Motion till riksdagen
2008/09:A345
av Josefin Brink m.fl. (v)

Krafttag mot skattefusk och social dumpning


v205

1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillsättandet av ett trepartsråd mot skattefusk och social dumpning.1

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör verka för ett socialt protokoll för fackliga rättigheter i EU och utverka juridiskt bindande garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen.2

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska utverka juridiskt bindande garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen i enlighet med vad som utlovades inför Sveriges EU-inträde.2

  4. Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag som innebär att kollektivavtal kan och ska krävas vid all offentlig upphandling i enlighet med vad som anförs i motionen.3

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ratificera ILO:s konvention nummer 94.3

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen i både EU och ILO bör lyfta frågan om ILO-konventionens status gentemot EG-rätten.

  7. Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag som gör huvudentreprenörer ansvariga för underentreprenörers inbetalning av skatter och arbetsgivaravgifter i enlighet med vad som anförs i motionen.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om arbetsgivaransvaret på en alltmer fragmentiserad arbetsmarknad.

1 Yrkandena 1 och 7 hänvisade till SkU.

2 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till UU.

3 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till FiU.

2 Bakgrund

Skatteverket uppskattar att staten går miste om drygt 130 miljarder kronor i skatteintäkter per år, det mesta på grund av medvetet fusk. Detta så kallade skattefel motsvarar fem procent av hela Sveriges BNP, eller vad regeringen under 2008 lagt på hela rättsväsendet, utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken tillsammans.

Moms och inkomstskatt på näringsverksamhet är de största posterna och svartarbete står för den största andelen utebliven skatt med ca 66 miljarder kronor per år. Mest utbrett är fusket inom uthyrnings- och företagsservicefirmor, parti- och detaljhandel, byggindustri, jordbruk, tillverkningsindustri samt restauranger och barer. Dessa sex branscher står för närmare 69 procent av de ej inbetalda skatterna.

Men svartarbete och skattefusk är mer än ett ekonomiskt problem för staten. Oseriösa företagare som struntar i att betala skatt snedvrider också konkurrensen och gör det svårare för dem som vill göra rätt för sig. Skattefiffel och svartjobb sätter också det arbetsrättsliga skyddet i lagar och avtal ur spel och skapar otrygga och farliga arbetsplatser. Utvecklingen i näringslivet mot allt mer slimmade organisationer där allt utom kärnverksamheten köps in av externa underleverantörer och ökningen av personaluthyrningsföretag gör det allt svårare för både fackförbund och myndigheter att överblicka att lagar och regler efterlevs i alla led. Det problemet är särskilt stort i byggbranschen där långa kedjor av underentreprenörer, inte sällan från olika länder, är vanliga.

Den ökade rörligheten över gränserna både inom EU och från andra delar av världen har också orsakat nya problem med fusk och exploatering av arbetare. Det finns företag som satt i system att anställa gästarbetare som saknar kunskaper om sina rättigheter och som därmed kan pressas att gå med på arbetsvillkor långt under gällande lagar och avtal i Sverige. Andra företag har specialiserat sig på att anlita utländska arbetare som förses med F-skattsedlar, trots att det är uppenbart att de i praktiken är anställda. Särskilt cyniskt är utnyttjandet av så kallade papperslösa, gömda flyktingar eller migranter utan arbetstillstånd, vars totala rättslöshet ger arbetsgivare fritt spelrum att erbjuda usla arbetsvillkor och löner som är helt omöjliga att leva av.

Rättsutvecklingen i EU utgör ett allvarligt och akut hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen. Efter EG-domstolens utslag i det så kallade Vaxholmsmålet, och senare Rüffert- och Luxemburgmålen är det osäkert om det är tillåtet enligt EG-rätten för vare sig fackförbund eller offentliga upphandlare att kräva svenska kollektivavtal av utländska företag som verkar i Sverige. Möjligheterna att bekämpa social dumpning har därmed kraftigt försämrats av EG-domstolen.

Skattefusk, svartjobb och social dumpning utgör allvarliga hot mot välfärden, den svenska arbetsmarknadsmodellen och mot tryggheten både för enskilda och för samhället som helhet. Det är därför hög tid att ta ett helhetsgrepp på de här problemen. Det kräver samlade insatser av många olika aktörer. Vänsterpartiet presenterar därför ett förslag till en samlad handlingsplan mot skattefusk och social dumpning.

I motionen Krafttag mot skattefusk och svartarbete (2008/09:Sk636) presenterar vi förslag på förbättrad skattelagstiftning och i motionen (2008/09:Sf332) förslag till regelförändringar för att förbättra papperslösas villkor på arbetsmarknaden.

