Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att skapa fler heltidstjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om insatser i syfte att skapa fler och tryggare fasta anställningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om resursförstärkning till Diskrimineringsombudsmannen för kartläggning i syfte att uppnå jämställda löner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa en solidaritetsbonus till de kommuner som tagit emot flest flyktingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om riktade insatser för att intensifiera antidiskrimineringsarbetet.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet enligt uppställning:
Kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden, samma möjligheter att kunna leva ett självständigt ekonomiskt liv genom en inkomst som det går att leva på. Kvinnor och män ska ha jämlika förutsättningar i arbetslivet oavsett vilken arbetsmarknad de finns på. Detta kräver en uppvärdering av kvinnors självklara rätt till trygga heltidsjobb. De kräver en bra arbetsmiljö som gör det möjligt att jobba fram till pensionen och en lön som det går att leva på.
Nästan lika många kvinnor som män yrkesarbetar i Sverige. Men trots att Sverige räknas som ett av världens mest jämställda länder värderas kvinnors arbete lägre än männens. Kvinnors löner är generellt lägre trots att de har lika lång eller längre utbildning än männen. De yrken och branscher som har högst andel kvinnor betalar lägre löner än de som domineras av män. Inte sällan används kvinnor, men också ungdomar, som flexibilitetsbuffertar på arbetsplatser som anlitas vid behov och vid arbetstoppar. Män betraktas fortfarande som familjeförsörjare. Praktiskt taget alla män har heltider och fasta jobb oavsett om de jobbar i offentlig vård eller i privat handel. Den rättigheten saknar många kvinnor, särskilt inom LO-yrken. Det gäller inte minst de unga och utlandsfödda kvinnorna.
Ofrivillig deltid sänker inkomsten och begränsar kvinnans möjligheter under hela livet. Det leder också till sämre möjligheter till utveckling och frihet i arbetet. Så kan det inte få fortsätta. Att kvinnor tvingas leva med den osäkerhet och de påfrestningar som det innebär att inte kunna försörja sig på sitt arbete är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige.
Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har antalet konkreta åtgärder på jämställdhetsområdet minskat drastiskt. Denna utveckling är oroande. Regeringen har bland annat sänkt kraven på att ta fram jämställdhetsplaner, genomföra lönekartläggning och handlingsplaner för jämställda löner.
Det övergripande jämställdhetspolitiska målet är att kvinnor och män ska samma makt att forma samhället och sina egna liv. Om det målet ska kunna uppnås krävs att regeringen ser strukturerna, förstår sambanden och har en genuin vilja till förändring. I statsministerns regeringsförklaring nämndes jämställdhet två gånger. Några förslag på skarpa åtgärder för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män har emellertid inte lanserats.
Många människor jobbar mindre än vad de skulle vilja. Av alla sysselsatta arbetar var fjärde person deltid; vissa för att de inte vill jobba mer – andra för att de inte får. Enligt Arbetsförmedlingen är ca 41 000 personer deltidsarbetslösa. Majoriteten av dessa är kvinnor. Den huvudsakliga orsaken till varför kvinnor och män har så olika villkor i arbetslivet måste sökas i det traditionella könsrollsmönstret. Kvinnor förväntas fortfarande ta ett huvudansvar för hem och familj. Arbetsgivare vet att de flesta kvinnor kommer att skaffa barn och att det påverkar närvaron på jobbet. Detsamma antas inte hända när män blir föräldrar. Att uppnå jämställdhet i arbetslivet handlar således inte enbart om att stärka kvinnors ställning i arbetslivet utan också om att förändra synen på manligt och kvinnligt.
Samtidigt behöver vi få fler arbetade timmar om vi ska klara välfärden i framtiden. Att pressa tillbaka deltidsarbetslösheten är således bra för alla kvinnor och män som vill jobba mer – och för den framtida tillväxten och välfärden. Branschmässigt återfinns de stora grupperna deltidsarbetslösa inom vård- och omsorgssektorn, handeln, hotell och restaurang samt delar av utbildningssektorn. Inom dessa sektorer dominerar kvinnliga arbetstagare, varför den könsbestämnda deltidsarbetslösheten accentueras också av detta.
Omfattningen av förvärvsarbete och sysselsättningsgrad påverkar allt från utvecklings- och karriärmöjligheter till ersättningar från trygghetssystem och tillgången på kompetensutveckling. Därför är krav på jämställda arbetsvillkor av central betydelse. De som arbetar ofrivillig deltid har, förutom svårigheter att försörja sig på sin lön, en svagare förankring i arbetslivet. Det ofrivilliga deltidsarbetet är ett hinder för jämställdhet.
