Domstolarnas handläggning av ärenden

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Regeringen beslutade vid regeringssammanträde den 10 november 2005 att tillkalla en särskild utredare för att utreda förutsättningar- na för och lämpligheten av att till förvaltningsmyndighet flytta över handläggningen av sådana ärenden som enligt nuvarande ordning handläggs av tingsrätt i första instans. Utredaren ska lämna förslag på vilken förvaltningsmyndighet som bör handlägga de ärenden som utredaren anser bör flyttas. För dessa ärenden ska utredaren vidare föreslå nödvändiga kompletteringar till förvaltningslagen och över- väga om överklagande bör ske till allmän domstol eller allmän för- valtningsdomstol.

Den 11 november 2005 förordnades numera hovrättslagmannen Cecilia Renfors att fr.o.m. den 10 november 2005 vara särskild ut- redare. Den 15 september 2006 entledigades Cecilia Renfors från sitt uppdrag och rådmannen Johan Kvart förordnades att fr.o.m. samma dag vara särskild utredare.

Att som sakkunniga biträda utredningen förordnades fr.o.m. den 15 februari 2006 departementsrådet i Finansdepartementet Astrid Nensén Uggla, ämnesrådet i Justitiedepartementet Johan Danelius och kanslirådet i Justitiedepartementet Mattias Wahlstedt. Johan Danelius entledigades fr.o.m. den 1 januari 2007 och i stället förord- nades rättssakkunnige i Justitiedepartementet Patrik Skogh. Mattias Wahlstedt entledigades fr.o.m. den 1 april 2007 och i stället för- ordnades rättssakkunnige i Justitiedepartementet Martin Persson.

Till experter i utredningen förordnades fr.o.m. den 15 februari 2006 numera rådmannen Dick Hjort, Domstolsverket, advokaten Eva Kullman, Sveriges advokatsamfund, avdelningschefen Anders Moberg, Bolagsverket, verksjuristen Eva Mårtensson, Skatteverket, och förbundsjuristen Eva von Schéele, Sveriges Kommuner och Landsting.

Innehåll

Sammanfattning ................................................................		23
Författningsförslag .............................................................		29
1	Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ......................	29
2	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(1987:1022) om äktenskapsregistret.......................................	33
3	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(1987:1021) om kungörelse enligt äktenskapsbalken ............	35
4	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(1997:407) om ersättningsgaranti vid bodelning ...................	36
5	Förslag till förordning om registrering av handling
	enligt äktenskapsbalken...........................................................	37
6	Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ...........................	38
7	Förslag till förordning om ändring i förordningen
	(1976:1121) om ersättning till vissa överförmyndare,
	förmyndare och förvaltare .......................................................	49
8	Förslag till lag om ändring i ärvdabalken................................	50

9Förslag till lag om ändring i lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller

	testamente ................................................................................	54
10	Förslag till lag om ändring i jordabalken ................................	56
11	Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och
	andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.........	59

Innehåll

SOU 2007:65

12	Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
	(1982:713).................................................................................	61
13	Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om
	internationell järnvägstrafik.....................................................	62
14	Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om
	ekonomiska föreningar.............................................................	63
15	Förslag till lag om ändring i lagen (1989:31) om
	förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter.................	66
16	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om
	fingerade personuppgifter........................................................	68
17	Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220) .........	71
18	Förslag till lag om ändring lagen (1995:1570) om
	medlemsbanker.........................................................................	74
19	Förslag till lag om ändring i lagen (1999:997) om
	särskild företrädare för barn ....................................................	77
20	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om
	investeringsfonder....................................................................	80
21	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank-
	och finansieringsrörelse ...........................................................	81
22	Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) .....	82

23Förslag till förordning om ändring i förordningen (2000:306) om ersättning av allmänna medel till

	likvidatorer................................................................................	84
24	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om
	värdepappersmarknaden...........................................................	85
25	Förslag till lag om dödande av förkommen handling ............	86
1	Inledning ...................................................................	95
1.1	Utredningens uppdrag .............................................................	95
1.2	Arbetets bedrivande .................................................................	95
1.3	De generella direktiven ............................................................	96
6

SOU 2007:65 Innehåll

1.4	Betänkandets disposition.........................................................			96
2	Allmänna utgångspunkter............................................			99
2.1	Inledning...................................................................................			99
2.2	Reformering av domstolsväsendet..........................................			99
2.3	Regeringsformen....................................................................			100
2.4	Gränsdragningen mellan rättskipning och rättsvård ...........			101
2.5	Europakonventionen .............................................................			102
	2.5.1	Artikel 6	......................................................................	102
		2.5.1.1	Rätten till domstolsprövning......................	103
		2.5.1.2 Rätten till muntlig och offentlig
			rättegång ......................................................	104
2.6	Andra internationella förpliktelser .......................................			105
2.7	Allmänna utgångspunkter för utredningens arbete.............			105
3	Domstols och myndighets handläggning av mål och
	ärenden...................................................................			111
3.1	Regeringsformen....................................................................			111
3.2	Allmänna domstolar ..............................................................			111
	3.2.1	Rättegångsbalken........................................................		111
		3.2.1.1	Tvistemål......................................................	112
		3.2.1.2	Brottmål.......................................................	112
	3.2.2	3.2.1.3	De grundläggande principerna ...................	113
	3.2.2	Ärendelagen ................................................................		114
		3.2.2.1	Domförhet...................................................	114
		3.2.2.2	Handläggningsregler ...................................	114
		3.2.2.3	Beslut............................................................	115
		3.2.2.4	Omprövning ................................................	115
	3.2.3	3.2.2.5	Överklagande...............................................	116
	3.2.3	Ärendelagen eller rättegångsbalken? .........................		116
	3.2.4	Andra handläggningsregler ........................................		117
	3.2.5	Kommande reformer ..................................................		118
3.3	Specialdomstolar m.m............................................................			118
3.4	Förvaltningsmyndigheter ......................................................			120
				7

Innehåll SOU 2007:65

3.4.1	Förvaltningslagen........................................................		120
	3.4.1.1	Tillämpningsområde....................................	120
	3.4.1.2	Syfte..............................................................	120
	3.4.1.3	Serviceskyldighet .........................................	121
	3.4.1.4	Utredningsansvar.........................................	121
	3.4.1.5	Samverkan mellan myndigheter..................	122
	3.4.1.6 Allmänna krav på handläggningen av
		ärenden .........................................................	122
	3.4.1.7 Handläggning av ärenden som avser
		myndighetsutövning....................................	122
	3.4.1.8	Överklagbarhet ............................................	124
3.5 Allmänna förvaltningsdomstolar...........................................			125
3.5.1	Förvaltningsprocesslagen ...........................................		125
	3.5.1.1	Handläggningsregler ...................................	126
	3.5.1.2	Beslut............................................................	127

3.6Kompetensfördelningen mellan allmän domstol och

	förvaltningsdomstol ...............................................................	127
4	Förvaltningsmyndigheter ...........................................	129
4.1	Allmänt om förvaltningsmyndigheter ..................................	129
4.2	Bolagsverket............................................................................	130
4.3	Domstolsverket ......................................................................	131
4.4	Finansinspektionen ................................................................	131
4.5	Järnvägsstyrelsen ....................................................................	132
4.6	Kammarkollegiet ....................................................................	132
4.7	Konkurrensverket ..................................................................	133
4.8	Kronofogdemyndigheten.......................................................	133
4.9	Lantmäteriverket ....................................................................	134
4.10	Luftfartsstyrelsen ...................................................................	135
4.11	Länsstyrelserna .......................................................................	135
4.12	Myndigheten för internationella adoptionsfrågor................	136
4.13	Riksantikvarieämbetet............................................................	136

SOU 2007:65 Innehåll

4.14	Rikspolisstyrelsen ..................................................................		136
4.15	Skatteverket............................................................................		137
4.16	Sjöfartsverket .........................................................................		138
4.17	Statistiska centralbyrån..........................................................		138
4.18	Överförmyndaren ..................................................................		139
5	Ärenden som handläggs av tingsrätt efter
	överklagande eller överlämnande ...............................		141
5.1	Inledning.................................................................................		141
5.2	Associationsrättsliga ärenden................................................		141
	5.2.1	Europabolag och europakooperativ...........................	141
		5.2.1.1 Tillstånd till flyttning av ett europa-
		bolags eller ett europakooperativs säte ......	142
		5.2.1.2 Sanktioner mot europabolag och
		europakooperativ.........................................	142
	5.2.2 Upplösning av stiftelse i vissa fall..............................		142
5.3	Ärenden med anknytning till föräldrabalken .......................		143
	5.3.1	Godmanskap ...............................................................	143
	5.3.2 Förmyndares, förvaltares och gode mäns
		förvaltning...................................................................	145
	5.3.3 Ersättning till förordnade förmyndare, gode män
		och förvaltare ..............................................................	145
5.4	Disciplinärenden ....................................................................		146
5.5	Exekutionsrättsliga ärenden ..................................................		147
	5.5.1	Utsökning ...................................................................	147
	5.5.2 Avräkning vid återbetalning av skatter och
		avgifter.........................................................................	148
	5.5.3	Arbetsgivares kvittningsrätt.......................................	148
	5.5.4	Bötesverkställighet .....................................................	148
	5.5.5	Summarisk process .....................................................	148
	5.5.6 Handräckning vid avbetalningsköp mellan
		näringsidkare...............................................................	149
	5.5.7 Handräckning vid kreditköp mellan
		näringsidkare och konsument....................................	150
	5.5.8	Tillsyn i konkurs.........................................................	150
			9

Innehåll SOU 2007:65

5.6	Felparkeringsärenden.............................................................			150
5.7	Förbudsärenden......................................................................			151
	5.7.1	Besöksförbud ..............................................................		151
	5.7.2	Tillträdesförbud ..........................................................		152
5.8	Kallelse på okända borgenärer ...............................................			152
5.9	Krigsskadeärenden .................................................................			153
5.10	Lösöreköpsärenden ................................................................			153
5.11	Marknadsrättsliga ärenden.....................................................			154
5.12	Nedsättningsärenden .............................................................			154
	5.12.1 Arrendeavgift ..............................................................			154
	5.12.2 Hyra .............................................................................			154
	5.12.3 Förfallen skuld ............................................................			155
6	Genomförda och föreslagna reformer...........................			157
6.1	Inledning.................................................................................			157
6.2	Associationsrättsliga ärenden ................................................			157
	6.2.1 Ärenden om fusion mellan aktiebolag.......................			157
	6.2.2 Ärenden om fusion mellan ekonomiska
		föreningar ....................................................................		161
	6.2.3 Ärenden om minskning av aktiekapital m.m.............			163
6.3	Ärenden med anknytning till ärvdabalken............................			164
	6.3.1	Bouppteckningar.........................................................		164
	6.3.2	Dödförklaringar ..........................................................		165
6.4	Inskrivnings- och stämpelskatteärenden ..............................			166
	6.4.1	Fastighetsrättsliga inskrivningsärenden.....................		166
		6.4.1.1	Allmänt.........................................................	166
		6.4.1.2 Reformering av inskrivningsmyndig-
	6.4.2		heternas organisation...................................	167
	6.4.2	Företagsinteckning .....................................................		169
	6.4.3	Sjöfartsregistret ...........................................................		170
	6.4.4	Rättigheter i luftfartyg................................................		170
	6.4.5	Stämpelskatteärenden .................................................		171
6.5	Obeståndsrättsliga ärenden ...................................................			172
	6.5.1	Konkurs och företagsrekonstruktion ........................		172
		6.5.1.1	Allmänt om konkurs ...................................	172
10

SOU 2007:65 Innehåll

		6.5.1.2	Allmänt om företagsrekonstruktion..........	172
	6.5.2	6.5.1.3	Kommande reformer...................................	173
	6.5.2	Konkurstillsyn ............................................................		173
	6.5.3	Skuldsanering..............................................................		174
6.6 Ärenden med anknytning till miljöbalken ...........................				175
	6.6.1	Ansökningsmål enligt miljöbalken ............................		176
	6.6.2	Miljöärenden ...............................................................		177
6.7	Ärenden om ägofred ..............................................................			179
7	Associationsrättsliga ärenden ....................................			181
7.1	Aktiebolag ..............................................................................			181
	7.1.1	Kort om aktiebolag.....................................................		181
	7.1.2 Ärenden om likvidation av aktiebolag.......................			182
		7.1.2.1	Allmänt om likvidation...............................	182
		7.1.2.2	Genomförda reformer.................................	182
		7.1.2.3 Ärenden om tvångslikvidation som
			handläggs av Bolagsverket efter
			genomförda reformer..................................	183
		7.1.2.4 Ärenden om tvångslikvidation som fort-
			farande handläggs av allmän domstol.........	185
		7.1.2.5 Närmare om ärenden om likvidation
			efter avslutad konkurs.................................	186
		7.1.2.6 Ansökan om entledigande av likvidator.....		187
		7.1.2.7 Anmälan om att en tillgång av ringa
			värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden .....	187
		7.1.2.8 Ansökan om ersättning av allmänna
			medel............................................................	188
	7.1.3 Ärenden om att utse ersättare för styrelseledamot ..			188
	7.1.4 Ärenden om förordnande av god man vid inlösen
		av minoritetsaktier......................................................		189
	7.1.5 Aktiebolag – överväganden och förslag ....................			190
		7.1.5.1	Uppdelningen av likvidationsärenden
			mellan allmän domstol och Bolagsverket .. 190
		7.1.5.2 En ansökan om entledigande av
			likvidator bör göras hos Bolagsverket........	192
		7.1.5.3 Anmälan om att en tillgång av ringa
			värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden .....	193
		7.1.5.4 Likvidator bör ansöka om ersättning av
			allmänna medel hos Bolagsverket...............	194
				11

Innehåll SOU 2007:65

7.1.5.5 En ansökan om att utse ersättare för
	styrelseledamot bör göras hos
	Bolagsverket .................................................	197
7.1.5.6 En ansökan om förordnande av god
	man vid inlösen av minoritetsaktier bör
	göras hos Bolagsverket ................................	198
7.2 Ekonomiska föreningar..........................................................		199
7.2.1 Kort om ekonomiska föreningar................................		199
7.2.2 Ärenden om likvidation av ekonomiska
föreningar ....................................................................		199
7.2.2.1	Allmänt om likvidation ...............................	199
7.2.2.2	Genomförda reformer .................................	200
7.2.2.3 Ärenden om tvångslikvidation som hand-
	läggs av Bolagsverket efter genomförda
	reformer .......................................................	201
7.2.2.4 Ärenden om tvångslikvidation som fort-
	farande handläggs av allmän domstol .........	201
7.2.2.5 Ansökan om entledigande av likvidator.....		203
7.2.2.6 Anmälan om att en tillgång av ringa
	värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden ......	203
7.2.2.7	Ersättning till likvidator ..............................	204
7.2.3 Ekonomiska föreningar – överväganden och
förslag	..........................................................................	204
7.2.3.1	Uppdelningen av likvidationsärenden
	mellan allmän domstol och Bolagsverket ...	204
7.2.3.2 En ansökan om entledigande av
........	likvidator bör göras hos Bolagsverket	206
7.2.3.3 Anmälan om att en tillgång av ringa
......	värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden	207
7.2.3.4 ..............................	Ersättning till likvidator	207
7.3 Handelsbolag . .....................................och enkla bolag m.m		208
7.3.1 Kort om ......................handelsbolag och enkla bolag		208
7.3.2 Ärenden om att förordna likvidator för
handelsbolag .....................................och enkla bolag		208
7.3.3 Kort om europeiska ekonomiska intresse-
grupperingar ................................................................		209
7.3.4 Ärenden om likvidation av europeiska
ekonomiska ..............................intressegrupperingar		210
7.3.5 Handelsbolag och enkla bolag m.m. –
överväganden...............................................................		211
12

SOU 2007:65 Innehåll

	7.3.5.1 Allmän domstol bör förordna likvidator
		för handelsbolag och enkla bolag ...............	211
	7.3.5.2 Ärenden om tvångslikvidation av
		europeiska ekonomiska intresse-
		föreningar.....................................................	212
7.4	Stiftelser..................................................................................		212
	7.4.1 Kort om stiftelser .......................................................		212
	7.4.2 Ärenden om likvidation av stiftelser .........................		214
	7.4.2.1	Handläggningen vid tingsrätten .................	215
	7.4.3 Stiftelser – överväganden och förslag ........................		216
	7.4.3.1 Ärenden om likvidation av stiftelser bör
		handläggas av Bolagsverket.........................	216
	7.4.3.2	Handläggningsfrågor ..................................	218
	7.4.3.3	Ersättning till likvidator..............................	219
7.5 Finansiella företag och försäkringsföretag ...........................			220
	7.5.1 Kort om finansiella företag och försäkrings-
	företag .........................................................................		220
	7.5.2 Ärenden om likvidation av finansiella företag och
	försäkringsföretag.......................................................		223
	7.5.3 Ärenden om förordnande av förvaltare att
	företräda aktier eller andelar ......................................		226
	7.5.4 Finansiella företag och försäkringsföretag –
	överväganden och förslag ...........................................		228
	7.5.4.1	Uppdelningen av likvidationsärenden
		mellan allmän domstol och Bolagsverket .. 228
	7.5.4.2 Likvidation efter avslutad överskotts-
		konkurs ........................................................	230
	7.5.4.3	Handläggningsfrågor ..................................	231
	7.5.4.4 Finansinspektionen ges behörighet att
		förordna förvaltare att företräda aktier
		eller andelar..................................................	232
8	Ärenden om näringsförbud ........................................		235
8.1	Näringsförbud........................................................................		235
8.2	Överväganden ........................................................................		237
	8.2.1 Allmän domstol bör handlägga ärenden om
	näringsförbud..............................................................		237

Innehåll SOU 2007:65

9	Ärenden om dödande av handling...............................		239
9.1	Dödande av förkommen handling.........................................		239
	9.1.1	Allmänt ........................................................................	239
	9.1.2 Handlingar som kan dödas.........................................		240
	9.1.3	Forumregler.................................................................	240
	9.1.4	Handläggningen vid tingsrätten.................................	241
	9.1.5	Rättsverkningar ...........................................................	243
	9.1.6	Efterlysning .................................................................	243

9.2Dödande av handling i samband med utmätning och

	konkurs ...................................................................................		244
9.3	Dödande av inteckning ..........................................................		244
	9.3.1	Allmänt ........................................................................	244
	9.3.2	Rättsverkningar ...........................................................	245
	9.3.3	Förfarandet vid tingsrätten.........................................	245
9.4	Dödande av fullmakt – kraftlöshetsförklaring .....................		245
	9.4.1	Kort om fullmakt ........................................................	245
	9.4.2	Återkallelse av fullmakt ..............................................	246
	9.4.3	Om kraftlöshetsförklaring .........................................	246
9.5	Överväganden och förslag .....................................................		248

9.5.1Ansökan om dödande av förkommen handling och dödande av inteckning bör göras hos förvaltnings-

		myndighet....................................................................	248
	9.5.2	Handläggningen bör flyttas till olika
		förvaltningsmyndigheter ............................................	249
	9.5.3	Handläggningsfrågor ..................................................	252
	9.5.4	Ärenden om dödande av handling i samband med
		utmätning och konkurs ..............................................	254
	9.5.5	Ny lag om dödande av förkommen handling............	256
	9.5.6	Ansökan om att fullmakt ska förklaras kraftlös........	256
	9.5.7	Handläggningsfrågor ..................................................	257
10	Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken............		259
10.1	Registreringsärenden..............................................................		259
	10.1.1 Handläggningen ..........................................................		261
	10.1.2 Tidigare föreslagna reformer ......................................		262
	10.1.3 Överväganden och förslag ..........................................		263

SOU 2007:65		Innehåll
	10.1.3.1 Ansökan om registrering enligt
	äktenskapsbalken.........................................	263
	10.1.3.2 Ansvaret för äktenskapsregistret................	264
	10.1.4 Handläggningsfrågor..................................................	265
10.2	Ärenden om bodelningsförrättare ........................................	267
	10.2.1 Överväganden och förslag..........................................	269
	10.2.1.1 Ansökan om förordnande och
	entledigande av bodelningsförrättare.........	269
	10.2.1.2 Frågor rörande vite......................................	272
	10.2.1.3 Bodelningsförrättare bör ansöka om
	ersättningsgaranti hos Skatteverket ...........	273
10.3 Ärenden om tillstånd att förfoga över egendom..................		273
	10.3.1 Överväganden .............................................................	274
	10.3.1.1 Allmän domstol bör handlägga ärenden
	om tillstånd att förfoga över egendom ......	274
10.4 Ärenden om särskild förvaltning av egendom .....................		275
	10.4.1 Överväganden .............................................................	275
	10.4.1.1 Allmän domstol bör handlägga ärenden
	om att sätta en makes egendom under
	särskild förvaltning......................................	275
10.5	Ärenden om rätten att bo kvar i den gemensamma
	bostaden och besöksförbud...................................................	276
	10.5.1 Överväganden .............................................................	277
	10.5.1.1 Allmän domstol bör handlägga ärenden
	om rätt att bo kvar i den gemensamma
	bostaden och besöksförbud........................	277
11	Ärenden med anknytning till föräldrabalken ................	279
11.1	Ärenden om adoption............................................................	279
	11.1.1 Allmänt om adoption .................................................	279
	11.1.2 Utländska adoptioner.................................................	280
	11.1.3 Internationella åtaganden...........................................	281
	11.1.4 Överväganden .............................................................	284
	11.1.4.1 Allmän domstol bör besluta om adoption
	och omvandling av en utomlands
	beslutad adoption ........................................	284

Innehåll

SOU 2007:65

11.2 Ärenden om ställföreträdare för barn ...................................		286
	11.2.1 Allmänt ........................................................................	286
	11.2.2 Särskilt förordnad vårdnadshavare.............................	287
	11.2.3 Förmynderskap ...........................................................	288
	11.2.4 Underårigs rättshandlingsförmåga.............................	289
	11.2.5 Särskild företrädare för barn ......................................	289
	11.2.6 Överväganden och förslag ..........................................	290
	11.2.6.1 Allmän domstol bör förordna och
	entlediga särskild vårdnadshavare...............	290
	11.2.6.2 Överförmyndaren bör förordna och
	entlediga förmyndare för underårig............	292
	11.2.6.3 Underårigs rättshandlingsförmåga .............	295
	11.2.6.4 Åklagaren bör förordna särskild
	företrädare för barn .....................................	296
	11.2.6.5 Ersättning till särskild företrädare för
	barn...............................................................	299
11.3 Ärenden om ställföreträdare för vuxna.................................		300
	11.3.1 Förvaltarskap...............................................................	300
	11.3.2 Godmanskap................................................................	301
	11.3.3 Handläggningen vid tingsrätten.................................	301
	11.3.4 Genomförda och föreslagna reformer .......................	302
	11.3.5 Riksrevisionens granskning av länsstyrelsens
	tillsyn över överförmyndare .......................................	303
	11.3.6 Överväganden och förslag ..........................................	304
	11.3.6.1 Beslut om anordnande, omprövning och
	upphörande av förvaltarskap.......................	304
	11.3.6.2 Ansökan om anordnande, omprövning
	och upphörande av godmanskap hos
	överförmyndaren .........................................	305
	11.3.6.3 Överförmyndaren bör ansöka om
	ersättning av allmänna medel hos
	Länsstyrelsen i Stockholms län...................	308
11.4	Ärenden om verkställighet av dom, beslut eller avtal om
	vårdnad, boende eller umgänge .............................................	309
	11.4.1 Överväganden..............................................................	309
	11.4.1.1 Verkställighetsärenden i domstol ...............	309
11.5	Ärenden om blodundersökning vid utredning av
	faderskap .................................................................................	310
	11.5.1 Överväganden..............................................................	311
16

SOU 2007:65		Innehåll
	11.5.1.1 Allmän domstol bör handlägga ärenden
	om blodundersökning vid utredning
	om faderskap ...............................................	311
12	Namnärenden ..........................................................	313
12.1	Allmänt om namn ..................................................................	313
12.2	Ärenden enligt namnlagen som handläggs av domstol........	314
	12.2.1 Byte av barns efternamn.............................................	314
	12.2.2 Tillstånd för barn att behålla sitt efternamn .............	316
12.3	Fingerade personuppgifter ....................................................	316
12.4	Överväganden och förslag.....................................................	318
	12.4.1 Uppdelningen av namnärenden mellan domstol,
	Skatteverket och Patent- och registreringsverket ....	318
	12.4.2 Ansökan om medgivande att använda fingerade
	personuppgifter...........................................................	319
13	Ärenden med anknytning till ärvdabalken ...................	321
13.1	Ärenden som rör preskription av rätten till arv och
	testamente ..............................................................................	321
13.2	Ärenden om boutredningsman och testamentsexekutor ....	324
13.3	Ärenden om verkställighet av legat.......................................	329
13.4	Tidigare föreslagna reformer.................................................	329
13.5	Överväganden och förslag.....................................................	330
	13.5.1 Preskription av rätten till arv och testamente...........	330
	13.5.2 Ärenden om boutredningsman och skiftesman........	333
	13.5.3 Bevaknings- och tillsynsmyndighet över
	boutredningsmäns förvaltning...................................	336
	13.5.4 Bouppteckningsförrättare m.m. när den avlidne
	hade hemvist i annat nordiskt land............................	337
	13.5.5 Avliden med hemvist i Sverige men medborgare i
	annat nordiskt land.....................................................	338
	13.5.6 Ärenden om verkställighet av legat ...........................	339

Innehåll SOU 2007:65

14	Ärenden om samäganderätt .......................................	341
14.1	Samäganderätt.........................................................................	341
14.2	Förordnande och entledigande av god man för
	förvaltning av samägt gods ....................................................	343
14.3	Förordnande om försäljning av samägt gods på offentlig
	auktion ....................................................................................	344
14.4	Förordnande av ställföreträdare för samägd jordbruks-
	fastighet...................................................................................	345
14.5	Överväganden och förslag .....................................................	347
	14.5.1 Ärenden enligt samäganderättslagen .........................	347
	14.5.2 Ärenden om ställföreträdare för jordbruks-
	fastigheter ....................................................................	348
15	Fastighetsrättsliga ärenden ........................................	351
15.1	Jordbruksarrende....................................................................	351
	15.1.1 Överväganden och förslag ..........................................	353
	15.1.1.1 Ansökan om förordnande av synemän
	bör göras hos länsstyrelsen .........................	353
16	Järnvägstrafikärenden ...............................................	355
16.1	Inledning.................................................................................	355
16.2	Fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) .........	355
16.3	Förordnande av sakkunnig vid skador på resgods och
	gods .........................................................................................	356
	16.3.1 Ansvar för skador på resgods och gods .....................	356
	16.3.2 Ärenden om förordnande av sakkunnig ....................	357
16.4	Överväganden och förslag .....................................................	358
	16.4.1 Ansökan om förordnande av sakkunnig....................	358
17	Konkurrensrättsliga ärenden ......................................	361
17.1	Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar.............	361
17.2	Ärenden om undersökning m.m. ..........................................	362
17.3	Överväganden.........................................................................	365
18

SOU 2007:65		Innehåll
	17.3.1 Tillstånd till undersökning.........................................	365
	17.3.2 Undersökning av skriftlig handling...........................	367
	17.3.3 Förhandsgodkännande ...............................................	368
18	Kulturminnesärenden ...............................................	371
18.1	Handel med kulturföremål....................................................	371
18.2	Olagligt bortförda kulturföremål..........................................	372
18.3	Överväganden ........................................................................	374
	18.3.1 Riksantikvarieämbetets undersökning ......................	374
19	Skiljemannaärenden .................................................	377
19.1	Allmänt ...................................................................................	377
19.2	Skiljeförfarande i praktiken ...................................................	377
19.3	Lagen om skiljeförfarande .....................................................	378
19.4	Närmare om skiljemännen ....................................................	379
19.5	Överväganden ........................................................................	381
	19.5.1 Ärenden om att utse och entlediga skiljemän...........	381
20	Sjörättsliga ärenden..................................................	383
20.1	Inledning.................................................................................	383
20.2	Ärenden om upprättande av begränsningsfond ...................	383
20.3	Ärenden om sjöförklaring .....................................................	387
20.4	Överväganden ........................................................................	389
	20.4.1 Ansökan om begränsningsfond .................................	389
	20.4.2 Sjöförklaring ...............................................................	390
21	Ärenden om bevisupptagning.....................................	393
21.1	Allmänt om bevisupptagning ................................................	393
21.2	Fristående bevisupptagning...................................................	393
21.3	Överväganden ........................................................................	394
	21.3.1 Bevisupptagning vid domstol.....................................	394

Innehåll SOU 2007:65

22	Ärenden med anknytning till brottsbalken ...................	397
22.1	Tvångsmedel ...........................................................................	397
22.2	Omvandling av fängelse på livstid .........................................	400
22.3	Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder ..........	401
22.4	Förordnande av offentlig försvarare och
	målsägandebiträde m.m..........................................................	402
22.5	Överväganden.........................................................................	403
	22.5.1 Prövning av tvångsmedel ............................................	403
	22.5.2 Omvandling av fängelse på livstid..............................	404
	22.5.3 Överlämnande enlig en europeisk
	arresteringsorder .........................................................	405
23	Ärenden med anknytning till civilprocessen .................	407
23.1	Säkerhetsåtgärder ...................................................................	407
23.2	Överväganden.........................................................................	408
	23.2.1 Kvarstad och annan säkerhetsåtgärd..........................	408
24	Förfaranderegler, m.m...............................................	409
24.1	Överväganden och förslag .....................................................	409
	24.1.1 Handläggningen vid förvaltningsmyndighet.............	409
	24.1.2 Regler för överklagande..............................................	410
	24.1.3 Avgifter........................................................................	413
25	Genomförandefrågor .................................................	415
25.1	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .........................	415
25.2	Ekonomiska konsekvenser ....................................................	416
	25.2.1 Staten ...........................................................................	416
	Tingsrätterna ...............................................................	416
	Bolagsverket ................................................................	418
	Lantmäteriverket.........................................................	418
	Skatteverket.................................................................	419
	Övriga myndigheter....................................................	421
	25.2.2 Kommunerna...............................................................	421
25.3	Andra konsekvenser...............................................................	422
20

SOU 2007:65		Innehåll
26	Författningskommentar .............................................	423
26.1	Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken .................	423
26.2	Förslaget till förordning om ändring i förordningen
	(1987:1022) om äktenskapsregistret.....................................	426
26.3	Förslaget till förordning om ändring i förordningen
	(1987:1021) om kungörelse enligt äktenskapsbalken..........	427
26.4	Förslaget till förordning om ändring i förordningen
	(1997:407) om ersättningsgaranti vid bodelning .................	427
26.5	Förslaget till förordning om registrering av handling
	enligt äktenskapsbalken.........................................................	428
26.6	Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ......................	429

26.7Förslaget till förordningen om ändring i förordningen (1976:1121) om ersättning till vissa överförmyndare,

förmyndare och förvaltare.....................................................	436
26.8 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken...........................	437
26.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:52) om
förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller
testamente ..............................................................................	440
26.10Förslaget till lag om ändring i jordabalken...........................	441
26.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal
och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område ....................................................................................	442
26.12Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713) ..............................................................................	443
26.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:193) om
internationell järnvägstrafik ..................................................	444
26.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar ..........................................................	445
26.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:31) om
förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter...............	447

Innehåll SOU 2007:65

26.16Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om
	fingerade personuppgifter......................................................	448
26.17Förslaget till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)....		450
26.18Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:997) om
	särskild företrädare för barn ..................................................	453
26.19Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1570) om
	medlemsbanker.......................................................................	455
26.20Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om
	investeringsfonder..................................................................	456
26.21Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om
	bank- och finansieringsrörelse...............................................	457
26.22Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
	(2005:551)...............................................................................	458
26.23Förslaget till förordning om ändring i förordningen
	(2000:306) om ersättning av allmänna medel till
	likvidatorer..............................................................................	460
26.24Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om
	värdepappersmarknaden.........................................................	461
26.25Förslaget till lag om dödande av förkommen handling .......		462
Bilagor
1	Kommittédirektiv 2005:124...................................................	475
2	Förteckning över ärenden som handläggs av tingsrätt
	enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden ......................	485
3	Förteckning över ärenden som handläggs av tingsrätt
	enligt rättegångsbalken ..........................................................	497

Sammanfattning

SOU 2007:65

Allmänna utgångspunkter och överväganden

Utredningen har i sitt arbete utgått från att domstolarna som första instans endast bör handlägga ärenden som är av den karaktären att de verkligen kräver domstolsprövning. Otvistiga ärenden som huvudsakligen avser s.k. frivillig rättsvård bör därför flyttas till för respektive ärendetyp lämplig förvaltningsmyndighet, om inte något internationellt åtagande eller annat särskilt skäl utgör hinder eller talar mot det. Rätten till domstolsprövning ska garanteras den enskilde genom att förvaltningsmyndighetens beslut ska kunna överklagas till domstol. Ärendets karaktär får avgöra om överklag- ande ska ske till allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. Vid bedömningen av de förändringar som bör göras ska rättssäker- het, effektivitet, kvalitet, snabbhet, service och ett optimalt resurs- utnyttjande stå i fokus.

Med ovan angivna utgångspunkter är det utredningens bedöm- ning att den alldeles övervägande andelen ärenden som enligt den nuvarande ordningen handläggs av tingsrätt i första instans kan handläggas vid och därmed flyttas till olika förvaltningsmyndig- heter. Utredningen bedömer dessutom att en sådan överflyttning av handläggningen är lämplig för de flesta ärendena.

Tingsrätterna handlägger årligen totalt cirka 57 000 ärenden, inklusive de ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande och överlämnande. Antalet ärenden som handläggs av tingsrätt i första instans kan uppskattas till cirka 50 000. Av dessa ärenden föreslår utredningen att cirka 43 500 flyttas till olika förvaltnings- myndigheter. Förslagen innebär att tingsrätt i första instans fram- gent endast kommer handlägga ett mindre antal ärenden som rör frivillig rättsvård.

Utredningen föreslår att förvaltningsmyndigheternas beslut i de överflyttade ärendena i de flesta fall ska kunna överklagas till all- män domstol.

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken och ansvaret för äktenskapsregistret

Tingsrätterna handlägger årligen cirka 15 000 ärenden om registrer- ing enligt äktenskapsbalken. Ärendena avser registrering av an- mälan om bodelning, bodelningshandling, äktenskapsförord och gåva mellan makar. En handling som registrerats av tingsrätten ska

SOU 2007:65

Sammanfattning

antecknas i äktenskapsregistret. Utredningen föreslår att handlägg- ningen av registreringsärenden flyttas till den myndighet som har ansvaret för äktenskapsregistret. Härigenom uppnås även en sam- ordning av de olika delarna av registreringsförfarandet.

I dag lämnar domstolarna uppgifter om äktenskapsskillnad och ogiltigförklarade vigslar till äktenskapsregistret. Statistiska central- byrån ansvarar i dag för registret. Angivna uppgifter används också av Skatteverket i folkbokföringen. Utredningen anser att det ur effek- tivitetssynpunkt vore en fördel om den myndighet som ändå tillförs och använder uppgifterna i folkbokföringen också svarar för regi- strering av uppgifterna. Utredningen föreslår därför att ansvaret för äktenskapsregistret flyttas till Skatteverket. Utredningens förslag innebär att handläggningen av ärenden om registrering av anmälan om bodelning, bodelningshandling, äktenskapsförord och gåva mellan makar flyttas till Skatteverket.

Utöver ovan angivna förslag föreslår utredningen att Skatte- verket ges ensam behörighet att förordna och entlediga bodelnings- förrättare. Förslaget i denna del innebär att det inte längre ska vara möjligt att ansöka om förordnande av bodelningsförrättare i ett pågående mål om äktenskapsskillnad vid tingsrätten.

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

I samband med 1995 års förmynderskapsreform flyttades behörig- heten att förordna förvaltare och god man i många fall från tings- rätt till överförmyndaren. Domstolarna behöll dock uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltar- skap och godmanskap. Utredningens bedömning är att denna ord- ning bör bestå i fråga om förvaltarskap. Däremot föreslår utred- ningen att handläggning av ärenden om anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap flyttas till överförmyndaren. Enligt förslaget ska överförmyndaren pröva ärenden när den en- skilde ansöker om anordnande av godmanskap eller samtycker till att godmanskap anordnas för honom eller henne. Överförmyndaren ska även pröva ärenden när den enskilde begär att godmanskapet ska omprövas eller upphöra. Om någon annan än den som ansökan avser motsätter sig att godmanskap anordnas, omprövas eller upphör ska överförmyndaren överlämna ärendet till tingsrätt. Detsamma ska gälla om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan. En förutsättning för förslagen i denna

Sammanfattning

SOU 2007:65

del är att erforderliga kompetenshöjande åtgärder vidtas för över- förmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd och ersättare.

Utredningen föreslår vidare att bl.a. handläggningen av ärenden om förordnande och entledigande av förmyndare för underårig flyttas till överförmyndaren.

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

Utredningen föreslår att vissa ärenden med anknytning till ärvda- balken flyttas till Skatteverket. Det är bl.a. ärenden om förord- nande och entledigande av boutredningsman och skiftesman.

Utredningens samtliga förslag innebär att Skatteverket är den förvaltningsmyndighet som tar över handläggningen av det sam- mantaget största antalet ärenden. Det rör sig företrädesvis om ärenden med familjerättslig anknytning och handlar om totalt cirka 20 500 ärenden årligen.

Ärenden om dödande av handling m.m.

I lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling – den s.k. mortifikationslagen – finns bestämmelser om att presentations- papper och inteckningar i vissa fall kan dödas. Tingsrätterna hand- lägger årligen cirka 8 000 ärenden om dödande av sådan handling eller inteckning. Det största antalet ärenden avser pantbrev och in- teckning i fast egendom. Företagsinteckningsbrev och företags- inteckning utgör också en stor andel.

Handläggningen av ärenden om dödande av inteckningshandling och dödande av inteckning förutsätter informationsutbyte mellan tingsrätten och vederbörande inskrivningsmyndighet. Utredningen föreslår att handläggningen av dessa ärenden flyttas till inskriv- ningsmyndighet. Härigenom effektiviseras förfarandet. Förslaget innebär bl.a. att handläggningen av ärenden om pantbrev och inteckning i fast egendom flyttas till Lantmäteriverket (fr.o.m. den 1 juni 2008 kommer Lantmäteriverket att vara fastighetsrättslig inskrivningsmyndighet). Förslaget innebär också bl.a. att ärenden om dödande av företagsinteckningsbrev och företagsinteckning flyttas till Bolagsverket.

SOU 2007:65

Sammanfattning

I fråga om handläggningen av ärenden som avser andra hand- lingar, t.ex. skuldebrev och aktiebrev, föreslår utredningen att den flyttas till Kronofogdemyndigheten respektive Bolagsverket.

Utredningens förslag, som inte innebär några sakliga ändringar av den nuvarande regleringen, föreslås genomföras i en ny mortifi- kationslag.

Associationsrättsliga ärenden

Enligt den nuvarande ordningen är handläggningen av ärenden om likvidation av aktiebolag och ekonomiska föreningar uppdelad mellan tingsrätt och Bolagsverket. Denna ordningen anser utredningen i huvudsak bör bestå. Handläggningen av ärenden om likvidation efter avslutad konkurs föreslås dock flyttas till Bolagsverket. Vidare före- slås att handläggningen av ärenden om likvidation av stiftelser som driver näringsverksamhet flyttas till Bolagsverket.

I dag prövas frågan om byte av likvidator i vissa fall av tingsrätt och i andra fall av Bolagsverket. Detsamma gäller för frågan om ersättning av allmänna medel till likvidator. Utredningen föreslår att Bolagsverket ges ensam behörighet att pröva dessa frågor. Dessutom föreslås att det i aktiebolagslagen (2005:551), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och stiftelselagen (1994:1220) införs en bestämmelse som förtydligar att en likvidator i vissa fall har rätt till ersättning av allmänna medel.

Utredningen föreslår även att ett antal andra ärenden med associationsrättslig anknytning flyttas till Bolagsverket. Det gäller bl.a. ärenden om att utse ersättare för styrelseledamot i aktiebolag och ärenden om förordnande av god man vid inlösen av minoritets- aktier.

Övriga ärenden

De övriga ärenden som utredningen föreslår ska flyttas till förvaltningsmyndighet är t.ex. ärenden om medgivande att använda fingerade personuppgifter, ärenden om förordnande av särskild företrädare för barn och ärenden om förordnande av sakkunnig enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. De nämnda ärendena föreslås flyttas till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndig- heten respektive Järnvägsstyrelsen.

Författningsförslag SOU 2007:65

16 kap.
3 §2
När handlingen registrerats	När	handlingen	registrerats
skall rätten genast översända en	ska Skattverket genast anteckna
kopia till den myndighet som för	uppgiften i äktenskapsregistret.
äktenskapsregistret med uppgift om	Begärs registrering av en gåva,
dagen då handlingen gavs in till	ska Skatteverket låta föra in en
rätten.	kungörelse om detta i Post- och
Begärs registrering av en gåva,	Inrikes	Tidningar.	Detsamma
skall tingsrätten låta föra in en	gäller om makar gör en anmälan
kungörelse om detta i Post- och	om bodelning enligt 9 kap. 1 §
Inrikes Tidningar och i ortstid-	andra stycket eller om makarna
ning. Detsamma gäller om makar	eller en av dem ger in en bodel-
gör en anmälan om bodelning	ningshandling för registrering.
enligt 9 kap. 1 § andra stycket
eller om makarna eller en av dem
ger in en bodelningshandling för
registrering.
17 kap.
3 §
Skall ansökan prövas i mål	Skatteverket ska ge den andre
om äktenskapsskillnad, gäller vad	maken tillfälle att yttra sig över
som sägs i 14 kap. 9 § också för-	ansökan innan myndigheten med-
ordnande av bodelningsförrättare.	delar beslut.
Även i annat fall skall domstolen,
innan den avgör frågan, bereda
den andra maken tillfälle att yttra
sig.
4 §
Till bodelningsförrättare får	Till	bodelningsförrättare får
endast förordnas den som har	endast förordnas den som har
samtyckt till det. Bodelningsför-	samtyckt till det. Bodelningsför-
rättaren skall entledigas om det	rättaren ska entledigas av Skatte-
finns skäl för det. Innan beslut	verket om det finns skäl för det.
fattas om entledigande skall bo-	Innan beslut fattas om entledi-
delningsförrättaren få tillfälle att	gande ska bodelningsförrättaren
yttra sig.	få tillfälle att yttra sig.

2 Senaste lydelse 1996:243

SOU 2007:65

Författningsförslag

Förordnanden som meddelas i mål om äktenskapsskillnad upp- hör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

Förordnanden som meddelas när mål om äktenskapsskillnad pågår vid domstol upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anled- ning än den ena makens död.

7 a §3

Om det är skäligt med hänsyn	Om det är skäligt med hän-
till en makes ekonomiska och	syn till en makes ekonomiska
personliga förhållanden samt om-	och personliga förhållanden samt
ständigheterna i övrigt, kan dom-	omständigheterna i övrigt, kan
stol på ansökan av denne besluta	Skatteverket på ansökan av denne
att ersättning till bodelningsför-	besluta att ersättning till bodel-
rättare för högst fem timmars	ningsförrättare för högst fem
arbete skall betalas av allmänna	timmars arbete ska betalas av all-
medel på de villkor som anges i	männa medel på de villkor som
andra stycket (ersättningsgaran-	anges i andra stycket (ersätt-
ti). I fråga om sådan ersättning	ningsgaranti). I fråga om sådan
tillämpas 27 § rättshjälpslagen	ersättning tillämpas 27 § rätts-
(1996:1619).	hjälpslagen (1996:1619).
Ersättning enligt den beslu-	Ersättning enligt den beslu-
tade ersättningsgarantin skall be-	tade ersättningsgarantin ska be-
talas ut, om den make som har	talas ut, om den make som har
utverkat garantin har en andel i	utverkat garantin har en andel i
boet som efter avdrag för täck-	boet som efter avdrag för täck-
ning av skulder är värd mindre	ning av skulder är värd mindre
än 100 000 kr. Ersättningen skall	än 100 000 kr. Ersättningen ska
betalas ut till bodelningsförrät-	betalas ut till bodelningsförrät-
taren efter ansökan. Utbetalt	taren efter ansökan hos Skatte-
belopp skall vid tillämpningen av	verket. Utbetalt belopp ska vid
7 § tillgodoräknas samme make.	tillämpningen av 7 § tillgodoräk-
Ansökan enligt första och andra	nas samme make.
stycket görs hos den domstol som
avses i 2 §.

3 Senaste lydelse 1996:1622

SOU 2007:65

Författningsförslag

2Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret

Härigenom föreslås i fråga om förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret

dels att i 9 § ordet ”statistiska centralbyrån” ska bytas ut mot ”Skatteverket”,

dels att 1–2, 4 och 7 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		1 §
Äktenskapsregistret skall föras			Äktenskapsregistret ska föras
av statistiska centralbyrån.			av Skatteverket.
		2 §
Tingsrätterna skall till äkten-			Tingsrätterna ska till äkten-
skapsregistret sända in uppgifter			skapsregistret sända in uppgifter
om			om
1. domar varigenom en vigsel			1. domar varigenom en vigsel
har förklarats ogiltig eller dom-			har förklarats ogiltig eller dom-
stolen har dömt till äktenskaps-			stolen har dömt till äktenskaps-
skillnad,			skillnad,
2. domar eller beslut var-			2. domar eller beslut var-
igenom domstolen har avgjort ett			igenom domstolen har avgjort ett
mål om äktenskapsskillnad utan			mål om äktenskapsskillnad utan
att ha dömt till äktenskapsskill-			att ha dömt till äktenskapsskill-
nad,			nad.
3.	anmälningar som	avses i
9 kap.	1 § andra stycket	äkten-
skapsbalken,
4.	inkomna bodelningshand-
lingar, äktenskapsförord och gåvo-
handlingar.

4 §

Uppgift om dom eller beslut	Uppgift om dom eller beslut
skall sändas in till statistiska	ska sändas in till äktenskaps-
centralbyrån inom tre dagar från	registret inom tre dagar från det
	33

Författningsförslag

SOU 2007:65

4Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1997:407) om ersättningsgaranti vid bodelning

Härigenom föreslås i fråga om förordningen (1997:407) om er- sättningsgaranti vid bodelning

dels att i 3 § orden ”domstolen” och ”rätten” ska bytas ut mot Skatteverket,

dels att 5 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
5 §
En ansökan från en bodel-	En ansökan från en bodel-
ningsförrättare om utbetalning	ningsförrättare om utbetalning
av ersättningsgaranti skall inne-	av ersättningsgaranti skall inne-
hålla uppgift om den ersättning	hålla uppgift om den ersättning
som begärs för arbete samt vilken	som begärs för arbete samt vilken
tid som har lagts ned på uppdra-	tid som har lagts ned på uppdra-
get. Om bodelningsförrättaren är	get. Om bodelningsförrättaren
skyldig att redovisa mervärdes-	är skyldig att redovisa mervär-
skatt skall han eller hon ange hur	desskatt ska han eller hon ange
stor del av ersättningen som ut-	hur stor del av ersättningen som
gör mervärdesskatt.	utgör mervärdesskatt.
Kostnadsräkningen skall ges in

till den domstol som skall besluta om ersättningen.

1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan om ersättningsgaranti kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Författningsförslag

SOU 2007:65

6Förslag till

lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreslås i fråga om föräldrabalken dels att 10 kap. 14 § ska upphöra att gälla,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 11 kap. 4 b, 19 b och 23 b §§, av följande lydelse,

dels att 10 kap. 5, 13 och 16–18 §§ samt 11 kap. 1, 4, 15–19, 23 och 25 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

5 §5

Har en underårig inte någon	Har en underårig inte någon
förmyndare, skall rätten förord-	förmyndare, ska överförmyndar-
na en sådan.	en förordna en sådan.
Har förmyndare förordnats	Har förmyndare förordnats
enligt första stycket på grund av	enligt första stycket på grund av
att fadern eller modern är under-	att fadern eller modern är under-
årig, gäller förordnandet till dess	årig, gäller förordnandet till dess
fadern eller modern har uppnått	fadern eller modern har uppnått
myndig ålder.	myndig ålder.
13 §6
Frågor om förordnande eller	Behörig överförmyndare i frå-
entledigande av förmyndare tas	gor om förordnande eller entledi-
upp av tingsrätten i den ort där	gande av förmyndare är överför-
den underårige är folkbokförd. Om	myndaren för den kommun som
den underårige inte är folkbok-	anges i 11 kap. 25 § första och
förd i Sverige, är tingsrätten i den	andra stycket.
ort där den underårige vistas be-
hörig domstol.

Om det inte finns någon dom- stol som är behörig enligt första stycket, är Stockholms tingsrätt behörig.

5Senaste lydelse 1994:1433

6Senaste lydelse 2006:557

SOU 2007:65 Författningsförslag

		16 §7
Kan slutligt beslut ej ges			Kan slutligt beslut inte ges
omedelbart i ärende om förord-			omedelbart i ärende om förord-
nande av förmyndare, får rätten,			nande av förmyndare, får över-
om den omyndiges angelägen-			förmyndaren, om den omyndiges
heter kräver omedelbar vård, för-			angelägenheter	kräver		omedel-
ordna förmyndare för tiden till			bar vård, förordna		förmyndare
dess ärendet avgörs.			för tiden till dess ärendet avgörs.
		17 §8
Uppkommer	fråga om	att	Uppkommer	fråga		om att
enligt 10 § entlediga en förmyn-			enligt 10 § entlediga en förmyn-
dare och kan slutligt beslut ej			dare och kan slutligt beslut inte
ges omedelbart, får rätten, om			ges omedelbart, får överförmyn-
dröjsmål skulle medföra fara för			daren, om dröjsmål skulle med-
den underårige, besluta att för-			föra fara för den underårige, be-
myndaren skall skiljas från sitt			sluta att förmyndaren ska skiljas
uppdrag för tiden till dess ären-			från sitt uppdrag för tiden till
det avgörs.			dess ärendet avgörs.
Innan rätten meddelar beslut			Innan överförmyndaren med-
enligt första stycket, skall för-			delar beslut enligt första stycket,
myndaren beredas tillfälle		att	ska förmyndaren beredas tillfälle
yttra sig, om det inte är fara i			att yttra sig, om det inte är fara i
dröjsmål.			dröjsmål.
		18 §9
Ansökan om	förordnande		Ansökan om		förordnande
eller entledigande av en förmyn-			eller entledigande av en förmyn-
dare får göras av överförmyndar-			dare får göras av förmyndare,
en, förmyndare, vårdnadshavare,			vårdnadshavare,	den underårige
den underårige själv, om han eller			själv, om han eller hon har fyllt
hon har fyllt sexton år, samt av			sexton år, samt av hans eller
hans eller hennes make eller			hennes make eller sambo och
sambo och närmaste släktingar.			närmaste släktingar. Frågor som
Frågor som avses i denna para-			avses i denna paragraf ska över-
graf skall rätten också ta upp själv-			förmyndaren också ta upp själv-
mant, när det finns anledning			mant, när det finns anledning
till det.			till det.

7Senaste lydelse 1988:1251

8Senaste lydelse 1988:1251

9Senaste lydelse 1994:1433

Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynder- skapet eller blir förmyndaren enligt 10 kap. 17 § skild från utövningen av det, ska överför- myndaren förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter.

När överförmyndaren enligt 10 kap. 17 § skiljer en förmyn- dare från utövningen av förmyn- derskapet får överförmyndaren förordna god man enligt första stycket.

Om god man för underåriga utländska medborgare och under- åriga statslösa personer finns bestämmelser i 4 kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa interna- tionella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

Författningsförslag

SOU 2007:65

I ett ärende som avses i första stycket skall rätten ge en under- årig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I ett ärende som avses i första stycket ska överförmyndaren ge en underårig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

11 kap.

1 §10 Kan en förmyndare på grund

av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynder- skapet eller blir förmyndaren enligt 10 kap. 17 § skild från utövningen av det, skall överför- myndaren förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter.

När rätten enligt 10 kap. 17 § skiljer en förmyndare från utöv- ningen av förmynderskapet får rätten förordna god man enligt första stycket.

4 §11

Om någon på grund av sjuk-	Om någon på grund av sjuk-
dom, psykisk störning, försvagat	dom, psykisk störning, försvagat
hälsotillstånd eller liknande för-	hälsotillstånd eller liknande för-
hållande behöver hjälp med att	hållande behöver hjälp med att
bevaka sin rätt, förvalta sin egen-	bevaka sin rätt, förvalta sin egen-

10Senaste lydelse 2005:430

11Senaste lydelse 1994:1433

SOU 2007:65

Författningsförslag

dom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, be- sluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken god- manskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening in- hämtas.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall skall för- ordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall för- ordnandet meddelas av överför- myndaren.

dom eller sörja för sin person, ska rätten eller överförmyndaren, om det behövs, besluta att an- ordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.

När ett beslut meddelas enligt första stycket, ska rätten eller överförmyndaren samtidigt för- ordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall ska förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, ska förordnandet med- delas av överförmyndaren.

4 b §

Beslut enligt 4 § första stycket meddelas av överförmyndaren om den enskilde samtycker till att god- manskap anordnas för honom eller henne.

Om någon annan än den en- skilde motsätter sig att godman- skap anordnas ska överförmyn- daren överlämna ärendet till rätten. Detsamma gäller om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

15 §12

Ansökan om förordnande av	Ansökan om förordnande av
god man enligt 1–4 §§ eller för-	god man enligt 1–4 §§ eller för-
valtare får göras av förmyndare,	valtare får göras av förmyndare,

12 Senaste lydelse 1994:1433
	41

Författningsförslag

SOU 2007:65

den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släkt- ingar. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap får göras av dem som nu har nämnts och av över- förmyndaren.

Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man som avses i 4 §.

När det finns anledning till det skall rätten självmant ta upp frågor om anordnande av god- manskap enligt 4 § eller förval- tarskap. Överförmyndaren har samma skyldighet när det gäller förordnande av god man eller förvaltare.

Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man som avses i 4 §.

När det finns anledning till det ska rätten självmant ta upp frågor om anordnande förvaltar- skap. Överförmyndaren har samma skyldighet när det gäller anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förordnande av god man eller förvaltare.

16 §13

I ärenden om förordnande av	I ärenden om förordnande av
god man eller förvaltare för nå-	god man eller förvaltare för nå-
gon som har fyllt sexton år skall	gon som har fyllt sexton år ska
rätten eller överförmyndaren ge	rätten eller överförmyndaren ge
denna person tillfälle att yttra	denna person tillfälle att yttra
sig, om det kan ske.	sig, om det kan ske.
I ärenden om anordnande av	I ärenden om anordnande av
godmanskap enligt 4 § eller för-	godmanskap enligt 4 § eller för-
valtarskap skall, om det inte är	valtarskap ska, om det inte är
obehövligt, rätten också inhämta	obehövligt, rätten eller överför-
yttrande från den enskildes make	myndaren också inhämta ytt-
eller sambo och barn, överför-	rande från den enskildes make
myndaren och vårdinrättning.	eller sambo och barn, överför-
Yttrande skall också, om det be-	myndaren och vårdinrättning.
hövs, inhämtas från andra när-	Yttrande ska också, om det be-
stående samt från den eller de	hövs, inhämtas från andra när-

13 Senaste lydelse 1994:1433
42

SOU 2007:65

Författningsförslag

kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgs- verksamheten. Den som ansök- ningen avser skall höras munt- ligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort an- sökan eller medgivit det ifråga- satta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även i ärenden hos överförmyndaren om förordnan- de av god man enligt 4 § eller för- valtare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av bety- delse i ärendet.

stående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgs- verksamheten. Den som ansök- ningen avser ska höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten eller överförmyndaren kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förord- nandet eller det annars finns särskilda skäl.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även i ärenden hos överförmyndaren om förordnan- de av god man enligt 4 § eller för- valtare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten och överförmyndaren sådana upp- gifter som kan vara av betydelse i ärendet.

17 §14

Innan rätten anordnar förval-	Innan rätten anordnar förval-
tarskap skall den inhämta läkar-	tarskap ska den inhämta läkar-
intyg eller annan likvärdig utred-	intyg eller annan likvärdig utred-
ning om den enskildes hälsotill-	ning om den enskildes hälsotill-
stånd. Detta gäller även i ärenden	stånd. Detta gäller även för
om anordnande av godmanskap	överförmyndaren i ärenden om
enligt 4 §, när den enskilde inte	anordnande av godmanskap en-
har lämnat sitt samtycke.	ligt 4 §, när den enskilde inte har

14 Senaste lydelse 1994:1433
	43

Författningsförslag

SOU 2007:65

Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.

lämnat sitt samtycke. Överför- myndaren ska även i annat fall inhämta läkarintyg om det kan antas vara till fördel för utred- ningen i ärendet.

Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.

18 §15

Kan ett slutligt beslut inte	Kan ett slutligt beslut inte
ges omedelbart i ett ärende om	ges omedelbart i ett ärende om
anordnande av godmanskap en-	anordnande av godmanskap en-
ligt 4 § eller förvaltarskap, får	ligt 4 § eller förvaltarskap, får
rätten besluta att anordna god-	rätten eller överförmyndaren be-
manskap eller förvaltarskap för	sluta att anordna godmanskap
tiden till dess ärendet slutligt	eller förvaltarskap för tiden till
avgörs, om den enskildes ange-	dess ärendet slutligt avgörs, om
lägenheter kräver omedelbar vård	den enskildes angelägenheter krä-
eller ett dröjsmål uppenbarligen	ver omedelbar vård eller ett dröjs-
skulle medföra fara för den en-	mål uppenbarligen skulle medföra
skildes person eller egendom. Ett	fara för den enskildes person
sådant beslut kan meddelas även	eller egendom. Ett sådant beslut
för den som är underårig att	kan meddelas även för den som
gälla från och med den dag då	är underårig att gälla från och
han eller hon fyller arton år.	med den dag då han eller hon
Kan ett slutligt beslut inte	fyller arton år.
ges omedelbart i ett ärende om	Kan ett slutligt beslut inte
förordnande av god man eller för-	ges omedelbart i ett ärende om
valtare, får överförmyndaren för-	förordnande av god man eller för-
ordna god man eller förvaltare	valtare, får överförmyndaren för-
för tiden till dess ärendet slutligt	ordna god man eller förvaltare
avgörs, om ärendet brådskar av	för tiden till dess ärendet slutligt
sådan anledning som anges i	avgörs, om ärendet brådskar av
första stycket.	sådan anledning som anges i
Innan beslut enligt första eller	första stycket.
andra stycket meddelas skall den	Innan beslut enligt första eller

15 Senaste lydelse 1994:1433
44

SOU 2007:65

Författningsförslag

som ansökningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne.

Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rät- ten. Överförmyndaren får när som helst ändra ett beslut enligt andra stycket.

andra stycket meddelas ska den som ansökningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne.

Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rät- ten eller överförmyndaren. Över- förmyndaren får när som helst ändra ett beslut enligt andra stycket.

19 §16
Om en god man eller för-	Om en god man eller för-
valtare inte längre behövs, skall	valtare inte längre behövs, ska
godmanskapet eller förvaltar-	godmanskapet eller	förvaltar-
skapet upphöra. Beslut om att	skapet upphöra. Beslut om att
godmanskap enligt 4 § eller för-	godmanskap enligt 4 § ska upp-
valtarskap skall upphöra fattas av	höra fattas av rätten eller över-
rätten. I övriga fall fattas beslutet	förmyndaren. Beslut om att för-
av överförmyndaren. Har god	valtarskap ska upphöra fattas av
man förordnats enligt 3 § 1–5,	rätten. I övriga fall fattas beslutet
skall överförmyndaren entlediga	av överförmyndaren. Har god
den gode mannen så snart den	man förordnats enligt 3 § 1–5,
som förordnandet avser begär	ska överförmyndaren	entlediga
det. När en god man eller för-	den gode mannen så snart den
valtare har slutfört sitt uppdrag,	som förordnandet avser begär
skall han genast anmäla det till	det. När en god man eller för-
överförmyndaren.	valtare har slutfört sitt uppdrag,
En god man eller förvaltare	ska han genast anmäla det till
har rätt att på begäran bli ent-	överförmyndaren.
ledigad från sitt uppdrag. Beslut	En god man eller förvaltare
om entledigande fattas av över-	har rätt att på begäran bli ent-
förmyndaren. Skall godmanskap-	ledigad från sitt uppdrag. Beslut
et eller förvaltarskapet fortsätta,	om entledigande fattas av över-
är den gode mannen eller förval-	förmyndaren. Ska godmanskap-
taren dock skyldig att kvarstå till	et eller förvaltarskapet fortsätta,
dess en ny god man eller för-	är den gode mannen eller förval-

16 Senaste lydelse 1994:1433

Författningsförslag SOU 2007:65

valtare har utsetts.	taren dock skyldig att kvarstå till
	dess en ny god man eller för-
	valtare har utsetts.
	19 b §
	Beslut enligt 19 § första stycket
	om att godmanskap ska upphöra
	på begäran av den enskilde fattas
	av överförmyndaren.
	Om någon annan än den en-
	skilde motsätter sig att godman-
	skapet upphör ska överförmyn-
	daren överlämna ärendet till
	rätten. Detsamma gäller om den
	enskildes tillstånd hindrar att hans
	eller hennes mening inhämtas i
	frågan.

23 §17

Rätten är skyldig att pröva	Rätten eller överförmyndaren
om omfattningen av ett godman-	är skyldig att pröva om om-
skap enligt 4 § eller ett förvaltar-	fattningen av ett godmanskap
skap bör jämkas, om någon av	enligt 4 § bör jämkas, om någon
dem som anges i 15 § första	av dem som anges i 15 § första
stycket eller den gode mannen	stycket eller den gode mannen
eller förvaltaren ansöker om det.	ansöker om det. Rätten har sam-
Rätten kan också utan ansökan	ma skyldighet i fråga om för-
göra en sådan prövning.	valtarskap, om någon av dem
Innan rätten meddelar beslut	som anges i 15 § första stycket
enligt första stycket, skall den	eller förvaltaren ansöker om det.
gode mannen eller förvaltaren	Rätten eller överförmyndaren kan
samt överförmyndaren och den	också utan ansökan göra en så-
enskilde ges tillfälle att yttra sig.	dan prövning.
Kan ett slutligt beslut inte	Innan rätten eller överför-
ges omedelbart, får rätten med-	myndaren meddelar beslut enligt
dela beslut i frågan för tiden till	första stycket, ska den gode
dess ärendet avgörs, om dröjs-	mannen eller förvaltaren samt
mål skulle medföra fara för den	överförmyndaren och den en-
enskilde. I fråga om ett sådant	skilde ges tillfälle att yttra sig.

17 Senaste lydelse 1994:1433
46

SOU 2007:65

Författningsförslag

beslut tillämpas bestämmelserna i 18 § tredje och fjärde styckena.

I fråga om godmanskap en- ligt 1–3 §§ skall överförmyndar- en pröva om godmanskapets omfattning bör jämkas. Bestäm- melserna i första–tredje styckena skall också tillämpas vid hand- läggningen hos överförmyndaren av frågor om sådan jämkning.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart, får rätten eller överförmyndaren meddela beslut i frågan för tiden till dess ären- det avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den enskilde. I fråga om ett sådant beslut till- lämpas bestämmelserna i 18 § tredje och fjärde styckena.

I fråga om godmanskap en- ligt 1–3 §§ ska överförmyndaren pröva om godmanskapets omfatt- ning bör jämkas. Bestämmelser- na i första–tredje styckena ska också tillämpas vid handlägg- ningen hos överförmyndaren av frågor om sådan jämkning.

23 b §

Beslut enligt 23 § första stycket om jämkning av godmanskap på begäran av den enskilde fattas av överförmyndaren.

Om någon annan än den en- skilde motsätter sig att godman- skapet jämkas, ska överförmyndar- en överlämna ärendet till rätten. Detsamma gäller om den en- skildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

25 §18

Behörig domstol i frågor som	Behörig domstol i frågor som
gäller godmanskap enligt 4 § eller	gäller förvaltarskap är tingsrätten
förvaltarskap är tingsrätten i den	i den ort där den enskilde är
ort där den enskilde är folkbok-	folkbokförd. Om den enskilde
förd. Om den enskilde inte är	inte är folkbokförd i Sverige, är
folkbokförd i Sverige, är tings-	tingsrätten i den ort där den

18 Senaste lydelse 2006:557
	47

6 §

Länsstyrelsens beslut överklagas till Stockholms tingsrätt. Skrivel- sen med överklagandet ska ges in till länsstyrelsen inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden.

Fråga om ersättning till över- förmyndare prövas av Länsstyrel- sen i Stockholms län.

När det gäller prövning av frågor om ersättning till förmyn- dare och förvaltare finns bestäm- melser i 12 kap. 16 och 17 §§ föräldrabalken.

SOU 2007:65

Författningsförslag

7Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1976:1121) om ersättning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare

Härigenom föreslås i fråga om förordningen (1976:1121) om er- sättning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare

dels att det ska införas en ny paragraf, 6 §, av följande lydelse, dels att 4 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §19 Fråga om ersättning till över-

förmyndare prövas av Stockholms tingsrätt.

När det gäller prövning av frågor om ersättning till förmyn- dare och förvaltare finns bestäm- melser i 12 kap. 16 och 17 §§ föräldrabalken.

1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till Stockholms tingsrätt före ikraft- trädandet gäller äldre bestämmelser.

19 Senaste lydelse 1995:382

Författningsförslag

SOU 2007:65

8Förslag till

lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreslås i fråga om ärvdabalken

dels att i 16 kap. 1–2, 5–6 §§ och 19 kap. 1, 4–6, 8, 14 a–15, 17, 20–21 §§ ordet ”rätten” ska bytas ut mot ”Skatteverket”,

dels att det ska införas en ny paragraf, 16 kap. 10 §, av följande lydelse,

dels att 19 kap. 9–10 och 21 a § samt 23 kap. 5–6 § ska ha följande lydelse.

16 kap.

10 §

Skatteverkets beslut får över- klagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Skrivel- sen med överklagandet ska ges in till Skatteverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden.

19 kap

9 §

Har den som gjort ansökan	Om en ansökan är bristfällig,
enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är	ska Skatteverket förelägga sökan-
stadgat, skall rätten förelägga	den att avhjälpa bristen. Av före-
honom viss tid därtill, vid äventyr	läggandet ska det framgå att an-
att, där det felande ej är tillgäng-	sökan kan komma att avvisas om
ligt då ärendet upptages till vidare	föreläggandet inte följs. Föreläg-
behandling, ansökningen skall vara	gandet behöver inte delges.
förfallen.	Skatteverket ska avvisa en
Innan rätten meddelar beslut	ansökan om den är så bristfällig
som avses i 1 eller 5 §, skola	att den inte kan läggas till grund
dödsbodelägarna genom särskilda	för prövning i sak och sökanden
meddelanden av rätten erhålla till-	inte har följt ett föreläggande att
fälle att yttra sig, såvitt det kan	avhjälpa bristen.
50

SOU 2007:65

Författningsförslag

ske utan märklig tidsutdräkt. Där det prövas erforderligt, skall del- ägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till bo- utredningsman utan att han sam- tyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han er- hållit tillfälle att yttra sig.

Innan Skatteverket meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, ska dödsbodelägarna genom särskilda meddelanden av Skatteverket få tillfälle att yttra sig, om det kan ske inom rimlig tid.

En boutredningsman får inte förordnas utan att han eller hon samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han eller hon fått tillfälle att yttra sig.

		10 §
Kan i ärende som avses i 1			Kan i ärende som avses i 1
eller 5 § slutligt beslut ej omedel-			eller 5 § slutligt beslut inte med-
bart meddelas, äger rätten där det			delas omedelbart, får Skatteverket
erfordras, meddela beslut		att	om det behövs, meddela beslut
gälla intill dess att slutligt beslut			att gälla intill dess att slutligt
föreligger; och skall vad i 9 §			beslut föreligger; och skall vad i
tredje stycket sägs vinna tillämp-			9 § tredje stycket sägs vinna
ning, i fråga om entledigande av			tillämpning, i fråga om entledi-
boutredningsman	dock endast		gande av boutredningsman dock
där så kan ske utan märklig tids-			endast där så kan ske inom rimlig
utdräkt.			tid.
Mot rättens beslut skall i hän-
delse av missnöje talan föras sär-
skilt. Mot hovrättens beslut må
talan ej föras.
		21 a §20
Regeringen får	bestämma	att	Skatteverkets beslut får över-
även sådana anställda i en tings-			klagas till den tingsrätt inom vars
rätt som inte är lagfarna domare			domkrets ärendet prövats. Skri-
skall få handlägga enkla ärenden			velsen med överklagandet ska ges
enligt 1 och 5 §§.			in till Skatteverket inom tre veckor
			från dagen för beslutet. I fråga om
			interimistiska beslut ska dock över-

klagandet ges in till Skatteverket inom tre veckor från den dag kla-

20 Senaste lydelse 1996:245

På en delägares begäran ska Skatteverket förordna någon att vara skiftesman. Vad som före- skrivs i 17 kap. 1 och 3–4 samt 6–9 §§ äktenskapsbalken om bo- delning, bodelningsförrättare och make ska gälla i fråga om arv- skifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftes- man. Detta gäller dock inte, om någon annan redan har förord- nats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet.

Författningsförslag

SOU 2007:65

ganden fick del av beslutet. Hovrättens beslut i en fråga

som avses i 10 § får inte överkla- gas.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden.

23 kap.

5 §21 På en delägares begäran skall

rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1–4 och 6–9 §§ äkten- skapsbalken om bodelning, bo- delningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte, skiftes- man och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftes- man. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förord- nats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet.

6 §22

Regeringen får bestämma att även sådana anställda i en tings- rätt som inte är lagfarna domare skall få handlägga enkla ärenden enligt 5 §.

21Senaste lydelse 1988:1453

22Senaste lydelse 1996:245

Författningsförslag

SOU 2007:65

9Förslag till

lag om ändring i lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

Härigenom föreslås att lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse23

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare efter kungörel- se enligt 16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken har att göra sin rätt gällande, må, om skäl äro därtill, av rätten förlängas. Sådan förläng- ning må ske med högst fem år i sänder men må sammanlagt ej avse mera än femton år.

Ansökan om förlängning skall ingivas till rätten, innan preskrip- tion inträtt, och må göras av den som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet. Övriga dödsbodelägare skola genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, skall kungörel- se om beslutet genom rättens för- sorg intagas i Post- och Inrikes Tidningar.

Föreslagen lydelse

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare efter kungörel- se enligt 16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken har att göra sin rätt gällande, får förlängas av Skatte- verket om det finns skäl för det.

Sådan förlängning får ske med högst fem år i sänder men får sammanlagt inte avse mera än femton år.

Ansökan om förlängning ska ges in till Skatteverket, innan pre- skription inträtt, och får göras av den som har att bevaka arving- ens eller testamentstagarens rätt i boet. Övriga dödsbodelägare ska genom särskilda meddelan- den av Skatteverket får tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, ska Skatteverket kungöra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar.

Skatteverkets beslut får över- klagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Skri- velsen med överklagandet ska ges in till Skatteverket inom tre veckor

23 Senaste lydelse 1977:661

Författningsförslag

SOU 2007:65

10Förslag till

lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreslås i fråga om jordabalken

dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 8 kap. 33 §, av följande lydelse,

dels att 8 kap. 32 § och 9 kap. 24 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

32 §24

En arrendetvist som inte en-	En arrendetvist som inte en-
ligt 30 § skall prövas av en arren-	ligt 30 § ska prövas av en arren-
denämnd skall tas upp av den	denämnd ska tas upp av den
fastighetsdomstol inom vars om-	fastighetsdomstol inom vars om-
råde fastigheten är belägen. Även	råde fastigheten är belägen.
ett ärende enligt 9 kap. 24 § tas	Om laga domstol i tvist med
upp av denna domstol.	anledning av tillfällig upplåtelse
Om laga domstol i tvist med	av mark för uppställning av for-
anledning av tillfällig upplåtelse	don finns bestämmelse i 10 kap.
av mark för uppställning av for-	10 § rättegångsbalken.
don finns bestämmelse i 10 kap.
10 § rättegångsbalken.
	33 §
	Länsstyrelsen beslut i ärenden
	enligt 9 kap. 24 § överklagas till
	den fastighetsdomstol	inom vars
	område fastigheten	är belägen.
	Skrivelsen med överklagandet ska
	ges in till länsstyrelsen inom tre
	veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden.

24 Senaste lydelse 2005:1058

SOU 2007:65 Författningsförslag

			9 kap.
			24 §25
Syn skall förrättas av minst				Syn ska förrättas av minst två
två med ortens jordbruksförhål-				med ortens jordbruksförhållan-
landen förtrogna synemän, vilka				den förtrogna synemän, vilka ut-
utses bland personer som av läns-				ses bland personer som av läns-
styrelse	förklarats behöriga att			styrelse förklarats	behöriga att
hålla syn. Synemännen skall utses				hålla syn. Synemännen ska utses
av jordägaren		och arrendatorn		av jordägaren och	arrendatorn
gemensamt. Enas parterna ej om				gemensamt. Enas	parterna inte
valet, utser rätten synemän.				om valet, utser länsstyrelsen syne-
Mot	syneman gäller		samma	män.
jäv som mot domare.				Mot syneman gäller samma
Har synemännen olika me-				jäv som mot domare.
ningar,	skall	flertalets	mening	Har synemännen olika me-
gälla. Kan beslut ej åstadkommas				ningar, ska majoritetens mening
på sådant sätt, skall, om syne-				gälla. Kan beslut inte åstadkom-
männen är flera än två samt				mas på sådant sätt, ska, om syne-
parterna eller rätten utsett en av				männen är flera än två samt
synemännen att var ordförande,				parterna eller länsstyrelsen utsett
dennes mening gälla som syne-				en av synemännen att var ord-
männens beslut. Kan ej heller på				förande, dennes mening gälla
detta sätt beslut åstadkommas,				som synemännens	beslut. Kan
skall synemännen välja ytter-				inte heller på detta sätt beslut
ligare en syneman, som då blir				åstadkommas, ska	synemännen
ordförande. Enas ej synemännen				välja ytterligare en syneman, som
om valet, skall rätten utse syne-				då blir ordförande. Enas inte
mannen.				synemännen om valet, ska läns-
Syn får ej påbörjas tidigare än				styrelsen utse synemannen.
sex månader före den dag till				Syn får inte påbörjas tidigare
vilken den hänför sig och skall				än sex månader före den dag till
vara avslutad inom fyra månader				vilken den hänför sig och skall
från nämnda dag, om ej rätten på				vara avslutad inom fyra månader
begäran av synemännen medger				från nämnda dag, om inte läns-
att synen får avslutas senare.				styrelsen på begäran av synemän-
Sådant medgivande behövs dock				nen medger att synen får avslutas
inte för syn som äger rum inom				senare. Sådant medgivande be-
två månader efter fristens utgång				hövs dock inte för syn som äger

25 Senaste lydelse 1984:678

SOU 2007:65

Författningsförslag

11Förslag till

lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område att 2 kap. 17 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

17 §26

Visar fullmaktsgivaren sanno-	I lagen om dödande av för-
lika skäl, att handling, som i 16 §	kommen handling finns bestäm-
omförmäles, förkommit eller att	melser om att en fullmakt enligt
han av annan orsak icke utan	16 § kan förklaras kraftlös.
dröjsmål kan få den åter, må hand-
lingen, efter ty här nedan sägs, för-
klaras kraftlös.
Ansökan härom göres hos tings-
rätten i den ort, inom vilken full-
maktsgivaren bor. Finnes ansök-
ningen kunna bifallas, ska tings-
rätten utfärda och sökanden låta i
Post- och Inrikes Tidningar införa
kungörelse, att handlingen efter
utgången av viss tid, som må be-
stämmas till högst fjorton dagar
efter kungörelsens införande, ska
vara kraftlös. Kungörelsen ska jäm-
väl, där tingsrätten det föreskriver,
införas i annan tidning, en eller
flera gånger, innan den införes i
Post- och Inrikes Tidningar.

26 Senaste lydelse 1981:799

Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen förordna en lämplig person att som för- valtare företräda sådana aktier som enligt 2 d § inte får före- trädas av ägaren.

En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen ska betalas av ägaren till aktierna eller andelarna och ska på begäran förskotteras av försäkringsbolaget. Om den be- talningsskyldige inte godtar för- valtarens anspråk, fastställs er- sättningen av Finansinspektionen.

SOU 2007:65

Författningsförslag

12Förslag till

lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreslås i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713) att 3 kap. 2 e § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

2 e §27 Om det finns särskilda skäl,

får Finansinspektionen begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare före- träda sådana aktier som enligt 2 d § inte får företrädas av ägar- en. Sådan ansökan prövas av tingsrätten i den ort där ägaren har sitt hemvist, eller om ägaren inte har hemvist i Sverige, av Stockholms tingsrätt.

En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen skall betalas av ägaren till aktierna eller andelar- na och skall på begäran för- skotteras av försäkringsbolaget. Om den betalningsskyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fast- ställs ersättningen av tingsrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

27 Senaste lydelse 1996:753

Författningsförslag

SOU 2007:65

13Förslag till

lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

dels att det införs en ny paragraf, 11 §, av följande lydelse, dels att 10 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
10 §
Kan parterna i fall som avses	Kan parterna i fall som avses
i bihang A artikel 48 § 2 eller i	i bihang A artikel 48 § 2 eller i
bihang B artikel 52 § 2 inte enas	bihang B artikel 52 § 2 inte enas
om en viss sakkunnig, skall tings-	om en viss sakkunnig, ska Järn-
rätten i den ort där godset eller	vägsstyrelsen efter ansökan för-
resgodset finns efter ansökan för-	ordna sakkunnig.

ordna sakkunnig.

11 §

Järnvägsstyrelsens beslut över- klagas till allmän förvaltnings- domstol. Skrivelsen med överkla- gandet ska ges in till Järnvägs- styrelsen inom tre veckor från dagen för beslutet.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

SOU 2007:65

Författningsförslag

14Förslag till

lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

dels att i 11 kap. 13 § ordet ”rätten” ska bytas ut mot ”Bolags- verket”,

dels att det ska införas en ny paragraf, 11 kap. 6 d §, och en ny rubrik närmast före 11 kap. 6 d § av följande lydelse,

dels att 11 kap. 6 c och 19 §§ och 15 kap. 7 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		11 kap.
		6 c §28
Om en likvidator begär att få			Om en likvidator begär att få
avgå och visar skäl till det, skall			avgå och visar skäl till det, ska
likvidatorn entledigas. En likvi-			likvidatorn entledigas. En likvi-
dator skall också entledigas om			dator ska också entledigas om
han eller hon inte är lämplig eller			han eller hon inte är lämplig eller
av någon annan orsak bör skiljas			av någon annan orsak bör skiljas
från uppdraget.			från uppdraget.
En likvidator entledigas av			En ansökan om entledigande
domstol eller, om likvidatorn har			görs hos Bolagsverket. När det
förordnats	av	registreringsmyn-	finns anledning till det ska Bolags-
digheten och själv begär att bli			verket självmant ta upp frågan.
entledigad,	av	registreringsmyn-	En ansökan om entledigande
digheten.			kan göras av likvidatorn, en för-
En ansökan om att domstol			eningsmedlem eller någon annan
skall besluta om entledigande kan			vars rätt är beroende av likvi-
göras av registreringsmyndigheten,			dationen.
likvidatorn, en föreningsmedlem			Om en likvidator entledigas
eller någon annan vars rätt är			ska genast en ny utses. Detta gäller
beroende av likvidationen.			dock inte om det finns någon
Den som entledigar en likvi-			annan likvidator och det inte kan
dator skall genast förordna en ny.			anses nödvändigt att utse en ny

28 Senaste lydelse 2003:865

Författningsförslag SOU 2007:65

Detta gäller dock inte om det	likvidator i den entledigades
finns någon annan likvidator och	ställe.
det inte kan anses nödvändigt
att förordna en ny likvidator i
den entledigades ställe.
	Ersättning till likvidator
	6 d §
	En likvidator har rätt till skälig
	ersättning av allmänna medel för
	arbete, tidsspillan och utlägg som
	uppdraget har krävt, om inte er-
	sättning kan betalas på annat sätt.
	En ansökan om ersättning görs
	hos Bolagsverket.

19 §29

Om en förening är försatt i	Om en förening är försatt i
konkurs och denna avslutas utan	konkurs och denna avslutas utan
överskott, är föreningen upplöst	överskott, är föreningen upplöst
när konkursen avslutas. Finns	när konkursen avslutas. Finns
det efter konkursens avslutande	det efter konkursens avslutande
tillgångar som inte omfattas av	tillgångar som inte omfattas av
konkursen, skall rätten på an-	konkursen eller väcks talan mot
sökan av den som berörs besluta	föreningen eller uppkommer det
om likvidation. Ett sådant beslut	av annat skäl behov av en lik-
gäller omedelbart. Kallelse till den	vidationsåtgärd, ska Bolagsverket
första föreningsstämman efter	på ansökan av den som berörs
beslutet skall ske enligt 16 §.	besluta om likvidation. Ett sådant
Om en konkurs avslutas med	beslut gäller omedelbart. Kallelse
överskott eller läggs ned efter	till den första föreningsstämman
frivillig uppgörelse eller om egen-	efter beslutet ska ske enligt 16 §.
domen i konkursboet återställs	Om en konkurs avslutas med
till föreningen till följd av att	överskott eller läggs ned efter
ackord har fastställts, skall rätten	frivillig uppgörelse eller om egen-
i samband med att konkursen	domen i konkursboet återställs
avslutas besluta att föreningen	till föreningen till följd av att
skall gå i likvidation. Ett sådant	ackord har fastställts, ska rätten

29 Senaste lydelse 2003:865
64

Beslut av registreringsmyn- digheten i ärende enligt 11 kap. 4 a, 6 b, 6 c, 6 d, 13 § eller 19 § första stycket överklagas till tings- rätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid överklaganden av regi- streringsmyndighetens beslut i ärenden enligt 11 kap. 4 a, 6 b, 6 c, 6 d, 13 § eller 19 § första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Hovrättens beslut i en överkla- gad fråga angående ersättning till likvidator får inte överklagas, om det inte finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd enligt 39 § tredje stycket 1 lagen (1996:242) om domstolsärenden.

SOU 2007:65

Författningsförslag

beslut gäller omedelbart.

Var föreningen i likvidation när den försattes i konkurs, skall likvidationen fortsätta enligt 16 §, om konkursen avslutas på det sätt som anges i andra stycket.

i samband med att konkursen avslutas besluta att föreningen ska gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart.

Var föreningen i likvidation när den försattes i konkurs, ska likvidationen fortsätta enligt 16 §, om konkursen avslutas på det sätt som anges i andra stycket.

15 kap.

7 §30 Beslut av registreringsmyn-

digheten i ärende enligt 11 kap. 4 a, 6 b eller 6 c § överklagas till tingsrätten i den ort där förening- ens styrelse har sitt säte. Skrivel- sen med överklagandet skall ges in till registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid överklaganden av regi- streringsmyndighetens beslut i ärenden enligt 11 kap. 4 a, 6 b eller 6 c § gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

30 Senaste lydelse 2003:865

Författningsförslag

SOU 2007:65

15Förslag till

lag om ändring i lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter

dels att det införs en ny paragraf, 14 §, av följande lydelse, dels att 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
2 §31
Delägarna i fastigheten skall	Delägarna i fastigheten ska
utse en ställföreträdare. Valet av	utse en ställföreträdare. Valet av
ställföreträdare skall för anteck-	ställföreträdare ska för anteck-
ning i fastighetsregistrets inskriv-	ning i fastighetsregistrets inskriv-
ningsdel anmälas skriftligen till	ningsdel anmälas skriftligen till
inskrivningsmyndigheten för det	inskrivningsmyndigheten för det
område där fastigheten ligger.	område där fastigheten ligger.
Anmälan skall vara undertecknad	Anmälan ska vara undertecknad
av ställföreträdaren och innehålla	av ställföreträdaren och innehålla
en försäkran av honom på heder	en försäkran av honom eller
och samvete att bestämmelserna	henne på heder och samvete att
i denna lag har iakttagits vid valet	bestämmelserna i denna lag har
av ställföreträdare.	iakttagits vid valet av ställföre-
Om anmälan enligt första	trädare.
stycket inte har gjorts eller om	Om anmälan enligt första
den som anmälts som ställföre-	stycket inte har gjorts eller om
trädare har avlidit, skall rätten på	den som anmälts som ställföre-
den ort där fastigheten ligger	trädare har avlidit, ska rätten på
efter anmälan av myndighet eller	den ort där fastigheten ligger
delägare förordna en ställföre-	efter anmälan av myndighet eller
trädare. Om en ställföreträdare	delägare förordna en ställföre-
begär det, skall rätten förordna	trädare. Om en ställföreträdare
en ny ställföreträdare i hans ställe.	begär det, ska inskrivningsmyn-
Innan en ställföreträdare förord-	digheten förordna en ny ställföre-
nas skall delägarna ges tillfälle	trädare i hans eller hennes ställe.
att yttra sig, om det är möjligt.	Innan en ställföreträdare förord-

31 Senaste lydelse 2000:250

SOU 2007:65

Författningsförslag

När rätten har förordnat en ställföreträdare, skall detta anmä- las till inskrivningsmyndigheten.

Delägarna kan när som helst utse en ny ställföreträdare i stället för en ställföreträdare som tidi- gare har anmälts eller förordnats. Därvid gäller första stycket.

Vid byte av ställföreträdare består den tidigare ställföreträ- darens uppdrag till dess att den nye ställföreträdaren har anteck- nats i fastighetsregistrets inskriv- ningsdel.

nas ska delägarna ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. När rätten har förordnat en ställ- företrädare, ska detta anmälas till inskrivningsmyndigheten.

Delägarna kan när som helst utse en ny ställföreträdare i stället för en ställföreträdare som tidi- gare har anmälts eller förordnats. Därvid gäller första stycket.

Vid byte av ställföreträdare består den tidigare ställföreträ- darens uppdrag till dess att den nye ställföreträdaren har anteck- nats i fastighetsregistrets inskriv- ningsdel.

14§

Inskrivningsmyndighetens

beslut i ärende om byte av ställ- företrädare enligt 2 § andra stycket överklagas till tingsrätten i den ort där fastigheten ligger. Skrivel- sen med överklagandet ska ges in till inskrivningsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Författningsförslag

SOU 2007:65

16Förslag till

lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter att 2, 3, 4, 8 och 10 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	2 §32
Medgivande att använda fin-		Den som vill använda fin-
gerade personuppgifter lämnas av		gerade personuppgifter ska ansöka
Stockholms tingsrätt.		om medgivande till det hos Riks-
Ansökan om medgivande görs		polisstyrelsen.
av Rikspolisstyrelsen efter fram-
ställning från den som vill an-
vända fingerade personuppgifter.
I ansökan till tingsrätten skall
Rikspolisstyrelsen ange	varför
kvarskrivning eller någon annan
mindre ingripande åtgärd inte är
tillräcklig.
	3 §33
Rikspolisstyrelsen skall	avslå	Rikspolisstyrelsen ska avslå en
en framställning enligt 2 § andra		ansökan enligt 2 § om sökanden
stycket, om styrelsen anser att det		inte uppfyller villkoren enligt 1 §
inte är sannolikt att ett medgi-		första stycket eller medgivande inte
vande att använda fingerade per-		får lämnas på grund av 1 § andra
sonuppgifter kommer att lämnas.		stycket.
Om Rikspolisstyrelsen har av-

slagit en framställning får den enskilde själv ansöka hos tings- rätten om medgivande att använda fingerade personuppgifter.

32Senaste lydelse 1997:988

33Senaste lydelse 1997:988

SOU 2007:65 Författningsförslag

		4 §34
En person som begär eller			En person som begär eller
har fått medgivande för egen del,			har fått medgivande för egen del,
får även göra en framställning			får även ansöka om medgivande
eller ansöka om medgivande för			för ett barn som personen är
ett barn som personen är vård-			vårdnadshavare för och varaktigt
nadshavare för och varaktigt bor			bor tillsammans med, om syftet
tillsammans med, om syftet är			är att ge skydd mot den andre
att ge skydd mot den andre			vårdnadshavaren.
vårdnadshavaren.
		8 §35
Om den som har fått med-			Om den som har fått med-
givande att använda fingerade			givande	att	använda fingerade
personuppgifter skriftligen		an-	personuppgifter skriftligen an-
mäler hos Rikspolisstyrelsen att			mäler hos Rikspolisstyrelsen att
medgivandet inte längre behövs,			medgivandet inte längre behövs,
skall detta efter beslut av Riks-			ska detta efter beslut av Riks-
polisstyrelsen upphöra att gälla.			polisstyrelsen upphöra att gälla.
Om det finns synnerliga skäl			Om det finns synnerliga skäl
får	Rikspolisstyrelsen	hos	får Rikspolisstyrelsen besluta att
Stockholms tingsrätt ansöka		om	ett medgivande att använda fin-
att ett medgivande att använda			gerade personuppgifter ska upp-
fingerade personuppgifter skall			höra att gälla.
upphöra att gälla.
		10 §36
Vid	rättens handläggning	av	Rikspolisstyrelsens beslut över-
ärenden om fingerade personupp-			klagas till Stockholms tingsrätt.
gifter gäller lagen (1996:242) om			Skrivelsen med överklagandet ska
domstolsärenden.			ges in till Rikspolisstyrelsen inom
Ett beslut av Rikspolisstyrelsen			tre veckor från dagen för beslutet.
att avslå en framställning om att			Vid	ett	överklagande gäller
få använda fingerade person-			lagen (1996:242) om domstols-
uppgifter får inte överklagas. Det-			ärenden.
samma	gäller beslut enligt	6 §	Rikspolisstyrelsens beslut enligt
första stycket.			6 § första stycket får inte över-
			klagas.

34Senaste lydelse 1997:988

35Senaste lydelse 1997:988

36Senaste lydelse 1997:988

SOU 2007:65

Författningsförslag

17Förslag till

lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)

Härigenom föreslås i fråga om stiftelselagen (1994:1220) dels att 7 kap. 6 och 17 §§ ska upphöra att gälla,

dels att i 7 kap. 1 och 4 §§ ordet ”tingsrätt” ska bytas ut mot ordet ”Bolagsverket” och 7 kap. 3 § ordet ”domstols” ska bytas ut mot ”Bolagsverkets”,

dels att rubriken närmast före 7 kap. 5 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 7 kap. 7 a § och 9 kap.

12 §, samt en ny rubrik närmast före 7 kap. 7 a § av följande lydelse, dels att 7 kap. 5, 7 och 16 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
7 kap.
Förfarandet hos domstolen	Förfarandet hos Bolagsverket
5 §
Görs ansökan om likvidation	I ett ärende enligt 1 § ska
enligt 1 §, skall domstolen genast	Bolagsverket förelägga stiftelsen
kalla stiftelsen och borgenärer som	och borgenärer som vill yttra sig i
vill yttra sig i ärendet att inställa	ärendet att komma in med ett
sig för domstolen på en bestämd	skriftligt yttrande till verket inom
dag, då frågan om skyldighet för	viss tid. Föreläggandet ska delges
stiftelsen att träda i likvidation	stiftelsen, om delgivningen kan
skall prövas. Kallelsen skall delges	ske på annat sätt än enligt 15-17
stiftelsen, om delgivningen kan	§§ delgivningslagen (1970:428).
ske på annat sätt än enligt 15-17	Bolagsverket ska kungöra föreläg-
§§ delgivningslagen (1970:428).	gandet i Post- och Inrikes
Kallelsen skall kungöras genom	Tidningar minst två och högst
domstolens försorg i Post- och	fyra månader före inställelse-
Inrikes Tidningar minst två och	dagen.
högst fyra månader före instäl-
lelsedagen.

När Bolagsverket fattar beslut att en stiftelse ska träda i likvida- tion ska Bolagsverket samtidigt ut- se en eller flera likvidatorer. Likvi- datorerna träder i styrelsens eller förvaltarens ställe och har till upp- gift att genomföra likvidationen.

I fråga om entledigande av lik- vidator tillämpas 25 kap. 29 § aktiebolagslagen (2005:551).

Likvidatorerna ska för regi- strering i stiftelseregistret genast anmäla beslut om likvidation och förordnande av likvidator.

Bestämmelserna i denna lag om styrelse och styrelseledamöter tillämpas på likvidatorerna, i den mån inte annat följer av detta kapitel.

En stiftelse är alltid bokfö- ringsskyldig under likvidationen.

Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att stiftelsen träder i likvidation. Bestämmelser- na i 4 kap. tillämpas under likvi- dationen. Revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om huru- vida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt fördröjs.

Ersättning till likvidator

7 a §

En likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte er- sättning kan betalas på annat sätt. En ansökan om ersättning görs hos Bolagsverket.

Författningsförslag

7 §

En domstol som fattar beslut att en stiftelse skall träda i lik- vidation skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Likvida- torerna träder i styrelsens eller förvaltarens ställe och har till uppgift att genomföra likvida- tionen.

Likvidatorerna skall för regi- strering i stiftelseregistret genast anmäla beslut om likvidation och förordnande av likvidator.

Bestämmelserna i denna lag om styrelse och styrelseleda- möter tillämpas på likvidatorer- na, i den mån inte annat följer av detta kapitel. En likvidator har alltid rätt till skäligt arvode.

En stiftelse är alltid bokfö- ringsskyldig under likvidationen.

Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att stiftelsen träder i likvidation. Bestämmel- serna i 4 kap. tillämpas under likvidationen. Revisionsberättel- sen skall innehålla ett uttalande om huruvida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt fördröjs.

SOU 2007:65

SOU 2007:65 Författningsförslag

16 §
Om en stiftelse som utövar	Om en stiftelse som utövar
näringsverksamhet är försatt i	näringsverksamhet är	försatt i
konkurs och denna avslutas med	konkurs och denna avslutas med
överskott, skall styrelsen eller för-	överskott, ska allmän domstol i
valtaren inom en månad från det	samband med att	konkursen
att konkursen avslutades besluta	avslutas besluta att bolaget ska gå
att stiftelsen skall träda i likvida-	i likvidation och utse en eller
tion och genast anmäla detta till	flera likvidatorer. Ett beslut om
tingsrätten. Denna skall därefter	likvidation gäller omedelbart.
utan dröjsmål utse en eller flera	Om stiftelsen var i likvida-
likvidatorer.	tion när den försattes i konkurs,
Om stiftelsen var i likvida-	ska likvidationen fortsättas enligt
tion när den försattes i konkurs,	14 §.
skall likvidationen fortsättas en-
ligt 14 §.

9 kap

12 §

Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 7 kap. överklagas hos tings- rätten i den ort där stiftelsens styrelse har sitt säte. Skrivelsen med överklagandet skall ges in till Bolagsverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande enligt första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Författningsförslag

SOU 2007:65

18Förslag till

lag om ändring lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1995:1570) om medlems- banker

dels att det ska införas en ny rubrik närmast före 9 kap. 6 § av följande lydelse,

dels att 9 kap. 4, 6 och 19 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			9 kap.
			4 §37
Rätten skall besluta att med-				Rätten ska besluta att med-
lemsbanken skall träda i likvida-				lemsbanken ska träda i likvida-
tion, om				tion, om
1. medlemsbankens			rörelse	1. medlemsbankens				rörelse
inte öppnats inom ett år från				inte öppnats inom ett år från
dess bildande,				dess bildande eller
2. tillståndet		att driva bank-		2. medlemsbanken är försatt i
rörelse har återkallats utan att				konkurs och denna avslutas med
banken i stället fått tillstånd att				överskott.
driva annan tillståndspliktig finan-				Ett beslut enligt första stycket
siell rörelse, eller				2 fattas av rätten fatta i samband
3. medlemsbanken efter en kon-				med att konkursen avslutas. Be-
kurs som avslutats med överskott				slutet gäller omedelbart.
inte inom föreskriven tid har				Bolagsverket			ska besluta		om
fattat beslut om likvidation enligt				likvidation om tillståndet att driva
19 § andra stycket.				bankrörelse		har	återkallats		utan
Beslut om		likvidation skall		att banken i stället fått tillstånd
dock inte meddelas, om det				att	driva annan		tillståndspliktig
styrks att likvidationsgrunden				finansiell rörelse.					ska
har	upphört	under	ärendets	Beslut		om	likvidation
handläggning i första instans.				dock inte meddelas, om det
Fråga om likvidation enligt				styrks att		likvidationsgrunden
första stycket prövas på ansökan				har	upphört under			ärendets
av	Finansinspektionen		eller på	handläggning i första instans.

37 Senaste lydelse 2004:318

SOU 2007:65

Författningsförslag

ansökan av styrelsen, styrelse- ledamot, medlem eller inneha- vare av förlagsandel. I det fall som avses i första stycket 3 prövas frå- gan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda medlems- banken.

Fråga om likvidation enligt första och tredje stycket prövas på ansökan av Finansinspektion- en eller på ansökan av styrelsen, styrelseledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel. I det fall som avses i tredje stycket prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda medlemsbanken.

Förfarandet hos Bolagsverket

		6 §
	Har sökanden haft kostnader		Det som anges i 11 kap. 6 §
för	delgivning	eller kungörelse	lagen (1987:667) om ekonomiska
samt för expeditioner i ett ärende			föreningar gäller för handläggning-
enligt 2 eller 4 §, skall kostnader-			en hos Bolagsverket i ett ärende
na	betalas av	medlemsbankens	enligt 4 §.
medel, om banken förpliktas träda
i likvidation eller om rätten i
annat fall finner det skäligt. När
anmälan har gjorts av Finans-
inspektionen skall dessa kostnader
betalas av banken.
		19 §
	Om en medlemsbank har försatts i konkurs och denna avslutas
utan överskott, är banken upplöst när konkursen avslutas.
	Om det finns överskott, skall		Var medlemsbanken i likvi-
föreningsstämman inom en månad			dation när den försattes i kon-
från det att konkursen avslutades			kurs, ska likvidationen fortsättas
besluta att banken skall träda i			enligt 17 §, om konkursen av-
likvidation. Om inte ett sådant			slutas med överskott.
beslut fattas gäller 4 §.

SOU 2007:65

Författningsförslag

19Förslag till

lag om ändring i lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn

Härigenom föreslås i fråga om lagen (1999:997) om särskild före- trädare för barn att 4, 6 och 12–13 och 15 §§ samt rubriken närmast före 4 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
Ansökan om förordnande	Beslut om förordnande och
	entledigande
	4 §

En ansökan om förordnande enligt 1 eller 2 § görs av åklagaren hos tingsrätten.

Beslut om förordnande och entledigande av särskild företrä- dare fattas av åklagaren.

6 §

Om det kan antas vara nöd-	Om det kan antas vara nöd-
vändigt för att barnets rätt skall	vändigt för att barnets rätt ska
kunna tas till vara får domstolen,	kunna tas till vara får åklagaren,
utan att höra barnets vårdnads-	utan att höra barnets vårdnads-
havare, besluta om förordnande	havare, besluta om förordnande
enligt 1 eller 2 § för tiden innan	enligt 1 eller 2 § för tiden innan
ärendet avgörs.	ärendet avgörs.
12 §
När en särskild företrädare	Beslut om ersättning till en sär-
har förordnats tillämpas i övrigt	skild företrädare fattas i ett pågå-
det som sägs om målsägande-	ende mål vid domstol av rätten och
biträde i fråga om ersättning och	i övriga fall av Domstolsverket.
återbetalningsskyldighet för kost-	När en särskild företrädare har
nader i 6 § första stycket, 7 §	förordnats tillämpas i övrigt det
och 8 § första meningen lagen	som sägs om målsägandebiträde
(1988:609) om målsägandebiträ-	i fråga om ersättning och åter-
de. Det som där sägs om måls-	betalningsskyldighet för kost-
ägandebiträde skall avse den sär-	nader i 6 § första stycket, 7 §
skilda företrädaren.	och 8 § första meningen lagen
I fråga om skyldighet för	(1988:609) om målsägandebiträ-
	77

Åklagarens beslut överklagas till tingsrätten i den ort där åtal för brottet ska väckas enligt 19 kap. rättegångsbalken. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till åkla- garen inom tre veckor från dagen för beslutet. I fråga om interi- mistiska beslut ska dock överkla- gandet ges in till åklagaren inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Domstolsverkets beslut i ett ärende om ersättning överklagas till den tingsrätt som anges i första stycket. Skrivelsen med överkla- gandet ska ges in till Domstols- verket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden.

Författningsförslag

SOU 2007:65

någon annan än barnet att i tvistemål ersätta staten dess kost- nader för den särskilda företrä- daren tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångskostnader.

de. Det som där sägs om måls- ägandebiträde ska avse den sär- skilda företrädaren.

I fråga om skyldighet för någon annan än barnet att i tvistemål ersätta staten dess kost- nader för den särskilda företrä- daren tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångskostnader.

13 §

Ärenden enligt denna lag hand- läggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

15 §

Ansökan om byte eller entle-	Ansökan om byte eller entle-
digande av en särskild företrädare	digande av en särskild företrädare
får göras av barnets vårdnadsha-	får göras av barnets vårdnadsha-
vare, den särskilda företrädaren	vare eller den särskilda företrä-
eller av åklagaren. En särskild	daren. En särskild företrädare
företrädare får inte entledigas	får inte entledigas utan att han
78

Författningsförslag

SOU 2007:65

20Förslag till

lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder

Härigenom föreslås i fråga om lagen (2004:46) om investerings- fonder att 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		10 kap
		12 §
Om det finns särskilda skäl,			Om det finns särskilda skäl,
får Finansinspektionen begära att			får Finansinspektionen förordna
tingsrätten förordnar		en lämplig	en lämplig person att som för-
person att som förvaltare före-			valtare företräda sådana aktier
träda sådana aktier som enligt			som enligt 9 § inte får företrädas
9 § inte får företrädas av ägaren.			av ägaren.
Sådan ansökan prövas av tings-			En förvaltare har rätt till skälig
rätten i den ort där ägaren har sitt			ersättning för arbete och utlägg.
hemvist eller, om ägaren inte har			Ersättningen ska betalas av ägaren
hemvist i Sverige, av Stockholms			till aktierna och ska på begäran
tingsrätt.			förskotteras av fondbolaget. Om
En förvaltare har rätt till skälig			den betalningsskyldige inte god-
ersättning för arbete och utlägg.			tar förvaltarens anspråk, fastställs
Ersättningen	skall	betalas av	ersättningen av Finansinspektion-
ägaren till aktierna och skall på			en.
begäran förskotteras av fond-
bolaget. Om	den	betalnings-

skyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fastställs ersättningen av tingsrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Författningsförslag

SOU 2007:65

22Förslag till

lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreslås i fråga om aktiebolagslagen (2005:551)

dels att i 8 kap. 16 §, 25 kap. 42, 44, 50 §§ ordet ”allmän domstol” ska bytas ut mot ”Bolagsverket” och 22 kap. 8 § ordet ”Stockholms tingsrätt” ska byts ut mot Bolagsverket,

dels att det ska införas en ny paragraf, 25 kap. 28 a § , samt en ny rubrik närmast före 25 kap. 28 a § av följande lydelse,

dels att 25 kap. 29 § och 31 kap. 3 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
25 kap.
	Ersättning till likvidator
	28 a§
	En likvidator har rätt till skälig
	ersättning av allmänna medel för
	arbete, tidsspillan och utlägg som
	uppdraget har krävt, om inte er-
	sättning kan betalas på annat sätt.
	En ansökan om ersättning görs
	hos Bolagsverket.
29 §
Om en likvidator begär att få	Om en likvidator begär att få
avgå och visar skäl till det, skall	avgå och visar skäl till det, ska
likvidatorn entledigas. En likvi-	likvidatorn entledigas. En likvi-
dator skall också entledigas om	dator ska också entledigas om
han eller hon inte är lämplig eller	han eller hon inte är lämplig eller
av någon annan orsak bör skiljas	av någon annan orsak bör skiljas
från uppdraget.	från uppdraget.
En likvidator entledigas av	En ansökan om entledigande
domstol eller, om likvidatorn har	görs hos Bolagsverket. När det
utsetts av Bolagsverket och själv	finns anledning till det ska Bolags-
begär att bli entledigad, av Bolags-	verket självmant ta upp frågan.
verket.	En ansökan om entledigande
En ansökan om att domstol	kan göras av likvidatorn, en aktie-
82

SOU 2007:65

Författningsförslag

skall besluta om entledigande kan göras av Bolagsverket, likvidatorn, en aktieägare eller någon annan vars rätt är beroende av likvida- tionen.

Den som entledigar en likvi- dator skall genast utse en ny. Detta gäller dock inte om det finns någon annan likvidator och det inte kan anses nödvändigt att utse en ny likvidator i den ent- ledigades ställe.

ägare eller någon annan vars rätt är beroende av likvidationen.

Om en likvidator entledigas ska genast en ny utses. Detta gäller dock inte om det finns någon annan likvidator och det inte kan anses nödvändigt att utse en ny likvidator i den entledigades ställe.

31 kap.
3 §
Bolagsverkets beslut i ärenden	Bolagsverkets beslut i ären-
enligt 25 kap. 11, 28 eller 29 §	den enligt 8 kap. 16 §, 25 kap.
överklagas hos tingsrätten i den	11, 28, 28 a, 29, 42, 44 eller 50 §
ort där bolagets styrelse har sitt	överklagas hos tingsrätten i den
säte.	ort där bolagets styrelse har sitt
	säte.
	Bolagsverkets	beslut i ärende
	enligt 22 kap.8 §	överklagas till
	Stockholms tingsrätt.
	Hovrättens beslut i en överkla-

gad fråga angående ersättning till likvidator får inte överklagas, om det inte finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd enligt 39 § tredje stycket 1 lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Skrivelsen med överklagandet skall ges in till Bolagsverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande enligt första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Författningsförslag

SOU 2007:65

23Förslag till

förordning om ändring i förordningen (2000:306) om ersättning av allmänna medel till likvidatorer

Härigenom föreslås i fråga om förordningen (2000:306) om er- sättning av allmänna medel till likvidatorer att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
1 §39
Den som av domstol har förord-	Bolagsverket ska se till att den
nats till likvidator enligt 25 kap.	ersättning som	beslutas	enligt
aktiebolagslagen (2005:551) har	25 kap. 28 a §	aktiebolagslagen
rätt till skälig ersättning av all-	(2005:551), 11 kap. 6 d §		lagen
männa medel för arbete, tids-	(1987:667) om ekonomiska för-
spillan och utlägg som uppdraget	eningar och 7 kap. 7 a § stiftelse-
har krävt, om inte ersättning kan	lagen (1994:1220 snarast betalas
betalas på annat sätt.	ut till likvidatorn.
Ersättningen beslutas av den
domstol som har förordnat likvi-
datorn. Domstolen skall se till att
ersättningen snarast betalas ut.

1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan om ersättning kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

39 Senaste lydelse 2005:565

SOU 2007:65

Författningsförslag

24Förslag till

lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreslås i fråga om lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden att 24 kap. 10 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap.