Här nedan presenterar vi ytterligare sju förslag på åtgärder som tillsammans med ovan nämnda utgör grunden för en samlad strategi mot skattefusk och social dumpning på svensk arbetsmarknad.

3 Trepartssamverkan för schysta villkor

För att bekämpa skattefusk och social dumpning i arbetslivet krävs enkla och begripliga regler, effektiva kontroller av att reglerna följs och kännbara sanktioner. För att alla delar ska fungera effektivt krävs samverkan och informationsutbyte mellan beslutsfattare, myndigheter och arbetsmarknadens parter. Kollektivavtalsmodellen utgör i sig en garant för konkurrens på lika villkor och ett skydd mot fusk och utnyttjande. Fack och arbetsgivarorganisationer spelar därmed per definition en viktig roll i kampen mot ekonomisk brottslighet kopplad till arbetslivet. Det finns också exempel på partssamverkan som särskilt tar sikte på att bekämpa skattefusk och svartjobb. Branschorganisationen ”Byggbranschen i samverkan” bedriver sedan ett antal år ett systematiskt arbete mot skattefusk och oegentligheter i byggsektorn. Bland annat har man tagit initiativ till projektet ID 06 som innebär obligatorisk ID-kontroll på byggarbetsplatser.

Det finns också exempel på lagstiftning och myndighetsinsatser som visat sig framgångsrika. Efter en försöksperiod blev det den 1 januari 2007 lag på att restauranger och frisörer måste föra personalliggare. Skatteverket har också getts möjlighet att genomföra oanmälda kontroller i de aktuella branscherna, där en kontroll av liggaren mot de personer som finns på arbetsplatsen snabbt avslöjar om det finns anställda som det inte betalas skatt för. Skatteintäkterna från de berörda branscherna har ökat väsentligt sedan det infördes. Ett av Ekobrottsmyndighetens prioriterade områden är bekämpningen av ekonomisk brottslighet i den svarta sektorn. Myndigheten arbetar också förebyggande och besitter stora kunskaper om utvecklingen av ekonomisk brottslighet i den svarta sektorn.

Parterna och de aktuella myndigheterna spelar olika men kompletterande roller i kampen mot den svarta sektorns utbredning. Även om parterna inte ska åläggas myndighetsuppdrag ligger det i deras intresse att det arbete de bedriver av eget intresse fungerar och harmonierar med det arbete myndigheterna utför. På motsvarande sätt bör såväl Skatteverket som Ekobrottsmyndigheten ha intresse av att utbyta kunskaper och information med parterna för att förbättra och utveckla sin verksamhet.

Som ett led i en intensifierad bekämpning av svartjobb, skattefusk och social dumpning bör regeringen därför ta initiativ till att samla företrädare för fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer och Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten i ett nationellt trepartsråd. Rådet ska fungera som en arena för utbyte av erfarenheter, för att utveckla effektiva kontrollmetoder, omvärldsanalys och effektiv informationsspridning.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Ovillkorlig rätt att kräva svenska kollektivavtal av utländska företag

Kollektivavtalen är den viktigaste garanten för sund konkurrens och rimliga löner och arbetsvillkor. Där kollektivavtal finns är det också betydligt svårare att undanhålla skatter och arbetsgivaravgifter. Efter EG-domstolens utslag i det så kallade Vaxholmsmålet, och senare Rüffert- och Luxemburgmålen är det osäkert om det är tillåtet enligt EG-rätten att kräva svenska kollektivavtal av utländska företag som verkar i Sverige.

Att företag från andra EU-länder kan konkurrera med svenska genom att erbjuda lägre löner och sämre villkor i övrigt för sina anställda utmanar hela grundidén med kollektivavtal som garant mot underbudskonkurrens. Pressen på svenska löntagare att acceptera sämre villkor kommer att öka om alternativet är att konkurreras ut av företag med lägre personalkostnader. Men risken för skattefusk och svartjobb i svenska företag ökar rimligen också om utländska entreprenörer helt lagligt kan konkurrera med lägre löner.

Det är orimligt att EG-domstolen ska ha rätt att fatta beslut som innebär att fackliga rättigheter urholkas och att utrymmet ökar för svartjobb och skattefiffel. Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 var denna viktiga princip en avgörande fråga för hur fackföreningsrörelsen skulle ställa sig till ett medlemskap. Den dåvarande borgerliga regeringen påstod att man i förhandlingarna med EU-kommissionen fått garantier för att den svenska kollektivavtalsmodellen inte skulle påverkas av ett eventuellt medlemskap. De aktuella domarna i EG-domstolen har visat att de garantierna inte höll. Vill vi skydda kollektivavtalsmodellen och värna principen om schyst konkurrens måste vi därför vägra att anpassa oss efter EG-domstolens utslag, och i stället kräva att de utlovade garantierna för vår modell görs juridiskt bindande.

