Justitieutskottets betänkande 2008/09:JuU17 | |
Straffet för mord m.m. | |
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 2008/09:118 Straffet för mord m.m. samt åtta motionsyrkanden som väckts med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas vidare nio motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2007 och 2008.
I propositionen föreslås att straffskalan för mord ändras från fängelse i 10 år eller på livstid till fängelse i lägst 10 år och högst 18 år eller på livstid. Syftet är att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord och en höjd straffnivå för det tidsbestämda straffet för detta brott.
Ett höjt straffmaximum till 18 år föreslås också för andra brott för vilka det är föreskrivet fängelse på både viss tid och livstid, t.ex. människorov, grov mordbrand, grovt sabotage, grovt spioneri, folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott, dock inte för brott som förutsätter att riket är i krig eller att andra sådana utomordentliga förhållanden råder.
Vidare föreslås att det tidsbestämda fängelsestraffet får bestämmas till högst 18 år även vid flerfaldig brottslighet eller återfall i särskilt allvarlig brottslighet.
Slutligen föreslås att den som har begått ett mord eller något annat av de nämnda brotten före 21 års ålder får dömas till fängelse i upp till 14 år för brottet i stället för som i dag högst 10 år.
Justitieutskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionsyrkandena.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2009.
I betänkandet finns fyra reservationer (s, v, mp).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. | Straffet för mord |
| Riksdagen antar 3 kap. 1 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken. Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:118 i denna del och avslår motionerna 2007/08:Ju264, 2007/08:Ju330 yrkandena 1 och 2, 2008/09:Ju15 yrkandena 1 och 3, 2008/09:Ju285 och 2008/09:Ju374 yrkandena 1 och 2. |
2. | Livstidsstraffet |
| Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju15 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 1. |
Reservation 1 (v, mp)
3. | Straffet för unga lagöverträdare |
| Riksdagen antar 29 kap. 7 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken. Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:118 i denna del och avslår motion 2008/09:Ju16 yrkande 2. |
Reservation 2 (v, mp)
4. | Lagförslagen i övrigt |
| Riksdagen antar regeringens förslag till a) lag om ändring i brottsbalken, b) lag om ändring i lagen (1964:169) om straff för folkmord, c) lag om ändring i lagen (1998:1703) om ändring i brottsbalken, d) lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan. Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:118 i denna del. |
5. | Påföljdssystemet |
| Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 3. |
Reservation 3 (s, v, mp)
6. | Preskription vid allvarliga brott |
| Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 1, 2008/09:Ju242, 2008/09:Ju252 och 2008/09:Ju367. |
Reservation 4 (s)
Stockholm den 28 april 2009
På justitieutskottets vägnar
Thomas Bodström
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Thomas Bodström (s), Inger Davidson (kd), Henrik von Sydow (m), Krister Hammarbergh (m), Margareta Persson (s), Johan Linander (c), Elisebeht Markström (s), Johan Pehrson (fp), Karl Gustav Abramsson (s), Inge Garstedt (m), Christer Adelsbo (s), Helena Bouveng (m), Lena Olsson (v), Kerstin Haglö (s), Otto von Arnold (kd), Mehmet Kaplan (mp) och Boriana Åberg (m).
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 29 mars 2007 att tillkalla en särskild utredare för att bl.a. överväga och föreslå förändringar av strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott (dir. 2007:48). Utredningen antog namnet Straffnivåutredningen. Genom tilläggsdirektiv den 4 oktober 2007 gavs utredningen i uppdrag att med förtur i ett delbetänkande se över straffskalan för mord i syfte att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning och därigenom också en höjd straffnivå för detta brott (dir. 2007:137). Utredningen lämnade i december 2007 delbetänkandet Straffskalan för mord (SOU 2007:90) och i oktober 2008 slutbetänkandet Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85). I propositionen behandlar regeringen förslagen i delbetänkandet.
Delbetänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2007/10575/L5).
Regeringens förslag till riksdagsbeslut återges i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2. Lagförslagen har granskats av Lagrådet som har godtagit förslagen och endast förordat ett par förtydliganden.
Med anledning av propositionen har åtta motionsyrkanden väckts. I betänkandet behandlas vidare nio motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2007 och 2008. Förslagen i motionerna återges i bilaga 1.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att straffskalan för mord ändras från fängelse i 10 år eller på livstid till fängelse i lägst 10 år och högst 18 år eller på livstid. Syftet är att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord och en höjd straffnivå för det tidsbestämda straffet för detta brott.