10 §

Om det finns särskilda skäl,	Om det finns särskilda skäl,
får Finansinspektionen ansöka	får Finansinspektionen förordna
om att tingsrätten förordnar en	en lämplig person att som för-
lämplig person att som förval-	valtare företräda sådana aktier
tare företräda sådana aktier eller	eller andelar som enligt 7 § inte
andelar som enligt 7 § inte får	får företrädas av ägaren.
företrädas av ägaren. En sådan	En förvaltare har rätt till skälig
ansökan prövas av tingsrätten i	ersättning för arbete och utlägg.
den ort där ägaren har sin hem-	Ersättningen ska betalas av ägaren
vist eller, om ägaren inte har	till aktierna eller andelarna och
hemvist i Sverige, av Stockholms	ska på begäran förskotteras av
tingsrätt.	företaget. Om den betalnings-
En förvaltare har rätt till skälig	skyldige inte godtar förvaltarens
ersättning för arbete och utlägg.	anspråk, fastställs ersättningen av
Ersättningen skall betalas av ägar-	Finansinspektionen.
en till aktierna eller andelarna
och skall på begäran förskotteras
av företaget. Om den betal-
ningsskyldige inte godtar förval-
tarens anspråk, fastställs ersätt-
ningen av tingsrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Författningsförslag

SOU 2007:65

25Förslag till

lag om dödande av förkommen handling

Härigenom föreskrivs följande.

Handlingar som kan dödas

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om dödande av förkom- men handling, dödande av inteckning och förklaring att fullmakt är kraftlös. Följande handlingar omfattas av bestämmelserna.

1.löpande skuldebrev,

2.växlar,

3.konossement,

4.andra handlingar vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att påkalla fullgörande av någon annan förpliktelse,

5.handling vilkens företeende utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

6.aktiebrev eller

7.inteckningshandling.

Denna lag tillämpas inte på banksedlar. Den tillämpas inte heller på obligationer eller förlagsbevis utom i fråga om obligationer med en löptid på högst ett år som har ställts till innehavaren och som ges ut av bank eller kreditmarknadsföretag.

Förutsättningar för att en handling ska dödas

2 § En handling som anges i 1 § får dödas på begäran av den som har förlorat handlingen, om det kan antas att handlingen har för- störts eller kommit bort.

Ansökan

3 § En ansökan om dödande av handling ska göras skriftligen hos Kronofogdemyndigheten. Om ansökan avser en inteckningshand- ling ska ansökan göras hos vederbörande inskrivningsmyndighet. I fråga om aktiebrev och handlingar vilkas företeende utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som

SOU 2007:65

Författningsförslag

avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, ska ansökan göras hos Bolagsverket.

4 § En ansökan ska innehålla uppgifter om de omständigheter som åberopas till stöd för att handlingen ska dödas. Till ansökan ska bi- fogas en kopia av handlingen eller sådan uppgift om handlingens inne- håll, som är nödvändig för att den med säkerhet ska kunna kännas igen.

Bristfällig ansökan

5 § Om en ansökan är bristfällig, ska myndigheten förelägga sökan- den att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven avgift inte har betalts. Av föreläggandet ska framgå att ansökan kan avisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.

Om ett föreläggande enligt första stycket inte följs, ska myndig- heten avvisa ansökan, om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för en prövning i sak, eller föreskriven avgift inte har be- talats.

Handläggning av en ansökan

6 § Var och en vilken såsom gäldenär, borgensman eller i annat fall är förpliktad på grund av handlingen ska, om det är möjligt, under- rättas om ansökan. Avser ansökan en inteckningshandling ska, om det är möjligt, även den intecknade egendomens ägare underrättas. Dessutom ska den underrättas som senast, i den ordning som är sär- skilt föreskrivet, blivit antecknad som innehavare av handlingen. En underrättelse görs av den myndighet som handlägger ansökan.

7 § Har sökanden gjort sannolikt att handlingen har förstörts eller kommit bort, ska myndigheten utfärda ett föreläggande, som genom myndighetens försorg kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. Kun- görelsen ska införas i tidningens första nummer för januari, april, juli eller oktober månad.

Föreläggandet ska innehålla en beskrivning av handlingen samt uppgift om att sökanden har gjort sannolikt att handlingen har för- störts eller kommit bort. I föreläggandet ska vidare den som kan inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla detta till myn-

Författningsförslag

SOU 2007:65

digheten senast en viss angiven dag. Denna dag ska bestämmas så att minst ett och högst två år kommer att förflyta från dagen för kungörandet. Sökanden ska underrättas om innehållet i föreläggan- det.

Avslag på ansökan

8 § Om det framgår av ansökan eller annan tillgänglig utredning att förutsättningarna för att döda handlingen enligt denna lag inte är uppfyllda, ska myndigheten avslå ansökan. Detsamma gäller sedan föreläggande har utfärdats enligt 7 §.

Beslut om dödande av handling

9 § Sedan tiden för anmälan enligt 7 § andra stycket har gått ut, ska myndigheten avgöra ärendet. Finner myndigheten då att någon om- ständighet inte har förekommit som visar eller ger skälig anledning anta att handlingen finns i behåll, ska handlingen dödas genom beslut av myndigheten.

Beträffande inteckningshandlingar ska beslutet innehålla en upp- lysning om att beslutet inte innebär att inteckningen dödas.

Rättsverkningar av en dödad handling

10 § Om en handling har dödats, får sökanden ändå göra gällande den rätt som handlingen grundas på, utan att handlingen behöver visas upp. Den som är förpliktad att fullgöra vad som blivit utfäst i handlingen ska utfärda en ny handling som svarar mot den handling som har dödats. I fråga om intecknad fordringshandling ska den intecknade egendomens ägare utfärda ny handling. Ny handling ska inte utfärdas, om dödandet gällde en handling vars företeende endast utgjorde ett villkor för att någon ska antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om konto- föring av finansiella instrument.

Ny handling, som utfärdas enligt första stycket i stället för dödad inteckningshandling, gäller inte såsom inteckningshandling förrän anteckning skett jämlikt 11 § tredje stycket.

I fråga om växel och konossement gäller särskilda bestämmelser.

SOU 2007:65

Författningsförslag

11 § Avser ansökan om dödande en inteckningshandling ska in- skrivningsmyndigheten göra en anteckning om ansökan i inskriv- ningsboken, inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets inskriv- ningsdel. Detsamma gäller myndighetens slutliga beslut i ärendet. Har ansökan avslagits, får dock anteckning inte ske förrän beslutet vunnit laga kraft.

Sedan beslut om dödande av pantbrev eller företagsinteckning vunnit laga kraft, ska inskrivningsmyndigheten på ansökan utfärda nytt pantbrev eller inteckningsbrev som svarar mot det dödade samt göra anteckning i inskrivningsboken, inskrivningsregistret eller fastig- hetsregistrets inskrivningsdel om detta.

Har intecknad fordringshandling dödats genom beslut som vunnit laga kraft, ska inskrivningsmyndigheten, på ansökan, på inskrivnings- dag göra anteckning i vederbörande inskrivningsbok eller inskriv- ningsregister, att ny handling, som utfärdats jämlikt 10 §, medför den inteckningsrätt som tillkommit den dödade.

12 § Det som tidigare sagts om den förpliktade ska, när fråga är om dödande av aktiebrev, tillämpas på aktiebolaget.

Efterlysning

13 § Har bankbok förkommit, får insättaren eller dennes rätts- innehavare i stället för att ansöka om dödande av bankbok påkalla dess efterlysning genom bankstyrelsens försorg.

Begär någon sådan efterlysning och lämnar han eller hon tro- värdiga uppgifter om tid och omständigheter under vilka boken för- kommit, får styrelsen på sökandens bekostnad verkställa efterlys- ningen. Det sker genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar i första numret för någon av månaderna närmast efter det efterlys- ning begärts. Har boken inte kommit till rätta inom sex månader från kungörandet och finns det inte skälig anledning anta att den finns i behåll, har sökanden rätt att få tillgodohavandet utbetalt till sig. Efter det att innestående medel har betalts ut är motboken utan verkan.

Det som föreskrivs i första och andra styckena om motbok hos bank tillämpas även på livförsäkringsbrev. Då gäller att efterlysning- en ska göras av styrelsen för det försäkringsbolag, där försäkringen tagits, eller, om den tagits hos utländsk försäkringsanstalt som får driva försäkringsrörelse här i riket, av generalagenten. Om försäk-

Författningsförslag

SOU 2007:65

ringsfallet ännu inte inträffat gäller, i stället för vad som sägs i andra stycket om rätt för sökanden att få tillgodohavandet utbetalt till sig, att sökanden har rätt att få nytt försäkringsbrev. När det nya försäkringsbrevet har utställts är det förkomna försäkringsbrevet utan verkan.

Dödande av handling i samband med utmätning eller konkurs

14 § Vad som sägs i 1, 3–12 §§ om dödande av en förkommen handling gäller även när en handling inte har kunnat anträffas vid utmätning av fordringen eller rättigheten eller vid konkurs, om det kan antas att handlingen undanhålls.

15 § En ansökan om dödande av förkommen handling enligt 14 § görs av Kronofogdemyndigheten eller konkursboet. Den ska göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären svarar i tvistemål som gäller betalningsskyldighet.

Avser ansökan en inteckningshandling ska rätten underrätta vederbörande inskrivningsmyndighet om ansökan för anteckning i inskrivningsboken, inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets in- skrivningsdel. Vad nu sagts om ansökan ska också gälla rättens slut- liga beslut i ärendet. Har ansökan avslagits, får dock anteckning inte göras förrän utslaget vunnit laga kraft.

16 § Om det behövs, ska tingsrätten som villkor för dödande en- ligt 14 § föreskriva att utmätningssökanden eller konkursboet ställer säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken för den skada som rätt innehavare av handlingen kan lida. Finns enligt 2 kap. 27 § utsökningsbalken inte skyldighet att ställa säkerhet, ska tingsrätten i stället som villkor föreskriva att utmätningssökanden utfäster sig att ersätta en sådan skada. Säkerheten eller utfästelsen får inte åberopas, om talan väcks senare än tre år från den dag då beslut om hand- lingens dödande vann laga kraft.

17 § Om ett pantbrev eller en intecknad fodringshandling dödats enligt 14 § ska ny handling utfärdas. Inskrivningsmyndigheten ska på ansökan utfärda ny handling om handlingen är en fordringshand- ling som är intecknad i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. Ny handling ska inte utfärdas om någon annan handling dödats.

SOU 2007:65

Författningsförslag

Om ett överskott uppkommer vid utmätning, får det inte betalas ut till utmätningsgäldenären utan att den dödade handlingen företes eller att utmätningsgäldenären gör sannolikt att han eller hon inte har handlingen i behåll.

Dödande av inteckning

18 § Är det inte känt var ett pantbrev eller någon annan inteck- ningshandling finns och har tio år förflutit från det att handlingen uppvisades för anteckning om innehav eller i övrigt företeddes i ett inteckningsärende, kan den intecknade egendomens ägare ansöka att inteckningen dödas trots att handlingen inte kan visas upp.

Kan det antas att ett pantbrev eller företagsinteckningsbrev har tillkommit på sådant sätt eller förlorats av ägaren under sådana om- ständigheter som utesluter giltig pantsättning, får ansökan om dö- dande av inteckningen göras även om den nyss angivna tiden inte har förflutit.

19 § En ansökan om dödande av inteckning ska göras skriftligen hos vederbörande inskrivningsmyndighet.

Den som senast har antecknats som innehavare av handlingen ska, om det kan ske, delges ansökningen i enlighet med vad som före- skrivs om delgivning av stämning i tvistemål. Inskrivningsmyndig- heten ska därefter utfärda ett föreläggande, som ska kungöras på det sätt som anges i 7 §. Föreläggandet ska innehålla en beskrivning av handlingen. I föreläggandet ska vidare den som kan inneha hand- lingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla detta till myndigheten senast en viss angiven dag. Denna dag ska bestämmas så att minst sex månader kommer att förflyta från dagen för kungörandet. Sökan- den ska underrättas om innehållet i föreläggandet.

Vid handläggningen i övrigt gäller 4–5 och 8 §§.

20 § Sedan tiden för anmälan enligt 19 § har gått ut, ska inskriv- ningsmyndigheten avgöra ärendet. Finner myndigheten då att det inte finns någon omständighet som utgör skälig anledning att låta inteckningen fortfarande gälla, ska den dödas.

Författningsförslag

SOU 2007:65

ningsdel. Detsamma gäller myndighetens slutliga beslut i ärendet. Har ansökan avslagits, ska anteckning om detta dock inte göras förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Förklaring att fullmakt är kraftlös

21 § Om en fullmaktsgivare visar sannolika skäl att en skriftlig fullmakt har förkommit eller att han eller hon av annan orsak inte utan dröjsmål kan få tillbaka den, får handlingen förklaras kraftlös.

22 § En ansökan om att en fullmakt ska förklaras kraftlös görs skriftligen hos Kronofogdemyndigheten.

Om Kronofogdemyndigheten finner att ansökan ska bifallas, ska myndigheten införa en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. I kungörelsen ska anges att fullmakten efter utgången av viss tid, som får bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, ska vara kraftlös. Kronofogdemyndigheten får också införa kungörel- sen i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införs i Post- och Inrikes Tidningar.

Vid handläggning i övrigt gäller 4–5 och 8 §§.

Övrigt

23 § Bestämmelserna i 1–11 §§ om pantbrev tillämpas även i fråga om vilandebevis. Bestämmelserna i 18–20 §§ om dödande av inteck- ning tillämpas även i fråga om vilandeförklarad inteckningsansökan.

Överklagande

24 § Kronofogdemyndighetens och inskrivningsmyndighetens be- slut får överklagas till Gävle tingsrätt av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot. Överklagandet ska ges in till myndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

1 Inledning

1.1Utredningens uppdrag

Regeringen beslutade vid regeringssammanträde den 10 november 2005 att tillkalla en särskild utredare för att utreda förutsättning- arna för och lämpligheten av att till förvaltningsmyndighet flytta över handläggningen av sådana ärenden som enligt nuvarande ord- ning handläggs av tingsrätt i första instans. Den särskilda utredaren fick i uppdrag att kartlägga vilka ärendetyper som omfattas av uppdraget och i fråga om var och en av dessa överväga om hand- läggningen kan och bör flyttas till förvaltningsmyndighet. Utred- aren fick även i uppdrag att lämna förslag till kompletterande regler till förvaltningslagen i den mån sådana regler bedöms nödvändiga för att en överflyttning av ett ärende ska vara möjlig. Vidare fick utredaren i uppdrag att lämna förslag på vilka förvaltningsmyndig- heter som bör handlägga de ärenden som utredaren anser bör flyttas. Enligt direktiven står det dessutom utredaren fritt att ta upp och föreslå förändringar som har nära samband med uppdraget. Utredaren har därefter meddelats tilläggsdirektiv (2007:74) med förlängd tid för uppdragets utförande.

De ursprungliga direktiven (2005:124) är intagna som bilaga 1 till detta betänkande.

1.2Arbetets bedrivande

Arbetet har bedrivits i nära samråd med de sakkunniga och exper- terna. Sedan utredningens arbete inleddes den 1 januari 2006 har ut- redningen hållit sex endagarssammanträden och ett tvådagars internat- sammanträde.

Sekreteraren har i kartläggningsarbetet besökt Stockholms tings- rätt och Sundsvalls tingsrätt samt under arbetets gång haft kontakt med bl.a. Malmö tingsrätt och Mora tingsrätt. Vidare har sekreteraren

Inledning

SOU 2007:65

tagit del av Domstolsverkets förteckning över de mål- och ärende- kategorier som tingsrätterna handlägger. Sekreteraren har också tagit del av den förteckning över ärenden som finns intagen som bilaga i kommentaren till ärendelagen (se Peter Fitger, Lagen om domstolsärenden, En kommentar, andra upplagan, s. 360 ff.).

I syfte att få information om den praktiska verksamheten hos vissa förvaltningsmyndigheter har sekreteraren besökt Bolags- verket och på annat sätt haft kontakter med Finansinspektionen, Kronofogdemyndigheten, Konkurrensverket, Rikspolisstyrelsen, Skatteverket och Statistiska centralbyrån. Sekreteraren har även haft kontakt med Domstolsverket, Lantmäteriverket, Länsstyrelsen i Skåne län och Sveriges Kommuner och Landsting.

Under arbetets gång har utredningen beaktat pågående arbete i andra utredningar; bl.a. har samråd skett med IM-utredningen.1

1.3De generella direktiven

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen ska enligt 15 § kommittéförordningen (1998:1478) konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brotts- förebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrens- förmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan män och kvinnor eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

1.4Betänkandets disposition

Betänkandet innehåller i tur och ordning sammanfattning, författ- ningsförslag, allmänmotivering, författningskommentar och bilagor.

Allmänmotiveringen består av tjugofem kapitel (kapitel 1–25). Det första kapitlet innehåller ett inledande avsnitt (kapitel 1). I nästa kapitel redovisar utredningen de allmänna utgångspunkter som ligger till grund för utredningens överväganden och förslag (kapitel 2). Därefter följer ett kapitel som innehåller en redogörelse för de bestämmelser som styr handläggningen av mål och ärenden vid

1 IM-utredningen redovisar sitt arbete i betänkandet Den nya inskrivningsmyndigheten (SOU 2007:7).

SOU 2007:65

Inledning

allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol och förvaltningsmyn- dighet (kapitel 3). I nästa kapitel görs en översiktlig beskrivning av vissa förvaltningsmyndigheter (kapitel 4). Det finns ett stort antal förvaltningsmyndigheter. Utredningen har valt att begränsa redogör- elsen till de förvaltningsmyndigheter som är av intresse för utred- ningens arbete.

Utredningen behandlar ärenden som tingsrätten handlägger i första instans. För att få en heltäckande bild av tingsrättens ärende- hantering redovisas översiktligt även de ärendetyper som tings- rätten handlägger efter överklagande av förvaltningsmyndighets beslut. Ett kapitel innehåller därför en beskrivning av ärenden som tingsrätten handlägger efter överklagande eller överlämnande (kapitel 5).

Under senare år har handläggningen av ett antal ärendetyper flyttats över från allmän domstol till förvaltningsmyndighet. Det finns dessutom förslag med denna inriktning som ännu inte lett till lagstiftning. I det följande kapitlet redovisar utredningen översikt- ligt genomförda och föreslagna reformer (kapitel 6). För att under- lätta förståelsen av utredningens förslag redovisas dock vissa av de genomförda och föreslagna reformerna i de kapitel som behandlar de olika ärendetyperna.

I de därpå följande kapitlen i allmänmotiveringen redovisar utredningen sin kartläggning av de ärenden som tingsrätten hand- lägger i första instans (kapitel 7–23). I varje kapitel redovisar utred- ningen dessutom sina överväganden huruvida handläggningen av respektive ärende kan och bör flyttas till förvaltningsmyndighet. I de fall utredningen anser att ett ärende bör flyttas anger utred- ningen också förslag på vilken förvaltningsmyndighet som bör handlägga ärendet. Slutligen redovisar utredningen sina förslag till kompletterande regler till förvaltningslagen.

Utredningens förslag innebär att vissa förfaranderegler kommer att gälla vid handläggningen av flertalet av de ärenden som utred- ningen föreslår ska flyttas till förvaltningsmyndighet. Nästa kapitel innehåller utredningens förslag till förfaranderegler som generellt bör gälla vid handläggningen hos förvaltningsmyndighet (kapitel 24).

I det sista kapitlet i allmänmotiveringen tar utredningen upp frågor om genomförandet av förslagen i betänkandet (kapitel 25). I kapitlet finns förslag till ikraftträdande- och övergångsbestämmel- ser samt en konsekvensanalys.

Betänkandets sista kapitel innehåller författningskommentar (kapitel 26).

2 Allmänna utgångspunkter

2.1Inledning

Inom juridiken skiljer man mellan stridig rättsvård och frivillig rättsvård. Sedan länge har den stridiga rättsvården betecknats som rättskipning.1

De allmänna domstolarnas verksamhet utgörs av både rättskip- ning och frivillig rättsvård. Domstolarnas handläggning av tviste- mål och brottmål är rättskipning. Dessa mål handläggs enligt rätte- gångsbalken (RB). Därutöver handläggs ett stort antal ärenden vid domstolarna.2 Traditionellt benämns denna hantering av ärenden fri- villig rättsvård. Genom åren har dock nya ärendetyper tillkommit och handläggningen av många ärenden är numera rättskipning. Rättsvårdsärenden – oavsett om de är att hänföra till frivillig rätts- vård eller rättskipning – handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). För vissa typer av ärenden finns det dessutom särskilda förfaranderegler som i större eller mindre omfattning ersätter bestämmelserna i ärendelagen (se avsnitt 3.2.4).

2.2Reformering av domstolsväsendet

Sedan flera år pågår ett omfattande reformarbete för att utveckla och modernisera domstolsväsendet. Det övergripande målet för förändringsarbetet är att domstolarna även i fortsättningen ska kunna leva upp till de krav som medborgarna har rätt att ställa på rättssäkra avgöranden inom rimlig tid. För att uppnå detta mål har arbetet bl.a. inriktats på att renodla domstolarnas verksamhet och så långt som möjligt föra bort sådant från domstolarna som inte utgör dömande verksamhet. Tanken är att domstolsresurserna ska

1Jfr Fitger, Lagen om domstolsärenden, andra upplagan, s. 23.

2Av Domstolsverkets årsredovisning för 2006 framgår att det under perioden 2004–2006 årligen kom in cirka 56 500 domstolsärenden till tingsrätterna.

Allmänna utgångspunkter

SOU 2007:65

koncentreras till de uppgifter som kräver domarmedverkan, dvs. att lösa tvister mellan enskilda, och mellan enskilda och det allmänna samt att avgöra brottmål.3 Tyngdpunkten i den dömande verksam- heten ska ligga i första instans. Under de senaste åren har därför ett antal rättsvårdande uppgifter förts över från domstolarna till för- valtningsmyndigheter i syfte att i större utsträckning koncentrera domstolarnas resurser till den dömande verksamheten.

En fråga som särskilt har uppmärksammats under reformarbetet är hur domstolarna ska möta de behov som följer av bl.a. den ökade internationaliseringen och de alltmer komplexa målen. Ett viktigt inslag i reformarbetet har därför varit att stärka och förbättra kom- petensen vid domstolarna. Det går att skönja en utveckling där allt fler domare i någon utsträckning specialiserar sig på en viss typ av mål eller ärende.

2.3Regeringsformen

I regeringsformen (RF) förekommer inte uttrycket rättsvård. I 1 kap. 8 § RF anges i stället att det för rättskipningen ska finnas domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kom- munala förvaltningsmyndigheter. Med domstolar avses både all- männa domstolar och förvaltningsdomstolar.

I förarbetena till bestämmelsen angavs att enligt gängse termi- nologi brukar domstolarnas dömande verksamhet benämnas rätt- skipning och förvaltningsmyndigheternas uppgifter förvaltning.4 Grundlagsberedningen angav i sitt betänkande att rättskipning är den verksamhet som består i att slita rättstvister, i övrigt avgöra frågor angående enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden samt att ådöma straff och andra brottspåföljder.

Av 11 kap. 3 § RF följer att rättstvist mellan enskilda inte utan stöd av lag får avgöras av annan myndighet än domstol.

3Regeringens skr. 1999/2000:106, skr. 2000/01:112 och prop. 2006/07:1 utgiftsområde 4.

4Jfr prop. 1973:90 s. 233.

100

SOU 2007:65

Allmänna utgångspunkter

2.4Gränsdragningen mellan rättskipning och rättsvård

Utmärkande för den egentliga rättskipningen kan sägas vara att minst en fysisk eller juridisk person för talan mot någon annan (eller några andra). Vid frivillig rättsvård finns oftast inget utveck- lat partsförhållande.5 Gränsdragningen mellan det som ska anses vara rättskipning och det som ska anses vara rättsvård är dock långt ifrån skarp, och användningen av förekommande begrepp – mål och ärende – är inte konsekvent. I förarbetena till den gamla ärendelagen finns en beskrivning av hur begreppen förhåller sig till varandra. Processlagberedningen anförde därvid bl.a. följande.6

Sedan gammalt har i såväl teori som rättspraxis skillnad gjorts mellan rättskipning och rättsvård av annat slag. Rättskipningen har därvid i allmänhet karaktäriserats såsom samhällets genom domstolarna ut- övande verksamhet för den materiella rättsordningens upprätthållande. Formen för denna verksamhet är rättegång och dess syfte är att i ett konkret fall fastställa vad som är rätt mellan vissa parter samt i över- ensstämmelse därmed meddela rättsskydd åt den, som lidit intrång i sin rätt eller hotas av sådant intrång; i straffprocessen tillkommer som en särskild uppgift bestämmande av samhällets reaktion mot ett be- gånget brott. Samhällets rättsvårdande uppgift är emellertid ej begrän- sad till rättskipningen. I allt högre grad framstår för samhället vikten av att enligt normer, som fastställas genom lagstiftningen, i rättssäker- hetens intresse ingripa reglerande även i fall, då ett sådant ingripande icke är omedelbart påkallat av ett väntat eller redan föreliggande in- trång i annans rätt. En sådan reglering är i allmänhet av förebyggande karaktär; i vissa fall leder den till uppkomsten av nya rättsliga före- teelser eller omgestaltning av redan bestående. Denna art av rättsvård utövas icke blott genom domstolarna utan även andra samhällsorgan. I den mån denna rättsvård, den s.k. frivilliga rättsvården, åvilar dom- stolarna, brukar de rättsangelägenheter, som äro dess föremål, till skill- nad från rättegångsmålen, betecknas som ärenden. Denna terminologi är dock, såsom framgår av den följande framställningen, icke konse- kvent genomförd. Understundom betecknas samma rättsangelägenhet än som mål och än som ärende. Härtill kommer, att ärende ofta används i lagstiftningen utan att därmed avses vare sig rättskipning eller frivillig rättsvård.

5Prop. 1995/96:115 En ny lag om domstolsärenden, s. 80.

6NJA II 1947 s. 87–88.

101

Allmänna utgångspunkter

SOU 2007:65

2.5Europakonventionen

Europeiska konventionen (d. 4 nov. 1950) om skydd för de mänsk- liga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonven- tionen) införlivades med svensk rätt år 19957 och har ställning som lag. I och med inkorporeringen markerades konventionens särskilda betydelse i vårt land och dess status klargjordes inom den inhemska rätten.8 De principer som kommer till uttryck i konventionen får inte åsidosättas genom ny lagstiftning (se 2 kap. 23 § RF). Dom- stolar och myndigheter kan dessutom underlåta att tillämpa en före- skrift på den grunden att föreskriften inte är förenlig med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen (se 11 kap. 14 § RF).

I konventionen finns rättigheter och förbud, många ganska abstrakta. Dessa har konkretiserats genom Europadomstolens praxis. Här redovisas kort de bestämmelser som har betydelse för om ett ärende lämpligen bör avgöras av domstol.

2.5.1Artikel 69

Artikel 6 i Europakonventionen garanterar enskilda rätten till dom- stolsprövning och en rättssäker process. Syftet med artikeln är att tillförsäkra den enskilde en opartisk prövning av rättsliga anspråk.

Enligt artikel 6.1 gäller bl.a. att var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott ska vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

7Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

8Prop. 1993/94:117 Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättigheter.

9De rättigheter som räknas upp i artikel 6 i Europakonventionen har sin motsvarighet i artikel 14.1 i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Se även artikel 10 i Förenta nationernas universella förklaring om de mänskliga rättigheterna.

102

SOU 2007:65

Allmänna utgångspunkter

2.5.1.1Rätten till domstolsprövning

Tvister om civila rättigheter och skyldigheter10

Vid tvister om civila rättigheter och skyldigheter har Europadom- stolen slagit fast att artikel 6.1 är tillämplig om

a)det finns en reell och seriös tvist mellan en enskild – fysisk eller juridisk – person och en annan person eller en myndighet,

b)tvisten gäller en rättighet som har sin grund i den nationella rätten, och

c)denna rättighet kan karakteriseras som en civil rättighet.

För att artikel 6.1 ska vara tillämplig krävs alltså att tvisten ska vara ”reell” och ”seriös”. Den måste dessutom gälla något som är eller påstås vara en rättighet enligt inhemsk rätt. Det krävs emellertid inte att den som gör gällande rättigheten faktiskt har ett välgrundat anspråk, utan det är tillräckligt att han eller hon på rimliga grunder kan hävda att man har en sådan rättighet. I sådant fall finns en rätt att få anspråket prövat av domstol. Det finns däremot ingen rätt till domstolsprövning om det är fråga om ett uppenbart ogrundat rättsligt anspråk.

För att artikel 6.1 ska vara tillämplig krävs vidare att det är fråga om en civil rättighet. Klara fall av tvister om civila rättigheter som också traditionellt räknas till civilrätten är de som gäller fordrings- anspråk eller rätt till egendom. Familjerättsliga tvister är en annan typ av tvister som faller under artikel 6.1.

Det finns en omfattande praxis av hur begreppet ”civil rättighet” ska tolkas. Europadomstolen har prövat frågan i ett stort antal fall. Domstolen har därvid funnit att begreppet inte bara syftar på sådant som traditionellt räknas till civilrätten, dvs. rättsförhållandet mellan enskilda rättssubjekt. Begreppet innefattar också tillämp- ningen av vissa regler i den offentliga rätten som rör förhållandet mellan enskilda personer och det allmänna. Så t.ex. har Europa- domstolen funnit att artikel 6.1 är tillämplig på förfaranden om tillstånd att förvärva eller att behålla eller utnyttja egendom.

10 Texten följer här Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, andra upplagan, 2004, s. 134 och s. 138 f.

103

Allmänna utgångspunkter

SOU 2007:65

Betydelsen av artikel 6.1 för kompetensfördelningen mellan förvaltningsmyndighet och domstol11

Av intresse är om det kan anses strida mot artikeln 6.1 att en förvalt- ningsmyndighet prövar en fråga om någons civila rättigheter och skyldigheter. I fallet Håkansson och Sturesson mot Sverige (Europa- domstolens dom 1990-02-01) klagade två personer, som förvärvat en lantbruksfastighet, över att de saknade möjlighet att få domstols- prövning av ett beslut av regeringen att neka dem förvärvstillstånd. Europadomstolen ansåg att en kränkning av artikel 6.1 ägt rum, eftersom regeringsbeslutet i förvärvstillståndsfrågan inte kunde över- prövas av domstol.

Det är emellertid förenligt med artikel 6.1 att en förvaltnings- myndighet prövar en tvist om någons civila rättigheter och skyldig- heter om det finns en möjlighet att få besluten överprövade av domstol. Vid överprövningen måste dock domstolen vara behörig att bedöma saken i hela dess vidd för att kravet på domstols- prövning ska vara uppfyllt. Domstolens befogenhet får såldes inte vara inskränkt till en laglighetsprövning som utesluter fakta- bedömning och bevisvärdering, se bl.a. Koskinas mot Grekland (dom 2002-06-20) och Hentrich mot Frankrike (dom 1994-09-22).

Anklagelser för brott12

Artikel 6.1 är även tillämplig när det gäller prövning av anklagelser för brott. Det som åsyftas är i första hand rättegångar i brottmål som leder till ett avgörande om en anklagad person är skyldig till brott och i fastställandet av påföljd för brottet. Vissa diciplinära förfaranden faller utanför artikelns tillämpningsområde.

2.5.1.2Rätten till muntlig och offentlig rättegång

Artikel 6.1 ger den enskilde rätt att lägga fram sin sak muntligen inför en domstol, i vart fall i en instans. Detta framgår klart av Europadomstolens praxis.

Även om en part har rätt till muntlig förhandling innebär detta inte att en sådan förhandling på grund av konventionen alltid måste hållas för prövning av någons civila rättigheter eller skyldigheter

11Jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, andra upplagan, 2004, s. 152 f.

12Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, andra upplagan, 2004, s. 145 f.

104

SOU 2007:65

Allmänna utgångspunkter

eller en anklagelse för brott. Muntlig förhandling behöver inte hållas om det är uppenbart obehövligt, dvs. om en tvist enbart gäller rättsliga frågor eller de grunder som anförs är rättsligt irrelevanta (jfr NJA 2003 s. 407). En part kan naturligtvis också avstå från denna rätt.

2.6Andra internationella förpliktelser

Sverige har också i EG-rättsakter och genom att ansluta sig till andra internationella konventioner förbundit sig att garantera dom- stolsprövning i fråga om handläggningen av vissa ärendetyper. Som exempel anges i utredningens direktiv 1993 års Haagkonvention om adoption, den s.k. Bryssel II-förordningen och 1970 års Haag- konvention om äktenskapsskillnad. Dessa förpliktelser måste givetvis beaktas vid bedömningen av hur en ärendetyp bör hand- läggas. Kraven i utländsk rätt för verkställighet av beslut utomlands är också av betydelse.

2.7Allmänna utgångspunkter för utredningens arbete

Utredningens uppdrag

Som ovan angetts har under senare år lagstiftningen som rör dom- stolarnas verksamhet inriktats på att renodla verksamheten. Tanken är att domstolarna i princip endast ska handlägga ärenden som verkligen kräver domstolsprövning. Under de år som reformerings- arbetet har pågått har handläggningen av ett antal typer av ärenden därför flyttats från allmän domstol till förvaltningsmyndighet (se avsnitt 6). I utredningens uppdrag ingår att utreda förutsättning- arna för och lämpligheten av att till förvaltningsmyndighet flytta handläggningen av sådana ärenden som fortfarande handläggs av tingsrätt i första instans. Enligt utredningens direktiv ska en utgångspunkt vara att ärenden som avser rättsvård i största möjliga utsträckning bör hanteras av förvaltningsmyndighet. Det bör dock enligt direktiven beaktas om prövningen rör frågor eller inrymmer rättsliga ställningstaganden av sådan karaktär att ärendet lämpligen bör avgöras av domstol. Utredningen ska dessutom lämna förslag på vilken förvaltningsmyndighet som bör handlägga de ärenden

105

Allmänna utgångspunkter

SOU 2007:65

som utredningen anser bör flyttas. Vid valet av förvaltnings- myndighet bör utredningen beakta att en myndighet inte bör hantera flera ärendetyper där myndigheten i de olika ärendetyperna har att bevaka motstridiga intressen.

Rättssäkerhet och effektivitet

I en demokratisk rättsstat är medborgarnas rätt att få sin sak prövad i domstol grundläggande. Målet för en god rättsordning är att skapa förutsättningar för rättssäkerhet och rättstrygghet. Det uppnås bl.a. genom att garantera medborgarna möjlighet till dom- stolsprövning. I Europakonventionen betonas också detta särskilt vid tvister och anklagelser för brott.

Under senare år har utvecklingen i samhället gått allt snabbare och kraven på domstolarna har ökat. För att möta de krav som medborgarna har rätt att ställa på rättssäkerhet, snabbhet, kvalitet och service måste varje myndighets kompetens och resurser utnyttjas på bästa sätt. Ett sätt att skapa förutsättningar för ett effektivare domstolsväsende är att öka möjligheterna för domare att specialisera sig. Ett annat sätt är att befria domstolarna från handläggningen av ärenden som inte utgör egentlig rättskipning och som inte kräver behandling vid domstol. På så sätt frigörs resurser som kan användas till att förstärka och utveckla dom- stolarnas dömande verksamhet.

Rättsväsendets verksamheter ska utgå från enskilda människors behov.13 Det är därför viktigt att reformarbetet av domstolsväsen- det har individen i fokus. En utgångspunkt för utredningens arbete bör vara att ärendehanteringen förblir rättssäker och effektiv sam- tidigt som individen tillförsäkras god service.

De allmänna domstolarna handlägger årligen som första instans ett stort antal olika ärendetyper. En del av dessa ärenden är varken tvistiga, eller inrymmer motstående intressen. Det saknas då vanligt- vis behov av muntlig handläggning och det uppkommer sällan frågor om bevisvärdering. I allmänhet är det i dessa ärenden dessutom inte någon kvalificerad rättslig prövning som rätten ska göra. Ifråga- varande ärenden har närmast karaktären av förebyggande rättsvård. Som exempel kan nämnas registreringsärenden. Ur rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkt är det svårt att se några fördelar med att domstolarna även i framtiden handlägger denna typ av ärenden. Att

13 Jfr prop. 2006/07:1 utgiftsområde 4.

106

SOU 2007:65

Allmänna utgångspunkter

i stället flytta över handläggningen av sådana ärenden till förvalt- ningsmyndighet framstår däremot som en fördel för medborgarna, eftersom domstolarnas resurser då kan utnyttjas på ett bättre sätt. Härtill kommer att kompetensen hos många förvaltningsmyndig- heter är hög. Det är vanligt att myndigheternas handläggare har tillägnat sig särskilda kunskaper inom sin myndighets rättsområde. Hos en del förvaltningsmyndigheter kan det till och med vara så att erfarenheten av och kunskapen om ett rättsområde generellt sett är större än i domstolarna. Ur rättssäkerhetssynpunkt behöver det så- ledes inte vara en nackdel att handläggningen av vissa ärenden flyttas från allmän domstol till förvaltningsmyndighet. Det bör dock beaktas att det vid handläggningen av en del typer av ärenden krävs en kompetens och en erfarenhet som idag inte finns hos någon förvaltningsmyndighet. Även om ett ärende är av den karaktären att det i och för sig inte finns något hinder mot att handläggningen flyttas från domstol, bör en förutsättning för en överflyttning vara att det finns en förvaltningsmyndighet som har kompetens att hantera ärendet.

I andra typer av ärenden finns det ofta redan från början starka intressemotsättningar och prövningens civilrättsliga prägel kan vara framträdande. Det finns vanligtvis behov av muntlig handläggning och det uppkommer regelmässigt frågor om bevisvärdering. Dessa ärenden är av den karaktären att de ur rättssäkerhetssynpunkt även i fortsättningen bör handläggas av allmän domstol.

Därutöver finns det ärenden som oftast inte från början är tvistiga, men som under handläggningens gång kan bli det. Att flytta över handläggningen av sådana ärenden till förvaltningsmyn- digheter är i och för sig fullt möjligt. Medborgarnas rättigheter kan i dessa fall tillgodoses genom att möjlighet ges att överklaga förvaltningsmyndighetens beslut till domstol. En sådan ordning kan innebära att rättsväsendets resurser utnyttjas bättre samt att varje myndighets kompetens tas till vara på ett optimalt sätt. Ur ett individuellt perspektiv gynnar detta en snabb och effektiv hand- läggning utan att man ger avkall på kravet på riktiga och rättssäkra avgöranden.

De senaste årtiondena har vårt samhälle präglats av en ökad internationalisering. Internationella förpliktelser har fått ett ökat inflytande på processlagstiftningen genom att sätta en yttre gräns för den svenska lagstiftningens frihet. Vid reformarbetet måste detta beaktas.

107

Allmänna utgångspunkter

SOU 2007:65

Valet av förvaltningsmyndighet

Det finns ett flertal förvaltningsmyndigheter. Av dessa myndig- heter har många en lång tradition avseende offentlig förvaltning. Inom myndigheterna finns skicklig personal som genom sin erfaren- het och utbildning i flera fall kan sägas ha specialistkompetens inom sitt arbetsområde. På många myndigheter bedrivs arbetet dessutom på ett effektivt och modernt sätt. Många förvaltningsmyndigheter är således väl rustade för att ta över ärenden från tingsrätterna. För att säkerställa medborgarnas krav på hög kvalitet och snabbhet bör dock i möjligaste mån handläggningen av ett ärende flyttas över till en förvaltningsmyndighet, vars verksamhetsområde har anknytning till den aktuella ärendetypen.

Överklagande till allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol?

Fördelningen av mål mellan de allmänna domstolarna och de all- männa förvaltningsdomstolarna vilar ytterst på en hävdvunnen upp- delning mellan rättskipning och förvaltning (i övrigt om kompetens- fördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdom- stol, se avsnitt 3.6). Överprövningen inom förvaltningen har därför till stor del lagts hos de allmänna förvaltningsdomstolarna och huvuddelen av målen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna avser överprövning av myndighetsbeslut. Enligt 22 a § förvaltningslagen (1986:223) är också huvudregeln att beslut av förvaltningsmyndig- het överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I förvaltningslagen har dock getts en möjlighet till avsteg från denna princip. I 3 § förvaltningslagen föreskrivs nämligen att om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvalt- ningslagen gäller den bestämmelsen. Inom förvaltningen finns också betydande områden där beslut enligt särskilda bestämmelser överklagas till tingsrätt. Som exempel kan nämnas att ärenden enligt föräldrabalken (överförmyndaren), utsökningsbalken och skuldsaneringslagen (Kronofogdemyndigheten) samt vissa ärenden om likvidation enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar (Bolagsverket) överklagas till tingsrätt.

Vid de reformer som genomförts på senare år förekommer både överklagande till allmän domstol och till allmän förvaltningsdom- stol. I propositionen Rättigheter i luftfartyg (se prop. 2003/04:27 s. 69) anfördes att det i och för sig kan framstå som naturligt att

108

SOU 2007:65

Allmänna utgångspunkter

beslut meddelade av en förvaltningsmyndighet överklagas till all- män förvaltningsdomstol. I det lagstiftningsarbetet ansågs emeller- tid att det är av avgörande betydelse vilken instans som med hänsyn till ärendets karaktär framstår som bäst lämpad att överpröva ett beslut.14 Det mest ändamålsenliga ansågs vara att beslut överklagas till allmän domstol om prövningen har civilrättslig karaktär, efter- som detta är frågor som tillhör dessa domstolars rättsområde. Vid bedömningen av vilket domstolsslag som bör överpröva beslut av en förvaltningsmyndighet anser utredningen att det saknas anled- ning att frångå detta synsätt.

Sammanfattning av utgångspunkterna

•Domstolarna ska endast handlägga ärenden som är av den karaktären att de verkligen kräver domstolsprövning. Handlägg- ningen av ärenden som avser rättsvård ska därför i största möj- liga utsträckning flyttas från allmän domstol till förvaltnings- myndighet. Sådana ärenden ska sålunda föras över till förvalt- ningsmyndighet om inte något internationellt åtagande eller annat särskilt skäl hindrar eller talar emot det.

•Den enskilde ska tillförsäkras rätt till domstolsprövning genom en möjlighet att överklaga förvaltningsmyndighetens beslut till domstol.

•Handläggningen av ett ärende ska i möjligaste mån flyttas till en förvaltningsmyndighet, vars verksamhetsområde har anknytning till den aktuella ärendetypen. Vid valet av förvaltningsmyndighet ska dock särskilt hänsyn tas till att en myndighet inte bör hantera flera ärendetyper där myndigheten i de olika ärende- typerna har att bevaka motstridiga intressen.

•Kompetensfördelningen mellan allmän domstol och förvalt- ningsdomstol ska avgöras utifrån ärendets karaktär och det rättsområde som berörs.

•Vid bedömningen av de förändringar som bör göras ska rätts- säkerhet, kvalitet, effektivitet, snabbhet, service och ett optimalt resursutnyttjande stå i fokus.

14 Se även prop. 2000/01:88 Inskrivning enligt lagen (1984:649) om företagshypotek och sjöfartsregisterärenden, s. 46 f.

109

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

3.2.1.1Tvistemål

För tvistemåls del gäller enligt 42 kap. 9 § RB att förberedelsen sker vid sammanträde eller skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt får olika former av förberedelse förenas. En parts skyldighet att avge ett skriftligt svaromål eller att medverka i målet eller att inställa sig till ett sammanträde är för vissa fall sanktionerad genom att domstolen kan meddela tredskodom (42 kap. 11 och 12 §§ RB). En tredskodom innebär en summarisk prövning som i första hand grundas på kärandens uppgifter. Då tredskodom med- delas mot käranden ska dock käromålet ogillas, om inte detta har medgivits av svaranden eller det är uppenbart att käromålet är grundat (44 kap. 8 § RB).

Enligt 42 kap. 6 § RB är syftet med förberedelsen i tvistemål att klarlägga parternas yrkanden och invändningar samt de omständig- heter som parterna åberopar till grund för sin talan. Syftet är vidare att klarlägga i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhål- landen samt vilka bevis som ska förebringas och vad som ska styrkas med varje bevis. Dessutom är syftet att klarlägga om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs för målets avgörande och om det finns förutsättningar för förlikning.

När det gäller avgörandeskedet i tvistemål bygger rättegångs- balken på huvudregeln om att avgörandet kräver en huvudförhand- ling. Det finns dock i 42 kap. 18 § RB regler om att rätten i stället får avgöra målet utan sådan förhandling. Det gäller bl.a. avgöranden genom slutligt beslut, medgivna eller förlikta mål samt fall där någon huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna. Gällande regler innebär att en part har en ovillkorlig rätt att få en huvudförhandling till stånd om inte målet, utan att motparten behöver yttra sig, kan avgöras som uppenbart ogrundat eller genom att det avvisas utan sakpröv- ning. Detta överensstämmer med artikel 6 i Europakonventionen, som ger en part rätt att bli hörd muntligen, om tvisten – som det heter – är både reell och seriös.

3.2.1.2Brottmål

För brottmålens del har förberedelsen inte samma centrala betydelse som den har för tvistemålen. Merparten av förberedelsearbetet sker för det mesta i form av en förundersökning. Enligt 23 kap. 2 § RB

112

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

ska det under förundersökningen utredas vem som kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl för åtal finns. Dessutom ska målet beredas på ett sådant sätt att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen. Den förberedelse som äger rum i brottmål är därför vanligtvis skriftlig. Om det finns sär- skilda skäl får dock rätten enligt 45 kap. 13 § RB hålla sammanträde med parter och andra som berörs.

För brottmål gäller att en tingsrätt i princip alltid ska pröva sak- en vid en huvudförhandling. Den möjlighet som finns att avgöra tvistemål på handlingarna saknar motsvarighet för brottmålens del. Avvisnings- och avskrivningsbeslut kan dock meddelas utan huvud- förhandling. Dessutom kan rätten genast meddela dom i målet, bl.a. om en målsägande ansökt om stämning men framställningen inte innefattar laga skäl för åtalet eller om det annars är uppenbart ogrun- dat (47 kap. 5 § RB). Kan saken utredas tillfredsställande får emeller- tid många brottmål med stöd av 46 kap. 15 a § RB avgöras utan att den tilltalade har infunnit sig till huvudförhandlingen.

3.2.1.3De grundläggande principerna

Av omedelbarhetsprincipen följer att när huvudförhandling hållits får domen bara grundas på det som har förekommit vid förhand- lingen (17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB). Det är i princip endast det som sagts vid huvudförhandlingen som blir processmaterial. Om avgörandet inte sker efter huvudförhandling, ska det grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt förekommit i målet.

Enligt muntlighetsprincipen får parter och andra vid förhand- lingen inte läsa från papper utan är skyldiga att använda sig av det talade ordet. Vissa handlingar, t.ex. skriftliga bevis, får dock läsas upp.

En huvudförhandling ska enligt koncentrationsprincipen om möjligt fortgå i ett sammanhang (43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB). Det finns dock vissa undantag.

113

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

3.2.2Ärendelagen1

Ärendelagen (ÄL) är tillämplig vid handläggningen i tingsrätt, hov- rätt och Högsta domstolen av sådana rättsvårdsärenden som ska tas upp av tingsrätt och som inte ska handläggas enligt rättegångsbalken (1 § ÄL).

Lagen bygger i många hänseenden på hänvisningar till rättegångs- balken. Balkens principer om muntlighet, omedelbarhet och koncen- tration behöver dock inte iakttas. Lagen har därmed större likheter med förvaltningsprocesslagen (1971:291) än med rättegångsbalken.

3.2.2.1Domförhet

I 3 § ÄL finns bestämmelser om domförhet, dvs. vilken samman- sättning tingsrätten och hovrätten ska ha vid handläggningen av ett ärende. Bestämmelserna om domförhet tar sikte på såväl den för- beredande handläggningen som själva avgörandet av ärendet.

Huvudregeln är att tingsrätten är domför med en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock bestå av tre sådana domare. I vissa ärenden ska i stället nämndemän delta i avgörandet. Detta framgår i så fall av respektive ärendes materiella lagstiftning, se t.ex. 20 kap. 1 § föräldra- balken. Lagmannen får förordna tingsnotarie, notariemeriterad be- redningsjurist och domstolssekreterare, som bedöms ha tillräcklig kunskap och erfarenhet, att på eget ansvar handlägga vissa typer av ärenden. Bestämmelser om detta finns i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion (tingsrättsinstruktionen).

När det gäller hovrättens sammansättning i ärenden tillämpas rättegångsbalkens regler för tvistemål.

3.2.2.2Handläggningsregler

Enligt 12 § ÄL ska domstolen se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i ärendet. Genom frågor och påpekanden ska domstolen försöka avhjälpa otyd- ligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Denna skyldighet att vara verksam i syfte att berika processmaterialet brukar betecknas som domstolarnas materiella processledningsskyldighet.

1 Lagen trädde i kraft den 1 juli 1996 och ersatte lagen (1946:807) om handläggning av dom- stolsärenden.

114

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

En motsvarande bestämmelse finns i förvaltningsprocesslagen (8 § FPL).

I 13 § ÄL anges att förfarandet hos domstolen är skriftligt. Lagen har emellertid anpassats till de krav på muntlighet som följer av Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Med få undantag ska domstolen enligt 14 § ÄL hålla sammanträde, om det begärs av en enskild part. De undantag som anges i bestämmelsen är om avgöran- det inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs.

Ett ärende får enligt 22 § ÄL inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten. Det krävs också att parten har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Motsvarande bestämmelser om kommuni- ceringsskyldighet finns i förvaltningslagen (FL) och förvaltnings- processlagen (FPL) (17 § FL och 18 § FPL). Undantag från kravet på kommunikation görs för sådana fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om upp- giften innan domstolen avgör ärendet.

3.2.2.3Beslut

Enligt 27 § ÄL ska domstolens beslut grundas på det som handling- arna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet (jfr 30 § FPL). Enligt förarbetena till lagen kan rätten och parterna i vissa fall i dispositiva ärenden bestämma att endast det som förekommit vid sammanträdet ska läggas till grund för avgörandet.2

Om ett ärende har inletts genom en ansökan eller ett överklagan- de, får det beslut genom vilket ärendet avgörs inte gå utöver det som yrkats (se 28 § ÄL och jfr 29 § FPL). När det finns särskilda skäl får dock domstolen även utan yrkande besluta till det bättre för en- skild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt intresse.

3.2.2.4Omprövning

När en tingsrätt i ett ärende som inletts på annat sätt än genom över- klagande finner att ett beslut som den har meddelat är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan an-

2 Prop. 1995/96:115 En ny lag om domstolsärenden, s. 168

115

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

ledning ska domstolen ändra beslutet (34 § ÄL). Detta ska göras om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Denna omprövningsskyldighet gäller även om beslutet överklagas. Vid omprövning förfaller i vissa fall ett över- klagande.

Motsvarande regler om omprövning finns i förvaltningslagen (28 § FL).

3.2.2.5Överklagande

Ett beslut får överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot (se 36 § ÄL och jfr 22 § FL). I de fall det är särskilt föreskrivet får hovrätten pröva ett överklagande endast om hovrätten har meddelat prövningstillstånd (39 § ÄL). Prövnings- tillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rätts- tillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, anledning förekommer till ändring i det slut till vilket tingsrätten kommit eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (jfr 49 kap. 14 § RB).

3.2.3Ärendelagen eller rättegångsbalken?

Det primära tillämpningsområdet för rättegångsbalken kan sägas vara all rättskipning i klassisk mening, dvs. stridig rättsvård. I mål som handläggs enligt balken är utgångspunkten regelmässigt ett rätts- förhållande som uppstått före processen och typiskt sett gäller det för domstol att ta ställning till vad som förekommit i förfluten tid.3 I mycket stor utsträckning måste parter och vittnen höras om vad som tidigare har förekommit. Ärendelagens primära tillämpnings- område är den frivilliga rättsvården. I en process i ett ärende ligger fokus i allmänhet inte på vad som redan förevarit.

De flesta ärenden handläggs enligt ärendelagen, med det finns också många ärenden som handläggs enligt rättegångsbalken. Ibland kan det vara svårt att avgöra om rättegångsbalken eller ärendelagen ska tillämpas på ett visst fall.4

För många fall har lagstiftaren av tydlighetsskäl i anslutning till den materiella lagstiftningen uttryckligen angett att det är rättegångs-

3Jfr prop. 2005/06:10 En effektivare prövning av hyres- och arrendeärenden

4Den följande texten, se Peter Fitger, Kommentaren till rättegångsbalken, RB:3 ff. och Peter Fitger, Lagen om domstolsärenden, En kommentar, andra upplagan, år 2004, s. 27 ff.

116

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

balken eller ärendelagen som ska tillämpas. Som exempel kan nämnas att det i 16 kap. 2 § konkurslagen anges att i konkursärenden gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte annat anges i lagen.

I andra fall får vägledning hämtas på andra sätt i anslutning till den materiella lagstiftningen. Om det anges att någon får ”ansöka om stämning” eller ”väcka talan” är det klart att det är rättegångs- balkens bestämmelser som ska tillämpas. Detsamma gäller när det uttryckligen anges att det är ett mål. När ett förfarande inleds vid tingsrätten genom en officialprövning eller efter en anmälan är det klart att ärendelagen ska tillämpas. I de fall ett beslut av en förvalt- ningsmyndighet kan överklagas till tingsrätten bör också ärendelagen tillämpas. Rättegångsbalken är nämligen inte konstruerad för över- klagande till tingsrätt.

Rättsvårdsangelägenheter som ingår i eller har samband med en rättegång i tvistemål eller brottmål handläggs enligt rättegångsbalken.

För de ärenden som angår straff eller annan med brott förenad påföljd är ärendelagen inte tillämplig. Av bestämmelserna till den materiella lagstiftningen eller av 19 § lagen (1946:804) om införan- de av ny rättegångsbalk (RP) framgår att det är rättegångsbalkens bestämmelser som ska tillämpas.

3.2.4Andra handläggningsregler

För vissa typer av mål och ärenden som handläggs vid allmän domstol finns särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser ersätter i större eller mindre omfattning reglerna i rättegångsbalken och ärende- lagen. Sådana särskilda bestämmelser finns i bl.a. äktenskapsbalken (ÄktB), föräldrabalken (FB), lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk5, sjölagen (1994:1009), patentlagen (1967:873)6, lagen (1994:371) om rättegång i arbetstvister (LRA)7, lagen (2002:599) om grupprättegång, skuldsaneringslagen (2006:548) och lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare.

5Stockholms tingsrätt är ensamt behörig (exklusiv domstol) att pröva vissa upphovsrättsliga tvister, se 58 § upphovsrättslagen.

6Stockholms tingsrätt är ensam behörig (exklusiv domstol) att pröva vissa patenträttsliga tvister, se 65 § patentlagen.

7Vid arbetstvister finns en särskild instansordning som innebär att tingsrätten är första instans i vissa fall och Arbetsdomstolen i andra fall (se 1–3 §§ lagen (1974:371) om rätte- gången i arbetstvister).

117

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

Det saknas anledning att här redogöra för de särskilda bestäm- melserna.

3.2.5Kommande reformer

I mars 2005 beslutade riksdagen om vissa förändringar av processen i allmän domstol (se prop. 2004/05:131 En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol). I propositionen anges bl.a. att systemet med prövningstillstånd ska utvidgas till att omfatta flertalet slag tvistemål som överklagas från tingsrätt till hovrätt. I fråga om domstolsärenden beslutades att det ska införas ett gene- rellt krav på prövningstillstånd i hovrätt. En annan ändring är att förhör med vittnen och andra som huvudregel ska dokumenteras genom ljud- och bildupptagning (videoupptagning). Förändringar- na träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Regeringen har nyligen bestämt att merparten av de beslutade ändringarna, bl.a. kraven på prövningsstillstånd i hovrätt, skall träda i kraft den 1 november 2008 (se förordningen [2007:636]om ikraft- trädande av lagen [2005:683]om ändring i rättegångsbalken och viss följdlagstiftning). Beträffande beslutet om ändring av dokumentation av muntlig bevisning har regeringen föreslagit en ny tidsbegränsad lag som möjliggör en testverksamhet med videoupptagning vid vissa domstolar (se prop. 2006/07:121 Dokumentation av muntlig bevis- ning genom ljud- och bildupptagning). Lagen ska enligt förslaget träda i kraft den 1 december 2007 och gälla till utgången av år 2008.

3.3Specialdomstolar m.m.8

För att handlägga vissa typer av mål och ärenden har det ansetts att det krävs särskild fackkunskap och särskild erfarenhet.9 Kravet på kvalificerad och sakkunnig bedömning har tillgodosetts genom att det har inrättats specialdomstolar och genom att vissa domstolar har getts ensam behörighet att handlägga vissa mål- och ärendetyper (särskilda domstolar och särskilda tingsrätter). Exempel på special-

8Enligt 10 kap. 17 § RB är allmän domstol inte behörig att pröva ett mål eller ärende som ska prövas av en specialdomstol, se även avsnitt 3.6. Kompetensfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol.

9Vid de allmänna domstolarna kan behovet av särskild fackkunskap i vissa fall tillgodoses genom att rätten anlitar en expert som särskild ledamot (1 kap. 8 § RB).

118

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

domstolar är Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen. Särskilda domstolar är exempelvis fastighetsdomstol och miljödomstol.

Fastighetsdomstol och miljödomstol ingår i den allmänna under- rättsorganisationen. Regeringen utser vissa tingsrätter att vara fastig- hetsdomstol respektive miljödomstol.10 Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen är organisatoriskt fristående från de allmänna dom- stolarna.

För handläggningen av mål och ärenden vid specialdomstolarna och de särskilda domstolarna finns särskilda bestämmelser (se 4 § första stycket RP). Rättegångsbalken och ärendelagen har dock stor betydelse även för handläggningen där.

Enligt 2 § lagen (1969:249) om domstolar i fastighetsmål gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, om inte annat följer av den lagen eller annan författning. Även vid miljö- domstolarna är rättegångsbalken eller ärendelagen tillämplig om inte annat följer av miljöbalken eller annan lag (20 kap. 3 § miljöbalken). Enligt lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m. är rättegångs- balken tillämplig i vissa delar. Även enligt 5 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister gäller för handläggningen vid Arbets- domstolen i tillämpliga delar det som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rättegången i dispositiva tvistemål, om inte annat följer av den lagen.

De särskilda handläggningsreglerna kommer inte att beröras här. Sjörättsliga tvistemål och brottmål handläggs av särskilda tings- rätter (sjörättsdomstolar), som regeringen utser. Handläggningen sker enligt rättegångsbalken om inte särbestämmelser finns i sjölagen (1994:1009). Handläggningen av sjöförklaringar, vilka kan jämföras med bevisupptagningar, sker enligt ärendelagen (18 kap. 10 sjölagen). Även tryck- och yttrandefrihetsmål handläggs av särskilda tings- rätter. Enligt 11 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryck- frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område gäller rättegångsbalken i fråga om handläggningen av dessa mål, om inte annat följer av den lagen, tryckfrihetsförordningen eller yttrande-

frihetsgrundlagen.

10 Förordningen (1998:1323) om miljödomstolarnas domkretsar och KK (1971:549) om fastighetsdomstol.

119

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

3.4Förvaltningsmyndigheter

3.4.1Förvaltningslagen11

3.4.1.1Tillämpningsområde

Förvaltningslagen (1986:223) (FL) är tillämplig vid förvaltnings- myndighets handläggning av ärenden.12 Lagen är i första hand in- riktad på handläggning i första instans, men den är även tillämplig i högre instans vid handläggning av överklagade beslut.

Det finns vissa begränsningar i lagens tillämpningsområde i vissa myndigheters verksamhet (31–33 §§ FL). En del av lagens bestäm- melser gäller t.ex. inte i Kronofogdemyndighetens exekutiva verk- samhet och inte heller i polis-, åklagar-, och tullmyndighetens eller kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet.

Förvaltningslagens tillämpningsområde begränsas vidare genom att lagen bara gäller subsidiärt, dvs. den gäller om inte en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen (3 § FL).

Vissa regler i förvaltningslagen har ett vidare tillämpningsområde än lagen i övrigt. Det gäller reglerna om myndigheternas service- skyldighet och samverkan mellan myndigheter. Dessa regler ska tilläm- pas i all verksamhet hos förvaltningsmyndigheterna och inte bara i förhållande till parter och andra intressenter i ärenden. Det innebär att bestämmelserna är tillämpliga även i förhållande till medborgare i allmänhet och företrädare för massmedier.

3.4.1.2Syfte

Förvaltningslagens syfte är att tillgodose den enskildes rättssäker- het vid kontakter med myndigheter. Lagen är utformad för att upp- rätthålla traditionella rättssäkerhetskrav, såsom opartiskhet och enhetlig bedömning och för att motverka långa handläggningstider. Vidare avser förvaltningslagen att säkerställa att myndigheterna läm- nar service åt allmänheten och att underlätta för den enskilde att ta till vara sin rätt. Förvaltningslagen värnar om de traditionella rätts- säkerhetskraven och vissa basregler på området slås fast i lagen.

11Lagen trädde i kraft den 1 januari 1987 och ersatte den äldre förvaltningslagen ((1971:290).

12Förvaltningslagen är även tillämplig vid domstolarnas handläggning av förvaltningsären- den. Som exempel kan nämnas ärenden om utlämnande av allmän handling och personal- administrativa ärenden.

120

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

Lagen anger sålunda en minimistandard i fråga om handläggning av förvaltningsärenden.13

3.4.1.3Serviceskyldighet

Av 4 § FL framgår att varje myndighet ska hjälpa enskilda att ta till vara sin rätt i förvaltningsärenden. Denna serviceskyldighet innebär att myndigheten ska lämna upplysningar, vägledning och råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verk- samhetsområde. Det kan gälla upplysningar om hur man gör en an- sökan, råd om vilka handlingar som bör bifogas m.m. Med ”enskilda” menas inte bara enskilda individer, utan också företag, organisationer och andra privaträttsliga subjekt.

Myndigheternas serviceskyldighet avser inte bara sådan hjälp som ligger på det formella planet. Myndigheterna ska också vägleda den enskilde genom att, allt efter omständigheterna, ta initiativ till ytter- ligare utredning, verka för att utredningen begränsas till vad som är nödvändigt, fästa den enskildes uppmärksamhet på att det finns ett annat, bättre sätt att nå det han eller hon eftersträvar osv. (vägled- ningsskyldighet).14

Som framgått är myndigheternas serviceskyldighet vidsträckt. Den är dock inte obegränsad.15 I bestämmelsen anges att hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frå- gans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksam- het.

3.4.1.4Utredningsansvar

Förvaltningsmyndigheterna har sedan länge ansetts ha ett grund- läggande ansvar för att deras ärenden blir tillräckligt utredda.16 Det finns visserligen ingen bestämmelse härom i förvaltningslagen, men lagen bygger på denna s.k. officialprincip. Principen innebär att myn- digheten ska leda utredningen och se till att nödvändigt material kommer in (jfr 8 § FPL och 12 § ÄL).

13Prop. 1985/86:80 Ny förvaltningslag, s. 11–13

14Prop. 1985/86:80 Ny förvaltningslag, s. 59

15Jfr Hellners – Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 68.

16Prop. 1985/86:80 Ny förvaltningslag, s. 19

121

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

3.4.1.5Samverkan mellan myndigheter

Enligt 6 § FL ska varje myndighet lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten. Avsikten med bestämmel- sen är att förvaltningen ska vara effektiv och att det ska vara enkelt för enskilda att ha med myndigheter att göra. Bestämmelsen ger t.ex. stöd för samråd mellan myndigheter genom informella kon- takter, t.ex. per telefon och vid möten.

3.4.1.6Allmänna krav på handläggningen av ärenden

En grundläggande tanke bakom förvaltningslagen är att varje ärende där det finns en enskild part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. Detta kom- mer till uttryck i 7 § FL. I bestämmelsen klargörs att den enskildes intresse av enkelhet måste sträcka sig över myndighetsgränserna och även omfatta myndigheternas språk. Myndigheterna ska enligt bestämmelsen vid handläggningen av ärenden beakta möjligheten att själva inhämta upplysningar och yttranden från andra myndig- heter, om sådana behövs. Myndigheterna ska också sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt.

3.4.1.7Handläggning av ärenden som avser myndighetsutövning

Myndighetsutövning

Vissa bestämmelser i förvaltningslagen har begränsats till att gälla ärenden avseende myndighetsutövning mot enskilda. Från rätts- säkerhetssynpunkt har det ansetts angeläget med vissa grundläggande regler för denna typ av verksamhet, eftersom den för den enskilde ofta får stor betydelse.

Med begreppet myndighetsutövning menas ”utövning av be- fogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldig- het, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande”.

De bestämmelser som bara gäller vid myndighetsutövning avser parters rätt att lämna uppgifter muntligt (14 § 1 stycket FL), anteck- ning av uppgifter (15 § FL), parters rätt att få ta del av uppgifter (16–17 §§ FL), beslutsfattares skyldighet att delta i omröstning (18 § FL), motivering av beslut (20 § FL), underrättelse om beslut

122

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

(21 § FL) och parters rätt att få yttra sig innan myndigheten rättar ett skrivfel eller liknande (26 § FL).

Handläggningsform

Förvaltningsförfarandet är normalt skriftligt. Det finns dock enligt 14 § första stycket FL vid handläggningen av ett ärende för en enskild part möjlighet att lämna uppgifter muntligt, om det kan ske med hänsyn till arbetets normala gång. Med muntlig handläggning menas inte bara formliga muntliga förhandlingar, utan också infor- mella telefonkontakter och sammanträffanden. Myndigheten kan t.ex. inhämta kompletterande uppgifter i ärendet genom att ringa till en part i stället för att skriva till denne.

Parters rätt att få ta del av uppgifter

Enligt 16 § FL har en part rätt att få ta del av det som har tillförts ärendet, med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretess- lagen (1980:100).

Därutöver följer av 17 § FL att ett ärende inte får avgöras utan att parterna har underrättats om en uppgift, som har tillförts ärendet genom någon annan än parten själv och han eller hon har fått till- fälle att yttra sig över den. Som redogjorts för tidigare finns mot- svarande bestämmelse om kommuniceringsskyldighet i ärendelagen och förvaltningsprocesslagen (22 § ÄL och 18 § FPL).

I vissa fall får myndigheten avgöra ett ärende utan att en uppgift har kommunicerats. Så kan ske om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av någon anledning är uppenbart obehövliga.

Det vanligaste sättet för myndigheter att kommunicera med en part är genom skriftliga underrättelser. Det är emellertid inget som hindrar att underrättelsen sker helt formlöst, t.ex. genom ett telefon- samtal. En part behöver inte heller lämna sitt svar skriftligen, utan det räcker att han eller hon lämnar det muntligen per telefon.

123

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

Motivering av beslut och underrättelse om beslut

Ett slutligt beslut ska enligt 20 § FL innehålla de skäl som har bestämt utgången (jfr 17 kap. 7 och 12 §§ RB samt 30 kap. 5 och 10 §§ RB). Skälen får dock under vissa förutsättningar utelämnas helt eller del- vis, t.ex. om beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen.

Av 21 § FL följer att myndigheterna ska underrätta parter om innehållet i slutliga beslut, om det inte är uppenbart obehövligt.

Omprövning

Om en myndighet har meddelat ett beslut, som visar sig vara uppen- bart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, är myndigheten skyldig att meddela ett nytt beslut som upphäver eller ändrar det tidigare (omprövningsskyldighet) (jfr 34 § ÄL). Denna bestämmelse, som finns i 28 § FL, anger ett minimi- krav och är avsedd som ett komplement till de befogenheter att ompröva beslut som myndigheter har enligt praxis. Myndigheter har vid sidan av bestämmelsen enligt praxis t.ex. befogenhet att, i både mildrande och skärpande riktning, ändra förbud, föreläggande och liknande beslut, som är betungande för den enskilde.

3.4.1.8Överklagbarhet

Enligt 22 § FL får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot och beslutet kan över- klagas. I förvaltningslagen finns emellertid inte någon allmän bestäm- melse om vilka beslut, som kan överklagas. Överklagbarheten reg- leras i stället genom bestämmelser i specialförfattningar och genom allmänna principer som har utvecklats i praxis.

Den oskrivna huvudregeln i svensk förvaltningsrätt är att statliga myndigheters beslut kan överklagas även om en bestämmelse om överklagande saknas. Om det för kommunala beslut saknas special- bestämmelser om överklagande kan besluten i vissa fall bli föremål för laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900).

Även om det i en författning anges att ett beslut enligt författ- ningen eller ett beslut av en viss myndighet kan överklagas, är det inte så att alla sådana beslut är överklagbara. Vissa inskränkningar

124

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

av överklagbarheten följer av allmänna principer som har utvecklats på området.

För att ett beslut ska kunna överklagas måste åtgärden ha karak- tären av ett uttalande som består vid tiden för överklagandet. Ut- talandet ska dessutom vara dokumenterat i skrift eller i elektronisk form. Således kan åtgärder som innebär faktiska handlanden inte överklagas.

Vidare krävs för att ett beslut ska kunna överklagas att det har någon form av rättslig verkan, dvs. beslutet ska vara bindande för parten eller någon annan. Däremot kan uttalanden i form av råd eller upplysningar inte överklagas.

De beslut som en myndighet fattar under ett ärendes beredning kan normalt inte överklagas annat än i samband med det slutliga av- görandet.

Ett partsbesked i form av ett beslut av en myndighet kan i all- mänhet inte överklagas. Med partsbesked menas ståndpunkter som myndigheter intar när de företräder det allmänna som part i civil- rättsliga och liknande förhållanden, t.ex. beslut att häva ett köp, att kräva betalning för en fordran som inte kan utsökas utan föregåen- de dom, att avslå en begäran om betalningsanstånd, att avböja ett ackordserbjudande och att vägra betala skadestånd. Den enskildes rätt skyddas här genom det civilrättsliga regelsystemet och möjlig- heten att vid tvist med myndigheten väcka tala vid allmän domstol.

3.5Allmänna förvaltningsdomstolar

Den främsta uppgiften för de allmänna förvaltningsdomstolarna är att lösa tvister mellan den enskilde och det allmänna. Domstolarna hand- lägger t.ex. skattemål, socialförsäkringsmål samt mål om samhälls- ingripande vård för ungdomar och missbrukare. Vissa av regeringen utsedda länsrätter är fr.o.m. den 31 mars 2006 migrationsdomstolar och handlägger utlännings- och medborgarskapsmål. Kammarrätten i Stockholm är Migrationsöverdomstol.

3.5.1Förvaltningsprocesslagen

Förvaltningsprocesslagen (1971:291) (FPL) gäller vid rättskipning i Regeringsrätten, kammarrätt och länsrätt (1 § FPL). Lagen reglerar processen för en mängd olika typer av mål. Det finns emellertid

125

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

SOU 2007:65

inte någon definition av förvaltningsmål som motsvarar rättegångs- balkens indelning i tvistemål och brottmål.

3.5.1.1Handläggningsregler

Vid förvaltningsdomstol gäller officialprincipen i praktiskt taget alla mål. I 8 § FPL har det också införts en bestämmelse härom. I be- stämmelsen anges att rätten ska se till att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver (jfr 12 § ÄL). Av bestämmelsen framgår att rättens utredningsskyldighet normalt innebär att rätten ger part besked om att hans eller hennes talan i visst avseende bör komplet- teras.

Enligt 9 § FPL är förfarandet vid förvaltningsdomstol skriftligt. I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande i målet. I kammarrätt och länsrätt ska dessutom muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det (jfr 14 § ÄL).

Den muntliga förhandlingen enligt förvaltningsprocesslagen fyller inte samma uppgifter som huvudförhandlingen vid handläggning en- ligt RB. Förhandlingen syftar inte till att åstadkomma ett fullständigt beslutsunderlag utan endast till att komplettera den skriftliga hand- läggningen på en eller flera punkter. En förhandling kan både föregås och följas av ett ibland omfattande skriftligt förfarande. De principer om omedelbarhet och koncentration som ligger till grund för rätte- gångsbalkens regler om huvudförhandling gäller alltså inte förvalt- ningsprocessen.

Part har enligt 43 § FPL rätt att ta del av det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100). Parts rätt till insyn i förvaltningsprocessen är således i princip densamma som i förvaltningsförfarandet (jfr 16 § FL).

Liksom i förvaltningsförfarandet gäller också kommunicerings- skyldigheten i förvaltningsprocessen. Enligt 18 § FPL ska, innan mål avgörs, part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än parten själv och haft tillfälle att yttra sig över det (jfr 16 FL och 22 § ÄL). Det finns undantag från kommunikationsplikten. Av 10 och 18 §§ FPL framgår att kommunikation kan underlåtas om det inte finns anledning att anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis, om underrättelse annars är uppenbart onödig, om mot-

126

SOU 2007:65

Domstols och myndighets handläggning av mål och ärenden

parten är en förvaltningsmyndighet och en underrättelse är onödig eller om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.

Huvudregeln är att en part ska underrättas skriftligen om de uppgifter som tillförts målet (10–12 §§ FPL). Den som förelagts att svara ska i princip göra detta skriftligen inom viss tid vid påföljd av att målet ändå kan komma att avgöras.

3.5.1.2Beslut

Enligt 30 § FPL ska rättens avgörande av mål grundas på vad hand- lingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Bestäm- melsen omfattar såväl mål som avgörs enbart på handlingarna som mål där det också hållits en förhandling (jfr 27 § ÄL).

Rättens avgörande får inte gå utöver vad som yrkas i målet. Om det finns särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse (se 29 § FPL och jfr 27 § ÄL).

3.6Kompetensfördelningen mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol

Kompetensfördelningen mellan allmän domstol och förvaltnings- domstol framgår av uttryckliga bestämmelser i författning eller av allmänna principer.

Den allmänna principen, som ligger till grund för rättegångsbalken, är att alla tvistemål – och brottmål – avgörs av allmän domstol, om inget annat särskilt anges.

I 10 kap. 17 § RB finns det en uppräkning av olika slags tvister som inte kan prövas av allmän domstol. I bestämmelsen anges bl.a. att rätten inte är behörig att pröva tvist, som ska prövas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol (se även avsnitt 3.3). Denna bestämmelse innebär att allmän domstol kan vara förhindrad att pröva en fråga i vilken en förvaltningsmyndighet eller förvalt- ningsdomstol har tillerkänts beslutanderätt. Sedan länge har allmän domstols kompetens ansetts utesluten om det genom ett författnings- bemyndigande anförtrotts åt ett förvaltningsrättsligt organ att all- sidigt och slutgiltigt pröva en viss fråga. Om något sådant bemyn- digande inte finns brukar myndighetens beslut betraktas som ett

127

4 Förvaltningsmyndigheter

4.1Allmänt om förvaltningsmyndigheter

Enligt regeringsformen ska det för den offentliga förvaltningen finnas statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter (se avsnitt 2.3). Med förvaltningsmyndighet avses organ, som ingår som självstän- diga enheter på olika nivåer i den statliga och kommunala förvalt- ningsorganisationen.1 Som exempel kan nämnas centrala organ som Bolagsverket och Skatteverket, regionala organ som länsstyrelser och lokala organ som kommunala nämnder.

De allra flesta statliga förvaltningsmyndigheter lyder under regeringen. Ett fåtal lyder under riksdagen. Regeringsformen inne- håller få regler om förvaltningsorganisationen. De organisatoriska ramarna för förvaltningen bestäms i stället genom riksdagens anslagsbeslut. Regeringen kan i detalj utforma förvaltningsorgani- sationen inom ramen för de beslutade anslagen.2

Förvaltningsmyndigheterna har i förhållande till högre instanser en självständig ställning. I regeringsformen finns det ett krav på självständighet som gäller i alla ärenden som rör myndighets- utövning mot enskilda eller mot kommuner eller som rör tillämp- ning av lag (11 kap. 7 § RF).3 Kravet på självständighet innebär att en myndighet, riksdagen och kommuns beslutande organ inte får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett sådant ärende.

Det finns ett flertal förvaltningsmyndigheter. Nedan följer en översiktlig redogörelse för vissa myndigheter av intresse för utred- ningen.

1Se bl.a. Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, sjunde upplagan, s. 28.

2Jfr Holmberg m.fl., Vår författning, trettonde upplagan, år 2003, s. 208.

3Definitionen av myndighetsutövning finns i avsnitt 3.4.1.7.

129

Förvaltningsmyndigheter

SOU 2007:65

4.2Bolagsverket

Bolagsverket är en central avgiftsfinansierad förvaltningsmyndighet. Verket, som finns i Sundsvall, bildades den 1 juli 2004 genom att Patent- och registreringsverket (PRV) delades i två myndigheter. Patent- och registreringsverkets dåvarande bolagsavdelning (PRV Bolag) blev Bolagsverket. Reformen innebar att PRV:s verksamhet med att handlägga frågor om registrering av företag m.m. fördes över till det nya verket.4 Handläggningen av ärenden om patent, varumärken, mönster, efternamn och namn behölls hos PRV.

Vid Bolagsverket handläggs registreringsärenden som gäller aktiebolag, filialer, europeiska ekonomiska intressegrupperingar och europabolag. Dessutom handläggs där handels- och förenings- registerärenden samt bank- och försäkringsregisterärenden. Exempel på registreringsärenden är registrering av nya företag och register- ändringar för befintliga företag. Bolagsverket handlägger årligen cirka 300 000 registreringsärenden.

Aktiebolag och vissa andra företag är skyldiga att varje år ge in sin årsredovisning och revisionsberättelse till Bolagsverket. Verket tar emot och granskar årligen cirka 280 000 årsredovisningar.

Bolagsverket är inskrivningsmyndighet enligt 2 kap. 2 § lagen (2003:528) om företagsinteckning. Varje år handlägger verket cirka 50 000 företagsinteckningsärenden.

Bolagsverket för ett antal register; aktiebolagsregistret, bank- registret, europabolagsregistret, filialregistret, föreningsregistret, försäkringsregistret, försäkringsförmedlarregistret, handelsregistret, register över europeiska ekonomiska intressegrupperingar, biträdes- förbudsregistret, register över företagsinteckningar, konkursregistret och näringsförbudsregistret.

Bolagsverket prövar frågor om tillstånd och dispens enligt vad som är särskilt föreskrivet samt utfärdar bevis och utdrag ur verkets register. Verket fattar beslut om likvidation i vissa fall och prövar frågor om ersättning till likvidatorer.

Från och med den 1 januari 2007 offentliggörs Post- och Inrikes Tidningar på Bolagsverkets webbplats.

Närmare bestämmelser om Bolagsverket finns i förordningen (2004:368) med instruktion för Bolagsverket.

4 Prop. 2003/04:34 Patent- och registreringsverkets organisation.

130

SOU 2007:65

Förvaltningsmyndigheter

Något om Bolagsverkets organisation

Bolagsverket har cirka 500 anställda personer. Verket har fyra avdel- ningar; registeravdelningen, juristavdelningen, administrativa avdel- ningen och utvecklingsavdelningen. På registeravdelningen, som är indelad i fem enheter, handläggs registreringsärenden. Dessutom tar denna avdelning emot årsredovisningar och granskar dessa. På juristavdelningen, där 27 personer arbetar, handläggs bl.a. ärenden om dispens och tvångslikvidation. Av de personer som arbetar på avdelningen är 21 jurister, varav en chefsjurist, en avdelningsjurist, en enhetschef och tio bolagsjurister. På avdelningen arbetar också en person som är ekonom med revisorskompetens. Dessutom är fyra personer anställda som juridikassistenter och en är anställd som administratör.

4.3Domstolsverket

Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, arrendenämn- derna, hyresnämnderna och Rättshjälpsmyndigheten. Med iakttag- ande av domstolarnas självständighet enligt regeringsformen vid fullgörande av deras dömande och rättstillämpande uppgifter ska Domstolsverket, utöver vad som följer av särskilda bestämmelser, inom sitt verksamhetsområde i administrativt hänseende leda och samordna verksamheten. Verket ska dessutom meddela föreskrifter och allmänna råd samt se till att verksamheten vid domstolarna bedrivs effektivt.

I förordningen (1988:317) med instruktion för Domstolsverket finns närmare bestämmelser om Domstolsverket.

4.4Finansinspektionen

Finansinspektionen är central förvaltningsmyndighet för tillsyn, regelgivning och tillståndsprövning beträffande finansiella mark- nader och finansiella företag. De övergripande målen för Finans- inspektionens verksamhet är att bidra till det finansiella systemets stabilitet och till ett gott konsumentskydd på det finansiella om- rådet.

131

Förvaltningsmyndigheter

SOU 2007:65

Finansinspektionen för vissa register. I företagsregistret finns uppgifter om företag och personer som sysslar med finansiell verk- samhet. I insynsregistret finns bl.a. uppgifter över personer med insynsställning, dvs. styrelseledamöter och ledande befattnings- havare i noterade aktiebolag.

I Förordning (2006:1022) med instruktion för Finansinspek- tionen finns närmare bestämmelser om Finansinspektionen.

4.5Järnvägsstyrelsen

Järnvägsstyrelsen, som bildades den 1 juli 2004, är en central för- valtningsmyndighet, vars främsta uppgift är att utöva tillsyn över järnvägs-, tunnelbane- och spårvägssystemen.

I Järnvägsstyrelsens uppgifter ingår bland annat att utöva tillsyn och pröva tvister enligt järnvägslagen (2004:519) och järnvägs- förordningen (2004:526). Myndigheten beslutar också om olika tillstånd och utövar marknadsövervakning samt har tillsynen över säkerheten.

Närmare bestämmelser om Järnvägsstyrelsen finns i förord- ningen (2004:527) med instruktion för Järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen finns i Borlänge. Myndigheten är organiserad i fem enheter; infrastrukturenheten, järnvägsföretagsenheten, tek- niska enheten, juridiska enheten och administrativa enheten.

4.6Kammarkollegiet

Kammarkollegiet är en central förvaltningsmyndighet för bl.a. Sveriges indelning och för frågor om statlig egendom, registrering av trossamfund och fastställande av avgiftssatser för begravnings- avgift. Kollegiet har också till uppgift att bevaka statens rätt och allmänna intressen i bl.a. vattenrättsliga ärenden och ärenden om stämpelskatt vid inskrivningsmyndighet samt frågor som gäller Allmänna arvsfonden. Kollegiet tillhandahåller kapitalförvaltning, redovisning och andra administrativa tjänster för bl.a. stiftelser inom det statliga området. Kollegiet tillhandahåller också admini- strativ, ekonomisk och juridisk service till myndigheter. I vissa ärenden om skadeståndsanspråk mot staten företräder kollegiet staten. I vissa fall beslutar kollegiet om ersättning av allmänna medel, t.ex. vid personskada till elev i viss gymnasieskolutbildning.

132

SOU 2007:65

Förvaltningsmyndigheter

Sammanfattningsvis kan Kammarkollegiets huvuduppgift sägas vara att bevaka olika statliga intressen och att ge service till statliga myndigheter.

I förordningen (1994:634) med instruktion för Kammarkollegiet finns närmare bestämmelser om Kammarkollegiet.

4.7Konkurrensverket

Konkurrensverket är central förvaltningsmyndighet för konkurrens- frågor. Verket ska övervaka att företagen följer konkurrensreglerna och ingripa mot överträdelser. Därvid ska verket fullgöra vissa uppgifter som följer av konkurrenslagen (1993:20), lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upp- handling, lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler, lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., och konkurrens- förordningen (1993:173). Konkurrensverket ska dessutom verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenter. Det sker t.ex. genom att verket lämnar förslag till lagändringar och informerar om konkurrensreglerna.

Närmare bestämmelser om Konkurrensverket finns i förord- ningen (1996:353) med instruktion för Konkurrensverket.

Konkurrensverket, som finns i Stockholm, är organiserat i sex avdelningar och två sekretariat.

4.8Kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndighetens verksamhet består bl.a. av verkställighet av betalningsförpliktelser och andra förpliktelser (utsökning), summarisk process (betalningsföreläggande och handräckning), skuldsanering och tillsyn i konkurser. Flertalet av de beslut som Kronofogdemyndigheten fattar inom dessa s.k. verksamhetsgrenar kan överklagas till tingsrätten.

Kronofogdemyndigheten har att företräda det allmänna som borgenär i allmänna mål om verkställighet. Kronofogdemyndig- hetens borgenärsuppgifter regleras huvudsakligen i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Dessa uppgifter är helt åtskilda från de exekutiva uppgifter som myndigheten har i sin verkställande roll.

133

Förvaltningsmyndigheter

SOU 2007:65

I förordningen (2006:883) med instruktion för Kronofogde- myndigheten finns närmare bestämmelser om Kronofogdemyndig- heten.

Något om Kronofogdemyndighetens organisation och kommande reformer

Tidigare fanns tio regionala kronofogdemyndigheter. Den 30 juni 2006 avvecklades dessa myndigheter och en ny myndighet med rikstäckande verksamhet inrättades. Den nya myndigheten be- nämns Kronofogdemyndigheten.5 I fråga om administrativ ledning och styrning i strategiska frågor är myndigheten knuten till Skatte- verket. Från och med den 1 januari 2008 kommer Kronofogde- myndigheten emellertid att vara helt fristående.6 Reformen innebär också att Skatteverket kommer att överta Kronofogdemyndig- hetens offensiva borgenärsuppgifter, bl.a. att ansöka om för- sättande i likvidation och konkurs samt att anta och förkasta för- slag om ackord. Vissa uppgifter av borgenärskaraktär kommer dock Kronofogdemyndigheten att ha kvar. Det gäller t.ex. frågor om att avbryta indrivning.

4.9Lantmäteriverket

Det statliga lantmäteriet omfattar Lantmäteriverket och en lant- mäterimyndighet i varje län.

Lantmäteriverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om fastighetsindelning och för grundläggande geografisk informa- tion och fastighetsinformation. Verket har vidare ett nationellt samordningsansvar för produktion, samverkan, tillhandahållande och utveckling inom sistnämnda område. Lantmäteriverket svarar även för samordning och stöd vid genomförande av EG-direktiv inom verksamhetsområdet och ska i övrigt bevaka Sveriges intresse i det internationella arbetet inom verksamhetsområdet. Lantmäteri- verket är chefsmyndighet för lantmäterimyndigheterna i länen. Det innebär bl.a. att verket ska leda och utöva tillsyn över verksamheten vid lantmäterimyndigheterna.

5Prop. 2005/06:200 En kronofogdemyndighet i tiden.

6Prop. 2006/07:99 En fristående Kronofogdemyndighet m.m.

134

SOU 2007:65

Förvaltningsmyndigheter

I förordningen (1995:1418) med instruktion för det statliga lantmäteriet finns närmare bestämmelser om Lantmäteriverket och lantmäterimyndigheterna i länen.

Lantmäteriverkets huvudkontor finns i Gävle. Härutöver har verket cirka 40 kontor i landet. Lantmäteriverket bedriver inte någon verksamhet på de sju orter där det finns inskrivningsmyndigheter som handlägger inskrivningsärenden enligt jordabalken (om inskrivningsmyndigheterna och deras framtida organisation, se avsnitt 6.4.1.2).

4.10Luftfartsstyrelsen

Luftfartsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för den civila luftfarten. En av myndighetens huvuduppgifter är att pröva frågor om tillstånd inom civil luftfart. Dessutom ska myndigheten utöva tillsyn av den civila luftfarten, särskilt flygsäkerheten, och svara för de myndighetsuppgifter som rör flygtrafiktjänst för civil luftfart och i fred för militär luftfart. Myndigheten har också samordningsansvaret för trafiksäkerhets- arbetet inom den civila luftfarten. Luftfartsstyrelsen är inskriv- ningsmyndighet för rättigheter i luftfartyg.

Närmare bestämmelser om Luftfartsstyrelsen finns i förord- ningen (2004:1110) med instruktion för Luftfartsstyrelsen.

4.11Länsstyrelserna

Sverige är indelat i 21 län. I varje län finns en länsstyrelse, som är en statlig samordnande myndighet. En av myndighetens uppgifter är att utöva tillsyn, t.ex. över överförmyndaren, den yrkesmässiga trafiken, socialtjänsten och livsmedelslagens tillämpning. Myndig- heten har också tillsynsuppgifter enligt plan- och bygglagen, miljö- balken, alkohollagen och tobakslagen. Länsstyrelsen prövar vidare frågor om olika tillstånd. Som exempel kan nämnas körkorts- tillstånd och tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik. Länsstyrelsen handlägger dessutom ärenden om registrering av stiftelser och deponering av hyra.

Närmare bestämmelser om länsstyrelsen finns i förordningen (2002:864) med länsstyrelseinstruktion.

135

Förvaltningsmyndigheter

SOU 2007:65

4.12Myndigheten för internationella adoptionsfrågor

Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA) är central förvaltningsmyndighet för frågor om internationell adoptions- förmedling med ansvar för auktorisation och tillsyn av organisa- tioner som förmedlar internationella adoptioner. Vidare ingår i myndighetens uppdrag att bl.a. följa den internationella utveck- lingen och kostnaderna när det gäller internationella adoptioner samt att bedriva informationsverksamhet. MIA ska även lämna upplysningar till och biträde åt myndigheter och organisationer.

I förordningen (2004:1145) med instruktion för Myndigheten för internationella adoptionsfrågor finns närmare bestämmelser om MIA.

4.13Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet är central förvaltningsmyndighet för frågor om kulturmiljön och kulturarvet. Myndigheten ska bl.a. särskilt värna om kulturvärdena i bebyggelsen och i landskapet, bevaka kulturmiljöintresset vid samhällsplanering och byggande samt medverka i det internationella arbetet med kulturmiljön, kultur- minnen och kulturföremål. I arbetet med att uppnå miljökvalitets- målen har myndigheten ansvar för övergripande miljömålsfrågor som avser kulturmiljön. Riksantikvarieämbetet har också ett samlat ansvar, sektorsansvar, för handikappfrågor med anknytning till ämbetets verksamhetsområde. Inom ramen för detta ansvar ska myndigheten vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

I förordningen (1997:1171) med instruktion för Riksantikvarie- ämbetet finns närmare bestämmelser om Riksantikvarieämbetet.

4.14Rikspolisstyrelsen

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsen- det. Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen, Rikskriminal- polisen och Polishögskolan. Rikspolisstyrelsen är chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium.

Rikspolisstyrelsens huvuduppgift är att utöva tillsyn över polisen. Andra uppgifter som tillkommer styrelsen är bland annat att föra

136

SOU 2007:65

Förvaltningsmyndigheter

centrala polisregister och att organisera den nationella insats- styrkan, vars huvuduppgift är att bekämpa terroraktioner i landet. Rikspolisstyrelsen har också samordningsansvaret för bland annat gränskontroll, internationellt polissamarbete och polisens planering vid särskilda händelser. Vidare ansvarar styrelsen för teknik- och metodutveckling inom polisen.

I förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolis- styrelsen finns närmare bestämmelser om Rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsens huvudkontor finns i Stockholm. Huvudkon- toret består av fem avdelningar samt internrevisionen och staben.

4.15Skatteverket

Skatteverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om skatter, socialavgifter, fastighetstaxering, folkbokföring, registrering av bouppteckningar och brottsutredningar enligt lagen (1997:1024) om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar. Skatteverket är dessutom förvaltningsmyndighet för frågor om pensionsgrundande inkomst och mervärdesskattebaserad avgift till EU-budgeten samt vägavgift för vissa tyngre fordon och överlastavgift.

Närmare bestämmelser om Skatteverket finns i förordningen (2003:1106) med instruktion för Skatteverket.

Något om Skatteverkets organisation

Skatteverket består av ett huvudkontor, sju skatteregioner och storföretagsskattekontoret samt en avdelning för verksamhetsstöd för skatt och KFM. Verkets huvudkontor, som finns i Solna, har det sammanhållande ansvaret för ledning och styrning av verksam- heten samt för verksamhetsstöd. Huvudkontoret är samlokaliserat med Kronofogdemyndighetens huvudkontor. Kronofogdemyndig- heten är knuten till Skatteverket i fråga om administrativ ledning och styrning i strategiska frågor. Från och med den 1 januari 2008 kommer, som ovan angetts, Kronofogdemyndigheten att vara helt fristående och alltså inte längre vara knuten till Skatteverket.

I varje skatteregion finns minst ett skattekontor. Skatteverket har cirka 11 400 anställda personer, som finns på 113 orter, spridda över hela landet på huvudkontoret och de lokala skattekontoren.

137

Förvaltningsmyndigheter

SOU 2007:65

Folkbokföringen

Skatteverket har haft ansvaret för folkbokföringen sedan den 1 juli 1991. Verksamheten bedrivs vid skattekontoren där registrering av folkbokföringsuppgifter sker i ett riksgemensamt ADB-register.

I folkbokföringsregistret registreras många olika uppgifter om en person (se 1 § folkbokföringslagen [1991:481]). Som exempel kan nämnas namn, personnummer, adress, make, barn, civilstånd, födelseort, hemort och medborgarskap.

4.16Sjöfartsverket

Sjöfartsverket är central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektorsansvar, för sjöfarten. Några av verkets huvudupp- gifter är att utöva tillsyn över sjösäkerheten och ha samordnings- ansvaret för trafiksäkerhetsarbetet inom sjöfarten. Några andra av verkets huvuduppgifter är att tillhandahålla lotsning samt svara för farledshållning och vid behov inrätta nya farleder. Dessutom ska myndigheten svara för sjöräddning och vara registermyndighet för fartygsregistret (1 kap. 2 § sjölagen [1994:1009]). Myndigheten svarar också för registrering av avtal enligt lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott. Myndigheten utövar även till- syn över sjöfartsskyddet och har samordningsansvaret för sjöfarts- skyddsarbetet.

I förordningen (1995:589) med instruktion för Sjöfartsverket finns närmare bestämmelser om Sjöfartsverket.

4.17Statistiska centralbyrån

Statistiska centralbyrån (SCB) är central förvaltningsmyndighet för den officiella statistiken och för annan statlig statistik. SCB ska bl.a. särskilt svara för samordning av den statliga statistikproduk- tionen, utarbeta nomenklaturer och klassificeringsnormer för statistiken samt fastställa konsumentprisindex. SCB ska också tillhandahålla officiell statistik och annan statistisk information i statistiska databaser enligt särskilda beslut av regeringen.

Närmare bestämmelser om SCB finns i förordningen (1988:137) med instruktion för Statistiska centralbyrån.

138

SOU 2007:65

Förvaltningsmyndigheter

Äktenskapsregistret

SCB har som sidouppgift att föra äktenskapsregistret. I registret finns uppgifter om domar, beslut och registreringar från allmänna domstolar som avser rättsförhållanden mellan äkta makar och registrerade partner. Äktenskapsregistret, som avser hela riket, har förts av byrån sedan det inrättades år 1921. Arbetet med registret utförs av fem handläggare på byråns kontor i Örebro.

Bestämmelser om äktenskapsregistret finns i förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret.

4.18Överförmyndaren

Överförmyndarens huvuduppgift är att utöva tillsyn över förmyn- dares, gode mäns och förvaltares verksamhet. Överförmyndaren handlägger dessutom vissa ärenden om förmynderskap, godman- skap och förvaltarskap enligt föräldrabalken (FB).

Överförmyndare ska finnas i varje kommun. Kommunerna kan emellertid besluta att det i stället ska finnas en överförmyndar- nämnd. Kommunerna har också möjlighet att samverka genom att tillsätta en gemensam överförmyndarnämnd för att fullgöra upp- gifterna. Tidigare var det en utbredd uppfattning att det inom lagens ram inte var möjligt för kommunerna att samverka i dessa frågor. Den 1 juli 2006 infördes dock en bestämmelse i FB som förtydligar att kommuner får besluta att de ska ha en gemensam överförmyndarnämnd (19 kap. 16 § FB).

Överförmyndare och ersättare för denne väljs av kommun- fullmäktige på fyra år. Detsamma gäller för ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd. De valda kan, om det visar sig att de inte är lämpliga för uppdraget, entledigas av rätten efter anmälan av läns- styrelsen. Överförmyndarnämnden kan delegera till en ledamot, en ersättare som har kallats till tjänstgöring eller en kommunal tjänste- man med behövlig kompetens att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden. Överförmyndaren har motsvarande befogen- het i förhållande till en kommunal tjänsteman. Delegationsmöjlig- heten är i vissa avseenden begränsad.

139

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

SOU 2007:65

5.2.1.1Tillstånd till flyttning av ett europabolags eller ett europakooperativs säte

Enligt 11 § europabolagslagen och 16 § europakooperativslagen krävs tillstånd för att ett europabolag eller ett europakooperativ ska få flytta sitt säte. Ansökan om tillstånd görs hos Bolagsverket. Om Bolagsverket finner att det inte finns något hinder mot ansökan, ska verket kalla bolagets borgenärer. Kallelsen ska innehålla ett före- läggande för den som motsätter sig flyttning av säte att senast viss dag skriftligen anmäla detta till verket. Kallelsen ska ske genom kun- görelse i Post- och Inrikes Tidningar. Om ingen borgenär motsätter sig flyttning ska verket meddela det begärda tillståndet. I annat fall ska Bolagsverket överlämna ärendet till tingsrätten (13 § europa- bolagslagen och 18 § europakooperativslagen).

Tingsrätten ska meddela tillstånd till flyttning om europabolaget eller europakooperativet visar att de borgenärer som har motsatt sig denna har fått full betalning eller betryggande säkerhet för sina fordringar. I annat fall ska tingsrätten avslå ansökan (14 § europa- bolagslagen och 19 § europakooperativslagen).

5.2.1.2Sanktioner mot europabolag och europakooperativ

Om ett europabolag eller ett europakooperativ inte uppfyller skyl- digheten att ha sitt säte och sitt huvudkontor i samma stat, ska Bolagsverket genom ett särskilt beslut fastställa att bolaget eller ko- operativet inte uppfyller den skyldigheten. När beslutet har vunnit laga kraft ska verket förelägga bolaget eller kooperativet att inom viss tid vidta rättelse. Om bolaget eller kooperativet inte följer före- läggandet, ska verket besluta att bolaget eller kooperativet ska gå i likvidation.

Bolagsverkets beslut får enligt 32 § andra stycket europabolags- lagen och 40 § fjärde stycket europakooperativslagen överklagas till tingsrätten.

5.2.2Upplösning av stiftelse i vissa fall

En stiftelses samtliga rättigheter och skyldigheter kan i vissa fall övertas av ett sådant trossamfund eller en sådan organisatorisk del av ett trossamfund som har registrerats enligt lagen (1998:1593) om trossamfund. Enligt lagen (2001:845) om upplösning av stiftelser i

142

SOU 2007:65

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

vissa fall krävs tillstånd för detta. En ansökan om tillstånd görs hos Kammarkollegiet. Om ansökan inte avslås, ska Kammarkollegiet kalla stiftelsens borgenärer. Kallelsen ska innehålla ett föreläggande för den som vill bestrida ansökan att senast en viss dag skriftligen an- mäla detta vid påföljd att han eller hon annars anses ha medgett an- sökan. Kammarkollegiet ska kungöra kallelsen i Post- och Inrikes Tidningar. Om en borgenär bestrider ansökan inom förelagd tid ska Kammarkollegiet överlämna ärendet till tingsrätten.

Den tingsrätt till vilken ett ärende överlämnats ska avslå ansökan, om den eller de borgenärer som bestritt den inte har fått full be- talning eller betryggande säkerhet för sina fordringar. Avslås inte ansökan, ska tingsrätten återlämna ärendet till Kammarkollegiet för beslut. När ett beslut om att bevilja en ansökan har vunnit laga kraft är stiftelsen upplöst.

5.3Ärenden med anknytning till föräldrabalken

5.3.1Godmanskap

Allmänt

I 11 kap. föräldrabalken (FB) finns bestämmelser om att överför- myndaren i olika situationer ska förordna god man att företräda personer som av olika anledningar inte fullt ut kan representera sig själva. Det finns även sådana bestämmelser i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för- mynderskap och lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

Ärenden om godmanskap som tingsrätten handlägger i första instans kommer utredningen att behandla under kapitel 11.

God man för underåriga i vissa fall och vid motstridiga intressen

Om en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva förmynderskapet ska överförmyndaren förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter (11 kap. 1 § FB). Detsamma gäller om förmyndaren blir skild från utövningen av förmynderskapet.

Har en förmyndare eller förmyndarens make eller sambo och den underårige del i ett oskiftat dödsbo, ska överförmyndaren förordna

143

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

SOU 2007:65

god man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om samman- levnad i oskiftat bo (11 kap. 2 § FB). Överförmyndaren ska också förordna god man när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare ska företa en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver hjälp men inte kan företrädas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Om talan har väckts får dock rätten för- ordna god man. Överförmyndaren ska också i andra fall förordna god man för den som har vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse.

Överförmyndarens beslut kan överklagas till tingsrätten (20 kap. 6 § FB).

God man för bortavarande personer m.m.

När ett dödsbo utreds ska överförmyndaren i vissa fall förordna god man för bortavarande känd eller okänd arvinge eller testaments- tagare som inte kan bevaka sin rätt eller förvalta sin lott i boet (11 kap. 3 § första stycket 1–3 FB).

Överförmyndaren ska även i andra situationer förordna god man för att bevaka en bortavarandes rätt eller förvalta hans eller hennes egendom (11 kap. 3 § första stycket 4–6 FB).

Överförmyndarens beslut kan överklagas till tingsrätten (20 kap. 6 § FB).

God man för ensamkommande barn

Den 1 juli 2005 trädde lagen (2005:429) om god man för ensam- kommande barn i kraft.1 Lagen infördes i syfte att stärka skyddet för barn som av flyktingskäl eller andra skäl kommer ensamma till Sverige och söker uppehållstillstånd här (ensamkommande barn). I lagen finns bestämmelser om att ett ensamkommande barn skynd- samt ska förses med en god man som träder i både barnets förmyn- dares och vårdnadshavares ställe. Om barnet därefter beviljas uppe- hållstillstånd i Sverige, ska den gode mannen ersättas av en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt föräldrabalken.

1 Prop. 2004/05:136 Stärkt skydd för ensamkommande barn

144

SOU 2007:65

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

Lagen om god man för ensamkommande barn omfattar även barn som av nyss angivna skäl kommit till Sverige men som inte då varit ensamma utan först senare under sin vistelse blivit det.

Ärenden om förordnande och entledigande av god man för ensam- kommande barn handläggs av överförmyndaren. Ansökan om god man får göras av Migrationsverket och av socialnämnden i den kom- mun där barnet vistas. Överförmyndaren får också självmant ta upp frågan. Överförmyndarens beslut kan överklagas till tingsrätten (20 kap. 6 § FB).

Bestämmelser om att överförmyndaren i vissa fall ska förordna god man för underåriga utländska medborgare och underåriga stats- lösa personer finns även i 4 kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynder- skap.

5.3.2Förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning

En av överförmyndarens uppgifter är att pröva frågor om tillstånd för föräldrar att vidta vissa åtgärder för en omyndigs räkning. Det kan t.ex. gälla tillstånd att ta upp lån eller att driva rörelse (13 kap. 12 och 13 §§ FB). Överförmyndaren prövar också frågor om tillstånd att vidta olika åtgärder med egendom som står under en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares förvaltning. En sådan till- ståndspliktig åtgärd kan t.ex. vara att placera den enskildes tillgångar i aktier (14 kap. 6 § FB). Överförmyndarens beslut kan överklagas till tingsrätten (20 kap. 6 § FB).

En annan av överförmyndarens uppgifter är att vid vite förelägga förmyndare, god man eller förvaltare att fullgöra sina skyldigheter (16 kap. 13 § FB). Frågan om utdömande av vite prövas av tings- rätten.

5.3.3Ersättning till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare

Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till skäligt arvode för uppdraget. De har även rätt till ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande (12 kap. 16 § FB). Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer dessutom i vad mån

145

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

SOU 2007:65

arvode och ersättning ska betalas med medel som tillhör den enskil- de. Överförmyndarens beslut kan överklagas till tingsrätten (20 kap. 6 § FB).

5.4Disciplinärenden

Enligt lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. (LDT) kan bl.a. totalförsvarspliktiga under den tid då de är skyldiga att fullgöra värnplikt eller civilplikt, och hemvärnsmän under den tid de är skyldiga att tjänstgöra, i vissa fall åläggas disciplinpåföljd för disciplinförseelse.

Ansvar för disciplinförseelse kan komma i fråga om en disciplin- ansvarig uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad han eller hon på grund av instruktioner, förmäns eller andra chefers order eller i övrigt ska iaktta i tjänsten. I sådant fall kan den disciplinansvarige åläggas en disciplinpåföljd. Avgörande är om förseelsen skett i tjänst- en och inte är att anse som ringa. Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst och löneavdrag. Om något löneavdrag inte kan göras, ska den felande betala ett belopp som motsvarar avdraget.

Frågor om disciplinansvar prövas av den myndighet, den kommun eller det landsting där den disciplinansvarige tjänstgör eller senast har tjänstgjort eller av den myndighet som regeringen bestämmer. I de fall tjänstgöringen äger rum eller har ägt rum hos ett privaträtts- ligt subjekt har det inte ansetts möjligt att överlåta myndighetsutöv- ningen. Regeringen har för dessa fall beslutat att frågan ska prövas av Statens Räddningsverk.

I Försvarsmakten ska disciplinärenden prövas av chefen för det förband eller den enhet av annat slag där den disciplinansvarige tjänst- gör eller senast har tjänstgjort. Chefen ska ha lägst överstes eller kom- mendörs tjänstegrad. Försvarsmakten får dock besluta att annan chef med lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens tjänstegrad får pröva ärendet. Den disciplinansvarige kan i vissa fall begära ompröv- ning av ett beslut om disciplinpåföljd eller ersättningsskyldighet.

Ett beslut om disciplinpåföljd eller ersättningsskyldighet kan enligt 50 § LDT överklagas till tingsrätten.

146

SOU 2007:65

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

5.5Exekutionsrättsliga ärenden

5.5.1Utsökning

Verkställighet av betalningsförpliktelser och andra förpliktelser eller säkerhetsåtgärder (utsökning) handläggs i första instans av Krono- fogdemyndigheten. Bestämmelser om verkställighet finns i utsök- ningsbalken (UB) och särskilda regler om handläggningen av allmänna mål finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Utsökningsförfarandet är uppbyggt så att Kronofogdemyndig- heten på uppdrag av en borgenär eller sökande tvångsvis verkställer rättsanspråk som fastställts i en exekutionstitel.2

Mål om verkställighet enligt utsökningsbalken benämns utsök- ningsmål och handläggs som allmänt mål eller enskilt mål. Allmänna mål grundar sig på offentligrättsliga fordringsanspråk och avser bland annat fordringar som staten har rätt till och som får utsökas utan föregående dom. Enskilda mål avser skulder till enskilda och företag och grundar sig på privaträttsliga fordringsanspråk. Som en- skilt mål räknas även bl.a. avhysning och annan verkställighetsåtgärd eller säkerhetsåtgärd oavsett om det är staten, kommunen, företag eller enskild som är sökanden.

