2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Heltid en rättighet, deltid en möjlighet 4
5 En arbetsmiljö anpassad för kvinnor 5
5.1 Kvinnors belastningsskador 6
5.2 Kvinnor i industrin är särskilt utsatta 6
5.3 Mannen är norm i arbetslivet 7
5.4 Översyn av arbetsmiljölagen ur ett könsperspektiv 7
6 Lönediskriminering av kvinnor 8
6.1 Lönekartläggning och handlingsplaner 8
6.2 Strukturell lönediskriminering 9
6.3 Arbetsvärdering 10
7 Ett jämställt föräldraskap 10
7.1 Bidrag och bonusar ingen lösning 11
8 Tidsbegränsade anställningar 12
9 Barnomsorg på obekväm arbetstid 12
10 Arbetsmarknadsutbildning för kvinnor 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en lagstiftning som gör heltidsarbete till en rättighet och deltidsarbete till en möjlighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Vinnova och Arbetsmiljöverket i uppdrag att tillsammans inventera arbetsmiljön och utveckla arbetsredskap med avseende på kön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av arbetsmiljölagen ur ett könsperspektiv.
Riksdagen beslutar att den nya diskrimineringslagens 3 kap. 10 § ges den lydelse som föreslås i motionen.
Riksdagen beslutar att den nya diskrimineringslagens 3 kap. 11 § ges den lydelse som föreslås i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utvärdering av system för arbetsvärdering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om certifiering av de riktlinjer för arbetsvärdering som lever upp till diskrimineringslagstiftningens krav.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska se över relevanta lagar om rätten till barnomsorg i syfte att anpassa dessa till dagens arbets- och familjeliv.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Arbetsförmedlingen ska få i uppdrag att se över kvinnors respektive mäns tillgång till arbetsmarknadsutbildning i syfte att utjämna könsskillnaderna.
1 Yrkande 8 hänvisat till UbU.
I dagens samhälle finns en ojämlik maktstruktur, en könsmaktsordning, som skapar orättvisor mellan män och kvinnor. Könsmaktsordningen genomsyrar sociala, ekonomiska och politiska strukturer och ger män som grupp omotiverat mycket makt och inflytande. Den ojämlika maktordningen mellan könen resulterar i en orättvis fördelning av status, inflytande, resurser och möjligheter. Generellt sett är män överordnade och har större makt än kvinnor. Den traditionella heterosexuella kärnfamiljen utgör fortfarande normen för arbetsdelningen mellan könen och samhällets olika förväntningar på kvinnor och män. Kvinnor förväntas ta huvudansvar för både det betalda och obetalda arbetet med omsorg om barn och gamla. Förväntningarna på kvinnor både samspelar med och leder till en ojämlik och könssegregerad arbetsmarknad. Ofta förenklas problematiken med den könssegregerade arbetsmarknaden i den offentliga debatten genom att man angriper den offentliga sektorn. Detta är en, i vissa fall avsiktlig, feltolkning.
Utredningen Den könsuppdelade arbetsmarknaden (SOU 2004:43) visar att kvinnors arbetskraftsdeltagande i Sverige är bland det högsta i världen. Detta faktum är viktigt att ha som grund när man talar om den könssegregerade arbetsmarknaden. En omfångsrik, gemensamt finansierad, offentlig sektor har varit och är alltjämt avgörande för möjligheten att skapa ett jämställt samhälle. Kvinnors höga andel förvärvsarbete i Sverige har byggt upp den välfärd och det sociala trygghetssystem vi har i dag. Kvinnors arbete bär till stor del upp offentlig sektor, som också är en grundbult för kvinnors möjlighet till egen försörjning.
Kvinnor och män arbetar inom olika delar av arbetsmarknaden och inom olika yrken och branscher. Medan kvinnor arbetar både i offentlig och privat sektor, befinner sig män till största delen i den privata sektorn. Inkomst- och löneklyftan är en av de tydligaste komponenterna i ojämlikheten på arbetsmarknaden. Kvinnors arbete värderas lägre än mäns arbete. Sett till hela arbetsmarknaden tjänade kvinnor i genomsnitt 84,2 procent av mäns löner år 2006, d.v.s. kvinnor hade 15,8 procent lägre lön än män. Efter s.k. standardvägning, när hänsyn har tagits till att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, arbetstid, arbetar inom olika sektorer och tillhör olika yrkesgrupper, minskar löneskillnaden till 5,3 procent för år 2006 (se Medlingsinstitutets årsrapport 2007).