Ett höjt straffmaximum till 18 år föreslås också för andra brott för vilka det är föreskrivet fängelse på både viss tid och livstid, t.ex. människorov, grov mordbrand, grovt sabotage, grovt spioneri, folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott, dock inte för brott som förutsätter att riket är i krig eller att andra sådana utomordentliga förhållanden råder.
Vidare föreslås att det tidsbestämda fängelsestraffet får bestämmas till högst 18 år även vid flerfaldig brottslighet eller återfall i särskilt allvarlig brottslighet.
Slutligen föreslås att den som har begått ett mord eller något annat av de nämnda brotten före 21 års ålder får dömas till fängelse i upp till 14 år för brottet i stället för som i dag högst 10 år.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2009.
Utskottets överväganden
Längre tidsbestämt straff för mord och vissa andra brott med livstids fängelse i straffskalan
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag att straffskalan för mord bestäms till fängelse på viss tid i lägst 10 och högst 18 år eller på livstid. Riksdagen bifaller vidare regeringens förslag att för de brott i brottsbalken, utöver mord, som det föreskrivs fängelse på både viss tid och livstid för och som avser fredstida förhållanden, döms till fängelse på viss tid i högst 18 år eller på livstid. Detsamma gäller folkmord enligt lagen (1964:169) om straff för folkmord och terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Riksdagen avslår motionsyrkanden om bl.a. avslag på regeringens förslag till ny straffskala för mord samt om livstidsstraffets avskaffande.
Jämför reservation 1 (v, mp).
Propositionen
I propositionen föreslås att straffet för mord bestäms till fängelse på viss tid i lägst 10 och högst 18 år eller på livstid.
Regeringen påpekar att några remissinstanser har ansett att livstidsstraffet bör avskaffas. Straffnivåutredningen har inte haft i uppdrag att överväga den frågan, och regeringen avser inte heller att överväga ett avskaffande av livstidsstraffet. Detta straff fyller enligt regeringen en viktig symbolfunktion såsom det yttersta fördömande som samhället kan använda sig av och ska även framöver vara lagens strängaste straff.
Regeringen anför att livstids fängelse i de flesta fall omvandlas till ett tidsbestämt straff. Tidigare skedde det genom att regeringen beviljade nåd. Sedan mitten av 1990-talet har livstidsstraffen vanligen bestämts till längre tider än tidigare, nämligen till mellan 18 och 25 år. Genom lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlingslagen) infördes en möjlighet för den som dömts till livstids fängelse att genom domstolsprövning få straffet omvandlat till fängelse på viss tid. När omvandling sker enligt den lagen får fängelsestraffets längd inte understiga det längsta tidsbestämda straff som kan dömas ut, för närvarande 18 år. Villkorlig frigivning sker normalt när två tredjedelar av det tidsbestämda straffet har avtjänats.
Den nuvarande straffskalan för mord innebär alltså en stor skillnad mellan det längsta tidsbestämda straffet, fängelse i tio år, och livstidsstraffet, anför regeringen. Skillnaden i faktisk verkställighetstid är också betydande. En sådan tröskel är enligt regeringens mening alltför stor.
Utformningen av straffskalan innebär vidare enligt regeringen att påföljdssystemets grundläggande princip om proportionalitet – att svårare brott ska bestraffas strängare än lindrigare brott – inte kan ges ett tillräckligt genomslag. Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet har domstolen att beakta försvårande eller förmildrande omständigheter som kan ha förelegat i det enskilda fallet. Vid mord påverkar omständigheter i fråga om brottets allvar straffvärdet i skärpande riktning först om de medför att domstolen anser att straffet bör bestämmas till fängelse på livstid. Detta innebär att om domstolen finner att sådana omständigheter visserligen förelegat i det enskilda fallet, men brottet ändå inte är att hänföra till de allvarligaste fallen av mord, har domstolen inte något annat alternativ än att döma till tio års fängelse. På motsvarande sätt är möjligheterna att ta hänsyn till omständigheter som talar i mildrande riktning begränsade. Omständigheterna får i dessa fall inte något genomslag i straffmätningen. Enligt regeringens mening är detta inte tillfredsställande, eftersom de situationer som ska bedömas kan skifta mycket och motivera straff som mäts ut på ett mer nyanserat sätt.
Straffnivåutredningen har i detta sammanhang anfört att acceptansen för våld i samhället har minskat och att det därför finns ett större behov än tidigare av att kunna markera en strängare syn på våldsbrott, inklusive mord. Regeringen ställer sig bakom denna utredningens slutsats.