Det faktum att sådana löften utfärdades vid Sveriges inträde i EU borde vara argument nog för att kräva att det verkligen gäller nu när frågan ställts på sin spets. Men Sverige har också ett förhandlingskort att spela ut gentemot EU eftersom Lissabonfördraget ligger på riksdagens bord för godkännande. Vi har därmed möjlighet att kräva en ändring av fördraget eller ett juridiskt bindande undantag i fördragstexten som villkor för att godkänna fördraget. Eftersom Irland röstat nej till fördraget i nuvarande form, bör fördraget öppnas för omförhandling i enlighet med EU:s egna regler för antagande av fördrag. Sverige har därmed möjlighet att samverka med de fackliga organisationer, däribland Europafacket, ETUC, och andra som vill garantera grundläggande fackliga rättigheter i ett socialt protokoll i fördraget. Genom att använda både vår möjlighet att kräva nationella undantag i enlighet med löftena från 1994 och ett övergripande skydd för fackliga rättigheter i fördraget skulle Sverige kunna garantera både den unika svenska kollektivavtalsmodellen och stärka löntagarnas rättigheter i hela EU.

Sveriges regering ska därför verka för dels att ratifikationen av EU-fördraget avbryts, dels ett socialt protokoll som slår fast att nationellt och internationellt erkända fackliga rättigheter inte kan olagligförklaras av EG-domstolen.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sveriges regering ska också utverka juridiskt bindande garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen i enlighet med vad som utlovades inför Sveriges EU-inträde.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Kollektivavtal vid offentlig upphandling och ratifikation av ILO 94

Varje år köper stat, kommuner och landsting varor och tjänster för runt 400 miljarder kronor. Offentliga upphandlare ställer i dag ytterst sällan några krav på sina leverantörer vad gäller kollektivavtal, efterlevnad av deklarationen om de mänskliga rättigheterna och ILO:s kärnkonventioner.

Innan lagen om offentlig upphandling (LOU) infördes 1992 var det ansett som en självklarhet att en upphandlande enhet inom stat, kommun eller landsting skulle kunna ställa krav på att de entreprenörer som ska utföra tjänster åt oss skattebetalare hade kollektivavtal. Det var en garanti för att entreprenören inte använder försämrade löne- och anställningsvillkor för de anställda som konkurrensmedel. Det garanterade också att stat, kommun eller landsting inte bidrog till att urholka kollektivavtalsmodellen.

Sedan LOU infördes och efter en dom av Kammarrätten i Stockholm (dom 1995-03-28 mål nr 1713-1995) har frågan om rätten att ställa sociala, etiska och miljömässiga krav, bland annat på kollektivavtal, i samband med offentliga upphandlingar varit föremål för debatt. Motståndare till rätten att ställa sådana krav har ofta hänvisat till EG-rätten, trots att LOU aldrig prövats av EG-domstolen.

För att utreda frågan tillsattes Upphandlingsutredningen som kom med sitt slutbetänkande 2006 (SOU 2006:28). Där dras slutsatsen att det inte finns rättsliga hinder i vare sig EG-rätten eller svensk lagstiftning mot att ställa sociala, etiska och miljömässiga krav – inklusive krav på kollektivavtal – vid offentlig upphandling.

I retoriken från den borgerliga majoriteten i riksdagen finns ett starkt stöd för kollektivavtalsmodellen. Trots det har samma majoritet röstat emot förslag från bland annat Vänsterpartiet om att kollektivavtal ska krävas vid offentlig upphandling – i betänkande 2006/07:FiU13 – med motiveringen att saken prövats rättsligt och funnits strida mot LOU. Men faktum är att saken inte prövats i högsta instans, och mot bakgrund av Upphandlingsutredningens resultat finns anledning att anta att kammarrättens dom skulle ändras om så skedde.

Men i grund och botten är frågan ändå politisk och inte juridisk. Det står riksdagen fritt att ändra lagen om offentlig upphandling så att krav på kollektivavtal kan ställas. Det borde vara en självklarhet att stat, kommuner och landsting aktivt deltar i kampen mot social dumpning, utnyttjande av svart arbetskraft och skattefiffel genom att kräva kollektivavtal för att köpa tjänster av privata entreprenörer för skattepengar.

