktur som gynnar mäns resande, en boendepolitik anpassad efter kärnfamiljen och en skola där svensk bakgrund premieras. Vi som ifrågasätter sådana normer påstås vilja ha ”särlösningar”. I själva verket vill vi ha ett samhälle som passar oss alla.
Vad vi ser är hur flera olika maktstrukturer samverkar och också måste förklaras på olika sätt. Vissa av strukturerna, exempelvis rasistiska sådana, kan i vart fall delvis förklaras med att de utsatta grupperna utgör minoriteter i samhället. Diskriminering och utsatthet hos kvinnor, som i praktiken utgör en majoritet av befolkningen, måste istället förstås utifrån en könsmaktsordning. Miljöpartiets syn på jämställdhetspolitik utvecklas ingående i vår jämställdhetsmotion, 2007/08:A402.
Människor som på något sätt avviker från normen straffas för det. Straffet ser olika ut, ofta beroende på hur mycket man kan och vill tona ner sin särart och anpassa sig till majoritetssamhället.
Den kan komma relativt lindrigt undan som kan tänka sig att ta av sig sin slöja, låta bli att hålla sin partner i handen på gatan, anlägga en behagande kvinnlighet eller ta ett arbete långt under sina kvalifikationer. Men ett annat val innebär ett högre pris – ett pris som den får betala som ser vad det kostar för självkänslan och handlingsfriheten att kompromissa med den egna identiteten, som insisterar på att gå själv hem från bussen trots rädslan att bli överfallen eller som vägrar att byta till ett svenskklingande namn. Detsamma gäller för dem vars normbrott inte låter sig tonas ned. Hudfärg går inte att tvätta bort. En synskada är vad den är.
Vad statistik, forskning och människors erfarenheter berättar är att priset dessa människor betalar är sämre ekonomi, begränsad tillgång till arbetsmarknaden och samhällsliv samt kränkningar och våldsutsatthet. För Miljöpartiet är det uppenbart att detta är politiska frågor som kräver politiska insatser. Normerna och priset för att bryta dem upprätthålls till stor del genom politiska beslut och kan också motverkas genom sådana.
Denna klarsyn, hur samhällets normer begränsar och straffar människor, tillsammans med övertygelsen om att var och en har rätt att vara sig själv men ändå ha samma möjligheter att verka i samhället, bildar grunden för Miljöpartiets normkritik och för vår politik för lika rättigheter.
Miljöpartiet ligger bakom stora delar av den antidiskrimineringspolitik som förts i Sverige. Över 20 antidiskrimineringsbyråer har nu en kontinuerlig finansiering. Våra ombudsmän mot diskriminering har breda uppdrag och gott anseende. Kunskapsnivån om diskriminering inom offentlig förvaltning har höjts och arbetet med antidiskrimineringsklausuler vid offentlig upphandling har påbörjats.
Politiken mot diskriminering behöver ytterligare skärpas och utvecklas. Framför allt måste vi säkra att människor som diskriminerats har en reell möjlighet att få kompensation och upprättelse. Antidiskrimineringspolitiken är därför den första delen av vår politik för lika rättigheter och utgör avsnitt fyra i denna motion.
Vi menar dock att det nu är tid att gå vidare och utveckla en politik som inte begränsas till ett strikt antidiskrimineringsperspektiv. Vår politik för lika rättigheter bygger på insikten om att formell likabehandling inte räcker. Mötet mellan människors olika förutsättningar och samhällets normer innebär att varje sammanhang måste granskas ur de utsatta gruppernas perspektiv. Även om en ytterdörr är lika bred för alla – ingen uppenbar diskriminering – så föreligger inte lika rättigheter om den är för smal för att en rullstol ska kunna komma igenom.
Detta innebär att hela den generella politiken måste genomlysas med ett likarättsperspektiv. Detta måste vara en fortgående process, men vi vill att den inleds genom att ett antal utredningar tillsätts som granskar alla politikområden. För att visa på vilken typ av åtgärder en sådan granskning kan leda fram till har vi, efter samtal med ett trettiotal organisationer som företräder olika minoriteter och andra normbrytande grupper, politikområde för politikområde arbetat fram 42 konkreta förslag. Dessa utgör kapitel två i denna motion.
Avgörande för ett samhälleligt likarättsperspektiv är att former och förutsättningar finns för de normbrytande grupperna själva att organisera sig, formulera sitt perspektiv och driva sina krav. Vi menar att Sverige bör utveckla en minoritetspolitik som syftar till att skapa sådana förutsättningar för alla minoriteter. Även om de nationella minoriteterna intar en särställning är det av vikt att alla minoriteter, vars medlemmar vill det, kan formulera sitt perspektiv, agitera för sina krav och främja den egna gruppens identitet, kultur och språk. Detta utgör den tredje delen av vår politik för lika rättigheter och utvecklas i avsnitt sex i denna motion.
Att skyddas mot diskriminering är en mänsklig rättighet. Sverige måste säkerställa att vi har ett rättsskydd som inte bara är en papperskonstruktion utan i praktiken erbjuder ett effektivt rättsmedel för den som drabbas.
Det är viktigt att synliggöra att ett effektivt diskrimineringsskydd inte bara syftar till att kompensera och ge upprättelse till den som drabbas. Den fyller i allra högsta grad en handlingsdirigerande funktion. Den arbetsgivare, restaurangägare eller skolledare som vet att avsiktlig eller oavsiktlig diskriminering riskerar att kosta henne hundratusentals kronor kommer att noggrant se till att så inte sker.
Handikappombudsmannen har konstaterat att bristande tillgänglighet är en av de största orsakerna till att funktionshindrade diskrimineras. Sveriges samlade handikapprörelse har i åratal påtalat behovet av en diskrimineringslag som inkluderar bristande tillgänglighet. De lämnas nu besvikna när propositionen presenteras.
Miljöpartiet delar Diskrimineringskommitténs bedömning att arbetsgivare och andra som omfattas av lagens förbud mot diskriminering inte ska få missgynna en person med funktionshinder genom att underlåta att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Att göra detta ska klassas som diskriminering. I en verksamhet där man yrkesmässigt vänder sig till allmänheten bör det kunna krävas att det i möjligaste mån skapas förutsättningar för att funktionshindrade ska kunna ta del av verksamheten. Ett exempel är att kunna ta sig in i en butik och ta del av de varor som erbjuds där.
Regeringen anser nu att frågan om tillgänglighet bör utredas ytterligare. Men i Diskrimineringskommitténs betänkande är frågan grundligt utredd. Det finns ingen anledning att vänta längre. Riksdagen bör begära att regeringen omgående återkommer med ett nytt lagstiftningsförslag.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av diskrimineringslagstiftningen så att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning utgör diskriminering.
Den som anser sig diskriminerad, men inte vill ha eller av andra anledningar inte får stöd av någon av ombudsmännen mot diskriminering, har idag i praktiken mycket små möjligheter att på egen hand driva sin fråga i domstol. På samma sätt har landets drygt tjugo ideella antidiskrimineringsbyråer små möjligheter i praktiken att ta en tvist till domstol. Vid en förlust löper man risken att få stå för motpartens rättegångskostnader. Dessa uppgår idag till mellan 70 000 och 120 000 kronor efter ett instansförfarande i Arbetsdomstolen. Den risken ska vägas mot att ”utdelningen” i form av utdömt skadestånd vid vinst i AD har varit mellan 40 000 och 80 000 kronor.
Till detta kommer att utsikterna att vinna än så länge synes små: av de 20 diskrimineringstvister i AD som rört etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning har den som ansett sig diskriminerad haft framgång endast i tre fall. Tvister som rör sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön, ojämställda löner och diskriminering på grund av föräldraledighet eller könsdiskriminering förekommer i mycket större utsträckning än som vad som syns i AD.