För att skapa det eftersträvade utrymmet för en mer nyanserad straffmätning föreslog Straffnivåutredningen att för mord skulle kunna dömas till fängelse på viss tid, lägst 10 och högst 18 år, eller på livstid. Som ett alternativ har utredningen tagit upp möjligheten att i stället låta livstidsstraffet vara normalpåföljden för mord. En sådan ordning skulle emellertid innebära att det även i fortsättningen skulle vara stora skillnader i verkställighetstid mellan de straff som domstolen kan välja mellan och skulle inte möjliggöra en mer nyanserad straffmätning. Liksom utredningen anser regeringen därför att detta alternativ inte utgör någon lösning.
När det sedan gäller hur det tidsbestämda fängelsestraffet ska utformas anför regeringen att det i fråga om minimistraffet inte har kommit fram några skäl som talar för att det bör ändras. I likhet med utredningen anser regeringen därför att minimistraffet för mord även i fortsättningen ska vara fängelse i 10 år.
När det gäller den övre gränsen för det tidsbestämda fängelsestraffet understryker regeringen att livstids fängelse alltjämt ska vara lagens strängaste straff. Det längsta tidsbestämda straffet bör därför inte överstiga det kortaste straff till vilket fängelse på livstid kan omvandlas.
Enligt regeringens mening framstår ett tidsbestämt straff på maximalt 18 år för mord, utan att det är fråga om flerfaldig brottslighet eller återfall, som en väl avvägd högsta nivå. Vid behov av strängare straff får möjligheten att döma till livstids fängelse anses vara tillräcklig. Det finns inte heller skäl till längre tidsbestämda straff vid flerfaldig brottslighet eller återfall. Ett straffmaximum på 18 år innebär att domstolen ges ett så betydande utrymme som möjligt att göra en nyanserad straffmätning och möjlighet att straffmäta brottet ända upp till den nivå till vilken ett livstidsstraff kan omvandlas. Detta främjar bäst intresset av proportionalitet. Därigenom kan också åstadkommas en höjd straffnivå för mord samtidigt som livstidsstraffet kan förbehållas de allvarligaste fallen. Det innebär också att det inte uppstår någon tröskel mellan det högsta tidsbestämda straffet och livstidsstraffet.
Regeringen föreslår vidare att för de brott i brottsbalken, utöver mord, som det föreskrivs fängelse på både viss tid och livstid för och som avser fredstida förhållanden, t.ex. människorov, grov mordbrand, grovt sabotage, grovt spioneri och folkrättsbrott, döms till fängelse på viss tid i högst 18 år eller på livstid. Detsamma gäller folkmord enligt lagen (1964:169) om straff för folkmord och terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Motionerna
I motion 2008/09:Ju15 (mp) yrkande 1 begärs att regeringens förslag till straffskala för mord avslås. I yrkande 3 anförs att straffet för mord ska vara fängelse i lägst 10 år och högst 21 år. Ett likalydande yrkande framförs i motion 2008/09:Ju285 (v).
I motion 2007/08:Ju264 (m) begärs att 3 kap. brottsbalken och då särskilt straffet för mord ses över.
Enligt motionerna 2007/08:Ju330 (m) och 2008/09:Ju374 (m) bör livstids fängelse vara normalstraffet för mord samt frågan om att införa ett längre tidsbestämt straff för mord i de fall det finns skäl att döma till annan påföljd än livstids fängelse utredas.
I motionerna 2008/09:Ju16 (v) yrkande 1 och 2008/09:Ju15 (mp) yrkande 2 anförs att livstidsstraffet bör avskaffas.
Utskottets ställningstagande
Mord är det grövsta av de allvarliga våldsbrotten. Den som i dag uppsåtligen berövar annan livet döms för mord till fängelse i tio år eller på livstid. Om brottet är att anse som mindre grovt döms för dråp till fängelse i lägst sex och högst tio år.
Som regeringen anför innebär den nuvarande straffskalan för mord en stor skillnad mellan det längsta tidsbestämda straffet, fängelse i tio år, och livstidsstraffet. Skillnaden i faktisk verkställighetstid är också betydande. Även utskottet anser att en sådan tröskel är alltför stor. Det finns således ett behov av att skapa ett utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord.