Det är oacceptabelt att kvinnor tvingas leva med den osäkerhet och de påfrestningar som det innebär att inte kunna försörja sig på sitt arbete. Det är därför viktigt att skapa bra exempel på att det är möjligt att bryta de strukturer som permanentar deltidsfällan. Heltid ska vara en rättighet för både kvinnor och män.
De borgerliga partierna gick till val med budskapet att det ska löna sig att arbeta. I förra höstens budgetproposition försämrade de dock kraftigt villkoren för de deltidsarbetslösa – utan att införa åtgärder för att se till att deltidsarbetande blev heltidsarbetande. Effekten har blivit att många deltidsarbetande har fått rådet att säga upp sig; annars åker de ut ur arbetslöshetsförsäkringen. Det är ingen arbetslinje, det är en bidragslinje.
För att se till att alla som vill får möjlighet att arbeta heltid måste utbudet av heltidsanställningar öka. Just nu förbereder sig arbetsmarknadens parter för att förhandla fram ett nytt huvudavtal för arbetsmarknaden. En av frågorna vid dessa diskussioner är rätten till heltid. Vi socialdemokrater vill att heltid ska vara en rättighet och deltid en möjlighet. Vi menar att i första hand bör de negativa konsekvenser som uppkommer av deltidsarbete lösas inom ramen för partsbaserade förhandlingar och kollektivavtal. Parterna bör ges största möjliga utrymme att genom förhandlingar lösa de problem som finns. En viktig del i arbetet för att åstadkomma en attitydförändring är att lyfta fram goda exempel och skapa förutsättningar för hur vi på bästa sätt kan bryta de strukturer som i dag motverkar heltidsarbete. Bland annat har socialdemokratiska kommuner och landstinget i Dalarna beslutat att föreslå att kollektivavtal tecknas enligt principen heltid en rättighet – deltid en möjlighet. Hofors och Nynäshamn är andra exempel på hur man kan tillämpa en modell som bygger på kollektivavtal och där parterna är överens om att alla nyanställningar och återbesättningar av tjänster som är tillsvidare ska vara på heltid. Sådana avtal kan tjäna som förebilder för större delen av arbetsmarknaden. Vi ser att det finns goda förutsättningar och många fördelar med att lösa frågan avtalsvägen. Om det skulle visa sig att detta inte är tillräckligt är vi beredda att gå vidare och föreslå en lagstiftad rätt till heltid.
För att finansiera vår kompetensstege inom äldreomsorgen (se utg.omr. 9) drar vi ned 100 miljoner kronor på regeringens jämställdhetssatsning.
Vårt mål är att arbetsutbudet ska öka och att fler ska ha en fast anknytning till arbetslivet. För att framtidens välfärd ska kunna garanteras är det viktigt att alla ges möjlighet att arbeta. För att det ska ske under rimliga villkor krävs att arbetsförhållanden och anställningsvillkor är sådana att de som arbetar har en fast anknytning till arbetslivet och en trygghet som gör att de vågar bilda familj eller låna pengar till en bostad.
Andelen tidsbegränsade anställningar har ökat under de senaste 15 åren i alla åldersgrupper men är mest dramatisk bland kvinnor och yngre. En tillfällig anställning kan vara ett sätt att etablera sig i arbetslivet, men det är när olika korta anställningar staplas på varandra under lång tid högt upp i åldrarna som de blir ett reellt problem. I tidsbegränsade anställningar är i regel tillgången till utbildning, utveckling och lärande liksom inflytande sämre än i fasta anställningar. Korta tidsbegränsade anställningar innebär mer ensidiga och monotona arbetsuppgifter, vilket kan påverka hälsan negativt.
Vi menar att huvudregeln på svensk arbetsmarknad ska vara tillsvidareanställningar på heltid. Behoven och önskemålen skiljer sig mellan olika branscher och sektorer och även mellan olika individer.
En förändring i lagen om anställningsskydd som infördes av regeringen den 1 juli 2007 innebär att det inte längre krävs att arbetsgivaren motiverar varför en anställning ska vara tidsbegränsad. I stället infördes en ny anställningsform, tidsbegränsad anställning, som bland annat möjliggör tidsbegränsade anställningar på upp till två år under en femårsperiod. Sammantaget innebär förändringarna att möjligheten för arbetsgivare att hålla personer i korta anställningar har ökat samtidigt som individens anställningsskydd har urvattnats.