I praktiken har alltså de statliga ombudsmännen, och till viss del fackförbunden, monopol på att driva diskrimineringsprocesser. Visserligen är det svenska ombudsmannasystemet ett kraftfullt vapen mot diskriminering, men det finns ändå flera skäl till att skapa reella möjligheter för privata aktörer att processa i diskrimineringsmål.
Först och främst är ombudsmännens resurser begränsade. Det är inte rimligt att en diskriminerad persons möjlighet att få rätt i domstol är avhängigt av att ombudsmännens tjänstemän har tid att ta sig an ärendet. Redan idag finns exempel på hur anmälningar har hunnit bli preskriberade innan ombudsmannen för etnisk diskriminering har hunnit ta sig an dem.
Vidare är möjligt att en person som blivit diskriminerad av någon anledning inte vill vända sig till en diskrimineringsombudsman. Anledningen kan vara dåliga erfarenheter eller dåligt bemötande.
Slutligen finns det ett egenvärde i att fler aktörer processar i diskrimineringsmål. Den dynamik, i form av sund konkurrens och samverkan, som kan förväntas uppstå mellan diskrimineringsombudsmännen, diskrimineringsbyråer och andra aktörer kommer att driva fram en skarpare processföring och bättre prejudikat. Miljöpartiets grundsyn är att det finns ett egenvärde i att medborgarna inte alltid vänder sig till staten när något är fel, utan att det finns verktyg i samhället för att ta sig an problem på egen hand.
Miljöpartiet föreslår därför att staten inrättar en fond ur vilken diskrimineringsbyråer och andra privata aktörer kan söka pengar för att kunna processa diskrimineringsmål, liknande det förslag som lagts fram i den offentliga utredningen Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56). Fonden bör förvaltas av företrädare för det civila samhället, exempelvis diskrimineringsbyråerna, Advokatsamfundet och Internationella juristkommissionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en fond bör inrättas, ur vilken man ska kunna söka pengar för att täcka rättegångskostnader i diskrimineringstvister.
Sverige bör ta intryck av den modell för diskrimineringstvister som finns i USA. Om den som stämmer ett företag har framgång med sin talan döms företaget att stå för den diskriminerades rättegångskostnader. Om utgången är den motsatta står parterna däremot för sina respektive kostnader. Den som anser sig diskriminerad riskerar således inte att få betala motpartens rättegångskostnader. I Sverige bär den förlorande parten alltid vinnarens rättegångskostnader, oavsett om förloraren är en enskild privatperson eller ett stort företag.
Denna modell har visat sig vara framgångsrik i att möjliggöra att de som diskrimineras kan söka upprättelse genom domstolssystemet. Uppenbart ogrundade stämningar undviks genom regler som bland annat innebär att domstolen vid sådana fall kan ålägga den anklagande parten att betala delar av eller hela det anklagade företagets rättegångskostnader. Exakt vilket motsvarande skydd som vi i Sverige bör ha mot uppenbart ogrundade stämningar återstår att ta ställning till.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för fördelning av rättegångskostnader vid diskrimineringstvister bör reformeras.
I Sverige kriminaliserades hets mot folkgrupp första gången 1948. Genom åren har lagstiftningen ändrats flera gånger, senast år 2003, då lagen kom att omfatta hot och missaktning mot homo- och bisexuella.
Genom åren har domstolarna haft uppgiften att hantera den svåra avvägningen mellan människors rätt till skydd mot hot och våld på grund av sitt ursprung och den grundlagsskyddade yttrandefriheten. Praxis har varit förhållandevis tydlig och polis och åklagare har haft hyfsade riktlinjer att gå efter.
Sedan år 2005 har dock en oroande utveckling skett. Högsta domstolen har genom fyra avgöranden skapat en situation där det råder stor osäkerhet om vad som är straffbart eller inte. I tre av dessa fall har domstolen funnit att dagens hetslagstiftning strider mot den i Europakonventionens artikel 10 skyddade rätten till yttrandefrihet. Det råder nu en osäkerhet i hela rättskedjan om vad som gäller.
I rättsfallet NJA 2005 s. 805 friades pingstpastorn Åke Green i åtalet om hets mot folkgrupp. Green hade i sin predikan, som han bland annat skickade som referat till lokalpressen efter gudstjänsten, anfört att homosexualitet var en sexuell abnormitet och att sådana var som cancersvulster på människokroppen. HD menade att Greens uttalanden visserligen utgjorde hets mot folkgrupp enligt svensk rätt men inte kunde anses vara ett s.k. ”hate speech” i den mening som Europadomstolen har utvecklat begreppet i sin praxis. Enligt Europadomstolen är det endast ”hate speech” som får förbjudas. En fällande dom skulle därför strida mot Europakonventionens skydd för religions- och yttrandefriheten (art. 9 och 10).
Sedan Green-domen har två ytterligare rättsfall utvecklat HD:s tolkning av Europakonventionen i relation till den svenska hetslagstiftningen. I rättsfallet NJA 2007 s. 805 I åtalades den ansvarige för en internetsajt för att inte ha tagit bort inlägg i vilka det bland annat anförts att de män som inte kan avstå från homosexuellt umgänge bör straffas med döden genom att hängas på pålar på stadens torg. Högsta domstolen friade den tilltalade, dock med minsta möjliga majoritet, dvs. tre mot två ledamöter. HD menade att han varken gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp, medhjälp till hets mot folkgrupp eller brott enligt den särskilda lag som reglerar ansvar för elektroniska anslagstavlor (1998:112).
I NJA 2007 s. 805 II var den ansvarige utgivaren för Nationalsocialistisk fronts webbsida åtalad. En artikel om romer på sidan avslutades med följande lösryckta utdrag ur Bonniers konversationslexikon: ”Z. visar en utpräglad parasitkaraktär och en naturlig obenägenhet för hårt eller regelbundet arbete” och ”Z:s främsta förvärvsgrenar äro stöld, tiggeri samt spådoms- och trolldomskonster”. Den tilltalade friades av tre av domstolens ledamöter; två ville fälla.
Vad vi ser är alltså att domstolarna sedan 2005 har höjt ribban betydligt för vad som krävs för att döma någon till hets mot folkgrupp. Religiösa sammanhang har blivit en fristad i vilken nästan vad som helst får sägas med hänvisning till religionsfriheten. Samtidigt har lagens krav på ”missaktning” ersatts av en helsvensk tolkning av Europadomstolens begrepp ”hate speech”. Problemet är att det har ifrågasatts huruvida Högsta domstolen har gjort en riktig bedömning av vad som avses med ”hate speech”.
Europeiska domstolens praxis är omfattande och inte helt konsekvent. Europadomstolen har också uttalat sig om vad ”hate speech” är i det i Green-domen endast i förbigående omnämnda målet Gündüz mot TR (appl. 35071/97). Här understryker Europadomstolen att det till och med kan vara nödvändigt att bestraffa alla uttryck som ”sprider, hetsar till, främjar eller rättfärdigar hat som baseras på intolerans (också religiös intolerans)”, inte minst av hänsyn till – och detta understryker domstolen särskilt – att tolerans och respekt för alla människors lika värde[ighet] (’respect for the equal dignity of all human beings’) utgör grundvalen för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Europadomstolen hänvisar därvidlag (p. 40 som i sin tur hänvisar vidare till p. 22–24) till att hänsyn ska tas till en rad internationella instrument, bland annat en allmän rekommendation (nr 7) från Europarådets kommission mot rasism, främlingsfientlighet och intolerans (ECRI). I den rekommendationen anges att med rasism ska förstås bl.a. ”en uppfattning, grundad på ras, hudfärg, språk, religion, nationalitet eller nationellt eller etniskt ursprung, som rättfärdigar förakt för en person eller en grupp av personer”. Varför dessa Europadomstolens vägledande kommentarer inte skulle kunna tillämpas på motsvarande sätt när det gäller förakt för homosexuella som grupp, särskilt mot bakgrund av Europadomstolens rättspraxis när det gäller homosexuellas rättigheter enligt konventionen, är svårt att förstå. HD nämner emellertid i sin dom i Green-målet inte Gündüz i dessa delar. Därför får vi inte heller något svar på den frågan. Det har anförts att om uttalandena i det ovanstående rättsfallet var ”hate speech”, kan man då verkligen mena att de svenska uttalandena inte var det? Om detta har Ombudsmannen för diskriminering på grund av sexuell läggning skrivit en omfattande artikel (http://www.homo.se/o.o.i.s/2361).
