Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en nationell handlingsplan mot kränkande särbehandling i arbetslivet.
Mobbning, trakasserier och utfrysning är vardag på många arbetsplatser i dag.
Det är problem som leder till stressupplevelser av olika slag och trakasserier som till slut leder till sjukskrivning, ofta mycket lång. För den enskilde och dennes familj är mobbningen alltid en tragedi. Kännetecken på mobbning eller psykiskt våld på arbetsplatsen är övergrepp som är systematiska, att det föreligger en maktobalans mellan utövare och offer, att det pågår under långa tider och att händelserna upplevs negativt av offret.
I en stor del av mobbningsfallen är det arbetskamrater på samma nivå som mobbar någon annan anställd. Men det är också mycket vanligt med chefer som mobbar någon eller några av sina anställda. Den offentliga sektorn har en överrepresentation av vuxenmobbning och där är också arbetsledare den vanligaste förövaren.
I Sverige har man kunnat konstatera ungefär 300 självmord årligen där offret har en mobbningsbakgrund. Problemet är att få vågar ta tag i problemen. Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för att förhindra och reda ut problem som dessa och dessutom ett rehabiliteringsansvar för att få tillbaka sjukskrivna i tjänst.
Men de utsatta upplever ofta att samhället sviker. Man knuffas mellan olika instanser, utan samordning. Det blir upp till den enskilde att försöka ta sig ur sin situation, men man känner sig motarbetad av de instanser som borde hjälpa. En tydlig samordning av samhällets resurser, inriktad på stöd till denna grupp, borde prioriteras.
Mobbning är en kränkande handling. Mobbning och det ökande våldet måste vara en angelägenhet för hela samhället. En handlingsplan med en nollvision måste snarast tas fram för att stödja arbetet mot vuxenmobbning. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.