FN:s kommitté för avskaffandet av diskriminering av kvinnor uttrycker i en rapport från 2008 sin oro över den stora yrkessegregationen och löneklyftan mellan kvinnor och män. Kommittén ber därför Sverige att prioritera förverkligandet av reell jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Sverige uppmanas att följa utvecklingen genom att bl.a. dels samla in och analysera uppgifter uppdelade på kön, kompetens, deltids- respektive heltidsarbete inom olika sektorer, dels kartlägga konsekvenserna av de åtgärder som vidtagits och de resultat som uppnåtts. Sverige uppmanas även att vidta aktiva och konkreta åtgärder för att komma till rätta med yrkessegregationen, både horisontellt och vertikalt, samt att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Förutom könsmaktsordningen påverkar konflikten mellan arbete och kapital kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren har för att maximera sin vinst ett intresse av att hålla nere lönerna, av att skapa flexibilitet genom deltidsanställningar och vikariat samt av att motsätta sig arbetstidsförkortningar. Det är ett tryck som läggs på samtliga löntagare på arbetsmarknaden, men styrkepositionerna inom löntagarkollektivet ser olika ut. Den maktordning som finns på grund av kön gör att arbetsgivaren kan pressa kvinnor hårdare än män. Den maktordning som finns på grund av klass gör att arbetsgivaren pressar LO-anställda hårdare än Saco-anställda. Den strukturella rasismen gör att arbetsgivaren pressar ner villkoren för utlandsfödda och deras barn mer än för inrikesfödda och deras barn. Arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för att arbeta mot diskriminering, men även politiken måste bli bättre på att ta ett övergripande ansvar för dessa frågor. Vänsterpartiets politik syftar till att bryta ned könsdiskriminerande strukturer i arbetslivet och skapa förutsättningar för både kvinnor och män att förvärvsarbeta och ta ansvar för det obetalda omsorgsarbetet, på lika villkor.
Sett över veckans alla dagar arbetar kvinnor och män lika många timmar per dag. Skillnaden är att kvinnor arbetar mer obetalt och män mer betalt. Män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Enligt arbetskraftsundersökningen (AKU) år 2007 utfördes 138,6 miljoner timmar förvärvsarbete per vecka på marknaden av kvinnor och män i åldern 15–74 år. Av dessa timmar svarade kvinnor för 42 procent och män för 58 procent. I alla sektorer och yrken arbetar kvinnor deltid i större utsträckning än män. Kvinnor arbetar deltid dels av arbetsmarknadsskäl, dvs. att arbetsgivaren endast erbjuder deltidsanställning, dels för att de själva av olika anledningar valt att inte jobba heltid. Vi utvecklar resonemang och förslag till beslut nedan, samt i motionerna Arbetstider och Individualiserad föräldraförsäkring samt i motionen med anledning av regeringens budgetproposition 2008/09:1. Arbetsgivare, i både privat och offentlig sektor, hänvisar oftare kvinnor än män till deltidsarbete. Kvinnors deltidsarbete är både orsak till och en konsekvens av att kvinnor utför en större del av det obetalda arbetet med hem och barn. Deltidsarbete ger en lägre månadsinkomst eftersom arbetet omfattar färre timmar. Dessutom är timlönen lägre för deltidsarbetande. Vidare har deltidsanställda mindre inflytande på arbetsplatserna, får mindre kompetensutveckling och sämre möjligheter till befordran, vilket i sin tur ytterligare försämrar löneutvecklingen. Förutom lägre arbetsinkomst innebär deltidsarbetet att ersättningen från socialförsäkringssystemen och den framtida pensionen blir lägre. Deltidsarbetet har tydliga köns- och klassaspekter samt etniska aspekter som hänger nära samman med övergripande maktstrukturer på arbetsmarknaden och i samhället i stort. Det är därför av stor vikt att genomföra förändringar som minskar alla former av deltidsarbete om vi vill skapa förutsättningar för ett jämställt, icke-diskriminerande och demokratiskt arbetsliv.
