2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Utredning om framtidens arbetslöshetsförsäkring 4
5 Fackliga kassor – frivilligt medlemskap 5
6 Arbetslöshetsförsäkringens finansiering 6
6.1 Rätt till skatteavdrag för medlemskap i fackförening och a-kassa 7
7 Inträdeskrav och villkor för ersättning 8
7.1 Medlemsvillkoret 8
7.2 Arbetsvillkoret 8
7.3 Studerandevillkoret 9
7.4 Den överhoppningsbara tiden 10
7.5 Normalarbetstidens beräkning 10
7.6 Bisyssla 10
8 Ersättningsnivåer och ersättningsperioder 11
8.1 Höjning av högsta dagpenningen 11
8.2 Höjning av lägsta dagpenningen 12
8.3 Höjt grundbelopp 12
8.4 Ingen nedtrappning av ersättningsnivån 12
8.5 Icke-diskriminering 13
8.6 Rätt till deltidsstämpling 14
8.7 Karensdagar 14
8.8 Indexering, ersättningsperiod och nivåhöjning 14
8.9 Rätten att begränsa sitt sökande 15
8.10 Möjligheten till en ytterligare ersättningsperiod 15
9 Avslutande resonemang 16
9.1 Aktiv arbetsmarknadspolitik – lika viktigt som regler och
kontroll 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen snarast bör tillsätta en utredning om arbetslöshetsförsäkringen med den inriktning och det uppdrag som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en ändring av finansieringssystemet för arbetslöshetsförsäkringen fr.o.m. januari 2009.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återinföra avdragsrätten för medlemskap i a-kassa och fackförbund fr.o.m. den 1 januari 2009.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa kvalifikationskravet för medlemskap i arbetslöshetskassa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att höja den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen till 916 kr.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att höja den lägsta dagpenningen till 420 kr.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att höja grundbeloppet till 320 kr per dag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att slopa nedtrappningen av ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet, så att ersättningen ligger på 80 % av tidigare lön upp till taket under hela ersättningsperioden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetslöshetsförsäkringen ska vara neutral i förhållande till ålder och familjesituation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återställa rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för deltidsarbetslösa till de regler som gällde fram till den 1 januari 2008.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att minska antalet karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen från sju till fem dagar.
Den borgerliga regeringen har sedan sitt tillträde verkställt strategiska och förödande försämringar av arbetslöshetsförsäkringen. Sammantaget har försäkringen blivit sämre, dyrare och mer orättvis. Nedmonteringen av arbetslöshetsförsäkringen är en bärande del i regeringens långsiktiga strävan att försvaga löntagarna som kollektiv och stimulera framväxten av en låglönearbetsmarknad. I kombination med försämrade möjligheter till utbildning och omskolning, kraftiga besparingar på arbetsmarknadspolitiska insatser och arbetsmiljöinsatser, hårdare krav på arbetssökande och rabatter på arbetskraft i framför allt den privata tjänstesektorn kommer urholkningen av arbetslöshetsförsäkringen på sikt att skapa ett starkt tryck på löntagarna att acceptera väsentligt lägre löner och sämre arbetsvillkor än vad som hittills varit tänkbart.
Men även på kort sikt är effekterna av regeringens försämringar av arbetslöshetsförsäkringen dramatiska. Sedan den borgerliga regeringen påbörjade nedmonteringen av arbetslöshetsförsäkringen har medlemstalet i a-kassorna minskat med drygt en halv miljon. I ett läge då konjunkturen viker och varslen ökar har regeringen alltså bäddat för att ett stort antal människor riskerar att gå ut i arbetslöshet med kraftigt försämrad eller ingen som helst inkomsttrygghet.
De individuella tragedier det riskerar att skapa är skäl nog att kritisera den hårdföra politik regeringen för. Men det är dessutom en samhällsekonomiskt katastrofal politik på flera sätt. De relativt höga ersättningsnivåerna i arbetslöshetsersättningen har bidragit till att dämpa tidigare konjunkturnedgångar genom att hålla efterfrågan uppe. Den funktionen av arbetslöshetsförsäkringen har nu kraftigt försvagats, vilket ökar risken för en fördjupad lågkonjunktur.
Kostnaderna för arbetslösheten försvinner inte heller för att regeringen sparar in på arbetslöshetsförsäkringen. Sveriges Kommuner och Landsting räknar med kraftigt ökade kostnader för försörjningsstöd som en direkt effekt av försämringen av arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen vältrar alltså i praktiken över kostnaderna för arbetslösheten på kommunerna, vilket riskerar att tvinga fram ytterligare nedskärningar i redan hårt slimmade kommunala verksamheter.
Arbetslöshetsförsäkringen var inte perfekt innan den borgerliga regeringen tillträdde, men fundamenten i försäkringen – frivilligt medlemskap, fackligt administrerade kassor, hög grad av gemensam finansiering och inkomstrelaterad ersättning – är en bra grund att bygga framtidens arbetslöshetsförsäkring på. Vi föreslår här en förbättrad och utbyggd arbetslöshetsförsäkring som fyller de viktiga funktioner som är nödvändiga för ett solidariskt och tryggt arbetsliv och samhälle.
En generös arbetslöshetsförsäkring är avgörande för den enskildes trygghet och handlingsutrymme. För löntagarkollektivet som helhet ska försäkringen bidra till att förhindra underbudskonkurrens och att upprätthålla löner på en anständig nivå också i tider av hög arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringens utformning och legitimitet är också avgörande för en flexibel arbetsmarknad som präglas av strukturomvandling, produktivitetsutveckling och rörlighet. Försäkringen måste dessutom kunna fylla en viktig konjunktur- och regionalpolitisk funktion i tider av hög arbetslöshet och då tillfälliga kriser drabbar landsdelar och regioner.