Miljöpartiet menar att hetslagstiftningen är en central del i rättssamhället. Det går inte att bortse från sambandet mellan hets och våld. Genom att tillåta att etniska minoriteter och homosexuella utmålas i offentligheten som hotfulla och mindre värda skapas ett samhällsklimat i vilket vissa upplever det som riktigt och rimligt att gå från ord till handling.
En effektiv hetslagstiftning handlar inte om att inskränka människors åsiktsfrihet. Det ska stå var och en fritt att ha vilka tankar man vill om vem man vill. Vad hetslagstiftningen ska uppnå är att sådana tankar inte agiteras för på ett sätt som ökar risken för våld mot utsatta grupper.
Hets handlar i själva verket ytterst om att avhumanisera en folkgrupp. Den som hetsar vill minska människovärdet hos dem man hetsar mot, antingen i samhällets eller bara i den egna gruppens ögon. Det uttryckliga eller implicita syftet är ytterst att möjliggöra våldsutövning mot den utsatta gruppen.
Den juridiska röra som uppstått måste redas ordning i. I dagsläget är det högst oklart i vilken utsträckning vår hetslagstiftning över huvud taget gäller rent juridiskt – lagen säger en sak medan Högsta domstolen säger en annan. Detta får konkreta verkningar när polis och åklagare ska fatta beslut om ingripanden. Framför allt skyddet för homosexuella har tveklöst urholkats. Det måste i detta läge vara vår uppgift som lagstiftare att se till att Sverige har en fungerande hetslagstiftning som når upp till medborgarnas berättigade krav på förutsebarhet, effektivitet och rättssäkerhet.
Vi föreslår därför att en översyn omedelbart inleds. Uppgiften ska vara att noggrant granska Europakonventionen och Europadomstolens praxis och därefter föreslå en reviderad hetslagstiftning som upprätthåller utsatta gruppers skydd. I förarbetena till den nya lagen måste vi som lagstiftare tydligt ange hur vi förstår Europadomstolens praxis och hur lagen relaterar till begreppet ”hate speech” och till konventionens skydd av yttrandefriheten.
Alternativet – att passivt se på hur människor utsätts för oprovocerat våld – är att blunda både för sambandet mellan hets och våld och för vårt ansvar som lagstiftare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning i syfte att se över hetslagstiftningen.
Arbetet med att skapa ett samhälle där alla i realiteten ges lika rättigheter kräver, som vi visar i denna motion, insatser på många områden. För att samordna dessa insatser och för att samla den kunskap på området som behövs bör en särskild myndighet för lika rättigheter inrättas. Myndigheten bör dels tillföras nya uppgifter, dels överta ett antal uppgifter som idag ligger på Ungdomsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Forum för levande historia och Diskrimineringsombudsmännen.
Myndigheten för lika rättigheter bör ha ett brett mandat att arbeta med strategiska frågor som information, utbildning, metodutveckling, omvärldsbevakning och opinionsbildning. Myndigheten bör bland annat få följande uppgifter.
Utveckla och sprida metoder för mångfaldsarbete på arbetsplatser, skolor, utbildningsanordnare och näringslivet,
Bidragsfördelning till frivilligorganisationer inom antidiskriminerings-, antirasism- och integrationsområdet,
Ett helhetsansvar för statens del i arbetet med att motverka rasism, exempelvis att producera material om hur skolor bäst hanterar främlingsfientliga krafter,
Verkställande av minoritetspolitiken, bland annat förmedlingen av bidrag till minoritetsorganisationerna.
Myndigheten bör vidare överta de uppgifter som inte avser tillsyn eller att företräda enskilda från Diskrimineringsombudsmännen. Ombudsmännen bör inte, som i dag, vara splittrade mellan tillsyn, utbildning, metodutveckling, omvärldsbevakning, kunskapsspridande och opinionsbildning. Det leder till förvirring och oklarheter om en ombudsman ska utöva tillsyn över en lagstiftning som han eller hon tidigare informerat om och utbildat i.
Aktuell och genomarbetad statistik är avgörande för ett effektivt arbete mot rasism och diskriminering. Myndigheten bör därför ges uppdraget att sammanställa och, om det behövs, ta fram statistik och annan forskning om exempelvis hatbrott och diskriminering på arbetsmarknaden.
Genom detta helhetsgrepp får Sverige ett medel för att verkningsfullt få genomslag för sin politik för lika rättigheter och samtidigt effektivt stödja olika offentliga aktörer (statliga myndigheter, kommuner och landsting), liksom enskilda sådana (bland annat lokala antidiskrimineringsbyråer), i deras arbete mot diskriminering och rasism. Jämställdhetsrådet (se motion 2007/08:A402 Ett jämställt samhälle) kommer att ha motsvarande uppgifter inom jämställdhetsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en särskild myndighet för lika rättigheter bör inrättas.
Transpersoner är en grupp som idag är utsatt för såväl fördomar och missaktning som hat och hets. Trots detta utgör inte en gärningsmans syfte att kränka brottsoffret på grund av hans eller hennes könsidentitet eller könsuttryck en grund för att betrakta brottet som hatbrott. En sådan klassificering av brottet möjliggör en straffskärpning. Miljöpartiet menar att könsidentitet bör föras till den uppräkning i 29 kap. 2 § brottsbalken som idag innehåller ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, och sexuell läggning.
Av samma skäl bör brottet hets mot folkgrupp utvidgas till att även omfatta hot och missaktning mot gruppen transpersoner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att transpersoner bör omfattas av hatbrotts- och hetslagstiftningen.
Dagens regler innebär att man bara kan väcka talan om diskriminering om en viss person är diskriminerad och dessutom villig att stå bakom anmälan. Detta är problematiskt, dels eftersom många som diskrimineras inte vågar stå bakom en anmälan, dels eftersom en stor del av den strukturella diskrimineringen på det viset inte innebär att en viss person har diskriminerats.
Diskrimineringsombudsmännens möjlighet till tillsyn är inte ett tillräckligt vapen mot strukturell diskriminering. Det är angeläget att många aktörer kan agera kraftfullt. Ett föredömligt exempel är rättsfallet EEOC v. Abercrombie & Fitch Stores, där en butikskedja som systematiskt undvikit att anställa etniska minoriteter och kvinnor dömdes att genomföra ett omfattande åtgärdsprogram.
Även om en motsvarande möjlighet i Sverige skulle vara ett ovanligt inslag i det svenska rättssystemet så är det en angelägen reform som bör utredas vidare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att talan om strukturell diskriminering bör kunna föras i domstol.
Arbetsdomstolen består i full sittning av två ledamöter från vardera arbetstagar- och arbetsgivarsidan och tre ämbetsmannaledamöter (två jurister och en sakkunnig med särskild erfarenhet från förhållandena på arbetsmarknaden). Vi menar att det i diskrimineringsmål bör säkerställas att domstolen innehar kompetens om diskriminering. I sådana tvister bör därför en särskild ämbetsmannaledamot tillföras med erfarenhet av diskrimineringsfrågor.
Domstolens exakta sammansättning i övrigt vid diskrimineringsmål återstår att ta ställning till.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ändra Arbetsdomstolens sammansättning i diskrimineringstvister.
Resurser bör tillföras antidiskrimineringsbyråerna för att de ska kunna föra statistik som möjliggör jämförelser över tid och mellan olika delar av landet. Vår föreslagna myndighet för lika rättigheter bör ges i uppdrag att samordna och sammanställa statistiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av kvalitativ statistik av anmäld diskriminering från antidiskrimineringsbyråerna.