Regeringens politik riskerar tvärtom att fördjupa de ojämlika maktstrukturerna. De kraftiga försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och arbetsmiljöarbetet slår hårt mot kvinnors ekonomi. Begränsningen för deltidsarbetslösa personers möjlighet att få a-kasseersättning på deltid drabbar framför allt kvinnor eftersom en majoritet av de deltidsarbetslösa, tim- och behovsanställda är kvinnor. I kombination med att regeringen förvägrar människor försörjningsmöjligheter kommer alltfler av de deltidsarbetslösa och behovsanställda att få svårigheter att uppfylla arbetsvillkoret och kanske lämna a-kassan till följd av de förhöjda avgifterna. Vid arbetslöshet kommer de då att stå helt utan rätt till inkomstrelaterad ersättning. Det är en cynisk politik som syftar till att pressa ned priset på kvinnors arbete och öka otryggheten i arbetslivet.
De allra flesta människor vill jobba heltid för att kunna försörja sig. För att ge kvinnor samma möjligheter i arbetslivet som män vill Vänsterpartiet att rätt till heltid ska vara huvudregel i LAS (lagen om anställningsskydd). Anställningar på deltid ska kunna ingås om det finns särskilda skäl och de ska då ha ett fast arbetstidsmått som är reglerat mellan parterna på arbetsmarknaden. Heltidsarbete ska vara en rättighet och deltidsarbete en möjlighet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsfördelningen mellan könen sätter tydliga spår i arbetslivet. Kvinnor och män befinner sig till stor del inom olika yrken och branscher. Detta brukar benämnas som den könssegregerade arbetsmarknaden. Hälften av kvinnorna arbetar i offentlig sektor och hälften i privat sektor medan 80 procent av männen arbetar i privat sektor. De yrken och branscher som domineras av män tenderar att vara högre avlönade än de kvinnodominerade oavsett grad av ansvar, utbildning etc. Inom samma yrkesgrupper återfinns kvinnor oftare på lägre befattningar med lägre löner, medan män i större utsträckning har chefspositioner. Trots att könssegregeringen på arbetsmarknaden är stark har könsuppdelningen minskat något under nittiotalet. Det är kvinnorna som har breddat sina yrkesval framför allt till många mansdominerade yrken som kräver högre utbildning. Män har dock inte gjort större inbrytningar på några kvinnodominerade områden (se SOU 2004:43 Den könsuppdelade arbetsmarknaden). För att vända den skeva utvecklingen måste lönerna i de kvinnodominerade yrkena höjas. Vidare måste arbetsvillkoren och arbetsmiljön förbättras. Men det utesluter inte parallella och mer riktade strategier för att bryta könsuppdelningen. Den förra regeringens arbete som bedrevs med Skolverket, Högskoleverket och Arbetsmarknadsverket som viktiga aktörer handlade i stor utsträckning om att försöka påverka arbetstagarna till att göra otraditionella yrkesval. Vänsterpartiet menar också att tydligare fokus måste läggas på arbetsgivarna och deras ansvar. Det kan exempelvis handla om att se över den fysiska utformningen av arbetsplatser och hjälpmedel, att aktivt arbeta med den psykosociala arbetsmiljön och att arbeta mer aktivt med rekrytering och kompetensutveckling.
Värk i leder och muskler tillhör de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Ett stort antal av dessa fall orsakas av s.k. belastningsergonomiska faktorer i arbetslivet och kan alltså förebyggas (se Work-related muscoloskeletal disorders – exposure assessment and gender aspects, Catarina Nordander, 2004).