Att förbättra arbetslöshetsförsäkringen så att den återfår sin legitimitet och fyller sina många viktiga funktioner har högsta prioritet för Vänsterpartiet. Arbetslöshetsförsäkringen hade flera brister även innan den borgerliga regeringen tog över. Det räcker därför inte med att återställa försäkringen som den var före valet 2006. Vi behöver en stabil och solidarisk arbetslöshetsförsäkring som bättre motsvarar dagens och framtidens behov.
Den borgerliga regeringen är uppenbarligen inte själv nöjd med hur arbetslöshetsförsäkringen nu ser ut efter två års schackrande med finansiering, avgifter, regelverk och ersättningsnivåer. Försämringarna har redan fått stora konsekvenser för enskildas liv och välfärd: över en halv miljon löntagare har lämnat försäkringen och ytterligare fler har förlorat sin ersättning eller fått veta att de inte längre är berättigade till ersättning på grund av snävare regler. Inför stundande konjunkturnedgång med ökande arbetslöshet kommer effekterna på samhällsekonomisk nivå också att bli märkbara. Den knapphändiga kompensation för de genomförda försämringarna som regeringen presenterade i samband med budgetpropositionen tyder på viss självinsikt, men innebär endast en marginell förbättring av ett i grunden söndertrasat system.
Det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som regeringens enmansutredare Svante Öberg presenterade den 15 maj 2008 blev dock så hårt kritiserat att regeringen själv backat från att genomföra det. Vi välkomnar det beskedet. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin meddelade dock i sammanhanget att en obligatorisk a-kassa, men med annan utformning än Öbergförslaget är vad han helst skulle vilja se i framtiden. Regeringens avsikt är därför att arbetslöshetsförsäkringens framtida utformning ska behandlas i den parlamentariska utredning om socialförsäkringssystemen som planeras. Vänsterpartiet motsätter sig både regeringens intentioner att införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och förslaget att utreda arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med socialförsäkringarna.
Regeringen bör i stället skyndsamt tillsätta en separat utredning om framtidens arbetslöshetsförsäkring, med utgångspunkt i det som anges i motionen nedan, där de fackliga organisationerna ges ett stort inflytande över utformningen av försäkringen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I vår motion med anledning av regeringens höstbudget för 2009 avsätter vi utrymme för en rad förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen, som snabbt skulle få effekt och som inte behöver vidare utredning. Här nedan följer en redogörelse för både skarpa och budgeterade förslag, samt våra utgångspunkter för en utredning om framtidens arbetslöshetsförsäkring.
Vår utgångspunkt är därför att medlemskap i en a-kassa ska vara frivilligt och att a-kassorna ska fortsätta att vara självständiga medlemsorganisationer. Frivilligt medlemskap i fackligt anknutna a-kassor är att föredra framför en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring av flera skäl. Oavsett utformning av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommer svåra gränsdragningsproblem att uppstå: Vilka villkor ska exempelvis vara uppfyllda för att en person ska kunna tvingas till medlemskap i försäkringen och hur ska dessa villkor i sin tur relatera till villkoren för rätt till inkomstrelaterad ersättning? Risken är uppenbar att människor som på goda grunder avstår från medlemskap i en frivillig försäkring tvingas till ett medlemskap de i praktiken inte kommer att ha någon nytta av.
En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kräver också uppbyggnad av nya kontrollsystem. I det delbetänkande som regeringens utredare Svante Öberg presenterade den 15 maj 2008 ska en helt ny myndighet skapas för att administrera och kontrollera den obligatoriska försäkringen. LO, som i sitt remissyttrande avvisar förslaget om obligatorium i sin helhet, påtalar särskilt det administrativa krångel och den integritetsrisk uppbyggnaden av en sådan myndighet kan få. Vänsterpartiet instämmer i den kritiken – staten ska undvika onödig byråkrati och det finns all anledning att vara restriktiv med att bygga upp stora offentliga register med känsliga uppgifter om människors levnadsförhållanden. Även om regeringen nu meddelat att den modell Öberg föreslog inte kommer att genomföras, kvarstår ovan nämnda problem om någon form av obligatorium skulle införas.
Ett annat tungt vägande skäl för att bygga vidare på systemet med frivilliga, fackliga kassor är att dessa redan finns och har en väl fungerande administration och värdefulla kunskaper om villkoren för olika yrken och branscher. Att fackförbunden förvaltar a-kassan är också naturligt mot bakgrund av hur kollektivavtalen och arbetslöshetsförsäkringen fyller kompletterande funktioner för att skydda löntagarna mot social dumpning i den svenska arbetsmarknadsmodellen. För den enskilde framstår det som naturligt att vara medlem i både fack och a-kassa om dessa är kopplade till varandra. Risken om en obligatorisk försäkring införs är att färre då skulle söka medlemskap i facket, vilket allvarligt skulle urholka löntagarnas ställning i förhållande till arbetsgivarna och på sikt underminera legitimiteten i hela kollektivavtalsmodellen.
Utredningen om framtidens arbetslöshetsförsäkring ska ha som utgångspunkt för sitt arbete att behålla och förbättra systemet med frivilliga, fackliga a-kassor.
Om arbetslöshetsförsäkringen åter ska bli en solidarisk försäkring som är attraktiv för löntagare att vara med i krävs att avgiften för medlemskap sänks och att en betydligt större andel av försäkringens finansiering sker via statsbudgeten. Den djupt orättvisa differentiering av egenavgiften utifrån arbetslöshetsnivå i respektive kassa som regeringen infört måste dessutom avskaffas. Det utjämningssystem mellan a-kassorna som regeringen avskaffade 2007 bör också återinföras.