Lagen om anställningsskydd tillsammans med kollektivavtal spelar en viktig roll för att skapa balans mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den svenska arbetsrätten är generellt utformad och lagstiftningen kan i allmänhet frångås genom kollektivavtal som möjliggör anpassning till specifika förhållanden i en bransch.
Regeringen ökar otryggheten för de grupper som redan i dag har de sämsta anställningsförhållandena. Då det fortfarande är kvinnor i högre utsträckning än män som har otrygga anställningar riskerar detta att ytterligare öka på orättvisorna utifrån kön. Nedmonteringen av anställningsskyddet innebär tillsammans med försämringarna i a-kassan att skyddet för löntagarna på svensk arbetsmarknad urholkas till en oacceptabel nivå.
Vi vill att så många som möjligt ska omfattas av ett starkt anställningsskydd. Det behövs en begränsningsregel för antalet på varandra följande visstidsanställningar hos samma arbetsgivare. Den tidigare socialdemokratiska regeringen har presenterat en rad förslag som syftar till att stärka anställningstryggheten för visstidsanställda samtidigt som reglerna förenklades.1
Vi är också kritiska till de förändringar som regeringen genomfört och som innebär att företrädesrätten till återanställning nu börjar tjänas in först vid tolv i stället för vid sex månader och att arbetsgivaren inte längre är skyldig att lämna information om lediga arbeten till föräldralediga med visstidsanställning.2 Det sistnämnda innebär ett missgynnande av föräldralediga arbetstagare, vilket går stick i stäv med det skydd mot diskriminering av föräldralediga som den socialdemokratiska regeringen införde.3
Trots många år av arbete för att kvinnor och män ska få lika mycket i lön för likvärdigt arbete är löneskillnaderna fortfarande stora. Vi vill därför initiera en bred utbildning av fackliga företrädare och arbetsgivare runtom på landets arbetsplatser i frågor om könsdiskriminering och vikten av en jämställd arbetsplats och avsätter 10 miljoner kronor för detta 2009. Därutöver vill vi avsätta ytterligare 10 miljoner kronor till den nya ombudsmannen mot diskriminering för att myndigheten ska kunna intensifiera granskningen av jämställdhetsplaner och lönekartläggningar.
Flyktingmottagandet är inte jämnt fördelat över Sverige. Storstadskommuner som Malmö och Södertälje tar emot många flyktingar varje år. Ett fåtal kommuner tar inte emot några flyktingar alls, medan många kommuner har beredskap för att ta emot fler människor än de som faktiskt kommer. Det är naturligt att människor söker sig till kommuner där de har släktingar, vänner eller andra landsmän. Dessvärre kan inte de populära kommunerna med hög andel inflyttare klara bostäder, jobb och kvalitativ utbildning för barnen. Trycket är för hårt, med arbetslöshet, trångboddhet och brister i skolgången som följd.
Därför ska alla Sveriges kommuner kunna ta emot flyktingar. Men det är också viktigt att vägleda dem som är nyanlända så att de lättare kan etablera sig där det finns en efterfrågan på deras kompetens, lediga bostäder och där deras barn kan få en ordnad skolgång med naturlig tillgång till svenska språket.
Flyktingmottagandet i Sverige behöver stöpas om, med den självklara utgångspunkten att alla ska ges en reell chans till egen försörjning och aktivt kunna bidra i samhället. De som fått permanent uppehållstillstånd ska få en individuell handlingsplan.
För att stötta de kommuner som under de senaste åren tagit en stor del av ansvaret i flyktingpolitiken vill vi som en engångsåtgärd införa en solidaritetsbonus. De kommuner som har haft den tuffaste belastningen socialt och ekonomiskt är de kommuner som tagit emot flest flyktingar i eget boende. I avvaktan på ett helt nytt system för flyktingmottagande i Sverige vill vi ge en särskild solidaritetsbonus till dessa kommuner.
Intolerans, fördomar och diskriminering får aldrig begränsa människors möjligheter och ska därför bekämpas. Vi tycker att det är positivt att Sverige får en sammanhållen lagstiftning och ett nytt ombudsmannaämbete. Men det räcker inte. Vi vill stärka antidiskrimineringsarbetet och avsätter därför 10 miljoner kronor till Diskrimineringsombudsmannen.
| [1] | Proposition 2005/06:185 Förstärkning och förenkling – ändringar i anställningsskyddslagen och föräldraledighetslagen. |
| [2] | Proposition 2006/07:111 Bättre möjligheter till tidsbegränsad anställning m.m. |
| [3] | Proposition 2005/06:185 Förstärkning och förenkling – ändringar i anställningsskyddslagen och föräldraledighetslagen. |