Den verkställighetsform som finns när det gäller betalningsför- pliktelser är utmätning. Utmätning innebär att egendom som tillhör den betalningsskyldige tas i anspråk av Kronofogdemyndigheten och realiseras. Influtna medel används till betalning av sökandens fordran. Utmätning kan ske i såväl lös egendom som fast egendom och avse hela eller del av egendomen (ideell andel). Utmätning kan vidare avse en fordran eller en rättighet. En särskild verkställighetsform av utmätning är utmätning av lön. När utmätt egendom ska realiseras sker detta genom exekutiv försäljning.

Kronofogdemyndigheten verkställer också andra förpliktelser och säkerhetsåtgärder. Till den första kategorin – andra förpliktelser – hör skyldigheten att flytta från t.ex. en lägenhet eller fastighet. Sådan skyldighet verkställs genom avhysning. Även handräckning räknas till denna kategori. Med handräkning avses bl.a. uttagande av viss lös egendom eller återställande av rubbad besittning. Till den andra kategorin – säkerhetsåtgärder – hör bl.a. kvarstad och betalnings- säkring. För verkställighet av annan förpliktelse eller säkerhetsåtgärd

2 I 3 kap. UB regleras närmare vilka exekutionstitlar som får ligga till grund för verkställighet och verkställighetens omfattning.

147

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

SOU 2007:65

krävs, liksom vid betalningsförpliktelser, en exekutionstitel som har vunnit laga kraft eller som enligt särskild föreskrift får verkställas utan avvaktan på laga kraft.

Kronofogdemyndighetens beslut kan enligt 18 kap. 1 § UB över- klagas till tingsrätten.

5.5.2Avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter

Enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen) ska Kronofogdemyndigheten i vissa fall avräkna statens fordran mot en gäldenär mot det belopp som tillkommer gäldenären i t.ex. överskjutande skatt. Ett beslut av myn- digheten om avräkning kan enligt 11 § avräkningslagen överklagas till tingsrätten.

5.5.3Arbetsgivares kvittningsrätt

Kronofogdemyndigheten fattar beslut om fördelning av belopp enligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt. Enlig 5 § den lagen får myndighetens beslut överklagas till tingsrätten.

5.5.4Bötesverkställighet

Vid indrivning av böter kan Kronofogdemyndigheten enligt bötes- verkställighetslagen (1979:189) förordna att vidare verkställighet inte ska äga rum (inhibition). Sådant förordnande får meddelas om indrivning av böterna skulle vara till synnerliga men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom eller henne för sin försörjning. Om det är påkallat från allmän synpunkt att indrivning fortsätter får ett beslut om inhibition inte meddelas. Kronofogdemyndighetens beslut om inhibition får enligt 13 § bötesverkställighetslagen över- klagas av åklagare till tingsrätt.

5.5.5Summarisk process

Summarisk process är mål vid Kronofogdemyndigheten om betal- ningsföreläggande och handräckning (vanlig handräckning och sär- skild handräckning). Vid handläggningen av mål i den summariska

148

SOU 2007:65

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

processen gäller lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Vid betalningsföreläggande förelägger Kronofogdemyndigheten den betalningsskyldige (svaranden) att inom viss tid bemöta ansök- ningen. Om svaranden inte bestrider sökandens anspråk utfärdas ett utslag (exekutionstitel), som kan läggas till grund för verkställighet i form av utmätning. Bestrider svaranden ansökningen överlämnas målet på begäran av sökanden till tingsrätten som handlägger det enligt reglerna för tvistemål.

Vanlig handräckning kan avse avhysning eller annat fullgörande än betalning. Förfarandet är i huvudsak detsamma som för betal- ningsföreläggande.

Ansökan om särskild handräckning kan göras hos Kronofogde- myndigheten när någon egenmäktigt har rubbat sökandens besitt- ning till egendom eller vidtagit annan olovlig åtgärd beträffande egendomen eller på annat sätt olovligen hindrar sökanden att utöva rätt till egendomen. Till skillnad mot betalningsföreläggande och vanlig handräckning, kan Kronofogdemyndigheten – om svaranden bestrider ansökningen – materiellt pröva om ansökan ska bifallas eller inte. Myndigheten kan även, om saken inte tål uppskov, med- dela interimistiskt beslut.

Enligt 55 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning får den som är missnöjd med Kronofogdemyndighetens utslag i mål om särskild handräckning överklaga utslaget till tingsrätten. Detsamma gäller om sökanden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning är missnöjd med ett utslag. Svaranden kan dock inte överklaga ett sådant beslut utan får i stället ansöka om återvinning hos Kronofogdemyndigheten, varefter målet överlämnas till tings- rätten. Interimistiska beslut får enligt 57 § nämnda lag överklagas särskilt till tingsrätten. Även ett beslut, genom vilket ett mål har av- gjorts på annat sätt än genom utslag, får enligt 56 § samma lag över- klagas till tingsrätten.

5.5.6Handräckning vid avbetalningsköp mellan näringsidkare

Enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. kan en säljare under vissa förutsättningar ansöka om hand- räckning hos Kronofogdemyndigheten för att få tillbaka en vara som

149

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

SOU 2007:65

köpts på avbetalning. Kronofogdemyndighetens beslut får enligt 16 § i den lagen överklagas till tingsrätten.

5.5.7Handräckning vid kreditköp mellan näringsidkare och konsument

Enligt konsumentkreditlagen (1992:830) kan vid kreditköp en kre- ditgivare under vissa förutsättningar söka handräckning hos Krono- fogdemyndigheten för en varas återtagande. Myndighetens beslut kan enligt 32 § i den lagen överklagas till tingsrätten.

5.5.8Tillsyn i konkurs

Kronofogdemyndigheten utövar tillsyn över konkursförvaltning. Det övergripande syftet med tillsynen är att tillsynsmyndigheten ska över- vaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överens- stämmelse med konkurslagen och andra författningar. Myndigheten ska då särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan.

Kronofogdemyndigheten såsom tillsynsmyndighet har vissa be- slutsbefogenheter. Om det uppkommer oenighet mellan konkurs- förvaltaren och gäldenären i frågan om gäldenärens beneficium ska myndigheten efter ansökan pröva frågan. Ett sådant beslut får enligt 3 kap. 6 § konkurslagen överklagas till tingsrätten. Konkurstillsyns- utredningen föreslår dock i betänkandet Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62) att tvist rörande gäldenärens beneficium ska prövas av tingsrätten som en del av konkursärendet. Förslagen i betänkandet redovisas närmare i avsnitt 6.

Konkursförvaltaren får, om det behövs, begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till gäldenärens bo med det räkenskapsmaterial och de andra handlingar som rör boet. De beslut som myndigheten fattar i frågan får enligt 7 kap. 14 § konkurslagen överklagas till tingsrätten.

5.6Felparkeringsärenden

Enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift kan den som bryter mot en föreskrift om stannande eller parkering åläggas att betala en felparkeringsavgift. Parkeringsanmärkning meddelas av polisman eller

150

SOU 2007:65

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

parkeringsvakt. En fordonsägare kan skriftligen anmäla till polismyn- digheten att han eller hon bestrider betalningsansvar för felparke- ringsavgiften. Om fordonets ägare inte har fyllt 18 år är det hans eller hennes förmyndare som fr.o.m. den 1 juli 2006 ska göra sådan anmälan (1 och 4 §§ lagen om felparkeringsavgift jämfört med 4 a § lagen [2001:558] om vägtrafikregister).

Ett bestridande leder till en utredning av polismyndigheten och mynnar ut i ett beslut att betalningsansvaret undanröjs eller att änd- ring inte görs. Om polismyndigheten lämnat ett bestridande utan bifall kan fordonets ägare enligt 10 § nämnda lag överklaga beslutet till tingsrätten.

5.7Förbudsärenden

5.7.1Besöksförbud

Enligt lagen (1988:688) om besöksförbud får åklagare meddela för- bud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna (besöksförbud). Besöksför- bud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera en person. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla tidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.

Besöksförbud får också avse förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med annan, om det på grund av särskilda om- ständigheter finns en påtaglig risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid (besöksförbud avseende gemensam bostad). Om det kan antas att ett sådant besöksförbud inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas (utvidgat besöksförbud). Den som har överträtt ett utvidgat besöksförbud får meddelas förbud att uppehålla sig inom ett ännu större område (särskilt utvidgat besöksförbud).

Ett besöksförbud gäller omedelbart om inte annat bestäms.

På begäran av den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avses skydda kan åklagarens beslut enligt 14 § nämnda lag prövas av tingsrätten. Enligt 22 § samma lag handläggs frågan om besöksförbud i vissa fall i brottmålsrättegång.

151

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

SOU 2007:65

Besöksförbud kan i vissa fall meddelas enligt äktenskapsbalken, lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap och sambolagen (2003:376). Dessa ärenden kommer utredningen att behandla när- mare under avsnitt 10.5.

5.7.2Tillträdesförbud

Enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang får åklagare meddela förbud för en person att få tillträde till och vistats på inhägnad plats huvudsakligen avsedd för idrottsutövning när idrottsarrangemang anordnas på platsen av en idrottsorganisation (tillträdesförbud). En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att han eller hon kommer att begå brott under idrottsarrangemanget och brottet är ägnat att störa ordningen eller säkerheten där. Vid bedömningen av om det finns en sådan risk ska särskilt beaktas om personen tidigare har begått sådant brott under eller annars i samband med idrotts- arrangemang. Ett tillträdesförbud gäller omedelbart, om inte annat bestäms.

På begäran av part ska tingsrätten enligt 13 § nämnda lag pröva åklagarens beslut i fråga om tillträdesförbud. Endast beslut som går emot parten kan bli föremål för överprövning. Enligt 21 § samma lag handläggs frågan om tillträdesförbud i vissa fall i brottmålsrätte- gång.

5.8Kallelse på okända borgenärer

I vissa situationer, där det finns ett särskilt starkt intresse av att få klarhet i vilka skulder som en viss fysisk eller juridisk person har, kan Kronofogdemyndigheten eller Bolagsverket kalla dennes okända borgenärer att anmäla sina fordringar. Enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer kan sådan kallelse utfärdas när bo- uppteckning har skett efter en avliden eller när ansökan om äkten- skapsskillnad eller anmälan om bodelning under äktenskapet har gjorts. Ansökan om kallelse på den avlidnes okända borgenärer får bl.a. göras av efterlevande make, arvinge, testamentstagare, boutred- ningsman eller testamentsexekutor.

Enligt särskilda bestämmelser i den associationsrättsliga lagstift- ningen ska likvidatorerna vid likvidation ansöka om kallelse på

152

SOU 2007:65

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

bolagets okända borgenärer. Det gäller bl.a. likvidation av aktie- bolag, handelsbolag, kommanditbolag och ekonomiska föreningar.

En ansökan om kallelse på okända borgenärer görs hos Krono- fogdemyndigheten. Om gäldenären är ett aktiebolag görs ansökan hos Bolagsverket.3 Till ansökan ska bifogas en förteckning över gäl- denärens kända borgenärer. Förfarandet går ut på att den som har en fordran på gäldenären genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar uppmanas att anmäla denna fordran till myndigheten inom sex månader. Den som inte anmäler sin fordran riskerar att förlora sin fordringsrätt. Kronofogdemyndighetens och Bolagsverkets beslut i frågor om kungörelse får enligt 5 a § överklagas till tingsrätten.

5.9Krigsskadeärenden

För hela landet ska det föras ett gemensamt krigsskaderegister. Ändamålet med registret är att ge riksdagen underlag för beslut i fråga om ersättning av statsmedel för krigsskador. Bestämmelser om registret finns i lagen (1999:889) om registrering av krigsskada på egendom.

Den som vill begära ersättning av staten för en krigsskada ska göra en skriftlig ansökan om registrering av skadan hos Finansinspek- tionen, som prövar om det finns något hinder mot registrering. Ett beslut av Finansinspektionen som innebär att registrering vägras får enligt 11 § nämnda lag överklagas till Stockholms tingsrätt.

5.10Lösöreköpsärenden

Enligt lagen (1845:50) om handel med lösören kan en köpare ansöka om registrering av ett köp om denne låter den köpta varan vara kvar hos säljaren. En ansökan om sådan registrering görs hos Krono- fogdemyndigheten. Om registrering av ett köp har skett hos myn- digheten får den vara som registreringen avser efter viss tid inte utmätas för säljarens skuld och, i händelse av säljarens konkurs, inte ingå i dennes konkursbo. Kronofogdemyndighetens beslut om registrering får överklagas till tingsrätten.

3 Tidigare handlades ärenden om kallelse på okända borgenärer av tingsrätten. I samband med att den nya ärendelagen trädde i kraft flyttades handläggningen av dessa ärenden till Krono- fogdemyndigheten respektive Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket (se prop. 1995/96:115 En ny lag om domstolsärenden, s. 138 f.).

153

Ärenden som handläggs av tingsrätt efter överklagande eller överlämnande

SOU 2007:65

5.11Marknadsrättsliga ärenden

Enligt marknadsföringslagen (1995:450) är en näringsidkare skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla hand- lingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i vissa marknadsrättsliga ärenden. Som exempel kan nämnas ärenden om förbud mot fortsatt marknadsföring och ärenden om åläggande att vid marknadsföring lämna information som är av särskild bety- delse från konsumentsynpunkt.

Konsumentombudsmannens beslut i dessa frågor och om vites- föreläggande efter en sådan uppmaning får enligt 42 § andra stycket marknadsföringslagen överklagas till Stockholms tingsrätt (jfr av- snitt 3.3). Detsamma gäller Konsumentombudsmannens beslut om ersättning till näringsidkare för varuprover och liknande samt beslut om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsumentombuds- mannens kostnader för provtagning och undersökning av varuprov.

5.12Nedsättningsärenden

5.12.1Arrendeavgift

Om en arrendator anser att han eller hon enligt en bestämmelse i jordabalken (JB) har rätt till nedsättning av arrendeavgiften får be- loppet deponeras hos länsstyrelsen. Detsamma gäller om arrendatorn anser sig har rätt till ersättning för skada eller för avhjälpande av brist eller har någon annan motfordran på jordägaren, och vill dra av motsvarande belopp från arrendeavgiften. Detta gäller också när parterna är oense om storleken på en arrendeavgift som ska utgå i pengar, men vars belopp inte framgår av avtalet.

Har arrendatorn deponerat en arrendeavgift hos länsstyrelsen, får jordägaren inte göra gällande att arrenderätten blivit förverkad på grund av att det deponerade beloppet inte har betalats.

Enligt 8 kap. 12 a § JB får länsstyrelsens beslut i ett ärende om deposition överklagas till tingsrätten.

5.12.2Hyra

Om en hyresgäst anser att han eller hon enligt bestämmelse i JB har rätt till nedsättning av hyran får beloppet deponeras hos länsstyrel- sen. En hyresgäst får dessutom deponera pengar hos länsstyrelsen

154

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

överförs på ett annat bolag samtidigt som de förstnämnda bolagen upplöses utan likvidation. Lagen skiljer mellan två former av fusion (23 kap. 1 § ABL). Den ena formen, absorption, innebär att ett aktiebolag (det överlåtande bolaget) går upp i ett annat aktiebolag (det övertagande bolaget). Det överlåtande bolaget upplöses och dess tillgångar och skulder övertas av det övertagande bolaget. Ett särskilt slag av absorption – i praktiken den vanligaste typen av fusion – är när ett helägt dotterbolag går upp i moderbolaget. Den andra formen av fusion, kombination, innebär att två eller flera överlåtande bolag förenas genom att de bildar ett nytt aktiebolag (det övertagande bolaget). De överlåtande bolagen upplöses sam- tidigt som deras tillgångar och skulder övergår på det övertagande bolaget. En fusion får givetvis effekter för aktieägarna i det eller de bolag som upplöses. Enligt aktiebolagslagen ska dessa aktieägare kompenseras med aktier i det övertagande bolaget eller genom kontant ersättning (23 kap. 2 § ABL). För aktieägarna är det av intresse hur stor denna kompensation är och om den motsvarar vad de förlorar. Lagen föreskriver därför ett särskilt förfarande som karakteriseras av att aktieägarna före beslutet om fusion ska tillhandahållas information om och inflytande över den avsedda fusionen (23 kap. 7–16 §§ ABL). Det krävs bl.a. att styrelserna i de berörda bolagen upprättar ett gemensamt förslag till beslut, en s.k. fusionsplan.

Fusionen kan också få effekter för bolagens borgenärer. Visser- ligen svarar det övertagande bolaget efter fusionen för de över- låtande bolagens skulder. Om det övertagande bolaget har sämre betalningsförmåga än de överlåtande bolagen, kan dock fusionen innebära vissa risker för överlåtande bolags borgenärer. Om fusionen medför att övertagande bolags soliditet försämras, får fusionen effekter också för övertagande bolags borgenärer. Lagen tillerkänner därför borgenärerna ett visst inflytande över fusionen (23 kap. 19–24 §§ ABL).

En planerad eller genomförd fusion kan också vara av betydelse för andra bland bolagens intressenter, t.ex. presumtiva aktieköpare. För att ge dessa möjlighet att anpassa sig till en förestående eller genomförd fusion ställer lagen krav på att en fusionsplan med visst undantag och en genomförd fusion registreras hos Bolagsverket (23 kap. 16 och 25 §§ ABL). Ansökan om tillstånd att få verkställa fusionsplan görs hos Bolagsverket (23 kap. 20 § ABL).

158

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

Genomförda reformer

Bestämmelserna om fusion fick sin nuvarande lydelse genom lag- stiftning som trädde i kraft den 1 januari 1995.1 De ändringar som då gjordes innebar en anpassning till EG:s tredje bolagsrättsliga direktiv (fusionsdirektivet).2 Dessutom gjordes – som ett led i ren- odlingen av domstolarnas verksamhet – den ändringen att hand- läggningen av tillståndsärenden beträffande fusionsplaner flyttades från allmän domstol till Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket.

Handläggningen vid Bolagsverket av ansökan om tillstånd att verkställa fusionsplan efter genomförda reformer

Ansökan om tillstånd att få verkställa fusionsplan görs alltså hos Bolagsverket. Syftet med bestämmelsen är att skydda borgenärerna.3 Ansökan ska göras av det övertagande bolaget eller, vid kombi- nation, det äldsta av de överlåtande bolagen. Den ska ges in inom en månad efter det att fusionsplanen blivit gällande i samtliga bolag och, om fusionsplanen har registrerats, senast två år efter det att uppgift om planen har registrerats och kungjorts. Vissa handlingar ska bifogas ansökan; en kopia av fusionsplanen, intyg om att bolagets kända borgenärer har underrättas om beslutet att god- känna fusionsplanen och i vissa fall att samtliga aktieägare har undertecknat fusionsplanen samt, i förekommande fall, en kopia av protokollet från bolagsstämman. Om sökanden inte har bifogat nämnda handlingar ska Bolagsverket förelägga denne att avhjälpa bristen. Ansökan ska avvisas om sökanden inte gör detta. Om ansökan inte avvisas ska Bolagsverket pröva om det finns något hinder mot ansökan. Ansökan ska avslås om

1.fusionsplanen inte har godkänts i behörig ordning eller till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning eller mot bolags- ordningen,

2.fusionen har förbjudits enligt konkurrenslagen (1993:20) eller enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer eller om prövning av

1Prop. 1993/94:196 Ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385) m.m.

2Fusionsdirektivet är endast tillämpligt på aktiebolag.

3Prop. 1993/94:196 Ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385) m.m., s. 90.

159

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

fusionen pågår enligt konkurrenslagen eller den nämnda för- ordningen, eller

3.vid kombination revisorsyttrandena enligt 23 kap. 11 § ABL inte utvisar att de överlåtande bolagens sammanlagda verkliga värde för det övertagande bolaget uppgår till minst aktiekapitalet i detta.

I vissa fall får Bolagsverket förklara ansökan vilande.

Om Bolagsverket finner att det inte finns något hinder mot ansökan ska verket utfärda kallelse på bolagets kända och okända borgenärer (25 kap. 22 § ABL). Bolagsverket ska skyndsamt kun- göra kallelsen i Post- och Inrikes Tidningar4. En särskild under- rättelse om kallelsen ska skickas till Kronofogdemyndigheten.

En borgenär som blivit kallad kan inom viss tid bestrida ansökan. Inkommer inte något bestridande ska Bolagsverket meddela till- stånd till fusionen. Om en borgenär som blivit kallad bestrider an- sökan ska Bolagsverket överlämna ärendet till tingsrätten (25 kap. 23 § ABL). När ett ärende om fusion överlämnats till rätten är dess prövning begränsad till tvistiga frågor som rör skyddet för de borgenärer som bestritt ansökan. Rätten ska således inte pröva de frågor som Bolagsverket har haft att pröva. Vid handläggningen i tingsrätten är ärendelagen tillämplig.5

Departementspromemorian Gränsöverskridande fusioner (Ds 2006:22)

Det finns ett antal EG-direktiv på bolagsrättens område. I oktober 2005 utfärdades ett nytt bolagsrättsligt direktiv, det tionde bolags- rättsliga direktivet om gränsöverskridande fusioner. I departements- promemorian Gränsöverskridande fusioner (Ds 2006:22) lämnas förslag till hur direktivet ska genomföras i Sverige. Med gräns- överskridande fusioner avses fusioner mellan svenska företag och andra företag inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Enligt förslaget ska flertalet av de bestämmelser som gäller för fusion mellan svenska aktiebolag även tillämpas i fråga om en gränsöverskridande fusion. De fusionerande bolagen ska enligt för- slaget således ansöka hos Bolagsverket om tillstånd att verkställa

4Sedan den 1 januari 2007 offentliggörs Post- och Inrikes Tidningar på Bolagsverkets webb- plats, se prop. 2005/06:96 Elektroniskt kungörande i Post- och Inrikes Tidningar.

5Prop. 1993/94:196 Ändringar i aktiebolagslagen, s. 193.

160

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

fusionsplanen och om någon borgenär motsätter sig fusionen ska ärendet överlämnas till tingsrätten.

6.2.2Ärenden om fusion mellan ekonomiska föreningar

Allmänt om fusion

Fusion mellan ekonomiska föreningar enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (föreningslagen, LEF) kan ske genom att en förening uppgår i en annan (12 kap. 1 § LEF – om ekonomiska föreningar, se avsnitt 7.2.1). Denna form av fusion kallas absorption. En annan form av fusion enligt föreningslagen är kombination. Det kan ske genom att två eller flera föreningar bildar en ny förening (12 kap. 3 § LEF). Fusionsformerna för ekonomiska föreningar är alltså desamma som för aktiebolag. Vid fusion övergår tillgångar och skulder i den överlåtande föreningen till den övertagande. Medlemmarna i den överlåtande föreningen blir automatiskt med- lemmar i den övertagande.

I föreningslagen finns bestämmelser till skydd för medlemmarna i den förening som ska upphöra samt för samma förenings borgenärer. Beslut om fusion ska anmälas till Bolagsverket för registrering och ansökan om tillstånd att verkställa fusion ska göras hos tingsrätten.

Bestämmelserna i föreningslagen om fusion har utformats i nära överensstämmelse med aktiebolagslagens bestämmelser om fusion (jfr avsnitt 6.2.1).6

Fusionsbestämmelserna i föreningslagen är tillämpliga även på bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar (9 kap. 30 § bostadsrättslagen [1991:614] och 24 § lagen [2002:93] om kooperativ hyresrätt).

Handläggningen hos Bolagsverket och tingsrätten7

Inom fyra månader från föreningsstämmans beslut om fusion ska föreningen anmäla beslutet till Bolagsverket för registrering (12 kap. 5 § LEF). Vissa handlingar ska bifogas anmälan varvid Bolagsverket har att pröva åtskilliga i föreningslagen angivna form- förutsättningar. Avtalet om fusion får dock inte verkställas förrän

6Prop. 1986/87:7 Ekonomiska föreningar.

7Texten följer här Domstolsverkets Ärendehandbok.

161

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

rätten lämnat tillstånd. Inom två månader från registreringen ska ansökan om sådant tillstånd göras hos rätten; annars förfaller frågan om fusion (12 kap. 6 § LEF). När ansökan upptagits ska rätten skyndsamt utfärda kallelse på den eller de överlåtande för- eningarnas borgenärer, såväl kända som okända, med föreläggande för den som vill bestrida ansökningen, att senast viss dag skriftligen anmäla detta hos rätten. Något särskilt protokoll angående utfärd- ande av kallelse behöver inte upprättas. Beslutet kan t.ex. tecknas på ansökningshandlingen. Kallelsen ska skyndsamt genom rättens försorg kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Kronofogdemyn- digheten och alla kända borgenärer ska underrättas särskilt om kallelsen.

Borgenär hos den överlåtande föreningen kan, inom den tid som anges i kallelsen, skriftligen bestrida ansökan. Underlåtenhet att bestrida ansökan har ingen prekluderande verkan på borgenärens fordran utan innebär endast att denne inte längre kan göra någon invändning mot det byte av gäldenär som fusionen innebär.

När rätten konstaterat att den som bestritt ansökan är borgenär ska den lämna tillstånd till fusionen om det visas att borgenären fått full betalning eller har betryggande säkerhet för sin fordran. I annat fall ska ansökan avslås.

Det innebär i normalfallet inte några svårigheter för sökanden att visa att full betalning erlagts. När det gäller prövningen av om ställd säkerhet kan anses betryggande kan rätten i regel utgå från uppgiven fordran. Frågan kan eventuellt prövas vid sammanträde inför rätten (13–14 §§ ÄL).

Rättens prövning har således endast avseende på om borgenär som bestritt fusionen fått betalt eller har betryggande säkerhet för sin fordran. Övriga förutsättningar för fusionen har redan prövats av Bolagsverket vid registreringen av att fusion inletts.

Om den rätt som tillkommer innehavare av pensionsfordran finns särskilda bestämmelser (12 kap. 6 § LEF). Dessa påverkar dock inte tingsrätten handläggning.

Föreslagna reformer

I departementspromemorian Gränsöverskridande fusioner (Ds 2006:22) har nyligen föreslagits ändrade regler för fusioner mellan ekonomiska föreningar. Förslaget innebär att reglerna an- passas till de regler som gäller vid fusion mellan aktiebolag. Enligt

162

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

förslaget ska handläggningen av ärenden om tillstånd att verkställa fusionsavtal mellan ekonomiska föreningar flyttas från allmän dom- stol till Bolagsverket. Verket ska enligt förslaget pröva otvistiga till- ståndsärenden och överlämna de ärenden där ansökan har bestritts till allmän domstol.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 15 december 2007.

6.2.3Ärenden om minskning av aktiekapital m.m.

I 20 kap. aktiebolagslagen finns bestämmelser om minskning av aktiekapitalet och reservfonden. Minskning av aktiekapitalet respek- tive reservfonden får ske för vissa ändamål (20 kap. 1 § ABL och 20 kap. 35 § ABL). Minskning av aktiekapitalet får även ske enligt förbehåll i bolagsordningen. Förfarandet är noggrant reglerat i aktiebolagslagen och syftar till att skydda bolagets borgenärer.

Beslut om minskning av aktiekapitalet och reservfonden fattas av bolagsstämman (20 kap. 3 och 36 §§ ABL). I vissa fall krävs tillstånd att verkställa minskningsbeslutet. Efter registrering av ett beslut om minskning av aktiekapitalet får dessutom i vissa fall vinstutdelning inte beslutas utan tillstånd (20 kap. 30 § ABL). Tidigare handlades alla ärenden om tillstånd att verkställa minsk- ningsbeslut och tillstånd till vinstutdelning av allmän domstol. Från och med den 1 januari 2006 handlägger Bolagsverket i första hand dessa tillståndsärenden och domstolarna endast tvistiga sådana (20 kap. 23 och 35 §§ ABL).8

Ansökan om tillstånd att verkställa minskningsbeslut och till- stånd till vinstutdelning görs sålunda hos Bolagsverket. Efter kontroll av att vissa formkrav är uppfyllda kallar verket bolagets borgenärer. I kallelsen föreläggs den som önskar motsätta sig an- sökan att anmäla detta senast viss angiven dag. Bolagsverket ska kungöra kallelsen i Post- och Inrikes Tidningar. Om ingen borge- när motsätter sig ansökan ska Bolagsverket ge det begärda till- ståndet. I annat fall ska ärendet överlämnas till tingsrätten. Rättens prövning avser endast frågan om en borgenär som bestritt ansökan fått betalt eller har säkerhet för sin fordran. Övriga förutsättningar har kontrollerats av Bolagsverket i samband med kallelsen.

8 Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 797 och 801.

163

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

6.3Ärenden med anknytning till ärvdabalken

6.3.1Bouppteckningar

Vid ett dödsfall ska en bouppteckning enligt bestämmelserna i 20 kap. ärvdabalken (ÄB) förrättas. Begreppet bouppteckning avser såväl en förrättning, till vilken dödsbodelägare och andra berörda kallas, som den handling som upprättas vid förrättningen. I boupp- teckningshandlingen antecknas bl.a. den avlidnes tillgångar och skulder. Om den avlidne har små tillgångar behöver i regel inte någon bouppteckning göras. I stället kan socialnämnden göra en dödsboanmälan.

Uppgifterna i bouppteckningshandlingen utgör underlag för arvskiftet. Tidigare utgjorde uppgifterna även underlag för den nu- mera avskaffade arvsbeskattningen.9

Enligt tidigare ordning skulle bouppteckningar och dödsbo- anmälningar registreras av tingsrätten. Det ankom också på tings- rätten att se till att bouppteckning förrättades och gavs in för regi- strering. Tingsrätten granskade bouppteckningen och fattade där- efter beslut om registrering och arvsskatt. När en bouppteckning blev registrerad innebar det att tingsrätten funnit att den uppfyllde vissa formella krav, t.ex. att samtliga dödsbodelägare hade blivit kallade till förrättning.

Den 1 juli 2001 överfördes uppgifterna att registrera bouppteck- ningar och besluta om arvsskatt till skattemyndigheterna, numera Skatteverket.10 Även flertalet andra uppgifter som rör bouppteck- ningsverksamhet och arvsbeskattning fördes över till skattemyndig- heterna. De beslut enligt ärvdabalken som flyttades över var anstånd med att förrätta bouppteckning, föreläggande vid vite att förrätta, inge eller komplettera bouppteckning, förordnande att föranstalta om bouppteckning och föreläggande vid vite att lämna uppgift till bouppteckning. Även uppgiften att besluta om ersättning av all- männa medel till bouppteckningsförrättare flyttades över till skattemyndigheterna.

Beslut av Skatteverket i ärenden om registrering av bouppteck- ningar kan enligt reformen överklagas till allmän förvaltnings- domstol (20 kap. 11 § ÄB).

9Arvsskatten är avskaffad sedan den 1 januari 2005, se prop. 2004/05 Slopad arvsskatt och gåvoskatt.

10Se prop. 1999/2000:1 Budgetproposition för 2000 utgiftsområde 4 och prop. 2000/01:21 Ansvaret för inregistrering av bouppteckningar och arvsbeskattning, m.m.

164

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

6.3.2Dödförklaringar

När en person avlider i Sverige ska en läkare enligt 2 § lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död fast- ställa att döden inträtt. Läkaren ska sedan enligt 4 kap. 2 och 3 §§ begravningslagen (1990:1144) utan dröjsmål utfärda dödsbevis. Dödsbeviset ska lämnas till Skatteverket. När Skatteverket får dödsbeviset avregistreras den avlidne från folkbokföringen enligt 19 § folkbokföringslagen (1991:481). De beskrivna reglerna förut- sätter att den avlidnes kropp helt eller delvis går att undersöka. Om en person däremot är försvunnen och det inte går att utreda att han eller hon har avlidit men det kan befaras att så är fallet, får i stället dödförklaring tillgripas. När ett beslut om dödförklaring vunnit laga kraft inträder, med verkan fr.o.m. den angivna dödsdagen, alla rättsverkningar som är förknippade med dödsfall; äktenskap upp- löses, arv och försäkringar utfaller etc. Vad gäller åtgärder som ska vidtas inom viss tid efter ett dödsfall (t.ex. bouppteckning) ska tiden i stället räknas från den dag då beslutet om dödförklaring vann laga kraft.

Enligt tidigare ordning skulle en ansökan om dödförklaring göras hos tingsrätten. Bestämmelser härom fanns i 25 kap. ÄB. Innan en ansökan kunde tas upp av tingsrätten måste den för- svunne ha varit borta i ett visst antal år. Även om förhållandena var sådana att dödsbevis inte kunde utfärdas av det skälet att någon kropp inte hade påträffats, kunde den försvunne undantagsvis av- registreras från folkbokföringen utan att någon dödförklaring dess- förinnan hade skett. Detta kunde ske i sådana fall där det ändå ansågs klarlagt att den försvunne var död. Ett beslut om avregi- strering fattades av Skatteverket. Beslutet fattades som regel efter hörande av polisen.

Vid handläggningen i tingsrätten skulle domstolen över en an- sökan om dödförklaring höra den försvunnes make eller maka, närmaste släktingar, annan som kunde antas senast ha haft under- rättelse om den försvunne samt Skatteverket och polismyndigheten i den ort där den försvunne senast hade hemvist i Sverige. Om den tidsfrist som var tillämplig i ärendet hade löpt ut och det då inte hade framkommit att den bortavarande hade avlidit, skulle tings- rätten utfärda kungörelse om ansökningen. Kungörelsen skulle också innehålla en kallelse på den försvunne att senast en viss dag anmäla sig hos domstolen. Därutöver skulle kungörelsen innehålla en uppmaning till var och en som kunde lämna upplysningar i

165

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

ärendet att inom samma tid underrätta tingsrätten. När den tid som bestämts i kungörelsen hade löpt ut och man under mellantiden inte hade fått vetskap om att den försvunne faktiskt hade avlidit, skulle domstolen förklara att han eller hon skulle anses som död.

Den 1 april 2005 upphävdes bestämmelserna i 25 kap. ÄB och lagen (2005:130) om dödförklaring infördes.11 Den nya lagen inne- bar bl.a. att handläggningen av ansökningar om dödförklaringar flyttades från tingsrätten till Skatteverket samt att tidsfristerna för när en ansökan om dödförklaring tidigast kan tas upp till prövning förkortades. De dåvarande reglerna i ÄB om handläggningen av frågor om dödförklaring vid tingsrätten överfördes i huvudsak oförändrade till den nya lagen. Enligt reformen ska Skatteverkets beslut i vissa fall fattas av en särskild nämnd inom verket. Det ansågs påkallat att införa en sådan ordning med hänsyn till denna ärendekategoris särskilda karaktär i fråga om bevisvärdering och bedömning i övrigt.

Skatteverkets beslut i ärende om dödförklaring överklagas till allmän förvaltningsdomstol (11 § lagen om dödförklaring).

6.4Inskrivnings- och stämpelskatteärenden

6.4.1Fastighetsrättsliga inskrivningsärenden

6.4.1.1Allmänt

Fastighetsrättsliga inskrivningsärenden är ärenden om lagfart, in- teckning eller annan inskrivning enligt 20–24 kap. jordabalken (JB) samt ärenden om anteckning enligt 19 kap. 29 och 30 §§ jorda- balken. Dessa ärenden handläggs av inskrivningsmyndigheten i enlighet med bestämmelser i jordabalken, förordningen (2000:308) om fastighetsregister och inskrivningsförordningen (2000:309). Varje inskrivningsmyndighet behandlar inskrivningsärenden inom ett visst geografiskt område.

Inskrivningsmyndighetens prövning är av formell natur. Besluten grundar sig på de handlingar som getts in i respektive ärende och de uppgifter som finns tillgängliga i fastighetsregistret på inskriv- ningsdagen och som berör den aktuella fastigheten i ärendet. Ett beslut av inskrivningsmyndigheten i ett inskrivningsärende får

11 Se prop. 2004/05:88 Nya regler om dödförklaring. Bestämmelserna i det numera upphävda 25 kap. i ÄB gäller dock i fråga om ärenden som kommit in till tingsrätten före den 1 april 2005.

166

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

överklagas till hovrätten (19 kap. 32 § JB). Vid handläggningen i hovrätten är ett flertal bestämmelser i ärendelagen tillämpliga.

6.4.1.2Reformering av inskrivningsmyndigheternas organisation

Inskrivningsmyndigheterna är inte egna förvaltningsmyndigheter, utan är organiserade som självständiga avdelningar vid ett fåtal tingsrätter. Den lagman som är chef för tingsrätten ansvarar också för verksamheten vid inskrivningsmyndigheten. Tidigare fanns det en inskrivningsmyndighet knuten till var och en av landets tings- rätter. Genom en reform som tillkom efter regeringens förslag i budgetpropositionen för år 2000 koncentrerades inskrivningsverk- samheten till ett mindre antal tingsrätter.12 Numera finns inskriv- ningsmyndigheter vid tingsrätterna i Skellefteå, Härnösand, Mora, Norrtälje, Eksjö, Uddevalla och Hässleholm.

Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för domstols- väsendet och huvudman för inskrivningsmyndigheterna. Dom- stolsverket ansvarar för föreskrifter om det materiella innehållet i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Lantmäteriverket ansvarar för utveckling, förvaltning och drift av fastighetsregistret, inklusive dess inskrivningsdel, samt har personuppgiftsansvar för fastighets- registret (se även avsnitt 4.9 om Lantmäteriverket). Lantmäteri- verket ansvarar också för det handläggningssystem som används vid inskrivningsmyndigheterna och framställer de bevis och doku- ment som är en följd av inskrivningsmyndigheternas beslut.

Inskrivningsverksamhetens roll i domstolsorganisationen och dess samband med lantmäteriets verksamhet har varit föremål för utredningar vid ett flertal tillfällen. Mot bakgrund av förslagen i dessa utredningar och tidigare ställningstaganden har regeringen uttalat att huvudmannaskapet för inskrivningsverksamheten bör föras över till Lantmäteriverket.13 Enligt regeringen bör dock ansvars- fördelningen mellan inskrivningsmyndigheten och lantmäteri- myndigheten i övrigt ligga fast. Tanken är också att verksamheten även fortsättningsvis ska bedrivas på de sju orter där verksamheten för närvarande bedrivs. Den 18 maj 2006 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare som skulle lämna förslag till de författ- ningsändringar som krävs för att föra över huvudmannaskapet till

12Prop. 1999/2000:1, bilaga 7.

13Prop. 2005/06:5 Lantmäteriverksamhet.

167

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

Lantmäteriverket. Utredaren skulle vidare lämna förslag på hur inskrivningsverksamheten med Lantmäteriverket som huvudman skulle vara organiserad. Utredningen antog namnet IM-utredningen.

Betänkandet Den nya inskrivningsmyndigheten (SOU 2007:7)

I januari 2007 lämnade IM-utredningen sitt betänkande Den nya inskrivningsmyndigheten (SOU 2007:7) till regeringen. I betänk- andet föreslår IM-utredningen beträffande organisationen att den verksamhet som nu bedrivs av landets sju inskrivningsmyndigheter ska skötas av Lantmäteriverket under benämningen inskrivnings- myndigheten. Vidare föreslås att den för landet gemensamma inskriv- ningsmyndigheten ska vara indelad i sju verksamhetsområden och att varje område ska tillhöra ett inskrivningskontor. Dessa kontor ska enligt förslaget vara placerade i de orter där de nuvarande inskriv- ningsmyndigheterna finns och ha samma verksamhetsområden som dessa har. När det gäller vissa järnvägar föreslås att inskrivnings- myndighetens handläggning ska ske i Norrtälje. Vad avser Dom- stolsverkets funktioner inom inskrivningsväsendet föreslås att dessa i allt väsentligt ska flyttas till Lantmäteriverket. I betänkandet gör IM-utredningen den bedömningen att Lantmäteriverket ska ha kvar de funktioner som verket har i dag inom inskrivningsverksam- heten. Lantmäteriverket kommer härigenom att få skilda myndig- hetsfunktioner, dvs. som inskrivningsmyndighet och som verk, inom inskrivningsverksamheten.

Enlig förslaget ska inskrivningsmyndighetens beslut enligt jorda- balken och lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivnings- myndigheter få överklagas till tingsrätt. Avgörande för vilken tings- rätt som ska vara rätt forum föreslås vara inom vilken domkrets fastigheten eller tomträtten är belägen.

IM-utredningen föreslår vidare vissa ändringar i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. Om ett pantbrev eller ett vilandebevis som avser inteckning i fastighet eller tomträtt för- störts eller kommit bort kan idag ansökan om dödande av handling göras hos den tingsrätt där den inskrivningsmyndighet finns inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Detsamma gäller i fråga om dödande av inteckning i fastighet eller tomträtt. IM-utred- ningen föreslår att ansökningar i dessa fall ska göras hos tingsrätten i den ort där inskrivningsmyndigheten har ett inskrivningskontor

168

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. I betänkan- det framhåller IM-utredningen att det vore lämpligt om dessa ärenden flyttas från tingsrätten till inskrivningsmyndigheten. Med hänsyn till att lagen om dödande av förkommen handling även innehåller bestämmelser om dödande av andra typer av handlingar, t.ex. företagsinteckningsbrev, anser dock IM-utredningen att det bör göras en samlad bedömning av i vad mån ärenden om dödande av förkommen handling och inteckning bör flyttas till förvaltnings- myndighet. Ärendeutredningen kommer att behandla denna fråga under kapitel 9.

6.4.2Företagsinteckning

Den 1 januari 2004 ersattes lagen (1984;649) om företagshypotek med lagen (2003:528) om företagsinteckning. Den nya lagens bestämmelser motsvarar i stora delar vad som gällde enligt lagen om företagshypotek.

Företagsinteckning kan beviljas med visst belopp i all sökandens egendom. Bevis om inteckningen benämns företagsintecknings- brev. En näringsidkare kan upplåta säkerhet för en fordran genom att överlämna ett företagsinteckningsbrev beträffande sin egendom. Borgenären får då förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979) till betalning för fordringen intill inteckningsbrevets belopp.

Tidigare handlades ärenden om företagsinteckning eller annan inskrivning i företagsinteckningsregistret av en för hela landet gemen- sam myndighet, inskrivningsmyndigheten i Malmö domsaga. Den 1 juli 2001 flyttade handläggningen av dessa ärenden till Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket.14

En ansökan om företagsinteckning görs således hos Bolags- verket. Om ansökan uppfyller vissa formella krav ska företags- inteckning beviljas och företagsinteckningsbrev utfärdas på grund av inteckningen.

Ett beslut av Bolagsverket i ett inskrivningsärende får enligt 2 kap. 23 § lagen om företagsinteckning överklagas till Sundsvalls tingsrätt. Vid överklagande tillämpas ärendelagen, om inte annat följer av förstnämnda lag.

14 Prop. 2000/01:88 Inskrivning enligt lagen (1984:649) om företagshypotek och sjöfarts- registerärenden.

169

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

6.4.3Sjöfartsregistret

Sjöfartsregistret omfattar ärenden om registrering eller avregistre- ring av skepp, skeppsbygge eller båt, inskrivning eller anteckning av förvärv, inteckning i skepp eller skeppsbygge (skeppshypotek), båtbyggnadsförskott15 samt partrederier. Sjöfartsregistret omfattar även ärenden om inskrivning av förbehåll om skeppsnamn och annan införing i registret som görs på grund av föreskrift i lag eller författning. Registreringen grundar sig på bestämmelser i sjölagen (1994:1009), lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkes- mässig sjöfart m.m. (båtregistreringslagen) och lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott.

Tidigare hade Stockholms tingsrätt ansvar för sjöfartsregistret. Den 1 december 2001 flyttades ansvaret för registret till Sjöfarts- verket.16

Ett slutligt beslut av Sjöfartsverket i ett register- eller inskriv- ningsärende får enligt 2 kap. 19 § sjölagen, 14 § båtregistrerings- lagen, lagen om registrering av båtbyggnadsförskott och 7 kap. 6 § fartygsregisterförordningen (1975:927) överklagas till Stockholms tingsrätt. Vid överklagande tillämpas ärendelagen, om inte annat följer av angivna lagar och förordning.

6.4.4Rättigheter i luftfartyg

Det finns två centraliserade register avseende luftfartyg. Dessa båda register förs av Luftfartsstyrelsen. Det ena är det offentligrättsliga luftfartsregistret. Det andra är det privaträttsliga inskrivnings- registret för luftfartyg. Luftfartsregistret används för administra- tiva ändamål, t.ex. vid utfärdande av olika intyg och tillstånd samt vid tillsyn av luftfarten. Bestämmelser härom finns i 2 kap. luftfarts- lagen (1957:297) och förordningen (1986:172) om luftfartygsregi- stret m.m. Inskrivningsregistret för luftfartyg handlägger ärenden om inskrivning av förvärv och nyttjanderätt till luftfartyg samt in- teckning i luftfartyg. Bestämmelser härom finns i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Tidigare hanterade Stockholms tingsrätt den inskrivningsbok i vilken det var möjligt att få en inteckning i luftfartyg inskriven. Den 1 april 2005 överfördes inskrivningsverksamheten till Luftfarts-

15Registrering av båtbyggnadsförskott är en förmånsrätt (4 § förmånsrättslagen [1970:979]).

16Prop. 2000/01:88 Inskrivning enligt lagen (1984:649) om företagshypotek och sjöfarts- registerärenden.

170

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

styrelsen.17 Samtidigt avskaffades den inskrivningsbok för luft- fartyg som fördes av tingsrätten och ett nytt register inrättades; inskrivningsregistret för luftfartyg. Reformen innebar också att det blev möjligt att med sakrättslig verkan skriva in förvärv av äganderätt och nyttjanderätt till luftfartyg i registret.

Ett slutligt beslut av Luftfartsstyrelsen i ett inskrivningsärende får enligt 49 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg överklagas till Stockholms tingsrätt.

6.4.5Stämpelskatteärenden

Enligt 1 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyn- digheter (stämpelskattelagen) ska stämpelskatt erläggas till staten vid förvärv av fast egendom och tomträtt samt vid beviljande av in- teckning. Inskrivningsmyndigheten är enligt 3 § samma lag beskatt- ningsmyndighet. Med inskrivningsmyndighet avses också den i sjö- lagen (1994:1009) angivna registermyndigheten, dvs. Sjöfarts- verket.

I samband med att ansvaret för sjöfartsregistret flyttades från Stockholms tingsrätt till Sjöfartsverket och att handläggningen av ärenden om inskrivning av företagshypotek flyttades från Malmö tingsrätt till Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket, flyttades även handläggningen av stämpelskatteärenden från tings- rätten till respektive inskrivningsmyndighet. Motsvarande över- flyttning ägde rum när Luftfartsstyrelsen tog över ansvaret för inskrivningsverksamheten av luftfartyg.

Ett beslut av Sjöfartsverket eller Luftfartsstyrelsen i ett stämpel- skatteärende får enligt 38 b–c §§ och 39 b–c §§ stämpelskattelagen överklagas till Stockholms tingsrätt. Ett beslut av Bolagsverket i ett stämpelskatteärende får enligt 38 a § och 39 a § samma lag över- klagas till Sundsvalls tingsrätt.18 Vid handläggningen i tingsrätten är ärendelagen tillämplig.

17Prop. 2003/04:27 Rättigheter i luftfartyg.

18Ett beslut av inskrivningsmyndigheten i ett stämpelskatteärende med anknytning till JB får enligt 38 § stämpelskattelagen överklagas till hovrätten.

171

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

6.5Obeståndsrättsliga ärenden

6.5.1Konkurs och företagsrekonstruktion

6.5.1.1Allmänt om konkurs

Prövningen av en konkursansökan och handläggningen av konkur- sen sker genom ett konkursärende hos tingsrätten. Beslut om kon- kurs meddelas således av rätten. Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet och får heller inte åta sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

Efter konkursbeslutet ska tingsrätten snarast utse en konkurs- förvaltare. Förvaltarens främsta uppgift är att avveckla boet och realisera tillgångarna för utdelning av influtna medel till borge- närerna. Gäldenären har en upplysningsplikt bl.a. gentemot dom- stolen och Kronofogdemyndigheten såsom tillsynsmyndighet. Det finns också en skyldighet för gäldenären att inför rätta avlägga bouppteckningsed.

Som nämnts förut (avsnitt 5.5.8) utövas den samhälliga kon- trollen över konkursförvaltningen av Kronofogdemyndigheten.

Vid tingsrättens handläggning av konkursärenden gäller rätte- gångsbalkens bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar, om inte något annat anges i konkurslagen (16 kap. 2 § konkurslagen [1987:672]).

6.5.1.2Allmänt om företagsrekonstruktion

Enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion kan en närings- idkare, som har betalningssvårigheter, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt förfarande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion). Lagens syfte är att göra det möjligt att utan konkurs vidta åtgärder för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. Under en företagsrekonstruktion ska en av rätten utsedd rekon- struktör undersöka om den verksamhet som gäldenären bedriver kan fortsätta helt eller delvis och i så fall hur detta kan ske samt om det finns förutsättningar för gäldenären att träffa en ekonomisk uppgörelse med sina fordringsägare (ackord). Rekonstruktören ska när han eller hon fullgör sitt uppdrag verka för att borgenärernas intressen inte åsidosätts.

172

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

Vid rättens handläggning av ärenden om företagsrekonstruktion gäller ärendelagen, om inte annat föreskrivs (4 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion).

6.5.1.3Kommande reformer

Regeringen har nyligen gett en särskild utredare uppdraget att överväga hur förfarandet för företagsrekonstruktion kan förbättras och samordnas med konkursförfarandet (dir. 2007:29). I det upp- draget ligger att utreda om det är lämpligt att införa ett samlat för- farande för företagsrekonstruktion och konkurs. Inom ramen för uppdraget kommer utredaren sannolikt att överväga vilka frågor i samband med ett samordnat insolvensförfarande som även i fort- sättningen bör hanteras av allmän domstol. Med hänsyn härtill kommer Ärendeutredningen inte att närmare beröra ärenden om konkurs och företagsrekonstruktion.

6.5.2Konkurstillsyn

I betänkandet Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62) behandlas vilka delar av konkurshanteringen som kan flyttas från domstol. I betänk- andet föreslås att konkurs liksom hittills ska vara ett fortlöpande ärende hos tingsrätten. Det föreslås också att konkurstillsynen ska utövas av en självständig myndighet (Konkurstillsynsmyndigheten), som varken är inordnad under Kronofogdemyndighetens budget- ansvar eller lyder under Riksskatteverket, numera Skatteverket. Vissa beslutsfunktioner förslås också ändrade, bl.a. med hänsyn till reformarbetet med renodling av domstolarnas verksamhet. I betänkandet föreslås att följande beslutsfunktioner ändras. Beslut om anordnande av bevakningsförfarande ska fattas av konkursför- valtaren i stället för av rätten. Frågor om anstånd med avlämnanden av förvaltarberättelse ska, i stället för av rätten, prövas av Konkurs- tillsynsmyndigheten. Den nuvarande ordningen med obligatoriskt edgångssammanträde inför tingsrätten avskaffas. Gäldenären ska i stället skriftligen bekräfta bouppteckningens riktighet vid ett boupp- teckningssammanträde inför konkursförvaltaren. En borgenär, för- valtare och Konkurstillsynsmyndigheten ges dock möjlighet att påkalla edgång av gäldenären inför rätten. Edgång kan aktualiseras t.ex. på grund av misstanke om brott från gäldenärens sida eller om

173

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

denne vägrar att bekräfta bouppteckningens riktighet inför för- valtaren.

Regeringen avser att under hösten 2007 lägga fram en lagråds- remiss som behandlar förslagen.

6.5.3Skuldsanering

Skuldsaneringslagen (1994:334) trädde i kraft den 1 juli 1994. Enligt lagen kan en fysisk person, med hemvist i Sverige, som är på obestånd och så skuldsatt att han eller hon inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid, beviljas skuld- sanering om det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes per- sonliga och ekonomiska förhållande. Ett beslut om skuldsanering innebär att gäldenären befrias från ansvar för betalningen av de skulder som omfattas av skuldsaneringen i den utsträckning som dessa sätts ned.

Tidigare bestod skuldsaneringsförfarandet av tre steg. De tre stegen var delar i ett sammanhängande förfarande och gäldenären var tvungen gå igenom ett steg innan han eller hon kunde gå vidare till nästa steg.

I det första steget, som i huvudsak lämnades utanför det lag- reglerade området, skulle gäldenären på egen hand försöka nå en uppgörelse med sina fordringsägare (egenförsök). Kommunen var därvid skyldig att lämna råd och anvisningar till den skuldsatta personen.

Om gäldenären med eller utan kommunal hjälp inte lyckades träffa en uppgörelse med sina fordringsägare, kunde han eller hon i ett andra steg ansöka om frivillig skuldsanering hos Kronofogde- myndigheten. Med sådan frivillig skuldsanering avsågs att gälde- nären tillsammans med Kronofogdemyndigheten upprättade ett förslag om skuldsanering som godtogs av samtliga borgenärer. Om någon fordringsägare motsatte sig ett sådant förslag och ansökan inte avslogs, skulle ärendet överlämnas till tingsrätten. Tingsrätten kunde i det tredje steget fatta beslut om tvingande skuldsanering, även om någon eller några borgenärer motsatte sig det.

Efter ett beslut om skuldsanering fanns under vissa förutsätt- ningar möjlighet för såväl fordringsägarna som gäldenären att vid tingsrätten ansöka om omprövning av beslutet. En beviljad om- prövning kunde leda till att beslutet om skuldsanering ändrades eller upphävdes.

174

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

Vid tingsrättens handläggning av ärenden om skuldsanering gällde ärendelagen, om inget annat följde av skuldsaneringslagen.

Den 1 januari 2007 trädde en ny skuldsaneringslag (2006:548) i kraft.19 Den nya lagen innebär att skuldsaneringsförfarandet kon- centreras till Kronofogdemyndigheten. Myndigheten ska som första instans pröva en ansökan om skuldsanering och fatta beslut i ärendet även om en eller flera borgenärer motsätter sig en skuld- sanering. Kronofogdemyndigheten ska även pröva ärenden om upphävande eller ändring av ett skuldsaneringsbeslut (ompröv- ning). Parterna har möjlighet att överklaga Kronofogdemyndig- hetens beslut till tingsrätten. Vid tingsrättens handläggning av ett överklagande gäller ärendelagen, om inte annat följer av skuld- saneringslagen.

6.6Ärenden med anknytning till miljöbalken

Som utredningen redogjort för i tidigare avsnitt finns det vissa domstolar som har getts ensam behörighet att handlägga vissa typer av mål och ärenden (se avsnitt 3.3). Miljödomstolen är en sådan domstol. Miljödomstolen handlägger till största delen mål och ärenden enligt miljöbalken (MB). Det finns fem miljödom- stolar (Umeå tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt och Vänersborgs tingsrätt).20

Vid miljödomstolen handläggs ansökningsmål, stämningsmål, mål om utdömande av vite, överklagandemål och ett antal ärenden. Vid domstolens handläggning av ansöknings- och stämningsmål tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser för tvistemål (20 kap. 3 § MB). I mål som överklagats till miljödomstolen och i mål om utdömande av vite tillämpas förvaltningsprocesslagen. Det finns också särskilda handläggningsregler i miljöbalken. Vid hand- läggningen av ärenden tillämpas ärendelagen.

Nedan redogör utredningen för ansökningsmål och miljö- ärenden samt de reformer som har föreslagits i fråga om instans- ordningen för dessa mål och ärenden.

19Prop. 2005/05:124 Ett enklare och snabbare skuldsaneringsförfarande.

20Förordning (1998:1323) om miljödomstolarnas domkretsar.

175

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

6.6.1Ansökningsmål enligt miljöbalken

Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet m.m. (ansökningsmål)

I 21 kap. 1 § miljöbalken anges vilka mål som är ansökningsmål vid miljödomstolen. Det är bl.a. mål om tillstånd till viss miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Det är också mål om förläng- ning av den tid som bestämts för igångsättning av en tillståndsgiven verksamhet. Vidare är det mål om återkallelse av tillstånd och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd.

Bestämmelser om tillståndsplikt för miljöfarlig verksamhet finns i 9 kap. miljöbalken och i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH). En ansökan om tillstånd till sådan verksamhet som enligt bilagan till FMH har betecknats som s.k. A-verksamhet prövas av miljödomstolen. För andra typer av miljöfarlig verksamhet (B-verksamhet) ska tillstånd sökas hos läns- styrelsens miljöprövningsdelegationer eller anmälan göras till kom- munal nämnd (C-verksamhet). Ett exempel på verksamhet som inte får drivas utan tillstånd av miljödomstolen är utvinning eller gruvanläggning för brytning av stenkol inom vissa områden. Ett annat exempel på sådan verksamhet är utvinning eller gruvanlägg- ning för brytning av uran- eller toriummalm eller provbrytning av uran- eller toriummalm.

Bestämmelser om tillståndsplikt för vattenverksamhet finns i 11 kap. miljöbalken. Det finns också bestämmelser om vattenverk- samhet i bl.a. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Ansökningsmål om vattenverksamhet kan t.ex. avse tillstånd till hamnanläggningar och tillstånd till uppförande, ändring eller utrivning av broar.21

Kommande reformer

Enligt den nuvarande ordningen sker tillståndsprövningen av stora miljöfarliga verksamheter (A-verksamheter) och vattenverksam- heter i första instans vid miljödomstolen. Miljöbalkskommittén har i delbetänkandet Alternativ för miljöbalkens prövningsorganisation (SOU 2004:38) föreslagit att denna tillståndsprövning flyttas från miljödomstolen till förvaltningsmyndighet. I betänkandet lämnas

21 Ytterligare exempel på ansökningsmål om vattenverksamhet finns i Domstolsverkets handbok Miljödomstol m.m.

176

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

tre alternativa principförslag till tillståndsprövning. Ett alternativ som föreslås är att prövningen av tillstånd för vattenverksamheter och A-verksamheter koncentreras till tre till fem miljöprövnings- delegationer. Ett annat alternativ som föreslås är att all tillstånds- prövning, dvs. även den som idag görs av de 21 miljöprövnings- delegationerna, koncentreras till tre till fem miljöprövningsdelega- tioner. Slutligen föreslås alternativet att det inrättas en ny fristå- ende myndighet för all tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Samtidigt som Miljöbalkskommittén lämnade sitt delbetänk- ande lämnade PBL-kommittén delbetänkandet Kortare instans- kedja och ökad samordning – Alternativ för plan- och bygglagens prövningsorganisation (SOU 2004:40). I betänkandena lämnar kommittéerna gemensamma principförslag till en samordnad över- prövning av miljöbalks- och PBL-ärenden. I juni i år antog riks- dagen en inriktningsproposition (prop. 2006/07:98 Ny instans- ordning för PBL-ärenden). Avsikten är att ärenden enligt plan- och bygglagen (1987:10) ska överklagas till miljödomstol i stället för till allmän förvaltningsdomstol. Regeringen har nyligen förordnat en särskild utredare som ska utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för en ändrad instansordning för vissa mål och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen (dir. 2007:94).

6.6.2Miljöärenden

Ansökan om ersättning ur avgiftsmedlen för bygdeavgifter

I 6 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten- verksamhet finns bestämmelser om att det för vissa vattenverk- samheter ska betalas bygdeavgifter. Den som t.ex. har tillstånd att driva vattenkraftverk ska årligen betala sådan avgift. Avgiften bestäms av miljödomstolen. Syftet med bygdeavgifter är bl.a. att finansiera åtgärder för att förebygga eller minska skador av vattenverksamhet eller anläggning av vattenverksamhet och för att ersätta sådana skador.

Enligt 4 § förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter får den som lider skada av vattenverksamhet för vilken bygdeavgift ska betalas ansöka hos miljödomstolen om bidrag ur avgiftsmedlen.

177

Genomförda och föreslagna reformer

SOU 2007:65

Vid miljödomstolens handläggning av en sådan ansökan är ärende- lagen tillämplig.

Markavvattningssakkunnig

Med vattenverksamhet avses bl.a. markavvattning (11 kap. 2 § 4 MB). I samband med prövning av en ansökan om tillstånd till vatten- verksamhet som avser markavvattning ska det i vissa fall förordnas en markavvattningssakkunnig (7 kap. 21 § lagen [1998:812] med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet). Frågan hanteras då av miljödomstolen i målet. Det förekommer emellertid att frågan initieras utan att det vid domstolen pågår ett mål om tillstånd till vattenverksamhet. I sådant fall handlägger miljödomstolen ansökan om förordnande av markavvattningssakkunnig enligt ärendelagen.

Särskild sakkunnig

Den som vill bedriva vattenverksamhet men som ännu inte har ansökt om tillstånd kan ansöka hos miljödomstolen om att en sakkunnig förordnas (9 kap. 4 § lagen [1998:812] med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet). Den sakkunniges uppgift är att på verksamhetsutövarens bekostnad göra nödvändiga under- sökningar. En ansökan om särskild sakkunnig handläggs av miljö- domstolen enligt ärendelagen.

Kommande reformer

Som utredningen redan nämnt har regeringen nyligen förordnat en särskild utredare som ska föreslå de organisations- och författ- ningsändringar som behövs för den nya instansordningen enligt miljöbalken och plan- och bygglagen. Det uppdraget omfattar även att utreda instansordningen för vissa ärenden enligt miljöbalken. Med hänsyn härtill kommer Ärendeutredningen inte att närmare beröra miljöärenden.

178

SOU 2007:65

Genomförda och föreslagna reformer

6.7Ärenden om ägofred

Enligt lagen (1933:269) om ägofred (ägofredslagen) är en ägare eller innehavare av hemdjur22 skyldig att hålla sådan vård om djuren att de inte olovligen kommer in på annans ägor. Lagen innehåller också bestämmelser om skyldighet att i vissa fall hålla stängsel. Stängselskyldigheten gäller endast större hemdjur, t.ex. hästar och nötkreatur. Regeringen kan dock föreskriva att stängsel ska ge skydd även mot mindre hemdjur, t.ex. får.

Skyldigheten att vårda djuren begränsas genom ägofredslagens bestämmelser om rätt i vissa fall till gemensamt bete på skogs- och utemarker som gränsar till varandra. Sådan mark anses under vissa i lagen angivna förutsättningar upplåten till gemensamt bete för större hemdjur i den mån marken inte är inhängnad (3 kap. 10 § ägofredslagen).

Ägofredslagen är dispositiv. Det innebär att fastighetsägare och nyttjanderättshavare kan träffa avtal om frågor som rör stängsel- skyldighet eller betesreglering och därvid ge avtalet ett annat inne- håll än lagens bestämmelser. Ett sådant avtal gäller emellertid inte mot en ny ägare eller innehavare av en fastighet. I ägofredslagen finns därför en särskild form av avtal om stängselskyldighet eller betesreglering som kallas förening (4 kap. 36 och 37 §§ ägofreds- lagen). En sådan förening gäller efter registrering även mot ny ägare eller innehavare av en fastighet. En ansökan om registrering av en förening görs hos fastighetsdomstolen. Ansökan handläggs enligt ärendelagen.

Om en uppkommen stängsel- eller betesfråga inte kan lösas genom avtal kan enligt ägofredslagen en fastighetsägare, eller när det gäller underhållsfrågor, en arrendator begära att frågan avgörs vid en syneförrättning (4 kap. 21 § ägofredslagen). Länsstyrelsen utser i så fall en förrättningsman (4 kap. 23 § ägofredslagen).

Ägofredslagen har de senaste åren varit föremål för översyn. I departementspromemorian Upphävande av ägofredslagen m.m. (Ds 2002:33) föreslås att ägofredslagen ska upphöra att gälla. Skälet till förslaget är att lagen i många avseenden anses föråldrad. I pro- memorian anges att bestämmelserna i ägofredslagen tillämpas mycket sällan och att de i praktiken har liten betydelse för för- hållandena på landsbygden. I de delar bestämmelser i ägofredslagen fortfarande har någon aktualitet föreslås i promemorian att de ska ersättas genom tillämpning av allmänna bestämmelser som finns i

22 Äldre uttryck för husdjur.

179

7 Associationsrättsliga ärenden

Under detta och följande avsnitt redovisar utredningen sin kartlägg- ning av ärendetyperna. Under varje avsnitt redovisar utredningen dessutom sina överväganden och förslag.

7.1Aktiebolag

7.1.1Kort om aktiebolag

Aktiebolaget är, om man undantar enskilda näringsidkare, den van- ligaste formen för företagsamhet i Sverige. Aktiebolaget känneteck- nas av att de som deltar i bolaget, aktieägarna, inte ansvarar person- ligen för bolagets förpliktelser (1 kap. 3 § ABL). Denna frihet från personligt ansvar balanseras av ett flertal regler som syftar till att ge bolagets borgenärer ett visst skydd. Det finns sålunda t.ex. regler om att det i bolaget ska finnas en viss marginal mellan tillgångar och skulder, ett aktiekapital. Aktiebolagsformen ger aktieägarna möjlig- het att driva verksamhet utan att riskera mera än det ursprungligen satsade och tillskjutna kapitalet. De borgenärsskyddsregler som kring- gärdar aktiebolagsformen bidrar samtidigt till att minska riskerna för den som rättshandlar med bolaget. Karakteristiskt för aktiebolaget är också att andelarna i bolaget, aktierna, normalt är fritt överlåtbara och kan spridas på ett stort antal händer. Det bidrar till att underlätta bolagets finansiering; betydande kapital kan ackumuleras genom små bidrag från ett stort antal investerare som vet att de kan dra sig ur aktiebolaget när de vill använda sina resurser för andra ändamål. Dessa karakteristiska särdrag gör aktiebolagsformen särskilt väl ägnad att användas i samband med satsningar på ny och mera omfattande ekonomisk verksamhet.

Enligt aktiebolagslagen anses ett bolag bildat när stiftelseurkunden har undertecknats av samtliga stiftare. Bolaget får dock rättshand- lingsförmåga först i och med registrering av bolaget i aktiebolags-

181

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

registret. Om registrering inte sker inom viss tid faller frågan om bolagsbildning. Bolagsverket i Sundsvall är registreringsmyndighet.

Reglerna för aktiebolag har genom åren setts över vid ett flertal tillfällen. Den senaste samlade översynen av aktiebolagslagen slut- fördes år 2005. Arbetet ledde till att 1975 års aktiebolagslag ersattes med en ny lag. Den nya aktiebolagslagen (2005:551) (ABL) trädde i kraft den 1 januari 2006.1

7.1.2Ärenden om likvidation av aktiebolag

7.1.2.1Allmänt om likvidation

I vissa situationer kan eller ska ett aktiebolag upplösas. Enligt aktie- bolagslagen kan det ske genom likvidation, konkurs, fusion och del- ning.

Vid likvidation realiseras vanligen bolagets tillgångar. Skulderna betalas och de överskjutande medlen fördelas bland aktieägarna. Ett aktiebolag kan besluta att gå i likvidation utan att det finns någon skyldighet att göra detta (frivillig likvidation). I vissa fall är bolaget emellertid skyldigt att gå i likvidation vare sig aktieägarna vill det eller inte (tvångslikvidation). Ett beslut om likvidation kan alltid fattas av bolagsstämman. Beslutet ska genast anmälas till Bolagsverk- et för registrering i aktiebolagsregistret. Verket har härefter att utse en eller flera likvidatorer.

Om det finns grund för tvångslikvidation och bolagsstämman inte beslutar om likvidation, kan ett sådant beslut fattas av rätten eller Bolagsverket (25 kap. ABL).

7.1.2.2Genomförda reformer

Tidigare handlades alla ärenden om tvångslikvidation av aktiebolag av allmän domstol. Den 1 april 1994 flyttades handläggningen av vissa ärenden om likvidation av aktiebolag till Patent- och registrerings- verket, numera Bolagsverket.2 Verket har därefter tillförts ytterligare uppgifter på likvidationsområdet såvitt gäller aktiebolag.3

1Prop. 2004/2005:85 Ny aktiebolagslag

2Prop. 1993/94:43 Överflyttning av vissa likvidationsärenden från tingsrätt till Patent- och registreringsverket

3Prop. 1994/95:67, 1999/2000:23, 1999/2000:34 och 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m.

182

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

I förarbetena till reformer som genomförts på likvidationsområdet diskuterades vilka fall av tvångslikvidation som kunde handläggas av någon annan myndighet än tingsrätt. En faktor för frågan om över- flyttning av likvidationsärenden var karaktären av det avgörande som ska beslutas.4 Om det var fråga om att slita tvister mellan olika intressenter borde domstol avgöra saken. Om det å andra sidan närmast var fråga om att konstatera förekomsten av vissa faktiska förhållanden, ansågs det att saken hellre kunde handläggas av en för- valtningsmyndighet. En annan faktor för frågan om överflyttning var behovet av muntlig handläggning.

Före reformernas genomförande prövades alla ärenden om lik- vidation av rätten vid ett sammanträde. Reformerna innebar att hand- läggningen vid Bolagsverket blev helt skriftlig. Dessutom slopades det obligatoriska sammanträdet vid rättens handläggning av de lik- vidationsärenden som inte flyttades.5 Huvudreglen är således numera att rättens handläggning är skriftlig med de undantag som följer av ärendelagen.

7.1.2.3Ärenden om tvångslikvidation som handläggs av Bolagsverket efter genomförda reformer

Beslut om tvångslikvidation fattas som ovan angetts av rätten eller Bolagsverket. Efter de reformer som genomförts prövar Bolagsverket numera enligt 25 kap. 11 § ABL följande grunder för tvångslikvida- tion.

1.Bolaget har inte på föreskrivet sätt kommit in med anmälan till Bolagsverket om sådan behörig styrelse, verkställande direktör, särskild delgivningsmottagare eller revisor som ska finnas enligt aktiebolagslagen.

2.Bolaget har inte till Bolagsverket kommit in med årsredovisning och revisionsberättelse enligt 8 kap. 3 § första stycket årsredo- visningslagen (1995:1554) eller, i förekommande fall, koncern- redovisning och koncernredovisningsberättelse enligt 8 kap. 16 § samma lag inom elva månader från räkenskapsårets utgång.

3.Bolaget har, efter beslut om att aktiekapitalet ska vara bestämt i kronor i stället för i euro, ett registrerat aktiekapital eller minimi- kapital som inte står i överrensstämmelse med 1 kap. 5 § ABL eller, i fråga om publika aktiebolag, 14 § ABL och bolaget har inte

4Prop. 1993/94:43 s. 10–11och prop. 2000/01:150 s. 54

5Prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 54–55

183

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

inom sex månader från det att beslutet fick verkan anmält nöd- vändiga beslut om ändring av bolagsordningen och om ökning av aktiekapitalet för registrering.

4.Bolaget är, på grund av bestämmelserna i 19 kap. 6 eller 16 §§ ABL, skyldigt att minska aktiekapitalet till ett belopp som under- stiger lägsta tillåtna aktiekapital enligt 1 kap. 5 § eller, i fråga om publika aktiebolag, 14 §.

De fyra nu nämnda likvidationgrunderna kan till sin natur sägas vara formella. Den prövning som Bolagsverket gör innebär att verket kontrollerar att vissa handlingar har skickats in till verket eller att ett bolag har fattat ett visst beslut. Om så inte är fallet måste Bolags- verket besluta att bolaget ska gå i likvidation; något annat alternativ finns inte. Det är således inte frågan om några kvalificerade rättsliga överväganden i dessa fall av tvångslikvidation. Det förekommer inte heller några svåra bevisbedömningar. Själva avgörandet är således i allmänhet klart på förhand. I stället för rättsliga överväganden är det i dessa ärenden alltså fråga om att kontrollera förekomsten av vissa fakta.

Frågor om likvidation prövas av Bolagsverket självmant eller på ansökan av styrelsen, en styrelseledamot, den verkställande direk- tören, en aktieägare, en borgenär, eller, i sådana fall som avses under punkten 1, någon annan vars rätt är beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget. Vid handläggningen av ett sådant ärende ska Bolagsverket förelägga bolaget samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig att komma in med ett skriftligt yttrande eller efter- frågade handlingar till verket inom en viss tid. Huvudregeln är att föreläggandet ska delges bolaget. Bolagsverket ska kungöra föreläg- gandet i Post- och Inrikes Tidningar minst en månad före utgången av den utsatta tiden (25 kap. 24 § ABL).

Beslut att utse likvidator fattas av Bolagsverket, utom i de fall en domstol har beslutat om likvidation (25 kap. 28 § ABL). En likvidator entledigas av Bolagsverket om verket har förordnat likvidatorn och denne själv begär att få bli entledigad (25 kap. 29 § ABL).

Bolagsverkets beslut i ärenden om likvidation överklagas till all- män domstol (31 kap. 3 § ABL). Vid handläggningen i tingsrätten av ett överklagande är ärendelagen tillämplig.

184

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

7.1.2.4Ärenden om tvångslikvidation som fortfarande handläggs av allmän domstol

Handläggningen av ett antal ärenden om tvångslikvidation av aktie- bolag har, som ovan angetts, flyttats från allmän domstol till Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket. Det finns emellertid ärenden om tvångslikvidation som fortfarande prövas av tingsrätten i första instans. Vid handläggningen där är ärendelagen tillämplig, men det finns också vissa regler om förfarandet i aktiebolagslagen.

Följande grunder för tvångslikvidation prövas av rätten6

1.Bolaget är likvidationsskyldigt enligt bolagsordningen (25 kap. 12 § ABL)

Frågan prövas efter anmälan av Bolagsverket eller på ansökan av styrelsen, en styrelseledamot, den verkställande direktören eller en aktieägare.

2.Bolaget är likvidationsskyldigt på grund av kapitalbrist.

När det finns skäl att anta att bolagets kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet eller när bolaget vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken visat sig sakna tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen, ska sty- relsen genast upprätta kontrollbalansräkning (25 kap. 13 § ABL). Om kontrollbalansräkningen visar att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, ska styrelsen utfärda kallelse till en bolagsstämma (första kon- trollstämma) som ska pröva om bolaget ska gå i likvidation (25 kap. 15 § ABL). Om kontrollbalansräkningen inte utvisar att det egna kapitalet uppgår till minst det registrerade aktie- kapitalet och stämman inte beslutar att bolaget ska gå i lik- vidation, ska bolagsstämman (andra bolagsstämman) inom åtta månader från den första kontrollstämman på nytt pröva frågan om likvidation (25 kap. 16 § ABL). Allmän domstol ska besluta att bolaget ska gå i likvidation om andra kon- trollstämman inte har hållits i rätt tid, eller kontrollbalans- räkningen inte har granskats av revisorn eller inte utvisar att det egna kapitalet uppgår till minst de registrerade aktie- kapitalet och den andra kontrollstämman inte har beslutat om likvidation (25 kap. 17 § ABL).

6 Tingsrätten prövar även om ett bolag ska gå i likvidation på grund av missbruk av ägarinfly- tande (25 kap. 21 § ABL). Talan väcks genom ansökan om stämning och handläggs inte som ett ärende utan som ett mål.

185

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

Ansökan görs av styrelsen, styrelseledamot, den verkställande direktören, en revisor i bolaget eller en aktieägare.

3.Konkurs

Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Finns det efter konkursens avslutande tillgångar som inte omfattas av konkursen, ska rätten på ansökan av den som berörs be- sluta om likvidation (25 kap. 50 § ABL). Detsamma gäller om talan väcks mot bolaget eller det av annat skäl uppkommer behov av likvidationsåtgärder.

Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ned efter frivillig uppgörelse eller om egendomen i konkursboet åter- ställs till bolaget till följd av att ett ackord har fastställts, ska rätten i samband med att konkursen avslutas besluta att bo- laget ska gå i likvidation (25 kap. 51 § ABL).

När likvidation beslutas av rätten ska samtidigt en eller flera likvida- torer utses (25 kap. 28 § ABL). En likvidator träder i styrelsens och den verkställande direktörens ställe och har i uppdrag att genom- föra likvidationen.

7.1.2.5Närmare om ärenden om likvidation efter avslutad konkurs

Enligt gällande rätt ska ett aktiebolag anses upplöst om konkurs har ägt rum och denna har avslutats utan överskott (25 kap. 50 § ABL). Det innebär att bolaget efter konkursen saknar rättskapacitet och därmed även partshabilitet. Det kan dock efter konkursen uppdagas att det finns tillgångar som inte omfattas av konkursen. Det kan in- träffa flera år efter det att konkursen avslutades och således också flera år efter det att tingsrätten avslutade konkursärendet. I en sådan situation ska allmän domstol på ansökan av den som berörs besluta om likvidation. Bolaget kommer härigenom att kunna rättshandla rörande ifrågavarande egendom och egendomens värde skiftas till aktieägarna. Situationen bär likheter med den som föreligger vid en s.k. överskottskonkurs (25 kap. 51 § ABL). Om ett bolag har för- satts i konkurs och konkursen har avslutats med överskott, ska ju som redan nämnts allmän domstol i samband med att konkursen avslutas besluta att bolaget ska gå i likvidation.

186

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

En annan situation som kan uppstå efter en avslutad s.k. under- skottskonkurs är att talan väcks mot bolaget. Även i ett sådant fall eller om det av annat skäl uppkommer behov av likvidationsåtgärder, ska allmän domstol på ansökan av den som berörs besluta om lik- vidation (25 kap. 50 § ABL).

Ett beslut om likvidation gäller omedelbart.

7.1.2.6Ansökan om entledigande av likvidator

Om en likvidator begär att få avgå och visar skäl till det, ska likvi- datorn entledigas (25 kap. 29 § ABL). En likvidator ska också ent- ledigas om han eller hon inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget.

En likvidator entledigas av domstol eller, om likvidatorn har ut- setts av Bolagsverket och själv begär att få bli entledigad, av Bolags- verket. En ansökan om att domstol ska besluta om entledigande kan göras av Bolagsverket, likvidatorn, en aktieägare eller någon annan vars rätt är beroende av likvidationen.

Den som entledigar en likvidator ska genast utse en ny. Detta gäller dock inte om det finns någon annan likvidator och det inte kan anses nödvändigt att utse en ny likvidator i den entledigades ställe.

7.1.2.7Anmälan om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden

När uppdraget som likvidator har fullgjorts, ska likvidatorn så snart som möjligt lämna slutredovisning för förvaltningen genom en för- valtningsberättelse som avser likvidationen i dess helhet (25 kap. 40 § ABL). Berättelsen ska även innehålla en redogörelse för skiftet. En revisor ska granska berättelsen och därefter lämna en revisions- berättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvida- tionen. När revisionsberättelsen har lämnats till likvidatorn ska han eller hon genast kalla aktieägarna till en bolagsstämma för gransk- ning av slutredovisningen. När likvidatorn har lagt fram slutredo- visningen, är bolaget upplöst (25 kap. 41 § ABL).

En aktieägare som inte inom fem år efter det att slutredovisning- en lades fram på bolagsstämman anmäler sig för att lyfta vad han eller hon fått vid skiftet förlorar sin andel i de skiftade tillgångarna (25 kap. 42 § ABL). Om tillgångarna är av obetydligt värde kan all-

187

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

män domstol på anmälan av likvidatorn besluta att tillgångarna ska tillfalla Allmänna arvsfonden. Detta gäller också om en sådan tillgång framkommer efter bolagets upplösning (25 kap. 44 § tredje stycket ABL). Med obetydligt värde menas att tillgångarna inte kan täcka kostnaden för en fortsatt likvidation eller att det överskjutande vär- det är så lågt att aktieägarna inte kan förväntas fästa något avseende vid det.7 Tillgångarna måste dock ha något värde och får alltså inte utgöra en belastning för Allmänna arvsfonden. Det är tillgångarnas samlade värde som avgör om likvidationen ska fortsätta eller inte och likvidatorns beslut i frågan måste avse samtliga tillgångar. Lik- vidatorn kan alltså inte välja att lämna viss tillgång till Allmänna arvsfonden för att fortsätta likvidationen såvitt gäller övriga till- gångar.

7.1.2.8Ansökan om ersättning av allmänna medel

Frågor om ersättning till likvidatorn regleras inte i aktiebolagslagen. I enlighet med allmänna principer om uppdragsavtal anses en likvi- dator ha rätt till ersättning. Likvidator är härvid att anse som bolagets uppdragstagare. Detta innebär att en likvidator har rätt till skäligt arvode för sitt arbete samt till kompensation för kostnader och ut- lägg och att ersättning enligt huvudregeln ska betalas ur bolagets tillgångar.8 Enligt förordningen (2000:306) om ersättning av allmänna medel till likvidator har dock en likvidator i vissa fall rätt till ersätt- ning av allmänna medel. Likvidatorn kan göra en ansökan om er- sättning hos den domstol som har förordnat likvidatorn.

7.1.3Ärenden om att utse ersättare för styrelseledamot

Ett aktiebolag ska ha en styrelse med en eller flera ledamöter (8 kap. 1 § ABL). Antalet styrelseledamöter eller högsta och lägsta antalet styrelseledamöter ska anges i bolagsordningen. Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter.

Styrelsen ska utses av bolagsstämman. I bolagsordningen får före- skrivas att en eller flera styrelseledamöter ska utses på annat sätt. Det kan vara ändamålsenligt t.ex. i den situationen då en bank eller

7Prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 114 och 115

8Prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 109

188

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

någon annan som bolaget önskar samarbeta med ställer som villkor att den är representerad i bolagets styrelse.

I de fall ny styrelseledamot ska utses av stämman men så inte sker saknas möjlighet för domstol eller myndighet att utse ny styrelse- ledamot. Om det däremot är någon utomstående som, med stöd av bolagsordningen, har att utse ny styrelseledamot kan tingsrätten en- ligt 8 kap. 16 § aktiebolagslagen utse en ersättare. En ansökan härom handläggs enligt ärendelagen och kan göras av styrelseledamot, aktie- ägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda bolaget.

En av rätten utsedd ersättare ska avgå, så snart en ny ledamot har tillsatts i vederbörlig ordning.

7.1.4Ärenden om förordnande av god man vid inlösen av minoritetsaktier

Enligt 22 kap. 1 § aktiebolagslagen har en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett aktiebolag (majoritetsaktie- ägaren) rätt att av de övriga aktieägarna i bolaget lösa in återstående aktier. Den vars aktier kan lösas in har rätt att få sina aktier inlösta av majoritetsaktieägaren. I aktiebolagslagen finns bestämmelser om lösenbeloppets storlek. En tvist om huruvida det finns en rätt eller skyldighet till inlösen eller om lösenbeloppets storlek ska prövas av tre skiljemän (22 kap. 5 § ABL). I fråga om skiljemännen och för- farandet inför dem gäller i huvudsak vad som föreskrivs i lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

Om en majoritetsaktieägare vill lösa in aktier i ett bolag och det inte kan träffas en överenskommelse om detta, ska han eller hon hos bolagets styrelse skriftligen begära att tvisten avgörs av skiljemän och uppge sin skiljeman (22 kap. 6 § ABL). Styrelsen ska genast efter det att den har mottagit en sådan begäran genom kungörelse under- rätta de aktieägare, som lösningsanspråket riktas mot om att inlösen har begärts (22 kap. 7 § ABL). I underrättelsen ska aktieägarna ges tillfälle att senast två veckor från kungörelsen skriftligen uppge sin skiljeman till bolaget. Underrättelsen ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar samt den eller de ortstidningar som styrelsen bestämmer. Underrättelsen ska även sändas med brev till varje aktieägare som lösningsanspråket riktas mot och vars postadress är känd för bolaget. Om inte samtliga i aktieboken införda aktieägare, som lösnings- anspråket riktas mot, inom den tid som anges i underrättelsen har

189

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

uppgett en gemensam skiljeman, ska styrelsen hos Stockholms tings- rätt ansöka om att en god man utses (22 kap. 8 § ABL). En sådan ansökan ska prövas skyndsamt.

Den som utses till god man ska vara lämplig för uppdraget (22 kap. 9 § ABL). Den gode mannens uppgift är att utse en gemensam skiljeman för minoritetsaktieägarna och i tvisten bevaka frånvaran- de aktieägares rätt (22 kap. 10 § ABL). Den gode mannen ska snarast underrätta bolagets styrelse om valet av skiljeman.

7.1.5Aktiebolag – överväganden och förslag

7.1.5.1Uppdelningen av likvidationsärenden mellan allmän domstol och Bolagsverket

Utredningens förslag: Den nuvarande uppdelningen av likvida- tionsärenden mellan allmän domstol och Bolagsverket när det gäller aktiebolag bör i huvudsak bestå. Endast handläggningen av ärenden om likvidation efter avslutad konkurs flyttas från all- män domstol till Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där bolagets sty- relse har sitt säte.

Som framgått har aktiebolagslagens bestämmelser nyligen setts över. Den nya aktiebolagslagen trädde i kraft den 1 januari 2006. Frågan om uppdelning av likvidationsärenden mellan allmän domstol och Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket, har dessutom särskilt varit föremål för överväganden år 2001 i prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m. Vid den översynen ansåg riksdagen att den nuvarande uppdelningen av likvidationsärenden var väl av- vägd och förordade att de ovan angivna tvångslikvidationsgrunderna även i fortsättningen skulle handläggs av allmän domstol. Beträffan- de tvångslikvidation på grund av bestämmelse i bolagsordningen ansågs att sådana likvidationsärenden i och för sig kan vara av enkel beskaffenhet, men att de borde handläggas av allmän domstol efter- som de i grund och botten handlar om tillämpning och tolkning av det civilrättsliga avtal som en bolagsordning kan sägas utgöra. Dess- utom framhölls att dessa ärenden i regel torde vara tvistiga i något avseende. I det fall likvidationsgrunden är kapitalbrist ansågs också

190

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

att sådana ärenden borde handläggas av allmän domstol eftersom olika aktieägare kan ha skilda uppfattningar om bolaget har kapital- brist eller inte, och att situationen därmed påminner om en tvist.9

Utredningen ansluter sig till den bedömning som gjorts i nämnda tidigare lagstiftningsärenden. Utredningen anser därför att det sak- nas skäl att överväga fler förändringar i dessa fall än de som redan genomförts.

Annorlunda förhåller det sig med ärenden om likvidation efter avslutad konkurs. Som utredningen redogjort för ovan ska tings- rätten på ansökan av den som berörs besluta om likvidation om det efter att en konkurs avslutats finns tillgångar som inte omfattas av konkursen.10 En sådan situation kan uppkomma t.ex. om konkurs- boet inte utnyttjat sin rätt att överta aktiebolagets talan i en pågåen- de process. Vinner aktiebolaget processen har konkursboet ingen rätt till det som tillfaller aktiebolaget på grund av processen (3 kap. 9 § konkurslagen [1987:672]). Bestämmelsen om att ett likvidations- förfarande ska inledas av allmän domstol i en sådan situation infördes i samband med översynen av likvidationsbestämmelserna år 2001/02 (se prop. 2000/01:150 s. 62). I förarbetena berördes emellertid inte frågan om det var lämpligt att Bolagsverket även handlade detta likvidationsärende. Frågan berördes inte heller i förarbetena till den nya aktiebolagslagen. I samband med att den nya aktiebolagslagen trädde i kraft infördes dock bestämmelsen om att allmän domstol ska inleda ett likvidationsförfarande om talan väcks mot bolaget eller om det av annat skäl uppkommer behov av likvidationsåtgärd.11 I för- arbetena angavs inte något skäl till varför just allmän domstol till- delades denna nya uppgift.

Efter en konkurs saknar aktiebolaget rättskapacitet. Syftet med en ansökan om likvidation efter avslutad konkurs är att ge aktie- bolaget rättskapacitet och därigenom möjlighet att rättshandla. Det kan avse rättshandlingar avseende egendom som tillhör bolaget eller möjligheten att vara part i en domstolsprocess. I ärendet är det så- ledes inte fråga om att avgöra tvister mellan olika intressenter. Det är i stället närmast fråga om att konstatera förekomsten av vissa fakta, t.ex. att det finns egendom som inte ingår i konkursboet eller att talan har väckts mot bolaget. Det torde dessutom sällan finnas be- hov av muntlig förhandling vid handläggningen av ärendet. Enligt

9Prop. 1993/94:43 Om överflyttning av vissa likvidationsärenden från tingsrätt till Patent- och registreringsverket, s. 12

10Angående vilken egendom som ingår i ett konkursbo, se 3 kap. 3 § konkurslagen (1987:672).

11Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 886

191

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

utredningens mening är ett sådant ärende av den karaktären att det är lämpligt att handläggningen flyttas från allmän domstol till Bolags- verket.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att den nuvarande upp- delningen av likvidationsärenden mellan allmän domstol och Bolags- verket i huvudsak ska bestå. Endast handläggningen av ärenden om likvidation efter avslutad konkurs föreslås flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut i angivna ärenden bör kunna överklagas på samma sätt som de beslut verket fattar enligt den nuvarande ord- ningen, dvs. till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte (jfr 31 kap. 3 § ABL).

7.1.5.2En ansökan om entledigande av likvidator bör göras hos Bolagsverket

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om entledig- ande av likvidator för aktiebolag flyttas från allmän domstol till Bolagsverket. Förslaget innebär att Bolagsverket får ensam be- hörighet att besluta om byte av likvidator.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där bolagets sty- relse har sitt säte.

Om en likvidator själv ansöker om att bli entledigad, ska i dag an- sökan prövas av den instans som har förordnat honom eller henne. Om frågan om entledigande i stället initieras av någon annan ska an- sökan prövas av allmän domstol, oavsett om det är Bolagsverket eller allmän domstol som har förordnat likvidatorn. I tidigare lagstift- ningsärende har bedömningen gjorts att denna uppdelning mellan allmän domstol och Bolagsverket bör bestå.12

Enligt utredningens mening finns det emellertid anledning att överväga om inte Bolagsverket skulle kunna överta tingsrättens hand- läggning av dessa ärenden. Det kan i och för sig tyckas naturligt att den myndighet som har förordnat en likvidator också prövar frågan om entledigande av denne. En sådan utgångspunkt framstår dock inte som ändamålsenlig i arbetet med att renodla domstolarnas verksamhet. I de fall likvidatorn själv ansöker om att bli entledigad

12 Prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 60

192

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

finns det inget som hindrar att ärendet handläggs av en förvaltnings- myndighet. Det är ett rutinärende som avser rättsvård. I de fall an- sökan om entledigande görs av någon annan än likvidatorn själv kan det i och för sig vara fråga om motsättningar mellan olika aktie- ägare eller mellan likvidatorn och vissa aktieägare. Men även sådana ärenden kan inte sägas vara en typisk domstolsuppgift. Det är en fråga om att bedöma en persons lämplighet att inneha ett visst för- troendeuppdrag. En sådan bedömning kan göras minst lika bra av en förvaltningsmyndighet som av en domstol. Det bör tilläggas att en motsvarande ordning gäller i fråga om byte av god man och för- valtare enligt föräldrabalken (11 kap. 19 § FB, se avsnitt 11.3.4).

Utredningen föreslår således att handläggningen av ärenden om entledigande av likvidator ska flyttas från allmän domstol till Bolags- verket. Förslaget innebär att Bolagsverket ges ensam behörighet att besluta om entledigande av likvidator och att samtidigt utse ny så- dan, dvs. byte av likvidator.

Bolagsverkets beslut bör kunna överklagas på samma sätt som de beslut verket fattar enligt den nuvarande ordningen, dvs. till tings- rätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte (jfr 31 kap. 3 § ABL).

7.1.5.3Anmälan om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

Om tillgångarna i ett aktiebolag i likvidation är av obetydligt värde kan tingsrätten på anmälan av likvidatorn besluta att tillgångarna ska tillfalla Allmänna arvsfonden. Innan likvidatorn kan göra en så- dan anmälan ska en auktoriserad revisor ha granskat förvaltnings- berättelsen och räkenskapshandlingarna. Revisorn ska dessutom ha lämnat en revisionsberättelse. Till stöd för sin bedömning av om den tillgång som anmälan avser kan anses vara av ringa värde, har tingsrätten således en grundlig utredning. Det torde sällan bli fråga

193

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

om några kvalificerade rättsliga överväganden. Härtill kommer att dessa ärenden sällan torde vara tvistiga. Enligt utredningens mening är ärendets karaktär sådan att det inte nödvändigtvis i första hand behöver handläggas av domstol. Dessutom är denna typ av ärende ovanlig, varför det ur effektivitetssynpunkt vore till fördel för han- teringen om den kan koncentreras till en myndighet. Som framhållits tidigare har Bolagsverket bred erfarenhet av aktiebolagsrätt i all- mänhet. Utredningen föreslår därför att handläggningen av ärenden om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut bör kunna överklagas. Frågan är då vilket domstolsslag som bör överpröva verkets beslut. Utredningens ut- gångspunkt är att valet av domstolsslag i första hand får styras av ärendets karaktär (se avsnitt 2.7). Ärende om att en tillgång av ringa värda ska tillfalla Allmänna arvsfonden är till sin karaktär sådan att det kan sägas tillhöra både de allmänna domstolarnas och förvalt- ningsdomstolarnas verksamhetsområde. Frågor om likvidation tillhör emellertid de allmänna domstolarnas rättsområde. Enligt utredningen mening är det ur effektivitetssynpunkt en fördel att ett ärende med anknytning till ett visst rättsområde överprövas av den domstol som i allmänhet hanterar frågor som hör till det rättsområdet. Utred- ningen föreslår därför att beslut av Bolagsverket i ärenden om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden ska kunna överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

7.1.5.4Likvidator bör ansöka om ersättning av allmänna medel hos Bolagsverket

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om ersätt- ning av allmänna medel till likvidator, som har förordnats av all- män domstol, flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

I aktiebolagslagen (2005:551) införs en bestämmelse om att likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte uppdraget kan betalas på annat sätt.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän dom- stol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

194

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

En likvidator anses i enlighet med allmänna principer om uppdrags- avtal ha rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg i anledning av uppdraget. Ersättningen ska i första hand tas från bo- lagets tillgångar. I vissa fall har dock likvidatorn rätt till ersättning av allmänna medel, t.ex. om bolaget i likvidation har försatts i kon- kurs. Ersättning för den tidsåtgång som bedöms rimlig beslutas med utgångspunkt i den av regeringen fastställda s.k. timkostnadsnormen.

Enligt förordningen (2000:306) om ersättning av allmänna medel till likvidator ska – på ansökan – den domstol som förordnat lik- vidatorn besluta om ersättning. I de fall Bolagsverket har förordnat likvidatorn är det verket som ska besluta om ersättning. Bolags- verkets behörighet att besluta om ersättning får anses framgå av verkets regleringsbrev och av 3 § andra stycket förordningen (2004:368) med instruktion för Bolagsverket. I förordningen anges att verket prövar frågor om ersättning till likvidatorer. Någon ut- trycklig bestämmelse om att en likvidator som har förordnats av Bolagsverket ska ansöka om ersättning hos verket finns inte.

I dag är handläggningen av ärenden om ersättning till likvidatorer alltså uppdelad mellan allmän domstol och Bolagsverket. Uppdel- ningen är endast beroende av vilken myndighet som har förordnat likvidatorn. Detta framstår inte som ändamålsenligt. I ärende om ersättning av allmänna medel är det dessutom inte fråga om en intressekonflikt mellan två parter. Det förekommer vidare i princip aldrig muntliga inslag vid handläggningen. Ärendet har således den typiska karaktären av frivillig rättsvård som i fortsättningen inte bör handläggas av domstol.

Bolagsverket har kompetens och erfarenhet av att handlägga ersättningsärenden. Det är dessutom fråga om ett begränsat antal ärenden varje år, varför det vore till fördel för rättstillämpningen om ärendena kunde handläggas centralt. Enligt utredningens mening bör handläggningen av ärenden om ersättning till likvidator koncentreras till Bolagsverket. Utredningen föreslår således att handläggningen av ärenden om ersättning av allmänna medel till likvidator, som har förordnats av allmän domstol, flyttas från allmän domstol till Bolags- verket.

Bolagsverkets handläggning av ersättningsärenden regleras av för- valtningslagen, vilket även kommer att bli fallet för de ärenden som utredningen föreslår ska flyttas till verket. Det innebär att verkets beslut i ersättningsfrågor enligt 22 a § FL kommer att få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Frågan är då om det är lämpligt att

195

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

överprövning sker vid sådan domstol eller om det är lämpligare att överprövningen ske vid allmän domstol.

Ersättningsärenden tillhör i sig både förvaltningsdomstolarnas och de allmänna domstolarnas verksamhetsområde. Frågor om likvida- tion tillhör dock de allmänna domstolarnas rättsområde. Som ut- redningen tagit ställning för tidigare är det att föredra att ett ärende med anknytning till ett visst rättsområde överprövas av den domstol som i allmänhet hanterar frågor som hör till det rättsområdet. Ut- redningen föreslår därför att ett beslut av Bolagsverket om ersättning av allmänna medel till likvidator ska överklagas till allmän domstol.

Nästa fråga blir då hur forumregeln för överklagande bör ut- formas. Enligt den nuvarande ordningen överklagas Bolagsverkets beslut i andra frågor som rör likvidation till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte (31 kap. 3 § ABL). Utredningen anser att det ligger ett värde i att motsvarande ordning gäller för överklaganden av ersättningsbeslut. En sådan ordning innebär näm- ligen att enhetliga regler kommer att gälla för alla överklagade beslut i frågor som rör eller har anknytning till likvidation. Således föreslår utredningen att ett beslut av Bolagsverket om ersättning av all- männa medel till likvidator ska överklagas till tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

Som framgått ovan regleras frågan om ersättning till likvidator inte i lag. Om ett beslut av en förvaltningsmyndighet ska kunna över- klagas hos en domstol, ska i lag tas in föreskrifter om detta (11 kap. 4 § RF). Sådana bestämmelser får alltså inte tas in i förordning. Det finns visserligen, som ovan angetts, en allmän bestämmelse i 22 a § FL om att ett beslut av förvaltningsmyndighet får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Utredningens förslag är emellertid att beslutet ska överklagas till allmän domstol. Det måste därför införas en särskild föreskrift i aktiebolagslagen om att ersättningsbeslut ska överklagas till tingsrätten. Enligt utredningens mening bör det för tydlighetens skull samtidigt införas en bestämmelse i aktiebolags- lagen om att en likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte ersättningen kan betalas på annat sätt.

196

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

7.1.5.5En ansökan om att utse ersättare för styrelseledamot bör göras hos Bolagsverket

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om att utse ersättare för styrelseledamot flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän dom- stol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

Om en styrelseledamot som enligt bolagsordningen ska utses på annat sätt än genom val av bolagsstämman inte har utsetts, ska tings- rätten enligt den nu gällande ordningen på ansökan utse en ersättare. Handläggningen vid tingsrätten av ett sådant ärende är av enkelt slag. Det handlar visserligen om att tolka det civilrättsliga avtal som en bolagsordning kan sägas utgöra, men i denna situation torde det sällan bli fråga om några större tolkningsproblem eller kvalificerade rättsliga överväganden. Handläggningen vid tingsrätten är skriftlig och går i stort sett ut på att kontrollera förekomsten av vissa fak- tiska förhållanden och i allmänhet råder inte tvist i något avseende. Enligt utredningens mening är ärendets karaktär sådan att en över- flyttning från tingsrätten till en förvaltningsmyndighet är välmoti- verad.

Bolagsverket har bred erfarenhet av aktiebolagsrätt i allmänhet. Dessutom handlägger verket ett stort antal likvidationsärenden. Ut- redningen anser därför att Bolagsverket bör överta tingsrättens upp- gift att utse ersättare för styrelseledamot.

I linje med utredningens tidigare ställningstaganden och förslag bör Bolagsverkets beslut kunna överklagas till allmän domstol. Be- hörig domstol att pröva ett överklagande bör vara tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

197

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

7.1.5.6En ansökan om förordnande av god man vid inlösen av minoritetsaktier bör göras hos Bolagsverket

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om förord- nande av god man vid inlösen av minoritetsaktier flyttas från Stockholms tingsrätt till Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara Stockholms tingsrätt.

Som utredningen redogjort för ovan finns det i aktiebolagslagen bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier. En aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett aktiebolag (majori- tetsaktieägaren) har rätt att av de övriga aktieägarna i bolaget lösa in återstående aktier. Om parterna inte kan träffa en överenskom- melse om t.ex. lösenbeloppets storlek ska tvisten avgörs av skilje- män. Vid valet av skiljemän ska aktiebolagets styrelse bereda samt- liga i aktieboken införda minoritetsaktieägare tillfälle att inom viss tid uppge sin skiljeman till bolaget. Om aktieägarna inte kan kom- ma överens om en gemensam skiljeman ska styrelsen ansöka hos Stockholms tingsrätt om att en god man utses (22 kap. 8 § ABL). Den gode mannens uppgift är bl.a. att utse en gemensam skiljeman för minoritetsaktieägarna.

I ärenden om förordande av god man vid inlösen av minoritets- aktier är det inte någon kvalificerad rättslig prövning som rätten ska göra. Ett beslut om förordnande av god man saknar dessutom inslag av tvistlösning. Det är i stället fråga om att bedöma en persons lämplighet att inneha ett visst uppdrag. Ärendets karaktär är sådan att det är lämpligt att handläggningen flyttas till en förvaltnings- myndighet. Bolagsverket hanterar många bolagsrättsliga frågor och framstår som en naturlig mottagare av ärendet. Härigenom uppnås även en samlad reglering av ärendena. Utredningen föreslår därför att handläggningen av ärenden om förordnande av god man vid in- lösen av minoritetsaktier ska flyttas från Stockholms tingsrätt till Bolagsverket.

Härefter uppkommer frågan vilken domstol som bör ges behörig- het att överpröva Bolagsverkets beslut. Enligt den nuvarande ord- ningen är Stockholms tingsrätt ensam behörig att i första instans handlägga ärenden om förordnande av god man. Den forumregel in- fördes i samband med att den nya aktiebolagslagen trädde i kraft den 1 januari 2006. Tidigare var behörig domstol tingsrätten i den ort

198

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

där styrelsen hade sitt säte (14 kap. 32 § i 1975 års aktiebolagsslag). Reformen att frågor om förordnande av god man alltid ska prövas av Stockholms tingsrätt infördes för att förbättra förutsättningarna för en snabb och effektiv hantering.13 Av samma skäl bör överpröv- ningen av Bolagsverkets beslut koncentreras till Stockholms tingsrätt. Utredningen föreslår således att Stockholms tingsrätt får exklusiv behörighet att överpröva Bolagsverkets beslut i ärenden om för- ordnande av god man vid inlösen av minoritetsaktier.

7.2Ekonomiska föreningar

7.2.1Kort om ekonomiska föreningar

Syftet med en ekonomisk förening är att främja medlemmarnas eko- nomiska intressen. En ekonomisk förening registreras hos Bolags- verket. I och med registreringen blir föreningen en juridisk person. Bestämmelser om ekonomiska föreningar finns i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (LEF). Dessutom finns bestämmelser om särskilda slag av ekonomiska föreningar i bostadsrättslagen (1991:614), lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt och lagen (1975:471) om sambruksföreningar.

7.2.2Ärenden om likvidation av ekonomiska föreningar

7.2.2.1Allmänt om likvidation

I vissa situationer kan eller ska en ekonomisk förening upplösas genom likvidation. Likvidationen innebär att föreningen upplöses genom försäljning av tillgångarna, betalning av skulderna och ut- skiftning av överskottet till föreningsmedlemmarna och förlags- andelsinnehavarna.14

Likvidation är antingen frivillig eller sådan som ska ske enligt föreskrift i LEF (tvångslikvidation).

Frivillig likvidation kan när som helst beslutas av föreningsstäm- man (11 kap. 1 § LEF). Beslutet ska genast anmälas till Bolagsverket, som utan dröjsmål ska utse en eller flera likvidatorer (11 kap. 6 b § andra stycket 2 LEF).

13Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 460

14En förlagsandelsinnehavare är någon som utan att vara medlem i föreningen har tillskjutit medel till föreningen (se 5 kap. 1 § LEF).

199

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

Ett beslut om tvångslikvidation fattas av rätten eller Bolags- verket.

Likvidationsbestämmelserna i LEF är även tillämpliga på bostads- rättsföreningar, kooperativa hyresrättsföreningar och sambruks- föreningar.

7.2.2.2Genomförda reformer

I förarbetena till reformerna om överflyttning av vissa likvidations- ärenden beträffande aktiebolag behandlades även frågan huruvida ärenden om likvidation av ekonomiska föreningar, bostadsrätts- föreningar och sambruksföreningar borde flyttas till Patent- och registreringsverket. Vid tiden för den första reformen år 1993 hade emellertid Patent- och registreringsverket ännu inte helt tagit över registreringsansvaret för föreningarna. Med hänsyn till att vissa av de ärenden om likvidation av föreningar som tingsrätten handlade hade nära anknytning till föreningsregistret avvaktade man med att flytta över dessa ärenden tills verket helt hade tagit över ansvaret för föreningsregistret. Handläggningen av vissa ärenden om likvidation av ekonomiska föreningar flyttades därför till Patent- och registre- ringsverket först år 2004.

De riktlinjer som slogs fast för uppdelningen av likvidations- ärenden mellan domstol och Patent- och registreringsverket på aktie- bolagsrättens område var vägledande för de reformer som genom- fördes beträffande ekonomiska föreningar. I förarbetena angavs följande.15

… om det är fråga om att avgöra tvister mellan olika intressenter, bör ärendena handläggas i domstol. Om det å andra sidan närmast är fråga om att konstatera förekomsten av faktiska förhållanden, bör saken hand- läggas av Patent- och registreringsverket. Även behovet av muntlig handläggning bör beaktas. Om det krävs inslag av muntlighet, är det ett skäl att behålla domstolsprövning (se prop. 1993/94:43 s. 11).

15 Prop. 2002/03:147 Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket, s. 25

200

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

7.2.2.3Ärenden om tvångslikvidation som handläggs av Bolagsverket efter genomförda reformer

Beslut om tvångslikvidation fattas av rätten eller Bolagsverket. Efter genomförda reformer beslutar verket att en förening ska gå i likvida- tion i de fall föreningen till verket inte har anmält behörig styrelse, verkställande direktör eller särskild delgivningsmottagare (11 kap. 4 a § LEF).

I ett ärende om likvidation ska Bolagsverket förelägga föreningen samt föreningsmedlemmar och borgenärer som vill yttra sig i ären- det att komma in med ett skriftligt yttrande eller efterfrågade hand- lingar till myndigheten inom en viss tid. Huvudregeln är att före- läggandet ska delges föreningen. Bolagsverket ska låta kungöra före- läggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före utgången av den utsatta tiden (11 kap. 6 § LEF).

Beslut att utse likvidator fattas av Bolagsverket, utom i de fall en domstol har beslutat om likvidation (11 kap. 6 b § LEF). En likvi- dator entledigas av Bolagsverket om verket har förordnat likvidatorn och denne själv begär att få bli entledigad (11 kap. 6 c § LEF).

Bolagsverkets beslut i ärenden om likvidation överklagas till tings- rätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte (15 kap. 7 § LEF). Vid handläggningen i tingsrätten av ett överklagande är ärendelagen tillämplig.