Dubbelt så många kvinnor som män får belastningsskador på jobbet. Huvudorsaken är att kvinnor har mer ensidiga arbetsuppgifter och att de mer sällan än män kan bestämma sin egen arbetstakt. Men det går inte att peka ut en enskild orsak till att kvinnor i högre grad drabbas av belastningsskador och dessutom blir mycket sjukare än män (se Work-related muscoloskeletal disorders – exposure assessment and gender aspects, Catarina Nordander, 2004). Ofta är det svårt att jämföra kvinnors och mäns arbete eftersom det är vanligt att de utför olika arbetsuppgifter trots samma titel. Det är också vanligt att männen avancerar till andra arbetsuppgifter efter ett par år medan kvinnorna blir kvar. Dessutom blir den fysiska belastningen för kvinnor större vid kroppsarbete då de oftast har lägre muskelmassa än män. Att kvinnor i stor utsträckning dubbelarbetar genom att ta det största ansvaret för hem och barn kan vara en annan bidragande orsak. Kvinnor får helt enkelt inte samma chans till återhämtning på sin fritid som män. Att kvinnor drabbas av belastningsskador i högre utsträckning än män är ett arbetsorganisatoriskt problem. Förutom tunga lyft, obekväma och ansträngande arbetsställningar och arbetsrörelser kan ett högt arbetstempo och stress bidra till förslitningsskador. En rapport från LO (Arbetsmiljön 1991–2003. Klass och kön) visar att möjligheten för kvinnor att påverka villkoren i arbetet har minskat drastiskt mellan 1991 och 2003. Under samma period fick också fler kvinnor ett enformigt arbete och färre kunde ta en kort paus. De kvinnor som ansåg att arbetet var påfrestande tungt ökade från 44 till 52 procent. År 2003 svarade 60 procent av kvinnorna att de var uttröttade av sitt arbete. Detta kan inte uppfattas som annat än ett strukturellt fel i organisationen av arbetet.
Inom många yrkesområden har nedskärningar under 90-talet medfört att arbetsbelastningen för personalen, t.ex. inom vården och industrin, ökat avsevärt. Statistik från Arbetsmiljöverket visar att belastningsskadorna i fordonsindustrin nära nog fördubblats mellan åren 1994 och 2006. Vidare är det mer än dubbelt så vanligt att kvinnor som arbetar inom fordonsindustrin drabbas av belastningssjukdomar jämfört med männen. Det är även sex gånger vanligare att kvinnor inom fordonsindustrin drabbas av belastningsskador jämfört med kvinnor i vård- och omsorgsyrken. En av anledningarna kan vara att många företag har återinfört löpande bandet där varje person koncentrerar sig på en detalj i produktionen. Detta gör att arbetet blir mer ensidigt och monotont. Enligt LO (Arbetsmiljön 1991–2003. Klass och kön) uppgav 60 procent av kvinnorna inom industrin 2003 att de hade ont i axlar och armar.
AFA Försäkring har 2007 anslagit 14 miljoner kronor till sex forskningsprojekt inom ramen för FoU programmet Kvinnors arbetsmiljö inom industrin. Syftet är att de sex projekten ska bidra till ett genusperspektiv på belastningsskador och andra arbetsskador inom industrin. Detta är viktig forskning som dessvärre är eftersatt och därför är det lovvärt att AFA Försäkring har anslagit medel till projekten.
Ett problem är att arbetsredskapen ofta är utformade för att passa en genomsnittlig man, vilket ökar risken för belastningsskador hos kvinnor. Detta är aspekter av problemet med den könssegregerade arbetsmarknaden och kvinnors överrepresentation när det gäller arbetsrelaterad ohälsa som uppmärksammats i alltför liten grad. För att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden och nå målet om en arbetsmarknad där män och kvinnor har samma villkor och möjligheter bör därför den fysiska arbetsmiljön ses över ur ett könsperspektiv. Inventeringsarbetet bör vara direkt kopplat till praktisk tillämpning och utveckling av mer flexibla och anpassningsbara arbetsredskap och hjälpmedel.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen ger ett uppdrag till Arbetsmiljöverket och Vinnova att tillsammans inventera arbetsmiljön och utveckla arbetsredskap med avseende på kön. Uppdraget bör formuleras i samverkan med myndigheterna och kan avgränsas till ett antal utvalda typarbetsplatser, t.ex. inom industrin, i syfte att få fram användbara lösningar som kan appliceras på hela arbetsmarknaden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetslivet har förändrats sedan arbetsmiljölagen kom till på 1970-talet. Allt färre arbetar i tillverkningsindustrin och alltfler arbetar inom privat och offentlig tjänstesektor. Inom tjänsteyrken där kvinnor dominerar som vård, omsorg, handel och kontorsservice innebär psykosociala faktorer som relationer till andra människor, kunder, och vårdtagare arbetsmiljöpåfrestningar på liknande sätt som brister i den fysiska arbetsmiljön. Arbetsmiljölagen är inte utformad för att