Myndigheten för lika rättigheter bör ges i uppdrag att utveckla s.k. situation testing som metod i sitt arbete. Situation testing innebär att myndigheten utför kontrollerade tester av exempelvis arbetsgivare genom att sända in fingerade ansökningar i olika namn, svenskklingande och icke svenskklingande, men med lika meriter.
Erfarenheter från bland annat Storbritannien visar att metoden är effektiv i arbetet med tillsyn och att få fram stödbevisning till andra diskrimineringstvister (se vidare SOU 2005:56, Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige 13.7.1). I enlighet med den utredning som DO redovisade år 2005 (dnr. 419-2005 ab. 13) bör myndighetens ramar och möjligheter för att genomföra s.k. situation testing regleras särskilt i lag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att diskrimineringsombudsmännen bör ges möjlighet i lag att genomföra s.k. situation testing.
Den nyinrättade myndigheten för lika rättigheter bör ges i uppdrag att göra en särskild satsning på att motarbeta diskriminering av afrosvenskar, romer och muslimer. Dessa grupper är de som enligt SCB:s och det numera nerlagda Integrationsverkets statistik står längst ifrån arbetsmarknaden och som upplever störst diskriminering i vardagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en särskild satsning på att motverka diskriminering av afrosvenskar, romer och muslimer.
En nödvändig del av ett samhälle som strävar efter lika rättigheter är att utsatta grupper har förutsättningar att själva formulera sitt perspektiv och att aktivt påverka samhället. Endast de som själva drabbas av samhällets normer kan beskriva vad det innebär och vilka åtgärder som behöver vidtas. Staten bör därför säkra ett långsiktigt stöd till företrädare för handikapporganisationerna, RFSL och andra företrädare för HBT-personer samt kvinnors organisering. Detsamma gäller för de etniska minoriteterna, men dessa återkommer vi till som en del av minoritetspolitiken till i avsnitt sex. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stödet bör stärkas till organisationer som företräder de grupper som skyddas av diskrimineringslagstiftningen.
Enligt dagens regler har arbetsgivaren skyldighet att vidta aktiva åtgärder vad gäller diskrimineringsgrunderna kön, etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning.
De aktiva åtgärderna innebär att arbeta målinriktat och i samverkan med arbetstagarorganisationerna med att genomföra rimliga åtgärder för att säkerställa att arbetsförhållandena lämpar sig för alla arbetstagare. Vidare ska arbetsgivaren verka för att alla ges möjlighet att söka lediga tjänster. Miljöpartiet menar att dessa aktiva åtgärder, i enlighet med Diskrimineringskommitténs förslag, ska omfatta samtliga diskrimineringsgrunder.
För utbildningsanordnare är kraven på aktiva åtgärder att upprätta likabehandlingsplaner och att aktivt förhindra och förebygga trakasserier. Även för dessa bör kravet på aktiva åtgärder omfatta samtliga sju diskrimineringsgrunder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetsgivare och utbildningsanordnare bör vara skyldiga att vidta aktiva åtgärder för att motverka diskriminering på samtliga diskrimineringsgrunder.
Som beskrevs inledningsvis kräver en politik för lika rättigheter att varje politikområde genomlyses ur ett likarättsperspektiv. Miljöpartiet föreslår att detta görs fortlöpande och systematiskt men att processen inleds genom att ett antal utredningar granskar politiken, område för område.
Utgångspunkten för sådana granskningar bör vara att undersöka politikens konkreta utfall för samhällets olika grupper. Granskningarna bör grundas på förståelsen om hur strukturell diskriminering fungerar, alltså att våra regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden är utvecklade i ett majoritetssamhälle, att de ofta missgynnar olika minoriteter samt att företrädare för majoritetssamhället i regel är blinda för detta.
För att exemplifiera vilken typ av åtgärder vi menar kan utkristalliseras vid en sådan granskning har Miljöpartiet, i samtal med ett trettiotal intresseorganisationer för olika minoriteter, sammanställt 42 konkreta förslag på hur den generella politiken bör förändras, område för område.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ett antal utredningar bör tillsättas för att granska varje relevant politikområde ur ett likarättsperspektiv.
Det faktum att många elever i dagens skola inte har en helt svensk språkbakgrund innebär att skolan måste anpassas för att säkerställa alla elevers lika rätt till kunskap.
Det finns brister i skolans förhållningssätt till språkutveckling i dag. Modersmålsundervisningen behöver stärkas, dels för att främja flerspråkigheten och dra nytta av den kunskapspotential som finns, dels eftersom förutsättningarna för att eleverna ska lära sig bra svenska förstärks av goda modersmålskunskaper. Skolan behöver också erbjuda ämnesundervisning på modersmål till elever som ännu inte behärskar svenska tillräckligt bra för att tillgodogöra sig ämnesundervisning på svenska språket. Det borde vara självklart att undervisa på ett språk som eleverna förstår.
Se också vår partimotion En grundskola med kvalitet och mångfald, 2008/09:Ub526, där fler förslagspunkter finns.
Barn har rätt till goda kunskaper såväl i svenska språket som i sitt modersmål, i de fall det inte är svenska. Goda kunskaper i modersmålet ger dessutom bättre förutsättningar för att lära sig ett andra språk bra. Att skolan erbjuder en bra modersmålsundervisning är således både en fråga om att barn ska ha rätt till sin kultur och att skapa goda förutsättningar för att alla elever ska utveckla goda kunskaper i svenska språket, vilket är ett av skolans viktigaste ämnen.
Miljöpartiet anser att modersmålsundervisningen måste prioriteras och i större utsträckning erbjudas under ordinarie skoltid. År 2007 var det 56 procent av de berättigade barnen i grundskolan som fick modersmålsundervisning. Det är viktigt att eleven inte känner att de missar för mycket av annan undervisning genom att delta i modersmålsundervisningen. En lösning kan vara att lägga undervisningen vid tillfällen då alla elever får välja vad de vill studera.
I grundskoleförordningen finns också en begränsning som säger att elever har rätt till modersmålsundervisning i som mest sju år. Det är en begränsning som Miljöpartiet vill ta bort, vilket även Skolverket rekommenderat. Fördjupade språkkunskaper anses i andra fall vara en tillgång för samhället, vilket till och med föranlett reformer av antagningssystemet till högskolan. Självklart ska elever som så önskar kunna fördjupa sina kunskaper i modersmålet även efter att ha studerat det i sju år.
Nästan all undervisning i skolorna bedrivs på svenska, något som gör det svårt för barn som ännu inte behärskar svenskan obehindrat att tillgodogöra sig annan undervisning, till exempel matematik. Det gäller framför allt elever som nyligen anlänt till Sverige och som inte har hunnit lära sig svenska språket tillräckligt bra för att hänga med i undervisningen. En elev har rätt att få bra undervisning i matematik även om eleven inte är duktig i svenska. Att undervisningen blir mer effektiv om lärarna talar ett språk som eleverna förstår säger sig själv.
Miljöpartiet anser därför att ämnesundervisning i större utsträckning bör ges på elevernas modersmål. I dag sker detta i mycket liten omfattning, på de flesta håll inte alls. Nyanlända elever som har en god skolbakgrund upplever ofta att deras ämneskunskaper får ligga i träda medan de enbart ägnar sig åt att lära sig svenska. Detta är inte acceptabelt och det är därför viktigt att skolan, samtidigt som man satsar på undervisning i såväl modersmål som svenska språket, också erbjuder ämnesundervisning på modersmålen. De ämnen som framför allt är aktuella är matematik och engelska. Dessutom bör studiehandledning på modersmål erbjudas för att underlätta för eleverna i samtliga ämnen. Det är allra viktigast att elever som anlänt till Sverige under skoltiden får ta del av sådan undervisning.