Som Straffnivåutredningen anfört har acceptansen för våld i samhället minskat. Utskottet anser därför att det finns ett större behov än tidigare av att kunna markera en strängare syn på våldsbrott, däribland mord. En sådan strängare syn bör kunna komma till uttryck utan att för den skull straffet bestäms till livstids fängelse.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte har framkommit några skäl som talar för att minimistraffet för mord bör ändras. Minimistraffet för mord bör alltså även i fortsättningen vara fängelse i tio år. Även när det gäller den övre gränsen för det tidsbestämda straffet instämmer utskottet i vad regeringen anför. Ett tidsbestämt straff på maximalt 18 år för mord framstår som en väl avvägd högsta nivå. Vid behov av strängare straff får möjligheten att döma till livstid anses vara tillräcklig.
Livstids fängelse är i dag föreskrivet, förutom för mord, för ett antal brott i brottsbalken som avser fredstida förhållanden, däribland människorov, grov mordbrand, grovt sabotage, grovt spioneri och folkrättsbrott. Detsamma gäller för folkmord enligt lagen om straff för folkmord och terroristbrott enligt lagen om straff för terroristbrott. Utskottet ställer sig bakom regeringens bedömning att för dessa brott ska dömas till fängelse på viss tid i högst 18 år eller på livstid. När det gäller frågan om höjning av det högsta tidsbestämda straffet för brott som förutsätter att riket är i krig eller att andra sådana utomordentliga förhållanden råder, instämmer utskottet i vad regeringen anför om att en sådan förändring av straffmaximum skulle kräva ytterligare överväganden, varför det inte är lämpligt att behandla den frågan i detta lagstiftningsärende.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet således regeringens lagförslag i denna del och avstyrker motionerna 2007/08:Ju264, 2007/08:Ju330, 2008/09:Ju15 yrkandena 1 och 3, 2008/09:Ju285 och 2008/09:Ju374.
I några motioner anförs att livstidsstraffet bör avskaffas. Utskottet anser dock att livstidsstraffet fyller en funktion som den yttersta möjlighet som samhället kan använda sig av för att markera mot den allvarligaste brottsligheten. Fängelse på livstid, med möjlighet till omvandling till tidsbestämt straff, ska således enligt utskottets uppfattning vara lagens strängaste straff. Utskottet avstyrker därmed motionerna 2008/09:Ju15 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 1.
Straffet för unga lagöverträdare
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag om att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 21 år får inte dömas till svårare straff än fängelse i 10 år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det är fråga om flerfaldig brottslighet, får dock dömas till fängelse i högst 14 år.
Riksdagen avslår ett motionsyrkande med begäran om avslag på regeringens förslag att den som begått ett brott innan han eller hon fyllt 21 år i vissa fall ska kunna dömas till fängelse i högst 14 år.
Jämför reservation 2 (v, mp).
Propositionen
Den formella begränsning som för närvarande gäller för fängelsestraffets längd om den tilltalade var under 21 år när brottet begicks är att livstids fängelse inte får dömas ut. Detta innebär att det längsta straffet som då får dömas ut för ett enstaka brott är fängelse i 10 år, eftersom det enligt gällande rätt är det högsta tidsbestämda straffet. Vid flerfaldig brottslighet är det möjligt att döma ut fängelse i upp till 14 år enligt de generella reglerna om förhöjt straffmaximum vid sådan brottslighet. Däremot får brott som någon begått före 21 års ålder inte läggas till grund för förhöjt straff på grund av återfall i särskilt allvarlig brottslighet.
Regeringen anför att den i propositionen föreslagna möjligheten att döma till fängelse på viss tid i upp till 18 år för vissa brott skulle, om särskilda regler för unga lagöverträdare inte införs, kunna innebära att den som var under 21 år när han eller hon begick brottet kan dömas till som mest 18 års fängelse för såväl ett enstaka brott som flerfaldig brottslighet. Tydlighetsskäl talar enligt regeringen för en särskild reglering om hänsynstagande till den tilltalades ungdom vid brott som ligger på den högsta straffnivån. Därtill kommer att dagens reglering innebär en formell yttersta gräns för vad unga lagöverträdare kan dömas till jämfört med vuxna lagöverträdare och en uttrycklig reglering om att en sådan skillnad ska finnas även efter reformen har ett värde i sig. Följaktligen finns det enligt regeringen behov av en särskild reglering om hur strängt straff sådana lagöverträdare ska kunna dömas till.