Arbetslöshetsförsäkringen har en stabil finansiering genom arbetsmarknadsavgiften som är en del av arbetsgivaravgifterna, det vill säga i grunden löneutrymme som de anställda avstått för att finansiera gemensamma trygghetssystem. År 2006 finansierade arbetsmarknadsavgifterna cirka 88 procent av den utbetalda ersättningen från försäkringen, och medlemsavgifterna ungefär 12 procent. Vid årsskiftet 2007 chockhöjde regeringen egenavgifternas andel av finansieringen av försäkringen, och minskade statens utgifter med motsvarande belopp. Enligt budgetpropositionen för 2009 beräknas drygt 44 procent av den utbetalda ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen att finansieras av medlemsavgifter, medan statens andel reduceras till 66 procent.
Den höjda avgiftsfinansieringen var inte påkallad av finansiella skäl, tvärtom inbringar arbetsmarknadsavgifterna betydligt mer än vad försäkringen kostar. Det utrymme i statsbudgeten som höjningen av egenavgifterna och de sänkta ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen skapat har regeringen använt för att finansiera en stor del av det så kallade jobbskatteavdraget. Avdraget gäller alla som har inkomst av arbete, men har på grund av sin utformning till största delen gått till höginkomsttagare. Personer med inkomster från pensioner, a-kassa, sjukförsäkring eller annan socialförsäkring är inte alls berättigade till avdraget. Regeringen låter alltså a-kassornas medlemmar – både de som har jobb och de som är arbetslösa – finansiera skattesänkningar som framför allt gynnar höginkomsttagare som har jobb.
Med det differentieringssystem som infördes 2008, och som relaterar avgiften till arbetslöshetsnivå har orättvisan ökat ytterligare. Akademikernas a-kassa, som organiserar de med högst genomsnittliga inkomster och lägst arbetslöshetsrisk, har kunnat sänka sin medlemsavgift till 190 kr/månad (från den 1 juli 2008). Samtidigt har a-kassor med många låginkomsttagare och många deltids- och visstidsanställda tvingats höja sina avgifter. Hotell- och restauranganställdas a-kassa, som organiserar några av de mest lågavlönade anställda på hela arbetsmarknaden har tvingats höja sina avgifter till 413 kr/månad. Solidariteten i systemet har alltså urholkats både genom att medlemmarnas andel av finansieringen ökat relativt statens och genom att de med lägst inkomster och högst arbetslöshetsrisk bär en större relativ andel av försäkringens kostnader jämfört med höginkomsttagare med liten arbetslöshetsrisk.
Det är både ekonomiskt möjligt och politiskt rimligt att återinföra en solidarisk finansiering av arbetslöshetsförsäkringen. Det är dessutom, i kombination med generösare ersättning och regelverk, det bästa sättet att se till att alla löntagare omfattas av arbetslöshetsförsäkringen.
Att återinföra 2006 års modell för finansiering av arbetslöshetsförsäkringen skulle kosta ca 4,7 miljarder kronor år 2009. Det skulle sänka medlemsavgifternas andel av försäkringen till 2006 års nivå och möjliggöra en kraftig sänkning av medlemsavgiften i a-kassorna. Med kassornas administrationskostnader inräknade skulle avgiftsnivån landa på högst mellan 80 och 100 kronor per medlem och månad.
Arbetslöshetsförsäkringen bör finansieras i enlighet med ovanstående modell. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den borgerliga regeringen har inte bara höjt egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Man har dessutom slopat rätten att göra skatteavdrag för medlemskap i såväl a-kassa som fackförbund. Motsvarande avdragsrätt för arbetsgivares medlemskap i arbetsgivarorganisation har däremot lämnats orörd. Det är en inkonsekvens med en tydlig ideologisk udd riktad mot fackföreningsrörelsen. Sambandet mellan priset på en vara eller en tjänst och efterfrågan på densamma är grundläggande i ekonomisk teori. Det är också grundläggande att prisökningar påverkar de med lägst inkomster mest och de med höga inkomster minst. Den borgerliga regeringen var rimligen medveten om det sambandet när den beslutade att chockhöja priset på medlemskap i a-kassan och facket.
Effekterna av avgiftshöjningarna och den slopade avdragsrätten förefaller i alla fall bekräfta teorin: de största medlemsrasen i både a-kassor och fackförbund har drabbat förbund med många lågavlönade och hög andel deltids- och visstidsanställa. Sedan 2006 har Hotell- och restauranganställdas förbund tappat nästan en fjärdedel av sina medlemmar, medan Handels, Fastighets och Transport förlorat omkring 10 procent vardera. Med andra ord, just de som i allra högst grad är i behov av både a-kassa och det stöd ett fackligt medlemskap ger är de som inte längre anser sig ha råd med medlemskap.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att parterna bär huvudansvaret för regleringen av arbetslivet, liksom för att lösa problem och tvister som uppstår på arbetsplatserna. Om denna modell ska fungera och behålla sin legitimitet måste den fackliga organisationsgraden och den fackliga närvaron i arbetslivet vara hög. För oss som värnar om kollektivavtalsmodellen är det därför självklart att se rätten att göra skatteavdrag för medlemskap i fack och a-kassa som samhällsnyttig och därmed en legitim kostnad för staten.
Därför bör avdragsrätten för medlemskap i a-kassa och fackförbund återinföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är rimligt att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring som man kvalificerar sig till genom anställning och som ger ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen.
Ett växande problem på senare år är att alltfler har en så lös anknytning till arbetsmarknaden att de också har svårt att uppfylla villkoren i försäkringen. För att så många som möjligt ska omfattas av försäkringstryggheten bör därför regelverket förbättras på en rad områden.
Lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor 34 § föreskriver att man måste ha arbetat minst 17 timmar i veckan i 4 veckor under en 5-veckorsperiod för att man över huvud taget ska få bli medlem i en a-kassa. Det kan vara svårt att uppfylla det villkoret för den som hänvisas till timvikariat, behovsanställningar eller deltidsjobb. Eftersom det är unga, kvinnor och utlandsfödda som har högst andel både deltids‑ och tillfälliga anställningar blir resultatet att gällande regelsystem verkar strukturellt diskriminerande mot dessa grupper.
Att alltfler, i synnerhet unga, hänvisas till kortvariga otrygga anställningar är ett problem som bör lösas genom stärkt rätt till fasta jobb på heltid i avtal och lagstiftning. Men oavsett framgången i det arbetet är det svårt att se det rimliga i att ställa upp hinder för medlemskap i arbetslöshetsförsäkringen.
Mot bakgrund av det som anförs bör det befintliga kvalifikationskravet för medlemskap i arbetslöshetskassa enligt 34 § i lag (1997:239) om arbetslöshetskassor avskaffas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att ha rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen ska medlemmen ha arbetat ett visst antal timmar. Det är en rimlig grundprincip i enlighet med arbetslinjen. Men arbetsvillkoret måste utformas i relation till hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut och så att det inte diskriminerar grupper av löntagare.
Sedan 2007 krävs 80 timmars arbete i månaden i minst 6 månader under en 12-månadersperiod för att vara berättigad till ersättning från a-kassan. Det alternativa arbetsvillkoret kräver arbete i minst 480 timmar under en sammanhängande tid av 6 månader och minst 50 timmars arbete varje månad. Det innebär att det är mycket svårt för deltids- och visstidsanställda att kvalificera sig till ersättning. För en person med en 50-procentig halvtid räcker det med att vara frånvarande en dag för att gå miste om sin rätt till ersättning. Och i sektorer där man har lägre normalarbetstid än 40 timmar per vecka, vilket exempelvis är vanligt inom vård och omsorg, är det omöjligt att uppfylla arbetsvillkoret om man har en 50-procentig tjänst.
Eftersom kvinnor är överrepresenterade bland både deltidsarbetande och visstidsanställda är detta snäva arbetsvillkor strukturellt diskriminerande mot kvinnor. Men också andra grupper drabbas oproportionerligt hårt av det skärpta arbetsvillkoret. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring konstaterade i rapporten 2007:8 Effekter av förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen: ”De som har påverkats mest av höjningen av antal timmar är enligt arbetslöshetskassorna yngre sökande som är nytillträdda på arbetsmarknaden, deltidsarbetande (framför allt kvinnor), så kallade timanställda vikarier samt de som beviljats halv sjukersättning från Försäkringskassan.”.
Ytterligare en liten, men särskilt utsatt grupp i sammanhanget, är kulturarbetarna, vars möjligheter till trygga fasta anställningar är mycket små. I första hand bör givetvis kulturarbetarnas allmänna villkor förbättras, men så länge arbetsmarknaden för denna grupp ser ut som den gör måste det vara praktiskt möjligt att kvalificera sig till ersättning från a-kassan mellan uppdragen.
Mot bakgrund av det som anförs bör arbetsvillkoret och det alternativa arbetsvillkoret i lagen om arbetslöshetsförsäkring ändras. Utformningen av arbetsvillkoret måste vara så generöst att det finns marginaler för sjukfrånvaro även för deltidsarbetande och visstidsanställda. Den exakta utformningen måste anpassas till den aktuella situationen på arbetsmarknaden och bör därför utredas innan nya regler beslutas.
För både individen och samhället är en högskoleutbildning en bra investering på sikt. Men många nyutexaminerade akademiker har problem att få jobb direkt efter avslutad utbildning. Studerandevillkoret som avskaffades av den borgerliga regeringen 2007 gav arbetssökande, som inte var medlemmar i någon a-kassa, rätt till grundbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen under förutsättning att de varit inskrivna på arbetsförmedlingen under minst 90 dagar under en period om tio månader efter avslutade heltidsstudier under minst ett läsår.
Utan denna möjlighet till ersättning ökar pressen på de studerande att ägna studietiden åt att söka jobb eller jobba vid sidan av, med ökad risk att i stället misslyckas med studierna. I kombination med de låga studiemedlen riskerar den pressen att ytterligare öka på den sociala snedrekryteringen till högskolan, och skapa en än mer ojämlik studiesituation.
Utredningen Samverkan för ungas etablering på arbetsmarknaden (SOU 2006:102) har undersökt villkoren för ungdomar 16–24 år med avslutad gymnasieutbildning. Man pekar på problemet att många ungdomar inte skriver in sig på arbetsförmedlingen, och att incitamenten till att göra det minskar med det avskaffade studerandevillkoret. Det är problematiskt eftersom många unga därmed kommer att bli osynliga i AMS statistik samt att de inte får ta del av samma service som ersättningsberättigade.
Mot bakgrund av det som anförs bör möjligheten att kvalificera sig till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen genom studier återinföras. Den exakta utformningen bör utredas innan nya regler beslutas.
Av olika skäl kan människor som en gång kvalificerat sig till ersättning från a-kassan stå utanför arbetskraften under en period, för att sedan komma tillbaka som arbetssökande. Det gäller exempelvis studerande, personer som drabbats av långvarig sjukdom eller allvarliga skador eller de som vårdat en nära anhörig. Enligt lag (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring behåller man rätten till ersättning under en frånvaroperiod av högst fem år. Det är en förkortning med två år jämfört med vad som gällde år 2006.