I dag är det många flerspråkiga elever som inte når kunskapsmålen i olika ämnen. För många av dessa skulle möjligheterna att nå målen öka väsentligt om de fick ämnesundervisning och studiehandledning på modersmålet till dess att eleven kan svenska tillräckligt bra för att få all undervisning på svenska.
Skolorna bör erbjuda ett större utbud av språk som eleverna kan välja. Ofta erbjuds enbart de traditionella språken tyska, franska och spanska. I dagens internationaliserade värld är många andra språk minst lika relevanta. Stora språk som ryska och mandarin blir till exempel allt populärare.
Vi anser att skolorna i ökad utsträckning även bör erbjuda undervisning i språk som talas i det mångkulturella Sverige. Det kan vara betydligt mer relevant för en elev att lära sig kurdiska, finska eller arabiska än till exempel tyska. Förutsättningarna att bli riktigt duktig kan också vara betydligt bättre om man har skolkamrater och vänner att tala med som har språket som modersmål.
Grundskolor får enligt dagens reglering erbjuda språk som det finns rimlig chans att tro att eleverna kan fortsätta studera vid gymnasiet. På gymnasienivå får nya språk erbjudas och ska anordnas om antalet som önskar läsa språket uppgår till minst fem. Miljöpartiet anser att kommuner och andra huvudmän bör arbeta aktivt för att främja intresset bland elever för att läsa andra språk och informera om de möjligheter som finns. Grundskolor och gymnasieskolor bör samarbeta för att erbjuda fler språk som är levande och talas i Sverige.
Nyligen reformerades reglerna för antagning till högskolan så att vissa ämnen väger tyngre än andra vid urval. Sådana kurser är bland annat fördjupningskurser i matematik och kurser i moderna språk. Syftet är att få fler att läsa språk på gymnasiet. Alla språk som läses enligt kursplanen för moderna språk är meriterande. Modersmålsundervisningen har dock en egen kursplan och räknas därför inte som ett extra meriterande ämne.
Miljöpartiet vill att så länge språkstudier är extra meriterande vid antagning till högskolan så ska detta gälla även studier i modersmålet.
Fler elever bör också ges möjlighet att få betyg i sitt modersmål genom prövning. Elever ska ha rätt att få kunskaper i alla språk prövade oavsett om dessa erbjuds i kommunen eller inte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att betyg i modersmål ska vara meriterande vid antagning till högskolan på samma sätt som betyg i moderna språk.
Det är i förskoleåldern som språkutvecklingen är som mest intensiv. Det är dessutom så att barn som har goda kunskaper i sitt modersmål har bättre förutsättningar att lära sig ytterligare ett språk. På så vis gynnas även kunskapsutvecklingen i svenska språket av en satsning på modersmål.
Nästan alla kommuner har barn med ett annat modersmål än svenska i förskolan. Trots detta ges stöd i modersmålet endast i ett åttiotal av Sveriges 290 kommuner. År 2006 fick endast 15 procent av barnen som har ett annat modersmål än svenska modersmålsstöd. Under 1980-talet fick däremot omkring 60 procent av de aktuella barnen motsvarande stöd.
Många kommuner hade 2002 avvecklat modersmålsstödet helt.
Modersmålsstödet är i dag reglerat i läroplanen, där det står att ”förskolan ska sträva efter att varje barn som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet samt sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål”. Men denna skrivning räcker uppenbarligen inte till för att garantera att barnen får den hjälp som de borde få. Skolverket har därför vid flera tillfällen rekommenderat regeringen att förtydliga kravet på kommunerna att anordna modersmålsstöd i förskolan för barn med annat modersmål än svenska. Miljöpartiet anser därför att det behöver utredas hur rätten till modersmålsstödet kan regleras i lag och skärpas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda att rätten till modersmålsstöd i förskolan.
Kunskaper i svenska är många gånger en förutsättning för arbete. De medför att individens möjligheter till egenmakt och självförverkligande ökar. En person utan tillgång till varken det talade eller det skrivna språket i det land där han eller hon bor riskerar att bli marginaliserad och få svårt att utöva och tillvarata sina rättigheter.
Vi anser därför att alla personer som invandrar till Sverige och som inte har tillräckliga kunskaper i svenska språket ska erbjudas utbildning i svenska. Vi vill att detta ska vara en oavvislig rätt. Utbildningen ska anpassas till den enskildes behov och förutsättningar.
Riksrevisionen granskade nyligen sfi och menar att det är okänt om sfi leder till grundläggande kunskaper i svenska och därigenom bland annat stärker deltagarnas ställning på arbetsmarknaden. Riksrevisionens granskning visar att regeringen aldrig tagit initiativ till någon effektutvärdering av sfi, detta trots att skolformen funnits i över 40 år och att verksamheten förväntas bidra till anställning och egen försörjning för deltagarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att göra en effektutvärdering av sfi.
Idag finns det anställda inom offentlig sektor med mycket begränsade kunskaper i svenska. De återfinns i yrkesgrupper som lokalvårdare och skolbespisningspersonal. Inom statlig förvaltning bör ett kompetensutvecklingsprogram initieras för att möjliggöra att anställda inom ramen för sin anställning läser sfi. Det bör utredas om incitament kan skapas för att motivera kommuner att göra motsvarande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett kompetensutvecklingsprogram som möjliggör för anställda i offentlig sektor att läsa svenska för invandrare.
Vår föreslagna myndighet för lika rättigheter bör ges i uppdrag att utveckla kompetenshöjande åtgärder för skolpersonal vad gäller HBT- och genuspedagogik, rasism och diskriminering samt pedagogik kring funktionsnedsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en generell kunskapshöjning bland skolpersonal om HBT- och genuspedagogik, om rasism och diskriminering samt pedagogik kring funktionsnedsättning.
Idag kan ett nyfött barn inte folkbokföras förrän det har fått ett fastställt kön. Detta trots att 5–10 barn årligen föds med oklar könstillhörighet. Denna lagstiftning förstärker föreställningen om att ett könsfastställande bör genomföras omedelbart. Vi menar att folkbokföringslagen bör ändras så att en könlös folkbokföring ska kunna göras i väntan på att ett kön fastställts.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att barn bör kunna folkbokföras utan fastställt kön i väntan på att detta skett.
Enligt Patent- och registreringsverkets praxis krävs intyg om att utredning om diagnostiserad transsexualism för att ett byte av förnamn till ett namn som normalt sett anknyts till det motsatta könet ska accepteras (SOU 2007:16). En människas identitet är nära knuten till hennes förnamn. Miljöpartiets utgångspunkt är att det är upp till var och en att förfoga över sin identitet. Namnlagen bör ändras så att den som är myndig ska vara fri att välja det förnamn som hon eller han vill ha, oavsett vilket kön vi normalt sett associerar till det.
Ytterligare ett problem med dagens utformning av regelverket är att de som korrigerar sitt kön inte kan byta namn förrän de fått ett nytt personnummer, det vill säga mycket sent i processen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att namnlagen bör ändras så att personer som är myndiga kan välja förnamn fritt, oavsett vilket kön namnet oftast associeras med.
Miljöpartiet anser att positiv särbehandling på etnisk grund visserligen innebär ett avsteg från likabehandlingsprincipen men ändå bör vara tillåten under vissa omständigheter.
Den arbetsgivare eller utbildningsanordnare som efter en grundlig analys vill använda sig av positiv särbehandling som en av flera åtgärder för få bukt med en snedfördelning på arbetsplatsen bör inte vara förhindrad att göra det.
Det råder ingen tvekan om att en lång tids diskriminering i samhället har snedvridit sammansättningen på många arbetsplatser och inom många utbildningar. I samhället sker just nu en process där många aktörer söker vägar att motverka diskriminering och hitta kompensatoriska åtgärder för en historisk obalans. I ett sådant arbete kan positiv särbehandling vara en användbar åtgärd.