Intresset av att begränsa tröskeleffekterna så långt möjligt talar enligt regeringen vidare för att även höja det tidsbestämda straffet för unga lagöverträdare. Utan en sådan höjning kan i ytterlighetsfallet den som är strax under 21 år dömas till högst 10 års fängelse medan den som är nyss fyllda 21 år kan dömas till livstids fängelse eller, med regeringens förslag, fängelse i 18 år. Ett högre straffmaximum för unga än 10 år innebär alltså att tröskeleffekterna i förhållande till äldre lagöverträdare begränsas.
Regeringen ställer i propositionen frågan om proportionalitetsintresset kan anses få ett tillräckligt genomslag vid straffmätningen för ungdomar när det gäller mord och de andra brott som det föreslagits höjda tidsbestämda straff för. Regeringen för härefter ett resonemang om den praxis som utvecklats när det gäller straffmätningen för unga lagöverträdare vid mord där straffet för en vuxen lagöverträdare skulle ha blivit livstids fängelse. Resonemanget utmynnar i att det för närvarande i vissa fall kan saknas utrymme att göra en tillräckligt nyanserad straffmätning vid de allra allvarligaste brotten. Motsvarande blir fallet framöver med ett höjt tidsbestämt straffmaximum för vuxna till 18 år, om samtidigt 10 år behålls som det högsta straffet för personer som var under 21 år vid brottet. En konsekvens kan dessutom vara att straffet inte i tillräcklig mån kan differentieras mellan den som snart skulle fylla 21 år och den som var yngre. Det nu anförda talar enligt regeringen för att ett längre fängelsestraff än 10 år bör vara möjligt. En majoritet av remissinstanserna har också ställt sig positiva till en höjning. Även bland de remissinstanser som avstyrkt en höjning finns de som menat att det i och för sig kan finnas skäl att ändra det högsta straff som unga lagöverträdare kan dömas till.
Regeringen anför att påföljden för en person som var under 18 år när brottet begicks som regel ska bestämmas till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Den längsta tiden för sluten ungdomsvård är 4 år. Villkorlig frigivning förekommer inte. Detta ska jämföras med ett maximalt fängelsestraff på 14 år för unga lagöverträdare som med villkorlig frigivning innebär drygt 9 års frihetsberövande. Denna tröskeleffekt är sedd för sig påtaglig. Beaktas ska dock att det finns en möjlighet för domstolen att döma även de yngsta lagöverträdarna till fängelse om den finner att tiden för frihetsberövandet inte kan bestämmas till 4 års sluten ungdomsvård eller kortare tid (prop. 1997/98:96 s. 201). Så sker också i praxis. Enligt regeringens mening är därför denna omständighet inte så tungt vägande att den hindrar ett höjt straffmaximum.
Vidare ser regeringen inte något behov av att ändra den maximala tiden för sluten ungdomsvård med anledning av de förslag som läggs fram i detta lagstiftningsärende. Att sluten ungdomsvård ska kunna användas även vid mycket allvarlig brottslighet har beaktats vid utformningen av den påföljden och domstolen kan dessutom, som redan nämnts, i undantagsfall välja ett fängelsestraff när sluten ungdomsvård inte utgör en tillräckligt ingripande påföljd.
Inte heller risken för oförutsedda konsekvenser för påföljdssystemet för unga lagöverträdare i övrigt är enligt regeringens uppfattning av sådan tyngd att den hindrar en höjning. En höjning är inte avsedd att förändra straffmätningen generellt för unga lagöverträdare. För att markera detta föreslår regeringen att lagtexten förtydligas jämfört med Straffnivåutredningens förslag genom att höjningen knyts till just de brott som det föreslås 18 år för, medan 10 år som straffmaximum anges för övriga brott. Det kommer därmed att bli fråga om att döma till längre fängelsestraff enbart såvitt avser mord och övriga brott för vilka det tidsbestämda straffet höjs i denna reform. När det gäller sluten ungdomsvård kan den utdömda tiden, inom ramen för nuvarande gränser för den påföljden, komma att bli något längre än i dag för brott som omfattas av reformen och där straffet för en vuxen i dag skulle ha blivit 10 år men framöver ett längre tidsbestämt straff. Inte heller i övrigt kan regeringen se några konsekvenser som hindrar en höjning av straffmaximum för de unga lagöverträdarna.
Slutligen framhåller regeringen att ett längsta straff om 14 år inte heller framstår som alltför ingripande för unga lagöverträdare med hänsyn till att det redan är möjligt att döma till fängelse i 14 år vid flerfaldig brottslighet.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 21 år får inte dömas till svårare straff än fängelse i 10 år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det är fråga om flerfaldig brottslighet, får dock dömas till fängelse i högst 14 år.