7.2.2.4Ärenden om tvångslikvidation som fortfarande handläggs av allmän domstol

Som ovan angetts beslutar Bolagsverket numera att en ekonomisk förening ska gå i likvidation i de situationer föreningen till verket inte har anmält behörig styrelse, verkställande direktör eller särskild del- givningsmottagare. I övriga situationer som anges i föreningslagen beslutar tingsrätten om likvidation. Vid handläggningen i tingsrätten är ärendelagen tillämplig.

Följande grunder för tvångslikvidation prövas av allmän domstol.

1.För lågt antal medlemmar (11 kap. 3 § LEF).

Har antalet medlemmar gått ned under det lägsta antal som föreskrivs i 2 kap. 1 § LEF (minst tre stycken), ska styrelsen snarast möjligt till stämman hänskjuta frågan om föreningen ska gå i likvidation. Om antalet medlemmar inte ökar inom viss tid eller stämman beslutar att föreningen ska gå i likvida-

201

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

tion, ska styrelsen ansöka hos rätten om att föreningen ska försättas i likvidation. Sådan ansökan kan göras även av sty- relseledamot, verkställande direktör, revisor, föreningsmed- lem eller innehavare av förlagsandel.

2.Likvidationsskyldighet föreligger enligt stadgarna (11 kap. 4 § LEF).

Stadgarna kan ibland innehålla någon bestämmelse om lik- vidationsskyldighet, t.ex. att föreningen ska gå i likvidation vid en viss tidpunkt eller när en viss händelse inträffar.

3.Konkurs (11 kap. 19 § LEF).

Om det efter konkursens avslutande finns tillgångar som inte omfattas av konkursen ska rätten, på ansökan av den som berörs, besluta om likvidation (11 kap. 19 § första stycket LEF).

Om en konkurs avslutats med överskott eller läggs ned efter frivillig uppgörelse eller om egendomen i konkursboet åter- ställs till föreningen till följd av att ackord har fastställts, ska rätten i samband med att konkursen avslutas besluta att för- eningen ska gå i likvidation. Föreningen upplöses automatiskt endast om konkursen avslutas utan överskott (11 kap. 19 § första stycket LEF).

4.Verksamheten bedrivs på inte avsett vis (11 kap. 4 § 2 LEF).

Föreningen ska gå i likvidation om verksamheten bedrivs på ett sätt som uppenbarligen inte motsvarar de förutsättningar under vilka registrering skett. Avsikten med bestämmelsen är att upprätthålla gränsen mellan aktiebolag och ekonomisk förening. Beslut om likvidation får dock inte fattas enbart på den grunden att stadgarna anses olämpliga eller oriktigt av- fattade. För ett ingripande fordras att föreningens verksamhet bedrivs på ett sådant sätt att föreningen uppenbarligen inte borde ha registrerats.

5.Föreningen är en s.k. medlemsfrämjande förening (1 kap. 1 § tredje stycket LEF) och dess tillgångar enligt balansräkningen för när- mast föregående räkenskapsår till övervägande del består av annat än andelar i den eller de andra ekonomiska föreningarna (11 kap. 4 § 3 LEF).

202

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

7.2.2.5Ansökan om entledigande av likvidator

Om en likvidator begär att få avgå och visar skäl till det, ska lik- vidatorn entledigas (11 kap. 6 c § LEF). En likvidator ska också ent- ledigas om han eller hon inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget.

En likvidator entledigas av domstol, eller om likvidatorn har ut- setts av Bolagsverket och själv begär att få bli entledigad, av Bolags- verket. En ansökan om att domstol ska besluta om entledigande kan göras av Bolagsverket, likvidatorn, en föreningsmedlem eller någon annan vars rätt är beroende av likvidationen.

Motsvarande bestämmelser gäller för likvidator enligt aktiebolags- lagen (se avsnitt 7.1.2.6).

7.2.2.6Anmälan om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden

När likvidatorn har fullgjort sitt uppdrag, ska han eller hon så snart det kan ske avge en slutredovisning för sin förvaltning genom en förvaltningsberättelse som avser likvidationen i dess helhet (11 kap. 14 § LEF). Berättelsen ska även innehålla en redogörelse för skiftet. Till berättelsen ska fogas redovisningshandlingar för hela likvida- tionstiden. Berättelsen och redovisningshandlingarna ska avlämnas till en revisor. Denne ska inom en månad därefter avge en revisions- berättelse över slutredovisningen och förvaltningen under likvida- tionen. När likvidatorn har lagt fram slutredovisningen, är föreningen upplöst (11 kap. 15 § LEF).

De föreningsmedlemmar eller innehavare av förlagsandelar som vill klandra skiftet ska väcka talan mot föreningen senast tre måna- der efter det att slutredovisning lades fram på föreningsstämman (11 kap. 13 § LEF). Om en medlem eller innehavare av en förlags- andel inte inom fem år efter det att slutredovisning lades fram på föreningsstämman har anmält sig för att lyfta vad han eller hon er- hållit vid skiftet, har denne förlorat sin rätt till detta. Om medlen är ringa i förhållande till de skiftade tillgångarna, kan rätten på anmälan

203

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

av likvidatorn förordna att medlen ska tillfalla Allmänna arvsfonden. I annat fall ska likvidationen fortsätta.

Motsvarande bestämmelser gäller för slutredovisning och skifte enligt aktiebolagslagen (jfr avsnitt 7.1.2.7).

7.2.2.7Ersättning till likvidator

Frågor om ersättning till likvidatorn regleras inte i föreningslagen. En likvidator anses dock, som redan nämnts, i enlighet med allmänna principer om uppdragsavtal ha rätt till ersättning för arbete och utlägg (se avsnitt 7.1.2.8). Ersättningen ska betalas ur den ekonomiska för- eningens tillgångar. I förordningen (2000:306) om ersättning av all- männa medel till likvidator finns bestämmelser om att en likvidator i vissa fall har rätt till ersättning av allmänna medel. Rätten till er- sättning enligt den förordningen gäller emellertid endast likvidator för aktiebolag. Det saknas bestämmelser om ersättning av allmänna medel till likvidator för ekonomisk förening.

7.2.3Ekonomiska föreningar – överväganden och förslag

7.2.3.1Uppdelningen av likvidationsärenden mellan allmän domstol och Bolagsverket

Utredningens förslag: Den nuvarande uppdelningen av likvida- tionsärenden mellan allmän domstol och Bolagsverket när det gäller ekonomiska föreningar bör i huvudsak bestå. Endast hand- läggningen av ärenden om likvidation efter avslutad konkurs flyttas från allmän domstol till Bolagsverket. I anslutning härtill införs en bestämmelse i lagen (1987:667) om ekonomiska för- eningar om möjlighet för Bolagsverket att besluta om likvidation efter avslutad konkurs om talan väcks mot föreningen eller det av annat skäl uppkommer behov av likvidationsåtgärd.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte.

204

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

I samband med att handläggningen av vissa ärenden om likvidation av ekonomiska föreningar flyttades över till Patent- och registrerings- verket tog riksdagen ställning till att de ovan angivna likvidations- grunderna även i fortsättningen borde prövas av allmän domstol.16

Riksdagen ansåg sålunda att allmän domstol även i framtiden borde besluta att en förening ska gå i likvidation om antalet förenings- medlemmar går ned under tre. I denna situation ansågs det kunna vara tvist mellan sökanden och föreningen om det faktiska antalet medlemmar. Vidare ansågs det att allmän domstol borde pröva om en förening ska gå i likvidation därför att likvidationsskyldighet före- ligger enligt stadgarna. I denna situation menade man att det var fråga om att tolka och tillämpa det civilrättsliga avtal som stadgarna kan sägas utgöra. Dessutom ansågs det att dessa ärenden som regel torde var tvistiga i något avseende. Slutligen slogs fast att allmän domstol borde pröva om likvidationsskyldighet föreligger då fråga uppkommit om att föreningens verksamhet drivs på ett sätt som inte motsvarar de förutsättningar under vilken registrering skett eller där- för att föreningen är en s.k. medlemsfrämjande förening och dess till- gångar enligt balansräkningen för närmast föregående räkenskaps- år till övervägande del består av annat än andelar i den eller de andra ekonomiska föreningarna. Dessa ärenden ansågs som regel vara tvistiga. Det framhölls också att det kunde bli tal om att åberopa omfattande utredning i dessa ärenden.

Utredningen gör ingen annan bedömning än den som gjorts i det tidigare lagstiftningsärendet. Utredningen anser därför att det för närvarande i dessa delar inte finns skäl att överväga fler föränd- ringar än de som redan genomförts.

Däremot anser utredningen att handläggningen av ärenden om likvidation efter avslutad konkurs bör flyttas från allmän domstol till Bolagsverket. I denna del hänvisar utredningen till de skäl som anförts i fråga om motsvarande ärenden beträffande aktiebolag (se avsnitt 7.1.5.1).

Som framgått ska – vad gäller aktiebolag – beslut om likvidation fattas inte bara om det efter konkursens avslutande finns tillgångar utan även om talan väcks mot bolaget eller det av annat skäl upp- kommer behov av likvidationsåtgärd (se 25 kap. 50 ABL). Bestäm- melsen härom infördes i samband med att den nya aktiebolagslagen trädde i kraft i syfte att ge upplösta konkursbolag möjlighet att rätt- handla i nämnda situationer.17 Ekonomiska föreningar som är upp-

16Prop. 2002/03:147 Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket, s. 25

17Se prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 886

205

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

lösta genom konkurs har samma behov av att rättshandla. Det bör därför i föreningslagen införas en motsvarande bestämmelse.

Bolagsverkets beslut bör kunna överklagas på motsvarande sätt som gäller för de beslut verket fattar enligt den nuvarande ordningen, dvs. till tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte (jfr 15 kap. 7 § LEF).

7.2.3.2En ansökan om entledigande av likvidator bör göras hos Bolagsverket

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om entledi- gande av likvidator för ekonomisk förening flyttas från allmän domstol till Bolagsverket. Förslaget innebär att Bolagsverket får ensam behörighet att besluta om byte av likvidator.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte.

I samband med reformerna 2004 beträffande ekonomiska föreningar behandlades även frågan om handläggningen av en ansökan om ent- ledigande av likvidator, som initieras av någon annan än likvidatorn själv, borde flyttas till Bolagsverket. Slutsatsen blev att ansökan borde prövas av domstol, oavsett vem som har förordnat likvidatorn. En hänvisning gjordes till motiven bakom aktiebolagslagens bestäm- melser om entledigande av likvidator.18

När det gäller detta ärende gör utredningen samma bedömning som i fråga om entledigande av likvidator för aktiebolag (se av- snitt 7.1.5.2). Utredningen föreslår därför att handläggningen av ärenden om entledigande av likvidator för ekonomiska föreningar ska flyttas från allmän domstol till Bolagsverket. På motsvarande sätt som för aktiebolag innebär förslaget att Bolagsverket ges ensam behörighet att besluta om entledigande av likvidator och att sam- tidigt utse ny sådan, dvs. byte av likvidator.

Bolagsverkets beslut bör även i detta falla kunna överklagas på motsvarande sätt som gäller för de beslut verket fattar enligt den nuvarande ordningen, dvs. till tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte (jfr 15 kap. 7 § LEF).

18 Prop. 2002/03:147 Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket, s. 30 och prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 60

206

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

7.2.3.3Anmälan om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om att en tillgång av ringa värde i en ekonomisk förening i likvidation ska tillfalla Allmänna arvsfonden flyttas från allmän domstol till Bolags- verket.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte.

Om tillgångarna i en ekonomisk förening i likvidation är av obetyd- ligt värde kan tingsrätten på anmälan av likvidatorn besluta att till- gångarna ska tillfalla Allmänna arvsfonden. Motsvarande bestäm- melse finns i aktiebolagslagen.

Också när det gäller detta ärende gör utredningen samma bedöm- ning som i fråga om aktiebolag (se avsnitt 7.1.5.3). Utredningen föreslår därför att handläggningen flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut bör också i detta fall kunna överklagas till tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte (jfr 15 kap. 7 LEF).

7.2.3.4Ersättning till likvidator

Utredningens förslag: I lagen (1987:667) om ekonomiska för- eningar införs en bestämmelse om att likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte uppdraget kan betalas på annat sätt.

En ansökan om ersättning av allmänna medel till likvidator ska prövas av Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte.

207

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

eningens tillgångar. Det saknas emellertid uttryckliga bestämmelser om att likvidator har rätt till ersättning av allmänna medel om för- eningen saknar tillgångar till att betala uppdraget. Av Bolagsverkets regleringsbrev och instruktion får visserligen anses framgå att verket är behörigt att besluta om ersättning till likvidator. Det bör dock på samma sätt som föreslagits i fråga om aktiebolagslagen införas en uttrycklig bestämmelse i föreningslagen om att likvidator har rätt till ersättning av allmänna medel, om uppdraget inte kan betalas på annat sätt (se avsnitt 7.1.5.4). En ansökan om sådan ersättning bör prövas av Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut bör, av samma skäl som angetts för mot- svarande beslut beträffande aktiebolag, överklagas till tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte.

7.3Handelsbolag och enkla bolag m.m.

7.3.1Kort om handelsbolag och enkla bolag

Ett handelsbolag föreligger, om två eller flera har avtalat att gemen- samt utöva näringsverksamhet i bolag och bolaget har förts in i handelsregistret. Ett kommanditbolag är ett handelsbolag i vilket en eller flera bolagsmän har förbehållit sig att inte svara för bolagets förbindelser med mera än han eller hon har satt in eller åtagit sig att sätta in i bolaget. Ett enkelt bolag föreligger, om två eller flera har avtalat att utöva verksamhet i bolag utan att det är ett handelsbolag. Ett handelsbolag, men inte ett enkelt bolag, kan förvärva rättigheter och skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myn- digheter. Bestämmelser om handelsbolag och enkla bolag finns i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag (handelsbolags- lagen).

7.3.2Ärenden om att förordna likvidator för handelsbolag och enkla bolag

Handelsbolag och enkla bolag ska i vissa situationer gå i likvidation. En sådan situation är om bolagsavtalet har slutits på obestämd tid och en bolagsman säger upp avtalet. En annan sådan situation är om en bolagsman väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt bolags-

208

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

avtalet och någon annan bolagsman begär att bolaget ska gå i likvi- dation.

En domstol kan inte besluta att ett handelsbolag eller enkelt bolag ska gå i likvidation. Det är endast en bolagsman som kan fatta ett sådant beslut. Om ett bolag har gått i likvidation, kan domstolen dock på ansökan av en bolagsman förordna att likvidationen ska verkställas av en eller flera likvidatorer som domstolen utser (2 kap. 37 § och 4 kap. 7 § andra stycket handelsbolagslagen). En förutsätt- ning för att en domstol ska få utse likvidator är att det är sannolikt att likvidationen oskäligt uppehålls eller annars utförs på ett sådant sätt att en bolagsmans rätt därigenom äventyras. En likvidator kan när som helst entledigas av rätten (2 kap. 38 § andra stycket handels- bolagslagen).

Under en likvidation ska alla förvaltningsåtgärder vidtas av bolags- männen i förening, om inte något annat har avtalats eller särskild likvidator har förordnats. När bolaget har gått i likvidation, ska bo- lagets egendom i den mån det behövs för likvidationen så snart det kan ske förvandlas till pengar genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt. Bolagets rörelse får fortsättas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda ska få skälig tid för att skaffa ny anställning. Om inte något annat har avtalats mellan bolagsmännen, får tillgångarna inte skiftas innan alla kända skulder har blivit betalda eller behövliga medel har avsatts för sådan betalning.

7.3.3Kort om europeiska ekonomiska intressegrupperingar

Bestämmelser om europeiska ekonomiska intressegrupperingar finns i rådets förordning (EEG) nr 2137/85 av den 25 juli 1985 om euro- peiska ekonomiska intressegrupperingar (EEIG). I lagen (1994:1927) om europeiska ekonomiska intressegrupperingar (LEEIG) finns be- stämmelser som kompletterar rådets förordning.19

En europeisk ekonomisk intressegruppering (intressegruppering) kan närmast liknas vid ett handelsbolag som verkar över nations- gränserna. En intressegruppering kännetecknas nämligen av att den inte behöver ha något eget kapital och av att medlemmarna är obe- gränsat solidariskt ansvariga för intressegrupperingens skulder. Dessa egenskaper har en intressegruppering gemensamt med ett svenskt handelsbolag. Medlemmarna ska vara minst två fysiska eller juridiska

19 Prop. 1994/95:68 Europeiska Ekonomiska Intressegrupperingar (EEIG)

209

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

personer som själva i olika medlemsländer bedriver ekonomisk verk- samhet. Det är inte associationens utan medlemmarnas ekonomiska verksamhet som ska underlättas och främjas. Detta krav har en intressegruppering gemensamt med en svensk ekonomisk förening.

Den som är i konkurs får inte vara medlem i en intressegruppering som har sitt säte i Sverige (1 § LEEIG). Detsamma gäller den som har näringsförbud. Den som är medlem i en intressegruppering med säte i Sverige och som försätts i konkurs eller som åläggs närings- förbud ska omedelbart utträda ur intressegrupperingen (2 § LEEIG).

Bolagsverket är registreringsmyndighet för intressegrupperingar (11 § LEEIG). Bolagsverket ska föra ett register (EEIG-registret) över sådana intressegrupperingar som har sitt säte i Sverige och för dem som inte har sitt säte här men väl ett huvud- eller avdelnings- kontor i Sverige.

7.3.4Ärenden om likvidation av europeiska ekonomiska intressegrupperingar

I fråga om likvidation av intressegrupperingar som har sitt säte i Sverige tillämpas reglerna om likvidation av handelsbolag (6 § LEEIG).

En intressegruppering ska i vissa fall upplösas genom tvångs- likvidation om den åsidosätter allmänna intressen. Så är fallet om intressegrupperingen inte har en till registret anmäld företagsledare eller om grupperingen saknar annat organ som ska finnas enligt av- talet om att bilda intressegrupperingen (7 § LEEIG). Detsamma gäller om det finns medlem i en gruppering som är försatt i kon- kurs eller har näringsförbud. En ansökan om tvångslikvidation görs av Bolagsverket till allmän domstol. Vid tingsrätten handläggs an- sökan enligt ärendelagen. Före likvidationsbeslutet ska intresse- grupperingen ha förelagts att inom viss tid vidta den åtgärd som behövs för att undgå likvidation.

210

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

7.3.5Handelsbolag och enkla bolag m.m. – överväganden

7.3.5.1Allmän domstol bör förordna likvidator för handelsbolag och enkla bolag

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om förordnande och entledigande av likvidator för handelsbolag och enkla bolag.

I samband med att handläggningen av vissa ärenden om likvidation av ekonomiska föreningar flyttades till Patent- och registrerings- verket tog riksdagen ställning för att allmän domstol bör handlägga frågor om att utse likvidator för handelsbolag och enkla bolag.20 Som skäl härför angavs att en begäran om att likvidator ska utses många gånger är föranledd av någon form av motsättning mellan olika bolagsmän eller mellan likvidatorn och vissa bolagsmän.

Som utredningen redogjort för ovan handlägger Bolagsverket en- ligt den nuvarande ordningen – med några få undantag – ärenden om förordnande och entledigande av likvidator för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Utredningen har dessutom föreslagit att Bolagsverket ska ta över handläggningen av samtliga ärenden om byte av likvidator för dessa juridiska personer. Frågan är då om det är lämpligt att Bolagsverket även tar över ärenden om förordnande av likvidator för handelsbolag och enkla bolag. Utredningen kan därvid konstatera att det föreligger avgörande skillnader mellan det ärendet och ärenden om förordnande och entledigande av likvidator för aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Ett beslut om att förordna likvidator för ett aktiebolag eller en ekonomisk förening fattas alltid i samband med att tingsrätten eller Bolagsverket beslutar att bolaget eller föreningen ska gå i likvida- tion. Så är inte fallet vid likvidation av enkla bolag och handels- bolag. En myndighet kan nämligen aldrig besluta att ett sådant bolag ska gå i likvidation. Det är endast en bolagsman som är behörig att fatta det beslutet. När det sedan gäller förordnande av likvidator aktualiseras frågan vid domstol först efter särskild ansökan av en bolagsman. Bakgrunden till ansökan är vanligtvis att det föreligger en konflikt mellan bolagsmännen. Exempel på motsättningar kan vara att de är oeniga om vilka förvaltningsåtgärder som ska vidtas under likvidationen eller hur tillgångarna i boet ska skiftas. Rätten

20 Prop. 2002/03:147 Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket, s. 31

211

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

kan då – efter ansökan – förordna en likvidator om det är sannolikt att likvidationen oskäligt uppehålls eller annars utförs på sådant sätt att en bolagsmans rätt därigenom äventyras. Den prövning som rätten ska göra i ärendet innebär i sin tur att det kan finnas behov av att höra bolagsmännen vid en muntlig förhandling och att frågor om bevisvärdering kan bli aktuella.

Med hänsyn till att detta ärende till sin karaktär vanligtvis är tvistigt och då det vid prövningen regelmässigt kan finnas behov av muntlig förhandling och att värdera bevisning gör utredningen samma bedömning som gjorts i det tidigare lagstiftningsärendet. Utredningen anser således att det inte finns någon anledning att göra några förändringar för detta ärende.

7.3.5.2Ärenden om tvångslikvidation av europeiska ekonomiska intresseföreningar

Utredningens bedömningen: Ärenden om tvångslikvidation av europeiska ekonomiska intresseföreningar bör även i fortsätt- ningen handläggas av allmän domstol.

Lagen om europeiska ekonomiska intressegrupperingar bygger som framgått på en EEG-förordning. Genom Sveriges medlemskap i EU gäller den förordningen som lag i Sverige. Enligt EEG-förordningen ska tvångslikvidation av intressegrupperingar beslutas av domstol. Det utgör hinder för att flytta handläggningen av ärendet till för- valtningsmyndighet. Allmän domstol bör således även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om tvångslikvidation av europeiska eko- nomiska intresseföreningar.

7.4Stiftelser

7.4.1Kort om stiftelser

Stiftelselagen trädde i kraft den 1 januari 1996. Enligt lagen bildas en stiftelse genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig för- mögenhet för ett bestämt ändamål. En stiftelse kan också bildas genom att en eller flera stiftare förordnar att pengar, som inflyter efter ett upprop av dem, som en självständig förmögenhet ska främja

212

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

ett bestämt och varaktigt ändamål, och någon åtar sig att ta emot pengarna för förvaltning i enlighet med förordnandet (insamlings- stiftelse). Dessutom kan stiftelser bildas genom förordnande i kollektivavtal (kollektivavtalsstiftelse) eller åtgärd för grundande av pensionsstiftelse eller personalstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. För sistnämnda stiftelse gäller endast lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

En stiftelse kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

För en stiftelses förpliktelser svarar endast stiftelsens tillgångar. För att den som ingår en förbindelse med en stiftelse som utövar näringsverksamhet rättsligt sett ska ha ett skydd som nära ansluter till det som finns när man rättshandlar med ”vanliga” företag, finns i stiftelselagen bestämmelser om att stiftelser av ifrågavarande slag ska ha ordnad bokföring, upprätta offentlig årsredovisning och ha kvalificerad revision. Eftersom stiftelsens företrädare inte har något personligt ansvar för stiftelsens förpliktelser finns också skadestånds- bestämmelser för ledamöter i styrelsen och för stiftelsens förvaltare. Det finns även regler om likvidationsskyldighet för stiftelser.

Tillsynsmyndighet för en stiftelse med egen förvaltning är läns- styrelsen i det län där stiftelsens styrelse har sitt säte, eller om säte inte är bestämt, där förvaltningen huvudsakligen utövas (9 kap. 1 § stiftelselagen). I myndighetens tillsynsuppgift ingår kontroll, ingri- pande och service.

Enligt stiftelselagen ska en stiftelse vara registrerad om den enligt bokföringslagen (1999:1078) är skyldig att upprätta årsredovisning, eller om det följer av de av stiftaren i stiftelseförordnandet med- delade föreskrifterna (10 kap. 1 § stiftelselagen). Registreringen har endast firmarättsliga verkningar. Registreringsmyndighet för en stif- telse är den länsstyrelse som ska vara tillsynsmyndighet för stiftelsen. Ett stiftelseregister ska föras hos länsstyrelsen.

Stiftelselagen har nyligen varit föremål för en översyn i departe- mentspromemorian Vissa frågor i stiftelselagen, m.m. (Ds 2007:7). I promemorian föreslås bl.a. att alla stiftelser ska vara registrerade och tilldelas organisationsnummer. Vidare föreslås att tillsynen ska koncentreras till sex till åtta länsstyrelser. Förslagen bereds för när- varande inom Justitiedepartementet.

213

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

7.4.2Ärenden om likvidation av stiftelser

Enligt stiftelselagen (1994:1220) handlägger tingsrätten i första instans ärenden om likvidation av stiftelser. Vid handläggningen i tingsrätten är ärendelagen tillämplig, men det finns också vissa regler om för- farandet i stiftelselagen.

Bestämmelser om skyldighet för de stiftelser som ägnar sig åt näringsverksamhet att gå i likvidation finns i 7 kap. stiftelselagen. Det övergripande syftet med bestämmelserna om likvidation är att de ska utgöra ett skydd för borgenärer som ingår avtal med stiftel- ser som utövar näringsverksamhet. Reglerna om likvidation har ut- formats i nära överensstämmelse med bestämmelserna om likvidation för aktiebolag.21

En stiftelse som utövar näringsverksamhet ska gå i likvidation om värdet av stiftelsens tillgångar är lägre än summan av dess skulder. Likvidationen innebär att stiftelsen upplöses genom att tillgångarna säljs och skulderna betalas. Uppkommer överskott ska det användas till det ändamål som stiftelsens medel är avsedda för eller ett ända- mål som så nära som möjligt motsvarar detta. Om det inte är möjligt att använda tillgångarna på detta sätt ska de överlämnas till Allmänna arvsfonden.

Så snart det finns skäl att anta att värdet av stiftelsens tillgångar understiger summan av dess skulder ska styrelsen eller förvaltaren upprätta en särskild balansräkning. Om balansräkningen visar att värdet av tillgångarna understiger summan av skulderna, ska styrel- sen eller förvaltaren ansöka hos tingsrätten om att stiftelsen ska för- sättas i likvidation (7 kap. 1 § stiftelselagen). Ansökan får göras även av styrelseledamot eller revisor.

Skyldighet att upprätta särskild balansräkning finns även om stiftelsen vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.

På motsvarande sätt som för aktiebolag och ekonomiska för- eningar ska en stiftelse som utövar näringsverksamhet och som är försatt i konkurs gå i likvidation om konkursen avslutas med över- skott (7 kap. 16 § stiftelselagen). För en stiftelse ska dock beslutet om likvidation i första hand fattas av styrelsen eller förvaltaren och inte, som för aktiebolag och ekonomiska föreningar, av domstol. Beslutet ska fattas inom en månad från det att konkursen avslutades. I annat fall ska tingsrätten besluta om att stiftelsen ska gå i likvi- dation (7 kap. 17 § stiftelselagen).

21 Prop. 1993/94:9 Stiftelser, s. 185

214

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

7.4.2.1Handläggningen vid tingsrätten

Ärenden om likvidation avgörs alltid efter sammanträde. Avskriv- ning efter återkallelse kan dock beslutas på handlingarna.

När ansökan om likvidation gjorts hos rätten ska rätten utfärda kallelse. Stiftelsen och borgenärer som vill yttra sig i ärendet ska kallas att på en bestämd dag inställa sig inför rätten, då frågan om skyldighet för stiftelsen att gå i likvidation ska prövas. Kallelsen ska delges stiftelsen om det kan ske med användande av andra delgiv- ningsformer än kungörelsedelgivning (7 kap. 5 § stiftelselagen). Något absolut krav på delgivning för ärendets vidare handläggning före- skrivs inte. Borgenärer som vill yttra sig i ärendet underrättas om sammanträdet genom att kallelsen kungörs i Post- och Inrikes Tid- ningar. Kungörelse ska ske minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

Som angetts ovan förutsätter ett beslut om likvidation att värdet av stiftelsens tillgångar understiger summan av dess skulder. Om det under ärendets handläggning i tingsrätten styrks att en balansräkning utvisar att stiftelsen har tillgångar till ett värde som överstiger summan av skulderna och att balansräkningen har blivit granskad av revisor och godkänd av länsstyrelsen, ska beslut om likvidation inte med- delas (7 kap. 4 § stiftelselagen). I ett sådant fall får ärendet skrivas av efter återkallelse eller beslut meddelas att ansökan lämnas utan bifall.

Enligt 27 § ärendelagen ska rättens beslut grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har framkommit i ären- det. Det innebär att rätten får grunda sitt avgörande på såväl det som kommit fram vid sammanträdet som det som framgår av hand- lingarna. Det är alltså möjligt att beakta att likvidationsgrunden undanröjts efter sammanträdet, men innan beslut meddelas.

Beslutar rätten att stiftelsen ska gå i likvidation ska den sam- tidigt utse en eller flera likvidatorer.

Om sökanden haft kostnader för delgivning eller kungörelse samt för expeditioner i ärendet har denne rätt till ersättning av stiftelsens medel (7 kap. 6 § stiftelselagen). Beslut om ersättning fattas av rätten.

215

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

7.4.3Stiftelser – överväganden och förslag

7.4.3.1Ärenden om likvidation av stiftelser bör handläggas av Bolagsverket

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om likvida- tion av stiftelser, som aktualiseras på grund av brist på tillgångar i stiftelsen, ska flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

Om en stiftelse försätts i konkurs och konkursen avslutas med överskott, ska rätten – i stället för som nu stiftelsen själv – i samband med att den fastställer utdelning i konkursen besluta att stiftelsen ska gå i likvidation.

Som utredningen redogjort för ovan handlägger tingsrätten i första instans ärenden om likvidation av aktiebolag när likvidationsgrunden är kapitalbrist. Vid den relativt nyligen genomförda översynen av aktiebolagslagens likvidationsbestämmelser gjordes bedömningen att det inte var lämpligt att flytta den prövningen till Bolagsverket. Skälet härtill var att det i dessa situationer, åtminstone i vissa fall, kunde finnas skilda uppfattningar hos aktieägare om bolaget hade kapitalbrist eller inte, och att situationen därmed påminde om en tvist. Utredningen har, som framgått tidigare (se avsnitt 7.1.5.1), inte funnit skäl att göra någon annan bedömning i denna del.

Ansökan om likvidation av en stiftelse kan göras av styrelsen, förvaltaren, styrelseledamot eller revisor. Det är fråga om mycket sällsynta situationer. De som är behöriga att ansöka har inte, såsom aktieägare har i ett aktiebolag, egna ekonomiska intressen i stiftel- sen. Det torde sällan vara fråga om tvistiga situationer. Prövningen av en ansökan om likvidation är inte heller så rättsligt kvalificerad att prövningen nödvändigtvis i första hand bör ligga på domstol. Enligt utredningens mening är ärendets karaktär sådan att en överflyttning av handläggningen från tingsrätten till en förvaltningsmyndighet är lämplig i och för sig. Härtill kommer att det finns hög juridisk kom- petens inom vissa förvaltningsmyndigheter. Som utredningen anfört tidigare kan det till och med vara så att erfarenheten av och kun- skapen inom ett rättsområde hos en del myndigheter generellt sett är större än i domstolarna. Ur rättssäkerhetssynpunkt behöver det således inte vara en nackdel att handläggningen flyttas från allmän domstol till förvaltningsmyndighet.

216

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

Det finns emellertid skäl som i viss mån talar mot att handlägg- ningen av ärendet flyttas till en förvaltningsmyndighet. En över- flyttning innebär nämligen att två olika myndigheter kommer att vara behöriga att pröva likvidationsgrunden kapitalbrist. I fråga om aktiebolag kommer det att vara allmän domstol och i fråga om stiftel- ser en förvaltningsmyndighet. Konsekvensen av en sådan reform blir att systematiken i aktiebolagslagen och stiftelselagen inte stämmer överens. Det kan framstå som inkonsekvent. Inom ramen för det reformarbetet som pågår med att renodla domstolarnas verksamhet anser utredningen dock att det är en olägenhet som rimligen får godtas.

Frågan är då vilken förvaltningsmyndighet som bör överta hand- läggningen av dessa likvidationsärenden. Bolagsverket handlägger numera ett flertal ärenden om likvidation av aktiebolag och ekono- miska föreningar. Det kan därför framstå som naturligt att verket övertar handläggningen även av dessa likvidationsärenden. Å andra sidan kan det tyckas vara lämpligt att registreringsmyndigheten, läns- styrelsen, övertar ärendet. En av anledningarna till att ärenden om likvidation av aktiebolag och ekonomiska föreningar flyttades till Bolagsverket, var att vissa av dessa ärenden har nära anknytning till bolags- och föreningsregistret. Det gäller t.ex. ärenden om att ett aktiebolag eller en förening ska gå i likvidation därför att de inte har gett in en anmälan till registret om behörig styrelse. Den likvida- tionsgrund (tillgångsbrist) som nu är i fråga har emellertid ingen anknytning till stiftelseregistret. Mot den bakgrunden framstår det därför inte som en lämpligare ordning att länsstyrelsen övertar hand- läggningen av ärendena jämfört med att Bolagsverket gör det. Bolags- verket har – jämfört med länsstyrelsen – relativt lång erfarenhet av att handlägga ärenden om likvidation. Inom verket finns bred kom- petens inom det bolagsrättsliga området. Som utredningen redogjort för tidigare (se avsnitt 4.2) har verket dessutom stor erfarenhet av att granska årsredovisningar. Härtill kommer att verket har personal med jurist- respektive revisorskompetens. Inom Bolagsverket finns således den kompetens som krävs för att handlägga denna typ av ärende. Utredningen anser därför att Bolagsverket bör handlägga ärenden om likvidation av stiftelser som aktualiseras på grund av brist på tillgångar i stiftelsen.

Enligt den nuvarande ordningen har, som nyss framgått, läns- styrelsen ansvaret för stiftelseregistret. En fråga som utredningen har uppmärksammat är om denna ordning bör bestå eller om det finns skäl som talar för att hanteringen av stiftelseregistret bör

217

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

flyttas till någon annan myndighet. Bolagsverket har i dag ansvaret för bolags- och föreningsregistret. Ur samordningssynpunkt vore det därför en klar fördel om Bolagsverket tog över ansvaret för stiftelseregistret. Med hänsyn till att stiftelselagen nyligen har varit föremål för en översyn och att frågan saknar egentlig betydelse för utredningens förslag avstår dock utredningen från att överväga frågan ytterligare.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i stiftelselagen ska, om en stiftelse är försatt i konkurs och denna avslutas med överskott, sty- relsen eller förvaltaren inom en månad från det att konkursen av- slutades besluta att stiftelsen ska gå i likvidation. Om det inte fattas ett sådant beslut inom föreskriven tid, ska tingsrätten besluta att stiftelsen ska gå i likvidation (7 kap. 17 § stiftelselagen). Enligt utred- ningens mening bör förfarandet i samband med överskottskonkurs förenklas på motsvarande sätt som tidigare har skett på aktiebolags- och föreningsrättens område. Tingsrätten bör alltså i anslutning till att den fastställer utdelning i konkursen också besluta om likvida- tion.22

7.4.3.2Handläggningsfrågor

Utredningens förslag: I ärenden om likvidation av stiftelser som Bolagsverket handlägger ska verket ge stiftelsen och borgenärer tillfälle att yttra sig samt kungöra ett s.k. likvidationsföreläggan- de i Post- och Inrikes Tidningar.

De nuvarande bestämmelserna om sökandens rätt till ersätt- ning för vissa kostnader tas bort.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän dom- stol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där stiftelsens styrelse har sitt säte.

De likvidationsärenden som utredningen föreslår ska flyttas till Bo- lagsverket kommer, i den mån inga särskilda förfaranderegler införs, att handläggas enligt förvaltningslagen. Med hänsyn till skyddet för borgenärerna anser utredningen att de nuvarande reglerna för hand- läggningen bör gälla för verkets handläggning. Handläggningen bör dock vara skriftlig. Det bör alltså i stiftelselagen införas bestäm-

22 Jfr prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 63-64, och prop. 2002/03:147 Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket, s. 23 och 26

218

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

melser om att verket ska förelägga stiftelsen och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande till verket inom viss tid. Föreläggandet bör kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Frågor om likvidation tillhör de allmänna domstolarnas rätts- område. Som utredningen tagit ställning för tidigare är det lämpligast att ett ärende med anknytning till ett visst rättsområde överprövas av den domstol som i allmänhet hanterar frågor som hör till det rätts- området. Bolagsverkets beslut i ärenden om likvidation av stiftelse bör därför kunna överklagas till tingsrätten. Behörig domstol bör vara tingsrätten i den ort där stiftelsens styrelse har sitt säte.

Enligt 7 kap. 6 § stiftelselagen har sökanden i ett likvidations- ärende under vissa förutsättningar rätt till ersättning av stiftelsens medel för de kostnader som han eller hon har haft för delgivning, kungörelse och expeditioner i ärendet. Några sådana kostnader kan numera inte uppkomma för sökanden annat än i mycket speciella fall. Bestämmelsen har därmed i stort sett förlorat sin praktiska be- tydelse. Motsvarande bestämmelser fanns tidigare i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar men togs bort i samband med den senaste översynen av likvidationsbestämmelserna i dessa lagar.23 Utredningen anser därför att ersättningsbestämmelserna i stiftelse- lagen också bör tas bort.

7.4.3.3Ersättning till likvidator

Utredningens förslag: I stiftelselagen (1994:1220) införs en bestämmelse om att likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte uppdraget kan betalas på annat sätt.

En ansökan om ersättning av allmänna medel till likvidator ska prövas av Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där stiftelsens styrelse har sitt säte.

23 Prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 54 f, och prop. 2002/03:147 Över- flyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket, s. 28 f.

219

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

En likvidator anses, som redan nämnts, i enlighet med allmänna prin- ciper om uppdragsavtal ha rätt till skälig ersättning för arbete, tids- spillan och utlägg i anledning av uppdraget. Ersättningen ska i första hand tas från stiftelsens tillgångar. Det saknas emellertid uttryckliga bestämmelser om att likvidator har rätt till ersättning av allmänna medel om stiftelsen saknar tillgångar till att betala uppdraget. Det bör därför på samma sätt som föreslagits beträffande aktiebolags- lagen och föreningslagen, införas en uttryckliga bestämmelse i stif- telselagen om att likvidator har rätt till ersättning av allmänna medel, om uppdraget inte kan betalas på annat sätt (se avsnitt 7.1.5.4 och 7.2.3.4). En ansökan om sådan ersättning bör prövas av Bolagsverket.

Bolagsverkets beslut bör, av samma skäl som angetts för mot- svarande beslut beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar, överklagas till tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte.

7.5Finansiella företag och försäkringsföretag

7.5.1Kort om finansiella företag och försäkringsföretag

För vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar finns det särskilda regler och särskild tillsyn. Det gäller företag som sysslar med finan- siell verksamhet eller försäkringsverksamhet. Bestämmelser om så- dana företag och föreningar finns i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (BFL), lagen (1995:1570) om medlemsbanker, sparbankslagen (1987:619), lagen (1991:981) om värdepappersrörel- se och lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, lagen (2004:46) om investeringsfonder (LIF), försäkringsrörelselagen (1982:713) (FRL) samt lagen (1972:262) om understödsföreningar. Lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet kommer från och med den 1 november 2007 att ersättas av lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (LVPM).24

24 Prop. 2006/07:115 Ny lag om värdepappersmarknaden

220

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

Bank- och finansieringsrörelse

I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns bestäm- melser om bankrörelser och finansieringsrörelser. Dessa får som regel bara drivas efter tillstånd av Finansinspektionen eller, i vissa fall, av regeringen (2 kap. 1 § BFL). I lagen används samlingsbegrep- pet kreditinstitut för bank, kreditmarknadsbolag och kreditmark- nadsföreningar (1 kap. 5 § BFL).

En bankrörelse definieras i lagen som en rörelse i vilken det ingår betalningsförmedling via generella betalsystem, och mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar (1 kap. 3 § BFL). En finansieringsrörelse definieras som en rörelse i vilken det ingår näringsverksamhet som har till ända- mål att ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband, och lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing) (1 kap. 4 § BFL).

Finansinspektionen har tillsynen över kreditinstitut (13 kap. 2 § BFL). Inspektionen har dessutom tillsyn över och bevakar att kre- ditinstitutets ägare och ledning uppfyller vissa lämplighetskrav. Registreringsmyndighet för kreditinstitut är Bolagsverket (13 kap. 1 § BFL).

För medlemsbanker och sparbanker finns särskilda bestämmel- ser i lagen (1995:1570) om medlemsbanker och sparbankslagen (1987:619). I fråga om bl.a. tillstånd att driva bankrörelse gäller dock bank- och finansieringsrörelselagen.

En medlemsbank är en ekonomisk förening som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att driva bankverksamhet i vilken medlemmarna deltar genom att använda bankens tjänster som insättare eller på annat sätt.

En sparbank har till ändamål att, utan rätt för dess stiftare eller andra att få del av den vinst som kan uppkomma i rörelsen, främja sparsamhet genom att driva bankverksamhet i enlighet med de be- stämmelser som meddelas i sparbankslagen och lagen om bank- och finansieringsrörelse. En sparbanks rörelse ska avse främst ett visst verksamhetsområde.

221

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

Värdepappersrörelse samt börs- och clearingverksamhet

I lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden finns bestämmelser om värdepappersrörelse samt börs- och clearingverksamhet. Med värdepappersrörelse avses verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksam- het (1 kap. 5 § LVPM). Börs definieras i lagen som ett svenskt aktie- bolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva en eller flera reglerade marknader. Med clearingverksamhet avses fortlöpande verksamhet som bl.a. består i att på clearingdelta- garnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta.

För att driva värdepappersrörelse eller för att som börs driva en reglerad marknad krävs som regel tillstånd av Finansinspektionen (2 kap. 1 § och 12 kap. 1 § LVPM). Detsamma gäller för att yrkes- mässigt få driva clearingverksamhet.

Finansinspektionen har tillsyn över värdepappersinstitut, börser, clearingorganisationer och sådana utländska företag som har till- stånd att driva en reglerad marknad från filial i Sverige. (23 kap. 1 § LVPM).

Fondverksamhet

I lagen (2004:46) om investeringsfonder finns bestämmelser om fond- verksamhet. Med fondverksamhet avses förvaltning av en investe- ringsfond, försäljning och inlösen av andelar i fonden samt därmed sammanhängande administrativa åtgärder (1 kap 1 § LIF).

Fondverksamhet får bara drivas med stöd av lagen om investe- ringsfonder (1 kap. 3 § LIF). För att ett svenskt aktiebolag (fond- bolag) ska få driva fondverksamhet krävs tillstånd av Finansinspek- tionen (1 kap. 4 § LIF). Ett förvaltningsbolag eller fondföretag som hör hemma inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) får under vissa förutsättningar driva fondverksamhet i Sverige om de har tillstånd i sitt hemland att driva sådan verksamhet och Finansinspektionen fått en underrättelse om tillståndet (1 kap. 6– 7 §§ LIF). En förutsättning för att ett bolag ska beviljas tillstånd är att det finns registrerat i aktiebolagsregistret eller europabolags- registret (2 kap. 6 § LIF).

222

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

Fondbolag, förvaltningsbolag och fondföretag står som regel under tillsyn av Finansinspektionen (10 kap. 1 § LIF).

Försäkringsrörelse

Enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) får försäkringsrörelse en- dast drivas av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkrings- bolag25 som fått tillstånd (koncession) till detta (1 kap. 1 § FRL). En ansökan om sådant tillstånd prövas av Finansinspektionen eller, i vissa fall, av regeringen (2 kap. 3 § andra stycket FRL). Finans- inspektionen har tillsyn över försäkringsbolagen och Bolagsverket är registreringsmyndighet för dessa bolag ( 1 kap. 1 § fjärde och femte stycket FRL).

För understödsföreningar gäller lagen (1972:262) om understöds- föreningar (UFL). Understödsföreningar är föreningar för inbördes bistånd som utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse med- delar annan personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring, t.ex. pen- sionsförsäkring.

7.5.2Ärenden om likvidation av finansiella företag och försäkringsföretag

Kreditinstitut

För bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och kreditmarknads- föreningar gäller allmänna bestämmelser om likvidation, dvs. bestäm- melserna i aktiebolagslagen och föreningslagen (10 kap. 1 § BFL, 11 kap. 1 § BFL och 12 kap. 1 § BFL). Det innebär att handlägg- ningen av ärenden om tvångslikvidation för kreditinstitut är upp- delade mellan allmän domstol och Bolagsverket på motsvarande sätt som för aktiebolag och ekonomiska föreningar (se ovan).

Det finns emellertid en särskild bestämmelse om tvångslikvi- dation för bankaktiebolag som inte finns för aktiebolag. Enligt den bestämmelsen ska ett bankaktiebolag gå i likvidation om bolagets tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse (10 kap.

25 Anm: Ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs av de försäkringstagare som har köpt en direkt- försäkring i bolaget.

223

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

31 § BFL).26 En ansökan om likvidation på denna grund får göras av Finansinspektionen hos allmän domstol (10 kap. 33 § BFL). Vid tingsrättens handläggning är ärendelagen tillämplig.

Medlemsbanker och sparbanker

I 9 kap. lagen om medlemsbanker finns bestämmelser om tvångs- likvidation för medlemsbanker. Vissa av likvidationsgrunderna mot- svarar de som gäller för ekonomiska föreningar. En medlemsbank ska – precis som en ekonomisk förening – gå i likvidation om antalet medlemmar är för lågt eller medlemsbanken efter en konkurs som avslutats med överskott inte inom viss tid har fattat beslut om lik- vidation (9 kap. 2 § och 4 § 3 lagen om medlemsbanker). Härutöver finns grunder för likvidation som inte har någon motsvarighet i föreningslagen. En medlemsbank ska gå i likvidation om medlems- bankens rörelse inte öppnats inom ett år från dess bildande, eller till- ståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Beslut om likvidation ska inte meddelas, om det styrks att likvidations- grunden har upphört under ärendets handläggning i första instans.

Bestämmelser om tvångslikvidation för sparbanker finns i 6 kap. sparbankslagen. En sparbank ska gå i likvidation om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats, eller banken efter en konkurs som avslutats med överskott inte efter viss tid har fattat beslut om likvidation (6 kap. 2 § sparbankslagen).

Fråga om likvidation av medlemsbank eller sparbank prövas på ansökan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, sty- relseledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel om det är fråga om en medlemsbank, eller huvudman om det är fråga om en sparbank. Om medlemsbanken eller sparbanken är försatt i konkurs är även borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda banken, behörig att ansöka om likvida- tion. Vid tingsrätten handläggs ansökan enligt ärendelagen.

26 Prop. 1997/98:166 Ny associationsrätt för bankaktiebolag m.m., s. 193 och prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 122

224

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

Värdepappersrörelse samt börs-, clearing- och fondverksamhet

Även för aktiebolag och ekonomiska föreningar som driver värde- pappersrörelse eller börs-, clearing- eller fondverksamhet gäller all- männa bestämmelser om likvidation. Det finns inte några särskilda bestämmelser om likvidation för dessa bolag och föreningar.

Försäkringsföretag – föreslagna reformer

Bestämmelser om likvidation av försäkringsaktiebolag finns i 14 kap. försäkringsrörelselagen. Dessa bestämmelser motsvarar i många av- seenden aktiebolagslagens bestämmelser om likvidation. Det finns dock särbestämmelser i försäkringsrörelselagen som inte har sin motsvarighet i aktiebolagslagen. Försäkringsrörelselagen innehåller t.ex. ytterligare grunder för tvångslikvidation. Dessa särskilda grund- er för tvångslikvidation är om bolagets hela försäkringsbestånd har överlåtits, om ett tillstånd (koncession) att driva försäkringsrörelse för bestämd tid har gått ut utan att nytt tillstånd har meddelats eller om tillståndet att driva försäkringsrörelse har förklarats förverkat. Det finns även särbestämmelser om att Finansinspektionen kan göra anmälan till rätten om att det ska förordnas att ett bolag ska gå i likvidation, att inspektionen ska kallas av rätten när likvidations- frågan prövas, att inspektionen kan göra anmälan om utseende av likvidatorer samt att inspektionen har rätt att förordna en egen lik- vidator. Enligt försäkringsrörelselagen är det rätten som ska besluta om tvångslikvidation för försäkringsaktiebolag. Handläggningen av ärenden om tvångslikvidation är således inte, såsom i allmän bolags- rätt, uppdelad mellan allmän domstol och Bolagsverket.

I 14 kap. försäkringsrörelselagen finns även bestämmelser om likvidation av ömsesidiga försäkringsbolag. Bestämmelserna mot- svarar i huvudsak vad som gäller för försäkringsaktiebolag.

I lagen om understödsföreningar finns bestämmelser om tvångs- likvidation för understödsföreningar. Bestämmelserna motsvarar vad som gäller enligt föreningslagen för ekonomiska föreningar.

Försäkringsrörelselagen har nyligen varit föremål för översyn av Försäkringsföretagsutredningen. I betänkandet Ny associationsrätt för försäkringsföretag (SOU 2006:55) föreslås en ny försäkrings- rörelselag som ska vara tillämplig på alla svenska försäkringsföretag. Enlig förslaget ska allmän associationsrättslig reglering gälla för för- säkringsföretagen; försäkringsaktiebolag ska omfattas av aktiebolags-

225

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

lagen, medan ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar ska omfattas av lagen om ekonomiska föreningar. I fråga om likvida- tion föreslår Försäkringsutredningen dels att aktiebolagslagens be- stämmelser om likvidation ska gälla för försäkringsaktiebolag, dels att föreningslagens bestämmelser ska gälla för ömsesidiga försäk- ringsbolag. Utöver vad som gäller enligt de bestämmelserna föreslås dock att allmän domstol ska besluta om likvidation för det fall bolagets hela försäkringsbestånd har överlåtits, om ett tillstånd att driva försäkringsrörelse för bestämd tid har gått ut utan att nytt till- stånd har meddelats eller om tillståndet att driva försäkringsrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Vidare ska en ansökan om likvida- tion i vissa fall få göras av Finansinspektionen. Förslaget innebär att handläggningen av ärenden om tvångslikvidation för försäkrings- aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar ska vara uppdelad mellan allmän domstol och Bolagsverket på samma sätt som för aktiebolag och ekonomiska föreningar, med undantag för de särskilda likvidationsgrunderna.

Förslagen i betänkandet bereds för närvarande inom Finans- departementet.

7.5.3Ärenden om förordnande av förvaltare att företräda aktier eller andelar

Ägarprövning

För att förhindra att olämpliga personer utövar inflytande över t.ex. en banks verksamhet har det införts bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse om s.k. ägarprövning.27 En sådan prövning ska ske i samband med att frågan om beviljande av verksamhets- tillstånd prövas och vid förvärv av aktier eller andelar i ett redan bestående institut (3 kap. 1–2 §§ BFL och 14 kap. 1–2 §§ BFL). Ägar- prövning innebär att Finansinspektionen prövar lämpligheten hos dem som ska äga en större post aktier eller andelar i ett kreditinstitut. Prövningen utgår från begreppet kvalificerat innehav. Kvalificerat innehav definieras som ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av

27 Prop. 1995/96:173 Förstärkt tillsyn över finansiella företag, s. 61 ff., och prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelser, s. 389 ff.

226

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget (1 kap. 5 § 14 BFL).

Motsvarande regler om ägarprövning finns för värdepappersbolag samt börs- och clearingverksamhet (3 kap. 1 § LVPM, 12 kap. 1–2 §§ LVPM, 19 kap. 1 och 3 §§ LVPM, samt 24 kap. 1–3 §§ LVPM). Det finns även sådana regler för fondverksamhet och försäkringsbolag (2 kap. 1–2 §§ LIF och 10 kap. 4–5 §§ LIF samt 2 kap. 3 § FRL och 3 kap. 2–2 c §§ FRL).

Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar

Finansinspektionen får under vissa förutsättningar besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kredit- institut vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat (14 kap. 6 § BFL). Så är fallet om innehavaren motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets rörelse drivs på ett sätt som är för- enligt med lagen om bank- och finansieringsrörelse eller andra för- fattningar som reglerar institutets verksamhet. Detsamma gäller om innehavaren i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet.

Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd. Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat inne- hav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda aktierna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

Finansinspektionen får även förelägga en ägare att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalifi- cerat (14 kap. 7 BFL). En ägare får dessutom föreläggas att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.

Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen begära att tingsrätten förordnar en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier eller andelar som inte får företrädas av ägaren. En sådan ansökan prövas av tingsrätten i den ort där ägaren har sitt hemvist

227

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

eller, om ägaren inte har hemvist i Sverige, av Stockholms tingsrätt (14 kap. 9 § BFL). En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen ska betalas av ägaren till aktierna eller andelarna och ska på begäran förskotteras av kreditinstitutet. Om den betalningsskyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fast- ställs ersättningen av tingsrätten. En ansökan om förordnande av förvaltare handläggs vid tingsrätten enligt ärendelagen.

Finansinspektionen har motsvarande möjligheter att ingripa mot värdepappersbolag, börs- och clearingverksamhet samt fondverk- samhet och försäkringsbolag (24 kap. 7–8 och 10 §§ LVPM, 10 kap. 9–10 och 12 §§ LIF, samt 3 kap. 2 d–2 e §§ FRL).

7.5.4Finansiella företag och försäkringsföretag – överväganden och förslag

7.5.4.1Uppdelningen av likvidationsärenden mellan allmän domstol och Bolagsverket

Utredningens förslag: Den nuvarande uppdelningen av likvi- dationsärenden mellan allmän domstol och Bolagsverket när det gäller kreditinstitut bör i huvudsak bestå. Handläggningen av ärenden om likvidation av bankaktiebolag på den grunden att bolagets tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finan- siell rörelse flyttas dock från allmän domstol till Bolagsverket.

Allmän domstol ska även i fortsättningen handlägga ärenden om likvidation av medlemsbank på grund av att antalet medlem- mar är för lågt, eller att medlemsbankens rörelse inte öppnats inom ett år från dess bildande. Handläggningen av ärenden om likvidation på grund av att tillstånd att driva bankrörelse har åter- kallats utan att medlemsbank eller sparbank i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse flyttas från all- män domstol till Bolagsverket.

När det gäller handläggningen av ärenden om likvidation av försäkringsföretag bör Försäkringsföretagsutredningens förslag genomföras. Förslaget innebär att handläggningen av dessa likvi- dationsärenden ska vara uppdelad mellan allmän domstol och Bolagsverket på motsvarande sätt som för aktiebolag och eko- nomiska föreningar. I det lagstiftningsarbetet bör dock hand- läggningen av ytterligare likvidationsärenden flyttas från allmän

228

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

domstol till Bolagsverket. Det är ärenden om likvidation på grund av att ett tillstånd att driva försäkringsrörelse för bestämd tid har gått ut utan att nytt tillstånd har meddelats eller att tillstånd att driva försäkringsrörelse har återkallats utan att bolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse.

Bolagsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där bolagets eller föreningens styrelse har sitt säte.

För bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och kreditmarknads- föreningar gäller allmänna bestämmelser om likvidation. Beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar har utredningen tidigare tagit ställning för att den nuvarande uppdelning av likvidationsärenden mellan allmän domstol och Bolagsverket bör bestå. Utredningen gör samma bedömning för handläggning av ärenden om likvidation av kreditinstitut. I denna del hänvisar utredningen därför till sina moti- veringar under avsnitt 7.1.5.1 och 7.2.3.1.

I fråga om handläggningen av ärenden om likvidation av med- lemsbanker kan utredningen inledningsvis konstatera att fallet med för lågt antal medlemmar även är en grund för likvidation av eko- nomiska föreningar. Som utredningen anfört tidigare kan det i denna situation uppstå tvist mellan sökanden och föreningen, här medlems- banken, om det faktiska antalet medlemmar (se avsnitt 7.2.3.1). Detta ärende är således till sin karaktär inte sällan tvistigt och bör därför även i fortsättningen handläggas av allmän domstol. Situa- tionen är densamma om likvidationsgrunden är att medlemsbankens rörelse inte öppnats inom ett år från dess bildande. Det kan upp- komma tvist mellan sökanden och medlemsbanken om tidpunkten för rörelsens öppnande eller om den har öppnat. Även detta ärende kan sålunda befaras ofta inrymma tvist mellan parterna och bör därför även i fortsättningen handläggas av allmän domstol.

I bank- och finansieringsrörelselagen och i lagen om medlems- banker och i sparbankslagen finns, som ovan angetts, en särskild likvidationsgrund som saknar motsvarighet i aktiebolagslagen och föreningslagen. Ett bankaktiebolag, en medlemsbank eller en spar- bank ska nämligen gå i likvidation om bankens tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. En fråga om likvida- tion på denna grund prövas av rätten på ansökan av bl.a. Finans- inspektionen.

229

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

När det gäller likvidation i nu aktuella fall är rättens prövning begränsad till att undersöka huruvida banken har tillstånd att driva bankrörelse. Det är således inte fråga om några rättsliga övervägan- den som ska göras vid handläggningen av ärendet. I stället avser prövningen förekomsten av vissa fakta. Handläggning av ärenden av detta slag kräver dessutom normalt inte inslag av muntlighet. Enligt utredningens mening är ärendena – som torde förekomma ytterst sällan – av den karaktären att de bör flyttas från allmän domstol till förvaltningsmyndighet. Bolagsverket bör av naturliga skäl vara den myndighet som tar över handläggningen av ärendena.

Bolagsverkets beslut i ärenden om likvidation av aktiebolag och ekonomiska föreningar överklagas till tingsrätten i den ort där bo- lagets eller föreningens styrelse har sitt säte. För att uppnå en enhet- lig reglering och då det saknas skäl att utforma bestämmelserna annorlunda bör samma forumregel gälla för överklaganden som rör likvidation av bankaktiebolag, medlemsbanker eller sparbanker.

I fråga om likvidation av försäkringsföretag har Försäkrings- företagsutredningen föreslagit att handläggningen av ärenden om likvidation av dessa företag ska delas upp mellan allmän domstol och Bolagsverket. Förslaget motsvarar vad som gäller för aktiebolag och ekonomiska föreningar. Utredningen ställer sig bakom för- slagen och anser att de bör genomföras. I det lagstiftningsärendet bör dock på nyss anförda skäl även ärenden om likvidation i till- ståndsfallen flyttas från allmän domstol till Bolagsverket.

7.5.4.2Likvidation efter avslutad överskottskonkurs

Utredningens förslag: Om en medlemsbank eller sparbank för- sätts i konkurs och konkursen avslutas med överskott, ska rätten

– i stället för som nu banken själv – i samband med att den fastställer utdelning i konkursen besluta att banken ska gå i likvidation.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i lagen om medlemsbanker och sparbankslagen ska, om en bank är försatt i konkurs och denna avslutas med överskott, styrelsen eller förvaltaren inom en månad från det att konkursen avslutades besluta att banken ska gå i lik- vidation. Om det inte fattas ett sådant beslut inom föreskriven tid, ska tingsrätten besluta att banken ska gå i likvidation (9 kap. 4 § 3

230

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

lagen om medlemsbanker och 6 kap. 2 § 2 sparbankslagen). Enligt utredningens mening bör förfarandet i samband med överskotts- konkurs förenklas på motsvarande sätt som tidigare skett på aktie- bolags- och föreningsrätten område. Tingsrätten bör alltså i anslut- ning till att den fastställer utdelning i konkursen också besluta om likvidation (jfr även avsnitt 7.4.3.1).28

7.5.4.3Handläggningsfrågor

Utredningens förslag: I ärenden om likvidation av medlems- banker och sparbanker som Bolagsverket handlägger ska verket ge banken och borgenärer tillfälle att yttra sig samt kungöra ett s.k. likvidationsföreläggande i Post- och Inrikes Tidningar.

De nuvarande bestämmelserna om sökandens rätt till ersätt- ning för vissa kostnader tas bort.

De ärenden om likvidation av medlemsbanker och sparbanker som utredningen föreslagit ska flyttas till Bolagsverket kommer om inte några särskilda förfaranderegler skapas att handläggas enligt förvalt- ningslagen. Utredningen gör i detta sammanhang samma bedöm- ningar som i fråga om handläggningen av ärenden om likvidation av stiftelser (se avsnitt 7.4.3.2). Således anser utredningen att Bolags- verket ska ge banken och borgenärer tillfälle att yttra sig samt kun- göra ett s.k. likvidationsföreläggande i Post- och Inrikes Tidningar. Dessutom bör de nuvarande bestämmelserna om sökandens rätt till ersättning för vissa kostnader tas bort.

För bankaktiebolag gäller allmänna bestämmer om likvidation. Det innebär att förfarandereglerna i aktiebolagslagen (se avsnitt 7.1.2.3) kommer att bli tillämpliga vid Bolagsverkets handläggning av det lik- vidationsärende som rör bankaktiebolag som utredningen föreslagit ska flyttas dit. Därmed saknas anledning att införa särskilda för- faranderegler i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

28 Jfr prop. 2000/01:150 Likvidation av aktiebolag m.m., s. 63–64, och prop. 2002/03:147 Överflyttning av vissa ärenden till Patent- och registreringsverket, s. 23 och 26

231

Associationsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

7.5.4.4Finansinspektionen ges behörighet att förordna förvaltare att företräda aktier eller andelar

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om förord- nande av förvaltare att företräda aktier eller andelar som inte får företrädas av ägare till finansiellt företag eller försäkringsföretag flyttas från allmän domstol till Finansinspektionen.

Finansinspektionens beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Finansinspektionen ska göra en lämplighetsprövning av den som avser att förvärva en större post aktier eller andelar i en bank, kreditmarknadsföretag eller försäkringsföretag. Prövningen ska ske i samband med att frågan om verksamhetstillstånd prövas och vid förvärv av aktier eller andelar i en redan bestående verksamhet. Syftet med bestämmelserna om ägarprövning är att så långt som möjligt förhindra att olämpliga personer blir ägare till aktier och andelar som ger ett väsentligt inflytande över verksamheten. Finans- inspektionen har i sin tillsyn också möjlighet att ingripa mot ägare som har visat sig olämplig eller som annars kan komma att miss- bruka sin ställning. Finansinspektionen får t.ex. besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som mot- svarar ett innehav som inte är kvalificerat. Ett förbud att rösta för förvärvade aktier eller andelar kan dock undantagsvis innebära olägenheter. Finansinspektionen har därför även getts möjlighet att vända sig till tingsrätten och begära att rätten utser en förvaltare att företräda aktierna eller andelarna. Exempel på en situation när behov av förvaltare kan tänkas föreligga är om hela aktiekapitalet i t.ex. en bank överlåts till en förvärvare som inte kan godtas.

I samband med att möjligheten att förordna förvaltare infördes diskuterades om denna uppgift inte borde ligga på Finansinspek- tionen.29 I det lagstiftningsarbetet ansågs dock att det i viss mån kunde ifrågasättas om det var lämpligt att Finansinspektionen utser förvaltare att rösta för ett kvalificerat aktie- eller andelsinnehav i ett av inspektionens tillsynsobjekt. Dessutom framhölls att det är van- ligt förekommande i lagstiftningen att domstol utser olika slag av förvaltare. Det ansågs således då att uppgiften att förordna förvaltare borde ankomma på domstol. Utredningen anser emellertid att det

29 Prop. 1995/96:173 Förstärkt tillsyn över finansiella företag, s. 82

232

SOU 2007:65

Associationsrättsliga ärenden

finns starka skäl som talar för att uppgiften bör anförtros en för- valtningsmyndighet. Av naturliga skäl bör den myndigheten i sådant fall vara Finansinspektionen.

Enligt den nuvarande ordningen har Finansinspektionen i sin tillsyn över finansiella företag och försäkringsföretag långt gående befogenheter. Ett beslut av inspektionen om förbud att företräda aktier eller andelar är ett mycket ingripande beslut för den enskilde. Beslutet kan dessutom kombineras med ett föreläggande att avyttra aktierna eller andelarna. Att Finansinspektionen måste gå vägen via domstol för att en förvaltare ska kunna förordnas framstår mot den bakgrunden som inte helt nödvändigt.

Möjligheten att förordna förvaltare infördes för att begränsa olägenheter som undantagsvis kan följa av förbudet att företräda aktier eller andelar. En förutsättning för att förvaltare ska förord- nas är också att det finns sådana särskilda skäl. Det kan därmed förekomma att t.ex. aktieägaren och Finansinspektionen har skilda uppfattningar om behovet av att förvaltare förordnas. En sådan situa- tion påminner om en tvist. Dessutom bör beaktas att Finansinspek- tionen i sin roll som tillsynsmyndighet har intressen att bevaka som kan stå i strid med aktieägarens. Det nu sagda talar för att frågan bör hanteras av domstol.

Det går emellertid inte att bortse ifrån att Finansinspektionen redan enligt den nuvarande ordningen har mycket långt gående be- fogenheter. Inspektionen kan ju helt frånta den enskilde aktieägaren eller andelsinnehavaren rätten att agera som ägare. Ett sådant beslut får anses vara minst lika ingripande som ett beslut om förordnande av förvaltare som i dag ankommer på domstol. Mot den bakgrunden framstå det som ändamålsenligt och logiskt att Finansinspektionen även får ensam behörighet att förordna förvaltare. Det får anses tillräckligt att möjligheten till domstolsprövning kvarstår genom att den enskilde kan överklaga inspektionens beslut. En överflytt- ningen av ärendet skulle dessutom innebära en effektivisering av handläggningen i sig.

Utredningen föreslår alltså att handläggningen av ärenden om förordnande av förvaltare att företräda aktier eller andelar som inte får företrädas av ägare till finansiellt företag eller försäkringsföretag flyttas från allmän domstol till Finansinspektionen. Upplysningsvis bör nämnas att Försäkringsföretagsutredningen i sitt betänkande (SOU 2006:55) inte tar upp frågan huruvida handläggningen av ären- det bör flyttas till förvaltningsmyndighet.

233

8 Ärenden om näringsförbud

8.1Näringsförbud

Enligt lagen (1986:436) om näringsförbud kan en person i vissa fall meddelas näringsförbud. Den som har ålagts ett näringsförbud får inte driva näringsverksamhet och inte heller äga, bilda eller inneha vissa funktioner (bl.a. ledamot, suppleant, verkställande direktör, vice verkställande direktör eller företagsledare) i juridiska personer eller faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet (6 § lagen om näringsförbud).

Syftet med lagen om näringsförbud är främst att förhindra att personer som i näringsverksamhet orsakar stora skador ska kunna fortsätta med det. Näringsförbud kan dock endast komma i fråga vid kvalificerade fall av illojala förfaranden. Näringsförbud kan komma i fråga vid brott, betalningsunderlåtelse och konkurs (1, 1 a och 2 §§). För att näringsförbud ska kunna meddelas förutsätts således att näringsidkaren gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller avgift, eller försatts i konkurs och därvid förfarit grovt otill- börligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom eller henne i näringsverksamhet. De grund- läggande förutsättningarna för näringsförbud är att näringsidkaren i angivna fall grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverk- samhet och att förbud är påkallat från allmän synpunkt. Vid pröv- ningen av om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt ska särskilt beaktas om åsidosättandet varit systematiskt, syftat till betydande vinning, medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för brott i närings- verksamhet. Det finns en presumtionsregel som innebär att om näringsidkaren i näringsverksamheten gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader ska näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, om inte

235

Ärenden om näringsförbud

SOU 2007:65

särskilda skäl talar mot det (3 § andra stycket). Beträffande den personkrets som kan drabbas av ett förbud gäller att det kan vara fråga om en enskild näringsidkare eller företrädare för olika juridiska personer (1, 1 a, 2 och 4 §§). Även den som i annan egenskap faktiskt har utövat ledningen av en näringsverksamhet eller utåt framträtt som ansvarig för en enskild näringsverksamhet kan komma i fråga för ett näringsförbud.

Näringsförbud ska meddelas för en viss tid, lägst tre år och högst tio år (5 §).

Näringsförbud beslutas av domstol. Talan om näringsförbud i samband med brott förs av allmän åklagare (8 §). Vid domstolen handläggs en sådan talan enligt reglerna i rättegångsbalken om brottmål. I vissa fall handläggs emellertid frågan om näringsförbud vid domstol enligt ärendelagen. Det gäller för handläggningen av näringsförbud som inte grundar sig på brott, dvs. näringsförbud i anledning av betalningsunderlåtelse eller konkurs (8 a §). En sådan ansökan görs av allmän åklagare eller, om denne förklarat sig avstå från att ansöka om näringsförbud, av Kronofogdemyndigheten.

I ärenden som gäller näringsförbud ska tingsrätten hålla samman- träde, om detta inte är uppenbart obehövligt. Om sammanträde hålls ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän (8 c §). Utöver vad som följer av lagen (1996:242) om domstols- ärenden får rätten förelägga nytt vite eller förordna om hämtning till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag, om den som ansökan riktas mot trots förelägggande om personlig inställelse inte inställer sig till sammanträdet eller endast inställer sig genom ombud. Om det finns särskilda skäl får rätten i ärenden om närings- förbud förordna offentlig försvarare för den som avses med förbuds- yrkandet (8 d §). I fråga om offentlig försvarare gäller bestäm- melserna i rättegångsbalken.

Om det är uppenbart att det föreligger grund för näringsförbud, kan domstolen förordna om tillfälligt näringsförbud, som gäller tills förbudsfrågan har avgjorts slutligt (10 §). Det finns två typer av tillfälliga näringsförbud, dels de som kan meddelas under utred- ningsstadiet innan domstolens prövning av ett slutligt näringsför- bud ägt rum, dels de som kan meddelas efter domstolens slutliga prövning, men innan beslutet vunnit laga kraft. Ett tillfälligt närings- förbud gäller omedelbart om inte annat förordnas (11 §). Om rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud innan talan om näringsförbud har väckts eller ansökan kommit in till rätten, ska den utsätta en tid inom vilken sådan talan ska väckas eller ansökan lämnas in. Tiden

236

SOU 2007:65

Ärenden om näringsförbud

får inte bestämmas längre än vad som bedöms nödvändigt. Om den utsatta tiden inte är tillräcklig, och om åklagaren eller Kronofogde- myndigheten före tidens utgång begär att tiden ska förlängas, får rätten medge sådan förlängning (13 §).

I vissa fall kan domstolen upphäva ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud (15–17 §§). I samband med ett beslut om näringsförbud får domstolen vidare fastställa en begränsad tid för näringsidkaren under vilken han eller hon kan avveckla sin för- bjudna verksamhet (18 §). Tiden för avveckling får förlängas om det finns särskilda skäl. Domstolen har också möjlighet att undanta viss verksamhet eller anställning eller visst aktieägande från för- budet (19–22 §§).

Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt närings- förbud kan dömas till fängelse i högst två år. Vid ringa brott är straffet böter eller fängelse i högst sex månader (25 §). En över- trädelse av ett näringsförbud kan medföra förlängning av förbudet med högst fem år. Beslutas det fler förlängningar får den samman- lagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år (26 §).

8.2Överväganden

8.2.1Allmän domstol bör handlägga ärenden om näringsförbud

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om näringsförbud.

Syftet med näringsförbud är främst att förhindra att personer som i näringsverksamhet orsakar stora skador ska kunna fortsätta med det. Den som har ålagts ett näringsförbud får därför inte driva näringsverksamhet och inte heller äga, bilda eller inneha vissa funk- tioner i juridiska personer eller faktiskt utöva ledningen av närings- verksamhet. Enligt gällande ordning fattas beslut om näringsförbud alltid av domstol. Handläggningen vid domstol sker antingen enligt reglerna i rättegångsbalken om brottmål eller enligt ärendelagen. Anledningen till att olika förfaranderegler gäller vid hanteringen av näringsförbud är att brottmålsreglerna inte har ansetts lämpa sig särskilt väl när yrkandet om näringsförbud inte grundar sig på

237

Ärenden om näringsförbud

SOU 2007:65

brott.1 Oavsett vilken processordning som tillämpas är dock kon- sekvenserna mot den som meddelas näringsförbud alltid desamma.

I utredningens uppdrag ingår att behandla hanteringen av de näringsförbud som handläggs enligt ärendelagen. Det är närings- förbud i anledning av betalningsunderlåtelse eller konkurs. För att näringsförbud ska kunna meddelas i förstnämnda fall krävs att näringsidkaren grovt åsidosatt vad som ålegat honom eller henne i näringsverksamhet och därvid i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller avgift. Om näringsidkaren försatts i konkurs krävs att han eller hon förfarit grovt otillbörligt mot sina borge- närer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom eller henne i näringsverksamhet.

Ärenden om näringsförbud är till sin karaktär sådana att de ofta innehåller starka inslag av intressemotsättningar mellan parterna. Näringsförbud är som framgått dessutom en mycket ingripande åtgärd. Förbudet har karaktär av en offentligrättslig sanktion mot en enskild. Redan det nu sagda talar för att prövningen av en ansökan om näringsförbud bör ankomma på domstol. Härtill kommer att i ärenden om näringsförbud är utredningen av det slaget att den mot vilken förbudsyrkandet riktas regelmässigt bör höras personligen vid ett sammanträde. I lagen om näringsförbud finns också en bestämmelse om att domstolen ska hålla samman- träde i dessa ärenden, om detta inte är uppenbart obehövligt (8 c §). Det finns också regler om rättens sammansättning. Vidare kan frågor om hämtning och förordnande av offentlig försvarare aktualiseras i ärendet. Det är typiska domstolsuppgifter. Enligt ut- redningens mening är ärenden om näringsförbud således av den karaktären att de även i fortsättningen bör handläggas av domstol. Härigenom undviker man också att två myndigheter blir behöriga att pröva en ansökan om näringsförbud beroende på om ansökan ska handläggas i ett brottmål eller i ett ärende.

1 Prop. 1998/99:44 Ändringar i lagen (1986:436) om näringsförbud.

238

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

9.1.2Handlingar som kan dödas

Enligt 1 § mortifikationslagen får en handling dödas på begäran av den som har förlorat handlingen om det kan antas att handlingen har förstörts eller kommit bort. Bestämmelsen omfattar följande handlingar

•löpande skuldebrev

•växlar

•konossement, dvs. dokument som ger innehavaren rätt att utfå i handlingen angiven last från ett fartyg

•andra presentationspapper, t.ex. check, postväxel, livförsäkrings- brev och bankböcker

•handlingar vars företeende utgör villkor för att någon ska anteck- nas som innehavare på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument2

•aktiebrev

•pantbrev och vilandebevis

•företagsinteckningsbrev

•fordringshandlingar ställda till viss man, dvs. en handling för vilken utfärdats företagsinteckning eller inteckning i luftfartyg eller järnväg samt handlingar genom vilka det uppkommit en förpliktelse som blivit föremål för inskrivning (se prop. 1970:145 s. 320)

•obligationer med en löptid på högst ett år som har ställts till innehavaren och som ges ut av bank eller kreditmarknadsföretag.

9.1.3Forumregler

I 2 § mortifikationslagen finns bestämmelser om vilka tingsrätter som är behöriga att pröva en ansökan om dödande av handling. Huvudregeln är att ansökan görs hos tingsrätten i den ort där för- pliktelsen ska fullgöras eller, om sådan ort inte är nämnd i hand- lingen, vid den förpliktades allmänna tvistemålsforum3.

För vissa handlingar finns det följande specialbestämmelser om forum. Då fråga är om pantbrev som avser inteckning i fastighet eller tomträtt görs ansökan hos den tingsrätt där den inskrivnings-

2Ett finansiellt instrument är fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden (se 1 § lagen [1991:980] om handel med finansiella instru- ment).

310 kap. 1 § RB.

240

SOU 2007:65 Ärenden om dödande av handling

myndighet finns inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. I fråga om pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge görs ansökan hos rätten i skeppets hemort eller i den ort där bygget utförs. I fråga om företagsinteckningsbrev görs an- sökan hos rätten i den ort där inskrivningsmyndigheten för sådan inskrivning är belägen, dvs. Sundsvalls tingsrätt. Även ansökan om dödande av intecknad fordringshandling görs hos rätten i den ort där inskrivningsmyndigheten finns. Ansökan om dödande av konosse- ment görs hos rätten i godsets bestämmelseort. Är flera tingsrätter behöriga får ansökan göras hos en av dem.

9.1.4Handläggningen vid tingsrätten

Förfarandet

Ansökan om dödande av handling ska göras skriftligen. Till ansökan ska bifogas en kopia av handlingen eller sådan uppgift om dess innehåll, som är nödvändig för dess säkra igenkännande (3 § mortifikationslagen). Om handlingen är intecknad kontrolleras inskrivningsregister (eller motsvarande) med avseende på uppgifter som identifierar handlingen samt t.ex. fastighet, lagfaren ägare, inteckning, anteckning om innehav och annat av intresse för hand- läggningen.

Har sökanden gjort sannolikt att handlingen förstörts eller för- kommit ska rätten utfärda offentlig stämning (6 § mortifikations- lagen). Sökanden ska alltid underrättas om innehållet i stämningen. Stämningen ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Stämningen ska innehålla en beskrivning av handlingen samt uppgift om att sökanden gjort sannolikt att handlingen förstörts eller kommit bort. Vidare ska den som kan inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar uppmanas att anmäla detta senast viss angiven dag. Denna dag ska bestämmas så att minst ett år och högst två år förflyter från dagen för kun- görandet. Kungörelsen ska tas in i första numret av Post- och Inrikes Tidningar för januari, april, juli eller oktober månad.

Det är inte nödvändigt att beslut om kungörelse tas in i protokoll. Beslutet kan i stället antecknas på dagboksbladet eller på annan handling i akten. Annonsorder till Post- och Inrikes Tidningar upprättas separat.

241

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

Sedan tiden för anmälan har gått ut, ska rätten avgöra ärendet. Finner rätten därvid att någon omständighet inte har förekommit som visar eller ger skälig anledning till antagande att handlingen finns i behåll, ska handlingen dödas genom beslut av rätten (8 § mortifikationslagen). Beträffande pantbrev, företagsintecknings- brev och intecknade fordringshandlingar ska beslutet innehålla en erinran om att beslutet inte innebär att inteckningen dödas.

Under handläggningen vid tingsrätten kan rätten förelägga sök- anden att förebringa utredning om viss omständighet som kan inverka på utgången i ärendet (5 § mortifikationslagen). Förhör under sanningsförsäkran kan därvid äga rum med sökanden.

Om handlingen återfinns under handläggningens gång torde som regel sökanden ha att återkalla ansökningen varefter ärendet kan skrivas av. Om återkallelse inte görs får ansökan i stället avslås.

Rättens prövning i dödningsförfarandet omfattar inte hand- lingens materiella riktighet. Invändning angående fordringen på- verkar således inte rättens beslut att handlingen dödas och att, i förekommande fall, ny handling utfärdas.

Underrättelse om ansökan och beslut till inskrivningsmyndigheten

Om en ansökan om dödande avser pantbrev, företagsintecknings- brev, eller intecknad fordringshandling ska rätten underrätta veder- börande inskrivningsmyndighet om ansökningen (10 § mortifika- tionslagen). Detsamma gäller rättens slutliga beslut i ärendet. Inskrivningsmyndigheten ska göra en anteckning om ansökan och rättens beslut i inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets inskrivningsdel.

Rättens sammansättning

Som utredningen redogjort för tidigare (avsnitt 3.2.2.1) är tings- rätten vid handläggningen av ärenden domför med en lagfaren domare. Enligt 15 § mortifikationslagen får regeringen förordna att även annan anställd vid tingsrätten får handlägga enkla ärenden enligt den lagen. Detta gäller dock inte ärenden enligt 12 a § mortifikationslagen, dvs. om ansökan görs av Kronofogdemyndig- heten eller ett konkursbo och avser en handling som inte kunnat hittas vid utmätning av fordringen eller rättigheten eller vid konkurs,

242

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

om det kan antas att handlingen undanhålls (angående denna ärendetyp, se nedan).

Enligt tingsrättsinstruktionen får lagmannen vid en tingsrätt förordna en anställd vid tingsrätten att handlägga ärenden om dödande av pantbrev eller vilandebevis som avser inteckning i fast egendom eller tomträtt. Detsamma gäller för ärenden om dödande av företagsinteckningsbrev eller aktiebrev samt inteckning i fast egendom eller tomträtt eller av företagsinteckning (17 § första stycket 6–7 tingsrättsinstruktionen). Lagmannen får dessutom förordna tingsnotarie och notariemeriterad beredningsjurist att handlägga ärenden om dödande av samtliga handlingar som om- fattas av mortifikationslagen, dock inte ärenden om dödande av handlingar enligt 12 a § (jfr 15 § mortifikationslagen med 18 § första stycket 7 tingsrättsinstruktionen).

9.1.5Rättsverkningar

En handling som dödas förlorar helt sin rättsliga betydelse. God- trosförvärv av tredje man kan inte förekomma. Om handlingen sedermera återfinns kan den inte grunda någon rätt.

Sedan en handling dödats kan sökanden kräva fullgörelse utan annat bevis om sin fordran än beslutet om dödande (9 § mortifika- tionslagen). Sökanden presumeras vara rätt innehavare och den förpliktade kan betala till sökanden med befriande verkan.

Efter det att en handling har dödats kan sökanden dessutom begära att den förpliktade eller, vid dödande av pantbrev etc., inskrivningsmyndigheten utfärdar en ny handling av samma innehåll (9 och 10 §§ mortifikationslagen).4

9.1.6Efterlysning

Enligt 12 § mortifikationslagen kan bankböcker och livförsäk- ringsbrev som kommit bort dödas på ett snabbare sätt genom efter- lysning. Efterlysning sker genom bankens respektive försäkrings- bolagets försorg.

Begär någon efterlysning och lämnar trovärdiga uppgifter om tid och omständigheter under vilken bankboken eller livförsäkrings-

4 Anm: Vid dödande av växel och konossement finns särskilda bestämmelser om ställande av säkerhet (73 § växellagen [1932:130] och 13 kap. 55 § sjölagen [1994:1009]).

243

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

brevet förkommit, får bankens styrelse eller försäkringsbolagets styrelse på sökandens bekostnad verkställa efterlysningen genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. Om bankboken eller livförsäkringsbrevet inte kommit till rätta inom sex månader från kungörandet och förekommer inte skälig anledning att anta att den finns i behåll, har sökanden rätt att få ut sina pengar alternativt få ett nytt livförsäkringsbrev.

9.2Dödande av handling i samband med utmätning och konkurs

En handling kan i vissa fall dödas även om den inte har förstörts eller kommit bort. Det kan ske, som ovan angetts, i samband med utmätning eller konkurs om det i sådant sammanhang kan antas att en värdehandling undanhålls (12 a § mortifikationslagen). Ansökan om dödande av handling görs i sådant fall av Kronofogdemyndig- heten eller konkursboet. Bestämmelserna i mortifikationslagen om dödande av handling som har förstörts eller kommit bort gäller även i huvudsak för dödande av handling i samband med utmätning och konkurs.

9.3Dödande av inteckning

9.3.1Allmänt

Med inteckning menas inskrivning av en penningsumma i en viss egendom, t.ex. fast egendom eller skepp, med den verkan att egen- domen till angivet belopp kan utgöra pant för en fordring. Inteck- ning beviljas av inskrivningsmyndigheten. Som bevis på inteckning i fast egendom, tomträtt och skepp utfärdas pantbrev. Bevis om företagsinteckning utgörs av ett företagsinteckningsbrev.

En inteckning dödas normalt genom att den intecknade egen- domens ägare gör ansökan härom hos inskrivningsmyndigheten och samtidigt bifogar pantbrevet eller motsvarande i original. Om nödvändiga förutsättningar är uppfyllda dödas inteckningen genom beslut av inskrivningsmyndigheten. Ett sådant ärende handläggs som ett rent inskrivningsärende.

Är det inte är känt var ett pantbrev eller annan inteckningshand- ling finns, och handlingen alltså inte kan ges in till inskrivnings-

244

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

myndigheten i ett dödandeärende, finns i 13 § mortifikationslagen ett särskilt förfarande som leder till dödande av den inskrivna pant- rätten, utan att inteckningshandlingen behöver företes. Fordrings- handlingen som ligger till grund för inteckningen dödas däremot inte.

9.3.2Rättsverkningar

Förfarande enligt 13 § mortifikationslagen utmynnar i ett beslut att inteckningen efter särskild ansökan hos inskrivningsmyndigheten får dödas utan att handlingen företes. Tingsrättens beslut innebär sålunda inte att inteckningen dödas. Först efter det att den inteck- nade egendomens ägare gjort en ansökan om dödande av inteck- ningen hos inskrivningsmyndigheten kan den dödas av myndig- heten. Om den intecknade egendomens ägare inte gör en sådan ansökan fortlever inteckningen som förut. Någon särskild tid inom vilken sådan ansökan ska göras finns inte föreskriven.

9.3.3Förfarandet vid tingsrätten

De regler som gäller för handläggningen av ärenden om dödande av inteckning motsvarar vad som gäller för handläggningen vid an- sökan om dödande av förkommen handling. I förstnämnda fall ska dock, om det kan ske, en kopia av ansökningen delges den senast antecknade innehavaren av ifrågavarande handling och det är till- räckligt att den i kungörelsen angivna tiden bestäms till sex månader (13 § andra stycket mortifikationslagen).

Även forumreglerna motsvarar vad som gäller vid en ansökan om dödande av förkommen handling.

9.4Dödande av fullmakt – kraftlöshetsförklaring

9.4.1Kort om fullmakt

Bestämmelser om fullmakt finns i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). En fullmakt är ett bemyndigande för någon (fullmäktige) att, med bindande verkan för den som utfärdat fullmakten (fullmakts- givaren), handla på dennes vägnar. Rättsföljden av fullmakt är så- ledes att fullmaktsgivaren blir bunden av fullmäktiges rättshandling

245

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

gentemot tredje man. Om fullmäktige vid företagande av en rätts- handling skulle handla i strid mot särskilda inskränkande före- skrifter från fullmaktsgivaren kan rättshandlingen ändå bli giltig mot denne. Det blir fallet om tredje man inte insåg eller inte borde ha insett att fullmäktige överskred sin befogenhet.

En fullmakt kan vara muntlig eller skriftlig. Det finns också andra typer av fullmakter, t.ex. kungörelsefullmakt och ställnings- fullmakt.

9.4.2Återkallelse av fullmakt

En viktig fråga inom fullmaktsläran är hur en fullmakt återkallas. I avtalslagen finns ett flertal bestämmelser om detta.

Enligt 16 § avtalslagen återkallas en skriftlig fullmakt, som är avsedd att innehas av den fullmäktige och visas upp för tredje man, genom att fullmaktsgivaren tar tillbaka eller låter förstöra full- makten. Det är inte tillräckligt att fullmaktsgivaren meddelar full- mäktigen att fullmakten har upphört att gälla. Fullmaktsgivaren kan nämligen i en sådan situation bli bunden av en rättshandling som fullmäktige företar om tredje man var i god tro (20 § avtals- lagen). På begäran av fullmaktsgivaren är fullmäktige skyldig att lämna tillbaka fullmakten till denne. Om fullmaktsgivaren inte kan få tillbaka fullmakten, eller om denna har förkommit, kan han eller hon få handlingen förklarad ”kraftlös” genom ett dödningsför- farande.

9.4.3Om kraftlöshetsförklaring

Förfarandet

En ansökan om att få en skriftlig fullmakt förklarad kraftlös görs hos tingsrätten i den ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor (17 § avtalslagen). Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl att fullmakten förkommit, eller att han eller hon av annan orsak inte utan dröjsmål kan få tillbaka den, får tingsrätten förklara fullmakten kraftlös.

Om tingsätten finner att ansökan kan bifallas ska den utfärda kungörelse om att handlingen efter utgången av viss angiven tid ska vara kraftlös. Tiden får bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande i Post- och Inrikes Tidningar. Tingsrätten kan också föreskriva att kungörelsen ska införas i någon annan

246

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

tidning. Det åligger sökanden (fullmaktsgivaren) att låta införa kungörelsen i tidningen eller tidningarna.

Rättsverkan

Efter utgången av den i kungörelsen angivna tiden är den skriftliga fullmakten återkallad. Detta innebär att fullmaktsgivaren inte längre kan bli bunden av fullmäktiges rättshandlingar gentemot tredje man. I vissa fall har dock fullmaktsgivaren en reklamations- plikt gentemot tredje man för att inte bli bunden av en rättshand- ling (19 § avtalslagen).

Historik

Tidigare handlades ärenden om kraftlöshetsförklaring av fullmakt av överexekutor. Vid avtalslagens tillkomst övervägde lagstiftaren att låta allmän domstol handlägga dessa ärenden. Som skäl för att så inte blev fallet angavs att det för fullmaktsgivaren var av största vikt att handlingen utan tidsutdräkt förklarades kraftlös och att det med hänsyn till den då gällande rättegångsordningen inte skulle kunna ske, om ärendet handlades vid allmän domstol. I samband med införandet av den nya utsökningsbalken 1980 togs i promulgations- lagstiftningen frågan om lämplig myndighet att handlägga dessa ärenden upp igen. Anledningen härtill var att den nya balken inne- bar att överexekutor avskaffades som särskild myndighet. Över- exekutors exekutiva uppgifter övertogs av kronofogdemyndigheten och myndighetens övriga uppgifter delades upp mellan tingsrätten och länsstyrelsen. I propositionen till utsökningsbalkens promulga- tionslag anförde departementschefen följande.5

Uppgiften att döda en skriftlig fullmakt är inte av exekutiv natur. Det synes inte heller av andra skäl lämpligt att vid överexekutors av- skaffande flytta befogenheten till kronofogdemyndigheten. Uppgiften har däremot nära samband med rättskipning, och en liknande befogen- het tillkommer tingsrätten enlig lagen (1927:85) om dödande av för- kommen handling.

I propositionen föreslogs att handläggningen av ärenden om kraft- löshetsförklaring av fullmakt skulle flyttas till tingsrätten. Förslaget antogs av riksdagen och reformen trädde i kraft den 1 januari 1982.

5 Prop. 1980/81:84 Följdlagstiftning till utsökningsbalken, s. 178.

247

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

9.5Överväganden och förslag

9.5.1Ansökan om dödande av förkommen handling och dödande av inteckning bör göras hos förvaltnings- myndighet

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om dödande av förkommen handling och dödande av inteckning enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling flyttas från allmän domstol till förvaltningsmyndighet.

Syftet med dödningsförfarandet är att den som har förlorat en handling, vars innehav utgör villkor för utövande av en rättighet, inte ska förlora möjligheten att göra sin rätt gällande. Förfarandet bygger på att den som känner till något om en förkommen hand- ling ska underrättas härom genom ett offentligt förfarande och där- igenom få en möjlighet att höra av sig. Handläggningen vid tings- rätten, som vanligtvis sköts av domstolssekreterare och notarier, består till största delen av att kontrollera att alla formaliteter be- träffande ansökan och kungörelse är uppfyllda samt, i förekom- mande fall, att kontrollera fakta i inskrivningsregister. I stället för rättsliga överväganden är det i dessa ärenden alltså till övervägande del fråga om att kontrollera förekomsten av vissa fakta. Detta talar för att handläggningen av ärenden om dödande av förkommen handling och dödande av inteckning bör flyttas från allmän dom- stol till förvaltningsmyndighet. Härtill kommer att dessa ärenden i regel inte är tvistiga och därför inte av detta skäl bör hanteras av domstol.

Vad som möjligen kan tala för att dessa ärenden även i fram- tiden bör handläggas av domstol är att det ibland kan bli nödvän- digt med viss bevisvärdering. En handläggning i domstol innebär att det finns möjlighet att hålla muntlig förhandling och att ta upp muntlig bevisning. Den möjligheten försvinner om ärendena flyttas bort från domstolarna. Betydelsen härav bör dock inte överdrivas eftersom muntliga inslag i praktiken knappast förekommer vid handläggningen i tingsrätten. Ett eventuellt behov av muntlig för- handling kan dessutom tillgodoses genom att möjlighet ges att överklaga förvaltningsmyndighetens beslut till domstol. Härtill kommer att en part vanligtvis har rätt att lämna uppgifter muntligt i ett ärende som handläggs av en förvaltningsmyndighet (14 § FL). Möjligheten för en part i ett ärende att lägga fram sin sak muntligen

248

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

tas således inte bort även om handläggningen av ärendet flyttas bort från domstolarna.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att handlägg- ningen av ärenden om dödande av förkommen handling och död- ande av inteckning enligt lagen (1927:85) om dödande av förkom- men handling ska flyttas från allmän domstol till förvaltnings- myndighet.

9.5.2Handläggningen bör flyttas till olika förvaltnings- myndigheter

Utredningens förslag: En ansökan om dödande av förkommen handling ska göras hos Kronofogdemyndigheten. En ansökan om dödande som avser en handling som blivit inskriven i en inskrivningsbok eller ett inskrivningsregister ska dock göras hos den inskrivningsmyndighet som handlägger ärenden om inskriv- ning av sådan handling. Avser ansökan ett aktiebrev eller hand- ling vilkens företeende utgör villkor för att antecknas som inne- havare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, ska den göras hos Bolagsverket.

En ansökan om dödande av inteckning ska göras hos den inskrivningsmyndighet som handlägger ärenden om sådan in- teckning som ansökan avser.

För närvarande gäller att ansökan om dödande av handling som blivit föremål för inskrivning (inteckningshandling), t.ex. pantbrev och företagsinteckningsbrev, handläggs av tingsrätten i den ort där vederbörande inskrivningsmyndighet är belägen. Motsvarande forum- regler gäller för ansökan om dödande av inteckning i vissa fall. I fråga om pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge eller inteckning av sådant slag görs dock ansökan hos rätten i skeppets hemort eller i den ort där skeppsbygget utförs.

Handläggningen av ärenden om dödande av inteckningshandling och dödande av inteckning förutsätter att vissa uppgifter hämtas från inskrivningsmyndigheten. Vidare ska inskrivningsmyndigheten underrättas såväl om att en sådan ansökan har kommit in som att ansökan slutligen har prövats för att vissa registreringsåtgärder ska kunna vidtas. Dessutom ska inskrivningsmyndigheten efter ansökan

249

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

utfärda en ny handling. Om det är fråga om ett ärende om dödande av inteckning innebär tingsrättens beslut inte att inteckningen dödas. Det sker först efter att egendomens ägare gjort en särskild ansökan härom hos inskrivningsmyndigheten.

Ärenden om dödande av inteckningshandling och inteckning har således stark anknytning till den inskrivningsmyndighet som handlägger ärenden om inskrivning av den handling eller den in- teckning som ansökan avser. Samordningen av de olika delarna av förfarandet skulle således underlättas och hanteringen rationaliseras om handläggningen av ärenden om dödande av inteckningshandling och inteckning också kunde ske vid den inskrivningsmyndigheten. Enligt utredningens mening är det därför mest ändamålsenligt att ärenden om dödande av inteckningshandling och dödande av in- teckning handläggs av vederbörande inskrivningsmyndighet. Det innebär att t.ex. ärenden om dödande av pantbrev på grund av inteckning i fastighet eller tomträtt kommer att handläggas av Lantmäteriverket (se avsnitt 6.4.1.2 angående det framtida huvud- mannaskapet för den fastighetsrättsliga inskrivningsmyndigheten).

Nästa fråga blir då vilken förvaltningsmyndighet som ska handlägga ärenden om dödande av övriga handlingar, såsom exem- pelvis skuldebrev och aktiebrev. Ett alternativ skulle kunna vara Kammarkollegiet. Som utredningen redogjort för tidigare är kollegiet en central förvaltningsmyndighet för bl.a. Sveriges indel- ning och för frågor om statlig egendom, registrering av trossam- fund och fastställande av avgiftssatser för begravningsavgift (se avsnitt 4.6). Kollegiets huvuduppgift är att bevaka olika statliga intressen och att ge service till statliga myndigheter. Inom ramen för kollegiets verksamhetsområde ingår emellertid inga uppgifter som påminner om, eller har anknytning till ärenden om dödande av handling. Hanteringen av dessa ärenden passar således inte in i kollegiets verksamhet. Enligt utredningens mening bör ärenden om dödande av handlingar därför inte flyttas till Kammarkollegiet.

Ett annat alternativ skulle kunna vara Kronofogdemyndigheten eller Bolagsverket. Dessa myndigheters verksamhetsområde riktar sig till enskilda fysiska och juridiska personer (se avsnitt 4.2 och 4.8). Dessutom handlägger dessa myndigheter ärenden om kallelse på okända borgenärer (se avsnitt 5.8). Handläggningen i de ärendena består av ett kungörelseförfarande och syftar till att få klarhet i vissa faktiska förhållanden. I viss mån påminner således handlägg- ningen av ärenden om kallelse på okända borgenärer om handlägg- ningen av ärenden om dödande av handling. Med hänsyn härtill anser

250

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

utredningen att handläggningen av ärenden om dödande av hand- ling som inte blivit inskriven i en inskrivningsbok eller ett inskriv- ningsregister, bör delas upp mellan Kronofogdemyndigheten och Bolagsverket. I enlighet med utredningens utgångspunkter bör uppdelningen baseras på respektive myndighets verksamhetsområde. Kronofogdemyndighetens primära verksamhetsområde är exeku- tionsrätt. Det rättsområdet tangerar i viss mån fordringsrätt. Handläggningen av ärenden om dödande av t.ex. löpande skulde- brev och växlar bör därför flyttas till Kronofogdemyndigheten. Beträffande handlingar som har associationsrättslig anknytning bör handläggningen ske hos Bolagsverket. Det gäller t.ex. aktiebrev eller en handling vilkens företeende utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att en ansökan om dödande av förkommen handling enligt mortifikationslagen av

•pantbrev på grund av inteckning i fastighet eller tomträtt eller vissa järnvägar görs hos Lantmäteriverket (se avsnitt 6.4.1.2 an- gående det framtida huvudmannaskapet för den fastighetsrätts- liga inskrivningsmyndigheten),

•pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge görs hos Sjöfartsverket,

•pantbrev på grund av inteckning i luftfartyg görs hos Luftfarts- styrelsen,

•handling, som inte blivit inskriven i en inskrivningsbok eller ett inskrivningsregister (t.ex. löpande skuldebrev och växlar) görs hos Kronofogdemyndigheten,

•företagsinteckning, företagsinteckningsbrev och aktiebrev samt handling vilkens företeende utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument görs hos

Bolagsverket.

Vad sedan avser frågan om dödande av den inteckning, för vilken t.ex. ett pantbrev har utfärdats, anser utredningen att de skäl som ovan redogjorts för gör sig gällande med samma styrka när det gäller dödande av inteckning. En ansökan om dödande av inteck- ning bör således göras hos den inskrivningsmyndighet som hand- lägger inteckningsärendet.

251

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

9.5.3Handläggningsfrågor

Utredningens förslag: I ärende om dödande av förkommen handling och dödande av inteckning ska den förvaltningsmyn- dighet som handlägger ärendet ge den som har kännedom om handlingen tillfälle att yttra sig genom att kungöra ett anmäl- ningsföreläggande i Post- och Inrikes Tidningar.

Förvaltningsmyndighetens beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara Gävle tingsrätt.

De ärenden som utredningen föreslår ska flytta över till förvalt- ningsmyndighet kommer, i den mån inga särskilda förfaranderegler skapas, att handläggas enligt förvaltningslagen.

Med hänsyn till skyddet för tredje man anser utredningen att en ordning som motsvarar de nuvarande reglerna för handläggningen i huvudsak bör gälla för respektive myndighets handläggning. Ut- redningen föreslår därför att den förvaltningsmyndighet som hand- lägger ett dödandeärende ska ge den som har kännedom om hand- lingen tillfälle att yttra sig. Det kan lämpligen ske genom att myndigheten utfärdar ett föreläggande härom och kungör detta i Post- och Inrikes Tidningar.

Enligt den nuvarande ordningen ska sökanden bl.a. underrätta den intecknade egendomens ägare och den senast antecknade inne- havaren av handlingen om ansökan (4 § mortifikationslagen). Detta brukar dock i praktiken göras av rätten. Enligt utredningens mening bör den inskrivningsmyndighet som – enligt förslaget – ska handlägga en ansökan underrätta nämnda personer. Inskrivnings- myndigheten har nämligen via inskrivningsregistret direkt tillgång till den information som behövs för att ombesörja denna åtgärd. En sådan ordning innebär dessutom att förfarandet effektiviseras och att medborgarna får ökad service.

Några särskilda förfaranderegler för handläggningen vid förvalt- ningsmyndigheten som kompletterar förvaltningslagens bestäm- melser utöver de ovan angivna anser utredningen inte nödvändiga, dock med undantag av vissa generella förfaranderegler som utred- ningen kommer att ta upp under kapitel 24.

Förvaltningsmyndighetens beslut ska kunna överklagas till domstol. Vid bedömningen av vilket domstolsslag som bör över- pröva myndighetens beslut är utredningens utgångspunkt att ären- dets karaktär får styra valet av domstolsslag (se avsnitt 2.7). Den

252

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

prövning som görs i ärenden om dödanden av handling är till stor del av formell natur. Vid prövningen uppkommer dock regel- mässigt en civilrättslig fråga som gäller ett bakomliggande rätts- förhållande. Den frågan är om den handling som ansökan avser är ett presentationspapper eller inte (jfr NJA 1967 s. 451). Med hän- syn till ärendets civilrättsliga natur bör det vara allmän domstol som prövar ett överklagande.

I dag är handläggningen av ärenden om dödande av intecknings- handling och dödande av inteckning koncentrerad till de tingsrätter som ligger på de orter där inskrivningsmyndigheten finns. Vid dessa tingsrätter finns det således erfarenhet av att handlägga sådana ärenden. Det kan vid en första anblick tyckas som om denna erfarenhet borde tas till vara genom att nämnda tingsrätter i framtiden överprövar inskrivningsmyndigheternas beslut. Utred- ningen har dock erfarit att ärenden om dödande av handling och inteckning sällan överklagas. Enligt uppgift från Domstolsverket avslutade tingsrätterna år 2005 totalt 2 486 ärenden om dödanden av förkommen handling och 5 951 ärenden om dödande av inteck- ning. Av dessa ärenden överklagades totalt sex ärenden till hov- rätten. Att sprida överprövningen på olika tingsrätter av ett fåtal ärenden framstår inte som effektivt. Att däremot koncentrera överprövningen till en tingsrätt vore till fördel för såväl en effektiv och snabb handläggning som en enhetlig rättstillämpning. Enligt utredningens mening bör således en tingsrätt ges ensam behörighet att överpröva besluten.

Frågan är då vilken tingsrätt som ska anförtros uppgiften. En mycket stor andel av ansökningarna om dödande av handling och dödande av inteckning avser pantbrev eller inteckning i fast egen- dom. Vad gäller dessa ärenden har utredningen föreslagit att hanteringen ska flyttas över till Lantmäteriverket. Som redogjorts för tidigare ligger Lantmäteriverket i Gävle. Det finns därför skäl att överväga att låta Gävle tingsrätt överpröva ifrågavarande beslut. Med undantag för vad som nyss anförts finns det inte någon sär- skild tingsrätt som i sig är bättre lämpad än någon annan. Vid fördelning av mål och ärenden mellan olika domstolar är det dock ingen nackdel att eftersträva en regional balans mellan domstolarna. Gävle tingsrätt handlägger idag inga mål eller ärenden som den är ensamt behörig att handlägga. Med hänsyn till det anförda väljer utredningen att föreslå att Gävle tingsrätt ska överpröva besluten.

Utredningen föreslår således att en förvaltningsmyndighets be- slut enligt mortifikationslagen får överklagas till Gävle tingsrätt.

253

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

Vid handläggningen i tingsrätten kommer ärendelagen att vara tillämplig. Frågan är då om det behövs några särskilda regler för tingsrättens handläggning av dessa ärenden.

I mortifikationslagen finns en bestämmelse om att rätten får höra en part under sanningsförsäkran (5 § mortifikationslagen). Bestämmelsen, som har funnits sedan lagens tillkomst år 1927, in- fördes med motiveringen att förhöret skulle vara ett medel för sökanden att uppfylla kravet på sannolikhetsbevisning.6 Vid hand- läggning av ett ärende enligt ärendelagen kan visserligen en part höras muntligen, men det kan inte ske under straffansvar. Enligt ärendelagens förarbeten (prop. 1995/96:115 s. 111) är anledning här- till bl.a. att det med stor säkerhet skulle vara mycket ovanligt att bevisvärdet av en parts uppgifter skulle påverkas av att förhöret hålls under straffansvar. Utredningen har för sin del erfarit att det i praktiken aldrig hålls några förhör under sanningsförsäkran i ären- den om dödande av förkommen handling eller dödande av inteck- ning. Behovet av att hålla ett sådant förhör är således obefintligt. Om behov av förhör trots allt skulle uppstå borde det enligt utred- ningens mening vara tillräckligt att ett sådant förhör hålls inom ramen för vad som gäller enligt ärendelagen, dvs. fritt partsförhör. Det finns således ingen anledning att behålla mortifikationslagens bestämmelse om att rätten får höra en part under sanningsförsäkran. Utredningen anser inte heller att det i övrigt behöver skapas några särskilda regler för handläggningen vid tingsrätten.

9.5.4Ärenden om dödande av handling i samband med utmätning och konkurs

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om dödande av handling i samband med utmätning och konkurs.

Utredningens förslag: Behörig domstol att handlägga ärenden om dödande av handling i samband med utmätning och konkurs ska vara tingsrätten i den ort där gäldenären svarar i tvistemål i allmänhet.

6 NJA II 1927 s. 326.

254

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

Som utredningen redogjort för kan en handling i vissa fall dödas även om den inte har förstörts eller kommit bort. Det kan ske i samband med utmätning eller konkurs om det i sådant samman- hang befaras att en värdehandling undanhålls (12 a § mortifika- tionslagen). Ansökan om dödande av handling görs i sådant fall av Kronofogdemyndigheten eller konkursboet. Bakgrunden till en sådan ansökan torde alltid vara att det finns en konflikt mellan Kronofogdemyndigheten och gäldenären eller mellan konkursför- valtaren och konkursgäldenären om var handlingen finns. Ärendet är till sin karaktär alltså tvistigt. Med hänsyn härtill anser utred- ningen att allmän domstol även i fortsättningen bör handlägga ärenden om dödande av handling i samband med utmätning och konkurs.

Aktuell typ av ärende förekommer ytterst sällan. Det kan därför finnas fördelar med att handläggningen koncentrerades till en tingsrätt. Detta ligger dessutom i linje med utredningens förslag om att koncentrera överprövningen av förvaltningsmyndigheternas beslut enligt mortifikationslagen till en tingsrätt. Som angetts ovan är emellertid en ansökan om dödande av handling i detta fall i princip alltid föranledd av att det föreligger en konflikt om var handlingen finns. Det torde därför regelmässigt finnas behov av att hålla ett sammanträde i ärendet och då höra gäldenären. Om hand- läggningen koncentreras till en tingsrätt kan det innebära praktiska problem i form av bl.a. lång resväg för gäldenären. Det talar för att ärendet i stället bör handläggas av tingsrätten i den ort där gälde- nären har sitt hemvist. En fördel med en sådan ordning är dess- utom att ärenden om konkurs som huvudregel handläggs av tings- rätten i den ort där gäldenären har sitt hemvist (se 2 kap. 1 § kon- kurslagen). Vidare handläggs ärenden om utmätning vanligtvis vid Kronofogdemyndighetens lokala kontor där gäldenären har sitt hemvist.