Det bör dock klargöras att det är en oinskränkt likabehandlingsprincip som bör gälla på sikt. Öppningen för positiv särbehandling bör omprövas löpande och avskaffas när dagens stora samhällsskillnader har börjat gå tillbaka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att etnisk positiv särbehandling bör vara tillåtet på arbetsmarknaden.
Erfarenheter från bland annat USA visar att antidiskrimineringsklausuler är ett kraftfullt verktyg för att åstadkomma förändringar i arbetslivet. I enlighet med förslaget i Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56) bör regeringen anta en förordning som innebär att en sådan ska tillämpas i alla statliga upphandlingar. Regeringen bör också säkerställa att klausulerna följs upp så att en reell press sätts på de upphandlande företagen. En funktion för att stötta myndigheterna i arbetet bör inrättas i Finansdepartementet. Den föreslagna myndigheten för lika rättigheter bör ges motsvarande uppdrag för kommunernas upphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att antidiskrimineringsklausuler bör införas i samtliga statliga upphandlingar.
Enligt Insamlingsstiftelsen IFS Rådgivningscentrum var bara 51 av 203 000 leverantörer till statliga verk och kommuner invandrarägda företag (knappt en halv promille). IFS menar att det i stor utsträckning beror på att nio av tio upphandlingar sker som s.k. direktupphandlingar, där det upphandlade företaget är känt av upphandlaren sedan tidigare. Därmed står sig små och nystartade företag ofta slätt.
Upphandlingsförfarandet är också ofta onödigt krångligt och svårbegripligt, vilket missgynnar personer som inte har svenska som modersmål. Bland annat Landstinget i Dalarna framhålls av IFS som ett föredöme för hur en offentlig aktör kan göra sitt förfarande mer lättillgängligt.
Miljöpartiet menar att ett utvecklingsarbete måste initieras inom offentlig förvaltning för att göra upphandlingsförfarandet mer tillgängligt för alla företagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regler och förfaringssätt för offentlig upphandling bör ändras i syfte att göra den mer tillgänglig.
Idag finns i plan- och bygglagen (3 kap. 3 §) krav på att all nyproduktion ska byggas tillgängligt. Tyvärr är efterlevnaden bristfällig, vilket innebär att otillgängliga byggnader fortfarande produceras. Detta är otillfredsställande och måste åtgärdas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa åtgärder så att plan- och bygglagens intention om tillgänglig nybyggnation följs.
Förslag har framförts om att inskränka flyktingars rätt att bo var de vill under sitt första år med uppehållstillstånd. Syftet är att flyktingmottagandet ska fördelas jämnare mellan landets kommuner och kravet ska kopplas till introduktionsersättningen. Man vill alltså med ekonomiska sanktioner tvinga människor att under sitt första år bo kvar i vissa kommuner, oavsett om de trivs där eller inte.
Miljöpartiet anser att det är oacceptabelt att människor i Sverige inte själva ska få välja bostadsort. Har man fått uppehållstillstånd i Sverige så har man. Om vi skulle tillåta särskilda regler för “den andre” så hotas själva demokratin. En av grundpelarna för det demokratiska samhället är att samma regler ska gälla för alla.
Miljöpartiet tycker att det vore bra om fler kommuner än idag var positiva till invandring. Det är idag alldeles för många kommuner som inte ser möjligheterna som invandring skapar. Det mångkulturella samhället är en resurs för varje kommun att ta vara på. Idag tvekar kommunerna för att de är rädda för segregation och främlingsfientlighet. Men att sätta vissa människor i kommunarrest, beroende på vilket födelseland de har, kommer aldrig att lösa några segregationsproblem. Vi anser att alla kommuner i Sverige ska vara förpliktade att ta emot asylsökande samt att Migrationsverket måste åläggas att samarbeta med asylsökandes och flyktingars vistelsekommuner i syfte att underlätta deras start i Sverige.
Politiker från alla partier pratar ofta om att Sverige inte ska vara ett samhälle med ett “vi och dom”-tänkande. Men då får man också driva politik utifrån den devisen. Hur kan man då motivera att “vi” som är födda i landet ska få bosätta oss var vi vill, men “dom” som är födda i ett annat land ska bli kvotplacerade? Vi vill istället ge alla människor större frihet över deras liv, oavsett om man är född i landet eller inte. Idag har en asylsökande en månads ångerrätt om han eller hon ångrar sitt val av bostadsort. Vi vill utöka den här tiden till minst ett halvår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att värna EBO-principen.
Transsexuella som vill genomgå en könskorrigering och byta juridiskt kön möter åtskilliga problem. Bland annat ställs krav på sterilisering och att personen är ogift och svensk medborgare. Detta är otidsenligt och orimligt.
Miljöpartiet menar att reglerna för könsbyte måste revideras helt enligt följande principer.
Dagens åldersgräns på 18 år ska tas bort. En individuell bedömning ska göras även för minderåriga.
Kravet på sterilisering bör avskaffas. Det föreslagna kravet på avlägsnande av könskörtlar (SOU 2007:16) ska inte införas.
Kravet på att personen i fråga ska vara ogift tas bort.
Könsbyte ska inte enbart vara förbehållet svenska medborgare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för könskorrigering bör ändras.
Som vårdtagare är man i regel i en utsatt position. Det råder ingen tvekan om att bemötandet från vårdpersonalen spelar stor roll för behandlingsresultatet. Om inte vårdapparaten förmår att möta alla på ett korrekt och inkluderande sätt, innebär det att en stor del av befolkningen i praktiken har sämre rätt till sjukvård än majoriteten. Det gäller inte minst på exempelvis ungdoms- och mödravårdsmottagningar, där kunskapen om situationen för till exempel hbt-personer eller personer med utländsk bakgrund kan vara bristfällig.
Socialstyrelsen bör därför ges ett särskilt uppdrag att säkerställa likarättskompetensen inom vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör ges ett särskilt uppdrag att säkerställa likarättskompetensen inom vården.
Självklart är det inte en mänsklig rättighet att få barn. Däremot är det en mänsklig rättighet att inte diskrimineras på grund av sitt civilstånd när det gäller rätten till hjälp med att bli gravid. Ensamstående kvinnor bör därför ges samma möjligheter till hjälp som heterosexuella och lesbiska par har. Det är inte föräldrarnas antal, lika lite som deras kön, som avgör huruvida ett barn får en god uppväxt. Kärlek, ärlighet, respekt, omtanke och trygga och stabila uppväxtvillkor är grundstenarna i barns behov. Allt detta kan också ensamstående erbjuda sina barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ensamstående kvinnor ska kunna få tillgång till insemination inom vården.
Surrogatmödraskap innebär att en kvinna bär ett barn som den biologiska mamman av någon anledning inte själv kan bära i sin egen livmoder. För många kvinnor och samkönade par kan det vara den enda möjligheten att bli biologiska föräldrar. Surrogatmödrar och -barn finns förstås redan i Sverige, bland annat för att det redan idag är tillåtet i många andra länder. Men eftersom Sverige inte har reglerat surrogatmödraskap så faller barnen ibland in i ett juridiskt vakuum, med oklarheter om vilka som är vårdnadshavare.
Miljöpartiet vill att surrogatmödraskap ska utredas. Det finns viktiga etiska frågor som måste övervägas, men utgångspunkten måste vara att det är positivt med fler välkomna barn. I ett sådant utredningsarbete bör vi gå igenom de lagstiftningar och erfarenheter som finns i de olika länder som idag tillåter surrogatmödraskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om surrogatmödraskap.
På många håll i landet utvecklas idag bilpooler. Det är ett kostnadseffektivt och miljövänligt alternativ för många, inte minst storstadsbor. Poolerna bildas både av privatpersoner i samverkan, biluthyrningsföretag och offentliga aktörer, exempelvis kommuner som tillgängliggör sina bilar under kvällar och helger.