Motionen
I motion 2008/09:Ju16 (v) yrkande 2 begärs att förslaget om att straffmaximum för brott som begåtts av någon som inte fyllt 21 år höjs till 14 år avslås. Motionärerna anför att regeringens motivering – att undvika alltför höga tröskeleffekter i förhållande till längden på de fängelsestraff som kan ådömas vuxna – inte är hållbar. Konsekvensen med regeringens förslag blir i stället mycket höga tröskeleffekter i förhållande till den som begått brott före 18 års ålder.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser i likhet med regeringen att det av tydlighetsskäl bör finnas en särskild reglering om hänsynstagande till en tilltalads ungdom vid brott som ligger på den högsta straffnivån.
Intresset av att begränsa tröskeleffekterna så långt möjligt talar som regeringen anför för att även höja det tidsbestämda straffet för unga lagöverträdare. Utan en sådan höjning kan i ytterlighetsfallet den som är strax under 21 år dömas till högst 10 års fängelse medan den som är nyss fyllda 21 år kan dömas till livstids fängelse eller, med regeringens förslag, fängelse i 18 år. Ett högre straffmaximum för unga än 10 år innebär alltså att tröskeleffekterna i förhållande till äldre lagöverträdare begränsas.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det för närvarande kan saknas utrymme att i vissa fall göra en tillräckligt nyanserad straffmätning vid de allra allvarligaste brotten. Motsvarande blir fallet framöver med ett höjt tidsbestämt straffmaximum för vuxna till 18 år, om samtidigt 10 år behålls som det högsta straffet för personer som var under 21 år vid brottet. En konsekvens kan dessutom vara att straffet inte i tillräcklig mån kan differentieras mellan den som snart ska fylla 21 år och den som är yngre. Det nu anförda talar för att ett längre fängelsestraff än 10 år bör vara möjligt.
I motionen behandlas frågan om skillnader i påföljdshänseende om någon har begått ett brott strax före eller strax efter det att han eller hon fyllt 18 år. Som anförs i propositionen ska påföljden för en person som var under 18 år när brottet begicks som regel bestämmas till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Den längsta tiden för sluten ungdomsvård är 4 år. Villkorlig frigivning förekommer inte. Detta ska jämföras med ett maximalt fängelsestraff på 14 år för unga lagöverträdare som med villkorlig frigivning innebär drygt 9 års frihetsberövande. Denna tröskeleffekt är sedd för sig påtaglig. Beaktas ska dock, som nämnts ovan, att det finns en möjlighet för domstolen att döma även de yngsta lagöverträdarna till fängelse om den finner att tiden för frihetsberövandet inte kan bestämmas till 4 års sluten ungdomsvård eller kortare tid. Så sker också i praxis. Utskottet delar regeringens bedömning att denna omständighet inte är så tungt vägande att den hindrar ett höjt straffmaximum.
Utskottet vill slutligen framhålla att ett längsta straff om 14 år inte heller framstår som alltför ingripande för unga lagöverträdare med hänsyn till att det redan är möjligt att döma till fängelse i 14 år vid flerfaldig brottslighet.
Sammanfattningsvis bedömer utskottet i likhet med regeringen att det finns tungt vägande skäl för att införa en möjlighet att döma till längre fängelsestraff än i dag för ett enstaka brott när den tilltalade var under 21 år vid brottet. En längsta strafftid om 14 år framstår som väl avvägd. Utskottet tillstyrker propositionen i nu behandlad del och föreslår att riksdagen avslår motion 2008/09:Ju16 yrkande 2.
Propositionen i övrigt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag i den mån de inte har behandlats ovan.
I propositionen lämnas också förslag när det gäller straffet vid flerfaldig brottslighet och återfall i särskilt allvarlig brottslighet. Utskottet har inget ytterligare att anföra med anledning av lagförslagen i propositionen. Enligt utskottets uppfattning är lagförslagen ändamålsenliga och lämpligt utformade. Utskottet tillstyrker lagförslagen i den mån de inte berörts ovan. Sammantaget tillstyrker således utskottet propositionen och föreslår att riksdagen antar samtliga lagförslag.
Påföljdssystemet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motioner med begäran om en översyn av påföljdssystemet.
Jämför reservation 3 (s, v, mp).