täcka in den typen av arbetsmiljöproblem i tillräcklig grad, vilket i praktiken innebär att kvinnors arbetsmiljö har sämre skydd i lagen än mäns. Arbetsmiljöjuristen Maria Steinberg menar mot denna bakgrund att arbetsmiljölagen är sexistisk. Vänsterpartiet anser att det är angeläget att se över det juridiska regelverket kring arbetsmiljöfrågor utifrån ett könsperspektiv. Regeringen bör tillsätta en utredning som får detta uppdrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Löneskillnader mellan kvinnor och män som inte kan förklaras av arbetstider, utbildning, ålder och liknande faktorer är ett uttryck för diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet. Individuell lönediskriminering är när två personer med olika kön hos samma arbetsgivare och med likvärdiga arbeten har olika lön. Den kollektiva diskrimineringen brukar benämnas värdediskriminering och innebär att kvinnodominerade och mansdominerade yrken värderas olika även om innehållet i arbetsuppgifterna är likvärdiga. Enligt jämställdhetslagen (1991:433) ska arbetsgivaren i syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män årligen kartlägga och analysera bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor. Vidare ska arbetsgivaren kartlägga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt. Enligt regeringens av riksdagsmajoritetens antagna proposition Ett starkare skydd mot diskriminering (prop. 2007/08:95) träder nya regler om lönekartläggning i kraft den 1 januari 2009. Enligt den nya diskrimineringslagen behöver arbetsgivaren bara göra lönekartläggningar vart tredje år. Detta trots att diskrimineringskommittén föreslagit att skyldigheten att årligen kartlägga och analysera lönefrågor skulle gälla även fortsättningsvis (SOU 2006:22). Enligt nuvarande jämställdhetslag finns även bestämmelser om att arbetsgivaren årligen ska upprätta en handlingsplan för jämställda löner. Riksdagsmajoriteten har valt att även genomföra regeringens förslag till ändringar av denna regel. Enligt den nya diskrimineringslagen ska dylika handlingsplaner bara upprättas vart tredje år från och med den 1 januari 2009. Vänsterpartiet motsätter sig regeringens urholkning av kraven på arbetsgivare att motverka osakliga löneskillnader. Vi menar att det är orimligt att dra ner ambitionsnivån på arbetsgivarnas jämställdhetsarbete när det fortfarande kvarstår omfattande osakliga löneskillnader som beror på kön mellan kvinnor och män. Mot bakgrund av ovanstående föreslår vi att 3 kap. 10 § Aktiva åtgärder i den nya diskrimineringslagen (2008:567) ges följande lydelse:
”I syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män ska arbetsgivaren varje år kartlägga och analysera
bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor som tillämpas hos arbetsgivaren, och
löneskillnader mellan kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.
Arbetsgivaren ska bedöma om förekommande löneskillnader har direkt eller indirekt samband med kön. Bedömningen ska särskilt avse skillnader mellan
kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika, och
grupp med arbetstagare som utför arbete som är eller brukar anses vara kvinnodominerat och grupp med arbetstagare som utför arbete som är att betrakta som likvärdigt med sådant arbete men inte är eller brukar anses vara kvinnodominerat.”
Detta bör riksdagen besluta.
Vidare bör lagens 3 kap. 11 § aktiva åtgärder ges följande lydelse:
”Arbetsgivaren ska varje år upprätta en handlingsplan för jämställda löner och där redovisa resultatet av kartläggningen och analysen enligt 10 §. I planen ska anges vilka lönejusteringar och andra åtgärder som behöver vidtas för att uppnå lika lön för arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt. Planen ska innehålla en kostnadsberäkning och en tidsplanering utifrån målsättningen att de lönejusteringar som behövs ska genomföras så snart som möjligt och senast inom tre år.
En redovisning och en utvärdering av hur de planerade åtgärderna genomförts ska tas in i efterföljande års handlingsplan.
Skyldigheten att upprätta en handlingsplan för jämställda löner gäller inte arbetsgivare som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än tio arbetstagare”.
Detta bör riksdagen besluta.
Enligt jämställdhetslagen/diskrimineringslagen är löneskillnader som beror på yrke och befattning inte att anse som osakliga. Även om arbetsvärdering mellan olika yrken ingår som en del i lönekartläggningen hos samma arbetsgivare är det därför svårt att komma åt strukturella skillnader mellan värderingen av kvinnodominerade respektive mansdominerade yrken. Jämställdhetslagen/diskrimineringslagen är därför ett viktigt, men inte tillräckligt viktigt verktyg för att komma till rätta med den strukturella lönediskrimineringen.
För att komma till rätta med den generellt lägre lönenivån i kvinnodominerade yrken krävs både fackliga och politiska strategier. LO tog genom sin samordning i avtalsrörelsen 2007 kring kvinnolönepotter ett viktigt steg för att utjämna strukturella löneskillnader mellan mans- och kvinnodominerade yrken. Men det krävs också politiska reformer som stärker kvinnliga arbetstagare som grupp och ger de kvinnodominerade fackförbunden större förhandlingsstyrka. Det handlar om att stimulera ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen, fler och bättre möjligheter till yrkesutbildning och kompetensutveckling i kvinnodominerade yrken men också om resurstilldelning inom den offentliga sektorn. Nästan hälften av alla förvärvsarbetande kvinnor arbetar i den skattefinansierade sektorn. Vänsterpartiet menar att offentliga arbetsgivare har ett särskilt ansvar för att avskaffa lönediskriminering och sluta att undervärdera kvinnors arbete.
Som en del i arbetet för att höja kvinnors löner har vi därför tagit fram ett förslag om viktade statsbidrag till de kommuner och landsting som gör ett bra arbete när det gäller att motverka löneskillnader mellan kvinnor och män. Detta förslag utvecklar vi i motionen Utjämningssystem för jämställda löner (2008/09:A315).
För att bedöma om två arbeten är likvärdiga i jämställdhetslagens/diskrimineringslagens mening finns flera olika system för arbetsvärdering. Förutom JämO har privata företag lanserat arbetsvärderingssystem som används som redskap i jämställdhetsarbetet på arbetsplatserna. Ett problem är att någon systematisk kvalitetssäkring av de olika arbetsvärderingssystemen inte har gjorts. Detta gör det svårt att bedöma i vilken grad de är effektiva och uppfyller syftet att identifiera osakliga löneskillnader i jämställdhetslagens/diskrimineringslagens mening. Vänsterpartiet menar därför att det är dags att utvärdera de arbetsvärderingssystem som används på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen bör ta initiativ till en sådan utvärdering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare bör de riktlinjer för arbetsvärdering som lever upp till diskrimineringslagstiftningens krav certifieras. Jämställdhetsombudsmannen kan förslagsvis bli tillsynsmyndighet över denna certifiering. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Fördelningen mellan det betalda och det obetalda arbetet har en avgörande betydelse för att få till stånd ett jämställt arbetsliv. Småbarnsföräldrar, i synnerhet mammor, har i dag en särskilt pressad och stressad situation. Därför för Vänsterpartiet en bred diskussion om olika varianter av arbetstidsförkortning där småbarnsföräldrarnas situation särskilt uppmärksammas. Hur kvinnor och män ska förmås fördela ansvar för hem och barn lika är en av de mest centrala jämställdhetsfrågorna i vår tid. Uttaget av föräldraledigheten är därför inte någon neutral förhandlingsfråga mellan föräldrarna. Kvinnor tar i dag ut cirka 80 procent av dagarna i föräldraförsäkringen. Konsekvensen blir att alla kvinnor har ett underläge vid anställningssituationer eftersom arbetsgivare räknar med att ”risken” för frånvaro är högre för kvinnor. Kvinnors förväntade huvudansvar för hem, barn och omsorg är ett högt pris som kvinnor betalar i form av ohälsa och stress, sämre arbetsvillkor och stort ekonomiskt bortfall. Föräldraskapet kostar för en tioårsperiod 304 000 kronor för mamman och 10 000 kronor för pappan (budgetprop. 2004/05:1, bilaga 4) Huvudförklaringen är att kvinnorna tar ansvaret för att familjens tidsekvation ska gå ihop genom att arbeta deltid. I praktiken subventioneras mäns lönearbete, karriärmöjligheter och högre pensioner genom kvinnors obetalda arbete. Även i gruppen sammanboende med barn är kvinnors ekonomiska självständighet sämre än mäns, vilket beror på kvinnors större ansvarstagande för hem och familj (budgetprop. 2006/07:1, bilaga 4). Kvinnor är alltså beroende av männens ekonomiska resurser samtidigt som männen är beroende av kvinnornas obetalda arbete.