Fråga uppkommer härefter hur forumregeln bör utformas. Enligt utredningens mening är det lämpligt att knyta an forumregeln till rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål. Motsvarande ordningen gäller för en ansökan om konkurs. Enligt rättegångs- balkens bestämmelser är behörig domstol i tvistemål i allmänhet tingsrätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist (10 kap. 1 § RB). I rättegångsbalken finns även bestämmelser om behörig domstol för det fall svaranden saknar känt hemvist.

255

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

Utredningen föreslår alltså att behörig domstol att handlägga ärenden om dödande av handling i samband med utmätning och konkurs ska vara tingsrätten i den ort där gäldenären svarar i tvistemål.

9.5.5Ny lag om dödande av förkommen handling

Utredningens förslag: En ny lag om dödande av förkommen handling ska ersätta den nuvarande lagen.

Utredningens förslag innebär inga förändringar i sak av bestämmel- serna i mortifikationslagen. Förslagen är begränsade till att gälla förfarandet. Det framstår därför i och för sig som naturligt att utredningens förslag införs i den nu gällande mortifikationslagen. Förslagen innebär dock relativt stora lagtekniska förändringar. Dessutom har mortifikationslagen i vissa avseenden ett ålderdom- ligt språkbruk som bör ses över. Enligt utredningen bör förslagen därför genomföras i en ny lag om dödande av förkommen handling.

9.5.6Ansökan om att fullmakt ska förklaras kraftlös

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om att full- makt ska förklaras kraftlös flyttas från allmän domstol till Krono- fogdemyndigheten.

Handläggningen av ärenden om kraftlöshetsförklaring av fullmakt har stora likheter med handläggningen av ärenden om dödande av förkommen handling. Syftet är att förebygga att en fullmaktsgivare blir bunden av en rättshandling, som han eller hon inte vill bli bunden av, samt att skydda tredje man från rättsförlust. Syftet är också att den som känner till något om en förkommen fullmakt ska underrättas härom genom ett offentlig förfarande och därigenom få en möjlighet att höra av sig. Syftet med förfarandet är således inte att lösa tvister mellan enskilda, eller mellan enskilda och det all- männa. I dessa ärenden förekommer dessutom inte några egentliga rättsliga överväganden. Det är visserligen fråga om viss bevis- värdering, men detta är ensamt inte en omständighet som medför att allmän domstol i första hand nödvändigtvis bör pröva ansökan.

256

SOU 2007:65

Ärenden om dödande av handling

Enligt utredningens mening är ärendets karaktär – i likhet med ärenden om dödanden av förkommen handling och dödande av inteckning – sådan att ärendet lämpligen handläggs av en förvalt- ningsmyndighet.

Tidigare hanterade överexekutor dessa ärenden. När denna myndighet avskaffades flyttades handläggningen över till allmän domstol. Överexekutor handlade bl.a. ärenden av exekutiv natur, vilka Kronofogdemyndigheten handlägger i dag. Uppgiften att döda en skriftlig fullmakt är visserligen inte något exekutivt ärende, men som utredningen anfört ovan handlägger Kronofogdemyndig- heten även ärenden vars förfarande påminner om handläggningen av ärenden om dödande av förkommen handling. Utredningen har därför också föreslagit att vissa ärenden om dödande av för- kommen handling ska handläggas av Kronofogdemyndigheten. Det mest ändamålsenliga för en effektiv handläggning är att även uppgiften att döda en skriftlig fullmakt anförtros Kronofogde- myndigheten.

9.5.7Handläggningsfrågor

Utredningens förslag: Den nuvarande regeln i avtalslagen om att rätten ska låta utfärda en kungörelse om att fullmakten efter viss tid ska vara kraftlös ska gälla för handläggningen hos Kronofogdemyndigheten. Det ska dock åligga Kronofogdemyn- digheten att införa kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar och, om myndigheten så anser, i annan tidning.

Kronofogdemyndighetens beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara Gävle tingsrätt.

Förslagen ska genomföras i den nya föreslagna mortifika- tionslagen.

Avtalslagens regler om kraftlöshetsförklaring av fullmakt syftar bl.a. till att skydda tredje man. Det är därför viktigt att det genom ett offentligt förfarande kommer till allmänhetens kännedom att fullmakten efter en viss tid är kraftlös. Utredningen föreslår att den nuvarande regeln om att rätten ska låta utfärda en kungörelse ska gälla för handläggningen hos Kronofogdemyndigheten.

Enligt den nuvarande ordningen åligger det sökanden (fullmakts- givaren) att föra in kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar. En

257

Ärenden om dödande av handling

SOU 2007:65

utgångspunkt för utredningens arbete är att verka för att de förändringar som föreslås är till fördel för medborgarna. Så blir fallet om uppgiften att föra in kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar läggs på Kronofogdemyndigheten. En förändring av detta slag innebär både att förfarandet effektiviseras och att med- borgarna får ökad service. Utredningen föreslår därför att det ska åligga Kronofogdemyndigheten att införa kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar och, om myndigheten så anser, i annan tidning.

Beträffande förfaranderegler i övrigt hänvisas till kapitel 24. Ärenden om kraftlöshetsförklaring av fullmakt är ovanliga. Att

sådana ärenden överklagas torde vara ännu mer ovanligt. Utred- ningen har tidigare under detta avsnitt tagit ställning för att pröv- ningen av överklagade beslut bör koncentreras till en domstol om överklagandefrekvensen för en ärendetyp generellt är låg. Skälet härtill är bl.a. att en sådan koncentration kan främja en enhetlig rättstillämpning. Överklagandefrekvensen i ärenden om kraftlös- hetsförklaring av fullmakt är emellertid så låg att en koncentration kommer att sakna nämnvärd betydelse för rättstillämpningen. Å andra sidan har de materiella bestämmelserna och förfarande- reglerna många likheter med ärenden om dödande av handling. Det kan därför vara en fördel för rättstillämpningen i dess helhet om prövningen av de överklagade besluten koncentreras till den dom- stol som utredningen föreslår ska överpröva de överklagande be- sluten i ärenden om dödande av handling, dvs. Gävle tingsrätt. Dessutom är det en fördel om enhetliga förfaranderegler gäller för en och samma ärendekategori. Utredningen föreslår därför att Gävle tingsrätt ges ensam behörighet att överpröva Kronofogde- myndighetens beslut.

Förfarandereglerna avseende handläggning av en ansökan om dödande av handling och en ansökan om kraftlöshetsförklaring av fullmakt har alltså många likheter. Enligt utredningens mening bör därför förslagen hänförliga till ärenden om kraftlöshetsförklaring av fullmakt genomföras i den av utredningen föreslagna nya morti- fikationslagen.

258

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

egendomsfördelning som anges i bodelningshandlingen kan dock bli ett viktigt bevismedel om vem av makarna viss egendom tillhör.1 Om makar vill fördela sin egendom genom bodelning under äktenskapet ska de göra en skriftlig anmälan om detta till en tings- rätt. Anmälan ska registreras av rätten (9 kap. 1 § andra stycket ÄktB).

Ingivna bodelningshandlingar

När ett äktenskap upplöses ska, som ovan angetts, makarnas gifto- rättsgods i regel fördelas mellan makarna genom bodelning. När makarna har förrättat bodelning, ska de upprätta en handling över bodelningen som skrivs under av dem båda (9 kap. 5 § ÄktB). Makarna eller en av dem får ge in bodelningshandlingen till tings- rätten för registrering (13 kap. 6 § ÄktB). Att bodelningshand- lingen ges in kan ha betydelse för frågan om återvinning av bodel- ningen i en makes konkurs (4 kap. 7 § konkurslagen [1987:672]).

Äktenskapsförord

Makars egendom är antingen giftorättsgods eller enskild egendom. I en bodelning ska giftorättsgodset ingå men inte den enskilda egendomen. Huvudregeln är att all egendom är giftorättsgods. Makar eller blivande makar kan genom äktenskapsförord avtala att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem ska vara enskild egendom i stället för giftorättsgods. Makar kan också genom äktenskapsförord avtala att enskild egendom i stället ska vara gifto- rättsgods (7 kap. 3 § ÄktB). Äktenskapsförord ska upprättas skrift- ligen och undertecknas av båda makarna. Det ska dessutom regi- streras hos tingsrätten.

Gåva mellan makar

En gåva mellan makar är gällande mellan dem under samma förut- sättningar som gäller för gåvor i allmänhet. För gåva av lös egen- dom krävs som regel att gåvan överlämnas till gåvomottagaren, s.k. tradition. För makar med gemensam bostad kan det emellertid ofta vara svårt att bevisa att gåvan har överlämnats. I 8 kap. 1 § ÄktB

1 Jfr Äktenskapsbalken med promulgationslag m.m., Lars Tottie, s. 238.

260

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

föreskrivs därför att en gåva mellan makar också blir gällande makarna emellan om gåvan har registrerats hos tingsrätten. Som huvudregel gäller dessutom att gåvan blir gällande mot givarens fordringsägare först när den har registrerats.

10.1.1Handläggningen

Tingsrätten

En ansökan om registrering kan göras vid vilken tingsrätt som helst (16 kap. 2 § ÄktB). Enligt 33 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol (MÄF) kan ansökan göras munt- ligen. Till ansökan ska fogas den handling som ska registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, ska uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.

Handläggningen av registreringsärenden vid tingsrätterna sköts vanligtvis av domstolssekreterare och tingsnotarier. Den består i att se till att ansökningsavgiften är betald och att pröva om de formella förutsättningarna för registrering föreligger, exempelvis att form- kraven för äktenskapsförord är uppfyllda. I de fall ansökan om registrering avser gåva, bodelningshandling eller anmälan om bo- delning under äktenskap ska handlingen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning (16 kap. 3 § andra stycket ÄktB). Kungörelsen ska införas i tidning på den ort där någon av makarna är folkbokförd. Avser kungörelsen gåva ska kungörelsen, om makarna är folkbokförda på olika orter, införas i tidning på den ort där givaren är folkbokförd (förordningen [1987:1021] om kun- görelse enligt äktenskapsbalken).

Om en ansökan om registrering bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom in till tingsrätten (16 kap. 4 § ÄktB). Originalhandlingen förses med bevis om registrering och återlämnas till den som gett in den.2 En kopia av handlingen tas in i rättens beslutsbok (33 § MÄF). Beslut om registrering antecknas i dag- boken eller på handling i akten (t.ex. kopia av den handling som registreras).

När en handling eller anmälan om bodelning registrerats ska tingsrätten sända en kopia av handlingen eller anmälan till Statistiska

2 Jfr Domstolsverkets Ärendehandbok.

261

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

centralbyrån (16 kap. 3 § första stycket ÄktB och 2 § förordningen [1987:1022] om äktenskapsregistret).

Äktenskapsregistret

Hos Statistiska centralbyrån tas den registrerade handlingen in i det hos myndigheten förda äktenskapsregistret som avser hela riket. Det registret omfattar även uppgifter om äktenskapsskillnad och domar eller beslut genom vilka domstolen har avgjort mål om äktenskapsskillnad utan att ha dömt till äktenskapsskillnad samt domar genom vilka en vigsel har förklarats ogiltig. Ändamålet med registret är bl.a. att ge tredje man möjlighet att få del av uppgifter om makars respektive registrerade partners inbördes förmögen- hetsförhållanden.

Äktenskapsregistret har förts av Statistiska centralbyrån sedan det inrättades år 1921. Arbetet med registret utförs på byråns kontor i Örebro. Regler om registret finns i 16 kap. 1 § ÄktB och i förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret.

10.1.2Tidigare föreslagna reformer

Förutsättningarna för att flytta över handläggningen av registrerings- ärenden enligt ÄktB till en förvaltningsmyndighet och ansvaret för äktenskapsregistret har varit föremål för tidigare utredningar. I en idéskiss från Justitiedepartementet (Ds 1989:2, s. 43) föreslogs att registreringsärendena skulle anförtros åt det centrala äktenskaps- registret utan omvägen över tingsrätten, dvs. att de skulle hand- läggas av Statistiska centralbyrån. Domstolsutredningen föreslog i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) att ärendena skulle flyttas från tingsrätterna till äktenskapsregistret med möjlighet att överklaga till tingsrätt. I betänkandet föreslogs även att ansvaret för äktenskapsregistret skulle flyttas från Statistiska centralbyrån till Riksskatteverket. Det avgörande skälet som angavs för förslaget var att vissa av de uppgifter som finns i äktenskapsregistret också används i folkbokföringen.

Statskontoret föreslog i rapporten Ett samlat äktenskapsregister (2002:4) att registreringsärendena flyttas från tingsrätterna till ett samlat äktenskapsregister. I rapporten föreslog Statskontoret också att ansvaret för äktenskapsregistret flyttas till Riksarkivet i

262

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

Härnösand. Förslagen i rapporten har remissbehandlats men inte lett till lagstiftning. Regeringen beslutade den 2 november 2006 att överlämna det lagstiftningsärendet till Ärendeutredningen.

10.1.3Överväganden och förslag

10.1.3.1 Ansökan om registrering enligt äktenskapsbalken

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om regi- strering av anmälan om bodelning, bodelningshandling, äkten- skapsförord och gåva mellan makar flyttas från allmän domstol till den förvaltningsmyndighet som har ansvaret för det centrala äktenskapsregistret.

Tingsrättens hantering av registreringsärenden hör till det som traditionellt kan räknas till den frivilliga rättsvården. Vid handlägg- ningen av dessa ärenden är det inte fråga om att lösa tvister mellan två parter. Ärendena kan i stället sägas vara av förebyggande karak- tär, t.ex. att makar genom att upprätta ett äktenskapsförord vill vara garanterade en viss egendomsfördelning i händelse av att de i framtiden går skilda vägar.

Registreringsärenden är inte alltför svåra att handlägga. De handläggs vid tingsrätten i ett helt skriftligt förfarande. Handlägg- ningen går ut på att kontrollera att vissa enkla formföreskrifter iakttagits och att ordna med kungörelser och expediering av hand- lingar till äktenskapsregistret. Handläggningen kräver tillgång till viss juridisk kompetens, men merparten av arbetet kan skötas av personal utan sådan kompetens. Vid tingsrätten sköts i dag vanligt- vis ärendena av domstolssekreterare och tingsnotarier.

Enligt utredningens mening är registreringsärenden till sin karaktär sådana att de med fördel kan handläggas av en förvaltnings- myndighet.

Syftet med registreringsförfarandet är framför allt att ge tredje man möjlighet till insyn i rättshandlingar mellan makar som typiskt sett kan innebära risker för fordringsägare. Insynen görs möjlig genom annonsering i tidningarna. Den görs också möjlig genom att materialet antecknas i äktenskapsregistret. Ett moment vid tings- rättens handläggning är därför att en kopia av den registrerade handlingen skickas till äktenskapsregistret. Dessa ärenden har så- ledes stark anknytning till den förvaltningsmyndighet som har

263

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

ansvaret för äktenskapsregistret. Om de olika delarna av förfar- andet samordnas till den myndigheten skulle hanteringen av regi- streringsärenden bli effektivare genom att dubbelarbete undviks. Utredningen föreslår därför att handläggningen av ärenden om registrering av anmälan om bodelning, bodelningshandling, äkten- skapsförord och gåva mellan makar flyttas från allmän domstol till den förvaltningsmyndighet som har ansvaret för det centrala äkten- skapsregistret.

10.1.3.2 Ansvaret för äktenskapsregistret3

Utredningens förslag: Ansvaret för äktenskapsregistret flyttas från Statistiska centralbyrån till Skatteverket.

Äktenskapsregistret förs i dag av Statistiska centralbyrån (se av- snitt 4.17). Utredningens förslag innebär därmed att byrån skulle ta över tingsrättens handläggning av registreringsärenden. Frågan är då om Statistiska centralbyrån är bäst lämpad att ta över dessa upp- gifter.

Det bör framhållas att Statistiska centralbyrån har fört äkten- skapsregistret sedan dess tillkomst. Byrån har således lång erfaren- het av registrets skötsel. Inom byrån finns kunskap och erfarenhet i hanteringen av registret och dessutom inarbetade rutiner. Hanter- ingen av äktenskapsregistret, som sköts av en fristående enhet inom myndigheten, skiljer sig dock från byråns övriga verksamhet. Statistiska centralbyrån är en central förvaltningsmyndighet för den officiella statistiken och för annan statlig statistik. Byråns huvud- uppgift är inte rättsvård.

Från den 1 juli 1991 har Skatteverket ansvaret för folkbokför- ingen (se avsnitt 4.15). Många av de uppgifter som domstolarna nu lämnar till äktenskapsregistret, nämligen uppgifter om äktenskaps- skillnad och om ogiltigförklarade vigslar, är uppgifter som också används i folkbokföringen. Ur effektivitetssynpunkt är det en för- del om den myndighet som ändå tillförs och använder uppgifterna för folkbokföringen också svarar för registreringen av uppgifterna.

Utredningen föreslår därför att ansvaret för äktenskapsregistret flyttas från Statistiska centralbyrån till Skatteverket. Förslaget innebär att handläggningen av ärenden om registrering av anmälan

3 Jfr SOU 1991:106 Domstolarna inför 2000-talet.

264

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

om bodelning, bodelningshandling, äktenskapsförord och gåva mellan makar ska tas över av Skatteverket.

10.1.4Handläggningsfrågor

Utredningens förslag: De nuvarande reglerna i äktenskapsbalken för rättens handläggning av registreringsärenden ska i huvudsak gälla för handläggningen hos Skatteverket. Om ansökan om regi- strering avser gåva, bodelningshandling eller anmälan om bo- delning under äktenskapet ska Skatteverket således låta föra in en kungörelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar. Dock ska den nuvarande bestämmelsen om att en kungörelse ska föras in i ortstidning slopas.

Skatteverkets beslut i ett registreringsärende ska kunna över- klagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara den tings- rätt inom vars domkrets ärendet prövats.

I de fall ansökan om registrering avser gåva, bodelningshandling eller anmälan om bodelning under äktenskap görs insynen för tredje man möjlig genom annonsering i tidningar. Den görs dess- utom möjlig genom att materialet antecknas i äktenskapsregistret. I samband med att nya äktenskapsbalken infördes år 1986 diskutera- des frågan om kungörelseförfarandet skulle slopas. Så blev dock inte fallet. Skälet till detta var att det inte kunde uteslutas att kun- görelser i tidningar fyller viss upplysningsfunktion.4 Utredningen har emellertid erfarit att större kreditgivare, t.ex. banker, numera sällan bevakar dessa kungörelser.5 Information om en gåva eller bo- delning erhålls i stället vanligtvis via en kreditupplysning. Vid en kreditupplysning hämtas nämligen information från bl.a. äkten- skapsregistret. För vissa större kreditgivare fyller således annon- sering i tidningar inte någon praktisk funktion. För mindre eller medelstora företag kan det emellertid alltjämt finnas intresse av att informationen finns tillgänglig i tidningar. Detta behov tillgodoses bl.a. genom publicering i Post- och Inrikes Tidningar. I och med att Post- och Inrikes Tidningar från den 1 januari 2007 finns kostnadsfritt tillänglig på Bolagsverkets webbplats är kungörelserna

4Prop. 1986/87:1 Äktenskapsbalk m.m., s. 55–56 och 73.

5Vid kontakt med Nordea och SEB har framkommit att dessa banker inte bevakar kungörel- serna av nu aktuellt slag. De hämtar i stället vanligtvis informationen från Upplysnings- centralen (UC) som i sin tur hämtar informationen från äktenskapsregistret.

265

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

numera mer lättåtkomliga. De kommer därmed också att få en större spridning. Enligt utredningens mening finns det därför skäl att behålla äktenskapsbalkens nuvarande bestämmelse om att en ansökan om registrering av gåva, bodelningshandling eller anmälan om bodelning under äktenskapet ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar.

Däremot anser utredningen att det inte är nödvändigt att kun- görelse ska ske i ortstidning. Flertalet företagare har i dag tillgång till Internet. Det innebär att de flesta företagare utan större praktiska problem kan få tillgång till informationen. Utredningen föreslår därför att den nuvarande bestämmelsen om att en kun- görelse ska föras in i ortstidning slopas.

De rättsfrågor som aktualiseras i registreringsärenden är i all- mänhet sådana familjerättsliga frågor som hör till de allmänna dom- stolarnas verksamhetsområde. På grund härav bör ett beslut av Skatteverket kunna överklagas till allmän domstol.

Utredningen har erfarit att registreringsärenden sällan över- klagas (jfr avsnitt 9.5.3). Enligt uppgift från Domstolsverket av- slutade tingsrätterna år 2005 totalt 15 706 ärenden om registrering enligt äktenskapsbalken. Av dessa ärenden överklagades ett ärende till hovrätten. Utredningen har tidigare tagit ställning för att pröv- ningen av överklagade beslut bör koncentreras till en domstol om överklagandefrekvensen för en ärendetyp generellt är låg (se av- snitt 9.5.3 och 9.5.7). Skälet härtill är främst att en sådan koncen- tration av prövningen kan främja en enhetlig rättstillämpning. Överklagandefrekvensen i registreringsärenden är emellertid i prin- cip obefintlig. Det medför att en koncentration av överprövningen till en domstol kommer att sakna all betydelse för rättstillämp- ningen. Det finns dessutom inga geografiska skäl som talar för att överprövningen av nu aktuell ärendetyp bör ske vid någon särskild tingsrätt.

Frågan är då hur forumregeln bör utformas om överprövningen ska spridas på olika tingsrätter. Ett alternativ kan vara en rak ned- flyttning i instanskedjan, dvs. att låta den tingsrätt som enligt den nuvarande ordningen är behörig att pröva en ansökan ges behörig- het att överpröva den. I dag kan en ansökan om registrering ges in till vilken tingsrätt som helst. Att ha en motsvarande ordning för överprövningen av besluten är enligt utrednings mening inte opti- malt. En sådan ordning skulle innebära att den enskilde alternativt Skatteverket skulle få bestämma vilken tingsrätt som skulle över- pröva ett beslut. Det skulle i sin tur innebära att instanskedjan inte

266

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

blir förutsägbar samt att Skatteverket skulle få visst merarbete, t.ex. med att utforma riktlinjer. Utredningen anser därför att en rak nedflyttning i instanskedjan inte är ett lämpligt alternativ.

Ett annat alternativ är att utforma forumregeln med lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar som förebild. Enligt den lagens 14 § andra stycke ska, om inte annat föreskrivs, ett be- slut överklagas till den länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats. Fördelen med en sådan ordningen är att det kan bidra till att underlätta samverkan mellan handläggande myndigheter, dvs. Skatteverket och tingsrätten. Utredningen föreslår därför att be- hörig domstol att pröva överklaganden av beslut i registrerings- ärenden ska vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

10.2Ärenden om bodelningsförrättare

Förordnande av bodelningsförrättare

När ett äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad ska makar- nas giftorättsgods i regel fördelas mellan makarna genom bodelning (9 kap. 1 § ÄktB). Ofta förrättas bodelningen först när äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, ska bodelningen dock förrättas genast (9 kap. 4 § ÄktB). Huvudregeln är att giftorättsgodset ska delas lika sedan skulderna har betalats (11 kap. 3 § ÄktB). Om makarna inte kan enas om bodelningen, kan den ene maken begära att rätten utser någon att vara bodelningsförrättare (17 kap. 1 § ÄktB). Denne ska i första hand försöka få makarna att komma överens. Om det inte går, ska han eller hon själv bestämma hur boet ska delas (17 kap. 6 § ÄktB). Den make som är missnöjd med bodelnings- förrättarens beslut kan klandra bodelningen genom att väcka talan mot den andra maken vid tingsrätt (17 kap. 8 § ÄktB).

Bodelningsförrättare förordnas vanligen i ett särskilt ärende. Det kan emellertid även ske i målet om äktenskapsskillnad (17 kap. 2 § ÄktB). Om mål om äktenskapsskillnad inte pågår ska ansökan enligt huvudregeln ges in till tingsrätten där någon av makarna har sitt hemvist (17 kap. 2 § ÄktB jämfört med 10 kap. 9 § andra stycket RB och 10 kap. 1 § RB).

Bestämmelserna om bodelningsförrättare gäller även när lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap eller sambolagen (2003:376) är tillämplig.

267

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

Val och entledigande av bodelningsförrättare

Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som samtyckt till det. Vanligen utses någon som föreslagits i ärendet men rätten har möjlighet att välja någon annan. När makarna har var sitt förslag på vem som ska utses och ingen kan acceptera den andres förslag är det ofta lämpligast att utse någon som inte har föreslagits av någon av dem.

Bodelningsförrättaren ska entledigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande ska bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig. Enligt förarbetena kan skäl till entledigande vara att bodelningsförrättaren inte längre är lämplig eller att makarna är överens om att bodelningsförrättare inte längre behövs.6

Ansökan om föreläggande för en make eller sambo att lämna uppgifter till bouppteckningen

Bodelningsförrättaren ska vid behov se till att bouppteckning för- rättas (17 kap. 5 ÄktB). Varje make ska uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter att lämna uppgifter till boupp- teckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att med ed inför domstol bekräfta riktig- heten av en upprättad bouppteckning, om den andre maken begär det. Domstolen får även för detta ändamål förelägga och döma ut vite. Frågor om beedigande av bouppteckning handläggs dock som ett tvistemål.

Ansökan om ersättning av allmänna medel till bodelningsförrättare

En bodelningsförrättare har rätt att få arvode och ersättning för sina utgifter (17 kap. 7 § ÄktB). Kostnaderna ska enligt huvud- regeln betalas av makarna med hälften vardera. Bodelningsför- rättaren kan dock i vissa falla bestämma en annan fördelning. I för- hållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för dennes ersättning. Tidigare fanns viss möjlighet att erhålla rätts- hjälp vid bodelning. I den nya rättshjälpslagen (1996:1619) har bestämmelserna om rättshjälp för bodelning mönstrats ut. Från

6 Prop. 1986/87:1 Äktenskapsbalk m.m., s. 221 f.

268

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

och med den 1 december 1997 har i stället införts en garanti avseende ersättning till bodelningsförrättare. Bestämmelsen finns i 17 kap. 7 a § ÄktB. Den innebär att domstol på ansökan av en make kan besluta att ersättning till bodelningsförrättare ska betalas av allmänna medel (ersättningsgaranti). Garantin avser ersättning för högst fem timmars arbete. Ett beslut om ersättningsgaranti förut- sätter dock att det är skäligt med hänsyn till en parts ekonomiska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt.

Ansökan om ersättningsgaranti kan göras i ärende om förord- nande av bodelningsförrättare eller i ett separat domstolsärende. Ansökan om utfående av ersättning enligt beslutad garanti görs i ytterligare ett separat ärende. Förutsättningen för att den beslutade ersättningsgarantin ska betalas ut är att den make som utverkat garantin har en andel i boet som, efter avdrag för täckning av skul- der, är värd mindre än 100 000 kr. Erhåller maken egendom som uppgår till 100 000 kr eller mer utgår alltså ingen ersättning enligt garantin.

10.2.1Överväganden och förslag

10.2.1.1Ansökan om förordnande och entledigande av bodelningsförrättare

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om förord- nande och entledigande av bodelningsförrättare flyttas från all- män domstol till Skatteverket.

Skatteverket ska vara ensamt behörig att pröva en ansökan om förordnande av bodelningsförrättare. Det ska således inte längre vara möjligt att vid tingsrätten ansöka om sådant för- ordnande i ett pågående mål om äktenskapsskillnad.

Skatteverkets beslut ska kunna överklagas till allmän dom- stol. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

Det är i allmänhet ingen kvalificerad rättslig prövning som rätten ska göra när det gäller att utse bodelningsförrättare. En make har alltid rätt att få en bodelningsförrättare utsedd och det spelar ingen roll om den andre maken menar att det inte behövs någon. Ett beslut saknar inslag av egentlig tvistlösning. Det kan visserligen förekomma oenighet mellan parterna om vilken person som ska

269

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

utses att vara bodelningsförrättare. Då får rätten ta ställning till de skäl som vardera maken åberopar för sitt förslag och i förekom- mande fall utse någon som inte har föreslagits av någon av parterna. Enligt utredningens mening är den prövning som görs i de fallen inte av sådant kvalificerat slag att den nödvändigtvis kräver dom- stolsmedverkan.

Det kan dock uppkomma vissa svårigheter i ärenden om förord- nande av bodelningsförrättare. En bodelningsförrättare ska näm- ligen inte förordnas om bodelning redan har skett (se NJA 1994 s. 265). Om en make av den anledningen motsätter sig att bodel- ningsförrättare förordnas kan det bli fråga om att avgöra i fall en mellan makarna upprättad skriftlig handling är en bodelningshand- ling. Om handlingen får anses vara en bodelningshandling ska en formenlig bodelning anses ha skett. I dessa ärenden kan det således bli aktuellt att tolka civilrättsliga avtal. Det är en uppgift som nor- malt bör ankomma på domstol. Ärenden av detta slag är emellertid relativt ovanliga. Att ha en ordning som är anpassad för ett fåtal något komplicerade ärenden när den alldeles övervägande stora mängden ärenden avser rättsvård är enligt utredningens mening inte försvarbart.

Vad som möjligen kan tala för att dessa ärenden även i fram- tiden ska handläggas av domstol är att de har anknytning till de äktenskapsmål som tingsrätterna handlägger. Enligt den nuvarande ordningen ska ansökan om förordnande av bodelningsförrättare göras i äktenskapsskillnadsmålet, om sådant pågår (17 kap. 2 § ÄktB). För den enskilde kan det vara enklare om alla frågor som rör äktenskapets upplösning hanteras av samma myndighet. Samtidigt kan utredningen konstatera att efter det att rätten behandlat ansökan om förordnande av bodelningsförrättare och fattat beslut i saken hanterar den över huvud taget inte bodelningsfrågan. Först om en make klandrar bodelningen genom att väcka talan mot den andra maken vid tingsrätten kommer frågan om makarnas bo- delning att prövas av rätten. En sådan talan handläggs emellertid som ett separat tvistemål. Det aktuella ärendets anknytning till mål om äktenskapsskillnad hindrar således inte i sig att handläggningen förs över från domstol till förvaltningsmyndighet.

Av det anförda framgår att det finns skäl som både talar för och emot att handläggningen av ärenden om förordnande och entledig- ande av bodelningsförrättare flyttas från domstol till förvaltnings- myndighet. Utredningens utgångspunkt är emellertid att ärenden som avser rättsvård i största möjliga utsträckning ska flyttas från

270

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

allmän domstol till förvaltningsmyndighet. Med hänsyn härtill och då ärendets karaktär inte lägger hinder i vägen föreslår utredningen att handläggningen av ärenden om förordnande och entledigande av bodelningsförrättare flyttas från tingsrätterna till en förvalt- ningsmyndighet.

En fråga som då uppkommer är om möjligheten att hos tings- rätten begära bodelningsförrättare i ett pågående mål om äkten- skapsskillnad bör finnas kvar. Ur den enskildes synvinkel kommer det att innebära viss olägenhet om denna möjlighet tas bort. Den enskilde måste nämligen i sådant fall ha kontakt med två olika myndigheter. En aspekt som dock bör beaktas är – om möjligheten får finns kvar – att två myndigheter kommer att vara behöriga att fatta samma beslut. Det innebär att det finns risk för att det fattas två beslut om förordnande av bodelningsförrättare. I de fall ”dubbla beslut” fattas kommer det att leda till olägenheter för såväl makarna som de förordnade bodelningsförrättarna. Det kommer dessutom att leda till merarbete för domstolen och förvaltnings- myndigheten. Utredningen anser därför vid en samlad bedömning att det är mest lämpligt att förordnande och entledigande av bodel- ningsförrättare hanteras av en och samma myndighet. Utredningen föreslår således att en förvaltningsmyndighet ges ensam behörighet att pröva en ansökan härom. Förslaget innebär att det inte längre ska vara möjligt att ansöka om sådant förordnande i ett pågående mål om äktenskapsskillnad vid tingsrätten.

Nästa fråga som uppkommer är vilken förvaltningsmyndighet som ska ta över tingsrättens handläggning av det aktuella ärendet. Med hänsyn till utredningens förslag om att Skatteverket ska ta över ansvaret för äktenskapsregistret anser utredningen att det är naturligt att verket också tar över denna uppgift.

Skatteverkets beslut bör kunna överklagas till allmän domstol. Vid valet av forum bör motsvarande ordning gälla som föreslagits i fråga om registreringsärenden, dvs. behörig domstol att överpröva Skatteverkets beslut bör vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

271

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

10.2.1.2 Frågor rörande vite

Utredningens förslag: I konsekvens med förslaget att hand- läggningen av ärenden om förordnande och entledigande av bodelningsförrättare flyttas till Skatteverket ska även beslut om föreläggande vid vite att lämna uppgifter till bouppteckning fattas av Skatteverket.

Utredningens bedömning: Frågor om utdömande av vite bör i enlighet med viteslagens bestämmelser prövas av länsrätt.

Utredningen har föreslagit att handläggningen av ärenden om för- ordnande och entledigande av bodelningsförrättare ska flyttas till Skatteverket. Som redogjorts för ovan får domstol på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite, om en make underlåter att lämna uppgifter till bouppteckningen. En naturlig konsekvens av utredningens förslag är att även uppgiften att be- sluta om föreläggande vid vite att lämna uppgifter till boupp- teckning förs över till Skatteverket. Det saknas skäl att inte låta Skatteverket meddela vitessanktionerade förelägganden. Utdöm- ande av vite bör dock även fortsättningsvis förbehållas domstol. Frågan om utdömande av vite som förelagts av Skatteverket prövas enligt 6 § lagen (1985:206) om viten av länsrätt.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteckning med ed inför domstol, om den andre maken begär det. Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ut vite. Syftet med en edgång är främst att genom straffhot förmå maken att lämna riktiga uppgifter om sina tillgångar och skulder. Talan om edgång handläggs som dispositivt tvistemål (se prop. 1986/87:1 Äktenskapsbalk m.m. s. 223). Frågor om edgång handläggs således inte som ärenden och ska därför även i fortsättningen handläggas av allmän domstol (jfr kapitel 21 Ärenden om bevisupptagning).

272

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

10.2.1.3Bodelningsförrättare bör ansöka om ersättningsgaranti hos Skatteverket

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om ersätt- ning av allmänna medel till bodelningsförrättare (ersättnings- garanti) flyttas från allmän domstol till Skatteverket.

Skatteverkets beslut ska kunna överklagas till allmän dom- stol. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

Utredningen har föreslagit att handläggningen av ärenden om för- ordnande och entledigande av bodelningsförrättare förs över till Skatteverket. Till följd av detta förslag bör också handläggningen av ärenden om ersättningsgaranti till bodelningsförrättare flyttas från allmän domstol till Skatteverket.

Frågan är då vilket domstolsslag som bör överpröva Skatte- verkets beslut. Ärenden om ersättning av allmänna medel tillhör i och för sig både de allmänna domstolarnas och de allmänna förvalt- ningsdomstolarnas kompetensområde. I detta fall kan en jämförelse göras med ärenden om ersättning till bouppteckningsförrättare. Dessa ärenden handläggs i dag av Skatteverket (6 § förordningen [2001:423] om vissa frågor rörande Skatteverkets handläggning enligt 20 kap. ärvdabalken). Enligt den allmänna bestämmelsen i 22 a § förvaltningslagen överklagas de ersättningsbesluten till läns- rätt. Å ena sidan finns det därmed skäl att även låta länsrätt över- pröva Skatteverkets beslut i ärenden om ersättning till bodelnings- förrättare. Å andra sidan innebär utredningens förslag att övriga beslut i frågor som rör bodelningsförrättare ska överprövas av tingsrätt. I enlighet med utredningens tidigare ställningstagande (se bl.a. avsnitt 7.1.5.3) och för att uppnå en sammanhållen reglering bör därför beslut om ersättningsgaranti till bodelningsförrättare överklagas till allmän domstol. Behörig domstol bör av samma skäl vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

10.3Ärenden om tillstånd att förfoga över egendom

Vardera maken i ett äktenskap äger självständigt den egendom maken förvärvat före eller under äktenskapet. Om inte annat av- talats eller följer på grund av lag har dock makarna giftorätt i var- andras egendom (7 kap. 1 § ÄktB). Det får betydelse främst genom

273

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

de regler som gäller för bodelning när äktenskapet upplöses. Även under bestående äktenskap har giftorätten emellertid vissa verk- ningar. En sådan är den rådighetsinskränkning som följer av 7 kap. 5 § ÄktB. En make får i enlighet härmed inte vidta vissa disposi- tioner utan andra makens samtycke, vilket i vissa fall ska vara skriftligt. Det gäller t.ex. försäljning eller pantsättning av makarnas gemensamma bostad. Samtycket kan upprättas fristående från handlingen i övrigt. Om en make eller dödsboet efter en avliden make skulle förfoga över sitt giftorättsgods utan erforderligt samtycke eller tillstånd är rättshandlingen ogiltig om andra maken klandrar den inom viss tid (7 kap. 9 § ÄktB). Vägrar maken lämna sitt samtycke kan en tingsrätt tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den (7 kap. 8 § ÄktB).

Även beträffande sambor gäller vissa liknande inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet. I 23 § sambo- lagen (2003:376) finns bestämmelser som motsvarar de rådighets- inskränkningar som gäller för makar. Den egendom som skyddas genom rådighetsinskränkningarna är dock mer begränsad i sambo- lagen än i äktenskapsbalken Endast sådan bostad och sådant bohag som har förvärvats för gemensam användning kommer enligt huvudregeln i fråga, dvs. den egendom som ska ingå i bodelning mellan samborna. Vägrar en sambo lämna sitt samtycke kan en tingsrätt tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den (24 § sambolagen).

10.3.1Överväganden

10.3.1.1Allmän domstol bör handlägga ärenden om tillstånd att förfoga över egendom

Utredningens bedömning: En ansökan om tillstånd att förfoga över egendom som utgör makars gemensamma bostad, deras gemensamma bohag eller deras fasta egendom som utgör gifto- rättsgods, bör även i fortsättningen handläggas av allmän dom- stol.

Också en ansökan om tillstånd att förfoga över egendom som utgör sambors gemensamma hem eller bohag bör i fortsätt- ningen handläggas av allmän domstol.

274

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

En makes eller sambos begäran om rättens tillstånd att få vidta en viss åtgärd med sitt giftorättsgods, alternativt det gemensamma hemmet, t.ex. att sälja makarnas eller sambornas gemensamma bostad, beror vanligtvis på att makarna eller samborna inte är överens om åtgärden. Oenigheten avser ofta just om den gemen- samma bostaden ska säljas eller inte. Ärendet är således till sin karaktär tvistigt och inrymmer alla de aspekter som är karaktäris- tiska för ett tvistemål. Utredningen anser därför att en ansökan om tillstånd att förfoga över egendom som utgör makars gemensamma bostad, deras gemensamma bohag eller deras fasta egendom som utgör giftorättsgods även i fortsättningen bör handläggas av allmän domstol. Utredningen gör samma bedömning i fråga om en an- sökan om tillstånd att förfoga över egendom som utgör sambors gemensamma hem eller bohag.

10.4Ärenden om särskild förvaltning av egendom

I vissa fall ska domstol på begäran av en make sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning (9 kap. 8 § ÄktB). Det är fallet om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att skydda den ena makens rätt vid bo- delning. Mot en parts bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs. Beslut om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess att bodelning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad faller, avvisas eller avskrivs. En ansökan om att en makes egendom ska sättas under särskild förvaltning handläggs inte i äktenskapsmålet utan som ett ärende enligt ärendelagen.7

10.4.1Överväganden

10.4.1.1Allmän domstol bör handlägga ärenden om att sätta en makes egendom under särskild förvaltning

Utredningens bedömning: En ansökan av en make om att sätta den andre makens egendom under särskild förvaltning bör även i fortsättningen handläggas av allmän domstol.

7 Jfr Fitger, Lagen om domstolsärenden, andra upplagan, s. 360.

275

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

SOU 2007:65

Bakgrunden till en ansökan om att en makes egendom ska sättas under särskild förvaltning är alltid att det finns en djup konflikt angående bodelningen mellan makarna. Ärendet är till sin karaktär således tvistigt från början och det finns starka intressemotsätt- ningar mellan parterna. En förutsättning för att en ansökan ska bifallas är dessutom att åtgärden behövs för att skydda den ena makens rätt vid bodelning. I samband med prövningen av en an- sökan uppkommer därmed vanligtvis frågor om bevisvärdering. Handläggningen av detta ärende är en uppgift som bör ankomma på domstol. Utredningen anser således att en ansökan av en make om att sätta den andre makens egendom under särskild förvaltning även i fortsättningen bör handläggas av allmän domstol.

10.5Ärenden om rätten att bo kvar i den gemensamma bostaden och besöksförbud

Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har bestämts vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett (kvarsittningsrätt), får tingsrätten på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande (18 kap. 2 § ÄktB). Domstolen får då också för samma tid, på begäran av någon av makarna, förbjuda makarna att besöka varandra. Domstolen får även ändra ett tidigare förordnande. På begäran av någon av makarna får domstolen besluta om kvarsittningsrätt och besöksförbud för tiden till dess att frågan har avgjorts genom beslut som har vunnit laga kraft. Ett sådant interimistiskt beslut får verkställas och gäller på samma sätt som ett lagakraftvunnet beslut. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen och ska omprövas när ärendet slutligt avgörs.

Motsvarande bestämmelser om kvarsittningsrätt och besöks- förbud gäller för sambor enligt 28 § sambolagen (2003:376). Enligt 29 § samma lag kan dessutom rätten i ett ärende om kvarsittnings- rätt och besöksförbud på begäran av sökandens motpart förordna att sökanden inte ska ha rätt att använda motpartens bohag som finns i den gemensamma bostaden.

Enligt 3 kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap kan en make hos en tingsrätt ansöka om sådan åtgärd som avses i 14 kap. 7 eller 8 § äktenskapsbalken, om maken är part i ett mål om äkten- skapsskillnad som pågår i ett annat land. De åtgärder som avses är

276

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken

förordnande om rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden och att använda den andre makens bohag som finns i den gemensamma bostaden. Vidare avses åtgärder som rör underhållsbidrag och besöksförbud samt vårdnad, boende, umgänge och underhållsbidrag till barn.

10.5.1Överväganden

10.5.1.1Allmän domstol bör handlägga ärenden om rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden och besöksförbud

Utredningens bedömning: Ärenden enligt äktenskapsbalken och sambolagen (2003:376) om rätt att bo kvar i den gemen- samma bostaden och besöksförbud bör även i fortsättningen handläggas av allmän domstol.

Också ärenden enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa inter- nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynder- skap om rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden och att använda den andre makens bohag som finns i den gemensamma bostaden bör i fortsättningen handläggas av allmän domstol. Detsamma bör gälla ärenden enligt den lagen om underhålls- bidrag, besöksförbud samt vårdnad, boende, umgänge och underhållsbidrag till barn.

Enligt utredningens mening är handläggningen av en ansökan om rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden och övriga angivna frågor utan tvekan att hänföra till vad man brukar kalla rättskipning i egentlig mening. Denna typ av ärenden är till sin karaktär tvistiga från början och det finns starka intressemotsättningar mellan parterna. Det uppkommer dessutom regelmässigt frågor om bevis- värdering. Handläggningen av dessa ärenden är således en typisk uppgift för domstol. Utredningens bedömning är att ärenden enligt äktenskapsbalken, sambolagen och lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap om kvar- sittningsrätt och besöksförbud m.m. även i fortsättningen bör handläggas av allmän domstol.

277

11Ärenden med anknytning till föräldrabalken

11.1Ärenden om adoption

11.1.1Allmänt om adoption

Bestämmelser om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken (1949:381) (FB). Syftet med en adoption är att skapa ett rättsligt förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och adoptivbarnet. Både barn och vuxna kan adopteras. Enligt huvudregeln ska sökanden ha fyllt 25 år för att kunna adoptera. En adoption innebär att barnet i rättsligt hänseende betraktas som adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar (4 kap. 8 § FB). Adoptivbarnet och dess avkomlingar tar arv och ärvs som om adoptivbarnet var adoptantens eget barn. Om adoptivbarnet inte fyllt 18 år övergår genom adoptionen vårdnaden om barnet och skyldigheten att för- sörja det till adoptanten.

Beträffande den adopterades ställning efter adoptionen skiljer man i vissa länder mellan svaga och starka adoptioner. En svag adoption innebär att en viss rättslig anknytning behålls mellan adoptivbarnet och hans eller hennes biologiska släkt. Det kan även finnas en möjlighet att häva en sådan adoption. I Sverige tillämpas dock endast stark adoption. Då upphör de rättsliga banden med de biologiska föräldrarna helt (4 kap. 8 § FB).

För adoption krävs tillstånd av domstol (4 kap. 1 § FB). En ansökan om tillstånd att få antaga adoptivbarn handläggs enligt ärendelagen. Vid bedömningen ska tingsrätten utgå från principen om barnets bästa (4 kap. 6 § FB). Domstolen får således ge sitt tillstånd endast om adoptionen är till fördel för barnet. Dessutom krävs att den som vill adoptera barnet har uppfostrat det eller vill uppfostra det eller att det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning

279

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

till adoptionen. En adoption kräver samtycke av barnet om han eller hon har fyllt tolv år (4 kap. 5 § FB). Samtycke behövs dock inte, om den som ska adopteras antingen är under 16 år och det skulle skada honom eller henne att bli tillfrågad, eller är varaktigt förhindrad att lämna samtycke på grund av en psykisk störning eller något annat liknande förhållande. Är barnet under 18 år, krävs normalt samtycke också av barnets föräldrar (4 kap. 5 a § FB). Innan domstolen fattar beslut ska yttrande inhämtas från social- nämnden om barnet inte har fyllt 18 år (4 kap. 10 § FB).

11.1.2Utländska adoptioner

När det gäller internationella adoptioner finns det särskilda bestäm- melser i lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption (IRA) och i lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till 1993 års Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, adoption och förmynderskap innehåller bestämmelser avse- ende internordiska förhållanden. I lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling (LIA) finns bestämmer om hur adoptioner av barn från utlandet får förmedlas.

En utländsk adoption som genomförts i enlighet med 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner gäller automatiskt i Sverige, dvs. direkt på grund av lag utan något särskilt beslut om det. När en sådan adoption innebär att det rättsliga förhållandet mellan barnet och dess ursprungliga familj inte har upphört (svag adoption), får adoptionen omvandlas till en adoption med den verkan som anges i föräldrabalken (stark adoption). För att omvandling ska få ske krävas i vissa fall sam- tycke av bl.a. modern och adoptivbarnet. Allmän domstol beslutar om sådan omvandling på ansökan av adoptanten eller adoptanterna (5 § lagen [1997:191] med anledning av Sveriges tillträde till 1993 års Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid inter- nationella adoptioner). En ansökan om omvandling av adoption handläggs enligt ärendelagen.

Också adoptionsbeslut som har meddelats i ett nordiskt land gäller automatiskt i Sverige. I övrigt gäller utländska adoptionsbeslut automatiskt i Sverige, om den eller de sökande var medborgare i eller hade hemvist i den aktuella staten när beslutet meddelades

280

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

(3 § IRA). Är barnet svensk medborgare eller har barnet hemvist i Sverige, krävs det dock att adoptionsbeslutet har godkänts av Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA) för att det ska gälla här (angående MIA se avsnitt 4.12). Om ett utländskt adoptionsbeslut inte gäller automatiskt i Sverige, kan MIA för- ordna att beslutet ska gälla. I det fall ett utländskt adoptionsbeslut inte har samma rättsverkningar som i Sverige, dvs. om det är fråga om en svag adoption, kan adoptanten ansöka om ”omadoption” vid svensk domstol. En sådan ansökan kan prövas av svensk domstol, om sökanden är svensk medborgare eller har hemvist här eller om regeringen har medgett att ansökningen får prövas (1 § IRA). En omadoption i nu angivna fall motsvarar alltså en omvandling av adoption enligt 5 § lagen med anledning av Sveriges tillträde till 1993 års Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.

Avser en ansökan om adoption en utomnordisk medborgare som är tolv år eller äldre ska rätten alltid inhämta yttrande från Migrationsverket (2 § tredje stycket IRA). Syftet med bestämmel- sen är att domstolen i sin prövning ska uppmärksamma om det främsta syftet med adoptionen kan antas vara att kringgå utlännings- lagstiftningens bestämmelser om uppehållstillstånd och inte att ett förälder-barnförhållande föreligger.1

Den som vill adoptera ett barn från utlandet ska anlita en sammanslutning som är auktoriserad av MIA (4 § LIA). Detta gäller dock inte enstaka fall av adoption som avser släktingbarn eller där det annars finns särskilda skäl att adoptera utan förmed- ling av en auktoriserad sammanslutning (s.k. enskilda adoptioner). MIA ska då i stället pröva om adoptionsförfarandet är godtagbart innan barnet lämnar landet.

11.1.3Internationella åtaganden

FN:s barnkonvention2

Den 20 november 1989 antogs konventionen om barnets rättig- heter (barnkonventionen) av FN:s generalförsamling. I princip samtliga världens regeringar har ratificerat konventionen. I Sverige gäller barnkonventionen sedan den 2 september 1990. Barnkonven-

1Prop. 2000/01:66 Uppehållstillstånd för adopterade barn.

2Se även prop. 2003/04:131 Internationella adoptionsfrågor.

281

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

tionens inledning (preamble) speglar de principer om mänskliga rättigheter som har formulerats i FN:s konventioner och deklara- tioner om mänskliga rättigheter. Konventionen sätter barnets be- hov i centrum. Den är inriktad på individen, det enskilda barnet, och de materiella artiklarna handlar om barnets rätt att få sina grundläggande rättigheter och behov tillgodosedda.

I artikel 21 anges att konventionsstater som erkänner och tillåter adoption ska säkerställa att barnets bästa beaktas främst. Konventionsstaterna ska,

a)säkerställa att adoption av ett barn godkänns endast av be- höriga myndigheter, som i enlighet med tillämplig lag och tillämp- liga förfaranden och på grundval av all relevant och tillförlitlig information beslutar att adoptionen kan tillåtas med hänsyn till barnets ställning i förhållande till föräldrar, släktingar och vård- nadshavare och att, om så krävs, de personer som berörs har givit sitt fulla samtycke till adoptionen på grund av sådan rådgivning som kan behövas;

b)erkänna att internationell adoption kan övervägas som en alternativ form av omvårdnad om barnet, om barnet inte kan placeras i en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på lämpligt sätt i sitt hemland;

c)säkerställa att det barn som berörs av internationell adoption åtnjuter garantier och normer som motsvarar dem som gäller vid nationell adoption;

d)vidta alla lämpliga åtgärder för att vid internationell adoption säkerställa att placeringen inte leder till otillbörlig ekonomisk vinst för de personer som medverkar i denna;

e)främja, där så är lämpligt, målen i denna artikel genom att ingå bilaterala eller multilaterala arrangemang eller överenskommel- ser och inom denna ram sträva efter att säkerställa att placeringen av barnet i ett annat land sker genom behöriga myndigheter eller organ.

När det gäller adoption får således enligt barnkonventionen inga andra intressen sättas före eller anses lika viktiga som hänsynen till barnets bästa.

282

SOU 2007:65 Ärenden med anknytning till föräldrabalken

1993 års Haagkonvention3

Vid konferensen för internationell privaträtt i Haag antogs i maj 1993 en konvention om skydd av barn och samarbete vid inter- nationella adoptioner (Haagkonventionen). Sverige ratificerade kon- ventionen år 1997 och gjorde samtidigt konventionen till svensk lag genom lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid inter- nationella adoptioner (se ovan). Konventionen gäller enbart gentemot andra konventionsstater, men det rekommenderas att de grundläggande intentionerna i konventionen tillämpas även gentemot länder som inte är anslutna till konventionen. I konventionen anges bl.a. att varje fördragsslutande stat ska utse en centralmyndighet med uppgift att fullgöra de skyldigheter som åläggs sådana myndig- heter enligt konventionen. Bland annat ska centralmyndigheten vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra otillbörlig ekonomisk eller annan vinst i samband med en adoption och för att förhindra tillvägagångssätt som strider mot konventionens syften. I Sverige är MIA centralmyndighet.

Vidare anger konventionen att ingen får göra otillbörlig ekono- misk eller annan vinst i samband med internationell adoptions- verksamhet. Endast kostnader och utgifter, inbegripet rimliga yrkes- mässiga arvoden till personer som medverkar vid adoptionen, får debiteras eller betalas. Ansvaret för adoptioner mellan länder ska delas mellan ursprungs- och mottagarland. Ursprungslandet har skyldighet att försäkra sig om att förutsättningarna för adoption är uppfyllda när det gäller barnet. Ursprungslandet har vidare ansvaret för att erforderliga samtycken ges av berörda personer och myndig- heter. Mottagarlandet ansvarar för att de presumtiva adoptiv- föräldrarna är lämpliga och att de fått rådgivning. Mottagarlandet svarar också för att barnet tillåts komma in i och stanna permanent i landet.

Av konventionen framgår att det är bäst för ett barn att få växa upp i sin ursprungsfamilj. Är inte det möjligt ska barnet erbjudas en annan familj i hemlandet och först om inte heller det är möjligt ska barnet erbjudas en varaktig familj genom internationell adop- tion. Detta kallas för subsidiaritetsprincipen. I det fall barnet ska adopteras i utlandet ska det adopteras av en familj som är noggrant utredd och som bedömts vara lämpad att adoptera. En liknande subsidiaritetsprincip finns också i barnkonventionen. Barnkonven-

3 Se not 2.

283

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

tionen gäller i alla länder med vilka Sverige har internationellt adoptionssamarbete.

Den nordiska äktenskapskonventionen

I konventionen den 6 februari 1931 innehållande internationella privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmyn- derskap (den nordiska äktenskapskonventionen) finns bestämmel- ser om bl.a. domsrätt, erkännande och lagval i frågor som rör adoption.4 Konventionens bestämmelser har införts i svensk rätt genom förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

11.1.4Överväganden

11.1.4.1Allmän domstol bör besluta om adoption och omvandling av en utomlands beslutad adoption

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om adoption.

Också ärenden om omvandling av en utomlands beslutad adoption enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges till- träde till 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och sam- arbete vid internationella adoptioner bör i fortsättningen hand- läggas av allmän domstol. Detsamma bör gälla för ärenden om ”omadoption” enligt lagen (1971:796) om internationella rätts- förhållanden rörande adoption.

I utredningens direktiv berörs frågan huruvida Sverige genom att ansluta sig till vissa internationella konventioner förbundit sig att alltid låta en ansökan om adoption prövas av domstol i första in- stans. De konventioner som ska beaktas i detta sammanhang är som nyss redovisats FN:s barnkonvention, 1993 års Haagkonven- tion och den nordiska äktenskapskonventionen. Vid en genomgång av dessa konventioner har utredningen inte funnit att det finns artiklar som utgör hinder mot att handläggningen av adoptions-

4 Den 26 januari 2006 undertecknades i Stockholm en överenskommelse om ändring av kon- ventionen. Ändringarna avser makars förmögenhetsförhållanden, se prop. 2006/07:60 Modernare regler om makars förmögenhetsförhållanden.

284

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

ärenden flyttas från tingsrätterna till en förvaltningsmyndighet. Därmed inte sagt att det trots detta är lämpligt att föra bort frågorna från domstolarna.

Utgångspunkten vid all lagstiftning som berör barn är att barnets bästa ska stå i centrum. Grundsynen i de internationella konven- tionerna är densamma. Tingsrättens handläggning av en ansökan om adoption omfattar en lämplighetsprövning, men också en for- mell prövning. Vid den formella prövningen ska rätten kontrollera att vissa ålderskrav är uppfyllda och att erforderliga samtycken finns ingivna. Vid lämplighetsprövningen ska rätten pröva om adop- tionen är till fördel för barnet samt om sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen (4 kap. 6 § första stycket FB). Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum ska rätten, även när barnets samtycke inte behövs, ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

En del adoptionsärenden är inte komplicerade att handlägga. Så är t.ex. fallet om ansökan om adoption avser ett yngre barn och de biologiska föräldrarna har samtyckt till adoptionen och social- nämnden tillstyrkt den. I allmänhet kan då rätten utgå från att barnet får det bra hos adoptivföräldrarna och därmed lämna till- stånd till adoptionen. I andra adoptionsärenden kan dock kompli- cerade frågor förekomma som kräver ingående överväganden. Särskilda problem kan vidare uppkomma när det gäller adoption av en vuxen person. Rättens uppgift är då att försöka ta reda på det verkliga syftet med adoptionen. Det kan bli nödvändigt att hålla ett sammanträde.

Att prövningen i ett ärende innefattar komplicerade frågor inne- bär i och för sig inte att handläggningen i första hand bör ankomma på domstol. Som utredningen framhållit tidigare är kompetensen hos många förvaltningsmyndigheter hög. Det är vanligt att myndig- heternas handläggare har tillägnat sig särskilda kunskaper inom sin myndighets rättsområde. En adoption har emellertid mycket in- gripande rättsverkningar för de berörda. Genom adoptionen upp- hör de rättsliga banden helt mellan adoptivbarnet och de biologiska föräldrarna. Utredningens uppfattning är att ett beslut av den innebörden endast bör fattas av domstol. En motsvarande ordning gäller också i flertalet andra länder. Härtill kommer att ärenden om adoption kan ge upphov till tvist. Ett sådant exempel är om en styvförälder vill adoptera sin makes barn och den biologiska

285

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

föräldern som inte har del i vårdnaden motsätter sig det. Prövning av frågan vad som är bäst för ett barn är något som domstolarna är väl förtrogna med.

Utredningens bedömningen är således att ärenden om adoption är av den karaktären att de även i fortsättningen bör handläggas av allmän domstol. Samma skäl gör sig gällande i fråga om dels ären- den om omvandling av en utomlands beslutad adoption enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till 1993 års Haag- konvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, dels ärenden om ”omadoption” enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption.

11.2Ärenden om ställföreträdare för barn

11.2.1Allmänt

Ställföreträdarskap för barn

I fråga om ställföreträdarskapet för barn skiljer föräldrabalken mellan vårdnad och förmynderskap. De grundläggande bestämmel- serna härom finns i 6 och 10–12 kap. föräldrabalken. Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga för- hållanden och ska se till att barnet får omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs och ska bevaka att barnet får tillfreds- ställande försörjning och utbildning (6 kap. 2 § FB). Vårdnads- havaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör bar- nets personliga angelägenheter (6 kap. 11 § FB). Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare (gemensam vårdnad), gäller detta dem tillsammans (6 kap. 13 § FB). Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller 18 år eller dessförinnan gifter sig.

Föräldrarna eller den förälder som är barnets vårdnadshavare är normalt också förmyndare för barnet (10 kap. 2 § FB). Förmyn- daren ska förvalta barnets tillgångar och företräda det i angelägen- heter som rör tillgångarna (12 kap. 1 § första stycket FB). För- myndaren företräder i övrigt barnet när detta inte enligt lag ska göras av någon annan (12 kap. 1 § tredje stycket FB). Förmynder- skapet består till dess att barnet uppnår myndig ålder, dvs. fyller 18 år.

286

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

Barns rättshandlingsförmåga

För att en rättshandling ska vara giltigt krävs bl.a. att den har före- tagits av en person som har rättslig handlingsförmåga. Endast den som har rättslig handlingsförmåga kan t.ex. ingå ett avtal med bindande verkan. Den som är omyndig (underårig) eller fått för- valtare utsedd saknar rättshandlingsförmåga (9 kap. 1 § och 11 kap. 7 § FB). För de som är omyndiga finns regler som ger dem en be- gränsad rättshandlingsförmåga.

Underårig med eget hushåll får för den dagliga hushållningen eller uppfostran av barn, som tillhör hushållet, själv ingå sedvanliga rättshandlingar för dessa ändamål (9 kap. 2 a § FB). En underårig får också i princip bestämma över egendom som han eller hon fått i gåva eller testamente med villkor att han eller hon själv ska få råda över egendomen. När den underårige har fyllt 16 år har han eller hon rätt att förfoga över sin arbetsinkomst (9 kap 3 § FB).

Om en underårig vill ingå ett avtal som faller utanför den egna rättshandlingsförmågan, krävs förmyndarens samtycke.

För en utförligare redogörelse för underårigs rättshandlingsför- måga hänvisas till prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen.

11.2.2Särskilt förordnad vårdnadshavare

Frågor om vårdnad om barn handläggs vanligen som tvistemål. Det finns emellertid fall då frågor om vårdnad handläggs som ett dom- stolsärende. Det fall som avses är vissa situationer när vårdnaden ska anförtros åt särskild förordnad vårdnadshavare. Bestämmelser härom finns i 6 kap. 9 § FB.

Som framgått ovan står ett barn normalt under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem. Har föräldrarna gemensam vårdnad om barnet och dör en av dem, fortsätter den andra föräldern auto- matiskt att ha vårdnaden om barnet. Om båda föräldrarna dör, ska domstolen anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Det ska ske så fort domstolen får kännedom om dödsfallen, antingen genom anmälan från socialnämnden eller på annat sätt. Om barnet står under vårdnad av endast den ena för- äldern och den föräldern dör, ska domstolen anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt särskilt förord- nade vårdnadshavare.

287

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

När vårdnadshavare förordnas särskilt, ska rätten utse någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran (6 kap. 10 a § FB). I det enskilda fallet får hänsyn tas till barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till de till- tänkta vårdnadshavarna.

En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli entledigad från uppdraget (6 kap. 10 b § första stycket FB).

En särskilt förordnad vårdnadshavare ska också entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till miss- bruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare (6 kap. 10 c § FB). Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena entledigas eller dör, ska den andra ensam ha vårdnaden. Om båda vårdnadshavarna entledigas eller dör, ska rätten utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare. Frågor om ändring i vård- naden i nämnda fall prövas efter ansökan av socialnämnden.

11.2.3Förmynderskap

Av det nyss anförda har framgått att förmynderskapet för barn i regel är knutet till vårdnaden. Det finns emellertid situationer när frågan om förordnande av förmyndare inte samtidigt innebär att rätten ska ta ställning till vårdnaden. De situationer som avses är följande.

•Om båda föräldrarna själva är underåriga, eller i fall då endast den ene föräldern är vårdnadshavare och denne är underårig, ska särskild förmyndare förordnas för att utöva förmynderskapet (10 kap. 1 och 5 §§ FB).

•Om båda föräldrarna har förvaltare eller, då endast den ene för- äldern är vårdnadshavare och denne har förvaltare, ska särskild förmyndare förordnas (10 kap. 1 och 5 §§ FB).

•Om den eller de som på grund av lag ska vara förmyndare inte anses kunna klara förmynderskapet på egen hand, ska rätten förordna medförmyndare (10 kap. 8 § FB).

•Om båda föräldrarna (vid gemensam vårdnad) eller den ena för- äldern (om denne ensam är vårdnadshavare) entledigas från för- mynderskapet, ska särskild förmyndare förordnas för att utöva förmynderskapet (10 kap. 5, 9 och 10 §§).

288

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

Frågor om förordnande och entledigande av förmyndare för barn handläggs av rätten enligt ärendelagen.

11.2.4Underårigs rättshandlingsförmåga

En underårig har, som redan nämnts, i vissa fall rättshandlings- förmåga. Missbrukar en underårig sin behörighet kan dock rätten på ansökan av förmyndaren frånkänna honom eller henne behörig- heten. En sådan ansökan handläggs enligt ärendelagen. Om för- hållandena ändras kan beslut att frånkänna en underårig rättshand- lingsförmåga upphävas på ansökan av förmyndaren eller den omyn- dige. Rättens beslut om underårigs rättshandlingsförmåga ska omedelbart kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.

11.2.5Särskild företrädare för barn

Den 1 januari 2000 trädde lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn i kraft.5 Enligt den lagen ska en särskild företrädare utses när det finns anledning att anta att ett brott som kan föranleda fängelse har begåtts mot någon som är under 18 år, om en vård- nadshavare kan misstänkas för brottet, eller det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt (1 § lagen om särskild företrädare för barn). En särskild företrädare ska inte förordnas om det med hänsyn till barnet är obehövligt eller annars särskilda skäl talar mot det. Om barnet har två vårdnads- havare som inte är gifta eller bor tillsammans under äktenskaps- liknande förhållanden och sådana omständigheter som nyss angetts endast finns i fråga om en av dem, ska den andra vårdnadshavaren förordnas att ensam ta till vara barnets rätt under förundersök- ningen och i efterföljande rättegång (2 §). Om det med hänsyn till vårdnadshavarnas förhållande till varandra eller till någon annan särskild omständighet får antas vara bäst för barnet ska dock en särskild företrädare utses.

En särskild företrädare ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som ställföreträdare ta till vara barnets rätt under förundersök- ningen och i efterföljande rättegång (3 §). Företrädaren får dock

5 Prop. 1998/99:133 Särskild företrädare för barn.

289

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

inte väcka åtal och får inte heller väcka någon skadeståndstalan utan att ett allmänt åtal har väckts.

En ansökan om förordnande av särskild företrädare görs av åklagaren hos tingsrätten (4 §). En sådan ansökan handläggs enligt ärendelagen (13 §). I ärendet är barnets vårdnadshavare åklagarens motpart (14 §).

Om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt ska kunna tas till vara får domstolen, utan att höra barnets vårdnadshavare, besluta om förordnande av ställföreträdare för tiden innan ärendet avgörs (6 §).

En särskild företrädare har rätt till ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg i enlighet med 27 § rättshjälps- lagen (11 §). Beslut om ersättning fattas av domstol antingen i sam- band med att rätten avgör brottmålet eller, om förundersökningen inte leder till åtal, efter ansökan av den särskilda företrädaren. Vid bestämmande av ersättningen tillämpas den taxa som gäller för målsägandebiträden. Taxan fastställs av Domstolsverket utifrån den timkostnadsnorm som regeringen årligen fastställer.

Föreslagna reformer

Utredningen om målsägandebiträde har i betänkandet Målsägande- biträdet – ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6) nyligen lämnat föreslag till ett antal ändringar i lagen om särskild före- trädare för barn. I betänkandet föreslås bl.a. att behörigheten i 6 § att interimistiskt förordna särskild företrädare för barn flyttas från allmän domstol till åklagaren. Syftet med förslaget är att förenkla och förkorta beslutsprocessen.

Förslagen i betänkandet bereds för närvarande inom Justitie- departementet.

11.2.6Överväganden och förslag

11.2.6.1Allmän domstol bör förordna och entlediga särskild vårdnadshavare

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om särskilt förordnad vårdnadshavare.

290

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

Ärenden om särskilt förordnad vårdnadshavare är till sin karaktär sådana att det i vissa fall kan råda mycket starka intressemotsätt- ningar mellan parterna. Exempel på en sådan situation kan vara när en förälder som är ensam vårdnadshavare avlider och socialnämn- den ansöker om att någon annan person än den andra föräldern ska förordas till särskild vårdnadshavare för barnet. Om den andre föräldern motsätter sig en sådan ansökan och själv ansöker om att få bli förordnad som vårdnadshavare föreligger en intressekonflikt. Ett sådant ärende är att hänföra till rättskipning och således av den karaktären att det även i fortsättningen bör hanteras av domstol.

Alla ärenden som rör frågor om särskild förordnad vårdnads- havare innehåller dock inte inslag av tvistlösning. Det förekommer givetvis situationer där de inblandade parterna är överens om vem som ska förordnas till särskild vårdnadshavare för barnet. En möjlig lösning skulle därför kunna vara att låta alla ärenden om särskilt förordnad vårdnadshavare börja hos en förvaltningsmyndighet som fick överlämna ärendet till domstol om det blev tvistigt. Utred- ningen anser dock att följande bör beaktas.

Enligt den nuvarande ordningen prövas i princip alla frågor som rör överflyttning av vårdnad om barn av allmän domstol. Utgångs- punkten vid den prövningen är alltid – oavsett om frågan handläggs i ett tvistemål eller ärende – att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Domstolen ska dessutom se till att frågan blir tillräckligt utredd. Handläggningen av sådana s.k. indispositiva mål och ären- den har traditionellt ansetts vara en typisk domstolsuppgift. Vid det reformarbete som nu pågår med att renodla domstolarnas verk- samhet finns det emellertid anledning att ifrågasätta detta synsätt. Det finns nämligen i och för sig inget som hindrar att handlägg- ningen av ett indispositivt ärende flyttas över till en förvaltnings- myndighet. Det förutsätter emellertid att det finns en förvaltnings- myndighet som har kompetens att hantera ärendet. Som utred- ningen framhållit tidigare finns det inom många förvaltnings- myndigheter sådan specialkunskap inom ett rättsområde att det ur rättssäkerhetssynpunkt inte är någon nackdel att flytta handlägg- ningen av ett ärende till myndigheten. I fråga om nu aktuellt ärende har utredningen dock svårt att se att det finns någon lämplig för- valtningsmyndighet som kan ta över handläggningen. Ett alternativ som i och för sig skulle kunna övervägas är att skapa ett nytt forum för hanteringen av mål och ärenden som rör vårdnad och förmyn- derskap för barn. Den frågan ligger emellertid långt utanför utred- ningens uppdrag.

291

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

Med hänsyn till att det hos de allmänna domstolarna finns kun- skap och erfarenhet av att hantera vårdnadsfrågor och i avsaknad av annan lämplig myndighet bör handläggningen av ärenden om för- ordnande av särskild vårdnadshavare även i fortsättningen hand- läggas av allmän domstol. Härigenom undviker man också att två olika myndigheter blir behöriga att pröva frågor om överflyttning av vårdnad beroende på om prövningen ska ske i ett ärende eller tvistemål.

Utredningens anser således att allmän domstol även i fortsätt- ningen bör handlägga ärenden om särskilt förordnad vårdnadshavare.

11.2.6.2Överförmyndaren bör förordna och entlediga förmyndare för underårig

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om förord- nande och entledigande av förmyndare för underårig flyttas från allmän domstol till överförmyndaren. Behörig överförmyndare ska vara överförmyndaren i den kommun där den underårige är folkbokförd. Om den underårige inte är folkbokförd i Sverige, ska överförmyndaren för den kommun där den underårige vistas vara behörig överförmyndare. Reservforum ska vara överför- myndaren för Stockholms kommun.

Överförmyndarens beslut ska kunna överklagas till allmän domstol.

Frågan huruvida handläggningen av ärenden om förordnande och entledigande av förmyndare för underårig bör flyttas från allmän domstol till annan myndighet har varit föremål för överväganden vid tidigare tillfälle. Vid 1995 års förmynderskapsreform ansåg riks- dagen att dessa ärenden borde ligga kvar på domstolarna (angående den nämnda reformen, se nedan avsnitt 11.3.4).6 Skälet härtill var att dessa ärenden ansågs ha ett starkt samband med frågor om vårdnad och umgänge och att det när frågan om förmynderskap för underårig väcks många gånger kan vara svårt för rätten att få klarhet i om det samtidigt är fråga om vårdnad. Dessutom ansågs det ibland röra sig om alternativa metoder att lösa samma problem. I stället för att ta ifrån en förälder vårdnaden om sitt barn ansågs

6 Prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen, s. 153 f.

292

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

det att man kan hjälpa familjen genom att förordna en medför- myndare.

Utredningen delar inte fullt ut de bedömningar som nu redo- visats. Det finns nämligen situationer när förmyndare ska förord- nas som inte har samband med vårdnaden om barnet. En förmyn- dare ska t.ex. alltid förordnas om föräldrarna själva är underåriga eller om föräldrarna har förvaltare eller om föräldrarna har ent- ledigats från förmynderskapet. Prövningen i dessa ärenden är inte kopplad till vårdnaden och den saknar dessutom inslag av egentlig tvistlösning. Det handlar i stället om att rätten ska konstatera förekomsten av vissa fakta och bedöma om en person är lämplig att inneha ett visst förtroendeuppdrag, dvs. om en person är lämplig att förvalta den underåriges tillgångar och att företräda denne i angelägenheter som rör tillgångarna. En sådan prövning behöver i första hand inte ankomma på domstol. Vidare torde det sällan finnas behov av muntliga inslag vid handläggningen. Ärenden om förmynderskap för underårig är alltså av den karaktären att det inte finns något hinder mot att handläggningen sköts av en förvalt- ningsmyndighet i första instans.

Det kan emellertid finnas enstaka fall där frågan om förmyndare har ett så starkt samband med frågor om vårdnad och umgänge att det är en viss fördel att handläggningen sköts av domstol. Som på- talades i samband med förmynderskapsreformen kan det nämligen ibland vara svårt för rätten att få klarhet i om det samtidigt är fråga om vårdnad. Om hanteringen av förmynderskapsärenden flyttas från domstol försvinner rättens möjlighet att t.ex. upplysa parterna om hur de ska gå till väga för att rätten även ska pröva frågor om vårdnad och umgänge. Avsaknaden av den möjligheten kan even- tuellt leda till en fördröjning i tiden av en eventuell prövning av vårdnaden om barnet. Det problemet ska emellertid inte över- drivas. För det första är förekomsten av ärenden om förordnande av förmyndare för underårig begränsad. För det andra torde det förekomma ytterst sällan att dessa ärenden även rör frågor om vårdnad och umgänge. I förekommande fall kan problemet lösas genom att den förvaltningsmyndighet som handlägger ärendet upp- lyser parterna om att de måsten vända sig till domstol för att få vårdnads- och umgängesfrågan prövad. Att en förvaltningsmyndig- het ska lämnar upplysningar av det slaget följer dessutom av den serviceskyldighet som myndigheter har enligt förvaltningslagen (se 4 § FL och avsnitt 3.4.1.3).

293

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

Det finns emellertid ytterligare skäl som i någon mån talar för att handläggningen av ärenden om förmynderskap bör ligger kvar på domstol. Bakgrunden till en vårdnadstvist kan t.ex. vara att föräldrarna är oeniga om hur barnets tillgångar ska förvaltas. I en sådan situation kan ett alternativ till att lösa konflikten mellan föräldrarna vara att rätten förordnar en medförmyndare för den underårige i ställer för att flytta vårdnaden. En sådan situation tillhör dock undantagen. Det torde dessutom vara mycket ovanligt att rätten i samband med en vårdnadstvist självmant tar upp frågan om förmyndare för den underårige (jfr 10 kap. 18 § FB). Mot denna bakgrund anser utredningen att nackdelarna med en reform inte är större än att handläggningen av ärenden om förmynderskap bör flyttas från allmän domstol till förvaltningsmyndighet.

Vid valet av vilken förvaltningsmyndighet som ska ta över hand- läggningen av de nu aktuella ärendena beaktar utredningen att över- förmyndaren är den myndighet som har till uppgift att hantera frågor som rör förmynderskap (se avsnitt 4.8). Det har i och för sig från flera håll framförts kritik avseende kompetensbrist i överför- myndarens verksamhet. Som utredningen kommer att redogöra för nedan finns det dock förslag om kompetenshöjande åtgärder (se avsnitt 11.3.4 och 11.3.5). Om sådana åtgärder vidtas framstår över- förmyndaren som lämplig mottagare av ärendena (jfr avsnitt 11.3.6.2). Utredningen föreslår alltså att handläggningen av ärenden om för- ordnande och entledigande av förmyndare för underårig flyttas från allmän domstol till övermyndaren.

Frågor om förmynderskap för underårig som enligt den nuvar- ande ordningen prövas av allmän domstol handläggs av tingsrätten i den ort där den underårige är folkbokförd (11 kap. 13 § FB). Om den underårige inte är folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den underårige vistas behörig domstol. Stockholms tingsrätt är reservforum. Dessa forumregler infördes år 2006.7 Samtidigt inför- des motsvarande regler för domstols och överförmyndares behörig- het att pröva frågor om god man och förvaltare.

Tidigare avgjorde den enskildes hemvist vilken domstol eller överförmyndare som var behörig. Skälet till reformen var att det många gångar uppstod hanteringsmässiga problem när överförmyn- daren för en viss kommun skulle fatta beslut i frågor om förmyn- derskap, förvaltarskap och god man. Föräldrabalken innehöll näm- ligen inte någon definition av begreppet hemvist och i praktiken

7 Prop. 2005/06:117 Skydd för barn genom registrering av förmyndare i vägtrafikregistret, m.m.

294

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

tillämpades rättegångsbalkens definition, dvs. avgörande var den plats där den enskilde var folkbokförd den 1 november föregående år (jfr 10 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken). Det var inte ovanligt att en persons vistelsekommun inte sammanföll med hemvistkom- munen på grund av att han eller hon hade flyttat under året. Det hände då ofta att överförmyndarna missade att kontrollera den en- skildes hemvist och i stället avgjorde sin behörighet utifrån den enskildes folkbokföringsort. Bestämmelsen om att folkbokförings- orten fick styra valet av forum infördes bl.a. för att undvika denna olägenhet, innebärande att beslut fattades av överförmyndare som enligt lag inte var behörig.

Utredningen anser att samma skäl som ovan redovisats gör sig gällande i nu aktuella ärenden. Frågor om förmynderskap för underårig bör således hanteras av överförmyndaren för den kommun där den underårige är folkbokförd. Om den underårige inte är folkbokförd i Sverige bör på motsvarande sätt som gäller enligt den nuvarande ordningen den underåriges vistelseort styra valet av forum. Reservforum bör vara överförmyndaren för Stockholms kommun.

De frågor som aktualiseras i förmynderskapsärenden är sådana familjerättsliga frågor som tillhör de allmänna domstolarnas rätts- område. Överförmyndarens beslut bör därför kunna överklagas på samma sätt som de beslut som överförmyndaren fattar enligt gällande regler. Det innebär att besluten bör kunna överklagas till allmän domstol och att behörig domstol blir den tingsrätt vars domkrets omfattar den kommun där överförmyndaren är verksam.

11.2.6.3 Underårigs rättshandlingsförmåga

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om underårigs rättshandlingsförmåga.

Som utredningen redogjort för ovan saknar den som är underårig i princip rättshandlingsförmåga (9 kap. 1 § FB). Om en underårig vill företa en bindande rättshandlingen krävs vanligtvis förmyn- darens samtycke. I vissa situationer har emellertid underåriga en begränsad rättshandlingsförmåga. Underårig med eget hushåll får för den dagliga hushållningen eller uppfostran av barn, som tillhör hushållet, själv ingå sedvanliga rättshandlingar för dessa ändamål

295

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

(9 kap. 2 a § FB). En sådan rättshandling är dock inte bindande för den underårige om den med vilken rättshandlingen slöts insåg eller bort inse att det som anskaffades genom rättshandlingen inte var nödvändigt.

Bakgrunden till en ansökan om att en underårig med eget hus- håll ska frånkännas sin behörighet att ingå rättshandlingar för den dagliga hushållningen, är att det finns en konflikt mellan den underårige och dennes förmyndare. Redan det nu sagda talar för att prövningen av en ansökan bör ankomma på domstol. Vid handlägg- ningen av ärendet kan det dessutom bli aktuellt att höra parterna vid ett sammanträde för att rätten ska kunna utreda de bakom- liggande orsakerna till konflikten. Det kan även bli aktuellt för rätten att värdera skriftlig och muntlig bevisning.

Utredningen är på ovan anförda skäl av den uppfattningen att ärenden om underårigs rättshandlingsförmåga är av den karaktären att de även i fortsättningen bör handläggas av allmän domstol.

11.2.6.4 Åklagaren bör förordna särskild företrädare för barn

Utredningens förslag: Åklagaren ges ensam behörighet att för- ordna särskild företrädare för barn.

Åklagarens beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där åtal för brottet ska väckas enligt 19 kap. rättegångsbalken.

I samband med att lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn infördes diskuterades särskilt frågan om vilken myndighet som skulle ges behörighet att förordna en sådan särskild före- trädare. I förarbetena anfördes följande.8

Ett beslut om att en särskild företrädare för barn ska förordnas eller att endast en av vårdnadshavarna ska företräda den underårige under förundersökning och rättegång får verkningar av stor vikt för enskilda, oavsett vilket beslutet blir. Det rör sig om komplicerade frågor som rör bl.a. enskildas rättssäkerhet och integritet. Beslut om förordnande bör därför fattas av domstol. Med hänsyn till att frågorna rör det straffrättsliga området bör de handläggas av allmän domstol.

Utredningen anser att de skäl som framfördes för valet av hand- läggande myndighet väger tungt. Frågan är dock om de bör till-

8 Prop. 1998/99:133 Särskild företrädare för barn, s. 35.

296

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

mätas avgörande betydelse. Det finns nämligen flera skäl som talar för att hanteringen av ärendet lika väl kan skötas av en förvaltnings- myndighet i första instans som av en domstol.

Lagen om särskild företrädare för barn infördes för att stärka möjligheterna att ta till vara barnets rätt när en vårdnadshavare eller någon som står i ett nära förhållande till denne misstänks för brott mot barnet. Lagen syftar till att förbättra förutsättningarna för att utreda misstankar om brott mot barn. Vid lagens tillkomst fram- hölls att det var olämpligt att en misstänkt vårdnadshavare eller en vårdnadshavare som stod i en nära relation till den misstänkte redan på ett tidigt skede i utredningen informerades om att en förundersökning inletts. Vidare framhölls att det fanns en risk för att utredningsmöjligheterna försämrades.

Enligt den nuvarande ordningen görs en ansökan om förord- nande av särskild företrädare av åklagaren hos tingsrätten. Som anförs i betänkandet Målsägandebiträdet – ett aktivt stöd i rätts- processen (SOU 2007:6) är det således åklagaren som har underlag för beslut om förordnande av särskild företrädare. Det är ett under- lag som oftast består av fakta om utredningsbehov och om misstanke om brott mot barnet. När domstolen i dag fattar beslut om förordnande av särskild företrädare för barn har den inte något annat material att grunda sitt beslut på än den utredning som åklagaren lagt fram. I praktiken är det därmed åklagaren som gör bedömningen av behovet av särskild företrädare. Åklagaren är också den som i detta läge bäst kan se barnets behov. Det nu anförda talar med styrka för att åklagaren bör ges behörighet att förordna särskild företrädare för barn.

I konsekvens med lagens syfte är den särskilda företrädarens befogenhet begränsad till rättsliga frågor som kan uppkomma under förundersökning och rättegång, t.ex. att företräda barnet i samband med kallelse eller inställelse till förhör. Övriga rättigheter och skyldigheter gentemot barnet ligger kvar hos vårdnadshavarna. Ett beslut om förordnande av särskild företrädare innebär således inte att vårdnadshavaren mister vårdnaden om barnet eller på annat sätt avskärmas från barnet. I praktiken går beslutet endast ut på att tillvarata barnets intresse under förundersökning och rättegång.9 Dessutom handlar prövningen i ärendet inte om att lösa en konflikt mellan de inblandade parterna. I stället är det, förutom behovs- prövningen, en fråga om att bedöma en persons lämplighet för att

9 Prop. 1998/99:133 Särskild företrädare för barn, s. 29.

297

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

inneha ett visst förtroendeuppdrag. Som utredningen tidigare har anfört är det en prövning som lämpar sig väl för en förvaltnings- myndighet. Ärenden om förordnande av särskild företrädare för barn är sett i detta perspektiv av den karaktären att de lämpligen kan handläggas av förvaltningsmyndighet.

Det bör framhållas att åklagaren i dag fattar en rad beslut som får stor betydelse för enskilda. Inte minst när det gäller frågor om personella och reella tvångsmedel har åklagaren omfattande be- fogenheter som rör enskildas rättssäkerhet och integritet. Det kan därför inte sägas vara artfrämmande att ge åklagaren behörighet i nu angivna fall, så länge beslutet kan överklagas till domstol.

En invändning som möjligen skulle kunna anföras mot att flytta behörigheten till åklagaren är att de som kan tänkas förordnas till särskilda företrädare, t.ex. advokater och biträdande jurister, kommer i ett beroendeförhållande till åklagaren. Den frågan berörs också i betänkandet Målsägandebiträdet – ett aktivt stöd i rätts- processen. I likhet med vad som framhålls i det betänkandet anser utredning att det vid all maktutövning finns risk för att den som fattar beslut inte gör det på allt igenom sakliga grunder. Den risken är emellertid inte större i ett system där åklagaren förordnar sär- skild företrädare än i ett system där domstolen gör det. Utred- ningen utgår ifrån att åklagaren liksom domaren är objektiv i sin yrkesutövning. Att fatta sakliga och opartiska beslut är en del av de krav som ställs på åklagaren som en professionell tjänsteman och som åklagaren, liksom domaren, har att leva upp till i många olika sammanhang.

Utredningen anser vid en sammanvägning av för- och nackdelar med en reform att fördelarna överväger. Utredningen anser därför att åklagaren bör ges ensam behörighet att förordna särskild före- trädare för barn.

Frågor av aktuellt slag berör det straffrättsliga området. Åklagarens beslut bör därför kunna överklagas till allmän domstol. Vid ut- formning av forumregeln beaktar utredningen att det vid all lag- stiftning bör eftersträvas att regleringen är enhetlig. Behörig domstol bör därför vara tingsrätten i den ort där åtal för brottet ska väckas enligt 19 kap. rättegångsbalken.

298

SOU 2007:65 Ärenden med anknytning till föräldrabalken

11.2.6.5 Ersättning till särskild företrädare för barn

Utredningens förslag: Om det finns en särskild företrädare förordnad i ett mål som pågår vid domstol ska domstolen be- sluta om ersättning till den särskilda företrädaren. I annat fall beslutar Domstolsverket i frågan.

Domstolsverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol.

Utredningen har i föregående avsnitt föreslagit att åklagaren ska ges ensam behörighet att förordna särskild företrädare för barn. Till följd av utredningens förslag i denna del bör även övervägas om handläggningen av ärenden om ersättning till särskild företrädare bör flyttas till förvaltningsmyndighet.

I de fall en förundersökning leder till åtal framstår det som självklart att den domstol som handlägger brottmålet också be- slutar om ersättning. Rätten har i den situationen överblick över målets omfattning och därmed den arbetsinsats som har krävts av den särskilda företrädaren för att utföra uppdraget. Vid handlägg- ningen av brottmålet beslutar rätten dessutom om ersättning till offentlig försvarare och målsägandebiträde. Utredningen kan en- bart konstatera att en ändrad beslutsordning i dessa fall leder till ineffektivitet och försämringar i alla avseenden.

Det förhåller sig emellertid annorlunda om en förundersökning inte leder till åtal. I de fallen har domstolen ingen koppling till det arbete som den särskilda företrädaren har utfört. Vid en första anblick kan det i stället tyckas ligga närmast till hands att låta åklagaren ta över domstolens uppgift att besluta om ersättning. Åklagaren är den som leder förundersökningen och fattar beslut om att inte väcka åtal och kan ha en uppfattning om den arbets- insats som uppdraget krävt av den särskilda företrädaren. Beslut om ersättning av nu angivet slag är dock inte någon typisk uppgift för åklagare.

Det ingår däremot i Domstolsverkets arbetsuppgifter att ta ställning till vissa ersättningsfrågor. Verket fastställer t.ex. den taxa som vanligtvis ligger till grund för ersättningsnivåerna till bl.a. särskilda företrädare och målsägandebiträden. Inom verket finns således både erfarenhet och kompetens av frågor som rör ersätt- ning. Härtill kommer att Domstolsverket enligt den nuvarande ordningen sköter utbetalning av ersättning till särskilda företrädare.

299

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

En underrättelse om beslutad ersättning måste således alltid skickas till verket för att utbetalning ska kunna ske. Om Domstolsverket övertar uppgiften att besluta om ersättning i de nu aktuella fallen kommer underrättelsemomentet att försvinna, vilket leder till en effektivare och snabbare ärendehantering. Det bör nämnas att Domstolsverket tidigare hade rätt att överklaga tingsrättens beslut om ersättning av allmänna medel till bl.a. särskilda företrädare för barn. Denna rätt tillkommer numera Justitiekanslern (se lagen [2005:73] om rätt för Justitiekanslern att överklaga vissa beslut).

Vid en samlad bedömning av det ovan anförda anser utred- ningen att Domstolsverket bör ta över handläggningen av ärenden om ersättning till särskild företrädare för barn i de fall inte åtal väcks.

Domstolsverkets beslut bör kunna överklagas till allmän dom- stol.

11.3Ärenden om ställföreträdare för vuxna

11.3.1Förvaltarskap

Enligt 11 kap. 4 och 7 §§ FB ska tingsrätten anordna förvaltarskap om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälso- tillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde får hjälp på något mindre ingripande sätt. Förvaltaruppdraget ska anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Känne- tecknande för förvaltarskapet är att den för vilken förvaltare för- ordnas förlorar sin rättshandlingsförmåga helt eller delvis och att förvaltaren i motsvarande utsträckning får rätt att ingå rättshand- lingar för sin huvudmans räkning.

Ansökan om anordnande av förvaltarskap får göras av överför- myndaren, förmyndaren, den som ansökan avser, om han eller hon har fyllt 16 år, samt av hans eller hennes make eller sambo eller närmaste släktingar. I vissa fall kan en god man göra ansökan. Dessutom kan rätten ta upp fråga om förvaltarskap självmant (11 kap. 15 § FB).

300

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

Om ett förvaltarskap inte längre behövs, ska rätten besluta att det ska upphöra (11 kap. 19 § FB). Rätten kan också ompröva ett förvaltarskaps omfattning (jämkning) (11 kap. 23 § FB). En för- valtare kan entledigas av rätten från sitt uppdrag, om han eller hon begär det eller om denne inte längre är lämplig att inneha det.

11.3.2Godmanskap

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne (11 kap. 4 § FB). Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke från den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Skillnaden mellan en god man och en förvaltare kan sägas vara att den för vilken god man förordnas behåller sin rättshand- lingsförmåga medan motsatsen helt eller delvis är fallet för den som har förvaltare. Reglerna om anordnande, omprövning och upp- hörande av förvaltarskap samt reglerna om anordnande, ompröv- ning och upphörande av godmanskap överensstämmer i stort sett.

11.3.3Handläggningen vid tingsrätten

I ärenden om anordnande av förvaltarskap ska rätten inhämta läkar- intyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälso- tillstånd (11 kap. 17 § FB). Detsamma gäller i ärenden om anord- nande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB, om inte den enskilde samtyckt till förordnandet. Rätten ska dessutom, om det inte är obehövligt, inhämta yttrande från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vårdinrättning. Yttrande ska också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverksamheten.

I ärenden om anordnande av godmanskap och förvaltarskap ska den som avses med ansökan höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller (11 kap. 16 § andra stycket FB).

301

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

Rätten kan dock underlåta att hålla sammanträde om ansökan gjorts av den enskilde själv, om han eller hon har medgett ansökan eller om det annars finns särskilda skäl. Huruvida den enskilde tar skada av att höras eller uppenbarligen inte förstår vad saken gäller, bör framgå av det läkarintyg som enligt 11 kap. 17 § FB ska in- hämtas i ärendet. Särskilda skäl mot att hålla sammanträde kan föreligga om det är fråga om ett godmanskap av mindre omfatt- ning. När det gäller anordnande av förvaltarskap torde det emeller- tid sällan vara möjligt att underlåta ett muntligt hörande med hän- visning till särskilda skäl.10

Beslut om anordnande, upphörande och jämkning av förvaltar- skap ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar (11 kap. 27 § FB).

11.3.4Genomförda och föreslagna reformer

1995 års förmynderskapsreform

Den 1 juli 1995 reformerades lagstiftningen om förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning av egendom.11 Syftet med förmyn- derskapsreformen var att modernisera reglerna på området och att få till stånd en avreglering utan att berättigade skyddsintressen sattes åt sidan. Ändringarna byggde på principen att domstolar ska handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstols- prövning och att förmynderskapsärenden som är av övervägande förvaltningsnatur ska handläggas av förvaltningsmyndigheter. Genom reformen flyttades behörigheten att förordna förvaltare och god man i många fall från tingsrätt till överförmyndaren. Även vissa andra beslutsfunktioner övertogs av överförmyndaren, däribland att förelägga vid vite. Domstolarna behöll uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap och godmanskap. Tillsynen över överförmyndarna överfördes från tingsrätt till länsstyrelsen.

10Jfr prop. 1987/88:124 s. 176 f.

11Prop. 1993:94:251 Förmynderskapslagstiftningen.

302

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

Betänkandet ”Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna” (SOU 2004:112)

Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare (Förmyn- derskapsutredningen) lämnade sitt betänkande till den dåvarande regeringen i november 2004. En av Förmynderskapsutredningens huvuduppgifter var att utvärdera 1995 års förmynderskapsreform. En slutsats som drogs av utredningen var att överflyttningen av vissa förmynderskapsärenden från tingsrätt till överförmyndaren i allt väsentligt lett till positiva resultat. En annan slutsats var att det saknas anledning att återgå till den tidigare ordningen och att det inte heller finns skäl att flytta hanteringen av ärendena till någon annan myndighet.

Av Förmynderskapsutredningens betänkande framgick dock att det finns behov av att höja kompetensen hos överförmyndarna. Ett förslag som utredningen tog upp i det sammanhanget var om det bör införas formella kompetenskrav för överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd och ersättare. Förmynderskapsutredningen, som avvisade tanken, framhöll att det i dag saknas enhetliga rikt- linjer för utbildning av överförmyndare. För att komma tillrätta med detta problem föreslog utredningen i stället att det i föräldra- balken införs en bestämmelse om att länsstyrelserna ska se till att utbildningen av överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd och ersättare är tillfredställande.

Förslagen i Förmynderskapsutredningens betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

11.3.5Riksrevisionens granskning av länsstyrelsens tillsyn över överförmyndare

Som redogjorts för tidigare har länsstyrelsen tillsyn över de kom- munala överförmyndarna (se avsnitt 4.18). Riksrevisionen har 2006 granskat länsstyrelsens tillsyn. Av revisionens rapport (RIR 2006:5) över granskningen framgår att det finns omfattande problem med tillsynen och stora brister i många överförmyndares verksamhet. Enligt rapporten har mer än en tredjedel av de ärenden som läns- styrelsen granskat brister hänförliga till att överförmyndaren inte följt gällande regler för sin verksamhet. Av rapporten framgår att revisionen anser att en förklaring till omfattningen av dessa problem är att kvalitén i länsstyrelsernas tillsyn inte är tillräckligt

303

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

hög. En annan förklaring som anges är att överförmyndarna saknar erforderlig kompetens. I rapporten föreslår revisionen att det in- förs ett krav i lagen på formell kompetens för den som väljs till överförmyndare.

Förslagen i Riksrevisionens rapport bereds inom Justitiedeparte- mentet tillsammans med förslagen i Förmynderskapsutredningens betänkande (se föregående avsnitt).

11.3.6Överväganden och förslag

11.3.6.1Beslut om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fort- sättningen handlägga ärenden om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap.

I samband med 1995 års förmynderskapsreform tog riksdagen ställ- ning för att frågor om anordnade, omprövning och upphörande av förvaltarskap borde ligga kvar på tingsrätterna. Anledning härtill var rättssäkerhetsskäl.12 Det ansågs närmast självklart att ett fall där den enskilde motsätter sig att ställas under förvaltarskap måste prövas av domstol redan i första instans. Dessutom ansågs det att omsorgen om den enskilde talar för att också de otvistiga fallen prövas av domstol i första instans. Det sades att det är fråga om grannlaga bedömningar där det kan behövas muntlig förhandling och att sådan handläggning därför sköts bättre i domstol än hos överförmyndaren.

Ett beslut att utse förvaltare för en person innebär att personens rättsliga handlingsförmåga tas ifrån honom eller henne helt eller delvis. Det är ett mycket ingripande beslut. Enligt utredningens mening är det ett beslut som på ovan anförda skäl bör fattas av domstol. Utredningen ansluter sig således till den ståndpunkt som intogs i samband med 1995 års förmynderskapsreform innebärande att allmän domstol även i fortsättningen bör handlägga ärenden om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap.

12 Prop. 1993:94:251 Förmynderskapslagstiftningen, s. 155 f.

304

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

11.3.6.2Ansökan om anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap hos överförmyndaren

Utredningens förslag: Handläggning av ärenden om anord- nande, omprövning och upphörande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken flyttas från allmän domstol till över- förmyndaren.

Överförmyndaren ska pröva ärenden när den enskilde an- söker om anordnande av godmanskap eller samtycker till att godmanskap anordnas för honom eller henne. Överförmyn- daren ska även pröva ärenden när den enskilde begär att god- manskapet ska upphöra. Om någon annan än den som ansökan avser motsätter sig att godmanskap anordnas, omprövas eller upphör ska överförmyndaren överlämna ärendet till allmän domstol. Detsamma ska gälla om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

Den nuvarande regeln i föräldrabalken om rättens skyldighet att i vissa fall inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd ska gälla för handläggningen hos överförmyndaren. Därutöver införs en generell möjlighet för överförmyndaren att inhämta sådant läkarintyg eller sådan ut- redning.

Överförmyndarens beslut ska kunna överklagas till allmän domstol.

Frågan om inte överförmyndaren borde ha behörighet att själv an- ordna godmanskap för hjälpbehövande har varit föremål för särskilt övervägande vid flera tidigare tillfällen; 1995 års förmynderskaps- reform, betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) och betänkandet Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna (SOU 2004:112). Vid dessa tillfällen kom man fram till att rättssäkerhetsskäl talade för att besluten att anordna godmanskap även i fortsättningen borde ligga på domstol. I förarbetena till 1995 års reform uttalades bl.a. att en ordning där utredningen i ärendet och de inblandades ståndpunkter får presenteras för en domstol som har möjlighet att hålla muntlig förhandling ger den bästa garantin för att det inte går slentrian i utredningen.13 I be- tänkandet från år 2004 påtalades visserligen att ärenden om god- manskap i domstol i huvudsak får en formell behandling och att det

13 Prop. 1993:94:251 Förmynderskapslagstiftningen, s. 159.

305

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

inte finns anledning att rikta kritik mot överförmyndarnas utred- ningar. Slutsatsen i betänkandet var emellertid att domstolspröv- ningen utgör en extra garanti för den enskildes rättssäkerhet av sådan vikt att den inte bör avvaras. Däremot föreslogs i betänk- andet att överförmyndaren ges befogenhet att interimistiskt an- ordna godmanskap för hjälpbehövande vuxna respektive utvidga omfattningen av ett redan beslutat godmanskap.14

Reglerna om beslut att anordna godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken är konstruerade på så vis att det inte finns någon möjlighet att förordna god man mot den enskildes vilja. Om det inte finns hinder mot att höra honom eller henne, krävs det att han eller hon samtycker. Det torde därför höra till ovanligheten att frågan om anordnande av godmanskap är tvistig. I tidigare lagstift- ningsarbete har som framgått skälet till att inte låta överförmyn- daren ta över handläggningen av ärendena varit rättssäkerheten. Det kan finnas visst fog för den uppfattningen. Enligt utredningens mening kan det dock ifrågasättas om det skulle äventyra rättssäker- heten om överförmyndaren prövar frågan om anordnade av god- manskap när den enskilde ansöker om eller samtycker till det. Det- samma gäller omprövning och upphävande av godmanskap. Vid tingsrätten förekommer nämligen i dessa ärenden inte några egent- liga rättsliga överväganden. Det finns inte heller behov av muntlig förhandling. Med en ordning som innebär att överförmyndaren handlägger otvistiga ärenden kan skyddet för den enskilde tillgodo- ses genom att möjlighet ges att överklaga myndighetens beslut till domstol. Enligt utredningens mening är således otvistiga ärenden om anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap av den karaktären att de inte med nödvändighet i första hand behöver handläggas av domstol.

Ett skäl som emellertid kan tala mot en överflyttning av dessa ärenden till överförmyndaren är den kritik avseende kompetens- brist i överförmyndarnas verksamhet som har framförts från flera håll. Som redogjorts för ovan finns det dock förslag om kompe- tenshöjande åtgärder för överförmyndare, ledamöter i överför- myndarnämnd och ersättare. En förutsättning för att handlägg- ningen av otvistiga ärenden om anordnande, omprövning och upp- hörande av godmanskap ska flyttas från allmän domstol till över- förmyndaren är att erforderliga kompetenshöjande åtgärder vidtas.

14 Ett sådant beslut ska enligt förslaget omedelbart anmälas till rätten, som ex officio kan häva det, om det kan anses obefogat. Enligt förslaget är tanken att denna nya befogenhet främst kommer att användas i hälso- och sjukvårdsangelägenheter av brådskande natur.

306

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

Om sådana verkningsfulla åtgärder uteblir saknas enligt utred- ningens mening förutsättningar för en överflyttning av ärendena.

Det förhåller sig annorlunda med de ärenden där någon som är taleberättigad motsätter sig att godmanskap anordnas. I sådana fall bör det tveklöst med hänsyn till skyddet för den enskilde vara domstol som i första instans prövar frågan. Detsamma bör vara fallet om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att handlägg- ningen av vissa ärenden om anordnande, omprövning och upp- hörande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken ska flyttas från allmän domstol till överförmyndaren. Överförmyndaren ska pröva ärenden när den enskilde ansöker om anordnande av god- manskap eller samtycker till att godmanskap anordnas för honom eller henne. Överförmyndaren ska även pröva ärenden när den enskilde begär att godmanskapet ska upphöra. Om någon mot- sätter sig att godmanskap anordnas för den enskilde, omprövas eller upphör ska överförmyndaren överlämna ärendet till allmän domstol. Detsamma ska gälla om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

Enlig den nuvarande ordningen ska rätten innan den anordnar godmanskap inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke. Med hänsyn till att utredningens förslag innebär att ärenden om anordnande av godmanskap alltid kommer att inledas hos överförmyndaren bör denna skyldighet i stället ankomma på den myndigheten. För att överförmyndaren vid handläggningen av dessa ärenden alltid ska få ett fullgott beslutsunderlag bör det dessutom införas en bestämmelse om att överförmyndaren alltid har möjlighet att inhämta läkarintyg eller annan utredning om den enskildes hälsotillstånd.

Behörig överförmyndare kommer att vara överförmyndaren för den kommun där den enskilde är folkbokförd (se 11 kap. 25 § FB). Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är överförmyndaren för den kommun där den enskilde vistas behörig överförmyndare. Reservforum kommer att vara överförmyndaren för Stockholms kommun. Anledning saknas att frångå denna ordning (jfr av- snitt 11.2.6.2).

Överförmyndarens beslut bör kunna överklagas på motsvarande sätt som gäller för de beslut myndigheten fattar enligt den nu-

307

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

varande ordningen, dvs. till den tingsrätt vars domkrets omfattar den kommun där överförmyndaren är verksam.

11.3.6.3Överförmyndaren bör ansöka om ersättning av allmänna medel hos Länsstyrelsen i Stockholms län

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om ersätt- ning av allmänna medel till överförmyndare enligt förordningen (1976:1121) om ersättning till vissa överförmyndare, förmyn- dare och förvaltare flyttas från Stockholms tingsrätt till Läns- styrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsens beslut ska kunna överklagas till allmän dom- stol. Behörig domstol ska vara Stockholms tingsrätt.

Överförmyndare har i vissa fall rätt till ersättning av allmänna medel. Bestämmelser härom finns i lagen (1904:26 s. 1) om vissa inter- nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Enligt den lagen har överförmyndare rätt till ersättning om denne haft kostnader i anledning av förmynderskap eller förvaltarskap för svensk medborgare som är bosatt utomlands (4 kap. 1 § och 5 kap. 1 §). En ansökan om sådan ersättning prövas av Stockholms tings- rätt (4 § första stycket förordningen [1976:1121] om ersättning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare). Ansökan hand- läggs enligt ärendelagen.

Som utredningen anfört i tidigare avsnitt är det i ärende om ersättning av allmänna medel inte fråga om en intressekonflikt mellan två parter (se avsnitt 7.1.5.4). Det förekommer dessutom i princip aldrig muntliga inslag vid handläggningen. Dessa ärenden har alltså den typiska karaktären av frivillig rättsvård. Ärende om ersättning av allmänna medel till överförmyndare är inget undantag. Handläggningen av ärendet bör därför flyttas från Stockholms tingsrätt till en förvaltningsmyndighet.

Länsstyrelsen har idag tillsynen av överförmyndares verksam- het. Myndigheten är således förtrogen med det arbete som över- förmyndare bedriver. Med hänsyn härtill framstår det som lämpligt att länsstyrelsen tar över handläggningen av aktuellt ärende.

Fråga uppkommer då hur forumregeln bör utformas. Idag är handläggningen av ärendet koncentrerad till en myndighet. Efter- som ärendet förekommer mycket sällan saknas det anledning att

308

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

frångå den ordningen. Enligt utredningens mening ligger det närmast till hands att Länsstyrelsen i Stockholms län ges ensam be- hörighet att handlägga ärendet.

Ärenden om ersättning av allmänna medel till överförmyndare förekommer alltså mycket sällan. Det saknar därmed betydelse för rättstillämpningen att överprövningen av överklagade beslut kon- centreras till en tingsrätt. Då Stockholms tingsrätt enligt den nu- varande ordningen handlägger ärendet i första instans bör dock den tingsrätten ges ensam behörighet att överpröva länsstyrelsens beslut.

11.4Ärenden om verkställighet av dom, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge

Tidigare handlades mål om verkställighet av dom eller beslut om vårdnad, boende eller umgänge av allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gällde mål om verkställighet av ett giltigt avtal om sådana frågor. Genom en reform som trädde i kraft den 1 juli 2006 flyttades handläggningen av dessa mål över till allmän domstol (se prop. 2005/2006:99 Nya vårdnadsregler). Reformen innebar att de överflyttade målen handläggs som ärenden enligt ärendelagen. Syftet med reformen var att minska risken för långvariga processer till skada för barn. Undersökningar hade nämligen visat att det funnits en tendens att verkställighetsprocesser vid allmän förvalt- ningsdomstol ofta vuxit ut till att i praktiken bli en repris av den rättegång i tingsrätten där frågan om vårdnaden, boendet eller umgänget prövats i sak.

11.4.1Överväganden

11.4.1.1 Verkställighetsärenden i domstol

Utredningens bedömning: En ansökan om verkställighet av en dom, ett beslut eller ett avtal om vårdnad, boende eller um- gänge, bör även i fortsättningen handläggas av allmän domstol.

Ärenden om verkställighet av dom, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge är till karaktären sådana att de utan tvekan bör handläggas av domstol. Anledning till att ett ärende aktuali- seras vid domstol är ofta att det föreligger en tvist mellan barnets

309

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

SOU 2007:65

föräldrar om att det finns hinder mot att verkställa vad rätten beslutat eller parterna avtalat. I vissa fall rör det sig om att en förälder helt enkelt vägrar att följa t.ex. en dom. Det finns således mycket starka intressemotsättningar mellan föräldrarna. Handlägg- ningen av ärenden om verkställighet är därmed en typisk uppgift för domstol. Utredningens bedömning är att det inte finns anled- ning att överväga fler förändringar för dessa ärenden än de som redan gjorts genom den nyligen genomförda reformen.