För personer som går långa högskoleutbildningar är gränsen på fem år snålt tilltagen. En extra termin eller en period av föräldraledighet räcker för att den intjänade rätten till ersättning ska gå förlorad. I praktiken missgynnar också denna tidsgräns kvinnor, eftersom kvinnor tar ut väsentligt mer av föräldraledigheten än män. Med tanke på att alltfler studerar på högskolor, och att det sker under den period då många också väljer att skaffa barn, bör den överhoppningsbara tiden i arbetslöshetsförsäkringen vara så pass lång att det finns en marginal för exempelvis föräldraledighet under utbildningstiden, utan att rätten till ersättning går förlorad.
Mot bakgrund av det som anförs bör den överhoppningsbara tiden i arbetslöshetsförsäkringen förlängas så att den inte diskriminerar och straffar ut grupper av människor. Den exakta tidsramen måste anpassas till faktiska genomsnittliga studietider och andra relevanta omständigheter och bör därför utredas innan nya regler beslutas.
Med dagens regler beräknas normalarbetstiden på den genomsnittliga arbetstiden under en ramtid av tolv månader. Det innebär att en person som har en visstidsanställning på heltid som varar i 6 månader får en ersättning som beräknas på en halvtidstjänst. Det ger en ersättning som är så låg att den inte går att leva på. Eftersom de som i högst grad är hänvisade till tillfälliga anställningar är lågavlönade kvinnor, ungdomar och utlandsfödda bidrar denna beräkning av normalarbetstiden till att öka på redan existerande strukturella orättvisor på arbetsmarknaden.
Mot bakgrund av det som anförs bör normalarbetstidens beräkning utformas så att den inte diskriminerar deltids- och visstidsanställda. Den exakta utformningen måste anpassas till den aktuella situationen på arbetsmarknaden och bör därför utredas innan nya regler beslutas.
Rätten att kombinera ersättning från a-kassan med inkomster från en bisyssla är viktig för människors möjligheter att ha en fot kvar i arbetslivet även om man förlorar det jobb man har sin huvudsakliga försörjning ifrån. En bisyssla kan också vara vägen in i ett nytt yrke för en person som drabbas av arbetslöshet.
Inte minst för yrkesutövare i kultursektorn kan möjligheten att behålla en bisyssla vara helt avgörande för att kunna ta jobb inom sitt egentliga yrke. I en bransch där fasta jobb är mycket ovanliga kan en bisyssla vara en nödvändig ankarpunkt för att knyta kontakter som kan leda till mer varaktiga jobb inom det egna yrket. Att tvingas välja mellan en sådan bisyssla och ersättning från a-kassan är kontraproduktivt om målet är att gynna försörjning av eget arbete.
Regelverket för godkända bisysslor bör därför vara generöst. Dagens regelverk kräver att en bisyssla ska ha utförts i minst 12 månader för att godkännas i kombination med ersättning från a-kassan. Det är ett för högt ställt krav mot bakgrund av hur arbetsmarknaden ser ut för framför allt kulturarbetare.
Mot bakgrund av det som anförs bör reglerna för bisysslor i arbetslöshetsförsäkringens mening förändras så att den inte motverkar arbetslinjen. Den exakta utformningen måste anpassas till den aktuella situationen på arbetsmarknaden och bör därför utredas innan nya regler beslutas.
Arbetslöshetsförsäkringen ska enligt Vänsterpartiet ge flertalet löntagare 80 procents ersättning vid arbetslöshet. Det är det bästa sättet att garantera en stabil och solidarisk arbetslöshetsförsäkring som ger trygghet åt dem som bäst behöver den.
Den maximala ersättningen som utbetalas från arbetslöshetsförsäkringen är i dag 680 kr per dag eller 14 960 kr per månad. Det motsvarar 80 procent av en månadslön på 18 700 kr. I dagsläget innebär det lågt satta taket att bara 25 procent av löntagarna vid arbetslöshet får ut 80 procent av tidigare lön. Majoriteten av Sveriges metallarbetare, sjuksköterskor och lärare saknar alltså ett fullgott skydd för sin inkomst vid arbetslöshet i dagens försäkring. Det är ett stort hot mot försäkringens legitimitet. Om alltfler är underförsäkrade, drivs de till att skaffa egna tilläggsförsäkringar, enskilt eller i någon kollektiv form. På sikt riskerar en sådan utveckling att urholka betalningsviljan till den gemensamma försäkringen, eftersom den inte levererar den utlovade tryggheten. En sådan utveckling drabbar de med lägst inkomster och störst risk för arbetslöshet hårdast.
För att så många löntagare som möjligt ska vara fullt försäkrade bör den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet därför höjas från 680 kr till 916 kr. Därmed skulle alla med en månadslön på upp till 25 200 kr få ut 80 procent av tidigare lön från a-kassan. Det skulle innebära en avsevärd förbättring av inkomsttryggheten för stora grupper av löntagare och en kraftfull förstärkning av arbetslöshetsförsäkringens legitimitet. Den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen bör höjas till 916 kr. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Också i andra änden av inkomsttrappan behövs förstärkningar. Marginalerna för den som har en låg lön är små, och den inkomstsänkning arbetslöshet innebär riskerar att tippa en redan svag privatekonomi över ända. Den lägsta ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet ligger i dag på 320 kr per dag, eller 7 040 kr för en månad med 22 ersättningsdagar. Den lägsta ersättningen bör höjas till 420 kr per dag, vilket skulle öka månadsinkomsten till 9 240 kr för en månad med 22 ersättningsdagar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Också grundbeloppet i aktivitetsstödet bör höjas. Lägsta nivån i aktivitetsstödet utgår till arbetslösa som deltar i arbetsmarknadspolitiska program men som inte har uppfyllt arbetsvillkoret. I dag ligger ersättningen på 223 kr per dag vilket under en månad med 22 ersättningsdagar blir 4 906 kr. En höjning av grundbeloppet till 320 kr per dag skulle höja inkomsten till 7 040 kr för en genomsnittsmånad. Med utgångspunkt från Försäkringskassans uppskattningar om antalet ersättningsdagar skulle en höjning av lägsta nivån till 320 kr medföra en ökad utbetalning med ca 200 miljoner kronor per helår. Det är alltså en begränsad utgiftsökning från statens synpunkt. Eftersom ersättningen är skattepliktig blir nettoeffekten ännu mindre. För de personer som skulle omfattas av höjningen betyder den desto mer i termer av konsumtionsutrymme och livskvalitet.
