Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av decentraliserad arbetsmarknadspolitik.
Regeringens avveckling av den aktiva arbetsmarknadspolitiken i kombination med centralisering av de rester som finns kvar, innebär stora svårigheter för orter som drabbas av varsel och företagsnedläggning. Staten lämnar ”walk over” och lämnar den drabbade orten åt sitt öde.
Bara i Nybro kommun, Kalmar län, har på kort tid cirka 600 personer varslats om uppsägning inom trä- och glasindustrin. Det motsvarar 25 000 varsel i Stockholms kommun! Inom tillverkningsindustrin i övriga Kalmar län får vi rapporter om nya varsel i stort sett varje vecka.
Regeringens förändringar inom arbetsmarknadspolitiken har lett till att länsarbetsnämnderna har avskaffats. Det finns inte någon statlig myndighet i Kalmar län som känner ansvar för arbetsmarknadsfrågorna. Det är av avgörande vikt, att när svåra situationer uppstår, kunna sätta in åtgärder snabbt som är anpassade efter lokala förutsättningar. Våra kommunala företrädare måste ha någon att föra samtal med. Arbetsmarknadspolitiken måste vara anpassningsbar. Det måste finnas en aktiv statlig part i varje län som snabbt kan agera för att mildra krisens effekter. Det krävs en decentraliserad närvarande arbetsmarknadspolitik, inte som idag tystnad och passivitet från statens sida.
Regeringens politik innebär dramatiskt försämrade möjligheter för dem som riskerar arbetslöshet. Regeringen har sett till att möjligheten till vidareutbildning kraftigt är beskuren. Regeringen har inte längre samma ambitioner om att öka antalet platser på högskolan. Småföretagen i Kalmar län har fått försämrade möjligheter att anställa. Arbetsgivaravgifterna har höjts och många upplever krångliga och omständliga regler. I Kalmar län har över 12 500 personer lämnat a-kassan och står utan skydd. I kommunerna börjar nu effekterna av detta märkas genom ökat antal personer som är i behov av socialbidrag.
Stora kostnader som tidigare staten stod för förs nu över på kommunerna. Man ska förutom att ta ansvar för välfärdens kärnområden, också anpassa verksamheten till dramatiskt ökade kostnader för socialbidrag, bekosta arbetsmarknadspolitiska åtgärder och själva betala för nya infrastrukturprojekt. Samtidigt visar staten på stora överskott som en effekt av de besparingar som man har genomfört inom arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen måste uttala betydelsen av ett fungerande försäkringsskydd, ökat stöd till vidareutbildning och ett stort ansvarstagande, från statens sida, i omställningen vid de orter som drabbas.