11.5Ärenden om blodundersökning vid utredning av faderskap

Om ett barn föds inom äktenskapet anses mannen i äktenskapet vara far till barnet (1 kap. 1 § FB). Om barnet föds av en moder som inte är gift ska faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom (1 kap. 3 § FB). Det finns särskilda bestämmelser om fast- ställande av föräldraskap vid insemination och provrörsbefruktning.

I mål om förklaring att en viss man inte är far eller om fast- ställande av faderskap kan rätten på yrkande av någon av parterna eller när det annars behövs förordna om blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som kan ske utan nämnvärt men (1 § lagen [1958:642] om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap). Förordnandet kan avse modern och barnet samt, i mål om förklaring att en viss man inte är far, mannen i äktenskapet och, i mål om fastställande av faderskap, man mot vilken talan förs. Finns det anledning att anta att någon annan man har haft samlag med modern under den tid då barnet kan vara avlat, får förordnandet avse också denne.

Sedan ett faderskap har fastställts genom bekräftelse eller genom dom som har vunnit laga kraft, kan rätten förordna om blod- undersökning, om det först efter bekräftelsen eller domen har framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far har haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat (1 a §). För- ordnandet kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet eller den andre mannen. Har faderskapet fastställts genom be- kräftelse, kan förordnande meddelas i mål om att bekräftelsen saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant förordnande kan begäras av någon av parterna i målet. Har någon talan inte väckts om att bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om

310

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

förordnande enligt ärendelagen. Ett sådant förordnande kan begäras av den som kan vara part i ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har faderskapet fastställts genom dom som har vunnit laga kraft, prövas också frågan om förordnande av blod- undersökning enligt ärendelagen. Parterna i det tidigare målet kan begära ett sådant förordnande. Innan förordnande om blodunder- sökning meddelas, ska den som ansökan avser beredas tillfälle att yttra sig.

Rätten kan vid vite förelägga den som avses med ett förord- nande om blodundersökning att med intyg av behörig sakkunnig visa att sådant blodprov som behövs för blodundersökning har tagits på honom eller henne eller att han eller hon har undergått annan undersökning rörande ärftliga egenskaper (2 §). I fråga om barn som inte har fyllt arton år ska föreläggandet ges barnets vård- nadshavare. Iakttas inte ett sådant föreläggande kan rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna om biträde av polismyndighet för att undersökningen ska komma till stånd (2 a §).

11.5.1Överväganden

11.5.1.1Allmän domstol bör handlägga ärenden om blodundersökning vid utredning om faderskap

Utredningens bedömning: En ansökan om blodundersökning enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utred- ning av faderskap bör även i fortsättningen handläggas av allmän domstol.

Ett beslut om förordnande av blodundersökning är en kroppslig tvångsåtgärd mot en enskild. I regeringsformen finns bestämmelser om skydd för enskilda gentemot det allmänna vad avser sådana tvångsåtgärder (2 kap. 6 § RF). Denna rättighet kan begränsas genom lag (2 kap. 12 § RF), vilket är fallet i fråga om förordnande om blodundersökning i samband med faderskapsutredning. Även på det straffrättsliga området finns bestämmelser i lag som be- gränsar rättigheten om skydd mot kroppsliga tvångsåtgärder. Det gäller beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Sådana beslut fattas i vissa fall av domstol och i andra fall av undersök- ningsledare eller åklagare (se 28 kap. 4 och 13 §§ RB). Ett beslut om tvångsåtgärd, oavsett om det fattas inom ramen för en civil-

311

12 Namnärenden

12.1Allmänt om namn

Regler om namn finns i namnlagen (1982:670). Enligt namnlagen be- står en persons namn av efternamn och ett eller flera förnamn. Som tilltalsnamn kan en person använda vilket som helst av förnamnen. Mellannamn kan förekomma. Ett mellannamn bärs före efternam- net.

Huvudregeln är att barn till föräldrar med gemensamt efternamn vid födelsen förvärvar det namnet (1 § namnlagen). Har föräldrarna olika efternamn när barnet föds och har de tidigare ett eller flera gemensamma barn som står under deras vårdnad, förvärvar barnet vid födelsen det efternamn som det senast födda syskonet bär. Har föräldrarna olika efternamn när barnet föds och inga andra gemen- samma barn anses barnet vid födelsen ha förvärvat det av föräldrar- nas efternamn som anmäls till Skatteverket inom tre månader efter födelsen. Anmälan kan i stället avse ett namn som någon av föräld- rarna senast har burit som ogift. Görs inte någon anmälan i fall som nu har sagts, anses barnet vid födelsen ha förvärvat moderns efter- namn. Fastställs inte faderskapet inom tre månader efter födelsen, anses barnet vid födelsen ha förvärvat moderns efternamn.

Vid adoption är huvudregeln att den som adopteras av makar med gemensamt efternamn genom adoptionen förvärvar det namnet (2 §).

Enligt namnlagen finns det ett flertal möjligheter att byta efter- namn. Det kan ske genom anmälan till Skatteverket eller genom ansökan hos Patent- och registreringsverket. Om det är fråga om byte av barns efternamn krävs i vissa fall att domstol funnit att namn- bytet är förenligt med barnets bästa. Den nuvarande uppdelningen av handläggningen av namnärenden är konstruerad så att de ären- den som vanligtvis är tvistiga handläggas av allmän domstol och de ärenden som sällan är tvistiga handläggas av förvaltningsmyndighet.

313

Namnärenden

SOU 2007:65

Det största antalet ändringar av efternamn sker efter anmälan till Skatteverket. Det är fråga om fall där några tvister kring namnänd- ringen inte finns, t.ex. makars anmälan av efternamn i samband med vigsel (9 §). Om ett namnärende gäller byte till nybildat efternamn är Patent- och registreringsverket beslutande myndighet (11 §).

Alla namnändringar registreras av Skatteverket i folkbokförings- registret. Om Patent- och registreringsverket fattat beslut om namn- ändring ska verket därför underrätta Skatteverket om beslutet.

12.2Ärenden enligt namnlagen som handläggs av domstol

Domstol hanterar ett antal frågor som rör namn. Vissa namnfrågor handläggs som tvistemål och andra som ärenden.

Som exempel på namnfrågor som handläggs som tvistemål kan nämnas följande. Om någon genom anmälan till Skatteverket har förvärvat ett efternamn som han eller hon inte har rätt till, kan den vars namn har förvärvats väcka talan vid domstol och yrka att dom- stolen bestämmer att namnet förloras (17 §). Om Patent- och regi- streringsverket har givit någon tillstånd att bära ett nytt efternamn och det uppstår olägenheter för någon till följd av risk för förväx- ling, kan denne väcka talan vid domstol och yrka att den som fått namnet förlorar det (18 §).

I det följande kommer utredningen enbart att behandla de namn- frågor som domstolarna handlägger enligt ärendelagen.

12.2.1Byte av barns efternamn

Byte till förälders efternamn

Om föräldrar har gemensam vårdnad om sitt barnet, kan de gemen- samt till Skatteverket anmäla byte av barnets efternamn (48 §). I regel krävs att barnet lämnar sitt samtycke till namnbytet om barnet fyllt tolv år. Om föräldrarna inte kan enas om namnbyte, kan ingen anmälan ske och barnet får behålla sitt namn. För det fall endast en av föräldrarna är vårdnadshavare är det den föräldern som ska göra anmälan till Skatteverket. Ett byte av barnets efternamn kräver dock den andre förälderns samtycke eller att domstol har funnit att namn- bytet är förenligt med barnets bästa (6 §).

314

SOU 2007:65

Namnärenden

De angivna bestämmelserna gäller även i vissa fall då det är fråga om adoptivbarns namnbyte (7 §).

En ansökan om förklaring att ett namnbyte är förenligt med bar- nets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor om vårdnad om barnet (45 §). Vid tingsrätten handläggs ansökan enligt ärendelagen. Tingsrätten ska i regel höra den förälder vars efternamn barnet bär. Dessutom ska tingsrätten inhämta yttrande från socialnämnden.

Byte till fosterföräldrars efternamn

Ett barn som bor hos fosterföräldrar kan under vissa förhållanden förvärva fosterföräldrarnas efternamn genom anmälan till Skatte- verket (8 §). För sådant namnbyte krävs alltid att domstol förklarar att namnbytet är förenligt med barnets bästa och att den eller de vars namn barnet avses få har samtyckt till namnbytet. Till skillnad från vad som gäller vid byte till förälders efternamn krävs, även om alla inblandade är överens om namnbytet, alltid domstolsprövning. Det beror på att det har ansetts angeläget att det finns någon som undersöker varaktigheten av barnets vistelse i fosterhemmet och lämpligheten av namnbytet över huvud taget.1 Om barnet har fyllt tolv år krävs dessutom med några få undantag att barnet lämnar sitt samtycke till namnbytet (48 §).

Ansökan om namnbyte görs av vårdnadshavaren. Rätten ska höra den vars efternamn barnet bär om denne inte är vårdnadshavare. Dess- utom ska rätten inhämta yttrande från socialnämnden.

Byte till nybildat efternamn

Den som vill byta till ett nybildat efternamn eller ett efternamn som inte kan förvärvas enligt reglerna om familjerättsliga förvärv av efternamn, kan ansöka om namnbyte hos Patent- och registrerings- verket (11 §). Om ansökningen avser ett barn, kan verket som vill- kor för namnbytet kräva att domstol har funnit att detta är förenligt med barnets bästa. En prövning vid domstol torde framför allt bli aktuell i de fall en förälder vars namn barnet bär motsätter sig namn- bytet.

1 Se prop. 1981/82:156 Ny namnlag, s. 33

315

Namnärenden

SOU 2007:65

Rättsverkningar

Domstols beslut i ärenden om byte av barns efternamn innebär en förklaring att ett namnbyte är eller inte är förenligt med barnets bästa. En domstols förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa innebär emellertid inte att en namnändring har skett. För att få till stånd en namnändring måste en anmälan göras till Skatteverket eller en ansökan göras hos Patent- och registrerings- verket. Dessutom krävs att domstolens beslut ges in till Skatteverket.

12.2.2Tillstånd för barn att behålla sitt efternamn

Om det fastställs att en man inte är far till ett barn, förlorar barnet mannens efternamn. Om det finns synnerliga skäl får domstol tillåta att barnet behåller namnet. Domstol kan ge ett sådant tillstånd i samband med att den meddelar dom i faderskapsfrågan. Barnet kan också efter domen ge in en särskild ansökan till domstol om att få behålla namnet (16 §). En sådan ansökan handläggs enligt ärende- lagen.

12.3Fingerade personuppgifter

Enligt lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter kan en folk- bokförd person som riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet som riktar sig mot hans eller hennes liv, hälsa eller frihet ges rätt att använda andra personuppgifter om sig själv än de verkliga (1 §). Även andra medlemmar i den hotade personens familj kan ges rätt att an- vända fingerade personuppgifter. De fingerade personuppgifterna ska registreras inom folkbokföringen. I samband med en sådan regi- strering tas de verkliga personuppgifterna bort från folkbokföringen. Syftet med lagen om fingerade personuppgifter är att förhindra att någon med hjälp av personnummer eller andra personuppgifter som finns i folkbokföringen eller hos en myndighet kan leta rätt på en person i syfte att utöva våld eller hot eller allvarliga trakasserier.

Medgivande att använda fingerade personuppgifter får inte lämnas om personen kan beredas tillräckligt skydd genom kvarskrivning enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) eller på annat sätt (t.ex. besöksförbud). Kvarskrivning innebär att en persons verkliga bostads- ort hemlighålls. Beslut om kvarskrivning fattas av Skatteverket.

316

SOU 2007:65

Namnärenden

Medgivande att använda fingerade personuppgifter lämnas av Stockholms tingsrätt (2 §). Ett medgivande får begränsas till viss tid. Ansökan om medgivande görs av Rikspolisstyrelsen efter framställ- ning från den som vill använda fingerade personuppgifter. I ansökan till tingsrätten ska Rikspolisstyrelsen ange varför kvarskrivning eller någon annan mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Rikspolis- styrelsen ska avslå en framställning från den som vill använda fingera- de personuppgifter om styrelsen anser att det inte är sannolikt att ett medgivande att använda fingerade personuppgifter kommer att lämnas (3 §). Om Rikspolisstyrelsen har avslagit en framställning får den enskilde själv ansöka hos tingsrätten om medgivande att använda fingerade personuppgifter.

Om ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har lämnats, ska Rikspolisstyrelsen skyndsamt se till att den person som har fått medgivandet registreras inom folkbokföringen med de fin- gerade uppgifter som styrelsen efter samråd med den enskilde be- stämmer (6 §).

Om den som har fått medgivande att använda fingerade person- uppgifter skriftligen anmäler hos Rikspolisstyrelsen att medgivandet inte längre behövs, ska detta efter beslut av Rikspolisstyrelsen upp- höra att gälla (8 §). Om det finns synnerliga skäl får Rikspolisstyrel- sen hos Stockholms tingsrätt ansöka om att ett medgivande att använda fingerade personuppgifter inte ska gälla längre.

När ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har upphört att gälla ska Rikspolisstyrelsen underrätta Skatteverket om detta (9 §).

Ett beslut av Rikspolisstyrelsen att avslå en framställning om att få använda fingerade personuppgifter får inte överklagas (10 § andra stycket). Den enskilde kan dock, som ovan angetts, själv ge in en an- sökan till Stockholms tingsrätt.

Vid rättens handläggning av ärenden om fingerade personupp- gifter är ärendelagen tillämplig (10 §).

317

Namnärenden

SOU 2007:65

12.4Överväganden och förslag

12.4.1Uppdelningen av namnärenden mellan domstol, Skatteverket och Patent- och registreringsverket

Utredningens bedömning: Den nuvarande uppdelningen av namnärenden mellan allmän domstol, Skatteverket och Patent- och registreringsverket bör bestå. Allmän domstol bör således även i fortsättningen handlägga ärenden om byte av barns efter- namn och ärenden om tillstånd för barn att behålla sitt efternamn.

Som framgått ovan handlägger flera myndigheter ärenden som rör namn; allmän domstol, Patent- och registreringsverket och Skatte- verket. De namnfrågor som hanteras av domstol är byte av barns efternamn och tillstånd för barn att behålla sitt efternamn. Anled- ning till att ett ärende om byte av barns efternamn hamnar i dom- stol är vanligtvis att en förälder motsätter sig namnbytet. Om för- äldern går med på namnbytet kan detta ske genom en anmälan till Skatteverket utan inblandning av domstol. De namnärenden som domstolarna handlägger är således i flertalet fall tvistiga från början.

Utredningens utgångspunkt är att ärenden där det från början finns starka intressemotsättningar mellan parterna bör handläggas av domstol. De flesta namnärenden som domstolarna handlägger i dag är av den karaktären och bör därmed även i fortsättningen handläggas där. I dessa ärenden har dessutom domstolen till uppgift att pröva om ett ifrågasatt namnbyte är förenligt med barnets bästa. En liknan- de prövning ankommer på domstol i andra typer av mål och ärenden, t.ex. i frågor om vårdnad, boende och umgänge. En prövning av vad som är bäst för ett barn i de fall föräldrarna inte är överens får anses vara en typisk domstolsuppgift.

Det finns i och för sig ärenden om byte av barns efternamn och ärenden om tillstånd för barn att behålla sitt efternamn som inte är tvistiga. Ett möjligt alternativ skulle därför kunna vara att låta alla dessa ärenden börja hos en förvaltningsmyndighet, som sedan fick överlämna de ärenden som blev tvistiga till domstol. Det förutsätter att det finns en lämplig förvaltningsmyndighet som kan hantera ären- dena. Utredningen har dock svårt att se att det finns någon lämplig förvaltningsmyndighet som skulle kunna ta över handläggningen.

Sammanfattningsvis anser utredningen att allmän domstol även i fortsättningen bör handlägga ärenden om byte av barns efternamn och ärenden om tillstånd för barn att behålla sitt efternamn. Det

318

SOU 2007:65

Namnärenden

innebär att den nuvarande uppdelningen av namnärenden mellan all- män domstol, Skatteverket och Patent- och registreringsverket bör bestå.

12.4.2Ansökan om medgivande att använda fingerade personuppgifter

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om medgivan- de att använda fingerade personuppgifter flyttas från Stockholms tingsrätt till Rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsens beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara Stockholms tingsrätt.

Den som vill använda sig av fingerade personuppgifter ska vända sig till Rikspolisstyrelsen med en framställning härom. Rikspolis- styrelsen gör då en utredning för att klargöra de bakomliggande omständigheterna. Om Rikspolisstyrelsen finner att förutsättning- arna för att använda fingerade personuppgifter är uppfyllda ska myndigheten lämna in en ansökan härom till Stockholms tingrätt. Enligt den nuvarande ordningen är det således två myndigheter som är inblandade i hanteringen av ärenden som rör fingerade per- sonuppgifter. Det kan enligt utredningens mening ifrågasättas om detta är nödvändigt. Anledningen till utformningen av förfarandet med fingerade personuppgifter är att det vid lagens tillkomst ansågs krävas en och annan mer kvalificerad bedömning i dessa ärenden och att en sådan prövning inte vara främmande för domstol.2 Dess- utom fann man det nödvändigt med polisär medverkan för att utröna hotsituationen.

Ärenden om fingerade personuppgifter saknar inslag av tvistlös- ning. Syftet med förfarandet är att personer som löper risk att bli utsatta för allvarlig brottslighet ska få skydd. Det är ett typiskt fall av rättsvård som bör hanteras på myndighetsnivå. Rikspolisstyrel- sen har många års erfarenhet av frågor om fingerade personuppgifter. Inom styrelsen finns således sådan specialkunskap att det ur rätts- säkerhetssynpunkt inte är någon nackdel att flytta handläggningen av ärendet till myndigheten. Utredningen har dessutom erfarit att Stockholms tingsrätt i princip aldrig avslår en ansökan om fingerade personuppgifter som görs av Rikspolisstyrelsen. Enligt uppgift från

2 Prop. 1990/91:153 Om ny folkbokföringslag m.m., s. 121

319

Namnärenden

SOU 2007:65

styrelsen inkom till myndigheten under år 2004 totalt 30 ärenden om fingerade personuppgifter. Motsvarande antal ärenden under åren 2005 och 2006 var 42 respektive 36. Vid prövningen av ansök- ningarna i dessa ärenden fann Rikspolisstyrelsen att förutsättningar för bifall till ansökan förelåg i fyra ärenden år 2004, i tio ärenden år 2005 och i fyra ärenden år 2006.3 Stockholms tingsrätt avslog inte någon av Rikspolisstyrelsens ansökningar i nämnda ärenden. Riks- polisstyrelsen kan således med fördel ta över Stockholms tingsrätts roll som beslutsmyndighet. Därmed kommer Rikspolisstyrelsen att ha samma ställning som andra förvaltningsmyndigheter som prövar ärenden efter ansökan från enskilda och vars beslut kan överklagas.

Ur effektivitetssynpunkt vore det vidare en klar fördel om han- teringen koncentrerades till en myndighet, dvs. till Rikspolisstyrelsen. Det skulle bl.a. kunna leda till snabbare beslut, vilket är till fördel för den enskilde som kan vara i akut behov av skydd.

Ärenden om fingerade personuppgifter innehåller regelmässigt straffrättsliga inslag. Det handlar vidare till stor del om att från den utgångspunkten göra en bedömning av den hotbild mot sökanden som framträder genom Rikskriminalpolisens4 utredning. Rikspolis- styrelsens beslut bör därför kunna överklagas till allmän domstol. Vid valet av forum beaktar utredningen att Stockholms tingsrätt har kompetens och erfarenhet av att handlägga dessa ärenden, vilka till antalet inte är allt för många. Dessutom finns Rikspolisstyrelsen i Stockholm, vilket innebär att förutsättningarna för praktisk sam- verkan mellan myndigheterna kvarstår. Ett beslut av Rikspolisstyrel- sen bör därför kunna överprövas av Stockholms tingsrätt.

3Varje ärende kan innehålla flera ansökningar, eftersom det förekommer att familjer ansöker om fingerade personuppgifter.

4Rikskriminalpolisen hör till Rikspolisstyrelsen (se avsnitt 4.14).

320

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

hos den domstol där den döde skulle ha svarat i tvistemål i allmän- het eller, om någon sådan behörig domstol inte finns, hos Stockholms tingsrätt.1 Eftersom rätten har en skyldighet att ex officio bevaka saken har Skatteverket ålagts en skyldighet att snarast underrätta tingsrätten om det framgår av bouppteckningen att det finns en arvinge eller testamentstagare som är okänd eller vistas på okänd ort.2 Till denna underrättelse ska en kopia av bouppteckningen vara bifogad.

Kungörelse ska ske i Post- och Inrikes tidningar. Avsikten med kungörelsen är främst att söka kontakt med okänd arvinge eller testamentstagare eller känd sådan som vistas på okänd ort. Kun- görelsens innehåll framgår av kungörelsen (1959:321) med närmare bestämmelser om kungörande enligt 16 kap. ärvdabalken, m.m.

I vissa fall ska tingsrätten underrätta Kammarkollegiet om att kun- görelse har utfärdats.3 Det ska ske om den avlidne inte efterlämnar någon annan arvinge som är arvsberättigad framför Allmänna arvs- fonden.

Om anspråk på arv eller rätt enligt testamente anmäls hos tings- rätten ska rätten skriftligen underrätta övriga dödsbodelägare som är upptagna i bouppteckningen eller annars kända för rätten (16 kap. 6 § andra stycket ÄB). Tingsrätten ska också underrätta Skatte- verket (5 § kungörelsen [1959:321] med närmare bestämmelser om kungörande enligt 16 kap. ärvdabalken, m.m.).

Förlängning av tid för anmälan om anspråk

Rätten har, under vissa förutsättningar, möjlighet att förlänga den tid inom vilken arvinge eller testamentstagare har att göra sin rätt gällande. Bestämmelser härom finns i lagen (1958:52) om förläng- ning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente. Om skäl föreligger kan rätten förlänga preskriptionsfristen med högst fem år i sänder. Genom upprepade beslut kan preskriptionstiden förlängas med sammanlagt femton år.

En ansökan om förlängning ska ges in till rätten innan preskrip- tion har inträtt. En ansökan kan göras av den som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet, dvs. vanligtvis den som

1Wallin, Kommentar till ärvdabalken Del 1, femte upplagan, 2000, s. 404

24 § förordningen (2001:423) om vissa frågor rörande Skatteverkets handläggning enligt

20kap. ärvdabalken

312 § förordningen (2004:484) om Allmänna arvsfonden

322

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

har förordnats till god man för den bortavarande.4 Övriga dödsbo- delägare ska genom särskilt meddelande av rätten få tillfälle att yttra sig över ansökan.

Skäl att förlänga preskriptionsfristen kan vara att arvingen vistats i ett land som varit krigsskådeplats och råkat i fångenskap eller förts bort och saknat möjlighet att få kännedom om utfärdad kungörelse eller att sätta sig i förbindelse med anhöriga eller myndigheter i hemlandet inom den stadgade tiden.5

Föreläggande att lämna besked om arvsanspråk

Om en arvinge eller testamentstagare inte vill ange om han eller hon vill göra gällande ett anspråk på arv eller testamente finns möjlighet att tvinga fram ett ställningstagande. Det kan ske genom att arvingen eller testamentstagaren föreläggs att göra sin rätt gällande inom sex månader från det att föreläggandet delgavs honom eller henne (16 kap. 5 § ÄB). Ett sådant föreläggande ska meddelas av rätten efter ansökan. En ansökan kan göras av någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvarlåtenskapen i fall den som ansökan avser försummar att bevaka sin rätt.

Anmälan om att göra sin rätt gällande

En arvinge eller testamentstagare kan hos tingsrätten anmäla om han eller hon vill göra sin rätt gällande utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott i denna (16 kap. 6 § ÄB). En sådan anmälan kan också göras hos god man som har förordnats att bevaka arvingens rätt. Den gode mannen ska underrätta tingsrätten om att anmälan gjorts. När tingsrätten har mottagit en anmälan eller underrättelse ska den skrift- ligen underrätta övriga dödsbodelägare om detta.

4För okänd arvinge eller testamentstagare och för känd arvinge eller testamentstagare som vistas på okänd ort ska god man förordnas enligt 11 kap. 3 § FB av överförmyndaren ex officio eller efter anmälan. Den som har boet i sin vård är skyldig att anmäla behov av god man.

5Wallin, Kommentar till ärvdabalken Del 1, femte upplagan, 2000, s. 405 f.

323

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

13.2Ärenden om boutredningsman och testamentsexekutor

Förordnande av boutredningsman

När någon har avlidit ska dödsbodelägarna gemensamt förvalta den dödes egendom (dödsboet) under boets utredning (18 kap. 1 § ÄB). Dödsbodelägare är efterlevande make, eller sambo, arvingar och uni- versella testamentstagare. I allmänhet upphör dödsboet genom ett arvskifte, eventuellt föregånget av en bodelning, där egendomen för- delas mellan dem som enligt lag eller testamente har rätt att få del av boet.

Alla dödsbodelägare måste vara eniga om de åtgärder som vidtas med kvarlåtenskapen. Om dödsbodelägarna inte kan enas om för- valtningen av boet kan utredningen i stället anförtros en boutred- ningsman. Då dödsbodelägare begär det ska rätten förordna att egendomen ska avträdas till förvaltning av boutredningsman samt utse någon att i sådan egenskap handha förvaltningen (19 kap. 1 § ÄB). Ett sådant beslut innebär att delägarna inte längre har rätt att bestämma över förvaltningen. Boutredningsmannen tar istället över förvaltningen av boet.

Förutom dödsbodelägarna finns det även andra som kan begära att dödsboet avträds till boutredningsman. Den som i ett testamente utsetts att förvalta kvarlåtenskapen (testamentsexekutor) har också rätt att framställa en sådan begäran. Samma rätt tillkommer även den som erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ända- målsbestämmelse.6 Beslut om avträdande till förvaltning av boutred- ningsman ska i sådant fall endast meddelas om det är nödvändigt för att legatet eller ändamålsbestämmelsen ska kunna verkställas. Vidare ska beslut om boutredningsman fattas på begäran av borgenär eller den som har ansvar för betalning av skuld efter den döde där det måste antas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt på annat sätt äventyras. Dödsboet ska också avträdas till förvaltning av boutredningsman i fall då dödsbodelägare eller den som erhållit legat är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § föräldrabalken, om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill.

6 Med ändamålsbestämmelse avses förordnande i testamente om att egendom tillkommer viss arvinge eller testamentstagare under förutsättning att den används för visst ändamål. Enligt 22 kap. 7 § ÄB kan bl.a. testators arvingar föra talan om ändamålsbestämmelsens fullgörande.

324

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

Slutligen kan det förekomma att det i ett testamente finns en före- skrift om att egendom ska vara undantagen från delägarnas förvalt- ning samtidigt som det inte finns någon testamentsexekutor utsedd. I så fall ska rätten efter ansökan av någon vars rätt kan vara beroen- de av utredningen eller självmant förordna att dödsboet ska avträdas till förvaltning av boutredningsman.

Om det behövs, kan rätten förordna flera boutredningsmän. Rätten kan bestämma hur de ska dela upp förvaltningen mellan sig (19 kap. 4 § ÄB).

Till en ansökan om boutredningsman ska fogas en kopia av bo- uppteckningen (19 kap. 2 § ÄB). Är bouppteckning inte förrättad lämnas istället trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras hem- vist samt, där testamentsexekutor är förordnad, om dennes namn och hemvist.

Val av boutredningsman ska träffas så att uppdraget kan förvän- tas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver (19 kap. 3 § ÄB). Hänsyn ska tas till förslag från dem som är beroende av utredningen. En dödsbodelägare får förordnas till boutredningsman. Är en testamentsexekutor utsedd ska denne förordnas som bo- utredningsman om det inte finns skäl däremot.

Boutredningsmannens uppgifter

En boutredningsman har att företa alla för boets utredning erforder- liga åtgärder (19 kap. 11 § ÄB). Boutredningsmannen ska bereda boet för skifte. I detta ingår bl.a. att föranstalta om bouppteckning, omsätta tillgångar till kontanter för betalning av skulder, driva in fordringar, förhandla med borgenärer samt tala och svara i mål som rör boet. I viktigare frågor ska boutredningsmannen samråda med delägarna (19 kap. 11 § tredje stycket ÄB). I ett fall kräver boutred- ningsmannens förvaltning tillstånd från dödsbodelägarna. Om denne vill överlåta fast egendom eller tomträtt måste delägarna skriftligen lämnat sitt samtycke (19 kap. 13 § ÄB). För det fall samtycke inte ges kan rätten på ansökan tillåta åtgärden.

Om dödsbodelägarna inte kan enas om skiftet kan boutred- ningsmannen också skifta boet. Delägarna kan emellertid ansöka hos rätten att annan person ska förordnas (angående skiftesman, se nedan). När skifte förrättats av delägarna eller när tvångsskifte vunnit laga kraft ska boutredningsmannen fördela egendomen i en- lighet med arvskiftet (19 kap. 15 § andra stycket ÄB).

325

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

Oenighet mellan boutredningsmän

Är flera boutredningsmän förordnade och är förvaltningen odelad mellan dem ska de i en viss situation hänskjuta frågan till rättens avgörande (19 kap. 16 § ÄB). Så är fallet om boutredningsmännen är oense i ett ärende som det ankommer på dem att besluta i och det inte föreligger någon majoritet bland dem för ett visst ställ- ningstagande. Mot rättens beslut får talan inte föras.

Entledigande av boutredningsman

När boutredningsmannen slutfört sitt uppdrag får han eller hon på begäran entledigas av rätten (19 kap. 15 § 4 stycket ÄB). Någon ut- trycklig skyldighet för boutredningsmannen att göra en sådan an- sökan finns emellertid inte. Boutredningsmannens uppdrag upphör automatiskt när han eller hon har slutfört sina uppgifter.

Vill en boutredningsman frånträda sitt uppdrag innan det är slut- fört ska han eller hon entledigas av rätten om han eller hon visar skälig orsak (19 kap. 5 § ÄB). Ett exempel på skälig orsak kan vara samarbetssvårigheter med delägarna. Är en boutredningsman inte lämplig eller bör han eller hon av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, ska rätten entlediga honom eller henne då det begärs av någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet blir känt på annat sätt.

Ansöker samtliga dödsbodelägare om att boet inte längre ska för- valtas av boutredningsman ska rätten förordna om boutrednings- mannens entledigande om det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen (19 kap. 6 § ÄB).

Om en boutredningsman avlider ska den som har dennes egen- dom i sin vård anmäla detta till rätten (19 kap. 8 § ÄB). I sådant fall ska rätten utse en ny boutredningsman.

Innan rätten meddelar beslut om förordande eller entledigande av boutredningsman ska dödsbodelägarna få tillfälle att yttra sig om det kan ske utan tidsutdräkt. Ingen får förordnas till boutrednings- man utan att ha samtyckt därtill eller entledigas från sådant upp- drag utan att fått tillfälle att yttra sig (19 kap. 9 § ÄB).

326

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

Interimistiskt beslut

Om det behövs får rätten meddela interimistiskt beslut i fråga om förordnande och entledigande av boutredningsman (19 kap. 10 § ÄB). Ett sådant beslut får meddelas om slutligt beslut inte kan meddelas omedelbart.

Redovisningsskyldighet

En boutredningsman har redovisningsskyldighet (19 kap. 14 a § ÄB). Före den 1 april varje år ska denne avge redovisning för medels- förvaltningen under föregående kalenderår. I redovisningen ska upp- tas saldo vid årets början och slut samt in- och utbetalningar under året. Årsredovisningen ska tillställas minst en delägare i boet. Övriga delägare samt rätten ska samtidigt underrättas om vem som tillställts redovisningen. Om det finns någon delägare i boet som är under- årig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 kap. föräldrabalken ska boutredningsmannen också skicka ett exemplar av redovisningen till överförmyndaren.

Fullgör inte boutredningsmannen sin redovisningsskyldighet kan rätten utfärda vitesföreläggande.

Det finns även bestämmelser om redovisningsskyldighet i anslut- ning till att boutredningsmannen slutför sitt uppdrag (19 kap. 15 § ÄB).

Tillsyn över boutredningsmannens förvaltning

När dödsbodelägarna begär det eller rätten annars finner det lämp- ligt ska rätten förordna god man att öva tillsyn över boutrednings- mannens förvaltning, såvida inte boutredningsmannen ställer säker- het för ersättning som denne kan finnas skyldig att utge (19 kap. 17 § första stycket ÄB). Den gode mannen har rätt att gå igenom räken- skaper och andra handlingar. Denne har också rätt att verkställa inventering av egendomen. På föreläggande av rätten eller fram- ställning av delägare ska den gode mannen meddela upplysning om boet och dess förvaltning samt, där anledning finns till anmärkning, göra anmälan hos rätten (19 kap. 17 § ÄB).

Rätten kan även förelägga boutredningsmannen att avge redogörel- se för sin förvaltning eller förordna någon att granska förvaltningen (19 kap. 17 § andra stycket ÄB).

327

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

Testamentsexekutor

Förordande att vara testamentsexekutor, ska såvitt inte annat fram- går av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder (19 kap. 20 § ÄB).

De bestämmelser som gäller för boutredningsman i fråga om redo- visningsskyldighet, entledigade efter slutfört uppdrag och oenighet mellan boutredningsmän gäller också för testamentsexekutor. Vidare kan en testamentsexekutor entledigas i samma ordning som en bo- utredningsman. Skyldigheten att underrätta rätten om vem som till- ställts årsredovisning gäller dock endast den som är boutrednings- man.

Internationella förhållanden

I lagen om (1937:81) internationella rättsförhållanden rörande dödsbo finns bestämmelser om bl.a. hur egendom i Sverige, som innehafts av en avliden som vid dödsfallet saknade hemvist här, ska förvaltas efter dödsfallet. Enligt den lagen tillämpas svensk lag, dvs. ärvda- balkens regler, i fråga om sådan egendoms avträdande till förvaltning av boutredningsman (2 kap. 2 §). För nordiska medborgare finns dock särskilda bestämmelser (se avsnitt 13.5.4 och 13.5.5).

Ärenden om skiftesman

Som framgått av redogörelsen ovan har en boutredningsman till uppgift att utreda boet och bereda det för arvskifte. Det kan inträffa att dödsbodelägarna inte kan enas om hur egendomen ska skiftas. Precis som när det gäller bodelning mellan makar finns det en möj- lighet att lösa denna situation. En dödsbodelägare har alltid rätt att begära att rätten förordnar en skiftesman (23 kap. 5 § ÄB). Skiftes- mannens uppgift är att skifta dödsboet. Om det behövs får rätten förordna flera skiftesmän. Det som föreskrivs i äktenskapsbalken om bodelningsförrättare gäller i allt väsentligt för skiftesman (jfr avsnitt 10.2).

Skiftesmannen ska bestämma tid och plats för arvskifte samt kalla dödsbodelägarna till förrättningen. Kan delägarna inte komma överens ska skiftesmannen pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för arvskiftet och inte är föremål för rättegång. I sådana fall ska han eller hon i en av honom eller henne underskriven hand-

328

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

ling själv bestämma om arvskiftet. Den arvskifteshandling som skiftesmannen har upprättat ska i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges delägarna. En delägare som är missnöjd med skiftet får klandra det genom att inom fyra veckor efter del- givningen väcka talan mot de andra delägarna vid den tingsrätt som har förordnat skiftesmannen. Klandras inte arvskiftet inom den tiden har delägarna förlorat sin rätt att föra talan.

13.3Ärenden om verkställighet av legat

Ett legat är en viss sak eller ett bestämt belopp som en person ska erhålla enligt ett testamente. Legatet ska utges så snart det kan ske utan men för någon vars rätt är beroende av boets utredning (22 kap. 1 § ÄB). I regel ska legatarien erhålla sitt legat innan dödsboet skiftas (11 kap. 2 § ÄB). Om arvskiftet görs innan legatet har utgetts eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, är delägarna solidariskt ansvariga för förordnandets verkställande såsom skifte inte ägt rum. Ska legat fullgöras av viss arvinge eller testa- mentstagare är denne skyldig att verkställa förordnandet när han eller hon mottagit den egendom som är avsedd för legatets fullgörande (22 kap. 2 § ÄB). Beror det på hans eller hennes försummelse att egendomen inte utlämnats blir han eller hon skadeståndsskyldig gent- emot legatarien.

I vissa fall kan en legatarie ansöka hos tingsrätten om att säker- het ska ställas för legatets fullgörande eller att den aktuella egen- domen ska ställas under särskild vård. Så är fallet om legatariens rätt äventyras på grund av vanvård eller annan orsak (22 kap. 3 § ÄB). En sådan ansökan handläggs enligt ärendelagen.

13.4Tidigare föreslagna reformer

Betänkandet Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring (SOU 1998:110)

Ärvdabalksutredningen lämnade sitt slutbetänkande i augusti 1998. Utredningen hade tidigare behandlat frågor om bouppteckning och arvskattehandläggningen (jfr avsnitt 6.2.1.). I den avslutande delen av den utredningens arbete behandlades bl.a. frågan om att effek- tivisera dödsboförvaltningen. Utredningen föreslog att boutrednings-

329

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

mannainstitutet och skiftesmannainstitutet skulle slås ihop till ett institut, dödsboförvaltare. Huvudtanken bakom förslaget var att kon- centrera förfarandet och onödiggöra rättens ingripande i icke tvistiga fall. Utredningen föreslog också att ansvaret för att arvskungörelse sker skulle ankomma på den som förvaltar boet i stället för på dom- stol. Förslaget innebar att dödsbodelägarna eller dödsboförvaltaren själva skulle få ombesörja kungörelse och se till att preskriptions- fristen börjar löpa.

De redovisade förslagen har inte lett till lagstiftning.

13.5Överväganden och förslag

13.5.1Preskription av rätten till arv och testamente

Utredningens förslag: Domstolarnas uppgifter som rör pre- skription av rätten till arv och testamente flyttas till den förvalt- ningsmyndighet som registrerar bouppteckningar (Skatteverket). Härmed avses beslut enligt ärvdabalken om

arvskungörelse och

föreläggande till arvinge eller testamentstagare att lämna be- sked om han eller hon vill göra gällande ett anspråk på arv eller testamente

samt beslut enligt lagen (1958:52)om förlängning av tid för pre- skription av rätt till arv eller testamente om

förlängning av tid för preskription.

Överflyttningen omfattar även domstolarnas hantering enligt ärvdabalken av

anmälan om att arvinge eller testamentstagare vill göra sin rätt gällande utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott i denna.

Förvaltningsmyndighetens beslut ska kunna överklagas till all- män domstol. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

330

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

Enligt nuvarande ordning handlägger tingsrätten ett antal ärenden som rör preskription av rätten till arv och testamente. Det är ären- den om arvskungörelse och föreläggande till arvinge eller testaments- tagare att lämna besked om han eller hon vill göra gällande ett an- språk på arv eller testamente. Det är vidare ärenden om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente. Dessutom är det ärenden om anmälan av arvinge eller testamentstagare att denne vill göra sin rätt gällande utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott i denna.

Som framgått ovan har Ärvdabalksutredningen föreslagit att arvs- kungörelse ska bli en helt privat angelägenhet. Om förslaget genom- förs innebär det att detta ärende försvinner från domstolarna. En första fråga som utredningen därför bör ta ställning till är om ut- redningen bör ställa sig bakom Ärvdabalksutredningens förslag.

Enligt utredningens mening bör i detta sammanhang skyddet för de vid arvskiftet kända arvingarna mot framtida fordringsanspråk beaktas. Om arvskungörelse blir en helt privat angelägenhet och arvingar av någon anledning underlåter ett kungörande är risken den att de kan få fordringskrav från en tidigare okänd arvinge mer än fem år efter ett dödsfall. En av utredningens utgångspunkter är att verka för att medborgarna får god service. Om myndighetsansvaret för arvskungörelse tas bort innebär det att servicen till medborgarna försämras. Enligt utredningens mening bör det därför även i fram- tiden ankomma på en myndighet att bevaka och ombesörja att arvskungörelse kommer till stånd.

Nästa fråga blir då om handläggningen av ärenden om arvs- kungörelse och övriga ärenden som rör preskription av rätten till arv och testamente kan och bör flyttas från domstol till en förvalt- ningsmyndighet. En fråga om arvskungörande eller preskriptions- fristens löpande är inte i sig en tvistig angelägenhet. Den syftar till att tillgodose i huvudsak två intressen; dels arvtagarens eller testa- mentstagarens intresse i de fall denne är okänd eller på okänd ort, dels också intresset hos de dödsbodelägare eller övriga intressenter som har ett legitimt krav på att ett osäkerhetstillstånd kan nå en rättslig slutpunkt. Förfarandet med arvskungörelse syftar således till att få klarhet i faktiska förhållanden och därmed att undanröja en rättslig osäkerhet. Dessa ärenden avser följaktligen rättsvård. Utred- ningen gör därför den bedömningen att ärendenas karaktär är sådana att de kan och lämpar sig för att handläggas av en förvaltningsmyn- dighet.

331

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

Slutligen uppkommer frågan vilken förvaltningsmyndighet som lämpligen skulle kunna överta handläggningen av de ärenden som nu är i fråga. Kännedom om att det finns en arvinge eller testaments- tagare som är okänd eller vistas på okänd ort fås vanligtvis när Skatteverket registrerar en bouppteckning. Skatteverket framstår där- för som en naturlig mottagare av ärenden om arvskungörelse och övriga ärenden som rör preskription av rätten till arv och testamente. Handläggningen av ärenden om arvskungörelse påminner dessutom om Skatteverkets handläggning av ärenden om dödförklaringar (se avsnitt 6.3.2).

En fråga som dock gör sig gällande är om hanteringen av boupp- teckningar i framtiden kommer att vara en uppgift för Skatteverket eller om denna uppgift kommer att anförtros någon annan myndig- het. I och med att arvskatten slopades 2005 har Skatteverket numera ingen naturlig koppling till dessa ärenden. Denna fråga samt om det finns ett fortsatt behov av bouppteckningar berördes också av lag- rådet i samband med slopandet av arvsskatten.7 För närvarande finns det emellertid inget förslag om att hanteringen av bouppteckningar ska flyttas från Skatteverket till någon annan myndighet. Det mest ändamålsenliga hade i sådant fall givetvis varit att ärenden som rör preskription av rätten till arv och testamente flyttades till den myn- digheten. Om hanteringen av bouppteckningar bör flyttas från Skatteverket till annan myndighet ligger inte inom ramen för utred- ningens direktiv. Frågan hänger dessutom ihop med frågan om det finns ett fortsatta behov av bouppteckningar.

Utredningen föreslår att domstolarnas uppgifter som rör preskrip- tion av rätten till arv och testamentet ska flyttas till den förvaltnings- myndighet som registrerar bouppteckningar.

Beslut i de ärenden som utredningen föreslår ska flyttas till Skatte- verket bör kunna överklagas. I dessa ärenden uppkommer regel- mässigt frågan om vem som har rätt till arv och testamente. Det är en civilrättsliga fråga som tillhör de allmänna domstolarnas rätts- område. Utredningen föreslår därför att förvaltningsmyndighetens beslut i ärenden som rör preskription av rätten till arv och testa- mente överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats (jfr avsnitt 10.2.1.1).

7 Prop. 2004/05 Slopad arvsskatt och gåvoskatt

332

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

13.5.2Ärenden om boutredningsman och skiftesman

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om förord- nande och entledigande av boutredningsman eller skiftesman flyttas från allmän domstol till Skatteverket.

Skatteverkets beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om

tillstånd för boutredningsman att överlåta fast egendom eller tomträtt och

förvaltning av dödsbo vid oenighet mellan boutredningsmän.

Förordnande och entledigande av boutredningsman eller skiftesman

Liksom beträffande ärenden om förordande av bodelningsförrättare är det i allmänhet ingen kvalificerad rättslig prövning som rätten ska göra när det gäller att utse boutredningsman eller skiftesman. En dödsbodelägare har alltid rätt att få en boutredningsman eller skiftesman förordnad. Ett beslut saknar således inslag av tvistlös- ning. Hantering av ärenden om boutredningsman kan visserligen ge upphov till något större svårigheter än hantering av ärenden om för- ordnande av bodelningsförrättare. Det är nämligen andra intressenter som kan ansöka om att dödsbo ska avträdas till förvaltning av bo- utredningsman, t.ex. en legatarie eller borgenär. För bifall till en sådan ansökan finns olika krav som måste vara uppfyllda. Kravet för att en boutredningsman ska förordnas på ansökan av en legatarie är att det ska vara nödvändigt för att legatet eller ändamålsbestämmelsen ska kunna verkställas. Om sökanden är en borgenär gäller för bifall till ansökan att det måste antas att dödsboet är på obestånd eller att sökandens rätt på annat sätt äventyras. Enligt utredningens mening är denna prövning inte så rättsligt kvalificerad att den utgör ett absolut hinder för att flytta handläggningen till en förvaltningsmyndighet. Ärenden i vilka sökanden är legatarie eller borgenär förekommer dessutom mycket sällan. Som utredningen anfört tidigare är det inte försvarbart att ha en ordning som är anpassad för ett fåtal något mer komplicerade ärenden när den alldeles övervägande största andelen ärenden lämpar sig väl för en överflyttning (se avsnitt 10.2.1.1).

333

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

Frågan blir härefter vilken förvaltningsmyndighet som skulle kunna ta över handläggningen av ärenden om förordnande och ent- ledigande av boutredningsman eller skiftesman. Valet kan närmast tyckas falla på Skatteverket. För en sådan lösning talar att verket i dag handlägger andra ärenden som har anknytning till ärvdabalken samt utredningens förslag om att verket ska tillföras ytterligare så- dana ärenden (arvskungörelser m.fl.). Mot att lägga över handlägg- ningen på Skatteverket talar emellertid vissa omständigheter.

Som utredningen redogjort för tidigare kommer Skatteverket från och med den 1 januari 2008 att överta Kronofogdemyndighetens offensiva borgenärsuppgifter (se avsnitt 4.8 och 4.15). Den reformen innebär att det i vissa fall kommer att ankomma på Skatteverket att ansöka om förordnande av boutredningsman.8 Så kommer fallet bli om verket har fordringar mot en avliden person, samtidigt som döds- boet har skiftats eller av annat skäl är på obestånd. Om handlägg- ningen av nu aktuella ärenden flyttas till Skatteverket kommer verket att få dubbla roller och därmed ha motstridiga intressen att bevaka.

Vad som också i någon mån talar mot att flytta handläggningen av ärendena till Skatteverket är att det framstår som möjligt att han- teringen av bouppteckningar på sikt kommer att försvinna från verket; antingen genom att handläggningen flyttas till en annan myndighet eller att skyldigheten att upprätta bouppteckning och lämna in den till en myndighet för registrering tas bort.

Enligt utredningens mening finns det anledning att överväga om inte handläggningen bör flyttas till annan myndighet än Skatteverket. En förvaltningsmyndighet som i detta sammanhang kan vara av intresse är Kammarkollegiet. Kollegiet hanterar frågor som rör All- männa arvsfonden. Inom myndigheten finns erfarenhet av arvsrätts- liga frågor. Att beakta är emellertid att Kammarkollegiet företräder Allmänna arvsfonden. Det kan förekomma att arvsfonden till följd av förordnande i testamente är dödsbodelägare. Det innebär att Kammarkollegiet i de fallen kommer att tillhöra kretsen som är be- rättigad att begära att boutredningsman eller skiftesman förordnas. Om beslutanderätten i nu aktuella ärenden flyttas över till Kammar- kollegiet kommer myndigheten – på samma sätt som Skatteverket

– att få dubbla roller och därmed motstridiga intressen att bevaka. Som nyss framgått kan det endast bli aktuellt för Skatteverket (i

egenskap av borgenär) att ansöka om förordnande av boutrednings- man i de situationer där ett dödsbo är på obestånd eller verkets rätt

8 Prop. 2006/07:99 En fristående Kronofogdemyndighet m.m.

334

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

på annat sätt äventyras. Det rör sig om en mycket sällan förekom- mande åtgärd. Hos Kammarkollegiet torde däremot frågan om för- ordnande av boutredningsman uppkomma något oftare, eftersom det förekommer att kollegiet är dödsbodelägare. Utredningen anser därför att det är lämpligare att Skatteverket ta över handläggningen av ärendena.

Hos Skatteverket kommer som sagt åtgärden att bli mycket ovanlig. Om handläggningen av ärenden om förordnande och ent- ledigande av boutredningsman flyttas till Skatteverket kommer såle- des motstridiga intressen att göra sig gällande i ett försumbart antal ärenden. Problemet med dessa ärenden kan dessutom lösas genom att Skatteverket organiserar sin verksamhet på ett sådant sätt att hanteringen av ärenden som rör boutredningsmän inte sker jämsides med hanteringen av borgenärsuppgifterna. Så som Skatteverket är organiserat i dag med flera verksamhetsgrenar är en sådan organisa- torisk lösning fullt möjlig. Ur rättssäkerhetssynpunkt bör det då inte heller hindra att handläggningen av de nu aktuella ärendena flyttas till Skatteverket. Mot bakgrund härav och då verket i dag handlägger andra ärenden som har anknytning till ärvdabalken samt utredningens förslag om att verket ska tillföras ytterligare sådana ärenden (arvskungörelser m.fl.) anser utredningen att handläggning- en av ärendena bör flyttas till Skatteverket. Förslaget medför att man därmed uppnår en sammanhållen reglering.

Utredningen föreslår således att ärenden om förordnande och ent- ledigande av boutredningsman och skiftesman flyttas från allmän domstol till Skatteverket. Förslaget omfattar även sådana ärenden enligt lagen om (1937:81) internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

I de aktuella ärendena uppkommer regelmässigt frågor om arv och ibland frågor om obestånd. Det är civilrättsliga frågor som tillhör de allmänna domstolarnas rättsområde. Skatteverkets beslut bör därför kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats (jfr av- snitt 10.2.1.1).

Boutredningsmannens förvaltning

En boutredningsman är behörig att företa alla för boets utredning erforderliga åtgärder. I ett fall kräver dock boutredningsmannens förvaltning tillstånd från dödsbodelägarna. Om denne vill överlåta

335

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

fast egendom eller tomträtt måste delägarna skriftligen lämnat sitt samtycke (19 kap. 13 § ÄB). För det fall samtycke inte ges kan rätten på ansökan tillåta åtgärden. Anledningen till att ärendet initieras vid tingsrätten är att det föreligger en tvist mellan boutredningsmannen och dödsbodelägare. Ärendet är således till sin karaktär tvistigt och bör även i fortsättningen handläggas av allmän domstol. På samma sätt förhåller det sig med ärenden om förvaltning av dödsbo vid oenig- het mellan boutredningsmän. Även dessa ärenden bör i fortsätt- ningen handläggas av domstol.

13.5.3Bevaknings- och tillsynsmyndighet över boutredningsmäns förvaltning

Utredningens förslag: De allmänna domstolarnas roll som be- vaknings- och tillsynsmyndighet över boutredningsmännens för- valtning tas över av Skatteverket.

Skatteverket ska besluta om vitesföreläggande och förordna god man att utöva tillsyn över boutredningsmans förvaltning.

Frågor om utdömande av vite ska i enlighet med viteslagens bestämmelser prövas av allmän förvaltningsdomstol.

En boutredningsman ska årligen avge redovisning över sin förvalt- ning. Årsredovisningen ska tillställas minst en delägare i boet. Övriga delägare samt rätten ska samtidigt underrättas om vem som tillställts redovisningen.

Fullgör inte boutredningsmannen sin redovisningsskyldighet kan rätten utfärda vitesföreläggande. I vissa fall kan rätten också förordna god man att öva tillsyn över boutredningsmannens förvaltning och förelägga denne att lämna upplysning om boet och dess förvaltning. Rätten har även möjlighet att förelägga boutredningsmannen att avge redogörelse för sin förvaltning.

Enligt den nuvarande ordningen är tingsrätten alltså bevaknings- och tillsynsmyndighet över boutredningsmännens förvaltning. Det är traditionellt ingen uppgift för en domstol utan brukar vanligtvis ankomma på en förvaltningsmyndighet. Uppgiften bör således tas över av en förvaltningsmyndighet. Det mest ändamålsenliga är att den myndighet som förordnar boutredningsmän också svarar för kontrollen av dem. Utredningen föreslår därför att Skatteverket tar

336

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

över de allmänna domstolarnas roll som bevaknings- och tillsyns- myndighet över boutredningsmännens förvaltning.

Förslaget innebär att vite ska föreläggas av Skatteverket. Ut- dömande av vite bör dock, i enlighet med 6 § lagen (1985:206) om viten, även fortsättningsvis ankomma på domstol. Frågan om ut- dömande av vite som förelagts av Skatteverket ska, i enlighet med samma lag, prövas av länsrätt.

13.5.4Bouppteckningsförrättare m.m. när den avlidne hade hemvist i annat nordiskt land

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om förordnande av boupptecknings- förrättare m.m. enligt lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Handläggningen av ärenden som rör bouppteckningar har som ut- redningen redovisat tidigare flyttas från allmän domstol till Skatte- verket (se avsnitt 6.3.1). I samband med den reformen diskuterades frågan om handläggningen av ärende om förordnande av bouppteck- ningsförrättare enligt lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge också skulle flyttas till Skatteverket. I det lagstiftningsarbetet kunde emel- lertid konstateras att det finns internationella åtaganden som hindrar att handläggningen av ärendet flyttas till en förvaltningsmyndighet (se prop. 2000/01:21 Ansvaret för inregistrering av bouppteckningar och arvsbeskattning, m.m. s. 45).

Enligt lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska boutredning som äger rum i något av nämnda länder omfatta även egendom här i riket. Någon bouppteckningsplikt enligt ärvdabalken föreligger inte och svensk domstol kan endast vidta vissa i lagen angivna åtgärder röran- de sådan egendom. Tingsrätten i den ort där egendom finns kan bl.a. på framställan av dödsboförvaltningen i hemvistlandet förordna lämp- lig person att upprätta bouppteckning (2 §). Enligt Köpenhamns- konventionen den 19 november 19349 som ligger till grund för nämnda lag ska ett sådant förordnande meddelas av domstol.

9 SÖ 1935:17 och SÖ 1975:56

337

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

SOU 2007:65

Utredningen kan således konstatera att Sverige genom Köpenhamnskonventionen har förbundit sig att ärendena ska hand- läggas av domstol. Detta utgör hinder för att flytta över handlägg- ningen av ärendet till en förvaltningsmyndighet. Allmän domstol bör således även i fortsättningen handlägga ärenden om förord- nande av bouppteckningsförrättare m.m. enligt lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge.

13.5.5Avliden med hemvist i Sverige men medborgare i annat nordiskt land

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om rätt att sitta kvar i oskiftat bo m.m. enligt lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.

I lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., finns bestämmel- ser om rätt till arv efter medborgare i annat nordiskt land som vid sin död hade hemvist i Sverige. Lagen är också tillämplig om den avlidne sedan fem år inte hade hemvist i Sverige vad gäller efter- levande makes rätt att sitta i oskiftat bo (2 §). Enlig lagen kan den efterlevande maken ansöka hos tingsrätten om att få överta boet eller att rätten förordna god man för tillsyn av boet (4 §). Vid pröv- ningen av en sådan ansökan tillämpas lagen i det nordiska land där den avlidne var medborgare.

Som framgått ovan har Sverige och de övriga nordiska länderna träffat en överenskommelse om de regler som ska gälla för nordiska medborgare med hemvist i annat nordiskt land i fråga om arv, testa- mente och boutredning, den s.k. Köpenhamnskonventionen. Lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk med- borgare, som hade hemvist här i riket, m.m., bygger på den konven- tionen. Enligt konventionen ska en ansökan av en make om att få sitta kvar i oskiftat bo eller att god man ska förordnas för tillsyn av boet prövas av domstol.

Sverige har alltså genom Köpenhamnkonventionen förbundit sig att aktuella ärenden ska handläggas av domstol, vilket utgör hinder för att flytta handläggningen till en förvaltningsmyndighet. Allmän

338

14 Ärenden om samäganderätt

14.1Samäganderätt

Lagen om samäganderätt

Egendom kan ägas av flera personer gemensamt. Egendomsgemen- skap kan förekomma i flera olika former. En form av egendoms- gemenskap är samäganderätt. Samäganderätt kännetecknas av att varje ägares rätt inte är begränsad till en viss avskild del av godset. Äganderätten avser i stället en viss andel av godsets värde. Sam- äganderätt är alltså en andelsrätt i ett eller flera konkreta föremål.1

Bestämmelser som rör samäganderätt finns i lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt (samäganderättslagen). Syftet med bestämmel- serna i lagen är i huvudsak att lösa de konflikter som kan uppstå mellan delägare av gemensam egendom.2

En förutsättning för att samäganderättslagen ska vara tillämplig är att föremålet för den gemensamma äganderätten är en fastighet, tomträtt, lös sak, aktie, obligation eller ett skuldebrev (1 och 20 §§ samäganderättslagen). Samäganderättslagen har i väsentliga delar an- setts i vart fall analogt tillämplig på andel i ekonomisk förening och bostadsrättsförening (jfr NJA 1995 s. 478).

I samäganderättslagen anges vissa undantag från lagens tillämp- ningsområde (19 §). Undantagen innebär bl.a. att lagen inte om- fattar en förmögenhetsmassa eller ett ”bo”. Ett oskiftat dödsbo, bolag eller egendomsgemenskapen mellan makar och sambor omfattas således inte av lagen. Den kan dock gälla när makar eller sambor äger en fastighet eller en lös sak tillsammans (se bl.a. NJA 1930 s. 543). Reglerna om försäljning av samägd egendom får emellertid inte tillämpas så att de kommer i konflikt med reglerna i äkten- skapsbalken om makars egendom, särskilt de skyddsregler som gäller makars gemensamma bostad och bohag (se NJA 1991 s. 234).

1Se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, sjätte upplagan, s. 54.

2Se bl.a. Undén, Svensk sakrätt i lös egendom, nionde upplagan, s. 151 ff.

341

Ärenden om samäganderätt

SOU 2007:65

I fråga om förvaltningen av fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet och som ägas av minst tre gemensamt finns sär- skilda bestämmelser i lagen (1989:31) om förvaltning av vissa sam- ägda jordbruksfastigheter.

Gränsdragningen mellan samäganderätt och enkelt bolag

En form av egendomsgemenskap som är av särskilt intresse i sam- band med samäganderätt är bolag, främst enkelt bolag. Enkelt bolag har nämligen vissa likheter med samäganderättsförhållande. Det är dock viktigt att skilja mellan enkelt bolag och samäganderätt eftersom olika regler gäller i vissa avseenden för dessa rättsinstitut. Om det är fråga om enkelt bolag gäller i stället lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

Vid samäganderätt kan en delägare utan de övriga delägarnas samtycke förfoga över sin andel i egendomen. Varje delägare kan t.ex. genom att sälja sin andel sätta en annan person i sitt ställe i samäganderättsförhållandet. Vid enkelt bolag får däremot en bolags- man inte utan tillstånd från övriga bolagsmän sätta annan i sitt ställe. Beträffande förfogande över det gemensamma godset i dess helhet och i fråga om förvaltningsåtgärder gäller för båda rättsinstituten att samtliga bolagsmän eller delägare måste lämna sitt samtycke. Vid oenighet mellan bolagsmännen i ett enkelt bolag finns regler om uppsägning och likvidation. Vid oenighet mellan delägarna av samägt gods finns regler om förordande av god man och försäljning av godset på offentlig auktion. Med hänsyn till de olika regler som gäller för enkelt bolag och samäganderätt är det således viktigt att dra en klar gräns mellan de båda rättsinstituten. I praktiken är det dock inte sällan svårt att bedöma om ett rättsförhållande är enkelt bolag eller samäganderätt.

I samäganderättslagen definieras inte när samäganderätt före- ligger. Lagen utgår i stället från att två eller flera samfällt äger god- set (1 §). I lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag an- ges att enkelt bolag föreligger om två eller flera har avtalat att utöva verksamhet i bolag utan att det är ett handelsbolag. Gränsdrag- ningen mellan samäganderätt och enkelt bolag får därför ofta göras med ledning av förarbeten, doktrin3 och praxis.

3 Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, tredje upplagan, Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, sjätte upplagan och Undén, Svensk sakrätt i lös egendom, nionde upplagan.

342

SOU 2007:65

Ärenden om samäganderätt

Den typiska samäganderätten utmärks av att samägandet som regel är oförutsett. Flera personer erhåller t.ex. en gåva och har då andelar i vissa konkreta föremål utan att dessförinnan aktivt ha verkat för samägandet. I ett enkelt bolag däremot uppkommer verksamheten genom att delägarna träffar ett avtal om att gemen- samt driva viss ekonomisk verksamhet. Det kan emellertid vara fråga om samäganderätt även när ett gemensamt förvärv skett efter ett avtal mellan flera personer om verksamheten är av privat slag, t.ex. om två personer köper en mindre båt för privat fiskebruk. I vissa fall kan det vara svårt att bestämma rättsförhållandets karaktär om avtalet syftar till att delvis reglera parternas personliga bruk- ningsrätt och delvis att erhålla vinst genom en på egendomen grundad verksamhet. I sådana fall får frågan avgöras med ledning av vad som kan anses vara avtalets huvudsakliga syfte och innebörd (se NJA 1980 s. 547).4

14.2Förordnande och entledigande av god man för förvaltning av samägt gods

Som framgått ovan krävs som regel enligt samäganderättslagen att delägarna är eniga om de åtgärder som ska vidtas med godset i dess helhet (2 §). Det krävs alltså – med undantag för brådskande åtgärder – samtycke av alla delägare för såväl förfogande över god- set i dess helhet som vidtagande av viss förvaltningsåtgärd.

För det fall delägarna inte kan enas om hur godset ska förvaltas eller nyttjas har varje delägare möjlighet att ansöka om att en god man förordnas (3 §). Ansökan ska göras hos tingsrätten i den ort där godset finns (18 §). Vid tingrätten handläggs ansökan som ett ärende. Under den tid förordnandet gäller ska den gode mannen förvalta godset i delägarnas ställe. Om en delägare vill att den gode mannens förvaltning ska fortsätta även efter utgången av den i förordnandet bestämda tiden får delägaren göra en ny ansökan och frågan prövas av rätten i ett nytt ärende.

Under vissa omständigheter kan den gode mannen entledigas av rätten (5 §). Entledigade ska ske om delägarna är ense om att återta förvaltningen av godset eller om de gemensamt har sålt godset. Det ska också ske om någon delägare har löst ut de andra delägarna eller

4 Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, tredje upplagan, s. 62.

343

Ärenden om samäganderätt

SOU 2007:65

om samäganderätten upphört på något annat sätt. Efter utgången av den i förordnandet angivna tiden ska entledigande dock inte ske.

Även byte av god man kan förekomma. Beslutanderätten till- kommer rätten även om alla delägarna skulle vara eniga om att en annan person bör utses till god man.

Ett beslut om förordnande eller entledigande av god man går omedelbart i verkställighet (17 § ).

En god man har rätt till ersättning för arbete och kostnader. Er- sättningen ska betalas av delägarna (14 §).

14.3Förordnande om försäljning av samägt gods på offentlig auktion

Enligt samäganderättslagen har varje delägare, om inte annat är sär- skilt avtalat mellan dem, rätt att hos tingsrätten begära förordnande att godset ska utbjudas till försäljning på offentlig auktion (6 §). Ansökan handläggs som ett ärende enligt samma forumregel som gäller beträffande en ansökan om förordnande av god man. Om en delägare kan visa synnerliga skäl för anstånd ska något förordnande om försäljning dock inte meddelas. Förordnar rätten om offentlig auktion ska en god man utses (8 §). Den gode mannen ska ombe- sörja auktionen, fördela köpeskillingen samt, om det är fråga om en fastighet, utfärda köpebrev. I samband med att rätten förordnar om offentlig auktion ska den också, om det yrkas av någon delägare, bestämma ett lägsta pris för försäljningen (9 §). Är det fråga om försäljning av en fastighet, i vilken en omyndig har del eller som till någon del omfattas av ett förvaltarskap enligt föräldrabalken, ska ett lägsta pris under vilket fastigheten inte får säljas alltid bestäm- mas. I övrigt bestämmer den gode mannen villkoren för försälj- ningen. Syftet med offentlig auktion enligt samäganderättslagen är att den gode mannen utan dröjsmål ska förvandla egendomen till kontanter. Avges inget bud eller erbjuder sig ingen att betala lägsta priset faller förordnandet om offentlig auktion och god man. I förekommande fall får ny ansökan göras hos tingsrätten. Det möter inget hinder att delägare själv ropar in egendomen vid auktionen.

Samäganderättslagen innehåller inga föreskrifter om efter vilka grunder ett lägsta pris ska bestämmas. Lagens förarbeten går inte heller in på den frågan. Priset torde dock kunna bestämmas till det belopp som fastigheten vid en försäljning under normala för- hållanden som lägst kan tänkas inbringa (jfr RH 2001:66).

344

SOU 2007:65

Ärenden om samäganderätt

Som angetts ska en ansökan om utbjudande av försäljning på offentlig auktion inte bifallas om en delägare visar synnerliga skäl för anstånd. I förarbetena till samäganderättslagen anges att skäl för anstånd t.ex. kan vara att konjunkturen är sådan att en försäljning kan antas bli förlustbringande eller att en kapitalstark delägare på- kallar försäljning i vetskap om att övriga delägarna vid tillfället är ur stånd att bevaka sin rätt. I praxis har även sociala skäl beaktats (se NJA 1979 s. 562). Kraven för anstånd har dock ställts högt.

I 13 § lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jord- bruksfastigheter finns motsvarande bestämmelse om att varje del- ägare kan begära att fastigheten för gemensam räkning försäljs på offentlig auktion. Beträffande förfarandet är bestämmelserna i sam- äganderättslagen tillämpliga.

14.4Förordnande av ställföreträdare för samägd jordbruksfastighet

Samäganderättslagen är tillämplig om föremålet för det gemen- samma ägandet är en fastighet. I fråga om förvaltningen av fast egendom som är taxerad som lantbruksenhet och som ägas av minst tre gemensamt finns emellertid, som tidigare angetts, särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser finns i lagen (1989:31) om för- valtning av vissa samägda jordbruksfastigheter (LFJ). Lagen till- kom i syfte att minska de olägenheter som ansågs följa av att jord- bruksfastigheter ägs av dödsbon eller av flera personer med sam- äganderätt. De olägenheter som främst avsågs var myndigheternas svårigheter att komma i kontakt med delägare eller någon som kunde företräda dem.5

Enligt LFJ ska delägarna utse en ställföreträdare (2 §). Uppgift om vem som utsetts till ställföreträdare ska skriftligen anmälas till inskrivningsmyndigheten för det område där fastigheten ligger. Uppgiften ska antecknas i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Har någon anmälan inte gjorts eller har den som anmälts som ställ- företrädare avlidit ska, efter anmälan, rätten på den ort där fastig- heten ligger förordna en ställföreträdare (2 § andra stycket). En sådan anmälan kan göras av myndighet eller delägare. Anmälan handläggs som ett ärende vid tingsrätten.

5 Prop. 1988/89:9 Om dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m.m.

345

Ärenden om samäganderätt

SOU 2007:65

Förordnande av ställföreträdare får alltså meddelas när ställföre- trädare helt saknas och när denne har avlidit. Däremot får rätten inte förordna ny ställföreträdare därför att myndighet eller annan anser att den som anförtrotts uppdraget inte fullgör sina åliggan- den. Sådana missförhållanden får delägarna själva avhjälpa, exem- pelvis genom att utse någon annan ställföreträdare.6

Vid valet av ställföreträdare är rätten inte bunden att utse någon av delägarna. Rätten ska i stället särskilt beakta att den som utses har lämpliga kvalifikationer för uppdraget. Vad som krävs i det en- skilda fallet får bedömas mot bakgrund av hur omfattande för- valtningsuppgifter som är att vänta. Den myndighet som påkallar att ställföreträdare förordnas kan eventuellt lämna värdefulla upp- lysningar och föreslå lämplig kandidat. Delägarnas synpunkter bör beaktas. En ställföreträdare bör inte förordnas om denne inte först har förklarat sig villig till detta.7

Innan rätten förordnar en ställföreträdare ska delägarna få till- fälle att yttra sig. Kan rätten inte få kontakt med delägarna utgör detta emellertid inte hinder att förordna en ställföreträdare. Rätten ska anmäla till inskrivningsmyndigheten vem som förordnats till ställföreträdare (2 § andra stycket).

En ställföreträdare som önskar bli entledigad från sitt uppdrag kan vända sig till tingsrätten och begära att ny ställföreträdare utses (2 § andra stycket). Rättens entledigande förutsätter att det är ställföreträdaren själv som begär sitt entledigande. Delägarna kan få ställföreträdaren utbytt endast genom att de gemensamt be- slutar att denne ska entledigas och ersättas av en annan person (2 § tredje stycket). Vid byte av ställföreträdare består den tidigare ställ- företrädarens uppdrag till dess att den nye ställföreträdaren anteck- nats i inskrivningsregistret (2 § fjärde stycket).

Ställföreträdarens uppgift är att svara för den löpande förvalt- ningen av fastigheten enligt de riktlinjer och anvisningar som del- ägarna meddelar (3 §). Ställföreträdaren har behörighet att före- träda delägarna mot tredje man i angelägenheter som rör fastig- heten. Denne är dock inte behörig att överlåta fastigheten eller del av den, inteckna eller pantsätta fastigheten eller upplåta nyttjande- rätt eller annan rättighet i fastigheten på längre tid.

6Prop. 1988/89:9 Om dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m.m. s. 23 och 36.

7Se not 6.

346

SOU 2007:65

Ärenden om samäganderätt

14.5Överväganden och förslag

14.5.1Ärenden enligt samäganderättslagen

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden som rör samäganderätt enligt lagen om (1904:48 s. 1) om samäganderätt.

Som framgått av redogörelsen ovan handlägger tingsrätten i första instans ett antal ärenden som rör samäganderätt enligt samägande- rättslagen. De ärenden som avses är förordnande och entledigande av god man samt förordnande om försäljning av samägt gods på offentlig auktion. Många av dessa ärenden kan tyckas sakna varje inslag av rättskipning och skulle därför kunna handläggas av en förvaltningsmyndighet. En delägare av samägt gods har i princip alltid rätt att få en god man förordnad och det saknar betydelse om övriga delägare motsätter sig det. Detsamma gäller i princip i fråga om en delägares rätt att få till stånd en försäljning av samägt godset på offentlig auktion.

Det finns emellertid också skäl som talar för att domstolarna även framgent bör handlägga dessa ärenden. Vid handläggningen av ärenden som rör samäganderätt är det som nämnts viktigt att skilja mellan enkelt bolag och samäganderätt. Skälet härtill är att olika regler gäller för dessa rättsinstitut. Om det är fråga om enkelt bolag gäller inte samäganderättslagens regler om förordnande av god man eller försäljning av gods på offentlig auktion. Ibland kan det vara svårt att bedöma om ett rättsförhållande är enkelt bolag eller sam- äganderätt. Gränsdragningen mellan enkelt bolag och samägande- rätt är nämligen inte helt klar. För att avgöra frågan kan det ibland krävas tolkning av det civilrättsliga avtal som ligger till grund för egendomsgemenskapen. Vid handläggning av ärenden som rör samäganderätt kan det således i vissa fall bli fråga om kvalificerade juridiska avvägningar. Det är en uppgift som enligt utredningens mening bör ankomma på domstol. Härtill kommer att det inte är ovanligt att ärenden som rör samäganderätt är tvistiga. Parterna kan vara oense om det över huvud taget föreligger samäganderätt till godset eller så kan de ha vitt skilda uppfattningar om vilket lägsta pris som godset inte ska få säljas under. Det kan förekomma att parterna vill lägga fram utredning för rätten till styrkande av sin sak, t.ex. ett avtal eller värderingsintyg. Frågor om bevisvärdering

347

Ärenden om samäganderätt

SOU 2007:65

och bevisupptagning vid sammanträde kan således också bli aktu- ella i dessa ärenden.

De nu nämnda skälen hindrar emellertid inte att ärenden om byte och entledigande av god man flyttas över till en förvaltnings- myndighet. En motsvarande ordning gäller i fråga om byte av god man och förvaltare enligt föräldrabalken (se 11 kap. 19 § FB). Vid en uppdelning av ärenden som rör samäganderätt mellan domstol och förvaltningsmyndighet är risken dock att man tillskapar en ordning som för den enskilde framstår som svåröverskådlig. Ett problem med att flytta ärenden om byte och entledigande av god man till en förvaltningsmyndighet är dessutom att det inte finns någon naturlig mottagare av dessa ärenden. Det finns inte någon myndighet som för register över personer som är gode män för samägd egendom. Det innebär att den myndighet som skulle ta över handläggningen måste skicka efter handlingarna i tingsrättens ärenden. Det innebär i sin tur administrativt merarbete och en risk för att ärendehanteringen kommer att dra ut på tiden. Enligt utred- ningens mening är det därför inte lämpligt att dela upp ärenden som rör samäganderätt mellan domstol och förvaltningsmyndighet.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att ärenden som rör samäganderätt enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt även i fortsättningen bör handläggas av allmän domstol.

14.5.2Ärenden om ställföreträdare för jordbruksfastigheter

Utredningens förslag: Allmän domstol ska även i fortsättningen handlägga ärenden om förordnande av ställföreträdare för en jordbruksfastighet enligt lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter. Handläggningen av ärenden om byte av sådan ställföreträdare flyttas dock från domstol till inskrivningsmyndigheten.

Inskrivningsmyndighetens beslut ska kunna överklagas till allmän domstol. Behörig domstol ska vara tingsrätten i den ort där jordbruksfastigheten finns.

I fråga om förvaltningen av fast egendom som är taxerad som lant- bruksenhet och som ägs av minst tre gemensamt gäller inte samägan- derättslagens bestämmelser om förordnande av god man. I stället finns, som angetts ovan, särskilda bestämmelser i lagen (1989:31)

348

SOU 2007:65

Ärenden om samäganderätt

om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter. Enligt den lagen ska tingsrätten efter anmälan från myndighet eller delägare förordna en ställföreträdare. Även dessa ärenden kan tyckas avse rättsvård i sådan omfattning att de utan tvekan borde handläggas av en förvaltningsmyndighet. En ställföreträdare ska ju alltid förord- nas även om delägarna motsätter sig det. Problemen när det gäller dessa ärenden är emellertid desamma som i ärenden som rör sam- äganderätt enligt samäganderättslagen. Även i dessa ärenden kan det bli fråga om att bedöma om ett rättsförhållande är enkelt bolag eller samäganderätt och att tolka det civilrättsliga avtal som ligger till grund för egendomsgemenskapen. Som utredningen tagit ställ- ning för ovan är detta en uppgift som bör ankomma på domstol. Härtill kommer att frågor om bevisvärdering och bevisupptagning vid sammanträde kan bli aktuella vid handläggningen.

Det förhåller sig annorlunda i fråga om byte av ställföreträdare. Vid handläggningen av sådana ärenden prövar rätten nämligen inte om jordbruksfastigheten är att anse som enkelt bolag eller samägd egendom. Prövningen är i stället begränsad till att bedöma om en person är lämplig att inneha uppdraget som ställföreträdare. Ären- det är av den karaktären att det utan vidare kan flyttas till en för- valtningsmyndighet.

En uppgift om valet av ställföreträdare ska alltid finnas anteck- nad i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Om handläggningen av ärendet flyttas till inskrivningsmyndigheten kan de olika delarna av förfarandet samordnas och hanteringen därmed rationaliseras. Ett sådant förslag innebär visserligen att ärenden om ställföreträdare delas upp mellan tingsrätten och inskrivningsmyndigheten, men de hanteringsmässiga fördelarna överväger i sådan utsträckning att den olägenheten får godtas.

Utredningens föreslår således att allmän domstol behåller upp- giften att förordna ställföreträdare för jordbruksfastigheter, men att handläggningen av ärenden om byte av sådan ställföreträdare flyttas från allmän domstol till inskrivningsmyndigheten.

Vid valet av vilket domstolsslag som bör överpröva inskriv- ningsmyndighetens beslut beaktar utredningen att allmän domstol handlägger ärenden om förordnande av ställföreträdare och ären- den enligt samäganderättslagen. För att uppnå en sammanhållen reglering bör beslut i ärenden om byte av ställföreträdare därför överprövas av allmän domstol. Av samma skäl bör behörig domstol vara tingsrätten i den ort där jordbruksfastigheten finns (jfr 18 § samäganderättslagen).

349

Fastighetsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

Avräkning och syn

Avräkning ska ske när arrendatorn avträder arrendestället. Avräk- ning ska också ske i samband med förlängning av ett arrendeavtal, om mer än nio år har förflutit från tillträdet eller närmast föregå- ende avräkning. Om inte annat har avtalats, ska avräkningen grun- das på syn vid avräkningsperiodens början och slut. Vid synen ska allt undersökas som hör till arrendestället (9 kap. 26 § JB). Om brist finns, ska anteckning göras om bristens beskaffenhet, de åt- gärder som behövs för dess avhjälpande samt kostnaden för detta.

Syn ska förrättas av minst två med ortens jordbruksförhållanden förtrogna synemän (9 kap. 24 § JB). Synemän utses bland personer som länsstyrelsen förklarat behöriga att hålla syn (jfr förordningen [1971:704] om synemän enligt 9 kap. jordabalken). Synemännen ska utses av jordägaren och arrendatorn gemensamt. Enas parterna inte om valet, utser rätten synemän. En ansökan om förordnande av synemän ska göras hos fastighetsdomstolen (8 kap. 32 § första stycket JB). Vid handläggningen är ärendelagen tillämpning.

Har synemännen olika meningar, ska majoritetens mening gälla. Om beslut inte kan åstadkommas på sådant sätt, ska, om syne- männen är flera än två och parterna eller rätten utsett en av syne- männen att var ordförande, dennes mening gälla som synemännens beslut. Kan inte heller på detta sätt beslut åstadkommas, ska syne- männen välja ytterligare en syneman, som då blir ordförande. Enas inte synemännen om valet, ska rätten utse synemannen.

Syn får inte påbörjas tidigare än sex månader före den dag till vilken den hänför sig och ska vara avslutad inom fyra månader från nämnda dag, om inte rätten på begäran av synemännen medger att synen får avslutas senare. Sådant medgivande behövs dock inte för syn som äger rum inom två månader efter fristens utgång för att undersöka förekomsten av ogräs. En ansökan om anstånd handläggs som ett ärende enligt samma forumregel som gäller beträffande en ansökan om förordnande av synemän.

Om jordägaren eller arrendatorn inte godtar en syn får de klandra synen genom att väcka talan vid fastighetsdomstolen mot den andra inom en månad från det att synehandlingen delgavs dem (9 kap. 28 §). Om synen inte klandras, gäller den som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till vilken synen hänför sig. Motbevis- ning mot synen är inte tillåten i ett sådant fall. Om den ena parten har klandrat synen, får också motparten klandra synen, trots att den för honom gällande tiden för klander har gått ut. En sådan

352

SOU 2007:65

Fastighetsrättsliga ärenden

klandertalan ska väckas inom en månad från det att parten delgavs stämning med anledning av den första klandertalan. Om den första klandertalan återkallas eller förfaller av något annat skäl, förfaller också den senare talan. Synemännen ska yttra sig skriftligen i ett mål om klander, om domstolen begär det.

Parterna svarar solidariskt för synekostnaden (9 kap. 27 § JB). Sinsemellan svarar de för hälften var.

15.1.1Överväganden och förslag

15.1.1.1Ansökan om förordnande av synemän bör göras hos länsstyrelsen

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om förord- nande av synemän enligt jordabalken flyttas från fastighetsdom- stolen till länsstyrelsen. Även handläggningen av ärenden om anstånd med att avsluta syn ska flyttas från fastighetsdomstolen till länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut ska kunna överklagas till fastighets- domstolen.

En arrendepart kan i ett flertal situationer ha rätt till ersättning av den andra arrendeparten. En sådan situation är t.ex. om vården av arrendestället är eftersatt. En annan situation är när arrendatorn avhjälper en brist som förelegat vid tillträdet till arrendet. Dessa frågor ska i första hand regleras vid avräkning.

Om inte annat har avtalats, ska avräkningen grundas på syn vid avräkningsperiodens början och slut. Synen ska förrättas av särskilt utsedda synemän. Huvudregeln är att synemännen ska utses av jordägaren och arrendatorn gemensamt. Om parterna inte kan enas om valet av synemän ska rätten efter ansökan förordna synemän. Ett sådant förordnande får endast ges till en person som fått länsstyrelsens särskilda förordnande att hålla arrendesyn.

Ett beslut om förordnande av synemän har inte till syfte att lösa en reell konflikt mellan jordägaren och arrendatorn. I dessa ären- den är rättens uppgift i stället, förutom en prövning av de formella förutsättningarna, endast att bedöma om en person är lämplig för uppdraget, t.ex. om en viss syneman är förtrogen med de rådande jordbruksförhållandena på den ort där arrendestället ligger. Ärendet är således till sin karaktär sådant att det är lämpligt att det handläggs

353

Fastighetsrättsliga ärenden

SOU 2007:65

av en förvaltningsmyndighet. Utredningen har också i tidigare av- snitt föreslagit att handläggningen av ärenden av liknanden slag ska flyttas från domstol till förvaltningsmyndighet och där framhållit den absoluta rätten att få t.ex. en bodelningsförrättare förordnad (jfr avsnitt 10.2.1.1 och 13.5.2 om förordnande av bodelningsför- rättare, boutredningsman och skiftesman). Enligt utredningens mening finns det inte någon anledning att behandla de nu aktuella ärendena på annat sätt.

Länsstyrelsen är enligt den nuvarande ordningen den myndighet som ger behörighet till personer att vara synemän. En person kan inte förordnas av rätten till syneman om länsstyrelsen inte har förklarat denne behörig att hålla arrendesyn. Vid valet av vilken myndighet som ska ta över fastighetsdomstolens uppgift att för- ordna synemän bör detta förhållande tillmätas särskild tyngd. Som utredningen nyss anfört är det i dessa ärenden fråga om att bedöma om en person är lämplig att vara syneman. Den uppgiften kan i viss mån redan i dag sägas ankomma på länsstyrelsen eftersom det är den myndigheten som avgör vem som ska ges särskild behörighet att vara syneman. Uppgiften att förordna synemän motsvarar alltså till viss del en prövning som redan i dag ankommer på länsstyrel- sen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att länsstyrelsen ska ta över fastighetsdomstolens uppgift att handlägga ärenden om för- ordnande av synemän. I enlighet med allmänna principer blir den länsstyrelse behörig inom vars län arrendestället finns.

För att bibehålla en sammanhållen reglering på området och för att undvika att förfarandet uppfattas som svåröverskådligt och inkonsekvent bör som en följd av utredningens nyss nämnda förlag även handläggningen av ärenden om anstånd med att avsluta syn flyttas över till länsstyrelsen.

Beslut i de ärenden som utredningen nu föreslår ska flyttas till länsstyrelsen bör kunna överklagas. Som framgått handlägger enligt den nuvarande ordningen fastighetsdomstolen dessa ärenden i första instans. Vid den domstolen finns således erfarenhet och kunskap av de frågor som kan aktualiseras i ärendena, t.ex. vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att anstånd med att avsluta syn ska beviljas. Fastighetsdomstolen är dessutom den myndighet som prövar talan om klander av syn. Enligt utred- ningens mening finns det därför inte anledning att överväga andra alternativa instanser för prövningen av överklagade beslut. Utred- ningen föreslår således att länsstyrelsens beslut ska kunna över- klagas till fastighetsdomstolen.

354

Järnvägstrafikärenden

SOU 2007:65

I bihang B finns enhetliga rättsregler för avtal om internationell järn- vägstransport av gods (CIM). Till CIM hör fyra underbilagor.

Genom lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik inför- livades huvuddelen av COTIF 1980 i svensk rätt. Bihang A och bihang B till COTIF 1980 (CIV och CIM) gäller med undantag för reglerna om farligt gods (RID) enligt 2 och 3 §§ som svensk lag.

COTIF reviderades sommaren 1999. Vid revisionen antogs ett ändringsprotokoll med sju bilagor. Nyheterna i det reviderade COTIF rör främst att konventionens regler blir tillämpliga för alla transportavtal för internationella järnvägstransporter inom COTIF:s geografiska område. Tidigare var COTIF:s tillämpningsområde be- gränsat till transporter på vissa järnvägslinjer. COTIF 1999 trädde i kraft den 1 juli 2006. Sverige har skrivit under 1999 års ändrings- protokoll, men ännu inte ratificerat protokollet och dess bilagor. Järnvägsutredningen har i betänkandet En samlad järnvägslagstift- ning (SOU 2004:92) föreslagit att Sverige ska tillträda COTIF 1999 och ansluta sig till fördragets samtliga bilagor. I betänkandet har även föreslagits att bestämmelser motsvarande dem i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska, med vissa kompletteringar och ändringar i sak, arbetas in i ett särskilt kapitel i järnvägslagen (2004:519). Förslagen i betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet och Näringsdepartementet.

16.3Förordnande av sakkunnig vid skador på resgods och gods

16.3.1Ansvar för skador på resgods och gods

I CIV 1980 och CIM 1980 finns bl.a. regler om järnvägens (trans- portörens) ansvar för det fall transporterat resgods eller gods går förlorat eller skadas och för skada genom att godset inte lämnas ut i tid. Det ansvarssystemet har i huvudsak behållits oförändrat i CIV 1999 och CIM 1999.

Enligt CIV har järnvägen i princip strikt ansvar för skada som uppkommer för en resande genom att hans eller hennes inskrivna resgods helt eller delvis går förlorat eller skadas under tiden för befordran, dvs. från det att godset har tagits emot för befordran till dess att det har lämnats ut, samt för skada till följd av att godset inte hålls tillgängligt för utlämning (artikel 35.1 CIV 1980 och arti- kel 36.1 CIV 1999). Med inskrivet resgods avses egendom som den

356

SOU 2007:65

Järnvägstrafikärenden

resande polletterar för transport till slutstationen eller till någon annan station på sin resväg. För handresgods finns särskilda bestäm- melser (artiklarna 15.6 och 26 CIV 1980 och artikel 33 CIV 1999). Med handresgods avses föremål som den resande själv bär med sig under resan.

Regleringen i CIM av järnvägens ansvar för befordrat gods följer samma principer som regleringen i CIV av ansvar vid befordran av inskrivet resgods. Järnvägen har sålunda i princip strikt ansvar för skada som uppkommer till följd av att godset helt eller delvis går förlorat eller skadas under befordran (artikel 36.1 CIM 1980 arti- kel 23.1 CIM 1999). Enligt CIV och CIM kan järnvägen under vissa förutsättningar undgå ansvar för en skada. För en mer heltäckande redogörelse av CIV och CIM och deras regler om järnvägars skade- ståndsansvar hänvisas till förarbetena till lagen (1985:193) om inter- nationell järnvägstrafik och Järnvägsutredningens betänkande.1

16.3.2Ärenden om förordnande av sakkunnig

Om järnvägen upptäcker eller får anledning att anta att resgods eller gods har skadats eller gått förlorat eller om den resande påstår att detta är fallet ska järnvägen genast göra en utredningen (artikel 48 CIV 1980 och artikel 54 CIV 1999 samt artikel 52 CIM 1980 och artikel 42 CIM 1999). Järnvägen ska, om möjligt i närvaro av den resande eller den som har rätt till godset, upprätta en redogörelse (rapport). I redogörelsen ska så långt det är möjligt anges vilken skada som har uppkommit samt hur och när den har uppstått. Järn- vägen ska utan kostnad överlämna en avskrift av redogörelsen till den resande eller den som har rätt till godset.

Ett särskilt förfarande är föreskrivet för det fallet att den resan- de eller den som har rätt till godset inte anser sig kunna godta upp- gifterna i redogörelsen. Den resande eller den som har rätt till godset kan då begära att resgodsets respektive godsets tillstånd och vikt samt skadans orsak och storlek fastställs av en sakkunnig. Denne kan utses av parterna. Om parterna inte kan enas om en viss sakkunnig har de rätt att vända sig till domstol och ansöka om att rätten ska förordna en sakkunnig. I fråga om förfarandet tillämpas bestämmel- serna som gäller i den stat där utredningen har ägt rum (10 § lagen om internationell järnvägstrafik).

1 Se bl.a. prop. 1984/85:33 Lag om internationell järnvägstrafik m.m. och betänkandet En samlad järnvägslagstiftning (SOU 2004:92).

357

Järnvägstrafikärenden

SOU 2007:65

Enligt CIV och CIM finns det inte något hinder mot att skade- ståndstalan mot den ansvariga järnvägen väcks vid domstol. Det finns också möjlighet att i utomprocessuell ordning begära ersättning av den ansvariga järnvägen genom förmedling av järnvägen i den skade- lidandes hemort.

16.4Överväganden och förslag

16.4.1Ansökan om förordnande av sakkunnig

Utredningens förslag: Handläggningen av ärenden om förord- nande av sakkunnig enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik flyttas från allmän domstol till Järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsens beslut ska kunna överklagas till allmän för- valtningsdomstol.

Enligt 10 § lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska tingsrätten efter ansökan förordna en sakkunnig för det fall att res- gods eller gods har skadats eller minskat. Bestämmelsen grundas på artiklar i CIV och CIM. Den sakkunniges uppgift är att upprätta en redogörelse (rapport) över godsets tillstånd och vikt samt skadans orsak och storlek. Den redogörelse som den sakkunnige upprättar kan komma att utgöra bevisning i en rättsprocess om parterna inte kan enas om t.ex. ersättningsbeloppet för skadat gods.

Handläggningen av ärenden om förordande av sakkunnig påmin- ner om ärenden om förordande av bodelningsförrättare, boutred- ningsman och skiftesman. Utredningen har tidigare föreslagit att dessa ärenden ska flyttas från tingsrätt till förvaltningsmyndighet. I likhet med nämnda ärenden är det inte någon kvalificerad rättslig prövning som rätten ska göra när det gäller att utse en sakkunnig enligt lagen om internationell järnvägstrafik. Järnvägen (transportör- en), den resande eller den som har rätt till godset har alltid rätt att få en sakkunnig förordnad. Ett beslut saknar även i dessa fall inslag av tvistlösning. Det är i stället främst fråga om att bedöma en per- sons lämplighet att inneha ett visst uppdrag. Ärenden om förord- nande av sakkunnig avser således rättsvård och det framstår därför som lämpligt att handläggningen flyttas till en förvaltningsmyndig- het.

358

SOU 2007:65

Järnvägstrafikärenden

Som utredningen redogjort för ovan bygger lagen om interna- tionell järnvägstrafik på COTIF 1980. Bestämmelsen om förordan- de av sakkunnig grundas på artiklarna 48.2 CIV 1980 och 52.2 CIM 1980. Enligt artiklarna ska i fråga om förfarandet de bestämmelser tillämpas som gäller i den stat där utredningen äger rum. Sverige har således genom att ratificera COTIF 1980 inte förbundit sig att en sakkunnig ska förordnas av domstol. Detsamma kommer att gälla om Sverige ratificerar COTIF 1999. Det finns således inte något internationellt åtagande som hindar att handläggningen av ärenden om förordnande av sakkunnig flyttas från allmän domstol till en för- valtningsmyndighet.

Mot bakgrund av det nu anförda anser utredningen att ifråga- varande ärenden bör flyttas från domstol till förvaltningsmyndighet. Vid valet av vilken förvaltningsmyndighet som ska överta hand- läggningen bör beaktas att Järnvägsstyrelsens verksamhetsområde är inriktat på bl.a. järnvägsfrågor. Myndigheten handlägger dessutom vissa ärenden enligt järnvägslagen (2004:519) och järnvägsförord- ningen (2004:526). Inom myndigheten finns således erfarenhet av och kompetens inom det järnvägsrättsliga området. Utredningen föreslår därför att ärenden om förordnande av sakkunnig enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik flyttas från allmän dom- stol till Järnvägsstyrelsen. Det kan i sammanhanget nämnas att Trafikinspektionsutredningen i betänkandet ”Trafikinspektionen – en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet” (SOU 2007:4) har föreslagit att en ny myndighet bildas som bl.a. ska ta över Järnvägsstyrelsens uppgifter. Det föreslås i betänkandet att den nya myndigheten ska kallas Trafikinspektionen. Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning.

Järnvägsstyrelsen beslut i ärenden om förordande av sakkunnig bör kunna överklagas till domstol. De frågor som aktualiseras i dessa ärenden, dvs. en persons lämplighet för angivet uppdrag, tillhör både de allmänna domstolarnas och förvaltningsdomstolarnas verksam- hetsområde. Med hänsyn härtill och i brist på andra vägande skäl som talar för endera domstolsslaget saknas anledning att frångå huvud- regeln om att beslut av förvaltningsmyndighet ska överklagas till all- män förvaltningsdomstol (se 22 a § förvaltningslagen [1986:223], jfr även avsnitt 2.7). I enlighet med den generella forumregeln i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kommer be- hörig domstol att vara länsrätten inom vars domkrets ärendet prövats, dvs. länsrätten i Dalarnas län.

359

17 Konkurrensrättsliga ärenden

17.1Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar

I konkurrenslagen (1993:20) (KL) finns bestämmelser som syftar till att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter.1 Enligt lagen är det i vissa fall förbjudet för företag att ägna sig åt konkurrensbegränsande samarbete (6 § KL). Det är också förbjudet för företag att missbruka en dominerande ställning på marknaden (19 § KL). Det företag som överträder ett förbud kan åläggas att betala konkurrensskadeavgift till Konkurrensverket och skadestånd till ett annat företag (26 och 33 §§ KL).

Konkurrensverket är den myndighet som ska övervaka att före- tag följer konkurrenslagens regler och ingripa mot överträdelser (se även avsnitt 4.7). Konkurrensverket får t.ex. ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av nyss nämnda förbud (23 § KL). Ett åläggande kan avse att upphöra med att tillämpa ett visst avtal, vill- kor eller annat förbjudet förfarande. Det kan också bli aktuellt att ålägga ett företag att tillhandahålla ett annat företag en viss vara, tjänst eller annan nyttighet på villkor som motsvarar vad som er- bjuds företag i övrigt. Ytterligare ett exempel på åläggande kan vara att företaget inte får överskrida eller underskrida ett visst pris.

Konkurrensverkets beslut om åtgärder mot förbjudna konkurrens- begränsningar får överklagas till Marknadsdomstolen (60 § KL). Vid handläggningen i marknadsdomstolen tillämpas ärendelagen.

1 Konkurrenslagen har nyligen varit föremål för en översyn av Utredningen om en översyn av konkurrenslagen, se betänkandet En ny konkurrenslag (SOU 2006:99).

361

Konkurrensrättsliga ärenden

SOU 2007:65

17.2Ärenden om undersökning m.m.

Allmän uppgiftsskyldighet för företag m.m.

Konkurrensverket har befogenhet att begära in det utrednings- material som behövs i ett ärende enligt konkurrenslagen (45 § KL). Ett åläggande kan riktas mot vem som helst och det kan förenas med vite (57 § KL). Det kan röra sig om både muntliga och skrift- liga upplysningar. Ett åläggande att tillhandahålla handlingar kan avse varje form av skriftligt material, t.ex. avtal, korrespondens, affärs- böcker eller prislistor. Begreppet handling ska enligt lagens för- arbeten (prop. 1992/93:56 s. 107) ha samma innebörd som i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, dvs. omfatta även upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniska medel, t.ex. en bildskärm. Även annat, t.ex. varuprover, kan omfattas av uppgiftsskyldigheten.

Undersökning vid utredning om överträdelse av förbud

Konkurrensverket får i vissa fall genomföra en undersökning (s.k. gryningsräd) hos ett företag för att undersöka om företaget har överträtt förbudsbestämmelserna i konkurrenslagen eller i EG-för- draget (47 § KL, angående EG-fördraget se nedan). Detsamma gäller, under vissa i lagen angivna förhållanden, om företaget har överträtt en annan stats konkurrensregler (56 b § KL). En undersökning kräver dock att Stockholms tingsrätt har beviljat Konkurrensverket till- stånd att genomföra den. En ansökan om sådant tillstånd ska göras skriftligen. Ansökan handläggs vid tingsrätten enligt ärendelagen.

För ett beslut om tillstånd till undersökning hos ett företag krävs att det finns en viss grad av misstanke om att en överträdelse har skett, att företaget inte har rättat sig efter ett åläggande eller att det annars finns risk att bevis undanhålls eller förvanskas. Dess- utom måste vikten av att åtgärden vidtas uppväga det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.

Ett beslut om tillstånd till undersökning får under vissa förut- sättningar även avse ett annat företag än det som är föremål för utredning (48 § KL). Beslutet får också avse bostäder och andra utrymmen som nyttjas av styrelseledamöter och anställda i det företag som är föremål för utredning.

Ett beslut om tillstånd till undersökning får meddelas utan att det berörda företaget får tillfälle att yttra sig (49 § KL). I regel

362

SOU 2007:65

Konkurrensrättsliga ärenden

skulle en undersökning bli meningslös om de berörda företagen fick information om åtgärden i förväg. Hittills har därför beslut i princip alltid meddelats utan att berörda företag fått tillfälle att yttra sig.

Vid en undersökning har Konkurrensverket rätt att granska bok- föring och andra affärshandlingar samt ta kopior av eller göra utdrag ur bokföring och affärshandlingar (51 § KL). Verket har vidare rätt att begära muntliga förklaringar direkt på platsen och att få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel och andra utrymmen.

Den hos vilken undersökning ska genomföras har rätt att till- kalla ett juridiskt biträde (52 § KL). I avvaktan på att ett sådant biträde inställer sig får undersökningen inte börja, utom i de fall där undersökningen därigenom onödigt fördröjs eller beslutet om till- stånd till undersökning har fattats utan att det aktuella företaget fått tillfälle att yttra sig.

Vid genomförandet av en undersökning kan Konkurrensverket få hjälp av Kronofogdemyndigheten genom handräckning (53 § KL).

Tingsrättens beslut i ett ärende om undersökning får överklagas till Marknadsdomstolen (63 § KL). I konkurrenslagen finns däremot inte någon bestämmelse om rätt att överklaga Konkurrensverkets beslut att vid tingsrätten ansöka om tillstånd till en sådan under- sökning.

Skydd för vissa skriftliga handlingar

I samband med att Konkurrensverket genomför en undersökning kan fråga uppkomma huruvida en skriftlig handling är av sådan beskaffenhet att den ska undantas från undersökningen. Vid en undersökning får nämligen verket inte granska en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller hans eller hennes biträde inte får höras som vittne därom och som innehas av honom eller henne eller av den till förmån för vilken tystnads- plikten gäller (54 § KL). Om Konkurrensverket anser att viss hand- ling bör omfattas av undersökningen och den som åtgärden angår åberopar att handlingen är skyddad, ska handlingen omedelbart förseglas och skyndsamt överlämnas till Stockholms tingsrätt av Konkurrensverket. Tingsrätten ska utan dröjsmål pröva om hand- lingen är skyddad eller om den får undersökas av Konkurrens- verket. Vid tingsrätten sker handläggningen, som i princip alltid är

363

Konkurrensrättsliga ärenden

SOU 2007:65

skriftlig, enligt ärendelagen. Enligt uppgift från Stockholms tings- rätt förekommer ärenden av detta slag mycket sällan.

EG-rätten och förhandsgodkännande

De grundläggande bestämmelserna om EG:s konkurrensrätt finns i EG-fördraget. Förbudsbestämmelserna i konkurrenslagen bygger helt på förbuden i artiklarna 81 och 82 i fördraget. Artiklarna mot- svarar i huvudsak konkurrenslagens regler om förbud mot konkur- rensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande ställning på marknaden (6 och 19 §§ KL).

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2001 fick konkurrensmyndigheterna i Sverige behörighet att tillämpa artik- larna 81 och 82 i EG-fördraget. Numera föreligger även en skyldig- het för Konkurrensverket och domstolarna att under vissa förut- sättningar tillämpa dessa artiklar.

EG-fördraget innehåller inte några tillämpningsregler för artik- larna 81 och 82. Sådana regler har tillkommit genom särskilda för- ordningar. I slutet av år 2002 antog rådet en ny tillämpningsförord- ning, förordning nr 1/2003, vilken trädde i kraft den 1 maj 2004.

Den nu nämnda förordningen bygger på parallella kompetenser. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna inom EU har behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget fullt ut beträffande avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.

Enligt artikel 20 i förordningen har kommissionen rätt att genom- föra alla nödvändiga inspektioner hos företag och företagssamman- slutningar. Dessa är skyldiga att underkasta sig de inspektioner som kommissionen har beslutat om.

I artikel 21 finns bestämmelser om kommissionens rätt att före- ta inspektioner i andra lokaler än hos det företag eller den företags- sammanslutning som berörs. Om rimlig misstanke finns om att räkenskaper eller andra affärshandlingar som har samband med föremålet för inspektionen förvaras i andra lokaler, på annan mark eller i andra transportmedel, får kommissionen under vissa förut- sättningar genom beslut beordra att en inspektion genomförs där. Ett sådant beslut gäller direkt i medlemsstaterna och får enligt artikel 21.3 andra stycket inte ifrågasättas av en nationell rättslig myndighet. I svensk rätt får alltså inte föreskrivas något ytterligare beträffande kommissionens beslut som sådant. Förordningen

364

SOU 2007:65

Konkurrensrättsliga ärenden

föreskriver emellertid i artikel 21.3 första stycket att ett sådant beslut av kommissionen inte kan genomföras utan förhandsgod- kännande från den nationella rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten. Kriterierna för prövningen är de som framgår av artikel 21.3 i förordningen. Myndigheten ska sålunda kontrollera att kommissionens beslut är fattat i vederbörlig ordning och att de planerade tvångsåtgärderna varken är godtyckliga eller alltför långt- gående i förhållande till framför allt hur allvarlig den misstänkta överträdelsen är, betydelsen av den bevisning som avses, det be- rörda företagets medverkan och den rimliga sannolikheten för att de räkenskaper och affärshandlingar som inspektionen avser för- varas i de lokaler för vilka bemyndigande begärs. Myndigheten får, direkt eller via medlemsstatens konkurrensmyndighet, be kommis- sionen om närmare förklaringar i de avseenden som krävs för att den ska kunna kontrollera att de planerade tvångsåtgärderna är pro- portionella. Som nämnts får myndigheten dock inte ifrågasätta att en inspektion behövs och inte heller begära att få tillgång till upp- gifter i kommissionens handlingar i ärendet. Lagenligheten hos kommissionen beslut kan prövas endast av EG-domstolen.

Förordningen trädde i kraft den 1 maj 2004. För att den svenska konkurrensrätten skulle stämma överens med den nya EG-förord- ningen infördes vissa nya bestämmelser i konkurrenslagen den 1 juli 2004. Det infördes bl.a. en bestämmelse om att frågor om för- handsgodkännande enligt artikel 21.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 ska prövas av Stockholms tingsrätt på ansökan av Konkur- rensverket (53 a § KL). En sådan ansökan handläggs enligt ärende- lagen.

17.3Överväganden

17.3.1Tillstånd till undersökning

Utredningens bedömning: Stockholms tingsrätt bör även i fort- sättningen handlägga ärenden om tillstånd för Konkurrensverket att genomföra en undersökning vid utredning om överträdelse av förbud enligt konkurrenslagen (1993:20).

Stockholms tingsrätt får på ansökan av Konkurrensverket besluta att verket får genomföra en undersökning hos ett företag för att ut- reda om detta har överträtt förbudsbestämmelserna i konkurrens-

365

Konkurrensrättsliga ärenden

SOU 2007:65

lagen eller EG-fördraget. Ett beslut om tillstånd till en sådan undersökning förutsätter enligt vad som angetts ovan att det finns anledning att anta att en överträdelse har skett, att företaget inte rättar sig efter ett åläggande eller det annars finns risk för att bevis undanhålls eller förvanskas och att vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller annat men som åtgärden innebär för den som drabbas.

En undersökning av Konkurrensverket syftar till att få fram be- visning i ett ärende som rör överträdelse av något av förbuden i konkurrenslagen, t.ex. förbudet mot konkurrensbegränsande sam- arbete mellan företag.2 En sådan undersökning är det yttersta medel som står Konkurrensverket till buds vid utredningen. Genom föreskrift i lagen krävs för undersökning att det finns en viss grad av misstanke om att en överträdelse har skett. En undersökning får alltså inte genomföras för att se om några bevis på otillåtet förfar- ande kan upptäckas. Lagen uttrycker dessutom en proportionali- tetsprincip av det slag som finns på det straffprocessuella området.

Ett beslut om tillstånd till undersökning får meddelas utan att den som ansökningen avser får tillfälle att yttra sig, om det kan befaras att undersökningen annars skulle förlora i betydelse. I de fallen ska beslutet överlämnas till den hos vilket undersökningen ska genomföras när undersökningen börjar.

En undersökning av Konkurrensverket hos ett företag är en tvångsåtgärd. Åtgärden har stora likheter med en intrångsunder- sökning hos den som misstänks för ett immaterialrättsintrång (jfr 56 a § lagen [1960:729] om upphovsrätt till litterära och konstnär- liga verk). Denna civilprocessuella tvångsåtgärd infördes år 1999 och ansågs då vara av det slaget att det inte fanns något alternativ till domstolsprövning.3

På det straffrättsliga området fattas beslut om tvångsåtgärder, t.ex. beslut om husrannsakan, i vissa fall av domstol och i andra fall av åklagare eller polisiär undersökningsledare. På det civilrättsliga området fattas sådana beslut av domstol. Anledningen härtill är kravet på rättssäkerhet.

Den verksamhet som Konkurrensverket ägnar sig åt vid utred- ning om överträdelse av konkurrensrättsliga förbud kan inte sägas tillhöra det straffrättsliga området. Verksamheten hör i stället när- mast till det offentligrättsliga området med inslag av civilrätt. En utredningen mot ett företag kan nämligen leda till att Konkurrens-

2Prop. 1992/93:56 s. 108 f.

3Prop. 1998/99:11 Ny skyddsåtgärd vid immaterialrättsintrång.

366

SOU 2007:65

Konkurrensrättsliga ärenden

verket väcker talan mot företaget vid domstol om att det ska betala konkurrensskadeavgift till verket. Enligt utredningens mening har beslut om tillstånd till undersökning därmed större likheter med en civilprocessuell tvångsåtgärd än med en straffprocessuell sådan.

En undersökning hos ett företag är en mycket ingripande åt- gärd. Den kan t.ex. medföra att verksamheten vid företaget eller delar av den måste avbrytas under den tid undersökningen pågår. Det är en olägenhet för företaget som i sin tur kan medföra ekono- misk skada. Det ligger således i sakens natur att starka intresse- motsättningar gör sig gällande mellan Konkurrensverket och före- taget vid prövningen av ansökan. Därvid bör dessutom särskilt be- aktas att det företag som ansökan avser vanligtvis inte får tillfälle att yttra sig innan beslutet fattas. Utredningen anser redan på grund av det nu sagda att Konkurrensverket inte bör få genomföra en undersökning utan tillstånd av domstol.