Grundbeloppet bör höjas till 320 kr per dag, eller 7 040 kr för en genomsnittsmånad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den borgerliga regeringens ensidiga fokusering på ersättningsnivån och den enskilde arbetssökandes beteende skymmer det faktum att vi sedan 1990-talet har en strukturell arbetslöshet som inga sänkta ersättningsnivåer kan rå på, eftersom den är en funktion av den förda ekonomiska politiken. Ska vi nå målet om full sysselsättning och låg arbetslöshet är det inte ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen utan de finans- och penningpolitiska målen som måste ändras.
Inom de ramar ekonomisk politik och konjunktursvängningar ställer upp för sysselsättning och arbetslöshet spelar dessutom den aktiva arbetsmarknadspolitiken en viktig roll för hur väl omställningen fungerar. En väl fungerande arbetsförmedling som erbjuder relevanta insatser för att rusta arbetssökande för att hitta och behålla en ny anställning har stor betydelse både för den enskilde och för arbetsmarknaden som helhet. Dessvärre har den borgerliga regeringen valt att skära ner på aktiva insatser och stöd till de arbetssökande, och i stället fokuserat på att skapa en hårdare ekonomisk press på arbetslösa. Tanken är att hotet om sänkt ersättning ska öka på den enskildes sökaktivitet, vilket antas öka chanserna att få ett nytt jobb. Men inte heller den tesen håller för en närmare granskning. Det finns inga enkla samband mellan antalet sökta jobb och chansen att faktiskt få ett. Vid sidan av det uppenbara, att enskilda arbetssökandes beteende inte har någon påverkan på arbetslöshetsnivån eller antalet lediga jobb, avgörs den enskildes chanser att få jobb av en rad komplexa faktorer: Ålder, kön, etnicitet, utbildningsnivå, yrkeskvalifikationer och familjesituation för att bara nämna några.
Ersättningsnivåns betydelse är sammantaget kraftigt överdriven i regeringens retorik och syftar mest till att skuldbelägga arbetslösa och individualisera det komplexa samhällsproblem arbetslösheten är. Låga ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen har dessutom flera negativa konsekvenser. Den mest omedelbara är förstås att de ekonomiska klyftorna ökar genom att arbetslösa helt enkelt blir fattiga. Arbetslösa med särskilda svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden riskerar att bli en permanent underklass som står utanför samhället. Låga ersättningsnivåer kan också skapa problem i samhällsekonomin. I lågkonjunktur med hög arbetslöshet riskerar den ackumulerade effekten av kraftigt minskat konsumtionsutrymme ytterligare att förvärra det ekonomiska läget. På sikt påverkar också sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen lönebildningen. Sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen sätter press nedåt på lönerna och stimulerar framväxten av en låglönemarknad.
Det finns alltså många goda skäl för högre ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen än dagens. Problemen med hög arbetslöshet och långvariga arbetslöshetsperioder måste lösas med andra prioriteringar inom den ekonomiska politiken, en aktiv näringspolitik, och en framtidsinriktad utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. På sikt arbetar vi för att skapa ekonomiskt utrymme för en höjning av ersättningsnivån till 90 procent. Det finns inga långsiktigt hållbara argument för att nivån i arbetslöshetsförsäkringen ska vara lägre i dag än på 1980-talet, givet att den ekonomiska politiken medger full sysselsättning. Men i dagsläget prioriterar vi de insatser som är mest effektiva för att förstärka arbetslöshetsförsäkringens legitimitet och minska de ekonomiska orättvisor och risker regeringens försämringar skapat.
Nedtrappningen av ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstödet bör slopas, så att ersättningen ligger på 80 procent av tidigare lön upp till taket under hela ersättningsperioden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en individuell försäkring som ger ersättning baserad på tidigare löneinkomst. Regeringens diskriminerande särregler för ungdomar och de särskilda undantagen för föräldrar till barn under 18 år är främmande fåglar i ett inkomsbortfallsbaserat försäkringssystem. Arbetslöshetsförsäkringen ska vara neutral i förhållande till ålder och familjesituation. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Deltidsarbetslöshet är ett strukturellt problem som den enskilde har mycket liten möjlighet att påverka. Deltidstjänster och tillfälliga anställningar i form av timvikariat är särskilt vanliga inom kvinnodominerade yrken med låg lön. Att den som kan och vill jobba heltid, men endast erbjuds jobb på deltid har rätt att kvarstå som arbetssökande och få ersättning från a-kassan upp till heltid är därmed rimligt, så länge som heltid inte är en lagstadgad rättighet. Regeringens begränsning av rätten att deltidsstämpla till sammanlagt 75 ersättningsdagar innebär en orimlig bestraffning av den enskilde, där a-kassan tidigare stått för mellanskillnaden mellan arbetsutbud och arbetad tid. Det är inte en idealisk lösning på sikt att a-kassan på detta sätt subventionerar arbetsgivares ovilja att inrätta fasta heltidstjänster.