Trots denna kunskap för regeringen en politik som syftar till att upprätthålla den ojämställda ansvarsfördelningen för hem och barn. Regeringen införde den 1 juli 2008 ett kommunalt vårdnadsbidrag på max. 3 000 kronor per barn och månad. Bidraget kan inte betraktas som något annat än en kvinnofälla. Då 3 000 kronor i månaden svårligen går att leva på är i praktiken den förälder som stannar hemma beroende av att bli försörjd av en partner. De föräldrar som är ensamstående har i praktiken ingen möjlighet att utnyttja bidraget. I Finland och Norge där vårdnadsbidrag redan införts är över 95 procent av dem som utnyttjar bidraget kvinnor. Vårdnadsbidraget innebär att skattemedel används för att uppmuntra kvinnor att göra sig ekonomiskt beroende av män och axla rollen som hemmafru. Detta går stick i stäv med regeringens retorik om minskat bidragsberoende och ökade incitament till arbete. Vårdnadsbidraget riskerar dessutom att fördjupa problemen med diskriminering i arbetslivet, som är nära förknippade med det redan ojämna uttaget av föräldraledighet, och därmed drabba alla kvinnor negativt.
Regeringen har även infört en så kallad jämställdhetsbonus som ska belöna hushåll där den förälder som tjänar mest tar ut föräldraledighet. Förslaget har fått kritik från flera remissinstanser då det är komplicerat och svåradministrerat. Många familjer med lägre inkomster kommer i praktiken inte att kunna använda sig av bonusen eftersom pengarna betalas ut långt i efterskott. Även denna reform missgynnar tydligt ensamstående föräldrar, av vilka de flesta är kvinnor. Vi menar att jämställdhetsbonusen är en missriktad och ineffektiv metod som befäster föräldraskapet som obligatoriskt för kvinnor, medan män ska lockas att ta sitt ansvar med ekonomisk stimulans. Samtidigt har regeringen genomfört besparingar i miljardklassen på föräldraförsäkringen, vilket innebär sänkta ersättningsnivåer för samtliga föräldralediga, höggravida kvinnor och föräldrar som är hemma med sjuka barn. Det borde vara uppenbart även för regeringen att dessa försämringar riskerar att ytterligare minska männens uttag av dagar med föräldrapenning.
För att komma till rätta med dagens situation behöver föräldraförsäkringen reformeras så att ett jämnt uttag mellan föräldrarna uppnås och därmed stärker ett jämställt vårdnadsansvar. Vänsterpartiet menar att en central reform för att förändra den orättvisa fördelningen av obetalt arbete och för att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden är att införa en individuell föräldraförsäkring. Detta utvecklar vi i motionen Föräldraförsäkring och ekonomisk barnpolitik (2008709:Sf330).
En trygg anställning ger också trygghet när det gäller försörjning och bättre möjligheter att planera framtiden. Den anställningsform som innebär den allra största otryggheten är s.k. behovsanställning. Arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår, kanske först samma morgon under den dag då man vill att den anställde ska arbeta. Förutom den otrygghet och ovisshet som situationen i sig ger upphov till har det visat sig att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb. Vidare utgör behovsanställningen ett hinder för arbetstagaren att arbeta i den omfattning hon eller han önskar. Behovsanställningar är vanligast bland LO:s kvinnor i fackförbunden Handels, Fastighets, Transport, Kommunal och Hotell- och Restaurang. Bland kvinnor som invandrat från utomnordiska länder är andelen med tillfälliga anställningar nästan 50 procent. I Arbetslivsinstitutets utredning Hållfast arbetsrätt – för ett föränderligt arbetsliv konstateras att kvinnor, yngre arbetstagare och personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade när det gäller tidsbegränsade anställningar. De får även mindre kompetensutveckling och har mindre kontroll över hur arbetet utförs. De har ett sämre hälsotillstånd och upplever större oro för sin ekonomiska situation än personer med trygga anställningar. Frågan om anställningsform har alltså tydliga kopplingar till etnicitet, kön och klass. För att nå målsättningen ”en jämställd och trygg arbetsmarknad för alla” är det av största vikt att andelen visstidsanställningar minskar. Vänsterpartiet menar att tillsvidareanställningar ska utgöra normen och tidsbegränsade anställningar undantag på den svenska arbetsmarknaden. Vi utvecklar våra förslag för att minska antalet tidsbegränsade anställningar och öka antalet tillsvidareanställningar i motionen Arbetsrätt (2007/08:A344).