För att möjliggöra också för personer med funktionsnedsättning att delta i bilpooler bör incitament, i form av bidrag eller skattelättnader, instiftas för att få en del av bilbeståndet i poolerna anpassade för de mest förekommande funktionsnedsättningarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att incitament bör skapas för bilpooler med bilar som är anpassade för personer med funktionsnedsättning.
I lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik föreskrivs att kollektivtrafiken ska handikappanpassas i den takt och den omfattning som bedöms skälig med hänsyn till syftet och till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna hos dem som utövar trafiken.
Trots ett flertal riksdagsbeslut under de 29 år som gått sedan lagen stiftades är tillgängligheten fortfarande bristfällig i kollektivtrafiken. För personer med funktionsnedsättning i många län går det fortfarande inte att åka med kollektiva färdmedel på samma villkor som andra. Det är en oacceptabelt låg utvecklingstakt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillgängligheten i kollektivtrafiken för personer med funktionsnedsättning behöver förbättras.
Enligt Stiftelsen IFS Rådgivningscentrum har företagare med invandrarbakgrund betydligt svårare med kapitalanskaffning än andra företagare. I en enkätundersökning bland företagare med invandrarbakgrund uppgav samtliga respondenter att de nekats lån på bank eller annat låneinstitut. Samtidigt var överlevnadsgraden för dessa företag efter några år lika hög som andra företag, vilket antyder att långivarna tillämpar kriterier som i praktiken är diskriminerande och inte korrekt bedömer företagets bärkraftighet.
En särskild granskning av eventuell strukturell diskriminering bland banker och låneinstitut bör genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en granskning bör genomföras av eventuell strukturell diskriminering bland banker och låneinstitut.
Möjligheten att få tag i startkapital måste förbättras för företag som drivs av personer med invandrarbakgrund. Idag finns en möjlighet att söka s.k. mikrolån genom Almi Företagspartner, men lånet är endast upp till 100 000 kronor. Det statliga systemet för utgivning av mikrolån till den som vill utveckla sin företagsidé behöver utökas. Som ett led i en särskild satsning på utsatta grupper bör staten även öka sina medel till de redan befintliga systemen för förmedling av riskkapital.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att staten bör utveckla formerna för att ge mikrolån till småföretagare.
Ingen näringsidkare får neka en person inträde eller tillträde till en aktivitet på grund av kön, funktionshinder, etnicitet eller sexuell läggning. Däremot förekommer diskriminering på grund av ålder flitigt i samhället, med hjälp av omotiverade åldersgränser. Det kan gälla nöjeslivet eller idrottsanläggningar, där man fördomsfullt utestänger alla ungdomar för att de anses ”stökiga”. Precis som all annan diskriminering drabbar detta den stora majoriteten som endast vill ägna sig åt nöjesliv eller idrottsaktivitet. Naturligtvis finns åldersgränser som är motiverade, till exempel vid köp av alkohol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att omotiverade åldersgränser ska förbjudas.
Även om idrottsrörelsen har tagit vissa steg är en sexistisk, homofob och rasistisk jargong en del av kulturen inom vissa delar av idrottsrörelsen. Jesper Fundbergs forskning vid Malmö högskola är ett exempel som har visat hur hoten om att vara ”kärringar” eller ”bögar” används vid fostran av pojkar inom fotbollen. Fördelningen av träningstider och resurser mellan pojkars och flickors idrottande är en annan problematik som behöver ett aktivt jämställdhetsarbete för att förändras.
Det är inte rimligt att staten finansiellt stöder verksamheter som tydligt exkluderar stora delar av befolkningen. Ett krav på aktivt arbete mot sexism, homofobi och rasism bör därför kopplas till bidragsgivningen till idrottsrörelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att krav på arbete mot rasism och homofobi bör kopplas till bidragsgivningen till idrottsrörelsen.
Om modern till ett nyfött barn är gift antas hennes make, enligt dagens regler, vara far till barnet. Om modern inte är gift vidtar däremot en omfattande apparat: Mannen måste skriftligen bekräfta faderskapet till sitt barn. Bekräftelsen ska bevittnas av två personer och skriftligen godkännas av modern samt socialnämnden. Socialnämnden är idag formellt sett skyldig att genomföra en utredning, men det skiljer sig mellan olika kommuner vilken omfattning utredningen har. I vissa kommuner är utredningen bara en formsak så länge inga konstigheter upptäcks. I andra kommuner genomförs alltid intervjuer med pappan.
Detta är en orimlig och otidsenlig skillnad i regelverket mellan gifta och ogifta par. Att behöva utsättas för en utredning hos socialnämnden trots att man kanske är sambo med barnets mor sedan många år och har barn ihop sedan tidigare upplevs av många som kränkande.
Regelverket bör ändras på så vis att om modern och den påstådda fadern båda skriftligen intygar att han är far till barnet så presumeras så vara fallet. Någon vidare utredning vidtas bara om det finns särskild anledning till det.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för faderspresumtion bör ändras.
Sveriges regler för prövningen som adoptivföräldrar utesluter inte i sig personer med funktionsnedsättning. Det gör däremot reglerna i, i princip, samtliga relevanta länder från vilka adoption är möjligt. Regeringen bör arbeta aktivt för att förmå dessa länder att ompröva sin reglering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att internationell adoption möjliggörs för personer med funktionsnedsättning.
Mer än 99 procent av alla sexualbrott riktas mot kvinnor. Rätten till sin egen kropp är med andra ord en rätt som inte på något vis är lika för män och kvinnor.
Miljöpartiet menar att dagens lagstiftning är felaktigt konstruerad. Dagens krav på våld, hot eller att brottsoffret varit i ett hjälplöst tillstånd bygger på en gammal föreställning om att kvinnan ständigt är sexuellt tillgänglig, så länge hon inte fysiskt gör motstånd. Vi menar att lagstiftningen istället ska bygga på normen om sexuellt självbestämmande. Dagens lagstiftning bör därför ersättas av en bestämmelse som gör det straffbart att utföra en sexuell handling mot någon mot dennes samtycke.
En sådan lagstiftning skulle också täcka vissa situationer som idag faller utanför lagen. Strålkastarljuset skulle vidare riktas inte bara mot brottsoffrets trovärdighet utan också på hur den tilltalade gjort för att försäkra sig om att samtycke förelåg. Påståendet ”Jag trodde hon var med på det!” ska följas av den befogade frågan ”Vad fick dig att tro det?”
Den nya konstruktionen måste dock upprätthålla dagens rättssäkerhetsprinciper. Det är inte fråga om att delar av bevisbördan ska föras över på den tilltalade. Det är fortfarande åklagaren som helt och hållet har att bevisa att samlaget inte var frivilligt.
Vårt lagförslag utvecklas i partimotion Införande av samtyckeskravet 2008/09:Ju426.
Arbetet mot mäns våld mot kvinnor och barn måste utgå från en könsmaktsförståelse. Denna förståelse, som presenterades i utredningen Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt (SOU 2004:121), ställer frågor om våldets avsikter och ser sambandet mellan fysisk och sexuell våldsutövning och andra former av kontrollerande beteenden samt våldsutövning och könsrelaterade kränkningar.
Det gäller för myndigheter att inte bara söka individuella avvikelseförklaringar till varför vissa män slår, till exempel sociala eller kulturella avvikelser. Mäns våld mot kvinnor måste förstås och ses som ett samhällsproblem som berör oss alla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetet mot mäns våld mot kvinnor bör utgå från en könsmaktsförståelse.