Vänsterpartiet föreslår därför en lagstadgad rätt till heltid för att minimera risken för deltidsarbetslöshet. Men så länge den rätten inte finns måste deltidsarbetslösa ha samma rätt som heltidsarbetslösa att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för den tid de kan, men inte får arbeta.
Rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen för deltidsarbetslösa ska återställas till de regler som gällde fram till den 1 januari 2008. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Självrisken i arbetslöshetsförsäkringen är i dag mycket hög. Ingen ersättning betalas ut under de sju första dagarna, vilket medför en mycket stor inkomstförlust i ett redan utsatt läge. Vi anser att karensdagarna redan nu kan minskas till fem, men att det finns anledning att på sikt minska antalet dagar om det finns ekonomsikt utrymme för det.
Antalet karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen ska minskas från sju till fem dagar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samtliga reformer av ersättningsnivåer, rätten till deltidsstämpling och antal karensdagar är inlagda i Vänsterpartiets budgetmotion för 2009. De statsfinansiella effekterna av reformerna redovisas också i vår motion utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv (2008/09:A385).
Nuvarande regler innebär att regeringen har beslutanderätt när det gäller dagpenningens storlek. I utredningen SOU 1996:150 varnas för att denna ordning leder till en gradvis urholkning av arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen förespråkar en indexering av den högsta dagpenningen i förhållande till löneutvecklingen i samhället. Samma inställning har A-kassornas samorganisation (SO). Vänsterpartiet instämmer i utredningens och SO:s synpunkter. Den rimliga ordningen är att fatta politiska beslut om hur stor andel av löntagarna som ska få ut 80 procent av lönen i ersättning från försäkringen, och att den nivån sedan automatiskt upprätthålls genom indexering av taket.
Frågan om indexering av högsta dagpenning bör ingå i den utredning om arbetslöshetsförsäkringen vi föreslår.
De flesta människor vill i första hand hitta ett nytt jobb på sin hemort eller inom pendlingsavstånd, och inom det yrke de har utbildning för och/eller erfarenhet av. Det är också samhällsekonomiskt rationellt att ta till vara människors kompetens och utbildning, samtidigt som det är slöseri med både arbetsförmedlingens och arbetsgivares tid att människor med helt fel kompetens anvisas till lediga jobb.
Möjligheten att begränsa sitt sökområde geografiskt är viktig framför allt för individen, men också för orter i glesbygd som redan är drabbade av utflyttning. Att från dag ett av arbetslöshet tvingas vara beredd att flytta oavsett livssituation är ovärdigt. Att tvingas slita upp sin familj och lämna sin sociala gemenskap eller bli långpendlare med allt vad det innebär, är oerhört socialt och psykiskt pressande. I synnerhet för familjer med två arbetande vuxna och barn är ett sådant beslut mycket komplicerat och omfattar stora ekonomiska risker och svåra prioriteringar. Det är därför fullt rimligt att den som drabbats av arbetslöshet i första hand ska kunna koncentrera sig på att åter etablera sig på den lokala arbetsmarknaden.
Principen om begränsat sökområde geografiskt och yrkesmässigt under den första tiden av arbetslöshet var praxis på många arbetsförmedlingar fram till 2001, men tillämpningen såg olika ut i olika delar av landet. För att öka rättssäkerheten skrevs därför rätten att begränsa sökområdet under de första 100 dagarna in i lagen år 2001. Lagen skrotades av den borgerliga regeringen år 2007, vilket öppnat för godtycke och oförutsägbarhet i vilka krav som gäller. Det är nu den enskilde arbetsförmedlaren som från dag ett ska avgöra om särskilda skäl talar för att en arbetssökande ska tillåtas begränsa sitt sökande. Vi menar att det är mer rationellt, rättssäkert och humant att ha en tydlig tidsgräns som gäller lika för alla.
Frågan om rätten att begränsa sitt sökande geografiskt och yrkesmässigt under den första perioden av arbetslöshet bör hanteras av den utredning vi föreslår.
I dag saknas möjligheten att få ersättningsperioden förlängd efter 300 dagar. Det finns dock situationer då en förlängning är det mest rationella. En arbetslös (person A) kan börja sin arbetslöshetsperiod med att söka jobb som är lämpliga. Efter en tid beslutar A tillsammans med sin förmedlare om yrkesbyte. Efter genomgången utbildning är A kvalificerad att söka ett betydligt större antal jobb. Just då tar perioden om 300 dagar slut. A ska då skrivas in i jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) i stället för att koncentrera sig på att söka jobb inom sitt nya yrke. Det vore då bättre att A får en ny a-kasseperiod och kanske efter några veckor får tag i ett nytt ledigt jobb. Att överbelasta JUG med personer som nyss fått en utbildning är inte rationellt.
För person B kan det handla om att det vid ersättningsperiodens slut framgår att nya lämpliga jobb inom kort kommer att kunna sökas: ett nytt företag ska öppnas, kommunen beslutar om nyanställningar, ökad efterfrågan bäddar för nyanställningar i ett lokalt företag osv. Även för person B är det då mer rationellt med förlängd ersättningstid än att bli anvisad till JUG.
Det är väsentligt att reglerna i arbetslöshetsförsäkringen är utformade så att de inte i praktiken sätter upp hinder för den enskilde att få en varaktig anställning efter arbetslösheten. Möjligheten till förlängning av ersättningsperioden bör därför behandlas av den utredning om arbetslöshetsförsäkringen vi föreslår.
För att upprätthålla legitimiteten i arbetslöshetsförsäkringen krävs regler och möjligheter till kontroll och sanktioner. För att systemet inte ska bli ensidigt repressivt måste reglerna vara rimliga i relation till rådande arbetsmarknadsläge, och det måste finnas utrymme för hänsyn till lokala och individuella förutsättningar. Dessutom måste Arbetsförmedlingen erbjuda de arbetssökande insatser som verkligen ökar möjligheten att få ett jobb. Att enbart förändra regelverk och ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen utan att också förändra och förbättra Arbetsförmedlingens arbetssätt och utbudet av effektiva arbetsmarkandspolitiska åtgärder är därför knappast meningsfullt.
Den borgerliga regeringen har i praktiken övergett den aktiva arbetsmarknadspolitiken till förmån för en mer repressiv linje. Nedtrappningen av ersättningsnivån från a-kassan, det minskade utbudet av arbetsmarknadsutbildningar och anställningsstöd och strängare krav på att flytta för att ta jobb motiveras med att det är den enskildes sökbeteende som avgör chanserna att få jobb. Inför stundande lågkonjunktur med ökad arbetslöshet meddelar regeringen i sin budgetproposition att Arbetsförmedlingen ska få i uppdrag under 2009 att ytterligare fokusera på att öka de arbetslösas sökaktivitet. Däremot aviseras inga ökade volymer i arbetsmarknadspolitiska program med anledning av de uppskrivna arbetslöshetsprognoserna. Alltfler öppet arbetslösa ska därmed pressas till än hårdare konkurrens om de allt färre jobben under hot om sänkt ersättning. Det fyller knappast någon funktion utöver att disciplinera och bestraffa de arbetslösa.
Det är självklart att en arbetssökande måste söka jobb för att vara berättigad till a-kassa. Men lika viktigt som att vara aktiv och ansöka om jobb är ju att söka sådana jobb man faktiskt har möjlighet att få. Ett ensidigt fokus på antalet sökta jobb är därför meningslöst och rentav kontraproduktivt om syftet är att förbättra matchningen mellan arbetssökande och lediga tjänster. LO har med hjälp av arbetskraftsundersökningarna (AKU) visat en bild av arbetsmarknaden som ett slags kö, vilket ger en mer realistisk bild av den faktiska sökprocessen (källa: Andersson, D.: Vem ansvarar för arbetslösheten (LO 2005)). Varje månad under 2003 fanns i snitt 44 000 jobb att söka. Man kan dela upp dem som sökte dessa jobb i tre grupper. Först de som hade jobb men sökte andra. Dessa är de som är mest attraktiva för arbetsgivarna, och utgjorde 5,2 sökande per ledigt arbetstillfälle. I andra ledet de öppet arbetslösa som utgjorde 4,9 sökande per ledigt arbetstillfälle. I tredje ledet exempelvis studerande som står utanför arbetsmarknaden men vill ha jobb om fler blir lediga. I snitt fanns alltså 13 arbetssökande per ledigt arbetstillfälle varje månad. Bakom den kön kommer de som varit sjuka mer än 90 dagar. Antar man att en ökad sökaktivitet gör att alla arbetssökande söker tio jobb per månad kommer varje arbetsgivare att få 130 ansökningar per jobb. Arbetsgivarna kommer att få över 5 miljoner ansökningshandlingar.
Det är inget som arbetsgivare med vakanser är intresserade av. Tvärtom riskerar de arbetsgivare som dränks i ansökningar från personer som uppenbart sökt lediga tjänster endast för att uppfylla kraven på sökaktivitet att välja bort Arbetsförmedlingens tjänster, och i stället söka efter personal på andra vägar. Det i sin tur minskar chanserna för arbetssökande, med dåliga informella kontaktnät, utan arbetslivserfarenhet eller nyligen invandrade, att få jobb. Kraven på hög sökaktivitet utan seriös matchning är också demoraliserande för de arbetssökande. Personer som söker hundratals jobb utan att ens få komma på en intervju får knappast ökad motivation i sitt arbetssökande. Det är dessutom de som står längst ifrån arbetsmarknaden som missgynnas om sökintensiteten utan genomtänkt matchning ökar i alla grupper. Som LO konstaterar i sin rapport: ”Det elaka i denna process är att ju bättre de attraktiva arbetssökande är på att söka arbete, desto mer minskar sannolikheten för dem som har liten eller medelstor möjlighet att få arbete”.
Om chansen för den enskilde att snabbt hitta ett nytt jobb ska öka måste i stället kvaliteten i sökprocessen öka. Sökprocessen måste vara inriktad på att de arbetssökande ska söka rätt jobb, på rätt sätt och i rätt tid. Här kan arbetsförmedlingens personal innebära ett viktigt stöd om de får rätt uppdrag med tillräckliga resurser. Den individuella handlingsplanen är ett viktigt instrument. En sådan plan ska upprättas så snabbt som möjligt efter inskrivningen och innehålla den sökandes förutsättningar, målsättning och vilka insatser som behövs för att de ska kunna nås. Insatser som praktik, utbildning och andra former av stöd ska kunna sättas in tidigt och i tillräcklig omfattning om det snabbt framkommer att det är en förutsättning för att den sökande ska kunna hitta ett jobb. Man ska inte behöva vara långtidsinskriven för att få en insats om det redan från första dagen är uppenbart att den behövs.
Personer som inte följer handlingsplanen på grund av bristande motivation måste erbjudas adekvat stöd för att orka och kunna aktivera sig. Här finns stora behov av att utveckla bättre metoder och åtgärder. Det kan inte vara ett mål i sig att fler ska stängas av från a-kassan. Tvärtom bör målet vara att färre ska lämna arbetslöshetsförsäkringen för att de blir utförsäkrade och fler därför att de får ett varaktigt arbete med hjälp av de insatser från arbetsförmedlingen de behöver.