I dag är det fler och fler människor som arbetar på obekväma arbetstider. Allra mest har arbetstidens förläggning ändrats för LO-medlemmarna, av vilka hälften av kvinnorna och en tredjedel av männen har oregelbunden eller obekväm arbetstid. Samtidigt lever en tredjedel av barnen i Sverige i dag med en ensamstående förälder. Den kommunala barnomsorgen är dock illa anpassad till denna verklighet. Enligt en rapport från TCO erbjuder endast hälften av Sveriges 290 kommuner barnomsorg på obekväm arbetstid. Endast 40 kommuner erbjuder barnomsorg under dygnets alla timmar. De kommuner som inte anordnar barnomsorg under andra tider än kontorstid uppger liten efterfrågan och stora kostnader som skäl. Någon undersökning som kartlagt föräldrars behov av barnomsorg på obekväm arbetstid har dock inte gjorts. När det gäller kostnadsargumentet är det viktigt att se att det även kostar pengar för samhället att inte erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Priset får de ensamstående föräldrarna och deras barn betala. Alternativen till kommunal barnomsorg är att förlita sig på anhöriga eller att köpa barnpassning privat. Sveriges yrkesmusikers förbund, vars medlemmar i stort sett är hänvisade till kvällsarbete, har räknat ut att det skulle kosta mellan 17 500 och 30 000 kr efter skattereduktion för hushållsnära tjänster i månaden att köpa privat barnomsorg sju timmar per kväll fyra kvällar i veckan. Detta är en helt orimlig kostnad för majoriteten av Sveriges föräldrar, såväl ensamstående som par. Ensamstående föräldrar som är arbetssökande riskerar också att hamna i en svår situation om de erbjuds arbete med obekväma arbetstider. Regelverket i a-kassan tar ingen hänsyn till om kommunen erbjuder barnomsorg utanför kontorstid. Den förälder som tackar nej till ett anvisat jobb därför att barntillsynen inte går att ordna riskerar därför att förlora sin a-kasseersättning. Det är orimligt att ensamstående föräldrar ska få bära konsekvenserna av att kommunen inte erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid.
Vänsterpartiet vill därför att regeringen ser över relevanta lagar om rätten till barnomsorg i syfte att anpassa dessa till dagens arbets- och familjeliv.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den som är arbetslös eller riskerar att bli arbetslös och är arbetssökande på Arbetsförmedlingen kan anvisas till en arbetsmarknadsutbildning om hon eller han enligt huvudregeln är över 25 år. Under tiden i arbetsmarknadsutbildning får deltagaren aktivitetsstöd som betalas ut av Försäkringskassan. Syftet med utbildningen är att stärka den arbetssökandes möjligheter att få ett arbete samt att underlätta för arbetsgivarna att få arbetskraft med lämplig kompetens. Arbetsmarknadsutbildningen är viktig för arbetsmarknadens funktionssätt. Sverige har i dag många långtidsarbetslösa samtidigt som flera branscher lider brist på arbetssökande med rätt kompetens. Trots detta har regeringen valt att kraftigt minska antalet arbetsmarknadsutbildningsplatser. Vänsterpartiet har i budgetmotionen för utgiftsområde 14 valt att utöka antalet platser i arbetsmarknadsutbildningar med 16 000. Enligt en promemoria från Statskontoret har andelen kvinnor som deltar i arbetsmarknadsutbildning minskat mellan 1998 och 2005. Arbetssökande kvinnor har också lägre sannolikhet än män att anvisas till arbetsmarknadsutbildning (se Statskontoret PM 2007/7-5, Styrning av arbetsmarknadsutbildning – utgångspunkter, erfarenheter och slutsatser). Arbetsmarknadsutbildningens efterfrågestyrning och det s.k. 70-procentsmålet, dvs. att 70 procent av deltagarna ska ha arbete senast 90 dagar efter avslutad utbildning, verkar även ha hämmat arbetet med att bryta de könsbundna yrkesvalen. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen i första hand riktar sig till mansdominerade yrken har den i praktiken blivit en angelägenhet för män (se Statskontoret PM 2007/7-5, Styrning av arbetsmarknadsutbildning – utgångspunkter, erfarenheter och slutsatser). Vänsterpartiet anser att denna utveckling är oroande och måste brytas. Regeringen bör därför ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att se över kvinnors respektive mäns tillgång till arbetsmarknadsutbildning i syfte att utjämna könsskillnaderna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.