En särskilt våldsutsatt grupp är HBT-personer. 2007 anmäldes över 700 homofoba brott, var drygt 180 var våldsbrott. Politiskt ansvar i en demokrati innebär att det finns kunskap om det allvarliga med hatbrott i samhället. Kunskapen om hatbrott är låg, inte bara hos polis och allmänhet utan också hos de utsatta själva. Många homo- och bisexuella och transpersoner har inte tillräcklig kunskap för att avgöra om de utsatts för ett hatbrott eller vågar inte anmäla. Det behövs en kampanj för ökad medvetenhet – en ”Operation HBT-frid” som syftar till att få fler homo-, bisexuella och transpersoner att anmäla hatbrott och samtidigt öka kunskapen hos allmänhet och myndigheter. Ett liknande projekt, ”Operation Kvinnofrid”, som syftar till att få kvinnor att anmäla kvinnofridsbrott, har genomförts med preliminärt gott resultat och kan tjäna som förebild. Miljöpartiet anser att en sådan kampanj borde genomföras inom ramen för den nya myndigheten som ska arbeta med lika rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett HBT-fridsprogram.
I 2008 års regleringsbrev tog regeringen bort hatbrott som ett särskilt prioriterat område för Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten. Med tanke på att det år 2007 polisanmäldes 3 500 hatbrott, en ökning med 500 brott sedan år 2004, är detta obegripligt. Hatbrotten innebär en särskild otrygghet för alla i de utsatta grupperna och drabbar således indirekt många fler än de direkta brottsoffren. I 2009 års regleringsbrev bör prioriteringen vara återinförd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att hatbrott åter bör bli ett prioriterat område för Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten.
Miljöpartiet anser att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år i samtliga val samt i folkomröstningar. Ungdomar är medborgare, likaväl som vuxna, även om de inte är myndiga. Det finns inget egentligt skäl att koppla rösträtten just till myndighetsåldern. Ungdomar har ju exempelvis ett straffsanktionerat ansvar att följa lagarna även om de inte fyllt 18 år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år.
Majoritetsbefolkningen har gratis tillgång till sin kultur och sitt språk. För minoriteterna är det ett ständigt pågående arbete att upprätthålla de egna traditionerna och den egna identiteten.
Statens främsta ansvar är självklart att säkerställa att ingen inskränkning sker i minoriteternas frihet att upprätthålla sin identitet och sitt kulturliv. Men Miljöpartiet menar att staten också har ett ansvar att underlätta för minoriteterna att upprätthålla sin kultur och identitet. Samhället bör sträva mot att de som vill hålla fast vid den egna gruppens identitet, så långt det är möjligt, ska ha samma förutsättningar att göra det som medlemmarna i majoritetskulturen har. Minoriteternas rätt till identitet och kulturliv får emellertid inte gå emot de mänskliga fri- och rättigheterna.
Dagens minoritetspolitik rör främst de fem nationella minoriteterna romer, judar, sverigefinnar, tornedalingar och samer. Den är nära kopplad till Europarådets två konventioner ramkonventionen om skydd för de nationella minoriteterna och europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). Politiken är angelägen och de nationella minoriteterna intar i kraft av sin plats i svensk historia och sin del i vårt kulturarv tveklöst en särställning bland minoriteterna. Det är dock så att många av de skäl som finns för att säkra de nationella minoriteternas rätt till identitet, språk och kultur också gör sig gällande för andra minoriteter. Utan att rättigheterna för eller hänsynen till de nationella minoriteterna minskas bör minoritetspolitiken därför breddas till att omfatta samtliga etniska minoriteter. Lägg till att vi vill stärka de nationella minoriteterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en minoritetspolitik införs som omfattar alla etniska minoriteter.
I Europarådets rapport om skyddet för nationella minoriteter i Sverige från november 2007 förs ett antal kritiska synpunkter fram. Synpunkterna rör bland annat den långsamma takten i implementeringen av lagstadgad rätt att använda de nationella minoritetsspråken och att det politiska förvaltningsmässiga ansvaret för de minoriteterna varit otydligt. Miljöpartiet menar att Europarådets rapport bör tas på största allvar och att åtgärder bör vidtas för att säkerställa att kritiken följs upp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten att följa upp Europarådets rapport om skyddet för de nationella minoriteterna.
Som berördes inledningsvis i motionen är det avgörande för ett samhälle som strävar efter lika rättigheter att de som anser sig tillhöra etniska minoriteter kan formulera sitt perspektiv och artikulera sina krav. Den naturliga formen för att göra detta är genom olika minoritetsorganisationer. Organisationerna fyller dessutom en viktig roll vad gäller främjandet av den egna kulturen och det egna språket.
Av dessa skäl bör staten bidra till de etniska minoritetsorganisationernas grundläggande finansiering. Det gäller inte minst de minoriteter som av olika anledningar, bland annat diskriminering på arbetsmarknaden, har sämre ekonomiska förutsättningar än majoritetsbefolkningen.
År 2008 delade 53 etniska minoritetsorganisationer på 9,8 miljoner kronor, alltså drygt 185 000 kronor i genomsnitt. Det räcker inte på långa vägar för det breda uppdrag organisationerna har. Anslaget kan jämföras med att 91 ungdomsorganisationer samma år delade på 200 miljoner kronor, det vill säga drygt 10 gånger mer per organisation.
I vissa avseenden är det särskilt angeläget att finansiering till de etniska intresseorganisationerna kan säkras inom Sverige. För somliga organisationer finns det penningstarka krafter i utlandet som gärna stärker sitt inflytande bland grupperingar i Sverige. Det är angeläget att värna minoritetsgruppernas självbestämmande i detta avseende.
Det är också viktigt att minoritetsorganisationerna står fria i relation till staten. Denna bör ställa vissa grundläggande krav på demokratisk styrning och demokratiska grundvärderingar. Stödet ska få användas till att stärka gruppens identitet, kultur och språk, att stärka gruppens inflytande i samhället, att motverka diskriminering och liknande verksamhet. Utöver dessa krav ska organisationerna uppmuntras till att ta egna initiativ i utvecklandet av sin verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att finansieringen till de etniska minoritetsorganisationerna bör stärkas.
På samma sätt som särskilda uppdrag getts vissa högskolor att erbjuda kurser i de nationella minoritetsspråken bör regeringen säkerställa att de tio största minoritetsspråken går att läsa på svensk högskola. Dessa språk är i högsta grad en del av vårt nutida svenska samhälle. Det är angeläget att de går att tillgodogöra sig på högskolenivå, både för människor i och utanför minoritetsgrupperna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillgång till högskolekurser i de tio största minoritetsspråken bör säkras.
Dagens fördelningssystem för bidragen till trossamfunden baseras på trossamfundens egeninsats, antal betjänade per präst/rabbin/imam och tidigare års bidrag. Ingen hänsyn tas till den ekonomiska situation samfunden respektive deras medlemmar har. Många samfund har funnits i landet under lång tid och har byggt upp ansenliga tillgångar, medan andra bygger från noll. Vissa samfund har dessutom en medlemsbas med en svag ekonomi (vilket, som nämndes ovan, till inte oansenlig grad beror på diskriminering på arbetsmarknaden), vilket påverkar både samfundens förmåga att uppbåda egeninsats och att täcka kostnader utöver statsbidraget.
Miljöpartiet menar att det finns anledning att överväga en reformering av fördelningsprinciperna till trossamfunden – detta inte minst eftersom risken är stor att vissa samfund i brist på inhemsk finansiering tvingas vända sig till ekonomiskt starka grupper i utlandet, vilket inte alltid är helt bra. Det finns goda skäl att så långt möjligt verka för ekonomiskt självbestämmande för trossamfunden i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en översyn bör göras av fördelningsprinciperna för bidragen till trossamfunden.
Tanken med Centrum mot rasism är att centret som paraplyorganisation ska samla de etniska minoritetsorganisationerna och andra frivilligorganisationer som arbetar mot rasism och främlingsfientlighet. Funktionen är betydelsefull, såväl för landets organisationer som för staten. Motsvarande konstruktion finns för exempelvis ungdomsorganisationer, handikapporganisationer och inom idrottsrörelsen. Även om Centrum mot rasism dragits med svårigheter har det en oumbärlig roll att spela och har alla förutsättningar att, med en säkrad stabil och långsiktig finansiering, fylla den funktionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stödet till Centrum mot rasism bör återinföras.