Härtill kommer att ett beslut om tillstånd till undersökning all- tid ska föregås av en prövning om det är proportionellt att åtgärden genomförs. Det innebär som nyss framgått att en undersökning får tillgripas endast om åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas. Ur rättssäkerhets- synpunkt bör den prövningen ankomma på domstol. Även den inledande prövningen av om en överträdelse över huvud taget kan antas ha ägt rum är en typisk domstolsuppgift.

Utredningen gör den bedömningen att Stockholms tingsrätt även i fortsättningen bör handlägga ärenden om tillstånd för Konkur- rensverket att genomföra en undersökning hos ett företag.

17.3.2Undersökning av skriftlig handling

Utredningens bedömning: Stockholms tingsrätt bör även i fort- sättningen handlägga ärenden som avser huruvida en av Konkur- rensverket överlämnad skriftlig handling får undersökas.

Som redogjorts för ovan har Konkurrensverket befogenhet att be- gära in det utredningsmaterial som behövs för att verket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt konkurrenslagen. Verket har dess- utom i samband med en undersökning hos ett företag rätt att granska bokföring och affärshandlingar. Den nu nämnda befogen- heten omfattar alla former av skriftligt material. Enligt konkurrens-

367

Konkurrensrättsliga ärenden

SOU 2007:65

lagen får dock vissa skriftliga handlingar inte granskas av kon- kurrensverket. Det gäller handlingar som innehåller uppgifter som omfattas av en advokats tystnadsplikt.4 Bestämmelsen har till syfte att skydda meddelanden med visst förtroligt innehåll mellan en advokat eller hans eller hennes biträde och ett företag. Skyddet gäller mot ålägganden och undersökningar.

I konkurrenslagen finns ett särskilt förfarande reglerat i hän- delse av att det i samband med en undersökning uppkommer tvist mellan Konkurrensverket och ett företag huruvida uppgift i en skriftlig handling omfattas av advokats tystnadsplikt. Om Konkur- rensverket i en situation där olika uppfattningar råder anser att handlingen bör undersökas, ska den omedelbart förseglas (54 § andra stycket KL). Handlingen ska därefter skyndsamt överlämnas till Stockholms tingsrätt. Rätten ska sedan utan dröjsmål pröva om handlingen omfattas av advokats tystnadsplikt.

Ärende avseende huruvida en skriftlig handling är skyddad eller om den får undersökas av Konkurrensverket aktualiseras vid dom- stol endast om verket och företaget är oense om åtgärden. Rättens prövning i ärendet handlar således om att lösa en reell tvist mellan parterna. Ärendet avser således rättskipning och är därmed till sin karaktär sådant att det bör handläggas av domstol.

17.3.3Förhandsgodkännande

Utredningens bedömning: Stockholms tingsrätt bör även i fort- sättningen handlägga ärenden som rör frågor om förhandsgod- kännande enligt artikel 21.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003.

Enligt konkurrenslagen handlägger Stockholms tingsrätt ärenden som rör frågor om förhandsgodkännande enligt artikel 21.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Bestämmelsen infördes den 1 juli 2004 i syfte att harmonisera den svenska konkurrensrätten med EG-rätten.

Kommissionen har – på samma sätt som EU:s medlemsstater – behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget fullt ut beträffande avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater. Kommissionen har därvid rätt att genomföra alla nödvändiga inspektioner hos företag och företagssammanslutningar. Dessa är alltså skyldiga att underkasta sig de inspektioner som

4 Angående advokats tystnadsplikt, se 8 kap. 4 § RB.

368

SOU 2007:65

Konkurrensrättsliga ärenden

kommissionen har beslutat om. Ett beslut av kommissionen gäller direkt i medlemsstaterna och får inte ifrågasättas av en nationell rättslig myndighet. I vissa fall får emellertid ett sådant beslut av kommissionen inte genomföras utan förhandsgodkännande från den nationella rättsliga myndigheten i den berörda medlemsstaten. Det gäller dock endast inspektioner i andra lokaler än hos det före- tag eller den företagssammanslutning som berörs. Enligt konkur- renslagen är Stockholms tingsrätt den myndighet som efter ansökan av Konkurrensverket ska pröva frågor om förhandsgodkännande.

I samband med att bestämmelsen om förhandsgodkännande in- fördes i konkurrenslagen diskuterades frågan vilken svensk myndig- het som skulle bli prövningsmyndighet. I förarbetena angavs följande.5

I förordningen används uttrycket ”nationell rättslig myndighet”, vilket tyder på att det inte måste vara en domstol. Det finns alltså ett visst utrymme för olika lösningar på nationell nivå. De resonemang som har förts kring regleringen tyder på att det är en domstolsprövning man har haft i tankarna när bestämmelserna har utformats. Förhandsgod- kännandets karaktär är emellertid sådan att det för svenska förhållan- den inte framstår som självklart att uppgiften bör läggas på en dom- stol. Huruvida en inspektion ska ske får inte prövas. I stället ska pröv- ningen inriktas på frågan om planerade tvångsåtgärder är proportioner- liga. Därutöver ska kontrolleras att kommissionens beslut är formellt i sin ordning. I realiteten synes sålunda frågan främst gälla om hand- räckning med tvång ska tillåtas. Sådana frågor handläggs i Sverige nor- malt av kronofogdemyndigheten. De konkurrensrättsliga bedöm- ningar som kan bli nödvändiga torde emellertid kronofogdemyndig- heterna inte ha någon närmare erfarenhet av. Till detta kommer de in- gripande verkningarna av kommissionens beslut, som kan antas vara motivet för den särskilda regleringen i artikel 21.3. Regeringen anser därför, liksom utredningen, att frågor om förhandsgodkännande bör prövas av Stockholms tingsrätt, som får erfarenhet av liknande frågor vid sin prövning av Konkurrensverkets ansökningar enligt 47 och 48 §§ konkurrenslagen.

Bestämmelsen i konkurrenslagen om att frågor om förhandsgod- kännande ska prövas av Stockholms tingsrätt är relativt ny. I sam- band med att tingsrätten tillfördes detta nya ärende gjordes den be- dömningen att prövningen i ett sådant ärende bör ankomma på domstol. Utredningen har inte funnit skäl att göra någon annan bedömning och anser således att Stockholms tingsrätt även i fort- sättningen bör handlägga ärendet.

5 Prop. 2003/04:80 Moderniserad Konkurrensövervakning.

369

Kulturminnesärenden

SOU 2007:65

18.2Olagligt bortförda kulturföremål

Allmänt

I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) finns be- stämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. Den som från Sverige vill föra ut kulturföremål som anges där ska ha tillstånd till utförseln. Tillstånd ska lämnas om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet.

I 6 kap. KML återfinns de bestämmelser som följer av rådets direk- tiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföre- mål som olagligt förts bort från en annan medlemsstats territorium. Bestämmelserna gäller endast i förhållande till andra stater som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsrådet (EES). Till skillnad från 1995 års Unidroitkonvention begränsas räckvidden av reglerna i 6 kap. KML av värdegränser. Definitionen av begreppet kulturföre- mål är inte heller densamma som i konventionen. 1995 års Unidroit- konvention innehåller emellertid en bestämmelse som innebär att EES-staterna har möjlighet att sinsemellan tillämpa EG-direktivet om återlämnande av kulturföremål i den utsträckning som överens- stämmer med konventionen.

I övrigt innehåller svensk rätt inte några regler om återlämnande av egendom på den grunden att den olagligt förts bort från ett annat land.

Återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål

I 6 kap. KML finns alltså bestämmelser om återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål som finns i Sverige. Inledningsvis anges att ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt förts bort från en stat i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige på begäran ska återlämnas till den sta- ten (6 kap. 1 § KML).

I kulturminneslagen finns en särskild definition av begreppet kulturföremål (6 kap. 2 § KML). Enlig lagen avses med ett kultur- föremål ett föremål som

1.i den stat det förts bort från betraktas som en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga med artikel 36 i Rom- fördraget, och

372

SOU 2007:65

Kulturminnesärenden

2.tillhör någon av de kategorier som anges i bilagan till denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en kyrklig institu- tion eller en integrerad del av en offentlig samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum, ett arkiv eller en biblio- teksamling.

Ett kulturföremål som förts bort från en stats territorium i strid mot det landets regler till skydd för nationella skatter eller inte åter- lämnats i enlighet med villkoren för en tidsbegränsad bortförsel anses ha förts bort olagligt (6 kap. 3 § KLM).

Stater, men inte enskilda personer, kan väcka talan om återläm- nande av kulturföremål (6 kap. 4 § KLM). Talan ska väckas vid allmän domstol och riktas mot den som faktiskt innehar föremålet. Vid processer i mål om återlämnande av kulturföremål tillämpas rätte- gångsbalkens regler för indispositiva tvistemål (6 kap. 14 § KLM).

Riksantikvarieämbetets roll

Riksantikvarieämbetet fungerar som central myndighet vid återläm- nande av kulturföremål. I denna funktion ska Riksantikvarieämbetet bl.a. samarbeta med centrala myndigheter i andra stater och under- rätta berörda EES-stater om att det påträffats ett föremål i Sverige som kan antas ha förts bort olagligt från en annan EES-stat (35 § förordningen [1988:1188] om kulturminnen m.m.). Riksantikvarie- ämbetet ska också agera för att göra det möjligt för en återkrävande stat att kontrollera om det rör sig om ett kulturföremål, vidta nödvändiga åtgärder för att bevara ett påträffat kulturföremål samt förhindra handlingar som syftar till att undvika ett återlämnande.

Ärenden om undersökning m.m.

Riksantikvarieämbetet har under vissa förutsättningar möjlighet att söka efter bestämda kulturföremål hos fysiska eller juridiska per- soner. Det kan bl.a. ske efter ansökan av en annan stat. Tillstånd får lämnas av tingsrätten efter ansökan av Riksantikvarieämbetet, om det finns särskild anledning att anta att det sökta föremålet finns där den begärda undersökningen avses äga rum och om det föreligger en misstanke om att den hos vilken undersökningen begärs inte frivilligt kommer att medverka (6 kap. 8 § KML). Den s.k. pro-

373

Kulturminnesärenden

SOU 2007:65

portionalitetsprincipen ska beaktas vid bedömningen, dvs. vikten av att åtgärden vidtas måste uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs. Beslut om tillstånd till undersökning får i vissa fall fattas utan att motparten beretts tillfälle att yttra sig. En ansökan om undersökning handläggs enligt ärende- lagen (6 kap. 14 § andra stycket KML). Tingsrättens beslut ska ange vilka utrymmen som Riksantikvarieämbetet får undersöka (6 kap. 9 § första stycket KML).

Riksantikvarieämbetet får begära handräckning av Kronofogde- myndigheten för genomförandet av undersökningen (6 kap. 9 § andra stycket KML).

Skulle föremålet i fråga påträffas vid undersökningen, får Riks- antikvarieämbetet ta hand om det, om myndigheten bedömer att det finns risk för att åtgärder vidtas för att omöjliggöra eller försvåra ett återlämnande (6 kap. 10 § KML). Riksantikvarieämbetets beslut att omhänderta ett föremål kan överklagas till tingsrätt (6 kap. 11 § KML). Ett sådant överklagande handläggs vid tingsrätten enligt ären- delagen. Vid prövningen ska rätten bestämma hur länge omhänder- tagandet ska bestå och härvid sätta tiden till maximalt tre månader.

18.3Överväganden

18.3.1Riksantikvarieämbetets undersökning

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om tillstånd för Riksantikvarieämbetet att genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat.

En undersökning av Riksantikvarieämbetet hos en fysisk eller juri- disk person har stora likheter med en undersökning av Konkurrens- verket hos ett företag (jfr avsnitt 17.3.1). I båda fallen är det fråga om en tvångsåtgärd som innebär att en myndighet får tillträde till privata områden och befogenhet att där leta efter bevis respektive kulturföremål. Också den prövning som rätten ska göra i de båda tillståndsärendena har stora likheter. I båda fallen ska det finnas en viss grad av misstanke om att en överträdelse har skett för att en undersökning ska få genomföras. Dessutom ska den s.k. propor- tionalitetsprincipen beaktas.

374

19 Skiljemannaärenden

19.1Allmänt

Som anförts inledningsvis i betänkandet utgör domstolarnas hand- läggning av tvistemål en del av den klassiska rättskipningen. Det förekommer emellertid att tvister löses på annat sätt än genom rätte- gång. En sådan tämligen frekvent förekommande alternativ tvist- lösningsform är skiljeförfarande. Genom ett skiljeförfarande kan parterna snabbt och utan offentlig insyn få en tvist slutligt prövad. Det krävs dock att de träffat ett särskilt avtal om att tvisten ska avgöras av skiljemän i stället för genom en rättegång; ett s.k. skiljeavtal. Det är i och för sig möjligt att träffa ett skiljeavtal sedan tvist uppkommit men det vanligaste är att skiljeavtalet ingår som en del i ett annat avtal och stipulerar att tvist i anledning av huvud- avtalet ska avgöras av skiljemän. Många standardavtal innehåller sådana skiljeklausuler. Det stora flertalet skiljeförfaranden handlar om kommersiella tvister, dvs. tvister mellan näringsidkare på för- mögenhetsrättens område. Den rättsliga regleringen avseende skilje- förfarande finns i lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Många bestämmelser i lagen är dispositiva och gäller således endast under förutsättning att parterna inte avtalet något annat. Det är inte ovanligt att skiljeavtalet hänvisar till reglerna i ett skiljedoms- reglemente, t.ex. Skiljedomsregler för Stockholms Handelskam- mares Skiljedomsinstitut, och i sådana fall gäller alltså de bestäm- melserna framför de dispositiva reglerna i LSF.

19.2Skiljeförfarande i praktiken

När tvist uppstår och parterna är bundna av ett skiljeavtal kan en part som vill få tvisten avgjord av skiljemän begära skiljedom. Det innebär att parten vänder sig till motparten med en skriftlig fram- ställan härom som ska innehålla en uttrycklig och villkorslös begäran

377

Skiljemannaärenden

SOU 2007:65

om skiljedom. I skriften ska anges den fråga som part vill att skilje- männen ska avgöra. Något krav på att part dessutom ska ange ett bestämt yrkande eller mera precist de omständigheter som åberopas till stöd för talan finns inte.

Parterna kan bestämma hur många skiljemän som ska avgöra tvisten. Om de inte bestämt det ska tvisten avgöras av tre skilje- män. Den part som begär skiljedom ska redan i sin skriftliga begäran ange vem han utsett till skiljeman. Motparten ska sedan utse sin skiljeman. De båda av parterna utsedda skiljemännen väljer sedan en tredje person till skiljenämndens ordförande. En av för- delarna med skiljeförfarande framför rättegång som brukar fram- hållas är just det förhållandet att parterna har ett inflytande över vem som ska avgöra tvisten.

Skiljeförfarandet i processuellt hänseende följer inte sällan samma riktlinjer som en rättegång. Tvisten bereds genom skriftlig eller muntlig handläggning där parterna får precisera sina yrkanden och grunder och ange den bevisning som åberopas. Det finns ett större utrymme inom ramen för ett skiljeförfarande att anpassa förfaran- det till parternas önskemål och vad tvisten rör än vid en rättegång. Sedan bevisningen presenterats och parterna fått slutföra sin talan avgör skiljemännen tvisten genom att meddela en skiljedom. Denna dom är slutlig och kan i princip inte överprövas på materiell grund. Det finns dock vissa begränsade möjligheter att få en skiljedom upphävd. En skiljedom kan också vara ogiltig. I skiljedomen anger skiljemännen även hur mycket parterna ska betala till dem för arbete och utlägg. Vanligtvis har parterna begärt att skiljemännen ska ålägga motparten att betala ersättning för parts kostnad i processen samt ersättningen till skiljemännen.

19.3Lagen om skiljeförfarande

Lagen om skiljeförfarande innehåller bl.a. grundläggande bestäm- melser om skiljeavtal och skiljemän samt hur ett skiljeförfarande ska gå till. Lagen preciserar i vilka fall en skiljedom är ogiltig och när den efter talan av part kan upphävas av domstol. Den innehåller också bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Lagen om skiljeförfarande är uppdelad i nio avsnitt.

Skiljeavtalet (1–6 §§) innehåller grundläggande regler om skiljeavtalet och dess verkan som rättegångshinder. Skiljemännen (7–18 §§, se vidare nedan) tar upp några allmänna behörighetsregler

378

SOU 2007:65

Skiljemannaärenden

för skiljemän, bestämmelser om jäv och reglerar också hur skilje- männen utses och skiljs från sitt uppdrag. Förfarandet (19–26 §§) anger hur ett skiljeförfarande inleds och ger några grundläggande bestämmelser om hur själva förfarandet ska gå till. Skiljedomen (27–32 §§) ger närmare anvisningar om hur skiljemännens avgör- ande ska betecknas och utformas. Skiljedoms ogiltighet och upphäv- ande av skiljedom (33–36 §§) anger gränserna för domstolskon- trollen av en skiljedom och preciserar bl.a. i vilka fall en skiljedom är helt eller delvis ogiltig och när den kan upphävas efter klander. Skiljedomskostnaderna (37–42 §§) innehåller bestämmelser om ersättningen till skiljemännen och fördelningen av de totala för- farandekostnaderna mellan parterna. Forumfrågor och talefrister (43–45 §§) klargör till vilken domstol den som är missnöjd med avgörandet kan vända sig i olika skiljedomsfrågor samt bl.a. vart en part ska vända sig för att ansöka om bistånd med att utse skiljeman. Internationella förhållanden (46–51 §§) tar upp några frågor som framför allt uppkommer när någon av parterna är utländsk eller om skiljeavtalet annars har internationell anknytning. Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom m.m. (52–60 §§) slutligen preci- serar vilka skiljedomar som betecknas utländska och anger också närmare under vilka förhållanden sådana skiljedomar erkänns och kan verkställas i Sverige.

19.4Närmare om skiljemännen

Inledning

En domstol kan, som ovan nämnts, inte överpröva en skiljedom på materiell grund. Däremot befattar sig tingsrätterna med en rad andra frågor med avseende på skiljeavtal och skiljeförfarande. Vissa av dessa frågor handläggs som ärenden enligt ärendelagen. Det är fråga om ansökningsärenden om att utse en skiljeman eller att skilja en skiljeman från uppdraget. Ansökan om att utse skiljeman aktualiseras då den part eller annan som har att utse skiljeman inte gör det.

Beträffande ansökan om att höra ett vittne eller en sakkunnig under ed eller en part under sanningsförsäkran hänvisas till kapitel 21 Ärenden om bevisupptagning m.m.

379

Skiljemannaärenden

SOU 2007:65

Prövning av skiljemans opartiskhet

En skiljeman ska enligt 8 § vara opartisk. Han eller hon har en grundläggande skyldighet att själv berätta om sådana omständig- heter som kan tänkas utgöra hinder för honom eller henne att vara skiljeman (9 §). I 10 § finns det särskilda bestämmelser om för- farandet när en part ifrågasätter en skiljemans opartiskhet. I all- mänhet får en part i första hand vända sig till skiljenämnden, men parterna ges möjlighet att bestämma att prövningen ska ankomma på någon annan. De kan även bestämma att frågan slutligt ska prövas av ett skiljedomsinstitut (11 §). Om skiljemännen bifaller ett yrkande om att en skiljeman ska skiljas från sitt uppdrag på grund av omständigheter som anges i 8 § får beslutet inte angripas. Men om yrkandet ogillas eller avvisas får part hos tingsrätten ansöka om att skiljemannen ska skiljas från uppdraget.

Antalet skiljemän och utseende av skiljeman

Parterna får enligt 12 § bestämma hur många skiljemännen ska vara och hur de ska utses. Om de inte bestämt något annat gäller reglerna i 13–16 §§ innebärande bl.a. att skiljemännen ska vara tre och utses på det sätt som ovan redovisats. Av 12 § framgår vidare att parterna kan komma överens om att en tingsrätt ska utse skiljeman i fler fall än som annars följer av lagen om skiljeförfarande.

En part som tar emot en begäran om skiljedom med uppgift om val av skiljeman är skyldig att inom 30 dagar från mottagandet skriftligen underrätta motparten om sitt val av skiljeman. Gör han inte det ska tingsrätten på ansökan av den första parten utse skiljeman (14 § tredje stycket). Även den omständigheten att två utsedda skiljemän underlåter att utse en tredje inom 30 dagar medför att part kan begära att tingsrätten ska utse skiljemannen (15 § första stycket). Detsamma gäller om någon annan än part eller skiljemännen ska utse skiljemannen men underlåter det eller i de fall parterna gemensamt ska utse en skiljeman men inte kan enas (15 § andra stycket).

380

SOU 2007:65

Skiljemannaärenden

Skiljemans avgång

Om en skiljeman avgår eller skiljs från uppdraget ska tingsrätten på ansökan av en part utse en ny skiljeman. Beroende på omständig- heterna kan det i stället vara den som ursprungligen haft att utse skiljemannen som ska välja på nytt (16 §). I sistnämnda fall medför underlåtenhet att utse skiljeman att bestämmelserna i 14 och 15 §§ blir tillämpliga.

Om en skiljeman försenat förfarandet ska tingsrätten, om part- erna inte bestämt en annan ordning, på ansökan av en part skilja skiljemannen från uppdraget och utse en ny skiljeman (17 §).

Tingsrättens prövning av en ansökan om utseende av skiljeman

En ansökan om att utse skiljeman eller att skilja denne från upp- draget ska göras hos en tingsrätt, om parterna inte har kommit överens om något annat. Tingsrättens avgörande att utse skiljeman eller att skilja honom eller henne från uppdraget kan inte över- klagas (44 § tredje stycket). Har tingsrätten däremot avvisat eller avslagit en sådan ansökan får talan föras mot beslutet enligt rätte- gångsbalkens regler. Ett sådant beslut kan följaktligen överklagas. Ett undantag från sistnämnda huvudregel gäller när tingsrätten har prövat om en skiljeman ska skiljas från uppdraget pga. en jävs- omständighet. I detta fall får tingsrättens avgörande aldrig över- klagas (44 § tredje stycket andra meningen).

Enligt 18 § LSF får tingsrätten endast om det är uppenbart avslå en ansökan om att utse skiljeman på den grunden att lagliga förut- sättningar för skiljeförfarande saknas.

19.5Överväganden

19.5.1Ärenden om att utse och entlediga skiljemän

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om att utse och entlediga skiljemän.

De bestämmelser som reglerar ett skiljeförfarande är av både processuell och civilrättslig natur. När ett ärende om att utse skilje- man aktualiseras i domstol uppkommer inte sällan frågan om det

381

Skiljemannaärenden

SOU 2007:65

alls finns något giltigt skiljeavtal mellan parterna. Vidare är det inte ovanligt att motparten i tingsrätten invänder att det skiljeavtal som ingåtts mellan parterna inte är bindande eller inte gäller den fråga som det begärts skiljedom om. Tingsrätten har således att tolka innebörden av det civilrättsliga avtal som skiljeavtalet utgör. Även om tingsrättens prövning enligt 18 § inskränkts rejält är det således fråga om att ta ställning till ett skiljeavtals giltighet och tillämp- lighet. Detta måste anses vara en typisk uppgift för domstol.

Som framgått ovan har parterna vidsträckta möjligheter att av- tala om från LSF avvikande regler när det gäller att utse skiljemän. Ovan anförda resonemang avseende avtalstolkning gör sig då gällande med oförändrad styrka.

Vidare kan det i ärenden om att utse skiljeman uppkomma komplicerade frågor av processuell karaktär. Det kan t.ex. gälla huruvida skiljeförfarande begärts i enlighet med bestämmelserna i LSF, om part blivit delgiven begäran, bedömning av tidsfrister etc. Samtliga sådana bedömningar är av det slaget att de bör avgöras av domstol.

Det bör även framhållas att den bakomliggande tvist som föran- lett begäran av skiljedom kan utgöra incitament för part att försöka förhala ett skiljeförfarande. LSF har konstruerats för att i största möjliga utsträckning förhindra obstruktion och tidsutdräkt. Det kan inte uteslutas att en överflyttning av ifrågavarande ärenden skulle medföra längre handläggningstider, särskilt som flera svåra rättsliga överväganden kan komma att aktualiseras i ärendena.

Slutligen kan konstateras att det är svårt att se vilken förvalt- ningsmyndighet som skulle lämpa sig för att handlägga skiljemanna- ärenden.

Sammanfattningsvis anser utredningen att skiljemannaärendenas karaktär helt klart är sådan att de även fortsättningsvis bör hand- läggas vid domstol.

382

20 Sjörättsliga ärenden

20.1Inledning

I sjölagen (1994:1009) finns bestämmelser om bl.a. sjöolyckor och redares ansvar för skada. Enligt sjölagen är vissa av regeringen ut- sedda tingsrätter – sjörättsdomstolar – första domstol i mål och ärenden som avser förhållande eller gärning enligt sjölagen. Rege- ringen har utsett sju tingsrätter att vara sjörättsdomstolar (Luleå tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Kalmar tings- rätt, Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Värmlands tingsrätt).1 Sjölagen omfattar dock inte alla frågor som rör sjöfart. I vissa fall ersätter rättegångsbalkens forumregler sjölagens motsvarande bestäm- melser.

20.2Ärenden om upprättande av begränsningsfond

Redares ansvar för skada och ansvarsbegränsning

Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, en medlem av be- sättningen eller en lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänst- en (7 kap. 1 § sjölagen). Redaren är också ansvarig, om skada vållas av någon annan, när denne på redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

I 9 kap. sjölagen finns bestämmelser om begränsning av redares samlade skadeståndsansvar, så kallad globalbegränsning. Bestäm- melserna bygger på 1976 års internationella konvention om be- gränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar och 1996 års ändrings- protokoll.2 Bestämmelserna innebär att det skadeståndsansvar som kan uppkomma för en redare med anledning av driften av ett fartyg

1Förordning (1975:931) om sjörättsdomstolar

2SÖ 1983:98 och SÖ 2004:11. Se även prop. 2003/04:79 Höjda begränsningsbelopp för reda- res skadeståndsansvar.

383

Sjörättsliga ärenden

SOU 2007:65

begränsas till ett visst belopp, vilket varierar med hänsyn till ford- ringstyp och det aktuella fartygets storlek.

De fordringar som kan bli föremål för ansvarsbegränsning är i första hand sådana som avser person- eller sakskador som har upp- stått i samband med fartygets drift (9 kap. 2 § sjölagen). Tillämp- ningsområdet omfattar emellertid också fordringar med anledning av dröjsmål vid befordran av gods, passagerare eller deras resgods, krav på ersättning för skadeförebyggande åtgärder i vissa fall, ford- ringar med anledning av rena förmögenhetsskador, m.m. Undan- tagna från begränsningsrätten är t.ex. fordran med anledning av olje- eller atomskada (9 kap. 3 § sjölagen). Det finns inte heller rätt till ansvarsbegränsning för den som har vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma (9 kap. 4 § sjölagen).

I sjölagen finns särskilda bestämmelser om hur ansvarsbeloppet ska bestämmas och fördelas.

Begränsningsfond

I vissa fall kan en redare upprätta en begränsningsfond. Det kan ske om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål för ansvarsbegränsning här i landet har väckts talan eller framställts be- gäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder (9 kap. 7 § sjölagen). Fonden (s.k. globalfond) ska upprättas hos den domstol där talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad eller andra rättsliga åtgärder har begärts. En begränsningsfond anses upp- rättad med verkan för alla personer som kan åberopa samma ansvars- gräns och den är endast avsedd för betalning av fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.

Genom att upprätta begränsningsfond får den som är skade- ståndsansvarig skydd mot säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg eller någon annan egendom som tillhör honom eller henne (9 kap. 8 § sjölagen). Har säkerhetsåtgärd eller utmätning redan skett, ska åtgärden hävas.

I sjölagen finns särskilda bestämmelser om upprättande av be- gränsningsfond i samband med oljeskada (10 kap. 6 § sjölagen).

384

SOU 2007:65

Sjörättsliga ärenden

Begränsningsmål

Ärenden om upprättande av begränsningsfond har nära samband med begränsningsmål. I begränsningsmål avgörs nämligen frågor om ansvar för skada och dess begränsning och om anmälda fordringar samt hur begränsningsfonden ska fördelas (12 kap. 10 § sjölagen). Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får dessutom här i landet talan om en fordran av det slag som är föremål för ansvars- begränsning väckas endast i begränsningsmål (9 kap. 7 § tredje stycket sjölagen). Det gäller också talan om frågan huruvida den som har upprättat begränsningsfonden har rätt till ansvarsbegränsning och frågan om fördelning av fonden. Behörig att väcka talan i ett be- gränsningsmål är den som har upprättat fonden, dennes försäkrings- givare och den som gör gällande en fordran av det slag som är före- mål för ansvarsbegränsning.

Handläggningen av ärenden om begränsningsfond och begräns- ningsmål

En ansökan om upprättande av begränsningsfond ska vara skriftlig. I ansökan ska sökanden redogöra för omständigheterna i saken och lämna vissa uppgifter om dem som kan antas vilja anmäla fordring- ar mot fonden. Vid rättens handläggning av en ansökan gäller ärende- lagen, om det inte finns särskilda handläggningsregler i sjölagen (12 kap. 3 § sjölagen).

Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond ska betala fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för detta. Rätten fastställer fondens storlek och avgör om erbjuden säkerhet kan godtas (12 kap. 4 § sjölagen). Framgår det av beslutet att tillräcklig inbetalning har gjorts eller att tillfredsställande säker- het har ställts, anses fonden upprättad den dag då beslutet har med- delats. I annat fall anses fonden upprättad den dag då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts. Rättens beslut om begräns- ningsfond gäller till dess annat förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs.

När en begränsningsfond har upprättats, ska rätten genast låta kungöra detta (12 kap. 5 § sjölagen). I kungörelsen ska samtliga bor- genärer uppmanas att skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom en viss tid (anmälningsfrist), som inte får understiga två måna- der. Kungörelsen ska införas i Post- och Inrikes Tidningar och i en

385

Sjörättsliga ärenden

SOU 2007:65

ortstidning. Om det finns skäl till det ska kungörelse ske även i annan stat. Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer ska underrättas om kungörelsen genom särskilt meddelande. I vissa fall kan rätten förordna en förvaltare med uppgift att granska anmälda fordringar samt, om det kan ske, upprätta förslag till fon- dens fördelning (12 kap. 6 § sjölagen).

En begränsningsfond kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut och såväl den som har upprättat fonden som de bor- genärer vilka har gjort gällande fordringar mot fonden samtycker till det (12 kap. 9 § sjölagen).

Ett begränsningsmål inleds genom att talan väcks genom stäm- ning vid den domstol där fonden är upprättad. Sedan målet har inletts kan talan väckas utan stämning. Vid rättens handläggning av stäm- ningsansökan gäller rättegångsbalkens regler om dispositiva tvistemål (12 kap. 10 § sjölagen).

I begränsningsmål ska rätten, sedan borgenärernas anmälnings- frist till begränsningsfonden gått ut, hålla fondsammanträde (12 kap. 11 sjölagen). Till sammanträdet ska rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som har inlett begränsningsmålet och borgenärerna. Även annan person, vars rätt är berörd, ska kallas. Vid fondsammanträdet ska frågor om ansvar och dess begränsning, ansvarsbeloppets storlek och anmälda fordringar behandlas. Före fondsammanträdet ska förvaltaren granska anmälda fordringar samt, om det kan ske, upprätta förslag till fondens fördelning. Förslaget ska översändas till dem som har kallats till sammanträdet. Har någon förvaltare inte förordnats ska rätten vidta dessa åtgärder. Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som kan ha gjorts vid fondsammanträdet, inte finns när sammanträdet avslutas, ska för- slaget läggas till grund för fondens fördelning. Kvarstår någon in- vändning när fondsammanträdet avslutas, ska rätten bestämma en viss tid, inom vilken den som har framställt invändningen ska ange om han vidhåller den och begär rättens prövning av tvisten. Har en sådan begäran inte framställts i rätt tid, anses invändningen förfallen. Om den vidhålls ska rätten så snart som möjligt pröva tvisten. När samtliga tvister är avgjorda ska rätten besluta om fördelning av fonden (12 kap. 14 § sjölagen).

Ett lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om ansvar, rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek, an- mälda fordringar och fondens fördelning gäller mot alla som kan göra gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar eller inte (12 kap. 15 § sjölagen).

386

SOU 2007:65

Sjörättsliga ärenden

20.3Ärenden om sjöförklaring

Allmänt om sjöförklaring

Den normala proceduren i Sverige vid sjöolyckor är sjöförklaring. Bestämmelser om sjöförklaring finns i 18 kap. sjölagen. Vid en sjö- förklaring ska händelsen och dess orsaker om möjligt klarläggas (18 kap. 8 § sjölagen). Sjöförklaring kan sägas vara en form av bevis- upptagning till framtida säkerhet. Alla förhållanden som kan antas ha medverkat till händelsen eller vara av betydelse från sjösäkerhets- synpunkt ska utredas. Utredningen sker genom förhör med fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen och andra personer som antas kunna lämna någon upplysning i saken. Handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning ska granskas. I den mån det kan antas främja utredningen ska syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen inträffat.

Sjöförklaring ska enligt huvudregeln hållas av sjörättsdomstol (18 kap. 10 § första stycket sjölagen). I Danmark, Finland och Norge hålls sjöförklaring för ett svenskt fartyg av den domstol som är behörig enligt det landets lag. I övrigt hålls sjöförklaring utom- lands av svensk utlandsmyndighet som enligt bemyndigande av Utrikesdepartementet har sådan behörighet.

Om en sjöolycka är av allvarligare slag ska det i stället för en sjö- förklaring göras en särskild undersökning. Bestämmelser härom finns i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. En sådan under- sökning görs av Statens haverikommission.3

Närmare om sjöförklaring

Sjöförklaring ska hållas för ett svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg när någon avlidit, skadats, begravts i sjön, förgiftats ombord, samt när ett fartyg kolliderat eller gått på grund, försvunnit, övergetts, orsakat skada eller skador inträffat på lasten (18 kap. 6 § sjölagen). Sjöförklaring ska även hållas för svenskt fartyg om Sjöfartsverket, redaren eller befälhavaren påkallar det. Regeringen får dock före- skriva inskränkningar i Sjöfartsverkets rätt att förordna om sjöför- klaring om olyckan ska bli föremål för annan undersökning (18 kap. 17 § andra stycket sjölagen).

3 Förordning (1990:717) om undersökning av olyckor

387

Sjörättsliga ärenden

SOU 2007:65

Om det inte finns något hinder ska sjöförklaring hållas i den hamn där händelsen har inträffat eller, om händelsen inträffat till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren där- efter anländer (18 kap. 9 § sjölagen). I vissa fall kan sjöförklaring hållas på annan ort. Behörig domstol är den sjörättsdomstol som är närmast den hamn eller ort där sjöförklaringen ska hållas (18 kap. 10 § sjölagen).

Handläggningen av ärenden om sjöförklaring

En sjöförklaring inför domstol handläggs enligt ärendelagen (18 kap. 10 § andra stycket sjölagen). Det finns också särskilda handlägg- ningsregler i sjölagen.

En anmälan om sjöförklaring ska i första hand göras av fartygets befälhavare (18 kap. 11 § sjölagen). Anmälan ska vara skriftlig med uppgift på bl.a. hela besättningen och på de personer, bland besätt- ningen eller i övrigt, som antas kunna lämna upplysning om händel- sen.

När anmälan har gjorts ska rätten sätta ut sammanträde för sjö- förklaring (18 kap. 12 § sjölagen). Sammanträdet ska äga rum så snart som möjligt. Om det är ändamålsenligt ska sammanträdet hållas ombord på fartyget. Vid sammanträdet ska rätten bestå av en lag- faren domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart (18 kap. 10 § tredje stycket sjölagen). Till sammanträdet ska rätten kalla fartygets befälhavare och de övriga per- soner som ska höras. En medlem av besättningen kan kallas genom befälhavaren. Befälhavaren ska föreläggas att till sammanträdet med- föra fartygets dagböcker och kladdar till dem, om de finns i behåll. Befälhavaren eller någon annan kan också föreläggas att vid sam- manträdet visa även andra handlingar eller föremål som antas kunna tjäna till upplysning om händelsen Föreläggandet får meddelas vid vite. Om det kan ske ska sakägarna genom särskilda meddelanden underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när an- mälningen om sjöförklaring med tillhörande handlingar finns till- gänglig. Sjöfartsverket ska alltid underrättas om tid och plats för sammanträdet.

Före sammanträdet ska de särskilda ledamöterna ta del av anmäl- ningshandlingarna. Om det finns tid för det ska de för ordföranden före sammanträdet skriftligen ange de frågor som bör utredas från nautisk, teknisk eller någon annan synpunkt.

388

SOU 2007:65

Sjörättsliga ärenden

Vid sjöförklaringens början ska bl.a. fartygets dagböcker och kladdar till dem jämföras med varandra (18 kap. 14 § sjölagen). Där- efter ska annat skriftligt utredningsmaterial läggs fram och syn före- tas när det är lämpligt. Under sjöförklaringen ska befälhavaren och övriga personer som har kallats höras under ed (18 kap. 15 § sjö- lagen). Ingen av dem får närvara vid förhör med någon annan utan att det finns särskilda skäl för det. Förhöret ska hållas av rätten. Med rättens tillstånd kan förhöret hållas av företrädare för Sjöfartsverket eller av en sakägare.

Det som förekommer under en sjöförklaring ska protokollföras av rätten. Protokollet kan därefter användas av berörda intressenter, t.ex. försäkringsgivare och Sjöfartsverket.

Avslutningsvis bör nämnas att ärendelagen gäller i tillämpliga delar vid handläggning av sjöförklaring hos svensk utlandsmyndighet. En utlandsmyndighet får inte ta upp ed eller utfärda vitesföreläggande.

20.4Överväganden

20.4.1Ansökan om begränsningsfond

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om upprättande av begränsningsfond.

Bestämmelserna i sjölagen om begränsning av redares samlade skade- ståndsansvar bygger på 1976 års internationella konvention om be- gränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar och 1996 års ändrings- protokoll. Vid en genomgång av dessa konventioner har utredningen inte funnit något hinder mot att handläggningen av ärenden om upprättande av begränsningsfond flyttas från tingsrätt till förvalt- ningsmyndighet. Frågan är då om det är lämpligt med en sådan över- flyttning.

Bakgrunden till att ett ärende om upprättande av begränsnings- fond aktualiseras i domstol är i princip alltid att det finns en tvist mellan en redare och en borgenär om fordran på skadestånd med anledning av driften av ett fartyg (jfr 9 kap. 7 § sjölagen med bl.a. 15 kap. 1 § RB). Det i sig talar för att handläggningen inte bör flyttas till förvaltningsmyndighet. Samtidigt bör beaktas att anledningen till att ärendet hamnar hos tingsrätten är att redare vill undvika att få sin egendom belagd med kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Rättens prövning i ärendet är begränsad till att konstatera förekomsten av

389

Sjörättsliga ärenden

SOU 2007:65

vissa fakta (t.ex. om det har framställts begäran om kvarstad) samt att fastställa fondens storlek. I ärendet prövas inte frågor om redares ansvar för skada och huruvida förutsättningarna för ansvarsbegräns- ning är uppfyllda. Dessa frågor prövas som tidigare nämnts i begräns- ningsmål. Vid handläggningen av ärendet torde det dessutom sällan finnas behov av muntlig förhandling. Ärendet är alltså av den karak- tären att det i och för sig inte är nödvändigt att det handläggs av domstol i första instans.

Det kan emellertid konstateras att det finns ett nära samband mellan de två förfaranden som utgörs av ett ärende om upprättande av begränsningsfond och ett begränsningsmål. Ärendet och målet kan sägas utgöra två delar av ett sammanhängande förfarande, vars syfte är att lösa tvister om redares skadeståndsansvar. Att flytta hand- läggningen av ärendet till en förvaltningsmyndighet framstår mot denna bakgrund som mindre lyckat. Handläggningen totalt sett ris- kerar att bli mindre effektiv och inte gagna individen. Den enskilde skulle t.ex. under en pågående tvist vara tvungen att ha kontakt med två myndigheter om i praktiken samma sak. Det skulle dessutom tillkomma administrativt merarbete för domstolarna, eftersom viss kommunikation i form av informationsutbyte mellan domstolen och handläggande myndighet torde bli nödvändig. Det kan också ifråga- sättas om inte bedömningen av om en erbjuden säkerhet kan godtas är en typisk uppgift för domstol.

Utredningens anser vid en samlad bedömning att allmän domstol även i fortsättningen bör handlägga ärenden om upprättande av be- gränsningsfond.

20.4.2Sjöförklaring

Utredningens bedömning: Sjörättsdomstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om sjöförklaring.

Sjöförklaring innebär att sjöolycka och dess orsaker utreds. Utred- ningen, som görs av rätten, sker genom förhör med bl.a. fartygets befälhavare och besättning samt genom granskning av vissa hand- lingar. Det som sker under en sjöförklaring antecknas i protokoll. Den utredning som antecknats i protokollet kan i sin tur användas som bevisning vid eventuell framtida rättegång om t.ex. skadestånds-

390

21 Ärenden om bevisupptagning

21.1Allmänt om bevisupptagning

I rättegångsbalken regleras frågor om bevisning i kapitel 35–41. I enlighet med balkens grundläggande principer är huvudregeln att bevisning ska tas upp omedelbart vid en huvudförhandling (jfr av- snitt 3.2.1.3). En part, ett vittne eller någon annan som ska höras i bevissyfte ska alltså lämna sin berättelse direkt och omedelbart inför den eller dem som ska döma i målet. Motsvarande ordning gäller för skriftlig bevisning. Reglerna om att bevisning ska tas upp vid huvudförhandlingen är emellertid inte utan undantag. Det finns bestämmelser om att det i vissa fall är möjligt att ta upp bevisning vid ett annat tillfälle än vid huvudförhandlingen.

I ärendelagen regleras frågor om bevisning i 23–25 §§. Av lagen följer att muntlig bevisning ska tas upp vid sammanträde och att skriftlig bevisning ska tas upp genom att beviset ges in till dom- stolen. I övrigt hänvisas i huvudsak till rättegångsbalkens bestäm- melser om bevisning. För en utförligare redogörelse för bevisupp- tagning i samband med handläggning av mål och ärenden vid allmän domstol hänvisas till prop. 2004/05:131 En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol.

Av det anförda framgår att bevis ska tas upp i det mål eller det ärende i vilket rätten ska pröva en fråga som beviset avser att styrka. Det finns emellertid situationer där rätten ska ta upp bevisning utan att pröva själva sakfrågan, s.k. fristående bevisupptagning.

21.2Fristående bevisupptagning

En fristående bevisupptagning vid tingsrätt handläggs i vissa fall enligt rättegångsbalken och i vissa fall enligt ärendelagen. Exempel på fristående bevisupptagningar som handläggs enligt rättegångs- balken är bevisupptagning till framtida säkerhet (41 kap. 3 § RB),

393

Ärenden om bevisupptagning

SOU 2007:65

bevisupptagning i samband med skiljeförfarande (26 § lagen [1999:116] om skiljeförfarande) och bevisupptagning i samband med myndighets handläggning av disciplinärende (28 § lagen [1994:1811] om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m.; om disciplinärende se avsnitt 5.4). Bevisupptagning åt utländsk domstol handläggs också enligt rättegångsbalken. Bestämmelser om sådan bevisupptagning finns bl.a. i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, Europeiska unionens råds förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlems- staternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagningsförordningen) och lagen (2003:493) om EG:s förordning om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. De två först- nämnda lagarna bygger till stora delar på ett flertal internationella överenskommelser som reglerar frågor om internationell bevisupp- tagning. En sådan överenskommelse är t.ex. 1970 års Haagkonven- tion om bevisupptagning i utlandet i mål eller ärenden av civil eller kommersiell natur.

Exempel på fristående bevisupptagning som handläggs enligt ärendelagen är upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i ut- landet (se lagen [1946:918]om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet). Detsamma gäller för sjöförklaringar (se 18 kap. sjölagen [1994:1009]). Avseende sjöförklaringar hänvisas till kapitel 20.

Det finns alltså ett flertal situationer där rätten ska hålla en fri- stående bevisupptagning. Det saknas skäl att närmare redogöra för dessa fall.

21.3Överväganden

21.3.1Bevisupptagning vid domstol

Utredningens bedömning: Ärenden om bevisupptagning bör även i fortsättningen handläggas av allmän domstol.

En fristående bevisupptagning handläggs vid tingsrätt i vissa fall enligt rättegångsbalken och i vissa fall enligt ärendelagen. Oavsett vilken processordning som tillämpas i det enskilda fallet handlar dock en bevisupptagning aldrig om att lösa en tvist mellan två mot-

394

Ärenden med anknytning till brottsbalken

SOU 2007:65

Frihetsberövande, reseförbud och anmälningsskyldighet

En person får under vissa förutsättningar på grund av brott eller misstanke om brott frihetsberövas genom häktning. Bestämmelser härom finns i 24 kapitlet rättegångsbalken. Beslut om häktning fattas av rätten.

I regeringsformen (RF) finns en bestämmelse om att den enskilde alltid har rätt till domstolsprövning av ett frihetsberövande (2 kap. 9 § RF). Det gäller både straffprocessuella och administrativa fri- hetsberövanden. Har prövningen inte uppdragits åt domstol eller sär- skilt sammansatt nämnd är allmän domstol behörig att pröva frågan. Exempel på en sådan situation kan vara ett längre frihetsberövande i samband med en verkställighetsåtgärd. Denna typ av ärende före- kommer sällan. Om ett ärende av denna typ skulle aktualiseras vid domstol gäller dock ärendelagen vid rättens handläggning och inte rättegångsbalken.

En person som är skäligen misstänkt för brott får under vissa förutsättningar åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet. Be- stämmelser härom finns i 25 kapitlet rättegångsbalken. Beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet fattas av åklagaren eller rätten. Om förbudet har meddelats av åklagaren har den misstänkte alltid rätt att få saken prövad av rätten.

Det finns även bestämmelser om tvångsmedel i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Kvarstad

Om en person är skäligen misstänkt för brott får under vissa för- utsättningar förordnas om kvarstad på hans eller hennes egendom. Kvarstad får förordnas på så mycket av egendomen som täcker en framtida fordran på t.ex. de böter som han eller hon kan antas komma att ådömas på grund av brottet. Bestämmelser om kvarstad finns i 26 kapitlet rättegångsbalken. Beslut om kvarstad meddelas av rätten.

Beslag och hemlig teleavlyssning m.m.

I 27 kapitlet rättegångsbalken finns bestämmelser om beslag. Före- mål får tas i beslag bl.a. om det skäligen kan antas att föremålet har betydelse för utredning om brott. Beslut om beslag fattas av åkla-

398

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till brottsbalken

gare eller polisiär förundersökningsledare. Den enskilde har emel- lertid alltid rätt att få saken prövad av rätten.

I 27 kapitlet rättegångsbalken finns även bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får ske endast om någon är skäligen miss- tänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Härutöver krävs att det rör sig om brott av viss svårhet. Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren.

Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kapitlet rättegångs- balken. Husrannsakan får ske bl.a. om det förekommer anledning anta att brott förövats och att påföljden för brottet kan komma att bestämmas till fängelse. Förordnande om husrannsakan meddelas av rätten, åklagare eller polisiär förundersökningsledare.

Bestämmelser om hemlig kameraövervakning finns i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning. Lagen är tidsbegränsad till den 1 januari 2008. Även frågor om hemlig kameraövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. Förutsättningarna för till- stånd till hemlig kameraövervakning motsvarar i huvudsak vad som gäller för tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver- vakning.

I lagen (1988:1473) om undersökning beträffande vissa smitt- samma sjukdomar i brottmål finns bestämmelser om att rätten eller åklagaren får besluta att en person ska undersökas med avseende på vissa infektionssjukdomar.

Internationell rättslig hjälp i brottmål

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om rättslig hjälp som svenska myndigheter kan bistå med på ansökan av en annan stat. Det finns även bestämmelser om rättslig hjälp som svenska myndigheter kan söka utomlands. Några av de åtgärder som omfattas av lagen är tvångsmedel. Det är bl.a. beslag, hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning. Utgångspunkten för regleringen är att alla åt- gärder som är möjliga att vidta i en svensk förundersökning också ska vara tillgängliga för en annan stat efter en ansökan om rättslig hjälp. Den rättsliga hjälpen kan lämnas under de förutsättningar som gäller för motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning. Om dessa villkor inte är uppfyllda, ska ansökan avslås. Härutöver gäller

399

Ärenden med anknytning till brottsbalken

SOU 2007:65

särskilda bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp i brott- mål. Det innebär bl.a. att det för användandet av hemliga tvångsme- del ställs upp ett krav på dubbel straffbarhet. Vidare kan en ansökan vägras på ett flertal i lagen angivna grunder.

En ansökan om rättslig hjälp som avser tvångsmedel handläggs av åklagare. Rättens tillstånd krävs dock i flertalet fall för att åtgär- den ska få verkställas. Frågor om rättslig hjälp handläggs vid dom- stol som mål enligt rättegångsbalken.

22.2Omvandling av fängelse på livstid

Den 1 november 2006 trädde lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid i kraft.1 Lagen innebar att ett nytt system för omvandling av fängelse på livstid infördes. Enligt lagen innebär ett beslut att omvandla fängelse på livstid att straffet bestäms till fängel- se på viss tid. Systemet med omvandling har inte påverkat regering- ens möjlighet att genom nåd efterge eller mildra brottspåföljd (se 11 kap. 13 § RF).

En ansökan om omvandling av fängelse på livstid görs hos Örebro tingsrätt. Den får göras av den dömde när han eller hon har avtjänat minst tio år av livstidsstraffet. Om ansökan avslås, får en ny ansökan göras tidigast ett år efter det att beslutet vann laga kraft. Prövning- en är utformad som ett tvåpartsförfarande och åklagaren är den dömdes motpart. Den dömde har rätt till offentligt biträde. Vid prövning ska domstolen särskilt beakta den tid som den dömde har avtjänat och vad som av domen framgår om de omständigheter som legat till grund för straffmätningen. Domstolen ska även särskilt beakta om det finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet av allvarligt slag, om den dömde har åsidosatt vad som gäller för verkställigheten och om den dömde har medverkat till att främja sin anpassning i samhället. Domstolens handläggning regleras enligt sär- skilda bestämmelser i den nya lagen och i övrigt enligt rättegångs- balken.

1 Prop. 2005/06:35 Lag om omvandling av fängelse på livstid

400

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till brottsbalken

22.3Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder

Sedan den 1 januari 2004 gäller i Sverige lagen (2003:1156) om över- lämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Lagen grundar sig på EU:s ministerråds rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlems- staterna, som avser överlämnande av personer till andra medlems- stater i EU för lagföring eller verkställighet av en påföljd.2

En europeisk arresteringsorder är ett rättsligt avgörande utfärdat av en rättslig myndighet i en medlemsstat i Europeiska unionen som innebär en begäran om att en rättslig myndighet i en annan sådan stat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Det är den utfärdande statens lagstiftning som är avgörande för om brottet är så allvarligt att det kan ligga till grund för ett överlämnande. Som huvudregel gäller ett krav på att det brott som ligger till grund för arresterings- ordern ska vara straffbart också i den verkställande staten (dubbel straffbarhet), men detta har frångåtts i fråga om 32 brottstyper som anges i en bilaga till rambeslutet. Rambeslutet och den svenska lag- stiftningen anger ett antal situationer i vilka verkställighet får eller ska vägras. Om någon sådan vägransgrund inte är aktuell, ska över- lämnande i princip ske.

Ett ärende om överlämnande från Sverige kan inledas på två sätt. Antingen skickas en arresteringsorder direkt till Sverige eller anträffas en internationellt efterlyst person i Sverige. I dessa fall är det svenska åklagare och domstolar som verkställer en arresteringsorder utfärdad av en annan medlemsstat. En åklagare har ansvar för utredningen och fattar beslut om initiala tvångsmedel, t.ex. anhållande. Beslut om vissa tvångsmedel, t.ex. häktning, och om överlämnande fattas av domstol. Behörig domstol är i regel rätten i den ort där den eftersökte grips eller uppehåller sig. Rätten ska för prövning av frågan om överläm- nande i normalfallet hålla en förhandling. Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning och överklagande av domstols beslut i brottmål. Särskilda handläggningsregler finns i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

2 Prop. 2003/04:7 Lag om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

401

Ärenden med anknytning till brottsbalken

SOU 2007:65

22.4Förordnande av offentlig försvarare och målsägandebiträde m.m.

I vissa fall ska rätten förordna offentlig försvarare för den som är misstänkt för brott (21 kap. 4 § RB). Rätten ska dessutom i vissa fall förordna målsägandebiträde för den som är målsägande (7 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde).

Föreslagna reformer m.m.

Utredningen om målsägandebiträde har i betänkandet Målsägande- biträdet – ett aktivt stöd i rättsprocessen (SOU 2007:6) nyligen bl.a. föreslagit att åklagaren ska ges behörighet att förordna målsägande- biträde under förundersökningen. Förslagen i betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. Med hänsyn härtill avstår utredningen från att närmare behandla frågan om förordnande av målsägandebiträde. Eftersom den frågan har ett sådant samband med frågan om förordnande av offentlig försvarare väljer utredningen att inte heller närmare överväga huruvida offentlig försvarare skulle kunna förordnas av annan än domstol.

Ersättning till offentlig försvarare och målsägandebiträde

En offentlig försvarare och ett målsägandebiträde har rätt till ersätt- ning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som upp- draget har krävt (21 kap. 10 § RB och 5 § lagen [1988:609] om måls- ägandebiträde). Beslut om ersättning fattas av domstol vanligtvis i samband med att rätten avgör brottmålet. Vid bestämmande av er- sättning tillämpas ofta den taxa som fastställs av Domstolsverket utifrån den timkostnadsnorm som regeringen årligen fastställer.

Utredningen har i tidigare avsnitt föreslagit att behörigheten att besluta ersättning till särskild företrädare för barn i vissa fall ska flyttas från domstol till Domstolsverket (se avsnitt 11.2.6.5). I linje med detta förslag torde det finnas anledning att överväga en motsva- rande ordning för beslut om ersättning till offentlig försvarare och målsägandebiträde i de fall åtal inte väcks eller åklagaren utfärdar ett strafföreläggande. En ändring av detta slag kräver emellertid ytter- ligare överväganden med avseende på bl.a. brottmålsprocessen och ryms inte inom ramen för denna utredning.

402

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till brottsbalken

22.5Överväganden

22.5.1Prövning av tvångsmedel

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen pröva frågor om straffprocessuella tvångsmedel.

Den enskildes skydd enligt regeringsformen och Europakonventionen

I regeringsformen finns bestämmelser om den enskildes fri- och rättigheter. En sådan rättighet är skyddet för den personliga integri- teten. Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hem- lig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande (2 kap. 6 § RF). En annan sådan rättighet är skyddet mot frihetsberövande (2 kap. 8 § RF). Varje medborgare är dessutom tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom Sverige och att lämna landet. De nämnda rättigheterna är dock inte absoluta utan får begränsas genom lag (2 kap. 12 § RF). Begränsning får ske om syftet är att till- godose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Har annan myndighet än domstol berövat någon medborgare friheten har denne rätt att få saken prövad av domstol (2 kap. 9 § RF). Det gäller både straffprocessuella frihetsberövanden och administrativa sådana. I Europakonventionen finns motsvarande bestämmelser om skydd för den enskildes personliga integritet, mot frihetsberövande och rätt till domstolsprövning (artikel 5 och 8). Straffprocessuella tvångsmedel är exempel på lagreglerade undantag från det skydd mot intrång som medborgarna ges i regeringsformen och Europakonven- tionen.

Utredningens bedömning

Ett tvångsmedel innebär alltid en inskränkning av den enskildes fri- och rättigheter. Det ställs därför höga krav på rättssäkerhet i dessa fall. I fråga om frihetsberövande kommer detta också särskilt till uttryck i regeringsformen genom att det alltid ska finnas möjlighet till domstolsprövning. Frågor om frihetsberövanden behandlas även i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Ett

403

Ärenden med anknytning till brottsbalken

SOU 2007:65

exempel är Europakonventionen, vars artikel 5 stadgar att den som är berövad friheten har rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet.

Bland de straffprocessuella tvångsmedlen intar hemliga tvångs- medel en särställning på så sätt att tvångsmedlens hemliga karaktär medför att de som utsätts för dem inte kan ifrågasätta tillämpningen av tvångsmedelsanvändningen. Det är därför mycket viktigt med ett beslutsförfarande som, så långt möjligt, garanterar en korrekt till- ståndsgivning och kontroll av verksamheten. Det finns i dag en, såvitt kan bedömas, väl fungerande ordning hos domstolarna för att hand- lägga ärenden om hemliga tvångsmedel. Vidare finns ett etablerat system med offentliga ombud, vilket utgör ett rättssäkerhetsstärkan- de inslag i handläggningen. Det finns även betydande kompetens och erfarenhet i domstolarna av att beakta integritetsaspekter.

Enligt regeringsformen och Europakonventionen har den enskilde som är berövad friheten alltid rätt att få saken prövad av domstol. Det är således inte möjlighet att flytta prövningen av frihetsberö- vanden från domstol till förvaltningsmyndighet. Syftet med nyss nämnda reglering är att garantera de särskilt höga krav på rättssäker- het som gör sig gällande vid inskränkningar av den enskildes fri- och rättigheter. Samma aspekter gör sig gällande vid prövningen av andra tvångsmedel. Härtill kommer att prövningen av tvångsmedel innefattar åtgärder som vidtas inom ramen för det straffprocessuella systemet och som utgör förberedande åtgärder till mål som senare kan komma att handläggas av domstol i ordinarie ordning.

Allmän domstol bör helt klart även i fortsättningen pröva frågor om straffprocessuella tvångsmedel.

22.5.2Omvandling av fängelse på livstid

Utredningens bedömning: Örebro tingsrätt bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om omvandling av fängelse på livstid.

Systemet med omvandling av fängelse på livstid har nyligen införts. Det innebär att personer som blivit dömda till fängelse på livstid genom en prövning vid domstol (Örebro tingsrätt) efter ansökan kan få sitt straff tidsbestämt. Prövningen är som ovan framgått ut- formad som ett tvåpartsförfarande där åklagaren är den dömdes mot- part. Tidigare var den dömde hänvisad till att ansöka om nåd hos

404

SOU 2007:65

Ärenden med anknytning till brottsbalken

regeringen för att få sitt straff tidsbestämt. Det nya systemet in- fördes för att förbättra förutsebarheten för såväl de livstidsdömda som kriminalvården samt för att stärka de livstidsdömdas rättssäker- het.

I samband med systemets införande diskuterades frågan vilken myndighet som skulle pröva ansökan. Valet motiverades med att det ansågs lämpligast att omvandlingsprövningen ankom på allmän domstol eftersom den rent faktiskt innebär en ändring av en laga- kraftvunnen brottmålsdom. Dessutom ansågs domstol ha bäst förut- sättningar att hantera ett offentligt tvåpartsförfarande med över- klagbara beslut. Utredningen delar den bedömningen och anser att det i nuläget saknas anledning att göra andra överväganden än de som gjordes i samband med att systemet infördes.

22.5.3Överlämnande enlig en europeisk arresteringsorder

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen handlägga ärenden om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder.

Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder grundar sig på EU:s ministerråds rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlems- staterna. Rambeslutet uppställer inte något krav på vilken myndighet som prövar frågor om överlämnande, annat än att det ska vara fråga om en ”rättslig myndighet”. Med ”rättslig myndighet” avses enligt en vedertagen uppfattning i första hand åklagare eller domstol.

Beslut om överlämnande är ingripande och den som begärs över- lämnad ska som regel frihetsberövas. Hanteringen av en europeisk arresteringsorder förutsätter således högt ställda krav på en rättssäker prövning. I samband med att lagen infördes ansågs ett tvåpartsför- farande med domstolsprövning, där ett utredande organ ställs mot den eftersökte, uppfylla det kravet. Utredningen ansluter sig till den bedömningen och anser att den eftersöktes krav på en rättssäker prövning bäst garanteras genom att den nuvarande ordningen be- hålls.

Det framstår alltså som helt klart att allmän domstol även i fort- sättningen bör vara den myndighet som prövar om överlämnande

405

23Ärenden med anknytning till civilprocessen

Under detta avsnitt redovisar utredningen de RB-ärenden som har anknytningen till civilprocessen.

23.1Säkerhetsåtgärder

Ett viktigt syfte med civilprocessen är att den, när talan förs om fullgörelse, kan leda fram till ett avgörande som kan användas för en tvångsvis verkställighet av svarandens prestationsskyldighet. För käranden är erhållandet av en exekutionstitel ibland den största driv- kraften att inleda en rättegång. Möjligheten att vidta exekutions- rättsliga åtgärder mot en trilskande motpart blir inte mycket värd om motparten får tillfälle att undanskaffa egendom eller på annat sätt försätta sig i ett sådant läge att det blir omöjligt att ens tvångs- vis genomdriva fullgörelseskyldigheten. För att förhindra att en part handlar på ett sådant sätt inför eller under en rättegång med- ger rättegångsbalken den berättigade parten att utverka vissa säker- hetsåtgärder. Behovet att vidta säkerhetsåtgärder kan naturligtvis finnas också vid andra typer av anspråk än sådana som gäller fordringar. Bestämmelser om civilprocessuella säkerhetsåtgärder finns i 15 kapitlet rättegångsbalken. Kvarstad och förbud vid vite att utöva viss verksamhet eller företa viss handling är exempel på civil- processuella säkerhetsåtgärder.

Beslut om säkerhetsåtgärd fattas av den domstol där rättegång pågår om den sak som åtgärden har samband med. Om det inte på- går en rättegång gäller i fråga om behörig domstol rättegångs- balkens forumregler för tvistemål. Frågor om säkerhetsåtgärder får endast tas upp efter yrkande. Ett yrkande får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig. Är det fara i dröjsmål får dock rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills annat för-

407

Ärenden med anknytning till civilprocessen

SOU 2007:65

ordnas. Åtgärden får i de flesta fall endast beviljas om sökanden ställer säkerhet för skada som kan tillfogas motparten. Om en åt- gärd har beviljats och talan inte har väckts i saken, ska sökanden väcka sådan talan vid domstol inom en månad från beslutet. I annat fall ska åtgärden omedelbart återgå.

23.2Överväganden

23.2.1Kvarstad och annan säkerhetsåtgärd

Utredningens bedömning: Allmän domstol bör även i fortsätt- ningen pröva frågor om civilprocessuella säkerhetsåtgärder.

Bakgrunden till ett yrkande om kvarstad eller annan säkerhets- åtgärd är alltid att det finns en tvist mellan parterna. Den bakom- liggande tvisten kan handla om en fordran eller bättre rätt till viss egendom. Vid prövningen ska rätten ta ställning till om det finns sannolika skäl för att sökanden har en fordran, bättre rätt till viss egendom eller något annat anspråk gentemot motparten och det skäligen kan befaras att denne saboterar sökandens rätt. Rättens prövning av yrkandet handlar således om rättskipning. Det är dessutom inte ovanligt att det vid prövningen ingår att värdera bevisning. Prövningen av yrkande om säkerhetsåtgärd är därmed till sin karaktär sådan att den bör vara förbehållen domstol.

Beslut om en säkerhetsåtgärd är dessutom en mycket ingripande åtgärd. Den innebär att den enskilde förlorar rådigheten över sin egendom, eller egendom som denne har i sin besittning innan tvisten slutligt är avgjord. Härtill kommer att det i vissa fall är möjligt att besluta om säkerhetsåtgärd utan att den enskilde fått tillfälle att yttra sig. Även av rättssäkerhetsskäl bör prövningen av yrkande om säkerhetsåtgärd därför ankomma på domstol. Vidare innefattar prövningen åtgärder som vidtas inom ramen för en redan pågående civilprocess eller som i vissa fall utgör förberedande åtgärder till mål som senare kan komma att handläggas av domstol i ordinarie ordning.

Utredningens bedömning är alltså att allmän domstol även i fort- sättningen bör pröva frågor om civilprocessuella säkerhetsåtgärder (jfr avsnitt 17.3.1 och 18.3.1).

408

Förfaranderegler, m.m.

SOU 2007:65

Som framgått tidigare har förvaltningsmyndigheter en relativt långt gående serviceskyldighet (se avsnitt 3.4.3). I serviceskyldig- heten anses ligga bl.a. att myndigheten måste ge part tillfälle att komplettera en bristfällig ansökan (jfr 10 § ÄL). Om parten inte inkommer med skriftlig komplettering eller på annat sätt avhjälper bristen är det i praxis vanligt att myndigheten avslår ansökan. För det fall bristen är sådan att en prövning i sak omöjliggörs kan dock myndigheten avvisa ansökan. Det som föreskrivs i 5 § förvaltnings- processlagen (1971:291) har nämligen ansetts kunna tillämpas även hos förvaltningsmyndighet.1 Det framstår således inte som helt nöd- vändigt att införa särskilda bestämmelser om att de ska vara möjligt att avvisa en bristfällig ansökan. För tydlighetens skull bör ändå i vart fall för vissa ärenden en sådan bestämmelse införas. I denna del hänvisar utredningen till specialmotiveringen under kapitel 26.

Vad avser frågan om avvisning av ansökan för det fall före- skriven ansökningsavgift inte har erlagts bör föreskrifter lämpligen meddelas i de förordningar som reglerar frågor om ansöknings- avgift (se nedan avsnitt 24.1.3).

24.1.2Regler för överklagande

Utredningens förslag: De tider för överklagande som gäller i dag, dvs. tre veckor från dagen för beslutet, ska behållas.

Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till likvidator ska kunna överklagas endast om hovrätten tillåter det.

I den mån det inte är särskilt reglerat bör det införas sär- skilda bestämmelser om krav på prövningstillstånd vid överklag- ande till kammarrätt.

Utredningens bedömning: Lagen (1996:242) om domstols- ärenden kan tillämpas vid handläggningen i allmän domstol av överklagade beslut.

Särskilda bestämmelser om prövningstillstånd i hovrätt be- höver inte införas.

1 Se bl.a. Hellners – Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, 73 f.

410

SOU 2007:65

Förfaranderegler, m.m.

Tiden för överklagande

I 23 § förvaltningslagen föreskrivs att ett beslut får överklagas inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I ärende- lagen är däremot huvudregeln att slutliga beslut får överklagas inom tre veckor från dagen för beslutet (38 § ÄL). Systemet enligt förvaltningslagen kan sägas bättre garantera att den enskilde inte försitter möjligheten att överklaga. Å andra sidan innebär det en betydande rättsosäkerhet för övriga intressenter som har ett berättigat intresse av att beslutet blir slutgiltigt vid en bestämd tidpunkt. Systemet är också dyrare för samhället i och med att delgivning måste ske.

Enligt den nuvarande ordningen kan tingsrättens slutliga avgör- anden i ärenden överklagas inom tre veckor från dagen för av- görandet. En motsvarande ordning infördes när t.ex. vissa ärenden om likvidation flyttades från domstol till Patent- och registrerings- verket (jfr prop. 1993/94:43 s. 19 f.). Enligt utredningens mening bör denna ordning vidmakthållas. Utredningen föreslår därför att det för de ärenden som utredningen anser bör flyttas från allmän domstol till förvaltningsmyndighet föreskrivs att överklagande av förvaltningsmyndighets beslut ska ske inom tre veckor från dagen för beslutet.

Förfarandet vid tingsrätten

Med några få undantag har utredningen föreslagit att förvaltnings- myndigheternas beslut i de ärenden som föreslås flyttas dit, ska överklagas till tingsrätt. Utredningen gör bedömningen att ärende- lagen kan tillämpas vid tingsrättens handläggning av överklagade beslut. Några särskilda förfaranderegler som kompletterar ärende- lagens bestämmelser bedöms inte erforderliga.

Prövningstillstånd

Enlig den nuvarande ordningen finns det för många av de ärenden som utredningen föreslår ska flyttas från domstol till förvaltnings- myndighet inte något krav på prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva ett överklagande. En av grundtankarna i det reformarbete som bedrivits under senare år har varit att tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska ligga i första instans. Mot denna

411

Förfaranderegler, m.m.

SOU 2007:65

bakgrund anser utredningen att de ärenden som föreslås få över- klagas till allmän domstol bör omfattas av systemet med prövnings- tillstånd i hovrätt. Motsvarande bör gälla för de ärenden som före- slås få överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Som utredningen redogjort för tidigare beslutade riksdagen år 2005 att införa ett generellt krav på prövningstillstånd i hovrätt för ärenden som handläggs enligt ärendelagen (se avsnitt 3.2.5). Regeringen har nyligen beslutat att reformen ska träda i kraft den 1 november 2008 (se förordningen [2007:636] om ikraftträd- ande av lagen [2005:683] om ändring i rättegångsbalken och viss följdlagstiftning). Med hänsyn härtill saknas anledning att införa särskilda bestämmelser om prövningstillstånd i hovrätt.

För de ärenden som utredningen föreslagit ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol gäller som huvudregel att krav på pröv- ningstillstånd måste vara särskilt föreskrivet (34 a § förvaltnings- processlagen [1971:291]). Regleringen får betydelse för utred- ningens förslag såvitt avser ärenden om förordnande av förvaltare att företräda aktier eller andelar och ärenden om förordnande av sakkunnig enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik (se avsnitt 7.5.4.4 och 16.4.1). I de lagar som reglerar de förstnämnda frågorna finns det redan särskilda bestämmelser om krav på pröv- ningstillstånd vid överklagande av länsrätts beslut till kammarrätt (se t.ex. 17 kap. 1 § lagen [2004:297] om bank- och finansierings- rörelse). I lagen om internationell järnvägstrafik finns det emeller- tid inte någon sådan bestämmelse. Det bör alltså i lagen om inter- nationell järnvägstrafik införas en särskild bestämmelse om krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

Fullföljdsförbud i vissa fall

Utredningen har föreslagit att Bolagsverket ska ges ensam behörig- het att pröva ärenden om ersättning av allmänna medel till likvi- dator och att verkets beslut i dessa ärenden ska kunna överklagas till allmän domstol (se avsnitt 7.1.5.4). Med anledning härav finns anledning att överväga om det bör införas fullföljdsförbud av hov- rättens beslut i en överklagad ersättningsfråga.

Bestämmelser om fullföljdsförbud av överrätts beslut om ersätt- ning av allmänna medel gäller i ett flertal fall. Det gäller t.ex. beslut om ersättning till offentlig försvarare (54 kap. 3 § sista stycket rättegångsbalken), till offentlig biträde (7 § lagen [1996:1620] om

412

SOU 2007:65

Förfaranderegler, m.m.

offentligt biträde) och till målsägandebiträde (5 § lagen [1988:609] om målsägandebiträde jämfört med 43 § rättshjälpslagen [1996:1619]). Enligt utredningens mening bör motsvarande fullföljdsförbud in- föras i fråga om ersättning av allmänna medel till likvidator. Utred- ningen föreslår därför att hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till likvidator ska kunna överklagas endast om hovrätten tillåter det.

24.1.3Avgifter

Utredningens förslag: Regeringen bemyndigas att i vissa fall meddela föreskrifter om ansökningsavgifter. Avgifter ska utgå i samma omfattning som i dag. Regleringen ska dock flyttas från förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstol- arna till andra lämpliga förordningar.

Förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna är tillämplig på ansöknings-, kungörande- och expeditionsavgifter vid allmän domstol. Ansökningsavgift ska betalas till staten innan vissa ärenden tas upp till prövning. Flertalet av de ärenden som ut- redningen föreslår ska flyttas från domstol till förvaltningsmyndig- het omfattas av sådana avgifter. Det utgår däremot inte några kun- görande- eller expeditionsavgifter.

Motsvarande ordning bör enligt utredningens mening behållas även när handläggningen av ärenden flyttas från domstol till för- valtningsmyndighet. Det bör även i fortsättningen ankomma på regeringen att bestämma ansökningsavgifternas storlek.

Fråga uppkommer då om rätten att ta ut ansökningsavgift måste kunna härledas ur lag eller om denna rätt kan anses falla inom ramen för regeringens restkompetens. Enligt 8 kap. 3 § RF ska föreskrif- ter om tvångsavgifter meddelas genom lag. Riksdagen kan dock enligt 8 kap. 9 § andra stycket RF bemyndiga regeringen eller kommun att meddela föreskrifter om sådana avgifter. Avgifter som är att anse som frivilliga får regeringen besluta om utan bemyn- digande, vilket följer av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 13 § RF. Gränsdragningen mellan tvångsavgift och frivillig avgift är emellertid inte helt tydlig. I förarbetena till regeringsformen anges att avgörande vikt bör fästas vid om den enskilde befinner sig i en sådan situation att han rättsligt eller faktiskt kan anses tvingad att

413

Förfaranderegler, m.m.

SOU 2007:65

erlägga avgiften.2 Frågan om rätten att ta ut ansökningsavgift måste kunna härledas ur lag bör således avgöras för varje enskilt ärende.

De ärenden som utredningen föreslår ska flyttas till olika förvaltningsmyndigheter är av vitt skilda slag. Att för varje enskilt ärende närmare överväga om befogenheten att meddela föreskrifter om ansökningsavgift bör ges i lag ryms inte inom tiden för utred- ningens uppdrag. Generellt kan dock utredningen konstatera att många ärenden är av sådant slag att den enskilde måste aktualisera ärendet vid en myndighet för att få till stånd en åtgärd med en viss rättsverkan. Som exempel kan nämnas registreringsärenden enligt äktenskapsbalken och ärenden om dödande av handling. Det talar för att regeringens befogenhet att meddela föreskrifter om ansök- ningsavgifter i vart fall delvis bör ges i lag eller efter bemyndigande. Frågan bör dock övervägas närmare för varje enskilt ärende. Det kan nämnas att det i dag för vissa ärenden redan finns bemyndiganden för regeringen (se t.ex. 27 kap. 9 § aktiebolagslagen [2005:551]).

I anslutning till genomförandet av utredningens förslag bör ifrågavarande bestämmelser om ansökningsavgifter flyttas från för- ordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna till andra lämpliga förordningar. Vilka förordningar som bör komma i fråga får övervägas i annan ordning.

2 För en utförligare redogörelse för gränsdragningen mellan tvångsavgift och frivillig avgift hänvisas till förarbetena till regeringsformen, prop. 1973:90 s. 218–220, och Håkan Strömbergs Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform. Jfr även prop. 2000/01:88 Inskrivning enligt lagen (1984:649) om företagshypotek och sjöfartsregisterärenden s. 54 f., som behandlar frågan om expeditionsavgifter.

414

25 Genomförandefrågor

25.1Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens bedömning: De föreslagna författningsändring- arna bör kunna träda i kraft den 1 januari 2009 med undantag för den föreslagna nya mortifikationslagen som bör kunna träda i kraft redan den 1 juni 2008.

Utredningens förslag: Äldre bestämmelser ska gälla för ären- den som kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet.

Med hänsyn till den tid som kan beräknas gå åt för remissförfar- ande, beredning inom Regeringskansliet och riksdagsbehandling, bör de författningsändringar som utredningen föreslår kunna träda i kraft den 1 januari 2009.

När det gäller den föreslagna nya mortifikationslagen finns det dock anledning att påskynda lagstiftningsarbetet något. Förslaget om en ny mortifikationslag innebär bl.a. att handläggningen av ären- den om dödande av pantbrev och vilandebevis i fastighet eller tomt- rätt flyttas från tingsrätt till Lantmäteriverket. Detsamma gäller i fråga om dödande av inteckning i fastighet eller tomträtt. Som tidi- gare framgått finns det långt framskridna planer på att reformera de fastighetsrättsliga inskrivningsmyndigheternas organisation (se avsnitt 6.4.1.2). Tanken är att huvudmannaskapet för inskrivnings- verksamheten ska föras över från Domstolsverket till Lantmäteri- verket den 1 juni 2008.1 Ur flera aspekter vore det till fördel om den nya mortifikationslagen kunde träda i kraft samtidigt som den reformen. Härigenom skulle överföringen av inskrivningsverk- samheten och ärendehanteringen från domstolarna till Lantmäteri- verket kunna samordnas. I sådant fall skulle Lantmäteriverkets

1 Se prop. 2006/07:100 2007 års ekonomiska vårproposition.

415

Genomförandefrågor

SOU 2007:65

nya organisation redan från början kunna dimensioneras vad avser t.ex. personalresurser och lokalbehov. En annan fördel är att den nya verksamhetens administrativa datastöd skulle kunna tas fram i ett sammanhang. Med hänsyn härtill och då det inte torde vara helt omöjligt att påskynda lagstiftningsarbetet något bör den nya mortifikationslagen kunna träda i kraft den 1 juni 2008. Det kan nämnas att tingsrätterna årligen handlägger cirka 6 000 ärende om dödande av handling. En större andel av dessa ärenden rör nu aktu- ella handlingar.

Utredningen anser att tingsrätterna bör få avsluta handlägg- ningen av de ärenden som anhängiggjorts där före ikraftträdandet. Såvitt utredningen kan överblicka behövs därutöver i huvudsak inte några övergångsbestämmelser.

25.2Ekonomiska konsekvenser

Enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) ska, om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, ska även dessa redo- visas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting, ska kommittén föreslå en finan- siering.

25.2.1Staten

Utredningens bedömning: Bortsett från vissa övergångskost- nader innebär utredningens förslag inte några ökade kostnader för staten. Övergångskostnaderna bör kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag.

Tingsrätterna

Av Sveriges Domstolars årsredovisning för år 2006 framgår att det år 2006 kom in 57 256 ärenden till landets tingsrätter. För år 2005 och 2004 var motsvarande antal ärenden 56 579 respektive 56 232. Med utgångspunkt i antalet inkomna ärenden under år 2006 innebär

416

SOU 2007:65

Genomförandefrågor

utredningens förslag att handläggningen av cirka 43 500 ärenden flyttas från tingsrätterna till olika förvaltningsmyndigheter (se tabell nedan).

Enligt uppgift från Domstolsverket uppgår det totala antalet årsarbetskrafter för hantering av ärenden vid landets tingsrätter till cirka 124. Årsarbetskrafterna är fördelade på följande personal- kategorier: 16 domare, 52 jurister och 56 domstolssekreterare. År 2006 uppgick den beräknade kostnaden för handläggning av ett domstolsärende till 2 358 kr.

Tabell	Av tabellen framgår vilka ärenden som utredningen föreslår ska
	flyttas från tingsrätt till förvaltningsmyndighet. Det framgår även
	hur många sådana ärenden som kom in till tingsrätterna under
	åren 2004–2006

Typ av ärende		2004	2005	2006

Förordnande av bodelningsförrättare		1 014	972	989
Entledigande av bodelningsförrättare		166	190	163
Registrering enligt ÄktB		14 833	15 934	15 644
Beviljande av ersättningsgaranti		270	249	207
Utbetalning av ersättningsgaranti		148	102	101
God man		11 509	12 494	12 743
Arvskungörelse		169	192	171
Förordnande av boutredningsman		1 564	1 658	1 670
Entledigande av boutredningsman		1 217	1 152	1 318
Föreläggande enligt 19 kap. 14 a § ÄB		17	40	7
Skiftesman		249	227	202
Dödande av förkommen handling		2 402	2 198	1 974
Dödande av inteckning		5 980	5 927	6 187
Dödande av inteckning i fartyg		7	9	12
Dödande av inteckning i luftfartyg		8	6	16
Förordnande av särskild företrädare		1 059	1 250	1 541
Entledigande av särskild företrädare		250	351	473
Övriga domstolsärenden2		300	300	300
Totalt		41 162	43 251	43 718

Källa: Domstolsverket

2 Domstolsverkets nuvarande statistiksystem innehåller inte några specifika uppgifter om vissa ärenden som tingsrätterna handlägger. De ärenden som det saknas sådana uppgifter om benämns därför övriga domstolsärenden. I den nu aktuella kategorin ingår t.ex. de associa- tionsrättsliga ärenden som utredningen föreslår ska flyttas. Den i tabellen angivna siffran över antalet inkomna övriga domstolsärenden är skönsmässigt uppskattad av utredningen.

417

Genomförandefrågor

SOU 2007:65

Utredningens förslag innebär att handläggningen av ett stort antal ärenden flyttas från tingsrätterna. De resurser som frigörs medför att förslagen kommer att kunna finansieras inom befintliga budget- ramar. Till följd av de föreslagna reformernas rationaliserings- effekter kommer därutöver frigöras resurser som kan tillföras den dömande verksamheten.

Bolagsverket

Utredningens föreslår att Bolagsverket ska ta över handläggningen av bl.a. vissa ärenden som rör likvidation och dödande av handling. Bolagsverkets verksamhet är avgiftsfinansierad. De ökade kost- naderna beräknas kunna täckas inom ramen för det nuvarande avgiftssystemet. Bolagsverket bedömer dock att de tillkommande uppgifterna kommer att kräva viss utveckling av myndighetens datasystem till en kostnad av cirka 800 000 kr. Den relativt låga omställningskostnaden bör kunna finansieras inom rättsväsendets befintliga budgetramar.

Lantmäteriverket

Utredningen föreslår i en ny mortifikationslag att handläggningen av ärenden om dödande av handling och inteckning flyttas till olika förvaltningsmyndigheter. Av dessa ärenden rör det största antalet dödande av pantbrev och inteckning i fast egendom. Enligt för- slaget ska ärendena flyttas till Lantmäteriverket. Lantmäteriverket har upplyst att det i annat sammanhang beräknats att det för att fullgöra uppgiften kommer att behövas 6–7 årsarbetskrafter. Med hänsyn till IM-utredningens förslag om att Lantmäteriverket ska lokalisera sin framtida inskrivningsverksamhet till de orter där de nu- varande inskrivningsmyndigheterna är belägna (se avsnitt 6.4.1.2), borde det vara möjligt att personal från tingsrätterna med erfarenhet av ifrågavarande ärendehantering kan anställas av Lantmäteriverket. Behovet av utbildning blir därmed begränsat. En kostnad som till- kommer är dock utveckling av datasystem. Om den föreslagna nya mortifikationslagen kan träda i kraft samtidigt som reformeringen av inskrivningsverksamheten genomförs, bör även denna kostnad kunna begränsas (se avsnitt 25.1). Härutöver uppkommer kost- nader för kungörelser.

418

SOU 2007:65

Genomförandefrågor

Utredningens bedömningen är att förslaget bör kunna finansieras genom att resurser överförs från Sveriges Domstolar till Lant- mäteriverket.

Skatteverket

Utredningens förslag innebär att Skatteverket är den förvaltnings- myndighet som sammantaget kommer att ta över handläggningen av det största antalet ärenden. Det rör sig om totalt cirka 20 500 ären- den årligen. Ärenden som avses är förordnande och entledigande av bodelningsförrättare, registreringsärenden enligt äktenskapsbalken samt ärenden om beviljande och utbetalning av ersättningsgaranti till bodelningsförrättare. Det är också ärenden om arvskungörelse samt ärenden om förordnande och entledigande av boutrednings- man. Även ärenden om förordande och entledigande av skiftesman omfattas av föreslagen överflyttning. Härtill kommer att utredningen föreslår att ansvaret för äktenskapsregistret flyttas till Skatteverket.

Äktenskapsregistret

Enligt uppgift från Statistiska centralbyrån (SCB) uppgår den nu- varande kostnaden för hanteringen av äktenskapsregistret till totalt cirka 3,8 miljoner kronor årligen. I beloppet ingår bl.a. kostnader för personal, administration, datastöd, lokalhyra och utbildning. SCB:s hantering av äktenskapsregistret finansieras genom statliga anslag och genom intäkter från olika uppdrag. Innevarande år (2007) uppgår det statliga anslaget till cirka 3,4 miljoner kronor. Det nu- varande anslaget motsvarar således inte fullt ut kostnaden för hanteringen av äktenskapsregistret.

Utredningens förslag innebär att Skatteverket kommer att över- ta äktenskapsregistrets arkiv. Det är ett omfattande material. Skatteverkets bedömning är att det utöver den nuvarande kost- naden på 3,8 miljoner kronor kommer att tillkomma kostnader för cirka 200 hyllmeter arkivmaterial.

Utredningens förslag kan alltså medföra en viss kostnadsökning. Det bör dock beaktas att förslagen om att ansvaret för äktenskaps- registret och handläggningen av registreringsärenden flyttas till Skatteverket möjliggör ett effektivare resursutnyttjande när det gäller t.ex. personal och lokaler. Enligt utredningens bedömning

419

Genomförandefrågor

SOU 2007:65

bör den föreslagna reformen – bortsett från vissa omställnings- kostnader – därför kunna finansieras genom att SCB:s anslag för hanteringen av äktenskapsregistret förs över till Skatteverket.

Skatteverket har efter besök hos SCB gjort den bedömningen att verket kan ta över SCB:s datasystem. Skatteverket anser dock att vissa åtgärder måste vidtas för att utveckla systemet, vilket kommer att medföra vissa merkostnader.

Sammantaget innebär utredningens förslag att det tillkommer vissa omställningskostnader för att utveckla datasystem samt kost- nader för arkiv. I nuläget är det dock svårt att närmare uppskatta hur stor kostnadsökningen blir. Utredningens bedömning är dock att den inte kan förväntas bli högre än att den kan finansieras inom befintliga budgetramar.

Förslaget om att ansvaret för äktenskapsregistret flyttas till Skatteverket innebär att det är fråga om övergång av verksamhet enligt 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd, eftersom det föreligger identitet mellan verksamheten före och efter övergången. Anställningsavtalen i deras lydelse vid övertagandetidpunkten förs då automatiskt över till Skatteverkets, om inte arbetstagaren mot- sätter sig övergången.

Registreringsärenden enligt äktenskapsbalken

Tingsrätterna handlägger årligen cirka 15 000 registreringsärenden enligt äktenskapsbalken. Det saknas anledning att anta att detta antal kommer att förändras i någon större omfattning.

Enligt Skatteverkets bedömning krävs det cirka 15 årsarbets- krafter för att hantera den angivna ärendemängden. Det innebär en kostnad om cirka 7 miljoner kronor inklusive sociala avgifter. Där- utöver tillkommer kostnader för bl.a. administration och utbild- ning om cirka 100 tkr. I fråga om lokalkostnad gör utredningen bedömningen att den kostnaden bör kunna rymmas inom ramen för äktenskapsregistrets anslag, då det torde vara möjligt att sam- lokalisera verksamheten med äktenskapsregistret.

Förslaget beräknas därmed innebära en total kostnad för Skatte- verket om cirka 7,1 miljoner kronor samt kostnader för kun- görelser. Kostnaderna bör finansieras genom att resurser förs över från Sveriges Domstolar till Skatteverket.

420

SOU 2007:65

Genomförandefrågor

Ärenden med anknytning till äktenskapsbalken och ärvdabalken

När det gäller de övriga ärenden som utredningen föreslår ska flyttas är Skatteverkets bedömning att utgångspunkten för kost- nadsberäkningen bör vara verkets styckkostnad för handläggningen av ärenden om registrering av bouppteckningar. År 2006 uppgick den till 885 kronor. Med utgångspunkt i antalet inkomna ärenden år 2006 (se tabell ovan) kommer därmed utredningens förslag att innebära en total kostnad för Skatteverket om cirka 4,3 miljoner kronor.

På motsvarande sätt som för äktenskapsregistret bör kostnaden finansieras genom att resurser förs över från Sveriges Domstolar till Skatteverket.

Övriga myndigheter

Utredningens övriga förslag innebär att handläggningen av ärenden flyttas till olika förvaltningsmyndigheter. De förslagen bör kunna finansieras genom att resurser förs över från Sveriges Domstolar till respektive förvaltningsmyndighet. Vissa förslag rör dock ett mycket begränsat antal ärenden. Utredningen syftar här på t.ex. ärenden om medgivande att använda fingerade personuppgifter och ärenden om förordnande av sakkunnig enligt lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. De föreslagna reformerna bör i dessa fall kunna finansieras inom ramen för respektive förvaltningsmyn- dighets befintliga anslag.

25.2.2Kommunerna

Utredningens bedömning: Utredningens förslag innebär att kommunerna kommer att få vissa merkostnader. Dessa kost- nader bör dock kunna finansieras inom ramen för nuvarande resurser.

Utredningens förslag om att handläggningen av ärenden om anord- nande, omprövning och upphörande av godmanskap ska tas över av överförmyndaren, innebär naturligtvis en ökad arbetsbörda. Det gör även förslaget om att överförmyndaren ska ta över handlägg- ningen av ärenden om förordnande och entledigande av förmyndare

421

Genomförandefrågor

SOU 2007:65

för underårig. Redan i dag medverkar dock överförmyndaren aktivt i flertalet av dessa ärenden. De merkostnader som kan uppkomma torde därför inte bli särskilt stora. Kommunerna bör enligt utred- ningens bedömning klara de nya uppgifterna inom ramen för nu- varande resurser.

25.3Andra konsekvenser

Utredningens bedömning: Utredningens förslag kommer inte att medföra några andra konsekvenser av det slag som anges i 15 § kommittéförordningen (1998:1474).

Utredningens förslag innebär att handläggningen av ett stort antal ärenden kommer att flyttas från landets tingsrätter till olika förvalt- ningsmyndigheter, vars verksamhet i många fall är koncentrerad till vissa orter i landet. Det kommer att medföra vissa begränsningar av enskildas möjlighet att personligen besöka myndigheterna. Utred- ningens erfarenhet är dock att enskildas kontakter med tingsrätten i de ärenden som föreslås flyttas vanligtvis sker per telefon och att det sällan förekommer att den enskilde besöker domstolen. Dess- utom har många av landets hushåll numera tillgång till Internet vilket innebär att den enskilde i många fall kan få information den vägen. Härutöver innebär tillgången till Internet att kontakter mellan enskilda personer och myndigheter kan ske via e-post. Ut- redningen gör sammantaget den bedömningen att förslagen i betänkandet inte kommer att få några konsekvenser för den offent- liga servicen i olika delar av landet.

Utredningens bedömning är att förslagen inte heller i övrigt kommer att få sådana konsekvenser som anges i 15 § kommitté- förordningen (1998:1474). Det innebär uteblivna konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brotts- förebyggande arbete, för sysselsättning samt för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags. Vidare innebär det att förslagen inte heller medför några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

422

Författningskommentar

SOU 2007:65

16 kap. Registreringsärenden

3 § När handlingen registrerats ska Skattverket genast anteckna upp- giften i äktenskapsregistret.

Begärs registrering av en gåva, ska Skatteverket låta föra in en kun- görelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering.

Av paragrafen framgår att ansvaret för äktenskapsregistret flyttas från Statistiska centralbyrån till Skatteverket. Ändringarna i första stycket är en följd av det förslaget. Den innebär att när en handling registrerats hos Skatteverket ska myndigheten också anteckna det i äktenskapsregistret. Handlingen ska enligt 16 kap. 4 § anses regi- strerad den dag handlingen kom in till Skatteverket.

I andra stycket finns bestämmelser om kungörelse i tidning. Ändringen innebär att kravet på kungörelse i ortstidning slopas. Förslaget har behandlats i avsnitt 10.1.4.

17 kap. Bodelningsförrättare

3 § Skatteverket ska ge den andre maken tillfälle att yttra sig över an- sökan innan myndigheten meddelar beslut.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till den föreslagna nya ord- ningen, innebärande att Skatteverket ges ensam behörighet att för- ordna bodelningsförrättare.

4 § Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren ska entledigas av Skatteverket om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande ska bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas när mål om äktenskapsskillnad pågår vid domstol upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

Paragraf har ändrats med hänsyn till den föreslagna nya ordningen med Skatteverket som beslutande myndighet.

7 a § Om det är skäligt med hänsyn till en makes ekonomiska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt, kan Skatte- verket på ansökan av denne besluta att ersättning till bodelnings- förrättare för högst fem timmars arbete ska betalas av allmänna medel

424

SOU 2007:65

Författningskommentar

på de villkor som anges i andra stycket (ersättningsgaranti). I fråga om sådan ersättning tillämpas 27 § rättshjälpslagen (1996:1619).

Ersättning enligt den beslutade ersättningsgarantin ska betalas ut, om den make som har utverkat garantin har en andel i boet som efter avdrag för täckning av skulder är värd mindre än 100 000 kr. Ersätt- ningen ska betalas ut till bodelningsförrättaren efter ansökan hos Skatteverket. Utbetalt belopp ska vid tillämpningen av 7 § tillgodoräk- nas samme make.

Ändringarna i paragrafen anger den föreslagna nya ordningen att Skatteverket även ta över tingsrättens uppgift att besluta om ersätt- ning av allmänna medel och utbetalning därav till bodelningsför- rättare.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

3 § Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 §, ska talan mot beslutet föras särskilt.

Beslut som Skatteverket fattar enligt 16 och 17 kap. får överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Skrivelsen med över- klagandet ska ges in till Skatteverket inom tre veckor från dagen för be- slutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av beslut. Ändringen i första stycket har gjorts med hänsyn till förslaget om

en ny instansordning.

Innehållet i andra stycket är nytt. Det anger att Skatteverkets beslut i registreringsärenden och i ärenden om bodelningsförrättare får överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats.

Av tredje stycket framgår att lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid domstols handläggning av ett överklagande.

4 a § Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Paragrafens andra stycke har utmönstrats. Ändringen är en direkt följd av förslaget att handläggningen av ärenden om bodelningsför- rättare flyttas från tingsrätt.

425

Författningskommentar

SOU 2007:65

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten för ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.2Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret

1 § Äktenskapsregistret ska föras av Skatteverket.

Ändringen i paragrafen innebär att ansvaret för äktenskapsregistret flyttas från Statistiska centralbyrån till Skatteverket.

2 § Tingsrätterna ska till äktenskapsregistret sända in uppgifter om

1.domar varigenom en vigsel har förklarats ogiltig eller domstolen har dömt till äktenskapsskillnad,

2.domar eller beslut varigenom domstolen har avgjort ett mål om äktenskapsskillnad utan att ha dömt till äktenskapsskillnad.

Paragrafen har ändrats till följd av förslaget att handläggningen av registreringsärenden flyttas från tingsrätt till Skatteverket. För- slaget innebär att Skatteverket i framtiden kommer att vara den myndighet som får anmälningar om bodelning samt ingivna bodel- ningshandlingar, äktenskapsförord och gåvohandlingar. Med hän- syn härtill har tingsrättens skyldighet enligt punkterna 3 och 4 att skicka uppgifter av detta slag till äktenskapsregistret utmönstrats.

4 § Uppgift om dom eller beslut ska sändas in till äktenskapsregistret inom tre dagar från det att tiden för att överklaga avgörandet gick ut. Härvid ska det även anges om något överklagande har skett.

Ändringarna i denna paragraf är en följd av förslaget att handlägg- ningen av registreringsärenden flyttas från tingsrätt till Skatte- verket. Se även författningskommentaren till 2 §.

426

SOU 2007:65

Författningskommentar

7 § Äktenskapsregistret ska vara anordnat så, att de uppgifter som ska antecknas i registret lätt kan återfinnas.

Den nya ordning som föreslås gälla för registreringsärenden inne- bär att uppgifter som ska antecknas i äktenskapsregistret kommer att tillföras registret både via domstol och Skatteverket. Paragrafen har därför ändrats på det sättet att äktenskapsregistret ska vara anordnat så att alla uppgifter som antecknas i registret ska vara lätta att hitta.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en anmälan som avses i 9 kap. 1 § andra stycket äktenskaps- balken kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet ska tingsrätten sända in uppgiften till äktenskapsregistret inom två veckor från den dag då handlingen kom in till domstolen. Detsamma gäller i fråga om inkomna bodelningshandlingar, äktenskapsförord och gåvohandlingar.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- mälan eller ansökan om registrering kom in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tingsrätten sända uppgiften till Skatteverket och inte till Statistiska centralbyrån.

26.3Förslaget till förordning om ändring

i förordningen (1987:1021) om kungörelse enligt äktenskapsbalken

Utredningen har föreslagit att kravet på kungörelse i ortstidning vid handläggning av registreringsärenden slopas. Till följd härav kan förordningen upphävas.

26.4Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1997:407) om ersättningsgaranti vid bodelning

5 § En ansökan från en bodelningsförrättare om utbetalning av er- sättningsgaranti skall innehålla uppgift om den ersättning som begärs för arbete samt vilken tid som har lagts ned på uppdraget. Om bodel-

427

Författningskommentar

SOU 2007:65

ningsförrättaren är skyldig att redovisa mervärdesskatt ska han eller hon ange hur stor del av ersättningen som utgör mervärdesskatt.

Paragrafens andra stycke har utmönstrats. Ändringen har gjorts med hänsyn till förslaget om en ny ordning för handläggning av ärenden om ersättningsgaranti till bodelningsförrättare, inne- bärande att Skatteverket även tar över denna uppgift.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan om ersättningsgaranti kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.5Förslaget till förordning om registrering av handling enligt äktenskapsbalken

När Skatteverket har registrerat en handling enligt äktenskapsbalken, ska handlingen förses med ett bevis om detta och därefter återlämnas till ingivaren.

Förslaget om en ny förordning är en följd av förslaget att handlägg- ningen av registreringsärenden flyttas från tingsrätt till Skatte- verket. Föreskriften i den föreslagna förordningen motsvarar vad som gäller i dag för tingsrättens handläggning (se 33 § förord- ningen [1996:271] om mål och ärenden i allmän domstol).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

428

SOU 2007:65

Författningskommentar

26.6Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

10 kap. Om förmyndare

5 § Har en underårig inte någon förmyndare, ska överförmyndaren förordna en sådan.

Har förmyndare förordnats enligt första stycket på grund av att fadern eller modern är underårig, gäller förordnandet till dess fadern eller modern har uppnått myndig ålder.

Paragrafens första stycke har ändrats med hänsyn till att överför- myndaren föreslås ta över tingsrättens uppgift att förordna för- myndare för underårig. I avsnitt 11.2.3 redovisar utredningen de situationer när förmyndare ska förordnas för underårig.

Överförmyndarens beslut får enligt 20 kap. 6 § överklagas till tingsrätt.

13 § Behörig överförmyndare i frågor om förordnande eller entledig- ande av förmyndare är överförmyndaren för den kommun som anges i 11 kap. 25 § första och andra stycket.

I paragrafen anges vilken överförmyndare som är behörig i frågor om förordnande och entledigande av förmyndare. Enligt förslaget ska behörig överförmyndare vara överförmyndaren i den kommun där den underårige är folkbokförd. Om den underårige inte är folk- bokförd i Sverige, ska i stället överförmyndaren för den kommun där den underårige vistas vara behörig överförmyndare. Reserv- forum ska vara överförmyndaren för Stockholms kommun. Änd- ringen i paragrafen har behandlats i avsnitt 11.2.6.2.

16 § Kan slutligt beslut inte ges omedelbart i ärende om förordnande av förmyndare, får överförmyndaren, om den omyndiges angelägen- heter kräver omedelbar vård, förordna förmyndare för tiden till dess ärendet avgörs.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget att överförmyn- daren får fatta beslut om förordnande av förmyndare (jfr 11 kap. 18 § andra stycket). Enligt 20 kap. 6 § får överförmyndarens interimistiska beslut överklagas till tingsrätt (se prop. 1993/94:25 s. 295).

17 § Uppkommer fråga om att enligt 10 § entlediga en förmyndare och kan slutligt beslut inte ges omedelbart, får överförmyndaren, om dröjsmål skulle medföra fara för den underårige, besluta att förmyn- daren ska skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet avgörs.

429

Författningskommentar

SOU 2007:65

Innan överförmyndaren meddelar beslut enligt första stycket, ska för- myndaren beredas tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål.

Ändringen i första och andra stycket är en följd av förslaget att över- förmyndaren även ska få fatta beslut om entledigande av förmyn- dare.

Paragrafen har också redigerats språkligt.

18 § Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras av förmyndare, vårdnadshavare, den underårige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf ska överförmyndaren också ta upp självmant, när det finns anledning till det.

I ett ärende som avses i första stycket ska överförmyndaren ge en underårig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till att överförmyndaren tar över tingsrättens uppgift att förordna och entlediga förmyndare.

Vissa språkliga justeringar har gjorts i paragrafen.

11 kap. Om god man och förvaltare

1 § Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynderskapet eller blir förmyndaren enligt 10 kap. 17 § skild från utövningen av det, ska överförmyndaren förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter.

När överförmyndaren enligt 10 kap. 17 § skiljer en förmyndare från utövningen av förmynderskapet får överförmyndaren förordna god man enligt första stycket.

Om god man för underåriga utländska medborgare och underåriga statslösa personer finns bestämmelser i 4 kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för- mynderskap samt i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

I paragrafen finns bestämmelser som reglerar fall då den som är förmyndare för en underårig inte kan utöva förmynderskapet.

Ändringen i andra stycket är en följd av utredningens förslag att överförmyndaren ska få besluta om förordnande och entledigande av förmyndare.

4 § Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten eller

430

SOU 2007:65

Författningskommentar

överförmyndaren, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.

När ett beslut meddelas enligt första stycket, ska rätten eller över- förmyndaren samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall ska förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, ska förordnandet meddelas av överförmyndaren.

Ändringen i första stycket anger den föreslagna nya ordningen att överförmyndaren i de fall som inte ankommer på domstol ska få besluta om anordnande av godmanskap. Enligt 20 kap. 6 § får över- förmyndarens beslut överklagas till tingsrätt.

I andra stycket innebär ändringen att den som anordnar ett god- manskap samtidigt ska förordna en god man att utföra uppdraget.

4 b § Beslut enligt 4 § första stycket meddelas av överförmyndaren om den enskilde samtycker till att godmanskap anordnas för honom eller henne.

Om någon annan än den enskilde motsätter sig att godmanskap anordnas ska överförmyndaren överlämna ärendet till rätten. Detsamma gäller om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

Paragrafen är ny. Den anger i vilka fall överförmyndaren får besluta om anordnande av godmanskap. Den anger vidare i vilka fall det alltjämt är rätten som ska anordna godmanskap. De föreslagna ändringarna innebär i praktiken att ett ärenden om anordnande av godmanskap alltid inleds hos överförmyndaren och att det först sedan ett ärende aktualiserats där i vissa fall blir nödvändigt att överlämna ärendet till tingsrätt för prövning i sak. I övrigt har paragrafens innehåll behandlats i avsnitt 11.3.6.2.

Första stycket och andra stycket innebär att överförmyndaren är behörig att anordna godmanskap om den enskilde samtycker till att godmanskap anordnas för honom eller henne. Om den enskilde samtycker till åtgärden men någon annan som har rätt att ansöka om åtgärden motsätter sig att godmanskap anordnas (se 11 kap. 15 § första stycket), ska överförmyndaren dock överlämna ärenden till tingsrätten. Prövningen vid tingsrätt i en sådan situation hand- lar om den enskildes behov av god man. Överförmyndaren ska också överlämna ärendet till tingsrätten om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

431

Författningskommentar

SOU 2007:65

15 § Ansökan om förordnande av god man enligt 1–4 §§ eller för- valtare får göras av förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Ansökan om anordnande av god- manskap enligt 4 § eller förvaltarskap får göras av dem som nu har nämnts. Ansökan om anordnande av förvaltarskap får även göras av överförmyndaren.

Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man som avses i 4 §.

När det finns anledning till det ska rätten självmant ta upp frågor om förvaltarskap. Överförmyndaren har samma skyldighet när det gäller anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förordnande av god man eller förvaltare.

Ändringarna i paragrafen har gjorts med hänsyn till förslaget om att överförmyndaren får besluta om anordnande av godmanskap.

16 § I ärenden om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år ska rätten eller överförmyndaren ge denna person tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller för- valtarskap ska, om det inte är obehövligt, rätten eller överförmyndaren också inhämta yttrande från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vårdinrättning. Yttrande ska också, om det be- hövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommu- nala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverksamheten. Den som ansökningen avser ska höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten eller överförmyndaren kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även i ärenden hos överför- myndaren om förordnande av god man enligt 4 § eller förvaltare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten och överförmyndaren sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget om att överför- myndaren får besluta om anordnande av godmanskap.

17 § Innan rätten anordnar förvaltarskap ska den inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även för överförmyndaren i ärenden om anordnande av godman- skap enligt 4 §, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke. Över- förmyndaren ska även i annat fall inhämta läkarintyg om det kan antas vara till fördel för utredningen i ärendet.

432

SOU 2007:65

Författningskommentar

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.

Enligt den nuvarande ordningen är rätten vid handläggning av ären- den om anordnande av godmanskap skyldig att inhämta läkarintyg med avseende på den enskildes hälsotillstånd i de fall den enskilde inte lämnar sitt samtycke till åtgärden. Ändringen i första stycket innebär att den skyldigheten gäller överförmyndaren. Dessutom har det i första stycket införts en bestämmelse som innebär att överförmyndaren i princip alltid har möjlighet att inhämta läkar- intyg i ärenden om anordnande av godmanskap.

18 § Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om an- ordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap, får rätten eller överförmyndaren besluta att anordna godmanskap eller förvaltarskap för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om den enskildes angelägen- heter kräver omedelbar vård eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom. Ett sådant beslut kan meddelas även för den som är underårig att gälla från och med den dag då han eller hon fyller arton år.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om förord- nande av god man eller förvaltare, får överförmyndaren förordna god man eller förvaltare för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om ärendet brådskar av sådan anledning som anges i första stycket.

Innan beslut enligt första eller andra stycket meddelas ska den som ansökningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne.

Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rätten eller överförmyndaren. Överförmyndaren får när som helst ändra ett beslut enligt andra stycket.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till den föreslagna nya ord- ningen om anordnande av godmanskap.

19 § Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, ska godman- skapet eller förvaltarskapet upphöra. Beslut om att godmanskap enligt 4 § ska upphöra fattas av rätten eller överförmyndaren. Beslut om att förvaltarskap ska upphöra fattas av rätten. I övriga fall fattas beslutet av överförmyndaren. Har god man förordnats enligt 3 § 1–5, ska överför- myndaren entlediga den gode mannen så snart den som förordnandet avser begär det. När en god man eller förvaltare har slutfört sitt upp- drag, ska han genast anmäla det till överförmyndaren.

En god man eller förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Beslut om entledigande fattas av överförmyndaren. Ska godmanskapet eller förvaltarskapet fortsätta, är den gode mannen eller

433

Författningskommentar

SOU 2007:65

förvaltaren dock skyldig att kvarstå till dess en ny god man eller för- valtare har utsetts.

Ändringen i första stycket anger den föreslagna nya ordningen att överförmyndaren även i vissa fall ska få besluta om upphörande av godmanskap.

19 b § Beslut enligt 19 § första stycket om att godmanskap ska upphöra på begäran av den enskilde fattas av överförmyndaren.