Motionerna
I motion 2008/09:Ju14 (s) yrkande 2 begärs att en parlamentarisk utredning av påföljdssystemet tillsätts. I motion 2008/09:Ju16 (v) yrkande 3 framförs en begäran om att en parlamentarisk utredning för en översyn av straffskalorna ska tillsättas.
Utskottets ställningstagande
Av Justitiedepartementets verksamhetsplan för 2009 framgår att det finns planer på en allmän översyn av påföljdssystemet. Utskottet har nyligen uttalat att det ser positivt på en sådan översyn (bet. 2008/09:JuU21 s. 12). Utskottet vidhåller denna uppfattning. Vidare vill utskottet erinra om Straffnivåutredningens slutbetänkande Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85). I betänkandet behandlas bl.a. frågor om straffmätning i vissa fall samt föreslås att straffskalorna för vissa brott ändras. Betänkandet bereds i Regeringskansliet.
Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning av motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 3.
Preskription vid allvarliga brott
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår motioner med begäran om slopande av preskription vid allvarliga brott.
Jämför reservation 4 (s).
Bakgrund
I departementspromemorian Preskription vid allvarliga brott (Ds 2007:1) redovisas en översyn av reglerna för preskription av vissa allvarliga brott. Enligt förslaget ska mord, dråp, folkrättsbrott, grovt brott, folkmord samt terroristbrott som begås genom mord eller dråp inte preskriberas. Promemorian bereds i Regeringskansliet.
Motionerna
I några motioner framförs yrkanden om att ta bort preskriptionstiden för vissa allvarliga brott. Sådana yrkanden framförs i motionerna 2008/09:Ju14 (s) yrkande 1 och 2008/09:Ju252 (s). I motion 2008/09:Ju242 (s) begärs att preskriptionstiden för mord ska slopas. I motion 2008/09:Ju367 (kd) framförs ett yrkande om behovet av att se över reglerna för den straffrättsliga preskriptionen.
Utskottets ställningstagande
Frågan om preskription för vissa allvarliga brott är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet. Denna beredning bör inte föregripas. Riksdagen bör därför avslå motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 1, 2008/09:Ju242, 2008/09:Ju252 och 2008/09:Ju367.
Reservationer
1. | Livstidsstraffet, punkt 2 (v, mp) |
| av Lena Olsson (v) och Mehmet Kaplan (mp). |
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2008/09:Ju15 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi vill framhålla att livstidsstraffet är omodernt och behäftat med flera avgörande nackdelar. Den som dömts till livstids fängelse kan inte förutse den faktiska verkställighetstiden eftersom tidpunkten för tidsbestämning av straffet påverkas av det då förhärskande politiska klimatet. Det tidsobestämda straffet påverkar också den dömdes möjlighet till rehabilitering och återanpassning negativt. Vi anser att frågan om avskaffande av livstidsstraffet bör utredas snarast. I det sammanhanget bör man analysera hur frågan lösts i andra länder som avskaffat detta straff, t.ex. Norge.
Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose det anförda.
2. | Straffet för unga lagöverträdare, punkt 3 (v, mp) |
| av Lena Olsson (v) och Mehmet Kaplan (mp). |
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen antar 29 kap. 7 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att bestämmelsen får den lydelse som reservanterna föreslår i bilaga 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2008/09:Ju16 yrkande 2 och bifaller delvis proposition 2008/09:118 i denna del.
Ställningstagande
Enligt gällande rätt är det strängaste straff som kan dömas ut för ett enstaka brott som någon har begått före 21 års ålder fängelse i 10 år. Om det är fråga om flerfaldig brottslighet kan fängelse i högst 14 år dömas ut. Vi anser att det finns skäl att behålla denna ordning.
Förslagen i propositionen innebär att straffmaximum för ett enstaka brott som begåtts före 21 års ålder höjs till 14 år. Enligt vår uppfattning bör detta förslag inte genomföras. Den motivering som regeringen ger – att undvika alltför höga tröskeleffekter i förhållande till längden på de fängelsestraff som kan ådömas vuxna – är inte hållbar. Som flera remissinstanser påpekat blir det med regeringens förslag i stället mycket höga tröskeleffekter i förhållande till den som begått brottet före 18 års ålder. Förslaget bör därför inte genomföras. Riksdagen bör anta det lagförslag som läggs fram i bilaga 3 och som innebär att den ordning som gäller i dag behålls.