Därför bör regeringen genomföra de förändringar av lagstiftningen som krävs för att kollektivavtal kan och ska krävas vid all offentlig upphandling.

Detta bör riksdagen begära.

6 ILO:s konvention 94

ILO:s konvention 94 slår fast att offentliga myndigheters upphandling ”skall” innehålla klausuler som garanterar arbetare löner, arbetstid och andra arbetsvillkor som inte är mindre förmånliga än de som finns i kollektivavtal för arbete av samma sort i den bransch och i det område där arbetet utförs. Svenska regeringar har sedan konventionen tillkom på 1950-talet ansett att den höga kollektivavtalstäckningen, samt den praxis som gällde före införandet av LOU, gjort en ratifikation av konventionen överflödig. Verkligheten har dock förändrats och allt fler anställda arbetar i dag utan det skydd kollektivavtalet ger. Det gäller både inhemsk och gästande arbetskraft från såväl andra EU/EES-länder som länder utanför Europa.

Därför är det hög tid att Sverige ratificerar konvention 94 i syfte att motverka social dumpning, illojal konkurrens och garantera goda arbetsvillkor för alla som utför arbete för det offentligas räkning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Frågan om huruvida ILO 94 är förenlig med EG-rätten har länge varit omdiskuterad. Den svenska Upphandlingsutredningen förmådde inte ge något entydigt svar. Frågetecknen gällde vissa skillnader mellan EU:s utstationeringsdirektiv och de krav som ställs i konventionen. Sedan utredningen kom med sitt betänkande har frågan ställts på sin spets genom det så kallade Rüffertmålet. Domen slog fast att den tyska delstaten Niedersachsen inte får kräva att företag som tilldelas offentliga kontrakt betalar sina anställda lön enligt kollektivavtalet på orten. Tyskland har inte ratificerat ILO 94, så frågan om EG-rätten och ILO:s konvention 94 kolliderar är alltså inte fullt ut besvarad, men indirekt och utan att egentligen kommentera det, har EG-domstolen underkänt konventionen. De inlagor till EG-domstolen från bland andra Norge, Danmark och Finland, som alla har ratificerat ILO 94, kommenteras över huvud taget inte av domstolen.

Frågan om vilken status ILO:s konventioner i allmänhet ska anses ha gentemot EG-rätten är komplicerad. Rapporten Europarättens inverkan på arbetet i ILO (Linnéa Blommé, 2008) tecknar bilden av den komplexa relationen mellan å ena sidan EU:s institutioner och EG-rätten och ILO och dess konventioner å den andra. Normkonflikter mellan ILO och EU är redan ett faktum, och författaren drar slutsatsen att dessa kommer att bli fler i takt med ökad överstatlighet inom EU. Av rapporten framgår att både ILO och EU:s ekonomiska och sociala kommitté anser att problemet måste lösas genom dialog mellan EU och ILO snarare än genom att EG-domstolen tillåts utforma en praxis genom domar.

Vänsterpartiet instämmer i det resonemanget. Det är uppenbart att den praxis EG-domstolen håller på att etablera i frågor som rör skydd för löntagares rättigheter innebär ett stort hot mot de principer som ILO arbetar efter. ILO är ett FN-organ med hög legitimitet vars konventioner är bindande för de stater som ratificerat dem. Frågan är om det är rimligt att en frihandelsunion ska kunna ogiltigförklara ILO-konventioner som flera av dess egna medlemsstater förbundit sig att följa. Vänsterpartiet anser inte att detta i första hand är en juridisk fråga utan en politisk, och vårt svar på frågan är nej. FN-konventioner till skydd för grundläggande sociala rättigheter ska inte kunna dömas bort av EG-domstolen med hänvisning till fri konkurrens.

Sveriges regering bör därför i både EU och ILO lyfta frågan om ILO-konventioners status gentemot EG-rätten med utgångspunkten att de förra ska respekteras och inte kunna ogiltigförklaras av EG-domstolen.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Skärp huvudentreprenörers ansvar

En alltmer fragmentiserad arbetsmarknad med inhyrd personal och långa kedjor av underentreprenader har lett till växande problem med skattefusk och svartjobb. Enligt Skatteverkets bedömningar är byggbranschen den bransch där svartjobb är allra mest utbrett, men också i städ- och flyttbranscherna är det vanligt förekommande.

Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten upptäcker alltmer avancerade system för att dölja svartjobb och annat skattefiffel genom bluffakturor och många led av mellanhänder. De som utnyttjas som svart arbetskraft i den här sortens företag är inte sällan papperslösa eller gästarbetare från andra länder som har liten eller ingen kunskap om sina rättigheter. De arbetar helt utan det skydd kollektivavtal och lagstiftning ger dem i fråga om arbetstider, arbetsmiljö och så vidare. Förutom att åsamka staten stora förluster genom obetalda skatter och avgifter, skapar den här typen av företag alltså en parallell arbetsmarknad med villkor som är långt sämre än dem som lagar och avtal föreskriver. Det sätter press på löner och arbetsvillkor också på den legala arbetsmarknaden och sätter konkurrensen ur spel i hela branscher.

En brist i dagens lagstiftning är att en huvudentreprenör inte kan hållas ansvarig för villkoren hos en underentreprenör, trots att denne kan göra stora vinster på att köpa en tjänst som uppenbart är för billig för att vara laglig. Ett aktuellt exempel är den hamburgerkedja som i SVT:s Uppdrag granskning avslöjades med att ha anlitat en städfirma som utnyttjade papperslösa för rena slavlöner. Cheferna för hamburgerkedjan slog ifrån sig och menade att de inte haft en aning om förhållandena hos städfirman. Ett annat är de lettiska arbetare som Byggnads upptäckte jobbade för 45 kronor i timmen med rivningsarbeten i Årstaviken i Stockholm. Huvudentreprenören menade att han inte kunde hållas ansvarig för letternas villkor, eftersom han varit helt ovetande om dem.

”Seriösa” företag som själva följer både lagar och avtal kan med andra ord tämligen riskfritt sätta i system att anlita kriminella svartfirmor, och tjäna in mellanskillnaden. Det är ett kryphål i lagen som måste täppas till.

Det är redan i dag fullt möjligt för exempelvis kommuner att anta en upphandlingspolicy som gör huvudentreprenören ansvarig för alla led i en entreprenad. Stockholms stad antog en sådan år 1997, kallad Stockholmsmodellen. Modellen gick i korthet ut på att huvudentreprenören vid bygg- och anläggningsarbeten i upphandlingsavtalet lovade att svart arbetskraft inte skulle användas i något led. Staden hade rätt att göra oanmälda kontroller på arbetsplatserna, och om brott mot avtalet då uppdagades skulle huvudentreprenören betala ett vite till staden. Huvudentreprenören fick genom denna modell ett eget intresse av att inte upphandla tjänster av oseriösa underentreprenörer.

Styrkan med Stockholmsmodellen var att den inte belastade Skatteverket, utan sköttes genom civilrättsliga avtal och kontroller av kommunen och till viss del de fackliga organisationerna. Samtidigt är det en uppenbar svaghet att den här typen av lokala policy dels ger olika villkor i olika delar av landet, dels att en ny politisk majoritet lätt kan ändra den – vilket också skedde i Stockholm när den borgerliga majoriteten tog över år 2006. Det är dessutom långt ifrån enbart i samband med offentliga upphandlingar som problemet med oseriösa underentreprenörer uppstår.

Därför behövs en nationell lagstiftning som reglerar huvudentreprenörernas ansvar för att skatter och sociala avgifter betalas in av de underentreprenörer de anlitar. En modell som har diskuterats är att införa ett entreprenadavdrag, det vill säga att huvudentreprenören betalar in skatter och avgifter också för underentreprenörens anställda i samband med fakturering. Det är en ansvarfördelning som redan gäller på exempelvis arbetsmiljöområdet, där huvudentreprenören vid ett bygg- eller anläggningsarbete samordnar åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på arbetsplatsen.

En lagstiftning som gör huvudentreprenörer ansvariga för att de underentreprenörer de anlitar betalar skatter och arbetsgivaravgifter för sina anställda bör snarast utredas och genomföras.

Detta bör riksdagen begära.

Att se över all relevant lagstiftning i syfte att i högre grad knyta såväl arbetsrättsligt som annat juridiskt ansvar till arbetsplatsen snarare än till arbetsgivaren är överlag en angelägen uppgift för att täppa till de kryphål förändringarna av arbetsmarknaden medfört.

En utredning om de arbetsrättsliga lagarna och andra lagar som reglerar arbetsgivaransvaret bör tillsättas i syfte att tydliggöra spelreglerna på en alltmer fragmentiserad arbetsmarknad.

Detta bör riksdagen begära.

Stockholm den 6 oktober 2008

Josefin Brink (v)

Torbjörn Björlund (v)

Kalle Larsson (v)

LiseLotte Olsson (v)