Om någon annan än den enskilde motsätter sig att godmanskapet upp- hör ska överförmyndaren överlämna ärendet till rätten. Detsamma gäller om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

Paragrafen är ny. Den motsvarar det som föreslås gälla i fråga om ordningen för ärenden om anordnande av godmanskap. För en ut- förligare beskrivningen av paragrafens innebörd hänvisas därför till författningskommentaren till 4 b §.

23 § Rätten eller överförmyndaren är skyldig att pröva om omfatt- ningen av ett godmanskap enligt 4 § bör jämkas, om någon av dem som anges i 15 § första stycket eller den gode mannen ansöker om det.

Rätten har samma skyldighet i fråga om förvaltarskap, om någon av dem som anges i 15 § första stycket eller förvaltaren ansöker om det. Rätten eller överförmyndaren kan också utan ansökan göra en sådan prövning.

Innan rätten eller överförmyndaren meddelar beslut enligt första stycket, ska den gode mannen eller förvaltaren samt överförmyndaren och den enskilde ges tillfälle att yttra sig.

Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart, får rätten eller överför- myndaren meddela beslut i frågan för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den enskilde. I fråga om ett sådant beslut tillämpas bestämmelserna i 18 § tredje och fjärde styckena.

I fråga om godmanskap enligt 1–3 §§ ska överförmyndaren pröva om godmanskapets omfattning bör jämkas. Bestämmelserna i första– tredje styckena ska också tillämpas vid handläggningen hos överför- myndaren av frågor om sådan jämkning.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till den föreslagna nya ordningen om anordnande av godmanskap.

23 b § Beslut enligt 23 § första stycket om jämkning av godmanskap på begäran av den enskilde fattas av överförmyndaren.

Om någon annan än den enskilde motsätter sig att godmanskapet jämkas, ska överförmyndaren överlämna ärendet till rätten. Detsamma gäller om den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas i frågan.

434

SOU 2007:65

Författningskommentar

Paragrafen är ny. Den motsvarar det som föreslås gälla i fråga om ordningen för ärenden om anordnande och upphävande av god- manskap. För en utförligare beskrivningen av paragrafens innebörd hänvisas därför till författningskommentaren till 4 b §.

25 § Behörig domstol i frågor som gäller förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde är folkbokförd. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den enskilde vistas behörig domstol.

Behörig överförmyndare i frågor om godmanskap enligt 1, 2 och 4 §§ eller lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn samt i frågor om förvaltarskap är överförmyndaren för den kommun där den enskilde är folkbokförd. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är överförmyndaren för den kommun där den enskilde vistas behörig överförmyndare.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket eller behörig överförmyndare enligt andra stycket, är Stockholms tingsrätt och överförmyndaren för Stockholms kommun behörig domstol respektive behörig överförmyndare.

I paragrafen finns bestämmelser om forum när det gäller frågor om godmanskap och förvaltarskap. Paragrafen har ändrats med anled- ning av den föreslagna nya ordningen om att ett ärende om anord- nande av godmanskap alltid inleds hos överförmyndaren. Änd- ringen innebär inte några förändringar i sak av de nuvarande forum- reglerna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om ett ärende har uppkommit vid tingsrätten för ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet. Vidare framgår att det- samma ska gälla om tingsrätten självmant har aktualiserat ett ärende före ikraftträdandet.

435

Författningskommentar

SOU 2007:65

26.7Förslaget till förordningen om ändring

i förordningen (1976:1121) om ersättning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare

4 § Fråga om ersättning till överförmyndare prövas av Länsstyrelsen i Stockholms län.

När det gäller prövning av frågor om ersättning till förmyndare och förvaltare finns bestämmelser i 12 kap. 16 och 17 §§ föräldrabalken.

Ändringen i paragrafens första stycke anger den föreslagna nya ord- ningen att Länsstyrelsen i Stockholms län i stället för Stockholms tingsrätt ska pröva frågor om ersättning till överförmyndare. Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.3.6.3.

6 § Länsstyrelsens beslut överklagas till Stockholms tingsrätt. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till länsstyrelsen inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om överklagande av länsstyrelsen beslut.

I första stycket anges att länsstyrelsens beslut kan överklagas till Stockholms tingsrätt. Av första stycket framgår också att skrivel- sen med överklagandet ska ges in inom tre veckor från dagen för beslutet. Länsstyrelsens beslut behöver således inte delges.

Andra stycket innebär att domstol vid handläggning av ett överklagande ska tillämpa lagen om domstolsärenden.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till Stockholms tingsrätt före ikraft- trädandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om ansökan om ersättning kommit in till Stockholms tingsrätt före ikraft- trädandet, ska tingsrätten avsluta handläggningen av ärendet.

436

SOU 2007:65

Författningskommentar

26.8Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

16 kap. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

I kapitlet finns bestämmelser om preskription av rätt till arv eller testamente. Ändringar har gjorts i kapitlets paragrafer 1–2 och 5–6. Ändringarna anger den föreslagna nya ordningen att Skatteverket tar över tingsrättens uppgift att handlägga ärenden som rör pre- skription av rätt till arv eller testamente. Paragraferna har behand- lats i avsnitt 13.5.1.

10 § Skatteverkets beslut får överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Skatteverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om överklagande av Skatteverkets beslut.

I första stycket anges att Skatteverkets beslut får överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Bestämmelsen har utformats efter förebild av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Av andra stycket framgår att domstol vid handläggning av ett överklagande ska tillämpa lagen om domstolsärenden.

19 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor

I kapitlet finns bestämmelser om boutredningsman. Ändringar har bl.a. gjorts i kapitlets paragrafer 1, 4–6, 8, 14 a–15, 17 och 20–21. Ändringarna anger den föreslagna nya ordningen att Skatteverket tar över tingsrättens uppgift att förordna och entlediga boutred- ningsman. De anger även att Skatteverket tar över tingsrättens roll som bevaknings- och tillsynsmyndighet för boutredningsmännens förvaltning. Paragraferna har behandlats i avsnitt 13.5.2 och 13.5.3.

9 § Om en ansökan är bristfällig, ska Skatteverket förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Av föreläggandet ska det framgå att ansökan kan komma att avvisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.

Skatteverket ska avvisa en ansökan om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och sökanden inte har följt ett föreläggande att avhjälpa bristen.

437

Författningskommentar

SOU 2007:65

Innan Skatteverket meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, ska döds- bodelägarna genom särskilda meddelanden av Skatteverket få tillfälle att yttra sig, om det kan ske inom rimlig tid.

En boutredningsman får inte förordnas utan att han eller hon samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han eller hon fått tillfälle att yttra sig.

Första stycket har bearbetats språkligt. I övrigt är ändringarna i huvudsak en följd av utredningens förslag om en ny ordning för förordnande av boutredningsman. I första stycket sägs att om ansökan är bristfällig i något hänseende ska Skatteverket förelägga sökanden att komplettera den. Ett sådant förelägga ska innehålla en upplysning om att ansökan kan avisas om nöjaktig komplettering inte ges in. Av texten framgår uttryckligen att föreläggandet inte behöver delges. Det innebär att det kan sändas i ett vanligt brev till den adress som uppgetts i ansökan.

Innehållet i andra stycket är nytt. Det anger att Skatteverket ska avvisa en ansökan om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för en prövning i sak.

Tredje och fjärde stycket motsvarar paragrafens nuvarande andra och tredje stycke.

10 § Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slutligt beslut inte meddelas omedelbart, får Skatteverket om det behövs, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så kan ske inom rimlig tid.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget om en ny ordning för förordnande av boutredningsman. Det nuvarande andra stycket har med vissa ändringar förts över till 21 a §.

21 a § Skatteverkets beslut får överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Skatteverket inom tre veckor från dagen för beslutet. I fråga om interimis- tiska beslut ska dock överklagandet ges in till Skatteverket inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

Hovrättens beslut i en fråga som avses i 10 § får inte överklagas. Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Innehållet i paragrafen är nytt. I paragrafen finns bestämmelser om överklagande av Skatteverkets beslut.

I första stycket anges att Skatteverkets beslut ska kunna överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats (se även författningskommentaren till 16 kap. 10 §). Av första stycket

438

SOU 2007:65

Författningskommentar

framgår vidare att skrivelsen med överklagandet av ett slutlig beslut ska ges in inom tre veckor från dagen för beslutet. Om överklag- andet avser ett interimistiskt beslut ska dock skrivelsen ges in inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Skatteverket behöver alltså bara delge interimistiska beslut. Förslaget motsvarar vad som enligt nuvarande ordning gäller för överklagande av tingsrättens beslut (se 38 § lagen om domstolsärenden).

Andra stycket motsvarar nuvarande 10 § andra stycke.

Tredje stycket innebär att domstol vid handläggning av ett över- klagande ska tillämpa lagen om domstolsärenden.

23 kap. Om arvskifte

5 § På en delägares begäran ska Skatteverket förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1 och 3–4 samt 6–9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make ska gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock inte, om någon annan redan har förordnats som skiftesman eller om testaments- exekutorn är delägare i boet.

I paragrafen finns bestämmelser om skiftesman. Ändringarna i första stycket anger den föreslagna nya ordningen att Skatteverket tar över tingsrättens uppgift att förordnande och entledigande skiftesman. Paragrafen har behandlats i avsnitt 13.5.2.

6 § Skatteverkets beslut får överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Skatteverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om överklagande av Skatteverkets beslut.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

439

Författningskommentar

SOU 2007:65

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare efter kungörelse enligt 16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken har att göra sin rätt gällande, får förlängas av Skatteverket om det finns skäl för det. Sådan förlängning får ske med högst fem år i sänder men får sammanlagt inte avse mera än femton år.

Ansökan om förlängning ska ges in till Skatteverket, innan preskrip- tion inträtt, och får göras av den som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt i boet. Övriga dödsbodelägare ska genom sär- skilda meddelanden av Skatteverket erhålla tillfälle att yttra sig över an- sökningen.

Sedan beslut om förlängning vunnit laga kraft, ska Skatteverket kun- göra beslutet i Post- och Inrikes Tidningar.

Skatteverkets beslut får överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets ärendet prövats. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Skatteverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Lagen innehåller bestämmelser om förlängning av tid för preskrip- tion av rätt till arv eller testamente.

Ändringarna i första, andra, tredje och fjärde stycket har gjorts med anledning av att Skatteverket tar över tingsrättens uppgift att pröva en ansökan om förlängning.

Lagens femte stycke är nytt och innehåller bestämmelser om överklagande av Skatteverkets beslut.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

440

SOU 2007:65

Författningskommentar

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan om förlängning kommit in till tingsrätten före ikraftträdan- det, ska tingsrätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.10 Förslaget till lag om ändring i jordabalken

8 kap. Arrende i allmänhet

32 § En arrendetvist som inte enligt 30 § ska prövas av en arrende- nämnd ska tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område fastig- heten är belägen.

Om laga domstol i tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rätte- gångsbalken.

Paragrafen innehåller bestämmelser om forum vid bl.a. arrendetvist. Ändringen i första stycket är en följd av förslaget att ärenden om

förordnande av synemän och anstånd med att avsluta syn flyttas från fastighetsdomstolen till länsstyrelsen.

33 § Länsstyrelsen beslut i ärenden enligt 9 kap. 24 § överklagas till den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till länsstyrelsen inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om överklagande av länsstyrelsens beslut i ärenden om förordnande av synemän och an- stånd med att avsluta syn.

9 kap. Jordbruksarrende

24 § Syn ska förrättas av minst två med ortens jordbruksförhållanden förtrogna synemän, vilka utses bland personer som av länsstyrelse förklarats behöriga att hålla syn. Synemännen ska utses av jordägaren och arrendatorn gemensamt. Enas parterna inte om valet, utser länsstyrelsen synemän.

Mot syneman gäller samma jäv som mot domare.

Har synemännen olika meningar, ska majoritetens mening gälla. Kan beslut inte åstadkommas på sådant sätt, ska, om synemännen är flera än två samt parterna eller länsstyrelsen utsett en av synemännen att var ordförande, dennes mening gälla som synemännens beslut. Kan inte heller på detta sätt beslut åstadkommas, ska synemännen välja ytter-

441

Författningskommentar

SOU 2007:65

ligare en syneman, som då blir ordförande. Enas inte synemännen om valet, ska länsstyrelsen utse synemannen.

Syn får inte påbörjas tidigare än sex månader före den dag till vilken den hänför sig och skall vara avslutad inom fyra månader från nämnda dag, om inte länsstyrelsen på begäran av synemännen medger att synen får avslutas senare. Sådant medgivande behövs dock inte för syn som äger rum inom två månader efter fristens utgång för att undersöka förekomsten av ogräs.

Paragrafen, som har behandlats i kapitel 15, innehåller regler om syn och synemän.

Ändringarna i första och tredje stycket anger den föreslagna nya ordningen att länsstyrelsen ska utse synemän. I enlighet med all- männa principer blir den länsstyrelse behörig inom vars län arrende- stället finns.

Som en följd av den nya ordningen har fjärde stycket ändrats. Ändringen innebär att länsstyrelsen även får medge anstånd med att avsluta syn.

Paragrafen har även genomgått en språklig bearbetning.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan har kommit in till fastighetsdomstolen före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en begäran om att utse synemän eller en begäran om anstånd med att avsluta syn kommit in till fastighetsdomstolen före ikraftträdandet, ska fastighetsdomstolen avsluta handläggningen av ärendet.

26.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

2 kap. Om fullmakt

17 § I lagen om dödande av förkommen handling finns bestämmelser om att en fullmakt enligt 16 § kan förklaras kraftlös.

442

SOU 2007:65

Författningskommentar

Den nuvarande paragrafen innehåller bestämmelser om att en skriftlig fullmakt i vissa fall kan förklaras kraftlös. Ändringen i paragrafen innebär att dessa bestämmelser flyttas till den föreslagna nya mortifikationslagen. Den lagen medför att Kronofogdemyn- digheten tar över tingsrättens handläggning av ärenden om kraft- löshetsförklaring av fullmakt. För en kommentar till den nya ord- ningen hänvisas till författningskommentaren till 21 och 22 §§ lagen om dödande av förkommen handling.

26.12Förslaget till lag om ändring

i försäkringsrörelselagen (1982:713)

3 kap. Aktier, aktiebrev och aktiebok m.m. i försäkringsaktiebolag

2 e § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen förordna en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som enligt 2 d § inte får företrädas av ägaren.

En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen ska betalas av ägaren till aktierna eller andelarna och ska på begäran förskotteras av försäkringsbolaget. Om den betalnings- skyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fastställs ersättningen av

Finansinspektionen.

I paragrafen finns bestämmelser om att Finansinspektionen har möjlighet att ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier i ett försäkringsaktiebolag om denne t.ex. inte har ansökt om tillstånd till förvärvet.

Ändringen i första stycket innebär att Finansinspektionen, i stället för som i dag, tingsrätt i vissa fall får förordna en förvaltare att företräda aktier som inte får företrädas av ägaren.

I andra stycket har även beslutanderätten att i vissa situationer fastställa förvaltarens ersättning flyttats från tingsrätt till Finans- inspektionen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

443

Författningskommentar

SOU 2007:65

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

10 § Kan parterna i fall som avses i bihang A artikel 48 § 2 eller i bihang B artikel 52 § 2 inte enas om en viss sakkunnig, ska Järnvägs- styrelsen efter ansökan förordna sakkunnig.

I paragrafen anges den föreslagna nya ordningen att Järnvägsstyrel- sen ska pröva ansökan om förordnande av sakkunnig när parterna inte kan enas om i vilken omfattning transporterat resgods eller gods har skadats eller minskat.

11 § Järnvägsstyrelsens beslut överklagas till allmän förvaltnings- domstol. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Järnvägsstyrelsen inom tre veckor från dagen för beslutet.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om överklagande av Järnvägsstyrelsen beslut.

Paragrafens första stycke anger att Järnvägsstyrelsens beslut får överklagas till länsrätten inom tre veckor från dagen för beslutet. I enlighet med den generella forumregeln i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kommer behörig domstol att vara länsrätten inom vars domkrets ärendet prövats, dvs. länsrätten i Dalarnas län.

Andra stycket innebär att det införs krav på prövningstillstånd i kammarrätten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

444

SOU 2007:65

Författningskommentar

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en ansökan om förordnande av sakkunnig kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tingsrätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar

11 kap. Likvidation och upplösning

6 c § Om en likvidator begär att få avgå och visar skäl till det, ska likvidatorn entledigas. En likvidator ska också entledigas om han eller hon inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från upp- draget.

En ansökan om entledigande görs hos Bolagverket. När det finns an- ledning till det ska Bolagsverket självmant ta upp frågan.

En ansökan om entledigande kan göras av likvidatorn, en förenings- medlem eller någon annan vars rätt är beroende av likvidationen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om entledigande av likvidator. Ändringen i andra stycket anger den föreslagna nya ordningen att Bolagverket prövar en ansökan om entledigande av likvidator. Till följd härav införs även en föreskrift om att Bolagsverket självmant får besluta att en likvidator ska entledigas. Det kan t.ex. bli aktuellt om det framkommer att likvidatorn missköter sitt uppdrag.

Tredje och fjärde stycket har ändrats med hänsyn till den nya ord- ningen, innebärande att Bolagsverket prövar en ansökan om ent- ledigande av likvidator. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.3.2.

6 d § En likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte ersättning kan betalas på annat sätt. En ansökan om ersättning görs hos Bolags- verket.

Paragrafen är ny. Den anger att likvidator har rätt till ersättning av allmänna medel om ersättning inte kan betalas av den ekonomiska föreningen. En ansökan om ersättning ska prövas av Bolagsverket. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.3.4.

19 § Om en förening är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är föreningen upplöst när konkursen avslutas. Finns det efter konkursens avslutande tillgångar som inte omfattas av konkursen

445

Författningskommentar

SOU 2007:65

eller väcks talan mot föreningen eller uppkommer det av annat skäl behov av en likvidationsåtgärd, ska Bolagsverket på ansökan av den som berörs besluta om likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Kallelse till den första föreningsstämman efter beslutet ska ske enligt 16 §.

Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ned efter frivillig uppgörelse eller om egendomen i konkursboet återställs till föreningen till följd av att ackord har fastställts, ska rätten i samband med att konkursen avslutas besluta att föreningen ska gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart.

Var föreningen i likvidation när den försattes i konkurs, ska lik- vidationen fortsätta enligt 16 §, om konkursen avslutas på det sätt som anges i andra stycket.

Ändringen i första stycket innebär att Bolagsverket tar över tings- rättens uppgift att besluta om likvidation om det efter en avslutad s.k. underskottskonkurs framkommer att det finns tillgångar som inte omfattas av konkursen. Det införs också en bestämmelse om att beslut om likvidation inte bara ska fattas om det efter konkursens avslutande finns tillgångar utan även när talan väcks mot föreningen eller det av annat skäl uppkommer behov av lik- vidationsåtgärd. Syftet med bestämmelsen är att ge upplösta eko- nomiska föreningar möjlighet att rättshandla i nämnda situationer. Motsvarande bestämmelse finns i 25 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551). Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.2.3.1.

I andra och tredje stycket har endast språkliga justeringar gjorts.

15 kap. Registrering m.m.

7 § Beslut av registreringsmyndigheten i ärende enligt 11 kap. 4 a, 6 b, 6 c, 6 d, 13 § eller 19 § första stycket överklagas till tingsrätten i den ort där föreningens styrelse har sitt säte. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till registreringsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid överklaganden av registreringsmyndighetens beslut i ärenden enligt 11 kap. 4 a, 6 b, 6 c, 6 d, 13 § eller 19 § första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till likvi- dator får inte överklagas, om det inte finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd enligt 39 § tredje stycket 1 lagen (1996:242) om domstols- ärenden.

446

SOU 2007:65

Författningskommentar

I paragrafen finns bestämmelser om överklagande av Bolagsverkets beslut.

Ändringarna i första stycket innebär att Bolagsverkets beslut i de ärenden som flyttas dit ska kunna överklagas till tingsrätt. Det gäller bl.a. beslut i ärenden om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden och beslut i ärenden om entledigande av likvidator.

Tredje stycket är nytt. Det anger att hovrättens beslut i en över- klagad fråga angående ersättning till likvidator inte får överklagas.

26.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter

2 § Delägarna i fastigheten ska utse en ställföreträdare. Valet av ställ- företrädare ska för anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel anmälas skriftligen till inskrivningsmyndigheten för det område där fastigheten ligger. Anmälan ska vara undertecknad av ställföreträdaren och innehålla en försäkran av honom eller henne på heder och samvete att bestämmelserna i denna lag har iakttagits vid valet av ställföre- trädare.

Om anmälan enligt första stycket inte har gjorts eller om den som anmälts som ställföreträdare har avlidit, ska rätten på den ort där fastigheten ligger efter anmälan av myndighet eller delägare förordna en ställföreträdare. Om en ställföreträdare begär det, ska inskrivnings- myndigheten förordna en ny ställföreträdare i hans eller hennes ställe. Innan en ställföreträdare förordnas ska delägarna ges tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. När rätten har förordnat en ställföreträdare, ska detta anmälas till inskrivningsmyndigheten.

Delägarna kan när som helst utse en ny ställföreträdare i stället för en ställföreträdare som tidigare har anmälts eller förordnats. Därvid gäller första stycket.

Vid byte av ställföreträdare består den tidigare ställföreträdarens uppdrag till dess att den nye ställföreträdaren har antecknats i fastig- hetsregistrets inskrivningsdel.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur en ställföreträdare för en samägd jordbruksfastighet ska utses.

I andra stycket anges den nya ordningen att inskrivningsmyndig- heten ska handlägga ärenden om byte av ställföreträdare.

447

Författningskommentar

SOU 2007:65

14 § Inskrivningsmyndighetens beslut i ärende om byte av ställföre- trädare enligt 2 § andra stycket överklagas till tingsrätten i den ort där fastigheten ligger. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till inskriv- ningsmyndigheten inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om överklagande av inskrivningsmyndighetens beslut i ärenden om byte av ställföre- trädare. Inskrivningsmyndighetens beslut ska enligt förslaget kunna överklagas till den tingsrätten i den ort där fastigheten ligger.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en ställ- företrädare före ikraftträdandet kommit in till tingsrätten med en begäran om att bli entledigad från uppdraget, ska tingsrätten av- sluta handläggningen av ärendet.

26.16Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter

2 § Den som vill använda fingerade personuppgifter ska ansöka om medgivande till det hos Rikspolisstyrelsen.

I dag lämnas medgivande att använda fingerade personuppgifter av Stockholms tingsrätt. Ansökan om medgivande göras av Rikspolis- styrelsen efter framställning från den som vill använda fingerade personuppgifter. Om Rikspolisstyrelsen har avslagit en framställ- ning får den enskilde själv ansöka hos tingsrätten om sådant med- givande. Ändringarna i paragrafen anger den föreslagna nya ord- ningen att Rikspolisstyrelsen i stället för Stockholms tingsrätt beslutar om medgivande att använda fingerade personuppgifter.

3 § Rikspolisstyrelsen ska avslå en ansökan enligt 2 § om sökanden inte uppfyller villkoren enligt 1 § första stycket eller medgivande inte får lämnas på grund av 1 § andra stycket.

448

SOU 2007:65

Författningskommentar

I paragrafen anges under vilka förutsättningar en ansökan om med- givande att använda fingerade personuppgifter ska avslås. Förut- sättningarna motsvarar vad som gäller enligt den nuvarande ord- ningen. Ändringarna i paragrafen är således endast en följd av för- slaget att beslutanderätten flyttas från Stockholms tingsrätt till Rikspolisstyrelsen.

4 § En person som begär eller har fått medgivande för egen del, får även göra en ansökan om medgivande för ett barn som personen är vårdnadshavare för och varaktigt bor tillsammans med, om syftet är att ge skydd mot den andre vårdnadshavaren.

Paragrafen är oförändrad i sak och ändringen är en följd av utred- ningens förslag om att Rikspolisstyrelsen får besluta om medgiv- ande att använda fingerade personuppgifter.

8 § Om den som har fått medgivande att använda fingerade person- uppgifter skriftligen anmäler hos Rikspolisstyrelsen att medgivandet inte längre behövs, ska detta efter beslut av Rikspolisstyrelsen upphöra att gälla.

Om det finns synnerliga skäl får Rikspolisstyrelsen besluta att ett medgivande att använda fingerade personuppgifter ska upphöra att gälla.

I paragrafen finns bestämmelser om att medgivande att använda fingerande personuppgifter efter beslut i vissa fall ska upphöra.

I första stycket har endast en språklig justering gjorts. Ändringen i andra stycket innebär att Rikspolisstyrelsen även får

besluta om att ett medgivande att använda fingerade personupp- gifter ska upphöra att gälla.

10 § Rikspolisstyrelsens beslut överklagas till Stockholms tingsrätt. Skriv- elsen med överklagandet ska ges in till Rikspolisstyrelsen inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Rikspolisstyrelsens beslut enligt 6 § första stycket får inte överklagas.

Det första stycket i paragrafen är nytt och innehåller bestämmelser om överklagande av Rikspolisstyrelsen beslut. Enligt förslaget ska Rikspolisstyrelsens beslut i ärenden om medgivande att använda fingerade personuppgifter kunna överklagas till Stockholms tings- rätt.

Ändringarna i andra stycket innebär att domstol vid handlägg- ning av ett överklagande ska tillämpa lagen om domstolsärenden.

Tredje stycket motsvarar nuvarande andra styckets andra mening.

449

Författningskommentar

SOU 2007:65

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om Rikspolis- styrelsen eller den enskilde kommit in med en ansökan till tings- rätten före ikraftträdandet, ska tingsrätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.17Förslaget till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)

7 kap. Likvidation och upplösning

I kapitlet finns bestämmelser om bl.a. likvidation av stiftelser. Änd- ringar har bl.a. gjorts i kapitlets paragrafer 1 och 3–4. Ändringarna anger den föreslagna nya ordningen att Bolagsverket tar över tingsrättens uppgift att handlägga ärenden om likvidation av stiftel- ser. Paragraferna har behandlats i avsnitt 7.4.3.1.

5 § I ett ärende enligt 1 § ska Bolagsverket förelägga stiftelsen och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att komma in med ett skriftligt yttrande till verket inom viss tid. Föreläggandet ska delges stiftelsen, om delgivningen kan ske på annat sätt än enligt 15-17 §§ delgivningslagen (1970:428). Bolagsverket ska kungöra föreläggandet i Post- och Inrikes Tidningar minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggning av ärenden om likvidation av stiftelser. Den har ändrats med hänsyn till att handlägg- ningen vid Bolagsverket ska vara skriftlig. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.4.3.2.

7 § När Bolagsverket fattar beslut att en stiftelse ska träda i likvida- tion ska Bolagsverket samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Likvida- torerna träder i styrelsens eller förvaltarens ställe och har till uppgift att genomföra likvidationen.

I fråga om entledigande av likvidator tillämpas 25 kap. 29 § aktie- bolagslagen (2005:551).

Likvidatorerna ska för registrering i stiftelseregistret genast anmäla beslut om likvidation och förordnande av likvidator.

Bestämmelserna i denna lag om styrelse och styrelseledamöter tilläm- pas på likvidatorerna, i den mån inte annat följer av detta kapitel.

450

SOU 2007:65

Författningskommentar

En stiftelse är alltid bokföringsskyldig under likvidationen.

Ett uppdrag att vara revisor upphör inte genom att stiftelsen träder i likvidation. Bestämmelserna i 4 kap. tillämpas under likvidationen. Revisionsberättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt fördröjs.

Ändringen i första stycket har gjorts med hänsyn till förslaget att Bolagsverket ska besluta om likvidation av stiftelser. Ändringen innebär att när Bolagsverket har beslutat att en stiftelse ska gå i likvidation, ska verket samtidigt utse en eller flera likvidatorer.

Andra stycket är nytt. Det innehåller en hänvisning till aktie- bolagslagens (2005:551) bestämmelser om entledigande av likvida- tor. Hänvisningen innebär att en likvidator ska entledigas av Bolags- verket om likvidatorn begär det och visar skäl till det. Den innebär även att Bolagsverket ska entlediga en likvidator om han eller hon inte är lämplig för uppdraget eller av någon annan anledning bör skiljas från uppdraget. Frågor om entledigande kan Bolagsverket ta upp efter ansökan eller självmant. Om Bolagsverket entledigar en likvidator är huvudregeln att verket ska utse en ny.

Tredje stycket motsvarar i huvudsak vad som föreskrivs i det nu- varande andra stycket. Det som ändrats är att bestämmelsen om ersättning till likvidator flyttas till 7 a §.

Ändringarna i fjärde och femte stycket har tillkommit som en följd av det nya andra stycket. De är således endast av redaktionellt slag. Detsamma gäller för det nya sjätte stycket.

7 a § En likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte ersättning kan betalas på annat sätt. En ansökan om ersättning görs hos Bolags- verket.

Paragrafen är ny. Den anger att likvidator har rätt till ersättning av allmänna medel om ersättning inte kan betalas av stiftelsen. Bolagsverket prövar en ansökan om ersättning. Paragrafen har behandlats i 7.4.3.3.

16 § Om en stiftelse som utövar näringsverksamhet är försatt i konkurs och denna avslutas med överskott, ska allmän domstol i samband med att konkursen avslutas besluta att bolaget ska gå i likvidation och utse en eller flera likvidatorer. Ett beslut om likvidation gäller omedelbart.

Om stiftelsen var i likvidation när den försattes i konkurs, ska likvidationen fortsättas enligt 14 §.

451

Författningskommentar

SOU 2007:65

I paragrafen finns föreskrifter om att en stiftelse som utövar närings- verksamhet och som är försatt i konkurs ska gå i likvidation om konkursen avslutas med överskott. Enligt paragrafens nuvarande lydelse fattas beslut om likvidation i en sådan situation av konkurs- förvaltaren eller stiftelsens styrelse. Om beslut om likvidation inte fattas inom viss föreskriven tid ska, enligt nuvarande 17 §, tings- rätten besluta att stiftelsen ska gå i likvidation. Ändringen i första stycket innebär att tingsrätten i anslutning till att den fastställer utdelning i konkursen också beslutar om likvidation. Motsvarande ordning gäller på aktiebolags- och föreningsrättens område.

9 kap. Tillsyn m.m.

12 § Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 7 kap. överklagas hos tings- rätten i den ort där stiftelsens styrelse har sitt säte. Skrivelsen med över- klagandet skall ges in till Bolagsverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande enligt första stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen är ny. I paragrafens första stycke anges att Bolagsverkets beslut i ärenden om likvidation ska kunna överklagas till tingsrätt.

Andra stycket innebär att domstol vid handläggning av ett över- klagande ska tillämpa lagen om domstolsärenden.

I tredje stycket anges att hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till likvidator inte får överklagas.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

452

SOU 2007:65

Författningskommentar

26.18Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn

4 § Beslut om förordnande och entledigande av särskild företrädare fattas av åklagaren.

Den föreslagna ändringen i paragrafen innebär att åklagaren i stället för som i dag tingsrätten beslutar om förordnande och entledig- ande av särskild företrädare för barn. Ändringen innebär att åklaga- ren på eget initiativ kan fatta dessa beslut.

6 § Om det kan antas vara nödvändigt för att barnets rätt ska kunna tas till vara får åklagaren, utan att höra barnets vårdnadshavare, besluta om förordnande enligt 1 eller 2 § för tiden innan ärendet avgörs.

Ändringen i paragrafen är en följd av den föreslagna nya ordningen att åklagaren förordnar särskild företrädare för barn. Åklagaren får därmed även behörighet att interimistiskt besluta om förordnande av särskild företrädare.

12 § Beslut om ersättning till en särskild företrädare fattas i ett pågående mål vid domstol av rätten och i övriga fall av Domstolsverket.

När en särskild företrädare har förordnats tillämpas i övrigt det som sägs om målsägandebiträde i fråga om ersättning och återbetalnings- skyldighet för kostnader i 6 § första stycket, 7 § och 8 § första meningen lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Det som där sägs om måls- ägandebiträde ska avse den särskilda företrädaren.

I fråga om skyldighet för någon annan än barnet att i tvistemål ersätta staten dess kostnader för den särskilda företrädaren tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångs- kostnader.

Paragrafens första stycke är nytt. Det anger den föreslagna nya ordningen att Domstolsverket ska besluta om ersättning till sär- skild företrädare om en förundersökning inte leder till åtal.

Andra och tredje stycket motsvarar den nuvarande paragrafens första och andra stycke.

13 § Åklagarens beslut överklagas till tingsrätten i den ort där åtal för brottet ska väckas enligt 19 kap. rättegångsbalken. Skrivelsen med över- klagandet ska ges in till åklagaren inom tre veckor från dagen för beslutet. I fråga om interimistiska beslut ska dock överklagandet ges in till åklagaren inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.

453

Författningskommentar

SOU 2007:65

Domstolsverkets beslut i ett ärende om ersättning överklagas till den tingsrätt som anges i första stycket. Skrivelsen med överklagandet ska ges in till Domstolsverket inom tre veckor från dagen för beslutet.

Vid ett överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Innehållet i paragrafen är nytt. Paragrafen anger vad som ska gälla i fråga om överklagande av åklagarens och Domstolsverkets beslut.

I första stycket sägs att åklagarens beslut ska kunna överklagas till tingsrätten i den ort där åtal för brottet ska väckas enligt 19 kap. brottsbalken. Av första stycket framgår vidare att skrivelsen med överklagandet av ett slutliga beslut ska ges in inom tre veckor från dagen för beslutet. Om överklagandet avser ett interimistiskt beslut ska dock skrivelsen ges in inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Åklagaren behöver alltså bara delge interimistiska beslut. Förslaget motsvarar det som enligt den nuvarande ordningen gäller för överklagande av tingsrättens beslut (se 38 § lagen om domstolsärenden).

Andra stycket anger att Domstolsverkets beslut i ett ärende om ersättning till särskild företrädare överklagas till den tingsrätt som anges i första stycket.

Tredje stycket innebär att domstol vid handläggning av ett över- klagande ska tillämpa lagen om domstolsärenden.

15 § Ansökan om byte eller entledigande av en särskild företrädare får göras av barnets vårdnadshavare eller den särskilda företrädaren. En särskild företrädare får inte entledigas utan att han eller hon har haft tillfälle att yttra sig i ärendet.

Ansökan enligt 10 § om att återkalla ett förordnande får göras av barnets vårdnadshavare.

I paragrafens första stycke anges vilka som är behöriga att ansöka om byte eller entledigande av en särskild företrädare. Ändringen är en följd av den föreslagna nya ordningen, innebärande att åklagaren bl.a. självmant kan besluta om entledigande av en särskild före- trädare (se även författningskommentaren till 4 §).

Paragrafens nuvarande tredje stycke har utmönstrats.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

454

SOU 2007:65

Författningskommentar

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.19Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

9 kap. Likvidation och upplösning

4 § Rätten ska besluta att medlemsbanken ska träda i likvidation, om

1.medlemsbankens rörelse inte öppnats inom ett år från dess bildande eller

2.medlemsbanken är försatt i konkurs och denna avslutas med över- skott.

Ett beslut enligt första stycket 2 fattas av rätten fatta i samband med att konkursen avslutas. Beslutet gäller omedelbart.

Bolagsverket ska besluta om likvidation om tillståndet att driva bankrörelse har återkallats utan att banken i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse.

Beslut om likvidation ska dock inte meddelas, om det styrks att likvidationsgrunden har upphört under ärendets handläggning i första instans.

Fråga om likvidation enligt första och tredje stycket prövas på an- sökan av Finansinspektionen eller på ansökan av styrelsen, styrelse- ledamot, medlem eller innehavare av förlagsandel. I det fall som avses i tredje stycket prövas frågan även på ansökan av borgenär eller av annan vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda medlemsbanken.

I paragrafen finns bl.a. föreskrifter om att en medlemsbank som är försatt i konkurs ska gå i likvidation om konkursen avslutas med överskott. Enligt paragrafens nuvarande lydelse fattas beslut om likvidation i en sådan situation av föreningsstämman. Om beslut om likvidation inte fattas inom viss föreskriven tid ska tingsrätten, enligt nuvarande 19 §, besluta att medlemsbanken ska gå i likvida- tion. Ändringen i första stycket och andra stycket innebär att tingsrätten i anslutning till att den fastställer utdelning i konkursen också beslutar om likvidation. Motsvarande ordning gäller på aktiebolags- och föreningsrättens område.

Ändringen i tredje stycket innebär att handläggning av ärenden om likvidation av medlemsbank på grund av att tillstånd att driva

455

Författningskommentar

SOU 2007:65

bankrörelse har återkallats, flyttas från allmän domstol till Bolags- verket.

6 § Det som anges i 11 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska före- ningar gäller för handläggningen hos Bolagsverket i ett ärende enligt 4 §.

Innehållet i paragrafen är nytt. Den nuvarande föreskriften, som anger att sökanden har rätt till ersättning för vissa kostnader, har tagits bort.

19 § Om en medlemsbank har försatts i konkurs och denna avslutas utan överskott, är banken upplöst när konkursen avslutas.

Var medlemsbanken i likvidation när den försattes i konkurs, ska likvidationen fortsättas enligt 17 §, om konkursen avslutas med över- skott.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget om att tingsrätten vid en s.k. överskottskonkurs ska besluta om likvidation i samband med att den fastställer utdelning i konkursen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.20Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder

10 kap. Tillsyn

12 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen förordna en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier som enligt 9 § inte får företrädas av ägaren.

En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen ska betalas av ägaren till aktierna och ska på begäran för- skotteras av fondbolaget. Om den betalningsskyldige inte godtar för- valtarens anspråk, fastställs ersättningen av Finansinspektionen.

456

SOU 2007:65

Författningskommentar

I paragrafen finns bestämmelser om att Finansinspektionen har möjlighet att ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier i ett fondbolag om denne t.ex. inte har ansökt om tillstånd till förvärvet.

I andra stycket har även beslutanderätten att i vissa situationer fastställa förvaltarens ersättning flyttats från tingsrätt till Finans- inspektionen.

Enligt 12 kap. 1 § andra stycket får Finansinspektionens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.21Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

10 kap. Särskilda associationsrättsliga bestämmelser för bankaktiebolag

31 § I vilka fall allmän domstol eller Bolagsverket ska besluta att ett bankaktiebolag ska gå i likvidation framgår av 25 kap. aktiebolagslagen (2005:551). Om ett tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att bankaktiebolaget i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse, beslutar Bolagsverket att bankaktiebolaget ska gå i likvidation.

Ändringen i paragrafen anger att handläggningen av vissa ärenden om likvidation av bankaktiebolag flyttas från allmän domstol till Bolagsverket. Det gäller ärende där likvidationsgrunden är att bolagets tillstånd att driva bankrörelse har återkallats utan att bolaget

457

Författningskommentar

SOU 2007:65

i stället fått tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.5.4.1.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.22Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

25 kap. Likvidation och konkurs

I kapitlet finns bestämmelser om likvidation av aktiebolag. Änd- ringar har bl.a. gjorts i kapitlets paragrafer 42, 44 och 50. Ändring- arna anger den föreslagna nya ordningen att Bolagsverket tar över tingsrättens uppgift att handlägga ärenden om att en tillgång av ringa värde ska tillfälla Allmänna arvsfonden. De anger även att Bolagsverket ska ta över tingsrättens handläggning av ärenden om likvidation efter avslutad konkurs. Paragraferna har behandlats i avsnitt 7.1.5.1. och 7.1.5.3.

28 a § En likvidator har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt, om inte ersättning kan betalas på annat sätt. En ansökan om ersättning görs hos Bolags- verket.

29 § Om en likvidator begär att få avgå och visar skäl till det, ska likvidatorn entledigas. En likvidator ska också entledigas om han eller hon inte är lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från upp- draget.

458

SOU 2007:65

Författningskommentar

En ansökan om entledigande görs hos Bolagverket. När det finns an- ledning till det ska Bolagsverket självmant ta upp frågan.

En ansökan om entledigande kan göras av likvidatorn, en aktieägare eller någon annan vars rätt är beroende av likvidationen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om entledigande av likvidator. Ändringen i andra stycket anger den föreslagna nya ordningen att Bolagverket prövar en ansökan om entledigande av likvidator. Till följd av denna ordning införs en föreskrift om att Bolagsverket självmant får besluta att en likvidator ska entledigas. Det kan t.ex. bli aktuellt om det framkommer att likvidatorn missköter sitt uppdrag.

Tredje och fjärde stycket har ändrats med hänsyn till den nya instansordningen, innebärande att Bolagsverket entledigar likvidator.

31 kap. Överklagande

3 § Bolagsverkets beslut i ärenden enligt 8 kap. 16 §, 25 kap. 11, 28, 28 a, 29, 42, 44 eller 50 § överklagas hos tingsrätten i den ort där bolagets styrelse har sitt säte.

Bolagsverkets beslut i ärende enligt 22 kap. 8 § överklagas till Stockholms tingsrätt.

I paragrafen finns bestämmelser om överklagande av Bolagsverkets beslut.

Ändringarna i första stycket och det nya andra stycket innebär att Bolagsverkets beslut i de ärenden som flyttas dit ska kunna över- klagas till tingsrätt. Det gäller bl.a. beslut i ärenden om att en tillgång av ringa värde ska tillfalla Allmänna arvsfonden och beslut i ärenden om entledigande av likvidator.

Tredje stycket är nytt. Det anger att hovrättens beslut i en över- klagad fråga angående ersättning till likvidator inte får överklagas.

459

Författningskommentar

SOU 2007:65

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

26.23Förslaget till förordning om ändring

i förordningen (2000:306) om ersättning av allmänna medel till likvidatorer

1 § Bolagsverket ska se till att den ersättning som beslutas enligt 25 kap. 28 a § aktiebolagslagen(2005:551), 11 kap. 6 d § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och 7 kap. 7 a § stiftelselagen (1994:1220) snarast betalas ut till likvidatorn.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget om att Bolags- verket beslutar om ersättning av allmänna medel till likvidator. Den har också ändrats med anledning av att det införts föreskrifter i aktiebolagslagen (2005:551), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och stiftelselagen (1994:1220) om att likvidator har rätt till sådan ersättning.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan om ersättning kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten betala ut ersättningen till likvidatorn.

460

SOU 2007:65

Författningskommentar

26.24Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

24 kap. Särskilt om prövningen av ägares lämplighet

10 § Om det finns särskilda skäl, får Finansinspektionen förordna en lämplig person att som förvaltare företräda sådana aktier eller andelar som enligt 7 § inte får företrädas av ägaren.

En förvaltare har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. Ersättningen ska betalas av ägaren till aktierna eller andelarna och ska på begäran förskotteras av företaget. Om den betalningsskyldige inte godtar förvaltarens anspråk, fastställs ersättningen av Finansinspek- tionen.

I paragrafen finns bestämmelser om att Finansinspektionen har möjlighet att ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier i ett värdepappersbolag om denne t.ex. inte har ansökt om tillstånd till förvärvet.

I andra stycket har även beslutanderätten att i vissa situationer fastställa förvaltarens ersättning flyttats från tingsrätt till Finans- inspektionen.

Enligt 26 kap. 1 § andra stycket får Finansinspektionens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009.

2.Om en ansökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2009.

Av en särskild övergångsbestämmelse framgår att om en an- sökan kommit in till tingsrätten före ikraftträdandet, ska tings- rätten avsluta handläggningen av ärendet.

461

Författningskommentar

SOU 2007:65

26.25Förslaget till lag om dödande av förkommen handling

Lagen ersätter lagen (1927:85) om dödande av förkommen hand- ling. Även om den nuvarande regleringen i sak kvarstår oförändrad har utredningen av lagtekniska, systematiska och språkliga skäl ansett det mest lämpligt med en ny lag om dödande av förkommen handling. Flera bestämmelser har överförts till den nya lagen med endast redaktionella ändringar. För en mer utförlig kommentar till den reglering som kvarstår oförändrad i sak hänvisas till NJA II 1927 s. 314 ff., NJA II 1934 s. 265, prop. 1970:145 s. 318 ff., prop. 1980/81:84, prop. 1988/89:152 s. 143 och prop. 1997/98:160. Lagen har behandlats i kapitel 9.

Handlingar som kan dödas

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om dödande av förkommen handling, dödande av inteckning och förklaring att fullmakt är kraft- lös. Följande handlingar omfattas av bestämmelserna.

1.löpande skuldebrev,

2.växlar,

3.konossement,

4.andra handlingar vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att påkalla fullgörande av någon annan förpliktelse,

5.handling vilkens företeende utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

6.aktiebrev eller

7.inteckningshandling.

I första stycket anges lagens tillämpningsområde, dvs. bestämmelser om dödande av förkommen handling. För tydlighetens skull anges att det i lagen även finns bestämmelser om dödande av inteckning. I fråga om förklaring att fullmakt är kraftlös finns enligt den nuvarande ordningen bestämmelser härom i 2 kap. 17 § i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets- rättens. De har överförts till mortifikationslagen.

Första stycket innehåller en uppräkning av vilka handlingar som kan dödas. Uppräkningen motsvarar vad som anges i 1 § i 1927 års

462

SOU 2007:65

Författningskommentar

lag. I syfte att förenkla lagtexten har den tidigare uppräkningen av vissa dödningsbara handlingar ersatts med samlingsbegreppet inteckningshandling. Med detta begrepp avses en handling som blivit inskriven i en inskrivningsbok eller ett inskrivningsregister, dvs. pantbrev på grund av inteckning i fast egendom eller tomträtt, pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge, före- tagsinteckningsbrev och intecknade fordringshandlingar. Med in- tecknad fordringshandling avses en inteckningshandling som läm- nats in för registrering. Dessa utgörs av företagsinteckning och fordringshandling för vilken utfärdats inteckning i luftfartyg och järnväg (jfr prop. 1970:145 s. 320).

Andra stycket motsvarar ordagrant 1 § andra stycket i 1927 års lag.

Förutsättningar för att en handling ska dödas

2 § En handling som anges i 1 § får dödas på begäran av den som har förlorat handlingen, om det kan antas att handlingen har förstörts eller kommit bort.

Paragrafen anger under vilka förutsättningar en handling får dödas. Innehållet i paragrafen har utan sakliga ändringar överförts från 1 § i 1927 års lag.

Ansökan

3 § En ansökan om dödande av handling ska göras skriftligen hos Kronofogdemyndigheten. Om ansökan avser en inteckningshandling ska ansökan göras hos vederbörande inskrivningsmyndighet. I fråga om aktiebrev och handlingar vilkas företeende utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, ska ansökan göras hos Bolagsverket.

Paragrafen anger den nya ordningen att Kronofogdemyndigheten, inskrivningsmyndigheten och Bolagsverket ska ta över tingsrättens uppgift att handlägga ärenden om dödande av förkommen handling. Av paragrafen följer att en ansökan om dödande av handling ska göras hos Kronofogdemyndigheten om ansökan avser löpande skuldebrev, växlar, konossement eller andra handlingar vilkas före- teende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller att påkalla fullgörande av någon annan förpliktelse.

463

Författningskommentar

SOU 2007:65

Av paragrafen framgår vidare att om ansökan avser en inteck- ningshandling ska den göras hos vederbörande inskrivningsmyn- dighet. Med vederbörande inskrivningsmyndighet avses den in- skrivningsmyndighet som handlägger ärenden om inskrivning av sådan handling som ansökan avser. Den nya forumbestämmelsen innebär därmed att en ansökan om dödande av handling som avser pantbrev på grund av inteckning i fastighet, tomträtt eller järnväg görs hos Lantmäteriverket (fr.o.m. den 1 juni 2008 kommer Lant- mäteriverket att vara fastighetsrättslig inskrivningsmyndighet). Den innebär också att om ansökan avser pantbrev på grund av inteckning i skepp eller skeppsbygge görs den hos Sjöfartsverket och om ansökan avser fordringshandling för vilken utfärdats inteckning i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg görs den hos Luftfartsstyrelsen. Dessutom innebär bestämmelsen att om ansökan avser företagsinteckningsbrev eller företagsinteckning görs den hos Bolagsverket. I fråga om aktier och handlingar vilkas företeende utgör villkor för att antecknas som innehavare av en rättighet på ett konto som avses i lagen (1998:1479) om konto- föring av finansiella instrument görs ansökan hos Bolagsverket.

4 § En ansökan ska innehålla uppgifter om de omständigheter som åberopas till stöd för att handlingen ska dödas. Till ansökan ska bi- fogas en kopia av handlingen eller sådan uppgift om handlingens innehåll, som är nödvändig för att den med säkerhet ska kunna kännas igen.

Paragrafen innehåller regler om vad en ansökan om dödande av handling ska innehålla. Regleringen i första meningen är ett förtyd- ligande av att sökanden ska ange de omständigheter som han eller hon åberopar till stöd för att handlingen har förstörts eller kommit bort. Andra meningen i paragrafen har utan sakliga ändringar överförts från 3 § i 1927 års lag.

Bristfällig ansökan

5 § Om en ansökan är bristfällig, ska myndigheten förelägga sök- anden att avhjälpa bristen. Detsamma gäller om föreskriven avgift inte har betalts. Av föreläggandet ska framgå att ansökan kan avisas om föreläggandet inte följs. Föreläggandet behöver inte delges.

464

SOU 2007:65

Författningskommentar

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1927 års lag, innehåller regler om komplettering av en ansökan och att en bristfällig ansökan i vissa fall kan avvisas.

I första stycket föreskrivs att om en ansökan är bristfällig ska sökanden föreläggas att komplettera den. En ansökan får exempel- vis anses bristfällig om den handling som ansökan avser inte kan anses tillräckligt identifierad. Ett kompletteringsföreläggande ska innehålla upplysning om att ansökningen kan komma att avisas om tillräcklig komplettering inte sker. Av paragrafen framgår uttryckligen att föreläggandet inte behöver delges. Det innebär att det kan sändas i ett vanligt brev till den adress som uppgetts i ansökan.

Andra stycket anger att om sökanden, trots föreläggandet, inte kompletterar ansökan ska myndigheten avvisa ansökan om den är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak. I detta sammanhang finns anledning att erinra om den allmänna serviceskyldighet som myndigheter har enligt 4 och 5 §§ förvalt- ningslagen (1986:223).

Handläggning av en ansökan

6 § Var och en vilken såsom gäldenär, borgensman eller i annat fall är förpliktad på grund av handlingen ska, om det är möjligt, underrättas om ansökan. Avser ansökan en inteckningshandling ska, om det är möj- ligt, även den intecknade egendomens ägare underrättas. Dessutom ska den underrättas som senast, i den ordning som är särskilt föreskrivet, blivit antecknad som innehavare av handlingen. En underrättelse görs av den myndighet som handlägger ansökan.

Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § i 1927 års lag. Ändringarna i paragrafen innebär att den myndighet som handlägger ansökan om dödande av handling, och inte som i dag sökanden, ska underrätta de fysiska eller juridiska personer som eventuellt kan ha kännedom om var handlingen finns om ansökan.

465

Författningskommentar

SOU 2007:65

inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla detta till myndig- heten senast en viss angiven dag. Denna dag ska bestämmas så att minst ett och högst två år kommer att förflyta från dagen för kungörandet. Sökanden ska underrättas om innehållet i föreläggandet.

Paragrafen innehåller regler om myndighetens handläggning av ären- den om dödande av handling. Den har utan sakliga ändringar över- förts från 6 § i 1927 års mortifikationslag. Paragrafen har genom- gått en språklig bearbetning och det ålderdomliga uttrycket ”offentlig stämning” har bytts ut mot ”föreläggande”.

Avslag på ansökan

I paragrafen tydliggörs under vilka förutsättningar en ansökan om dödande av handling ska avslås. Paragrafen saknar motsvarighet i 1927 års lag.

Beslut om dödande av handling

9 § Sedan tiden för anmälan enligt 7 § andra stycket har gått ut, ska myndigheten avgöra ärendet. Finner myndigheten då att någon omständighet inte har förekommit som visar eller ger skälig anledning anta att handlingen finns i behåll, ska handlingen dödas genom beslut av myndigheten.

Beträffande inteckningshandlingar ska beslutet innehålla en upplys- ning om att beslutet inte innebär att inteckningen dödas.

I paragrafen anges förutsättningarna för att en handling ska dödas. Paragrafen har utan sakliga ändringar överförts från 8 § i 1927 års lag.

Första stycket i paragrafen har genomgått vissa redaktionella ändringar i anledning av förslaget om att Kronofogdemyndigheten, inskrivningsmyndigheten och Bolagsverket ska ta över handlägg- ningen av ärenden om dödande av förkommen handling.

466

SOU 2007:65

Författningskommentar

I andra stycket har uppräckningen av vissa handlingar ersatts med samlingsbegreppet inteckningshandlingar (se 2 § och författ- ningskommentaren till denna).

Rättsverkningar av en dödad handling

Ny handling, som utfärdas enligt första stycket i stället för dödad inteckningshandling, gäller inte såsom inteckningshandling förrän anteckning skett jämlikt 11 § tredje stycket.

I fråga om växel och konossement gäller särskilda bestämmelser.

I paragrafen regleras rättsverkningarna av ett beslut om dödande av handling. Den har utan sakliga ändringar överförts från 9 § i 1927 års lag. De ändringar som har gjorts i paragrafen är endast språkliga.

11 § Avser ansökan om dödande en inteckningshandling ska inskriv- ningsmyndigheten göra en anteckning om ansökan i inskrivnings- boken, inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets inskrivningsdel. Detsamma gäller myndighetens slutliga beslut i ärendet. Har ansökan avslagits, får dock anteckning inte ske förrän beslutet vunnit laga kraft.

Sedan beslut om dödande av pantbrev eller företagsinteckning vunnit laga kraft, ska inskrivningsmyndigheten på ansökan utfärda nytt pant- brev eller inteckningsbrev som svarar mot det dödade samt göra an- teckning i inskrivningsboken, inskrivningsregistret eller fastighets- registrets inskrivningsdel om detta.

Har intecknad fordringshandling dödats genom beslut som vunnit laga kraft, ska inskrivningsmyndigheten, på ansökan, på inskrivnings- dag göra anteckning i vederbörande inskrivningsbok eller inskrivnings- register, att ny handling, som utfärdats jämlikt 9 §, medför den inteck- ningsrätt som tillkommit den dödade.

Paragrafen har utan sakliga ändringar överförts från 10 § i 1927 års mortifikationslag. Ändringarna är redaktionella och en följd av att Kronofogdemyndigheten, inskrivningsmyndigheten och Bolags-

467

Författningskommentar

SOU 2007:65

verket ska ta över handläggningen av ärenden om dödande av för- kommen handling.

I första stycket har uppräckningen av vissa handlingar ersatts med samlingsbegreppet inteckningshandlingar (se 2 §). Dessutom har uttrycket ”utslag” ersatts med ”beslut”.

Även i andra stycket har uttrycket ”utslag” ersatts med ”beslut”. I tredje stycket har bestämmelsen kompletterats med en hänvis- ning till inskrivningsregistret. Hänvisningen motiveras av att in- skrivning enligt lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luft-

fartyg numera sker i inskrivningsregistret för luftfartyg.

12 § Det som tidigare sagts om den förpliktade ska, när fråga är om dödande av aktiebrev, tillämpas på aktiebolaget.

Paragrafen har, efter en språklig bearbetning, utan sakliga ändringar överförts från 11 § i 1927 års lag.

Efterlysning

13 § Har bankbok förkommit, får insättaren eller dennes rättsinne- havare i stället för att ansöka om dödande av bankbok påkalla dess efterlysning genom bankstyrelsens försorg.

Begär någon sådan efterlysning och lämnar han eller hon trovärdiga uppgifter om tid och omständigheter under vilka boken förkommit, får styrelsen på sökandens bekostnad verkställa efterlysningen. Det sker genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar i första numret för någon av månaderna närmast efter det efterlysning begärts. Har boken inte kommit till rätta inom sex månader från kungörandet och finns det inte skälig anledning anta att den finns i behåll, har sökanden rätt att få tillgodohavandet utbetalt till sig. Efter det att innestående medel har betalts ut är motboken utan verkan.

Det som föreskrivs i första och andra styckena om motbok hos bank tillämpas även på livförsäkringsbrev. Då gäller att efterlysningen ska göras av styrelsen för det försäkringsbolag, där försäkringen tagits, eller, om den tagits hos utländsk försäkringsanstalt som får driva försäkringsrörelse här i riket, av generalagenten. Om försäkringsfallet ännu inte inträffat gäller, i stället för vad som sägs i andra stycket om rätt för sökanden att få tillgodohavandet utbetalt till sig, att sökanden har rätt att få nytt försäkringsbrev. När det nya försäkringsbrevet har utställts är det förkomna försäkringsbrevet utan verkan.

Paragrafen har, med vissa språkliga ändringar, överförts från 12 § i 1927 års lag. Det sakliga innehållet i paragrafen är oförändrat.

468

SOU 2007:65

Författningskommentar

Dödande av handling i samband med utmätning eller konkurs

De följande paragraferna – 14–17 §§ – innehåller bestämmelser om dödande av handling i samband med utmätning eller konkurs. Mot- svarande bestämmelser finns i 12 a § i 1927 års mortifikationslag. Utredningen har, i syfte att få en mer lättöverskådlig lagstiftning, valt att i den nya lagen dela upp paragrafen på flera paragrafer.

Paragrafens sakliga innehåll motsvarar huvudsakligen 12 a § första meningen i 1927 års lag. Ändringarna i paragrafen är endast redak- tionella.

Avser ansökan en inteckningshandling ska rätten underrätta veder- börande inskrivningsmyndighet om ansökan för anteckning i inskriv- ningsboken, inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets inskriv- ningsdel. Vad nu sagts om ansökan ska också gälla rättens slutliga beslut i ärendet. Har ansökan avslagits, får dock anteckning inte göras förrän utslaget vunnit laga kraft.

I paragrafens första stycke anges att en ansökan om dödande av förkommen handling i samband med utmätning eller konkurs även i framtiden ska handläggas av tingsrätt. En sådan ansökan görs hos den tingsrätt där gäldenären svarar i tvistemål som gäller betal- ningsskyldighet (se 10 kap. 1,3–4 och 6 §§ rättegångsbalken). Para- grafen har behandlats i avsnitt 9.5.4.

Paragrafens andra stycke motsvarar 10 § första stycket i 1927 års lag.

16 § Om det behövs, ska tingsrätten som villkor för dödande enligt 14 § föreskriva att utmätningssökanden eller konkursboet ställer säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken för den skada som rätt innehavare av handlingen kan lida. Finns enligt 2 kap. 27 § utsökningsbalken inte skyldighet att ställa säkerhet, ska tingsrätten i stället som villkor föreskriva att utmätningssökanden utfäster sig att ersätta en sådan skada. Säkerheten eller utfästelsen får inte åberopas, om talan väcks senare än tre år från den dag då beslut om handlingens dödande vann laga kraft.

469

Författningskommentar

SOU 2007:65

Paragrafen har utan sakliga ändringar överförts från 12 a § andra stycket i 1927 års lag.

17 § Om ett pantbrev eller en intecknad fodringshandling dödats enligt 14 § ska ny handling utfärdas. Inskrivningsmyndigheten ska på ansökan utfärda ny handling om handlingen är en fordringshandling som är intecknad i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. Ny hand- ling ska inte utfärdas om någon annan handling dödats.

Även denna paragraf har utan sakliga ändringar överförts från 12 a § tredje och fjärde stycket i 1927 års lag.

Dödande av inteckning

De följande paragraferna – 18–20 §§ – innehåller bestämmelser om dödande av inteckning. Motsvarande bestämmelser finns i 13 § i 1927 års mortifikationslag. Utredningen har, såsom med bestäm- melserna om dödande av handling i samband med utmätning eller konkurs, valt att i den nya lagen dela upp paragrafen på flera para- grafer.

Kan det antas att ett pantbrev eller företagsinteckningsbrev har till- kommit på sådant sätt eller förlorats av ägaren under sådana omstän- digheter som utesluter giltig pantsättning, får ansökan om dödande av inteckningen göras även om den nyss angivna tiden inte har förflutit.

Paragrafen innehåller regler om dödande av inteckning i vissa fall. Den har sin motsvarighet i 13 § första stycket i 1927 års mortifika- tionslag.

19 § En ansökan om dödande av inteckning ska göras skriftligen hos vederbörande inskrivningsmyndighet.

Den som senast har antecknats som innehavare av handlingen ska, om det kan ske, delges ansökningen i enlighet med vad som föreskrivs om delgivning av stämning i tvistemål. Inskrivningsmyndigheten ska därefter utfärda ett föreläggande, som ska kungöras på det sätt som anges i 7 §. Föreläggandet ska innehålla en beskrivning av handlingen. I

470

SOU 2007:65

Författningskommentar

föreläggandet ska vidare den som kan inneha handlingen eller vet att den finns i behåll eller som i övrigt kan lämna upplysningar i ärendet uppmanas att anmäla detta till myndigheten senast en viss angiven dag. Denna dag ska bestämmas så att minst sex månader kommer att för- flyta från dagen för kungörandet. Sökanden ska underrättas om inne- hållet i föreläggandet.

Vid handläggningen i övrigt gäller 4–5 och 8 §§.

Paragrafens första stycke anger den nya ordningen att inskrivnings- myndigheten ska ta över tingsrättens uppgift att handlägga ärenden om dödande av inteckning. Vilken inskrivningsmyndighet som ska handlägga en ansökan beror på vilken inteckningshandling som an- sökan avser (se kommentaren till 2 §).

Andra stycket innehåller regler om handläggning vid inskriv- ningsmyndigheten. Den motsvarar 13 § andra stycket i 1927 års mortifikationslag. Ändringarna motiveras av att inskrivningsmyn- digheten tar över handläggningen av ärenden om dödande av in- teckning.

I tredje stycket har införts en hänvisning till vissa förfarande- regler vid en ansökan om dödande av förkommen handling. Dessa regler gäller därmed också vid handläggningen av en ansökan som avser inteckning, t.ex. reglerna om att en ansökan i vissa fall ska av- visas.

20 § Sedan tiden för anmälan enligt 19 § har gått ut, ska inskrivnings- myndigheten avgöra ärendet. Finner myndigheten då att det inte finns någon omständighet som utgör skälig anledning att låta inteckningen fortfarande gälla, ska den dödas.

När en ansökan om dödande av inteckning har kommit in till in- skrivningsmyndigheten, ska myndigheten anteckna detta i inskriv- ningsboken, inskrivningsregistret eller fastighetsregistrets inskriv- ningsdel. Detsamma gäller myndighetens slutliga beslut i ärendet. Har ansökan avslagits, ska anteckning om detta dock inte göras förrän be- slutet har vunnit laga kraft.

Paragrafen motsvarar 13 § tredje och fjärde stycket i 1927 års mortifikationslag. Ändringarna är en följd av att inskrivningsmyn- digheten ska ta över tingsrättens uppgift att handlägga ärenden om dödande av inteckning.

471

Författningskommentar

SOU 2007:65

Förklaring att fullmakt är kraftlös

21 § Om en fullmaktsgivare visar sannolika skäl att en skriftlig full- makt har förkommit eller att han eller hon av annan orsak inte utan dröjsmål kan få tillbaka den, får handlingen förklaras kraftlös.

Paragrafen reglerar frågan om kraftlöshetsförklaring av fullmakt. Innehållet har i princip överförts oförändrat från 2 kap. 17 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets- rättens område.

22 § En ansökan om att en fullmakt ska förklaras kraftlös görs skrift- ligen hos Kronofogdemyndigheten.

Om Kronofogdemyndigheten finner att ansökan ska bifallas, ska myndigheten införa en kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. I kungörelsen ska anges att fullmakten efter utgången av viss tid, som får bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, ska vara kraftlös. Kronofogdemyndigheten får också införa kun- görelsen i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införs i Post- och Inrikes Tidningar.

Vid handläggning i övrigt gäller 4–5 och 8 §§.

Första stycket anger den nya ordningen att Kronofogdemyndig- heten tar över tingsrättens uppgift att handlägga ärenden om kraft- löshetsförklaring av fullmakt. Dessutom har en bestämmelse in- förts i detta stycke om att ansökan ska vara skriftlig.

Enligt andra stycket gäller för handläggningen att en kungörelse ska införas i Post- och Inrikes Tidningar. Liksom tidigare ska det i kungörelsen anges att fullmakten är kraftlös efter en viss angiven tid.

Tredje stycket innehåller hänvisningar beträffande handlägg- ningen av en ansökan.

Övrigt

23 § Bestämmelserna i 1–11 §§ om pantbrev tillämpas även i fråga om vilandebevis. Bestämmelserna i 18–20 §§ om dödande av inteckning tillämpas även i fråga om vilandeförklarad inteckningsansökan.

Paragrafen har överförts oförändrad i sak från 14 § i 1927 års mortifikationslag. Ändringarna i paragrafen är endast redaktionella. Det bör påpekas att begreppet inteckningshandling bl.a. omfattar pantbrev.

472

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Domstolarnas roll vid handläggning av	Dir.
ärenden	2005:124

Beslut vid regeringssammanträde den 10 november 2005.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall utreda förutsättningarna för och lämplig- heten av att till förvaltningsmyndighet flytta över handläggningen av sådana ärenden som enligt nuvarande ordning handläggs av tings- rätt i första instans.

Utredaren skall lämna förslag på vilken förvaltningsmyndighet som bör handlägga de ärenden som utredaren anser bör flyttas. För dessa ärenden skall utredaren vidare föreslå nödvändiga kompletteringar till förvaltningslagen och överväga om överklagande bör ske till all- män domstol eller till allmän förvaltningsdomstol.

Reformering av domstolsväsendet

En omfattande reformering av domstolsväsendet pågår sedan några år. Det övergripande syftet med reformarbetet är att säkerställa att mål och ärenden skall avgöras med högt ställda krav på rättssäker- het och effektivitet. Verksamheten skall i möjligaste mån renodlas till dömande verksamhet. Förutsättningarna för allmänheten att få tvister och andra rättsliga angelägenheter prövade skall, med utgångs- punkt i rättssäkerhet och effektivitet, vara lika över hela landet. Tyngdpunkten i den dömande verksamheten skall ligga i första instans, vilket förutsätter tillräckligt stora domstolar som kan möta krav på stabilitet och flexibilitet. Domstolarna skall ha en funktionell geografisk spridning i förhållande till allmänheten, myndigheterna och näringslivet. Domstolarna skall vara moderna och attraktiva arbetsplatser. Arbetet skall organiseras så att utrymme ges för specialisering och delegering. Därmed ges också domstolsväsendet bättre förutsättningar att attrahera och bibehålla kvalificerad per-

475

Bilaga 1

SOU 2007:65

sonal inom alla personalkategorier. Reformarbetet kan delas upp i fyra huvudområden.

•Förändringar av den yttre organisationen.

•Förändringar av den inre organisationen.

•Renodling av verksamheten.

•Förbättringar av det processuella regelverket.

För att reformarbetet skall kunna utveckla och effektivisera dom- stolsväsendet på ett ändamålsenligt sätt behövs samordnade satsning- ar inom de fyra huvudområdena.

Renodling av verksamheten

Som framgår av föregående avsnitt är renodling ett av huvudområdena för den pågående reformeringen av domstolsväsendet. Avsikten är att domstolarnas verksamhet så långt som det är möjligt skall renodlas till rättskipning.

Redan vid tillkomsten av ärendelagen angavs att det primära be- slutsfattandet för åtskilliga av domstolsärendena på sikt kan komma att föras bort från de allmänna domstolarna till förvaltningsmyndig- heter (prop. 1995/96:115 s. 75)

I skrivelsen Reformering av domstolsväsendet – en handlingsplan (skr. 1999/2000:106) anförde regeringen att domstolarnas resurser i största möjliga utsträckning skall koncentreras till den dömande verksamheten, dvs. straffrättskipning och tvistlösning mellan enskilda och mellan enskilda och det allmänna. Riksdagen har ställt sig bakom skrivelsen (bet. 1999/2000:JuU22, rskr. 1999/2000:255).

I skrivelsen Reformering av domstolsväsendet – information och uppföljning av handlingsplanen (skr. 2000/01:112) upprepade regeringen att verksamhet som inte utgör dömande verksamhet så långt det är möjligt skall föras bort från domstolarna. Riksdagen har ställt sig bakom även denna skrivelse (bet. 2000/01:JuU29, rskr. 2000/01:283).

Som ett led i renodlingen av domstolarnas verksamhet har under senare år ett antal ärendetyper flyttats över från allmän domstol till förvaltningsmyndighet.

476

SOU 2007:65

Bilaga 1

Genomförda och föreslagna reformer

Associationsrätt

Tidigare handlade allmän domstol alla ärenden om tvångslikvidation av aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Den 1 april 1994 flyttades handläggningen av vissa ärenden om tvångslikvidation av aktiebolag till Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket. Regeringen ansåg att likvidationsärendena borde handläggas av domstol om det var fråga om att avgöra tvister mellan olika intressenter. I de fall det var fråga om att konstatera förekomsten av faktiska förhållanden borde enligt regeringen saken i stället handläggas av Patent- och registreringsverket (prop. 1993/94:43 s. 11). Vad gäller aktiebolag har verket därefter tillförts ytterligare uppgifter av liknande slag (prop. 1994/95:67, 1999/2000:23, 1999/2000:34 och 2000/01:150). Bolagsverkets beslut i dessa ären- den överklagas till allmän domstol.

Den 1 januari 2004 flyttades handläggningen av vissa ärenden om likvidation av ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar, ko- operativa hyresrättsföreningar och sambruksföreningar från tings- rätt till Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket, (prop. 2002/03:147, bet. 2002/03:LU4, rskr. 2002/03:28). Bolags- verkets beslut i dessa ärenden överklagas till allmän domstol.

Förmyndarskap

De flesta frågor om förmyndarskap m.m. har från den 1 juli 1994 flyttats från tingsrätt till överförmyndaren (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95/29). Beslut av överförmyndaren över- klagas till allmän domstol.

Frågan om förmyndare, gode män och förvaltare har nyligen varit föremål för överväganden av Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare (Ju2002:04). Utredningen överlämnade sitt slut- betänkande den 9 december 2004 (SOU 2004:112).

Bouppteckningar

Den 1 juli 2001 flyttades ansvaret för inregistrering av bouppteck- ningar samt uppgiften att vara beskattningsmyndighet i fråga om arvsskatt från tingsrätterna till skattemyndigheterna, numera Skatte-

477

Bilaga 1

SOU 2007:65

verket (prop. 2000/01:21, bet. 2000/01:JuU7, rskr. 2000/01:134). Beslut av Skatteverket i ärenden om inregistrering av bouppteck- ningar om arvsskatt och gåvoskatt överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol.

Sjöfartsregistret

Ansvaret för Sjöfartsregistret flyttades från Stockholms tingsrätt till Sjöfartsverket den 1 december 2001 (prop. 2000/01:88, bet. 2000/01:JuU24, rskr. 2000/01:223). Beslut av Sjöfartsregistret i registerärenden överklagas till allmän domstol.

Företagshypotek

Den 1 december 2001 flyttades handläggningen av ärenden om in- skrivning av företagshypotek från inskrivningsmyndigheten i Malmö domsaga till Patent- och registreringsverket, numera Bolagsverket, (prop. 2000/01:88, bet. 2000/01:JuU24, rskr. 2000/01:223). Beslut av Bolagsverket i dessa ärenden överklagas till allmän domstol.

Rättigheter i luftfartyg

Från och med den 1 april 2005 är det möjligt att med sakrättslig verkan skriva in förvärv av äganderätt och nyttjanderätt till luft- fartyg i ett nytt register – inskrivningsregistret för luftfartyg (prop. 2003/04:27, bet. 2003/04:LU10, rskr. 2003/04:135). Samtidigt har handläggningen av ärenden om inskrivning av inteckning i luftfartyg flyttats från Stockholms tingsrätt till den nyinrättade Luftfartsstyrel- sen, som skall handha det nya registret. Beslut av Luftfartsstyrelsen i inskrivningsärenden överklagas till allmän domstol.

Konkurstillsyn

Vilka delar av konkurshanteringen som kan flyttas från domstol har övervägts av den s.k. konkurstillsynsutredningen. I betänkandet Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62) föreslås bland annat att den nuvaran- de ordningen med obligatoriskt edgångssammanträde inför rätten ersätts av en ordning med fakultativ edgång. Huvudregeln skall i

478

SOU 2007:65

Bilaga 1

stället vara att gäldenären skriftligen bekräftar bouppteckningens riktighet vid ett bouppteckningssammanträde inför konkursförvalt- aren. Vidare föreslås att t.ex. frågor om anstånd med avlämnande av förvaltarberättelse skall prövas av tillsynsmyndigheten i stället för av rätten. Regeringen avser att under hösten 2006 lägga fram en lagrådsremiss som behandlar dessa förslag.

Konkurs och företagsrekonstruktion

Förfaranden enligt konkurslagen och lagen om företagsrekonstruk- tion kan komma att integreras i syfte att skapa ett mer samlat in- solvensförfarande. Regeringen avser att lämna ett uppdrag till en utredare under våren 2006 att överväga frågan. Utredaren kommer sannolikt i det sammanhanget bl.a. överväga vilka frågor i samband med ett insolvensförfarande som en allmän domstol bör pröva och vilka som lika gärna kan avgöras av någon förvaltningsmyndighet eller av den person som hanterar förfarandet.

Skuldsanering

Skuldsaneringsutredningen har nyligen i betänkandet Ett steg mot ett enklare och snabbare skuldsaneringsförfarande (SOU 2004:81) föreslagit att kronofogdemyndigheten som första instans skall pröva ansökningar om skuldsanering och ompröva skuldsaneringsbeslut. Myndigheten skall kunna fatta beslut i ärendet även om en eller flera borgenärer motsätter sig en skuldsanering. Kronofogdemyndig- hetens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas till tingsrätten, som alltså blir en renodlad överinstans för dessa ärenden.

Äktenskapsregister

Statskontoret föreslår i rapporten Ett samlat äktenskapsregister (2002:4) att den nuvarande registreringen av äktenskapsförord, anmälan om bodelning, förrättad bodelning och gåva mellan makar flyttas över från tingsrätterna till ett samlat äktenskapsregister. I rapporten föreslås att äktenskapsregistret förläggs till Riksarkivet i Härnösand. I rapporten ges inte förslag på hur överklagande av regi- streringsärenden skall hanteras. Statskontorets rapport har inte lett till lagstiftning.

479

Bilaga 1

SOU 2007:65

Domstols handläggning av mål och ärenden

Vid de allmänna domstolarna handläggs tvistemål och brottmål. Dessa mål handläggs enligt rättegångsbalken. Därutöver handläggs ett stort antal ärenden. Denna ärendehantering brukar sedan gammalt benämnas frivillig rättsvård. De flesta rättsvårdsärenden handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). I för- arbetena till gamla ärendelagen finns en beskrivning av hur begreppen rättskipning och frivillig rättsvård förhåller sig till varandra (NJA II 1947 s. 87 ff.). Beskrivningen är numera inte i alla delar relevant eftersom nya ärendetyper har tillkommit där denna distinktion inte passar. Dessa ärendetyper har dessutom olika grad av judiciell karak- tär.

Exempel på ärenden som handläggs enligt ärendelagen (rätts- vårdsärenden) är registrering av äktenskapsförord enligt 7 kap. 3 § äktenskapsbalken, dödande av förkommen handling enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling, förordnande av sak- kunnig enligt 10 § lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik, entledigande av god man enligt 16 § lagen (1904:48 s.1) om sam- äganderätt, kungörelse av känd arvinge som vistas på okänd ort enligt 16 kap. 1 § ärvdabalken, utseende av boutredningsman enligt 19 kap. äktenskapsbalken, vissa namnärenden enligt namnlagen (1982:670) samt skuldsaneringsärenden enligt skuldsaneringslagen (1994:334).

Det finns också åtskilliga ärenden som skall handläggas enligt rättegångsbalken. Exempel på denna kategori av ärenden är kon- kursärenden enligt konkurslagen (1987:672) samt vissa ärenden om kvarstad.

För många fall framgår det direkt av den materiella lagstiftningen om ärendelagen eller rättegångsbalken skall tillämpas. Se t.ex. 16 kap. 2 § konkurslagen. I andra fall kan vägledning hämtas från formu- leringar såsom "mål", "ansöka om stämning" eller "väcka talan" som indikerar att rättegångsbalken skall tillämpas.

De olika rättsvårdsärendena är mer eller mindre tvistiga och har olika grad av judiciell karaktär. Ett överlämnat skuldsanerings- ärende är t.ex. i princip alltid tvistigt eftersom det finns motstående intressen mellan enskilda, medan ett ärende om dödande av för- kommen handling i regel inte innehåller några sådana motstående intressen. Detta är omständigheter som måste beaktas vid bedöm- ningen av om en ärendetyp kan flyttas från domstol.

480

SOU 2007:65

Bilaga 1

Förvaltningsmyndighets handläggning av ärenden

Förvaltningsmyndighets handläggning av ärenden regleras av för- valtningslagen (1986:223). Handläggningen vid en förvaltningsmyn- dighet skall enligt 7 § förvaltningslagen vara så enkel, snabb och billig som möjligt. Normalt är handläggningen skriftlig, men part har i vissa situationer rätt att lämna uppgifter muntligen. Därutöver finns det också möjlighet till muntlig handläggning. Beslut av förvalt- ningsmyndighet kan rättas, omprövas och överklagas.

Flyttas en ärendetyp över från tingsrätt till förvaltningsmyndig- het kan det behövas särskilda handläggningsregler som kompletterar förvaltningslagens bestämmelser. Ett exempel på när sådana särskil- da regler har bedömts nödvändiga är när vissa likvidationsärenden flyttades från allmän domstol till Patent- och registreringsverket (jfr prop. 2002/03:147 s. 27 f).

Vid de reformer som genomförts på senare år förekommer både överklagande till allmän domstol och till allmän förvaltningsdomstol. Som regeringen anför i propositionen Rättigheter i luftfartyg (2003/04:27) kan det i och för sig framstå som naturligt att beslut meddelade av en förvaltningsmyndighet överklagas till allmän för- valtningsdomstol. Det bör dock beaktas att vissa ärenden innebär en prövning av frågor av civilrättslig karaktär. Detta är frågor som huvudsakligen tillhör de allmänna domstolarnas rättsområde och som kan medföra att det är mer ändamålsenligt att överprövningen sker vid dessa domstolar.

Vid ärendehandläggning kan frågor som gäller ett bakomliggande rättsförhållande behöva prövas. T.ex. kan den civilrättsliga frågan om vem som rätteligen har äganderätt till egendom aktualiseras i ett ärende om utseende av god man enligt lag (1904:48 s.1) om sam- äganderätt. I den mån sådana civilrättsliga frågor regelmässigt aktu- aliseras i en ärendetyp kan detta vara ett skäl för att denna lämpligen bör överklagas till allmän domstol och inte till allmän förvaltnings- domstol. (Jfr rättsfallen NJA 1984 s. 256, 1974 s. 285, 1972 s. 641 och 1970 s. 320 samt RH 1985:95 och 1992:49).

Internationella förhållanden

Sverige har genom att ansluta sig till olika internationella konven- tioner förbundit sig att garantera medborgarna domstolsprövning. Enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheter-

481

Bilaga 1

SOU 2007:65

na och de grundläggande friheterna följer en rätt till domstolspröv- ning av civila rättigheter och skyldigheter. Som exempel på andra internationella åtaganden i fråga om en rätt till domstolsprövning kan nämnas FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, 1993 års Haagkonvention om adoption, den s.k. Bryssel II-förordningen och 1970 års Haagkonvention om äktenskapsskillnad. Handläggningen av en ärendetyp bör självklart inte flyttas från allmän domstol till förvaltningsmyndighet om det finns internationella konventioner som kräver domstolsbeslut eller domstolsprövning i första instans.

Vissa svenska avgöranden måste kunna verkställas utomlands. Om utländsk rätt regelmässigt kräver beslut av domstol för att verkställig- het skall vara möjlig bör ärendetypen inte flyttas från domstol.

Uppdraget

En särskild utredare skall utreda förutsättningarna för att till för- valtningsmyndighet flytta över handläggningen av sådana ärenden som enligt nuvarande ordning handläggs av tingsrätt i första instans. Uppdraget omfattar såväl ärenden som handläggs enligt ärendelagen som ärenden som handläggs enligt rättegångsbalken.

Utredaren skall kartlägga vilka ärendetyper som tingsrätten hand- lägger i första instans och i fråga om var och en av dessa överväga om handläggningen kan flyttas över till förvaltningsmyndighet. I samband med det skall utredaren beakta eventuella internationella förpliktelser som begränsar möjligheten att flytta över vissa ären- den till förvaltningsmyndighet.

När det gäller de ärenden som utredaren anser möjliga att flytta över till förvaltningsmyndighet skall utredaren överväga lämpligheten av en sådan överflyttning. En utgångspunkt skall vara att ärenden som avser rättsvård i största möjliga utsträckning bör hanteras av en förvaltningsmyndighet. Det bör dock beaktas om prövningen rör frågor eller inrymmer rättsliga ställningstaganden av sådan karaktär att ärendet lämpligen bör avgöras av domstol.

I den mån kompletterande regler till förvaltningslagen bedöms nödvändiga för att en överflyttning skall vara möjlig skall förslag till sådana kompletterande regler lämnas.

I fråga om de ärenden som utredaren anser bör flyttas över till förvaltningsmyndighet skall utredaren lämna förslag på vilken för- valtningsmyndighet som bör handlägga ärendena. När förslag på

482

Bilaga 2

SOU 2007:65

•Ansökan om föreläggande för make eller sambo att lämna upp- gifter till bouppteckningen; 17 kap. 5 § äktenskapsbalken

•Ansökan om ersättningsgaranti till bodelningsförrättare; 17 kap. 7 a § äktenskapsbalken

•Ansökan om rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden och besöksförbud; 18 kap. 2 § äktenskapsbalken och 28 § sambolagen (2003:376)

•Ansökan om åtgärd enligt 3 kap. 12 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. De åtgärder som avses är förordnande om rätt att bo kvar i den gemensamma bostaden och att använda den andre makens bohag som finns där. Vidare avses åtgärder som rör underhållsbidrag, besöksförbud samt vårdnad, boende och umgänge.

Ärenden med anknytning till föräldrabalken

•Ansökan om blodundersökning vid utredning om faderskap; lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap

•Ansökan om adoption; 4 kap. 1 § föräldrabalken

•Ansökan om omvandling av en utomlands beslutad adoption; lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid inter- nationella adoptioner

•Ansökan om s.k. omadoption; lagen (1971:796) om internatio- nella rättsförhållanden rörande adoption

•Ansökan och anmälan om förordnande och entledigande av sär- skilt förordnad vårdnadshavare; 6 kap. 9, 10 b och 10 c §§ för- äldrabalken

•Ansökan om att underårig med eget hushåll ska frånkännas sin behörighet att ingå rättshandlingar för den dagliga hushållningen; 9 kap. 2 a § föräldrabalken

•Ansökan om förordnande och entledigande av förmyndare för underårig; 10 kap. föräldrabalken

486

SOU 2007:65

Bilaga 2

•Ansökan om förordnande och entledigande av särskild före- trädare för barn; lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn

•Ansökan om ersättning av allmänna medel till särskild före- trädare för barn; 11 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn

•Ansökan om anordnande och upphörande av godmanskap; 11 kap. 4, 19 och 20 §§ föräldrabalken

•Ansökan om jämkning av godmanskap; 11 kap. 23 § föräldra- balken

•Ansökan om anordnande och upphörande av förvaltarskap; 11 kap. 7, 19 och 20 §§ föräldrabalken

•Ansökan om jämkning av förvaltarskap; 11 kap. 23 § föräldra- balken

•Överförmyndarens beslut som rör godmanskap, förvaltarskap och föräldrars förmyndarförvaltning får överklagas till tingsrätt; 20 kap. 4 och 6 §§ föräldrabalken

•Ansökan om förordnande och entledigande av god man för ensamkommande barn; lagen (2005:429) om god man för ensam- kommande barn

•Ansökan om ersättning av allmänna medel till överförmyndare (Stockholms tingsrätt); förordningen (1976:1121) om ersätt- ning till vissa överförmyndare, förmyndare och förvaltare

•Ansökan om verkställighet av dom, beslut eller avtal om vård- nad, boende och umgänge; 21 kap. föräldrabalken

Ärenden med anknytning till ärvdabalken

•Anmälan om arvskungörelse; 16 kap. 1–3 §§ ärvdabalken

•Ansökan om föreläggande för arvinge eller testamentstagare att lämna besked om han eller hon vill göra gällande anspråk på arv eller testamente; 16 kap. 5 § ärvdabalken

•Ansökan om förlängning av tid för preskription av rätt till arv och testamente; lagen (1958:52) om förlängning av tid för pre- skription av rätt till arv eller testamente

487

Bilaga 2

SOU 2007:65

•Anmälan om att en arvinge vill göra sin rätt gällande utan att tillträda kvarlåtenskapen eller sin lott i denna; 16 kap. 6 § ärvda- balken

•Ansökan och anmälan som rör förordnande eller entledigande av boutredningsman; 19 kap. 1, 5, 6 , 8 och 15 §§ ärvdabalken och 2 kap. 3 § sista stycket lagen om (1937:81) internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

•Ansökan om tillstånd för boutredningsman att överlåta fast egendom eller tomträtt eller fråga om förvaltning av dödsbo vid oenighet mellan boutredningsmän; 19 kap. 13 och 16 §§ ärvda- balken

•Ansökan om att dödsbos egendom utomlands får omhändertas; 2 kap. 5 § lagen om (1937:81) internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

•Frågor som rör bevakning och tillsyn över boutredningsmäns förvaltning; 19 kap. 14 a och 17 §§ ärvdabalken

•Ansökan om förordnande och entledigande av skiftesman; 23 kap. 5 § ärvdabalken och 17 kap. 4 § äktenskapsbalken

•Ansökan om rätt att få sitta kvar i oskiftat bo i vissa fall; lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.

•Ansökan om förordnande av bouppteckningsförrättare i vissa fall; 2 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som har hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge

•Ansökan som rör verkställighet av legat; 22 kap. 3 § ärvdabalken

Associationsrättsliga ärenden

•Ansökan om att utse ersättare för styrelseledamot; 8 kap. 16 § aktiebolagslagen (2005:551)

•En ansökan om tillstånd att verkställa beslut om minskning av aktiekapital eller reservfond ska överlämnas av Bolagsverket till tingsrätt om en borgenär bestrider ansökan; 20 kap. 23 och 35 §§ aktiebolagslagen (2005:551)

488

SOU 2007:65

Bilaga 2

•Ansökan om förordnande av god man vid inlösen av minoritets- aktier; 22 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551)

•Frågor om likvidation av aktiebolag prövas av tingsrätt i första instans eller efter överklagande av Bolagsverkets beslut; 25 kap. aktiebolagslagen (2005:551)

•Ansökan om ersättning av allmänna medel till likvidator; för- ordningen (2003:306) om ersättning av allmänna medel till lik- vidator

•En ansökan om tillstånd att få verkställa fusionsplan mellan aktie- bolag ska överlämnas av Bolagsverket till tingsrätt om en borge- när bestrider ansökan; 23 kap. 20 § aktiebolagslagen (2005:551)

•Ansökan om förordnande och entledigande av likvidator för handelsbolag och enkla bolag; 2 kap. 37 och 38 §§ samt 4 kap. 7 § andra stycket lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag

•Frågor om likvidation av ekonomiska föreningar prövas av tings- rätt i första instans eller efter överklagande av Bolagsverkets beslut; 11 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 9 kap. 29 § bostadsrättslagen (1991:614), 23 § lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt och 16 § lagen (1975:471) om sam- bruksföreningar

•Ansökan om tillstånd att få verkställa fusionsplan mellan ekono- miska föreningar; 12 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 9 kap. 30 § bostadsrättslagen (1991:614) och 24 § lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt

•Prövning av frågor om likvidation av europeiska ekonomiska intressegrupperingar; 7 § lagen (1994:1927) om europeiska eko- nomiska intressegrupperingar

•En ansökan om tillstånd att flytta ett europabolags eller ett europakooperativs säte ska överlämnas av Bolagsverket till tings- rätt om en borgenär bestrider ansökan; 13 § lagen (2004:575) om europabolag och 18 § lagen (2006:595) om europakooperativ

•Bolagsverkets beslut om sanktioner mot ett europabolag eller ett europakooperativ kan överklagas till tingsrätt; 32 § andra stycket lagen (2004:575) om europabolag och 40 § fjärde stycket lagen (2006:595) om europakooperativ

489

Bilaga 2

SOU 2007:65

•Prövning av frågor om likvidation av stiftelser; 7 kap. stiftelse- lagen (1994:1220)

•En ansökan om tillstånd att upplösa en stiftelse ska överlämnas av Kammarkollegiet till tingsrätt om en borgenär bestrider an- sökan; lagen (2001:845) om upplösning av stiftelser i vissa fall

•Frågor om likvidation av finansiella företag och försäkrings- företag prövas av tingsrätt i första instans eller efter överklag-

ande av Bolagsverkets beslut; 10 kap. 1 §, 11 kap. 1 § och 12 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 9 kap. lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 6 kap. sparbanks- lagen (1987:619), 14 kap. försäkringsrörelselagen (1982:713) och 44–45 §§ lagen (1972:262) om understödsföreningar

•Begäran om förordnande av förvaltare att företräda aktier; 3 kap. 2d–2e §§ försäkringsrörelselagen (1982:713), 10 kap. 9–10 och 12 §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder, 14 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24 kap. 7–8 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Ärenden om bevisupptagning

•Begäran om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i ut- landet; lagen (1946:918) om upptagande av ed för rättighets till- varatagande i utlandet

Disciplinärenden

•Beslut om disciplinpåföljd eller ersättningsskyldighet inom total- försvaret kan överklagas till tingsrätt; 50 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

Ärenden om dödande av handling

•Ansökan om dödande av förkommen handling; lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling (mortifikationslagen)

•Ansökan om kraftlöshetsförklaring av fullmakt; 17 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhets- rättens område

490

SOU 2007:65

Bilaga 2

Exekutionsrättsliga ärenden

•Kronofogdemyndighetens beslut om verkställighet av betal- ningsförpliktelser och andra förpliktelser eller säkerhetsåtgärder (utsökning) får överklagas till tingsrätt; 18 kap. utsökningsbalken

•Kronofogdemyndighetens beslut om avräkning av en statlig fordran får överklagas till tingsrätt; lagen (1985:146) om avräk- ning vid återbetalning av skatter och avgifter

•Kronofogdemyndighetens beslut om fördelning av vissa belopp får överklagas till tingsrätt; lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt

•Kronofogdemyndighetens beslut om inhibition vid indrivning av böter får överklagas av åklagaren till tingsrätt; bötesverk- ställighetslagen (1979:189)

•Kronofogdemyndighetens utslag eller beslut i ärenden om betalningsföreläggande och handräckning får överklagas till tingsrätt; 55 och 56 §§ lagen (1990:746) om betalningsföre- läggande och handräckning

•Kronofogdemyndighetens beslut i ärende om handräckning vid avbetalningsköp mellan näringsidkare får överklagas till tings- rätt; 16 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan närings- idkare m.fl.

•Kronofogdemyndighetens beslut i ärende om handräckning vid kreditköp får överklagas till tingsrätt; 32 § konsumentkredit- lagen (1992:830)

•Vissa beslut som Kronofogdemyndigheten fattar vid utövande av tillsyn över konkursförvaltning får överklagas till tingsrätt; 3 kap. 6 § och 7 kap. 14 § konkurslagen (1987:672)

Fastighetsrättsliga ärenden (handläggs av fastighetsdomstolen)

•Ansökan om förordnande av synemän; 9 kap. 24 § första stycket jordabalken

•Ansökan om anstånd med att avsluta syn; 9 kap. 24 § tredje stycket jordabalken

491

Bilaga 2

SOU 2007:65

Felparkeringsärenden

•Polismyndighetens beslut om att inte undanröja betalningsansvar för felparkeringsavgift får överklagas till tingsrätt; 10 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Ärenden om frihetsberövanden

•Prövning av frågor om frihetsberövande som inte uppdragits åt en domstol eller nämnd av domstolsliknande slag; 2 kap. 9 § regeringsformen

Förbudsärenden

•Åklagarens beslut att meddela besöksförbud får överklagas till tingsrätt; 14 § lagen (1988:688) om besöksförbud

•Åklagarens beslut om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang får överklagas till tingsrätt; 13 § lagen (2005:321) om tillträdes- förbud vid idrottsarrangemang

Inskrivnings- och stämpelskatteärenden

•Fastighetsrättsliga inskrivningsärenden (tingsrätt som är inskriv- ningsmyndighet); 19 kap. jordabalken

•Bolagsverkets beslut i ärende om företagsinteckning, annan in- skrivning i företagsinteckningsregistret eller stämpelskatt får överklagas till Sundsvalls tingsrätt; 23 § lagen (2003:528) om företagsinteckning samt 38 a och 39 a §§ lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter

•Sjöfartsverket beslut i ärende om registrering, inskrivning eller stämpelskatt får överklagas till Stockholms tingsrätt; 2 kap. 19 § sjölagen (1994:1009), 14 § lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m., lagen (1975:605) om regi- strering av båtbyggnadsförskott, 7 kap. 6 § fartygsregisterförord- ningen (1975:927) samt 38 b–c §§ lagen (1984:404) om stämpel- skatt vid inskrivningsmyndigheter

492

SOU 2007:65

Bilaga 2

Ärenden med anknytning till miljöbalken (handläggs av miljödomstolen)

•Ansökan om ersättning ur avgiftsmedlen för bygdeavgifter; 4 § förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter

•Ansökan om förordnande av markavvattningssakkunnig; 7 kap. 21 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten- verksamhet

•Ansökan om särskild sakkunnig; 9 kap. 4 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Nedsättningsärenden

•Länsstyrelsens beslut i ärende om deposition av arrendeavgift får överklagas till tingsrätt; 8 kap. 12 a § jordabalken

•Länsstyrelsens beslut i ärende om deposition av hyra får över- klagas till tingsrätt; 12 kap. 21 § jordabalken

•Länsstyrelsens beslut i ärende om nedsättning av pengar får över- klagas till tingsrätt; 9 a § lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet

Ärenden om näringsförbud

•Ansökan om näringsförbud som inte har samband med brott och ansökan om upphävande av sådant förbud; 8 a, 13 och 17 §§ lagen (1986:436) om näringsförbud

Obeståndsrättsliga ärenden

•Begäran om förordnande av en person med uppdrag att upp- teckna en konkursgäldenärs egendom i vissa fall; 2 § lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

•Ansökan om företagsrekonstruktion; 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

•Kronofogdemyndighetens beslut i ärende om skuldsanering får överklagas till tingsrätt; 29 § skuldsaneringslagen (2006:548)

495

Bilaga 3

SOU 2007:65

•Ansökan om bevisupptagning åt utländsk domstol; lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, Europe- iska unionens råds förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagningsförordningen) och lagen (2003:493) om EG:s förordning om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur

Ärenden med anknytning till brottsbalken

•Framställan om häktning; 24 kap. 11 § rättegångsbalken

•Prövning av reseförbud och anmälningsskyldighet: 25 kap. rätte- gångsbalken

•Prövning av vissa tvångsmedel; lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

•Prövning av frågor om kvarstad; 26 kap. 2 § rättegångsbalken

•Prövning av frågor om beslag; 27 kap. 5 § rättegångsbalken

•Ansökan om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning; 27 kap. 21 § rättegångsbalken och lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning

•Begäran om undersökning av person i vissa fall; lagen (1988:1473) om undersökning beträffande vissa smittsamma sjukdomar i brottmål

•Prövning av frågor om husrannsakan; 28 kap. 4 § rättegångsbalken

•Prövning av frågor om rättslig hjälp; lagen (2000:562) om inter- nationell rättslig hjälp i brottmål

•Ansökan om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder; lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en euro- peisk arresteringsorder

•Prövning av frågor om förordnande och entledigande av offent- lig försvarare och målsägandebiträde; 21 kap. 4 § rättegångs- balken och 7 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde

498

Statens offentliga utredningar 2007

Kronologisk förteckning

1.Telefonförsäljning. Jo.

2.Från socialbidrag till arbete.

+Bilaga. Fördjupningsstudier.

+Lättläst. Sammanfattning. S.

3.Föräldraskap vid assisterad befrukt- ning. Ju.

4.Trafikinspektionen

– en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet. N.

5.Summa summarum – en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare? Ju.

6.Målsägandebiträdet.

Ett aktivt stöd i rättsprocessen. Ju.

7.Den nya inskrivningsmyndigheten. M.

8.Nya förutsättningar för ekobrotts- bekämpning. Ju.

9.Svenskan i världen. UD.

10.Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft. Fi.

11.Regional utveckling och regional samhällsorganisation. Fi

12.Hälso- och sjukvården. Fi.

13.Staten och kommunerna – uppgifter, struktur och relation. Fi.

14.Renovering av bostadsmarknad efterlyses! Om ungas möjligheter till en egen bostad. Rapport nr 1:

Om bara någon kunde säga vad jag ska göra för att få en bostad så skulle jag göra det.

Rapport nr 2: Måste man ha tur?

Studier av yngre på bostadsmarknaden

i svenska städer. Rapport nr 3:

Effektiv bostadsservice och förmedling av bostäder – ur ett dubbelt användar- perspektiv.

Rapport nr 4:

Unga vuxna på bolånemarknaden. M.

15.Stöd för framtiden – om förutsättningar för jämställdhetsintegrering.

Idébok:

Jämställd medborgarservice. Goda råd om jämställdhetsintegreringen. En idébok för chefer och strateger.

Metodbok:

JämStöd Praktika. Metodbok för jäm- ställdhetsintegrering. IJ.

16.Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag. S.

17.Äktenskap för par med samma kön. Vigselfrågor. Ju.

18.Arbetsmarknadsutbildning för bristyrken och insatser för arbetslösa ungdomar. N.

19.Friskare tänder – till rimliga kostnader. S.

20.Administrativa sanktioner på yrkesfiskets område. Jo.

21.GMO-skador i naturen och Miljöbalkens försäkringar. M.

22.Skyddet för den personliga integriteten. Kartläggning och analys. Del 1+2. Ju.

23.Genomförande av tredje penningtvätts- direktivet. Fi.

24.Veterinär fältverksamhet i nya former. Jo.

25.Plats för tillväxt? Fi.

26.Alternativ tvistlösning. Ju.

27.Auktorisation av patentombud. N.

28.Tydliga mål och kunskapskrav i grund- skolan. Förslag till nytt mål- och uppfölj- ningssystem. U.

29.Hur tillämpas expropriationslagens ersättningsbestämmelser? Ju.

30.Två nya statliga specialskolor. + Lättläst+ Daisy. U.

31.Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser. Fö.

32.Tillväxt genom turistnäringen. N.

33.Släpvagnskörning med B-körkort

– när kan de nya EU-reglerna börja tillämpas? N.

34.Skolgång för barn som skall avvisas eller utvisas. Ju.

35.Flyttning och pendling i Sverige. Fi.

36.Bioenergi från jordbruket – en växande resurs. + Bilagedel. Jo.

37.Vård med omsorg – möjligheter och hinder. S.

38.Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2007. Nu levandes ansvar, framtida generationers frihet. M.

39.Framtidens polis. Ju.

40.Valsystem och representationseffekter. En jämförande studie av 25 länder. Ju.

41.Misstroendeförklaring och regerings- bildning 1994–2006. Regeltillämpning och författnings- politiska alternativ. Ju.

42.Från statsminister till president? Sveriges regeringschef i ett jämförande perspektiv. Ju.

43.Bättre arbetsmiljöregler II. Skyddsombud, beställaransvar, byggarbetsplatser m.m. A.

44.Tsunamibanden. Fi.

45.Utökat elektroniskt informationsutbyte. Fi.

46.Ansvarsfrågan vid odling av genmodifiera- de grödor. Jo.

47.Den osynliga infrastrukturen

–om förbättrad samordning av offentlig IT-standardisering. N.

48.Patientdata och läkemedel m.m. S.

49.Organisationsform för VTI och SIKA. N.

50.Mångfald är framtiden. Ku.

51.Riksbankens finansiella oberoende. Fi.

52.Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m. Ju.

53.Sjukhusens läkemedelsförsörjning. S.

54.Barnet i fokus

En skärpt lagstiftning mot barnporno- grafi. Ju.

55.Betalningstider i näringslivet. N.

56.Revisionsutskott m.m.; Genomförande av 2006 års revisorsdirektiv. Ju.

57.Etiskt godkännande av djurförsök

–nya former för överprövning. Jo.

58.Hamnstrategi – strategiska hamnnoder i det svenska godstransportsystemet. N.

59.Strategiska godsnoder i det svenska transportsystemet – ett framtids- perspektiv. N.

60.Sverige inför klimatförändringar – hot och möjligheter. DVD medföljer. M.

61.Deluppföljning 2 av den kommunal- ekonomiska utjämningen – med förslag till förändringar i kostnadsutjämningen. Fi.

62.Utjämning av kommunernas LSS-kost- nader – översyn och förslag. Fi.

63.En bättre viltförvaltning med inriktning på älg. Jo.

64.Studiestödsdatalag. U.

65.Domstolarnas handläggning av ärenden. Ju.

Statens offentliga utredningar 2007

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Föräldraskap vid assisterad befruktning. [3]

Summa summarum – en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare? [5]

Målsägandebiträdet.

Ett aktivt stöd i rättsprocessen. [6]

Nya förutsättningar för ekobrottsbekämpning. [8]

Äktenskap för par med samma kön. Vigselfrågor. [17]

Skyddet för den personliga integriteten. Kartläggning och analys. Del 1+2. [22]

Alternativ tvistlösning. [26]

Hur tillämpas expropriationslagens ersätt- ningsbestämmelser? [29]

Skolgång för barn som skall avvisas eller utvisas. [34]

Framtidens polis. [39]

Valsystem och representationseffekter. En jämförande studie av 25 länder. [40]

Misstroendeförklaring och regeringsbildning 1994–2006.

Regeltillämpning och författningspolitiska alternativ. [41]

Från statsminister till president? Sveriges regeringschef i ett jämförande perspektiv. [42]

Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m. [52]

Barnet i fokus

En skärpt lagstiftning mot barnporno- grafi. [54]

Revisionsutskott m.m.; Genomförande av 2006 års revisorsdirektiv. [56]

Domstolarnas handläggning av ärenden. [65]

Utrikesdepartementet

Svenskan i världen. [9]

Försvarsdepartementet

Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser. [31]

Socialdepartementet

Från socialbidrag till arbete.

+Bilaga. Fördjupningsstudier.

+Lättläst. Sammanfattning. [2]

Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag. [16)

Friskare tänder – till rimliga kostnader. [19]

Vård med omsorg – möjligheter och hinder. [37]

Patientdata och läkemedel m.m. [48] Sjukhusens läkemedelsförsörjning. [53]

Finansdepartementet

Hållbar samhällsorganisation med utvecklings- kraft. [10]

Regional utveckling och regional samhälls- organisation. [11]

Hälso- och sjukvården. [12]

Staten och kommunerna – uppgifter, struktur och relationer. [13]

Genomförande av tredje penningtvätts- direktivet. [23]

Plats för tillväxt? [25]

Flyttning och pendling i Sverige. [35] Tsunamibanden. [44]

Utökat elektroniskt informationsutbyte. [45] Riksbankens finansiella oberoende. [51]

Deluppföljning 2 av den kommunal- ekonomiska utjämningen – med förslag till förändringar i kostnadsutjämningen. [61]

Utjämning av kommunernas LSS-kostnader

– översyn och förslag. [62]

Utbildningsdepartementet

Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan. Förslag till nytt mål- och uppföljnings- system. [28]

Två nya statliga specialskolor. + Lättläst+ Daisy. [30]

Studiestödsdatalag. [64]

Jordbruksdepartementet

Telefonförsäljning. [1]

Administrativa sanktioner på yrkesfiskets område. [20]

Veterinär fältverksamhet i nya former. [24]

Bioenergi från jordbruket – en växande resurs. + Bilagedel. [36]

Ansvarsfrågan vid odling av genmodifierade grödor. [46]

Etiskt godkännande av djurförsök

– nya former för överprövning. [57]

En bättre viltförvaltning med inriktning på älg. [63]

Miljödepartementet

Den nya inskrivningsmyndigheten. [7]

Renovering av bostadsmarknad efterlyses! Om ungas möjligheter till en egen bostad. Rapport nr 1:

Om bara någon kunde säga vad jag ska göra för att få en bostad så skulle jag göra det. Rapport nr 2:

Måste man ha tur?

Studier av yngre på bostadsmarknaden i svenska städer.

Rapport nr 3:

Effektiv bostadsservice och förmedling av bostäder – ur ett dubbelt användar- perspektiv.

Rapport nr 4:

Unga vuxna på bolånemarknaden. [14]

GMO-skador i naturen och Miljöbalkens försäkringar. [21]

Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2007. Nu levandes ansvar, framtida generationers frihet. [38]

Sverige inför klimatförändringar – hot och möjligheter. DVD medföljer. [60]

Näringsdepartementet

Trafikinspektionen

– en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet. [4]

Arbetsmarknadsutbildning för bristyrken och insatser för arbetslösa ungdomar. [18]

Auktorisation av patentombud. [27] Tillväxt genom turistnäringen. [32]

Släpvagnskörning med B-körkort

– när kan de nya EU-reglerna börja tillämpas? [33]

Den osynliga infrastrukturen

– om förbättrad samordning av offentlig IT-standardisering. [47]

Organisationsform för VTI och SIKA. [49] Betalningstider i näringslivet. [55]

Hamnstrategi – strategiska hamnnoder

i det svenska godstransportsystemet. [58]

Strategiska godsnoder i det svenska transport- systemet – ett framtidsperspektiv. [59]

Integrations- och jämställdhetsdepartementet

Stöd för framtiden – om förutsättningar för jämställdhetsintegrering.

Idébok:

Jämställd medborgarservice. Goda råd om jämställdhetsintegreringen. En idébokför chefer och strateger.

Metodbok:

JämStöd Praktika. Metodbok för jäm- ställdhetsintegrering. [15]

Kulturdepartementet

Mångfald är framtiden. [50]

Arbetsmarknadsdepartementet

Bättre arbetsmiljöregler II. Skyddsombud, beställaransvar, byggarbetsplatser m.m. [43]

Äktenskapsregistret skall vara	Äktenskapsregistret ska vara
anordnat så, att de uppgifter som	anordnat så, att de uppgifter som
har sänts in från domstolarna lätt	ska antecknas i registret lätt kan
kan återfinnas.	återfinnas.

för att undersöka förekomsten	rum inom två månader efter
av ogräs.	fristens utgång för att under-
	söka förekomsten av ogräs.

utan att han eller hon har haft	eller hon har haft tillfälle att
tillfälle att yttra sig i ärendet.	yttra sig i ärendet.
Ansökan enligt 10 § om att	Ansökan enligt 10 § om att
återkalla ett förordnande får göras	återkalla ett förordnande får göras
av barnets vårdnadshavare eller	av barnets vårdnadshavare.
av åklagaren.
Domstolen får också självmant
ta upp frågor om byte och entledi-
gande av företrädare samt åter-
kallelse av förordnande.