3. | Påföljdssystemet, punkt 5 (s, v, mp) |
| av Thomas Bodström (s), Margareta Persson (s), Elisebeht Markström (s), Karl Gustav Abramsson (s), Christer Adelsbo (s), Lena Olsson (v), Kerstin Haglö (s) och Mehmet Kaplan (mp). |
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 2 och 2008/09:Ju16 yrkande 3.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning bör en total översyn av påföljdssystemet göras. Det krävs en bred belysning och en stark parlamentarisk förankring. I det sammanhanget bör även en översyn av straffskalorna och straffnivåerna för alla brott göras. Behovet av en sådan översyn har ökat i takt med att den straffrättsliga lagstiftningen i allt högre grad påverkas av EU-direktiv och rambeslut.
Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose det anförda.
4. | Preskription vid allvarliga brott, punkt 6 (s) |
| av Thomas Bodström (s), Margareta Persson (s), Elisebeht Markström (s), Karl Gustav Abramsson (s), Christer Adelsbo (s) och Kerstin Haglö (s). |
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2008/09:Ju14 yrkande 1, 2008/09:Ju242 och 2008/09:Ju252 samt bifaller delvis motion 2008/09:Ju367.
Ställningstagande
Vi anser att preskriptionstiden för vissa allvarliga brott bör slopas. I departementspromemorian Preskription vid allvarliga brott (Ds 2007:1) som presenterades i januari 2007 föreslogs att preskriptionstiden för mord, dråp, folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott skulle slopas. Nu har det gått två år utan att regeringen presenterat något förslag. För varje dag som går innebär det att ett antal allvarliga brott preskriberas.
Även om det medför vissa kostnader att ta bort preskriptionstiden för ovanstående brott så är de humanistiska vinsterna mycket större. En slopad preskriptionstid har givetvis också en förebyggande effekt och kan minska antalet brottsoffer i framtiden. Vi vill dock gå längre än vad utredningen föreslagit i fråga om vilka fall som den nya lagen ska gälla. I departementspromemorian föreslås, såvitt gäller mord, att den slopade preskriptionen bara ska gälla i de fall mordet begåtts efter det att lagen trätt i kraft. Enligt vår uppfattning bör den slopade preskriptionen också gälla mord som begåtts före ikraftträdandet, dock inte fall som redan är preskriberade. Men framför allt vill vi att regeringen lämnar ett förslag till riksdagen snarast.
Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att tillgodose det anförda.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2008/09:118 Straffet för mord m.m.:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1964:169) om straff för folkmord,
3. lag om ändring i lagen (1998:1703) om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Följdmotionerna
2008/09:Ju14 av Thomas Bodström m.fl. (s):
1. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta bort preskriptionstiden för vissa allvarliga brott. |
2. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en parlamentarisk utredning av påföljdssystemet. |
2008/09:Ju15 av Mehmet Kaplan och Max Andersson (båda mp):
1. | Riksdagen avslår regeringens förslag till straffskala för mord med bibehållande av livstidsstraffet. |
2. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa livstidsstraffet. |
3. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att straffet för mord ska vara fängelse i lägst 10 år och högst 21 år. |
2008/09:Ju16 av Lena Olsson m.fl. (v):
1. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att frågan om livstidsstraffets avskaffande ska utredas. |
2. | Riksdagen avslår förslaget om att straffmaximum för brott som begåtts av någon som ej fyllt 21 år höjs till 14 år. |
3. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillsättande av en parlamentarisk utredning för översyn av straffskalorna och straffnivåerna för alla brott. |
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2007
2007/08:Ju264 av Sten Nordin (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av 3 kap. brottsbalken.
2007/08:Ju330 av Andreas Norlén och Anti Avsan (båda m):
1. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om livstids fängelse som normalstraffet för mord. |
2. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett längre tidsbestämt straff för mord om det finns skäl att döma till annan påföljd än fängelse på livstid. |
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2008
2008/09:Ju242 av Lennart Axelsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att slopa preskriptionstiden för mord.
2008/09:Ju252 av Hans Hoff (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ta bort preskriptionstiden för grova brott.
2008/09:Ju285 av Alice Åström m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att straffet för mord ska vara fängelse i lägst 10 och högst 21 år.
2008/09:Ju367 av Ingemar Vänerlöv (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att se över reglerna för den straffrättsliga preskriptionen.
2008/09:Ju374 av Andreas Norlén och Anti Avsan (båda m):
1. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om livstids fängelse som normalstraffet för mord. |
2. | Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett längre tidsbestämt straff för mord om det finns skäl att döma till annan påföljd än fängelse på livstid. |
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Bilaga 3
Reservanternas lagförslag
Reservation 2 (punkt 3)
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken