Mångfald är framtiden

Till statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth

Regeringen beslutade den 9 december 2004 att tillkalla en nationell samordnare för Mångkulturåret 2006 med uppdrag att på ett natio- nellt plan svara för samordningen av förberedelser och genom- förande av Mångkulturåret 2006 samt att med utgångspunkt i de uttalade målen för Mångkulturåret utarbeta ett program för året (Dir. 2004:169).

Som nationell samordnare (Ku 2004:09) förordnades samma dag kulturproducenten Yvonne Rock.

Som huvudsekreterare förordnades den 15 mars 2005 Edna Eriksson. Samma dag förordnades statsvetaren Emil Plisch som sekreterare. Den 31 mars 2006 upphörde Edna Erikssons anställning. Den 21 mars 2006 förordnades journalisten Ulrika Westerlund som sekreterare.

Samordnaren har anlitat två konsulter. Fil. mag. Anna Selvåg och frilansskribenten Ulrika Lorentzi har bistått samordnaren och sekreterarna i delar av utredningsarbetet. Monica Augustsson och Sara Freeman har tjänstgjort som assistenter.

Den 15 mars 2005 förordnades följande personer som experter: Zanyar Adami, chefredaktör för tidningen Gringo, Stefan Andersson, projektledare inom Arvsfondsdelegationen på Social- departementet, Klara Grundberg, departementssekreterare på Justi- tiedepartementet, Cecilia Hörnell, verksamhetsansvarig för Re:Orient, Leif Magnusson, institutschef Mångkulturellt centrum, Monica Pourshahidi, kansliråd på Kulturdepartementet och Cissi Storck, departementssekreterare på Justitiedepartementet. Departements- sekreterarna på Kulturdepartementet Ayse Sungur och Johanna Wistedt har under en period ersatt Monica Pourshahidi som expert. Den 8 januari 2007 entledigades Klara Grundberg på egen begäran. Den 8 januari 2007 förordnades Bilge Tekin Befrits, departements- sekreterare på Justitiedepartementet som expert.

Innehåll

Sammanfattning ................................................................		11
Summary ..........................................................................		25
Förord...............................................................................		41
1	Inledning...................................................................	43
1.1	Bakgrund och utgångspunkter................................................	43
	1.1.1 Bakgrunden till Mångkulturåret 2006 .........................	44

1.2Direktiv, syfte och målsättningar med Mångkulturåret

	2006	...........................................................................................	45
	1.2.1	Direktiv .........................................................................	45
	1.2.2 ...............................................................................	Syfte	45
	1.2.3 ................................................................	Målsättningar	46
1.3	Uppdrag ......................................och inbjudan att medverka		46
1.4	Samordnarens ..........................................uppdrag och arbete		47
	1.4.1 ................................................	Agenda för mångkultur	48
1.5	Kulturpolitikens .......................................mål och inriktning		48
1.6	Tidigare ................utredningar, utvärderingar och rapporter		49
	1.6.1 ..............................................	Samordnarens reflektion	52
1.7	Lagar ............................................................och förordningar		53
1.8	Statistik .....................................................................................		54
	1.8.1 ..............................................	Samordnarens reflektion	55
1.9	Begreppsdiskussion..................................................................		56
	1.9.1 ............................................................................	Kultur	56
			5

Innehåll

SOU 2007:50

	1.9.2	Kulturell mångfald ........................................................	57
	1.9.3	Mångkultur och mångkulturell ....................................	58
	1.9.4 Interkultur och interkulturell dialog ...........................		60
1.10	Incitament och drivkrafter.......................................................		60
1.11	Nya initiativ ..............................................................................		61
En illusion av förändring Om mångfalds- och
	integrationsdiskursens framväxt av Qaisar Mahmood...........		62
Intersektionalitet – så funkar det av Lawen Mohtadi......................			73
Efter mångkulturåret; mot det kosmopolitiska samhället
	av Per Wirtén ............................................................................		80
2	Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare
	insatser .....................................................................		87
2.1 Samordnarens erfarenheter .........................................................			87
	2.1.1	Bakgrund .......................................................................	87
	2.1.2	Inledande reflektioner ..................................................	88
	2.1.3 Samordnarens externa arbete inför, under och
		efter 2006 .......................................................................	90
	2.1.4	Ekonomiskt stöd...........................................................	92
	2.1.5	Seminarier och konferenser..........................................	93
	2.1.6 Samordnarens interna arbete inför, under och
		efter 2006 .......................................................................	95
	2.1.7 Förhandling och förankring – fortsatt arbete för
		mångfald ........................................................................	97
	2.1.8	Avslutande reflektioner ..............................................	101
Det kritiserade Mångkulturåret om den mediala logiken
	av Moa Matthis........................................................................		104

2.2Statliga eller statsunderstödda insatser för att skapa en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som

grund	.......................................................................................	130
2.2.1	Kulturdepartementets ansvarsområde .......................	131
2.2.2 .....................	Utrikesdepartementets ansvarsområde	143
2.2.3	Integrations - och jämställdhetsdepartementets
.............................................................	ansvarsområde	144
2.2.4 .......................................................	Storstadspolitiken	147

Innehåll		SOU 2007:50
2.2.5	Socialdepartementets ansvarsområde ........................	148
2.2.6 Internationellt samarbete inom kulturområdet ........		150
2.2.7	Samordnarens bedömning..........................................	153

2.3Institutionernas erfarenheter och reflektioner under

Mångkulturåret 2006 .............................................................		160
2.3.1	Samrådsmöten.............................................................	161
2.3.2	Myndigheternas och institutionernas
	slutredovisningar av genomförda insatser under
	Mångkulturåret 2006 ..................................................	161
2.3.3 Effekterna av Mångkulturåret 2006 på
	institutionerna.............................................................	162
2.3.4 Internationellt utbyte och samarbete ........................		189
2.3.5	De nationella minoriteterna .......................................	191
2.3.6 Universitet och högskolor med konstnärliga
	utbildningar.................................................................	191
2.3.7	Utlandsmyndigheter...................................................	198
2.3.8	Samordnarens bedömning..........................................	200
Strategier för mångfaldsfrämjande rekryteringar eller
magkänsla? av Carlos Díaz....................................................		206
2.4 De tre miljonerna, fördelning och erfarenheter...................		222
2.4.1 Bakgrund och principer för fördelningen av
	bidraget........................................................................	222
2.4.2	Statens kulturråds erfarenheter..................................	223
2.4.3 De sökande och de beviljade......................................		224
2.4.4 Erfarenheter från de organisationer som beviljats
	stöd ..............................................................................	225
2.4.5	Samordnarens bedömning..........................................	232
2.5 Lokala och regionala erfarenheter.........................................		235
2.5.1 Ekonomiska resurser och öronmärkta anslag...........		236
2.5.2	Kommunernas arbete .................................................	236
2.5.3	Storstadsarbetet och storstadspolitiken ....................	243
2.5.4 Verksamhet i landsting och regioner.........................		247
2.5.5	Länsstyrelsernas arbete...............................................	255
2.5.6	Samordnarens bedömning..........................................	257
Kulturens soppstenar av Oscar Pripp.............................................		262
2.6 Mångkulturkonsulenternas arbete ........................................		283
2.6.1	Bakgrund .....................................................................	283
		7

Innehåll SOU 2007:50

	2.6.2	Utvärdering av mångkulturkonsulent-
		verksamheten...............................................................	284
	2.6.3 Statens kulturråds kommentar till utvärderingen .....		285
	2.6.4	Mångkulturkonsulenternas arbete under
		Mångkulturåret 2006...................................................	286
	2.6.5	Samordnarens funktion ..............................................	288
	2.6.6	Samordnarens bedömning ..........................................	289
2.7	Internationella utblickar ........................................................		290
	2.7.1	Storbritannien .............................................................	291
	2.7.2	Samordnarens reflektion.............................................	296
	2.7.3	Nederländerna.............................................................	297
	2.7.4	Samordnarens reflektion.............................................	303
2.8	Goda exempel .........................................................................		303
3	Större eget ansvar för institutionerna och bredare
	vägar in i kulturlivet ..................................................		337
3.1	Institutionernas eget ansvar måste förtydligas.....................		337
	3.1.1	Regleringsbrev, myndighetsinstruktion och
		metodstöd....................................................................	337
	3.1.2 Nya mål och återrapporteringskrav i statliga
		kulturmyndigheters och institutioners
		regleringsbrev ..............................................................	338
	3.1.3 Ändring i Förordning (1988:676) med
		instruktion för Statens kulturråd ...............................	343
	3.1.4	Metodstöd för mångfaldsarbete .................................	344
3.2	Vägen in måste bli bredare.....................................................		346
	3.2.1 Tillsättning av chefer, styrelser och arbets-,
		referens- och jurygrupper...........................................	346
	3.2.2 Arbetsförmedlingen Kultur ska se över sina
		regler och rutiner ........................................................	349
	3.2.3 Förhandling och förankring: Rekrytering.................		350
	3.2.4 Förhandling och förankring: Synliggöra
		verksamheten och nå nya utövare och besökare .......	356
4	Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv ............		359
4.1	Ställ högre krav på metodutveckling .....................................		359
	4.1.1 Metodutveckling på Statens kulturråd.......................		359
8

Innehåll SOU 2007:50

	4.1.2 Förslag till fördjupad utbildning i mångfalds-
		frågor för chefer, anställda och ledamöter i
		styrelser, arbets-, referens- och jurygrupper.............	365
	4.1.3	Förhandling och förankring:
		Kompetensutveckling.................................................	366
	4.1.4	Förhandling och förankring:
		Organisationsutveckling ............................................	370
	4.1.5 Förhandling och förankring: Erfarenhetsutbyte.........		379
4.2	Släpp in fler aktörer................................................................		383
	4.2.1 Utveckla och förstärk bidrag till kulturpolitisk
		utvecklingsverksamhet ...............................................	383
Integration på undantag i kulturarvspolitiken
	av Gunilla Kindstrand ...........................................................		389
4.3	Frigör bundna medel .............................................................		397
	4.3.1 Förslag till den kulturpolitiska översynsutred-
		ningen att se över organiseringen och omfatt-
		ningen av regional kulturverksamhet i Sverige .........	397
	4.3.2	Förändring av mångkulturkonsulentfunktionen ......	397
Vi måste påstå något” Om kultur som verktyg för mångfald
	och mångfald som konstprojekt av Ulrika Lorentzi............		399
5	Det nationella mångfaldsarbetet och det
	internationella hänger ihop........................................		415
5.1	Utveckla och intensifiera det internationella arbetet...........		415
	5.1.1	Underlätta internationellt kulturutbyte....................	415
	5.1.2 Uppdrag till Svenska institutet ..................................		419
	5.1.3 Europeiskt resurscentrum för interkulturell
		dialog ...........................................................................	420
	5.1.4 Förhandling och förankring: intensifiera det
		internationella arbetet ................................................	422
Sverige måste ta sitt internationella ansvar av Chris Torch ..........			431
Referenser		......................................................................	439

Innehåll

SOU 2007:50

Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv ..............................................................	447
Bilaga 2 Regeringsbeslut..................................................................	453
Bilaga 3 Slutredovisning av genomförda insatser under
Mångkulturåret 2006.........................................................	471
Bilaga 4 Urval av konferenser, seminarier, samtal och möten
som Kommittén för samordning av Mångkulturåret
2006 har genomfört under 2005, 2006 och 2007 .............	473
Bilaga 5 Följande beviljades bidrag från Statens kulturråds
tillfälliga stöd under Mångkulturåret 2006 ......................	477
Bilaga 6 Interkulturella dialogåret 2008 och interkulturell
dialog ...................................................................................	479
Bilaga 7 De 23 myndigheter, stiftelser, bolag, universitet och
högskolor som omfattas av samordnarens metod
Förhandling och förankring och vilka föreslås få ett
specifikt uppdrag inom mångfaldsområdet .....................	481

Sammanfattning

Bakgrund

Sverige har utvecklats till ett land som i dag präglas av en betydande etnisk, kulturell, social, språklig och religiös mångfald. Denna mångfald av människor med olika bakgrunder, erfarenheter och perspektiv speglas inte alltid i vårt offentligt finansierade kulturliv. Vi vet genom tidigare genomförda undersökningar (se bland annat Pripp, Plisch & Printz Werner 2004) att det finns skillnader när det gäller vilka människor som utövar och tar del av offentligt finansi- erad kultur och vilka som sällan eller aldrig gör det. Andelen konstnärliga upphovsmän, utövare och kulturadministratörer med utomsvensk eller minoritetsbakgrund utgör fortfarande en mindre andel av de yrkesmässigt verksamma inom det offentligfinansierade kulturlivet även om en viss positiv utveckling har skett under senare år. Samtidigt har det särskilda ansvar som offentligt finansi- erad kulturverksamhet har att vända sig till och inkludera hela den svenska befolkningen förtydligats ytterligare. Utgångspunkten är att alla människors erfarenheter, kunskaper och perspektiv ska speglas och tas tillvara såväl hos anställda och utövare, i valet av utställningar, uppsättningar och andra produktioner, som hos besökare, brukare och publik.

Uppdraget

Regeringen beslutade i december 2004 att utlysa 2006 till Mång- kulturår i Sverige. För att på ett nationellt plan svara för samord- ning av förberedelser och genomförande av Mångkulturåret 2006 tillkallade regeringen en särskild samordnare. Uppdraget var att i samarbete med olika aktörer inom kultur- och utbildningsområdet utarbeta ett program för Mångkulturåret och att vara ett stöd för berörda aktörer inför och under Mångkulturåret 2006. Samordnaren

Sammanfattning

SOU 2007:50

hade också till uppdrag att skapa underlag för en långsiktig förändring av kulturlivet med syfte att öka den etniska och kulturella mång- falden och lämna förslag på hur denna bäst kan främjas inom det offentligfinansierade kulturlivet. Till stöd för samordnaren inrätta- des ett sekretariat med två sekreterare.

Syftet med Mångkulturåret 2006 var att på ett bestående sätt öka alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet och att skapa ett samspel mellan olika kulturtraditioner. Syftet var också att skapa incitament för att offentligt finansierade kulturverksamheter på ett tydligt sätt speglar och införlivar den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige (Direktiv 2004:169).

Regeringen beslutade i maj 2005 att ge i uppdrag åt myndighe- ter, stiftelser och bolag inom kulturområdet, universitet och hög- skolor med konstnärliga utbildningar, samt ett antal svenska ambassader utomlands (sammanlagt 54 stycken) att under 2005 förbereda sin medverkan i Mångkulturåret 2006 och att under 2006 genomföra verksamheter. Regeringen inbjöd samtidigt landets samtliga kommuner, landsting, regioner och länsstyrelser samt andra myndigheter, regionala kulturinstitutioner, organisationer, föreningar med flera (sammanlagt 630 stycken) att delta i Mång- kulturåret 2006.

Mångkulturåret 2006 invigdes officiellt den 11 februari 2006 i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.

Arbetssätt och metod

Samordnarens och sekretariatets arbetssätt och metod har präglats av dialog, förhandling och förankring med företrädare för kultur- och utbildningsområdets olika verksamheter. Centrala ledord i arbetet har varit långsiktighet, dialog, samverkan, medvetande- görande och förändring. Inledningsvis handlade samordnarens arbete om att genom samtal, möten och på andra sätt inhämta kun- skaper och erfarenheter om mångfaldsarbete inom kulturlivet.

Samordnaren gjorde tidigt bedömningen att det för att kunna genomföra uppdraget var viktigt att utgå ifrån en bredare mång- faldskontext som förutom etnisk och kulturell mångfald också handlade om att inkludera perspektiv som kön, ålder, utbildnings- bakgrund, sexuell läggning och funktionalitet i kulturlivet.

Även om fokus har legat på de myndigheter och institutioner som fick ett särskilt uppdrag av regeringen att medverka i Mång-

SOU 2007:50

Sammanfattning

kulturåret 2006, har samordnaren även lagt stor vikt vid att ta till- vara de fria kulturaktörernas erfarenheter och kunskaper av hur man kan arbeta för att skapa ett mer inkluderande och öppet kul- turliv. Flera av dessa aktörer har i många år arbetat för att hitta och utveckla nya arbetssätt och metoder för att skapa delaktighet och öka tillgängligheten till kultur- och utbildningsverksamhet.

Samordnaren har sett som sin uppgift att ifrågasätta rådande normer, strukturer och nätverk inom kultur- och utbildningsom- rådet. Stor vikt har därför lagts vid att bland annat bidra till att skapa nya och öppna upp befintliga nätverk och mötesplatser, där människor med olika bakgrunder, kunskaper och erfarenheter kan mötas och inspireras av varandra.

Under våren och sommaren 2005 präglades arbetet till stor del av att i samarbete med olika aktörer inom kultur- och utbildnings- området utarbeta ett program för Mångkulturåret 2006. Samord- naren överlämnade i oktober 2005 delbetänkandet Agenda för mångkultur (SOU 2005:91) med programförklaring och kalenda- rium för Mångkulturåret 2006 till regeringen. I betänkandet redovi- sade fler än 350 aktörer på lokal, regional och nationell nivå runt om i Sverige sina planerade aktiviteter och verksamheter inom ramen för Mångkulturåret 2006.

Inför, under och efter Mångkulturåret 2006 har samordnaren lagt stor vikt vid ett utåtriktat och kommunikativt arbetssätt. Sam- ordnaren har stått som värd för ett flertal konferenser, seminarier, samtal och möten runt om i Sverige för att ta del av och inhämta kunskaper och erfarenheter om hur man kan arbeta för en ökad etnisk och kulturell mångfald. En viktig utgångspunkt för samord- naren har varit att synliggöra hinder och belysa möjligheter för ökad mångfald i kulturlivet och ta del av goda exempel på mång- faldsarbete såväl nationellt som internationellt. En viktig resurs i samordnarens arbete har varit de regionala konsulenter för mång- kultur som idag finns i åtta landsting och regioner. Samordnaren har även haft en expertgrupp med rådgivande funktion till sitt för- fogande.

Under senare delen av 2006 och under 2007 har fokus för sam- ordnarens och sekretariatets arbete legat på att analysera erfaren- heterna av Mångkulturåret 2006 och till regeringen lämna förslag på hur ett fortsatt långsiktigt och ansvarsfullt arbete för en ökad mångfald i det offentligt finansierade kulturlivet kan bedrivas. Ett viktigt steg i detta arbete har varit att träffa chefer och rektorer för samtliga myndigheter och institutioner inom kultur- och utbild-

Sammanfattning

SOU 2007:50

ningsområdet och genom samrådsmöten diskutera möjligheter och hinder i arbetet för en ökad mångfald inom kultur- och utbild- ningsområdet.

Övergripande slutsatser

Ett av syftena med Mångkulturåret 2006 var att skapa incitament för att offentligt finansierade kulturverksamheter på ett tydligt sätt speglar och införlivar den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige (Dir. 2004:169). Med utgångspunkt från den analys av erfarenheterna från Mångkulturåret 2006 som har gjorts gör samordnaren bedömningen att det inom offentligt finansierad kulturverksamhet på lokal, regional och nationell nivå i Sverige finns en stark och ökande vilja att arbeta för en ökad etnisk och kulturell mångfald i kulturlivet, men att kunskaperna och viljan är ojämnt fördelade inom och mellan olika kulturverksamheter.

Intresset för att medverka inom ramen för året har varit stort. Myndigheter, centrala, regionala och lokala kulturinstitutioner, universitet, högskolor, kommuner, landsting, regioner, länsstyrel- ser, organisationer, föreningar och andra aktörer har på olika sätt uppmärksammat mångfaldsfrågorna i sina verksamheter och i kul- turlivet i stort. Genom bland annat utställningar, uppsättningar och andra produktioner, konferenser, seminarier och dokumentations- arbeten har det mångkulturella Sverige skildrats på museer, scener och film, inom dansen, musiken och litteraturen, och i andra sam- manhang.

Tre huvudinriktningar kan urskiljas inom framförallt kultur- myndigheternas och institutionernas verksamhet under Mångkul- turåret 2006. Det har dels handlat om ett internt arbete med att förändra strukturer, se över riktlinjer för rekrytering av anställda, och utbilda personalen i mångfaldsfrågor. Det har också handlat om att diskutera innehållet i verksamheten, valet av teman för pro- duktioner, och hur man skildrar det mångkulturella Sveriges utveckling, samt hur man når ut med sin verksamhet och vilka arbetssätt och metoder som kan användas för att nå en större och bredare publik.

Samordnarens samrådsförfarande med de storstadskommuner som omfattas av regeringens storstadsarbete visar att endast ett fåtal regionala och nationella kulturinstitutioner under 2006 har samverkat med lokala aktörer i de kommun- och stadsdelar som

SOU 2007:50

Sammanfattning

omfattas av arbetet. Många kulturmyndigheter och institutioner har svårt att nå ut till, för dem, ”nya områden” och få fler männi- skor att känna sig delaktiga i den offentligt finansierade kultur som de själva är med och bekostar. Offentligt finansierade kulturinsti- tutioner med uppdrag att nå ut till hela samhället behöver, enligt samordnarens bedömning, bli bättre på att nå fler människor med sin verksamhet, inte enbart i storstädernas förortsområden utan även på mindre orter och i samhällen i glesbygden. Kulturinstitu- tionerna behöver också hitta och ingå i nya samverkansformer med aktörer på nationell, regional, lokal och internationell nivå för att tillvarata den kunskap och de erfarenheter som finns runt om i Sve- rige, inte minst i det fria kulturlivet.

Mångkulturåret 2006 har bidragit till att lyfta upp frågan om mångfald i kulturlivet på den offentliga dagordningen och ökat medvetenheten hos beslutsfattare, kulturutövare och publik om betydelsen av ett mer öppet och inkluderande kulturliv. Året har också förtydligat det ansvar som offentligt finansierad kulturverk- samhet har att vända sig till hela befolkningen och i sin verksamhet spegla den mångfald av människors olika kunskaper, erfarenheter och perspektiv som finns.

Samordnaren har med utgångspunkt från de hinder för ökad mångfald i kulturlivet som har identifierats pekat på behovet av att utifrån flera olika perspektiv se över såväl det interna som det externa mångfaldsarbetet inom den offentligt finansierade kultur- verksamheten. Det handlar bland annat om att tydliggöra ansvaret för myndigheters och institutioners mångfaldsarbete, att se över rekryterings- och antagningsarbetet för att få fler människor med olika kunskaper, erfarenheter och perspektiv som anställda och studenter inom kultur- och utbildningsområdet, samt att hitta metoder så att fler människor som känner sig distanserade från och sällan eller aldrig besöker offentligt finansierade kulturinstitutioner ska kunna finna anledning att besöka och bli delaktiga och berörda av verksamheten.

Kapitelsammanfattning

I kapitel 1 redogörs för bakgrund, utgångspunkter, syfte och mål- sättningar med Mångkulturåret 2006. Samordnarens uppdrag och arbete presenteras och en diskussion om kulturpolitikens mål och inriktning samt teoretiska utgångspunkter förs.

Sammanfattning

SOU 2007:50

I kapitel 2 redogörs för samordnarens erfarenheter av det interna och externa arbetet under Mångkulturåret 2006, kultur- myndigheternas och institutionernas insatser under 2006 analyseras och diskuteras, satsningar på lokal och regional nivå i kommuner, landsting, regioner och länsstyrelser presenteras, och kulturens roll inom ramen för regeringens storstadsarbete diskuteras. Vidare redogörs för mångkulturkonsulenternas arbete, Statens kulturråds uppdrag och inriktning diskuteras, samt flera goda nationella och internationella exempel presenteras.

I kapitel 3 redogörs för förslag gällande framförallt institutio- nerna, förslag ges till hur regleringsbreven kan utformas och till- sättningen av chefer och styrelser förändras för att öka mångfalden i kulturlivet, exempel på metodstöd presenteras, samtidigt som för- slag till uppdrag inom ramen för samordnarens metod förhandling och förankring presenteras.

I kapitel 4 redogörs för förslag gällande nya metoder och modeller för kulturlivet i Sverige som bland annat berör Statens kulturråd, utbildningsprogram för anställda och styrelseledamöter, samt förslag till uppdrag till aktörer inom kulturlivet samt myndig- heter och institutioner inom ramen för samordnarens metod för- handling och förankring.

I kapitel 5 diskuteras förslag gällande internationellt samarbete och utbyte som berör förslag till uppdrag inom ramen för samord- narens metod förhandling och förankring.

Essäerna i betänkandet

Som en fortsättning på och en fördjupning av vissa aspekter av det interna arbetet har samordnaren valt att inkludera ett antal essäer i betänkandet. Essäerna fyller flera funktioner. De är en vidareut- veckling av flera av de samtal som samordnaren och sekreterarna haft med olika aktörer under Mångkulturåret. De ger möjlighet till fördjupning i några specifika frågor och essäformen låter också fler röster komma till tals med en egen röst direkt i betänkandet.

I essäerna framförs åsikter eller förslag till förändring av svensk kulturpolitik, tankar som inte alla har plockats upp av samordnaren och tagits vidare till att till exempel bli ett förslag som samordnaren lägger. Skribenterna står själva för sina texter och de åsikter som ges utrymme där. Samordnarens förslag och analys av året presen-

SOU 2007:50

Sammanfattning

teras i betänkandet endast i den ordinarie texten. Vissa av förslagen har inspirerats av essäförfattarnas.

Essäerna är placerade i olika kapitel i betänkandet, i anslutning till de texter de rent tematiskt berör. I det inledande kapitlet ligger Lawen Mohtadis text om intersektionalitet, Qaisar Mahmoods om de olika begrepp som använts inom integrationsarbetet och Per Wirténs om kosmopolitik. Wirténs text var ursprungligen ett tal som framfördes på Mångkulturårets avslutande seminarium på Moderna Museet den 3 april 2007 och innehåller en analys av inne- börden av olika begrepp, som till exempel mångkultur och ett för- slag till begreppsförändring. Wirtén slår ett slag för kosmopoli- tiken, de politiska handlingar som är det som borde förena ett land, snarare än en viss kultur. Han framhåller också varje människas rätt och möjlighet att byta platta i ”mosaiken”, den sammansättning av olika människor med olika ursprung som utgör ett samhälle. Mohtadi presenterar, med hjälp av intervjuer med fyra olika fors- kare, det intersektionella perspektivet och visar på hur det kan användas i praktiken. Mahmood varnar för riskerna med att byta ut ord utan att definiera noga vad man menar med dem – och konsta- terar att det senaste och mest använda ordet just nu när integra- tionsfrågan kommer på tal är utanförskap.

I kapitel två analyserar Moa Matthis mediebevakningen av Mångkulturåret. Hon visar bland annat hur årets stora fråga, den om hur de ansvariga för de stora kulturinstitutionerna ska förmås att ta sitt ansvar för den etniska och kulturella mångfalden, helt försvann i medierna. Det som skrevs handlade istället mycket om kritiska synpunkter på själva året eller samordnarens arbete. Carlos Díaz presenterar i samma kapitel i sin text ”Strategier för mång- faldsfrämjande rekryteringar eller magkänsla?” konkreta tips för hur man kan agera medvetet vid rekryteringar för att öka mång- falden inom sin institution. Oscar Pripp diskuterar med många konkreta exempel de likheter som finns mellan de kultursatsningar som gjorts och görs för att öka integrationen från 1970-talet och framåt. Essän berör ett av samordnarens och sekreterarnas oftast diskuterade ämnen: kultur som mål, och kultur som medel och de gränser däremellan som ibland är svåra att dra.

I kapitel fyra presenterar Ulrika Lorentzi ett antal kulturarbe- tare som alla på något sätt i sin verksamhet berör kulturell mång- fald. Några av dem har jobbat just i sådana projekt som diskuteras i Pripps essä, andra jobbar inte i särskilda satsningar som syftar till att förbättra integrationen eller öka mångfalden inom kultursektorn,

Sammanfattning

SOU 2007:50

men kommer ändå i kontakt med frågorna. Gunilla Kindstrand diskuterar i sin essä riskerna med den traditionella syn på kultur- arvsfrågor som kommer till uttryck bland annat i de stödformer som finns inom EU. Nya invånare i regioner som Hälsingland stängs nästan helt ute från möjligheter att driva kulturprojekt när stora delar av pengarna går till projekt som fokuserar ett tradi- tionellt kulturarv.

Chris Torch visar i sin essä i kapitel fem på problem med den svenska internationella kulturpolitiken idag och kommer med för- slag på vad som borde göras istället. Bland annat analyserar han Sveriges passiva roll i EU:s kulturarbete.

Huvudförslag

Med utgångspunkt från bland annat ovanstående analys och över- gripande slutsatser föreslår samordnaren följande:

•Uppdrag till 23 myndigheter, stiftelser, institutioner och bolag inom kulturområdet samt universitet och högskolor med konst- närliga utbildningar att fördjupa det interna och externa mång- faldsarbetet

Samordnaren föreslår att dessa, utifrån sina specifika ansvars- och verksamhetsområden, ges särskilda uppdrag som bland annat berör rekryterings- och antagningsarbetet, publikarbetet, med mera (se de tre avsnitten om förhand- ling och förankring under rubrikerna ”Vägen in måste bli bredare”, ”Ställ högre krav på metodutveckling” samt ”Utveckla och intensifiera det internationella arbetet”).

•Utveckling och förstärkning av bidragen till kulturpolitisk utveck- lingsverksamhet

Samordnaren föreslår att det skapas en ny anslagspost i Sta- tens kulturråds anslag 28:2 Bidrag till allmän kulturverk- samhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete. Den nya anslagsposten får namnet Kulturpoli- tisk utvecklingsverksamhet och får ett anslag på 68 miljoner kronor. Den finansieras genom en sammanslagning av anslagsposterna:

Insatser för utvecklingsverksamhet och allmän kultur- verksamhet, inklusive länskonsulenterna (21 miljoner kronor),

SOU 2007:50

Sammanfattning

Bidrag till centrala amatörkulturorganisationer, lokal- hållande organisationer och länsbildningsförbund (12 miljoner kronor),

Bidrag och andra insatser till nationella minoriteters språk och kultur (8 miljoner kronor),

Bidrag och andra insatser för kultur i arbetslivet och funktionshindrades deltagande i kulturlivet (17 miljo- ner kronor),

Bidrag till mångkulturella organisationer med tvär-

kulturell inriktning (4 miljoner kronor).

Dessutom tillförs anslagsposten 6 miljoner kronor från de 10 miljoner kronor per år (2008–2010) som regeringen avsatte till främjandet av etnisk och kulturell mångfald och interkulturell dialog i 2007 års ekonomiska vårproposition (prop. 2006/07:100).

Samordnaren föreslår även att Statens kulturråd får i upp- drag att informera om möjligheten att söka bidrag för kul- turpolitisk verksamhet till grupper som arbetar med kultu- rell mångfald och interkulturell dialog.

•10 miljoner kronor i organisationsstöd till organisationer som arbetar med kulturell mångfald, interkulturell dialog och inter- kulturellt utbyte

Samordnaren föreslår att 10 miljoner kronor av anslagspos- ten Kulturpolitisk utvecklingsverksamhet ska fördelas som organisationsstöd till kulturpolitiska aktörer som arbetar med kulturell mångfald, interkulturell dialog och interna- tionellt utbyte. Organisationsstödet finansieras genom att lägga ihop:

anslaget till mångkulturella organisationer på 4 miljoner kronor,

10 procent av anslagsposterna Insatser för utvecklings- verksamhet och allmän kulturverksamhet inklusive länskonsulenterna, Bidrag till centrala amatörkultur- organisationer, lokalhållande organisationer och läns- bildningsförbund, samt Bidrag och andra insatser för kultur i arbetslivet och funktionshindrades deltagande i kulturlivet,

1 miljon kronor från de 10 miljoner kronor per år (2008–2010) som regeringen avsatte till främjandet av

Sammanfattning

SOU 2007:50

etnisk och kulturell mångfald och interkulturell dialog i 2007 års ekonomiska vårproposition (prop. 2006/07:100).

Samordnaren föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att undersöka möjligheten att bevilja organisationsstöd för tre- årsperioder.

•5 miljoner kronor per år till anslagsposten ”Mångfald är fram- tiden” till projekt för strategisk kulturpolitisk metodutveckling för kulturell mångfald och interkulturell dialog

Samordnaren föreslår att Statens kulturråd tilldelas 5 miljo- ner kronor per år till anslagsposten ”Mångfald är fram- tiden” som ska fördelas till projekt för strategisk kulturpo- litisk metodutveckling för kulturell mångfald. Bedöm- ningarna av ansökningarna ska göras av en referensgrupp som är tillsatt på två år. Det ska inte finnas krav på medfi- nansiering för att få stöd. Projekten ska utvärderas i sam- rådsgrupper med Statens kulturråd, referensgruppen och de organisationer som fått stöd. Förslaget finansieras med medel från de 10 miljoner kronor per år (2008–2010) som regeringen avsatte till främjandet av etnisk och kulturell mångfald och interkulturell dialog i 2007 års ekonomiska vårproposition (prop. 2006/07:100).

•Nya mål och återrapporteringskrav i statliga kulturmyndigheters och institutioners regleringsbrev

Samordnaren föreslår att ett nytt mål om att myndigheter och institutioner, inom ramen för sin ordinarie verksamhet och med befintliga medel, i högre utsträckning än idag ska nå ut till geografiska områden och platser dit myndig- heten/institutionen tidigare endast nått ut i begränsad omfattning, ska skrivas in i regleringsbreven för samtliga myndigheter, stiftelser, institutioner och bolag inom Kul- turdepartementets ansvarsområde.

•Ändring i Förordningen (1988:676) med instruktion för Statens kulturråd och uppdrag till Statens kulturråd att förstärka metod- utvecklingsarbetet kring mångfaldsfrågor

Samordnaren föreslår att en ändring förs in i Förordningen (1988:676) med instruktion för Statens kulturråd under rubriken Uppgifter, 1 b §, om att Statens kulturråd har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för frågor om kulturell mång-

SOU 2007:50

Sammanfattning

fald med anknytning till rådets verksamhetsområde, samt att rådet inom ramen för detta ansvar ska vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga parter.

Samordnaren föreslår vidare att Statens kulturråd förstärker arbetet med metodutveckling kring frågor om mångfald i kulturlivet genom att:

skapa en förstärkt funktion på Statens kulturråd som samordnar, driver på och för dialog om mångfalds- frågor med såväl bidragstagare som andra institutioner inom kultursektorn,

Statens kulturråd tillsätter en referensgrupp för mång- faldsfrågor. Referensgruppen ska bestå av aktörer, fors- kare och experter inom fältet, enligt den modell som Stiftelsen Framtidens kultur har utvecklat med ad hoc- grupper. Ledamöterna i referensgruppen får sitta i högst två år.

den förstärkta mångfaldsfunktionen får i uppdrag att anordna nätverksträffar för organisationer som fått bidrag för kulturpolitisk utveckling och institutioner som fått utvecklingsbidrag. Till nätverksträffarna inbjuds även referensgruppen för mångfaldsfrågor.

Statens kulturråd beaktar ett mångfaldsperspektiv vid rekrytering till samtliga referensgrupper.

att regeringen ger i uppdrag till tre fria aktörer inom mångfaldsområdet att, i form av pilotprojekt, bedriva metodutvecklingsarbete och återföra kunskap och erfa- renheter till Statens kulturråd genom kontinuerlig dia- log.

•Förändring av mångkulturkonsulentfunktionen

Samordnaren föreslår att även föreningar, organisationer, institutioner, kommuner och andra aktörer på lokal och regional nivå ges möjlighet att från Statens kulturråd söka medel för att ansvara för mångkulturkonsulentfunktionen i en specifik kommun eller region i Sverige. Det är idag endast möjligt för ett landsting eller region att vara huvud- man.

Sammanfattning

SOU 2007:50

•Fördjupad utbildning i mångfaldsfrågor för chefer, anställda och ledamöter i styrelser, arbets-, referens- och jurygrupper

Samordnaren föreslår att ett fördjupat utbildningsprogram om mångfaldsfrågor för chefer, anställda och ledamöter i styrelser, arbets-, referens- och jurygrupper inom kultur- och utbildningsområdet skapas för att öka förståelsen för, och kunskaperna om, såväl teoretiskt som praktiskt mång- faldsarbete inom verksamhetens olika delar.

Övriga förslag

•Omfördelning av resurser från Sidas kulturbistånd till interkultu- rella samarbeten

Samordnaren föreslår att sju procent av Sidas kulturbistånd, det vill säga ungefär 19 miljoner kronor per år, används till att skapa kontakter mellan internationella kulturutövare som ingår i svenska utvecklingssamarbeten och svensk publik samt kulturutövare i Sverige.

Samordnaren föreslår även att 4 miljoner kronor per år, under en treårsperiod, ges till Konstnärsnämnden för att bygga upp en verksamhet som internationell kontakt- mäklare med inspiration från det brittiska Visiting Arts. Återstående 15 miljoner kronor fördelas av Sida till ett antal fria aktörer efter ansökningsförfarande. Samordnaren bedömer att det finns flera aktörer som har den kompetens och de kontakter som behövs för att fungera som kon- taktmäklare, till exempel Bwana Club i Göteborg, Inkonst i Malmö, Jeriko i Malmö, Kulturstorm i Umeå och Skellef- teå, Re:Orient i Stockholm och Selam i Stockholm.

•Uppdrag till Svenska institutet att se över och förändra den Sverigebild som Svenska institutet använder i sitt Sverigefräm- jande arbete

Samordnaren föreslår att Svenska institutet får i uppdrag att se över och förändra den Sverigebild som Svenska institutet använder i sitt Sverigefrämjande så att bilden bättre över- ensstämmer med den mångfald som finns i dagens Sverige. I de kulturevenemang som Svenska institutet arrangerar bör andelen unga, icke-etablerade kulturutövare, bland annat med utländsk bakgrund, öka.

SOU 2007:50

Sammanfattning

För att Svenska institutet ska kunna genomföra uppdraget att se över och förändra sin Sverigebild föreslår samordna- ren att Svenska institutet tillsätter en referensgrupp med personer som har kunskap om den kulturella och etniska mångfalden inom svenskt kulturliv. Uppdraget att sitta i referensgruppen är tidsbegränsat, förslagsvis till maximalt tre år.

Samordnaren föreslår även att Svenska institutet får i upp- drag att arrangera ett större seminarium tillsammans med de svenska kulturråden till exempel i Berlin, London och Paris. Temat ska vara hur dessa storstäder arbetar med mångfald och interkulturell dialog i ett globaliserat sam- hälle.

Vidare får Svenska institutet i uppdrag att, i de projekt som Svenska institutet stödjer med anslag från biståndsbud- geten, samarbeta med de konstmäklare för Sida-projekt som samordnaren föreslår.

•Uppdrag till Arbetsförmedlingen Kultur att se över regler och ruti- ner för inskrivning av personer med utländska betyg och arbets- livserfarenheter

Samordnaren föreslår att Arbetsförmedlingen Kultur får i uppdrag att se över sina regler och rutiner för att underlätta för personer med utländska betyg och arbetslivserfaren- heter från ett annat land att skrivas in. Det bör bland annat undersökas om det är möjligt att skapa någon form av vali- dering samt undersöka om den arbetssökande har de färdig- heter som krävs inom kulturområdet.

•Uppdrag till Mångkulturellt centrum i Botkyrka att samordna utbildningsinsatser kring mångfald i kulturlivet

Samordnaren föreslår att Mångkulturellt centrum i Bot- kyrka får i uppdrag av regeringen att, som ett pilotprojekt, samordna utbildningsinsatser för att öka förståelsen för och kunskaperna om mångfald i kulturlivet med inriktning mot offentligt finansierad kulturverksamhet. Pilotprojektet får en budget på 800 000 kronor årligen under perioden 2008–2010. Det finansieras med medel från de 10 miljoner kronor per år (2008–2010) som regeringen avsatte till främjandet av etnisk och kulturell mångfald och interkultu-

Sammanfattning

SOU 2007:50

rell dialog i 2007 års ekonomiska vårproposition (prop. 2006/07:100).

•Uppdrag till Intercult att driva ett europeiskt resurscentrum för interkulturell dialog

Samordnaren föreslår att produktionsgruppen Intercult i Stockholm får i uppdrag av regeringen att driva ett europe- iskt resurscentrum för interkulturell dialog. Det är ett tre- årigt uppdrag där en del arbetsuppgifter som idag utförs av Kulturkontakt Sverige flyttas ut från Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet samtidigt som arbetet med att skapa nätverk inom EU förstärks. Budgeten är på 1,3 miljoner kronor per år i tre år och finansieras dels med 1 miljon kronor från de 10 miljoner kronor per år (2008–2010) som regeringen avsatte till främjandet av etnisk och kulturell mångfald och interkulturell dialog i 2007 års eko- nomiska vårproposition (prop. 2006/07:100), dels med 300 000 kronor av Kulturkontakt Sveriges budget på 90 000 euro.

•Uppdrag till organisationen MOI (Mångfald och inflytande) att utveckla ett nätverk för kulturell mångfald för organisationer och individer inom kultursektorn

Samordnaren föreslår att organisationen MOI (Mångfald och inflytande) får i uppdrag av regeringen att, som ett pilotprojekt, utveckla ett nätverk för kulturell mångfald för organisationer och individer inom kultursektorn. Pilotpro- jektet får en budget på 400 000 kronor per år och finansie- ras med medel från de 10 miljoner kronor per år (2008– 2010) som regeringen avsatte till främjandet av etnisk och kulturell mångfald och interkulturell dialog i 2007 års eko- nomiska vårproposition (prop. 2006/07:100).

Summary

Background

Sweden has come to be characterised by a considerable degree of ethnic, cultural, social, linguistic and religious diversity. This diversity of people with different backgrounds, types of experience and perspectives is not always reflected in our publicly financed cultural life. Previous studies (see for instance Pripp, Plisch & Printz Werner 2004) have taught us that there are differences regarding the kind of people who are involved in publicly financed cultural activities, either as practitioners or as audiences/recipients, and those who are rarely or never involved. Artistic creators, practitioners and cultural administrators of non-Swedish or minority origin still comprise only a limited proportion of professionals active in the publicly financed cultural sector, although some progress has been made in this respect in recent years. However, this sector has now been charged more explicitly with addressing and including the population as a whole. The basic principle is that the experience, knowledge and perspectives of all sections of the population are to be reflected and turned to account, both among employees and practitioners in the choice of exhibitions, performances and other productions, and among visitors, users and audiences.

The remit

The Government decided in December 2004 to proclaim 2006 the Year of Cultural Diversity in Sweden. A special Coordinator was given responsibility at national level for coordinating both the preparations and the implementation of the Year. The Coordinator’s remit involved drawing up a programme for the Year of Cultural Diversity in collaboration with actors in the cultural

Summary

SOU 2007:50

sector – cultural workers, organisations, institutions and agencies – and providing support for the relevant actors before and during the Year. The Coordinator was also assigned to create conditions for sustainable change in Swedish cultural life through greater ethnic and cultural diversity, and to submit proposals on how best to promote cultural diversity in the publicly financed cultural field. A secretariat was established and two secretaries/research officers were appointed to assist the Coordinator in this task.

The purpose of the Year of Cultural Diversity 2006 was twofold: to permanently extend the range of opportunities for people living in Sweden to participate in cultural life, and to bring about an interplay between prevailing cultural traditions. A further aim was to devise incentives for those responsible for publicly financed cultural activities to clearly reflect and incorporate the ethnic and cultural diversity that exists in Sweden today (Terms of Reference 2004:169).

In May 2005, the Government assigned all agencies, foundations and public enterprises working in the cultural sphere, universities and other institutions of higher education providing artistic training, and a number of Swedish embassies abroad – 54 bodies in all – to prepare for participation in the Year of Cultural Diversity and to undertake such activities in 2006. At the same time, the Government invited all municipalities, county councils, regions and county administrative boards, along with other public auhorities, regional cultural institutions, organisations, associations and others (630 bodies in all) to take part in the Year.

The Year of Cultural Diversity 2006 was officially inaugurated on 11 February 2006 in Stockholm, Göteborg, Malmö and Umeå.

Working methods and procedures

The working methods and procedures of the Coordinator and the secretariat emphasised dialogue, negotiation and consultation with representatives of the various activities and operations in the Swedish cultural and educational field. The key concepts in their work were long-range thinking, dialogue, interaction, awareness- raising and change. Initially, the Coordinator’s work involved discussions, meetings and other ways of gathering information and experience about diversity work in the cultural sector.

SOU 2007:50

Summary

The Coordinator decided at an early stage that in discharging the mandate it would be necessary to proceed from a broader diversity context that embraced not only ethnic and cultural diversity but also such perspectives as gender, age, educational background, sexual orientation and functionality in cultural life.

While the emphasis in this work was primarily on the agencies and institutions in the cultural and educational field specifically assigned to take part in the Year, the Coordinator also felt it was important to draw on the knowledge and experience of independent cultural actors seeking to create a more inclusive and open cultural sphere. A number of them had been working for years to discover and develop new ways of enhancing participation in and accessibility to cultural and educational activities.

The Coordinator deemed it part of her task to challenge prevailing norms, structures and networks in the cultural and educational field. Considerable importance was attached, therefore, to creating new networks and forums and opening up established ones where people from different backgrounds and with different kinds of knowledge and experience could meet and draw inspiration from one another.

During the spring and summer of 2005, work focused largely on developing a programme for the Year of Cultural Diversity 2006 in collaboration with other actors in the cultural and educational field. In October 2005, the Coordinator delivered an interim report to the Government, ‘Agenda for Cultural Diversity’ (SOU 2005:91), which included a policy statement and a calendar for the Year. The report outlined the planned activities and operations of more than 350 actors at local, regional and national level around Sweden.

Before, during and after the Year of Cultural Diversity 2006, the Coordinator has made a particular point of adopting an outward- looking, communicative approach. The Coordinator has hosted a number of conferences, seminars, discussions and meetings around Sweden to learn more about how work to improve ethnic and cultural diversity may be pursued. A basic aim in this endeavour has been to bring obstacles into the open and show what opportunities for enhancing diversity are available in cultural life, while also identifying good practices in this area at both national and international level. The Coordinator has been much helped in this task by the regional cultural diversity consultants currently working in eight county councils and regions. A group of experts has also been available to assist the Coordinator.

Summary

SOU 2007:50

During the latter part of 2006 and in 2007, the Coordinator and the secretariat have concentrated on analysing the lessons learned from the Year of Cultural Diversity 2006 and on formulating proposals on how long-term, responsible efforts to promote cultural diversity in publicly financed cultural activities may be pursued in the future. An important part of this work has involved meeting the senior officials and educational heads of all agencies and institutions in the cultural and educational field and consulting them on opportunities and obstacles in this area.

Overall conclusions

One of the aims of the Year of Cultural Diversity 2006 was to create incentives that would encourage publicly financed cultural activities to clearly reflect and incorporate the ethnic and cultural diversity found in contemporary Sweden (Terms of Reference 2004:169). Based on an analysis of what was learned during the Year, the Coordinator takes the view that the will to promote ethnic and cultural diversity in the publicly financed cultural sector at local, regional and national level is strong and growing, but that levels of knowledge and willingness in this respect are unevenly distributed within and between different cultural activities.

There has been very considerable interest in the Year. Agencies, national, region and local cultural institutions, universities, other institutions of higher education, municipalities, county councils, regions, county administrative boards, organisations, associations and other actors have all addressed diversity issues in their activities and in cultural life in general. Via exhibitions, performances and other productions, conferences, seminars and documentation work, multicultural Sweden has been portrayed at museums, on stage and screen, in dance, music and literature, and in other forums.

Three main approaches were evident in the work of cultural agencies and institutions in particular during the Year itself. One involved internal efforts to change structures, overhaul recruitment guidelines and train staff in diversity promotion. Another involved discussing activity content, choice of themes for productions, and how growing cultural diversity in Sweden might be depicted, while a third involved discussing how best to reach out with cultural

SOU 2007:50

Summary

activities and which methods and procedures might be used to reach a wider, more diversified audience.

The Coordinator’s consultations with the municipalities targeted by the Government’s metropolitan policy work show that in 2006 only a few regional and national cultural institutions actually collaborated with local actors in the urban and suburban districts covered by this policy. Many cultural agencies and institutions have difficulty reaching what for them are “new areas” and getting more people to feel involved in the publicly financed culture they are already paying for. As the Coordinator sees it, publicly financed cultural institutions charged with reaching all sections of society need to be better at getting through to people with what they do, not only in metropolitan suburbs but also in smaller town and rural communities. The cultural institutions also need to develop and enter into new forms of collaboration with actors at national, regional, local and international level in seeking to avail themselves of the knowledge and experience found all over the country, not least on the independent cultural scene.

The Year of Cultural Diversity 2006 has helped to lift the issue up the public agenda and has raised awareness among decision- makers, cultural practitioners and audiences about the importance of a more open, inclusive cultural life. The Year also made clear that publicly financed cultural activities must address society as a whole and reflect the wide range of knowledge and experience and the diverse perspectives found in the community.

Regarding the obstacles to greater cultural diversity that have been identified in the course of the work, the Coordinator has pointed to the need to review from different perspectives both internal and external diversity efforts in the publicly financed cultural sector. This should include clearly defining the lines of responsibility in the diversity work of agencies and institutions, reviewing recruitment and admission procedures in order to attract more people with others kinds of knowledge and experience and other perspectives, both as employees and as students in the cultural and educational field, and developing appropriate methods so that people who feel distanced from publicly financed cultural institutions and seldom visit them find reason to do so and become actively involved in their activities.

Summary

SOU 2007:50

Summary of chapters

Chapter 1 describes the background to the Year of Cultural Diversity 2006, its basic premises and its aims and objectives. The remit and work of the Coordinator is also presented, and the goals and focus of cultural policy are discussed, along with the theoretical principles on which it is based.

Chapter 2 describes the Coordinator’s experience of both internal and external work during the Year of Cultural Diversity 2006. It also analyses and discusses the efforts of cultural agencies and institutions during the year, presents initiatives at local and regional level in municipalities, county councils, regions and county administrative boards, and discusses the role of culture in the Government’s metropolitan policy work. In addition, it describes the work of the cultural diversity consultants, discusses the remit and focus of the National Council for Cultural Affairs, and presents a number of good practices at national and international level.

Chapter 3 outlines the Coordinator’s proposals regarding cultural institutions in particular, and makes recommendations both as to how agencies’ government appropriation directions might be formulated and how appointments to senior posts and executive boards might be changed to enhance diversity in cultural life. It also presents examples of methodological support and outlines proposed mandates as part of the Coordinator’s application of the “negotiation and consultation” method.

Chapter 4 describes proposals for new methods and models in Swedish cultural life affecting such bodies as the National Council for Cultural Affairs, presents a training programme for employees and board members, and proposes mandates both for actors in cultural life and for agencies and institutions as part of the Coordinator’s “negotiation and consultation” policy.

Chapter 5 discusses proposals on international collaboration and exchange affecting the mandates proposed as part of the Coordinator’s “negotiation and consultation” approach.

SOU 2007:50

Summary

The essays in the report

As an extension of certain aspects of the internal work involved, and to provide greater depth, the Coordinator has chosen to include a number of essays in the report. These fulfil a number of different functions. They amplify and elaborate on a number of the discussions that the Coordinator and the secretaries had with various actors during the Year of Cultural Diversity 2006. They afford an opportunity to delve deeper into a number of specific issues, and the use of the essay form enables more people to make their voices directly heard in the report.

The essays include opinions about Swedish cultural policy and proposals for change, not all which have been taken up by the Coordinator and incorporated in her recommendations, for example. The authors themselves are responsible for their texts and the opinions expressed therein. The Coordinator’s proposals and analyses of the Year are presented only in the regular text. Some of these proposals have been inspired by the essayists.

The essays are placed in different chapters in the report, to align with the texts that correspond to their theme. The opening chapter includes Lawen Mohtadi’s essay on intersectionality, Qaisar Mahmood’s on the various terms used in integration work, and Per Wirtén’s on cosmopolicy. Wirtén’s text originated as a speech delivered at the closing seminar at Moderna Museet in Stockholm on 3 April 2007 and includes an analysis of various terms and concepts, including cultural diversity, and proposals as to how they might be revised. Wirtén strikes a blow for cosmopolicies – political action designed to unite a country, instead of unity being sought via a given culture. He also advocates the right of each individual to change the tiles in the cultural “mosaic”, i.e. the pattern of people from different backgrounds who make up a community. Mohtadi presents the intersectional perspective with the help of interviews with four different researchers, and shows how it might be applied in practice. Mahmood warns of the danger of exchanging certain words for others without carefully defining what is meant by them – and notes that the latest and most frequently used word at the moment when discussing the integration issue is exclusion.

In Chapter 2, Moa Matthis analyses the media coverage of the Year of Cultural Diversity 2006. She shows how the key issue – how those responsible for the country’s major cultural institutions

Summary

SOU 2007:50

are to be persuaded to take their share of responsibility for ethnic and cultural diversity – vanished from the media altogether. Instead, the press tended to focus on critical opinions expressed about the Year itself, or about the work of the Coordinator. In the same chapter, Carlos Dìaz presents an essay entitled “Strategies for diversity-promoting recruitment, or going by instinct?” in which he offers practical suggestions as to how institutions can boost diversity when recruiting new staff. Oscar Pripp cites many specific examples in discussing the similarities between cultural initiatives undertaken since the 1970s that seek to promote integration. His essay examines one of the issues most frequently discussed by the Coordinator and the secretaries: culture as an end, culture as a means, and the difficulty of drawing a line between them.

In Chapter 4, Ulrika Lorentzi presents a number of cultural workers who all have something to do with cultural diversity in one way or another. Some of them have worked in precisely the kinds of projects discussed in Pripp’s essay, while others do not work specifically with projects or programmes for the enhancement of integration or diversity in the cultural sector, but come into contact with such issues nevertheless. Gunilla Kindstrand discusses the risks of adopting a traditional outlook on cultural heritage, as expressed for instance in the EU’s funding approach in this area. New inhabitants in regions such as Hälsingland have little chance of engaging in cultural projects when much of the money goes to projects that focus on traditional cultural heritage.

In Chapter 5, Chris Torch identifies problems in Sweden’s international cultural policy work and suggests alternative approaches. His essay includes an analysis of Sweden’s passive role in the European cultural field.

Main proposals

Based inter alia on the above analysis and overall conclusions, the Coordinator recommends the following:

•The issuing of mandates to 23 agencies, foundations, institutions and enterprises in the cultural field and to universities and other institutions of higher education providing artistic training, requiring them to deepen their internal and external diversity work

SOU 2007:50

Summary

The Coordinator proposes that these bodies be given special mandates, corresponding to their specific areas of responsibility and operation, relating to recruitment and admission work, audience work etc (see the three sections on negotiation and consultation under the headings “The entry path must be broadened”, “Make greater demands on methodology” and “Develop and intensify work in the international field”).

•Increased and expanded funding to cultural policy development activities

The Coordinator proposes that a new appropriation item be established in the National Council for Cultural Affairs’ appropriation 28:2 Grants to general cultural activities, development and international cultural exchange and cooperation. The new item is to be entitled Cultural policy development activities and the appropriation is to be SEK 68 million. This is financed by combining the following appropriation items,

Support for development activities and general cultural activities, including county consultants (SEK 21 million),

Grants to national amateur cultural organisations, organisations providing premises and county adult education associations (SEK 12 million),

Grants and other support to national minorities’ language and culture (SEK 8 million),

Grants and other support for culture in working life and participation of the disabled in cultural life (SEK 17 million),

Grants to multicultural organisations with a cross-

cultural orientation (SEK 4 million).

In addition, this appropriation item is allocated SEK 6 million out of the SEK 10 million per annum (2008–2010) that the Government earmarked for the promotion of ethnic and cultural diversity and intercultural dialogue in the 2007 Spring Fiscal Policy Bill (2006/2007:100).

The Coordinator further proposes that the National Council for Cultural Affairs be assigned to provide information about the possibility of applying for grants for

Summary

SOU 2007:50

cultural policy activities to groups working with cultural diversity and intercultural dialogue.

•The provision of SEK 10 million in organisation support to organisations working with cultural diversity, intercultural dialogue and intercultural exchange

The Coordinator proposes that SEK 10 million of the appropriation item Cultural policy development activities be distributed in the form of organisation support to cultural policy actors working with cultural diversity, intercultural dialogue and intercultural exchange. This organisation support is financed by combining:

The allocation to multicultural organisations of SEK 4 million,

10 per cent of the appropriation items Support for development work and general cultural activities, including the county consultants, Grants to national amateur cultural organisations, organisations providing premises and county adult education associations, and Grants and other support for culture in working life and participation of the disabled in cultural life,

SEK 1 million from the SEK 10 million per annum (2008–2010) that the Government earmarked for the promotion of ethnic and cultural diversity and intercultural dialogue in the 2007 Spring Fiscal Policy Bill (2006/2007:100).

The Coordinator proposes that the National Council for Cultural Affairs be assigned to investigate the possibility of granting organisation support for three-year periods.

•The provision of SEK 5 million per annum to the appropriation item “Diversity is the Future”, for projects for the development of strategic cultural policy methdos for cultural diversity and intercultural dialogue

The Coordinator proposes that the National Council for Cultural Affairs be allocated SEK 5 million per annum for the appropriation item Diversity is the Future, to be distributed to projects for the development of strategic cultural policy methods for cultural diversity. Projects are to be assessed by a reference group appointed for a period of two years. Co-financing will not be required as a

SOU 2007:50

Summary

qualification. The projects are to be evaluated in consultative groups drawn from the National Council for Cultural Affairs, the reference group and the organisations that have been granted support. The proposal is financed out of funds from the SEK 10 million that the Government earmarked for the promotion of ethnic and cultural diversity and intercultural dialogue in the 2007 Spring Fiscal Policy Bill (2006/2007:100).

•New objectives and reporting requirements in national cultural agencies’ and institutions’ appropriation directions

The Coordinator proposes that a new objective be written into the appropriation directions of all agencies, foundations, institutions and enterprises under the jurisdiction of the Ministry of Culture, requiring them, based on their regular operations and their present budget frameworks, to extend their activities more widely to geographical areas and places the agency/institution concerned has hitherto only reached to a limited extent.

•Amendment to the Ordinance (1988:676) containing instructions for the National Council for Cultural Affairs, and mandate requiring the National Council for Cultural Affairs to give greater priority to methodology work relating to diversity issues

The Coordinator proposes amending the Ordinance (1988:676) containing instructions for the National Council for Cultural Affairs under the heading Tasks, Section 1 b, so that the National Council for Cultural Affairs is given overall responsibility (sectoral responsibility) for cultural diversity issues relating to the Council’s area of operation, and further proposes that the Council, as part of this responsibility, acts as a uniting, supporting and motivating force in relation to other parties.

The Coordinator further proposes that the National Council for Cultural Affairs gives greater priority to its work with methodology relating to issues concerning diversity in cultural life by:

creating a reinforced function at the National Council for Cultural Affairs charged with coordinating and taking forward diversity issues and pursuing a dialogue

Summary

SOU 2007:50

to this end with both grant recipients and other institutions in the cultural sector,

the appointment by the National Council for Cultural Affairs of a reference group for diversity issues. This group is to comprise actors, researchers and experts in the field, in accordance with the model developed by the Foundation for the Culture of the Future involving ad hoc groups. The members of the reference group are to occupy their positions for a maximum of two years.

the task of the reinforced diversity function is to arrange network meetings for organisations allocated grants for cultural policy development and institutions granted development funding. The reference group for diversity issues is also to be invited to the network meetings.

the National Council for Cultural Affairs is to take the diversity perspective into consideration in all recruiting to reference groups .

the Government assigns three independent actors in the diversity field to pursue, in the form of pilot projects, methodology work and to feed knowledge and experience back to the National Council for Cultural Affairs by means of ongoing dialogue.

•A revised function for the cultural diversity consultants

The Coordinator proposes that associations, organisations, institutions, municipalities and other actors at local and regional level also be given the opportunity to apply to the National Council for Cultural Affairs for funding so as to be able to assume responsibility for the cultural diversity consultant function in a given municipality or region in Sweden. Today, only county councils or regions are allowed to act as principals.

•More in-depth training in diversity issues for managers, employees and the members of executive boards/committees and work, reference and jury groups,

The Coordinator proposes that a more in-depth training programme focusing on diversity issues be established for managers, employees and the members of executive boards/committees, and for work, reference and jury

SOU 2007:50

Summary

groups in the cultural and educational field, so as to improve awareness of, and knowledge about, both theoretical and practical diversity work in the various parts of their operations.

Other proposals

•Redistribution of resources from Sida’s cultural aid provision to intercultural partnerships

The Coordinator proposes that seven per cent of Sida’s cultural aid, i.e. approximately SEK 19 million per annum, be used to establish ties between, on the one hand, international cultural practitioners in Swedish development partnerships and working with Swedish audiences, and, on the other, cultural practitioners in Sweden.

The Coordinator further proposes that SEK 4 million per annum be provided over a three-year period to the National Public Art Council for the purpose of building up an international artistic agency operation along the lines of the British organisation Visiting Arts. The remaining SEK 15 million is distributed by Sida to a number of independent actors under an application procedure. In the Coordinator’s assessment, there are a number of actors with the competency and contacts to act as intercultural artistic agents, including the Bwana Club in Göteborg, Inkonst in Malmö, Jeriko in Malmö, Kulturstorm in Umeå and Skellefteå, Re:Orient in Stockholm and Selam in Stockholm.

•Mandate requiring the Swedish Institute to review and update the image of Sweden that the SI uses in promoting Sweden

The Coordinator proposes that the Swedish Institute be assigned to review and update the image of Sweden that the SI uses in Sweden promotion work, so that this image better reflects the diversity found in present-day Swedish society. The cultural events organised by the Swedish Institute should feature a larger proportion of young, non- established cultural practitioners, including those with foreign backgrounds.

Summary

SOU 2007:50

To enable the Swedish Institute to discharge its mandate to review and update its image of Sweden, the Coordinator proposes that the SI appoint a reference group comprising people familiar with the cultural and ethnic diversity found in Swedish cultural life. Membership of the reference group is for a limited period only, preferably three years.

The Coordinator also proposes that the Swedish Institute be assigned to organise a major seminar together with the Swedish cultural attachés in for example Berlin, London and Paris. The theme is to be how these cities work with diversity and intercultural dialogue in a globalised society.

In addition, the Swedish Institute is to be assigned, in projects to which it provides funding out of the appropriation from the aid budget, to cooperate with the artistic agents for Sida projects proposed by the Coordinator.

•Mandate requiring the Cultural Employment Office to review its rules and procedures concerning the registration of people with foreign qualifications and work experience

The Coordinator proposes that the Cultural Employment Office be assigned to review its rules and procedures so as to make it easier for people from other countries with foreign qualifications and work experience to register there. This task should include considering whether some form of validation might be introduced and whether the jobseeker has the requisite skills in the cultural field.

•Mandate requiring the Multicultural Centre in Botkyrka to coordinate training initiatives focusing on diversity in cultural life

The Coordinator proposes that the Multicultural Centre in Botkyrka be assigned by the Government to coordinate, as a pilot project, training initiatives aimed at enhancing awareness of and knowledge about diversity in cultural life, focusing specifically on publicly financed cultural activities. This pilot project is to have an annual budget of SEK 800 000 during the period 2008–2010, and is to be financed out of the SEK 10 million per annum (2008–2010) that the Government earmarked for the promotion of ethnic and cultural diversity and intercultural dialogue in the 2007 Spring Fiscal Policy Bill (2006/2007:100).

SOU 2007:50

Summary

•Mandate requiring Intercult to operate a European resource centre for intercultural dialogue

The Coordinator proposes that the Intercult production group in Stockholm be assigned by the Government to operate European resource centre for intercultural dialogue. This is a three-year mandate whereby some of the tasks currently undertaken by ‘Cultural Contact Sweden’ are transferred out of the National Council for Cultural Affairs and the National Heritage Board, while at the same time the task of creating networks in the EU is given greater priority. The budget is SEK 1.3 million per annum over a three-year period and is financed partly by SEK 1 million of the SEK 10 million per annum (2008–2010) that the Government earmarked for the promotion of ethnic and cultural diversity and intercultural dialogue in the 2007 Spring Fiscal Policy Bill (2006/2007:100), and partly by a SEK 300 000 share of the ‘Cultural Contact Sweden’ budget of 90 000 euros.

•Mandate requiring the organisation MOI (‘Diversity and Influence’)to develop a cultural diversity network for organisations and individuals in the cultural sector

The Coordinator proposes that the organisation MOI (‘Diversity and Influence’) be assigned by the Government to develop, in the form of a pilot project, a network for cultural diversity for organisations and individuals in the cultural sector. This pilot project is to have an annual budget of SEK 400 000 during the period 2008–2010, and is to be financed out of the SEK 10 million per annum (2008– 2010) that the Government earmarked for the promotion of ethnic and cultural diversity and intercultural dialogue in the 2007 Spring Fiscal Policy Bill (2006/2007:100).

Förord

Det fanns så mycket att fokusera på när jag sa ja till uppdraget som nationell samordnare av Mångkulturåret 2006. Min omedelbara tanke var att mångfalden måste in i alla kulturlivets strukturer. Organisationen måste förändras för att spegla vårt samhälle bättre. Repertoaren eller utställningen måste tala till alla. Publiken borde förstås se ut som ett tvärsnitt av Sverige som det ser ut idag.

Men egentligen handlar det om så mycket mer.

Det handlar om hela det samtida, moderna Sverige. Vi kan inte längre låtsas som om världen utanför våra nationsgränser, den som en gång kändes långt borta, inte fundamentalt har förändrat oss i vårt lokala vardagsliv.

Kulturlivet är ibland en oerhört konservativ varelse. Samtidigt kan den vara öppen, kreativ och förändra samhället till en bättre plats för oss alla.

Det är i den här paradoxen som spänningarna kring mångfalds- rågorna uppstår. Men bara så länge som man betraktar dem som något som kommer in från sidan, istället för den centrala fråga som de faktiskt är.

Det handlar om en omedveten ovilja att ge upp maktpositioner, en ovilja som är i det närmaste nedärvd, och en stark vilja till förändring, inte minst konstnärligt, på en och samma gång.

En komplexitet som vi måste vara medvetna om när vi talar om de här frågorna.

Men en sak står väldigt klart för mig idag. Det finns så mycket som vi saknar som vi inte visste fanns.

Utan en mångfald i kulturlivet är vi dömda till att upprepa samma berättelser gång, på gång, på gång.

Det är inte bara fråga om rättigheter eller ens demokrati utan om det absolut centrala i konsten och kulturen som Octavio Paz

1 Inledning

I detta kapitel redogörs för de utgångspunkter som ligger till grund för Mångkulturåret 2006 och för samordnarens uppdrag. Utgångs- punkterna utgörs i huvudsak av den bakgrund som beskrivs i direk- tivet 2004:169 samt mål och inriktning för kulturpolitiken i de avseenden som rör kulturell mångfald. Den nationella samordnaren för Mångkulturåret 2006 hade ett speciellt uppdrag som skiljde sig från de flesta andra utredares på så sätt att uppdraget var tvådelat. Samordnaren skulle, enligt direktivet, dels ”svara för samordningen av förberedelser och genomförande av Mångkulturåret 2006” och dels ”lämna förslag på hur den kulturella mångfalden bäst kan främjas inom det offentligfinansierade kulturlivet”. Samordnarens arbete har därför till ganska stor del varit av praktisk karaktär och detta speglas i betänkandet. I nedanstående kapitel redogörs kort för några begrepp som varit centrala i de diskussioner som sam- ordnaren fört med olika aktörer under året och som också varit betydelsefulla under arbetet med detta slutbetänkande. Som en fortsättning på diskussionen inkluderas i detta kapitel tre essäer som fokuserar på begreppsförståelse och -användning.

1.1Bakgrund och utgångspunkter

Sverige är idag ett land präglat av en betydande social och kulturell mångfald. Det övergripande syftet med Mångkulturåret 2006 var att denna mångfald skulle bli synligare i det offentligfinansierade kulturlivet, såväl i publiken, som i organisationen och i det som produceras.

Offentligt finansierad kulturverksamhet har ett särskilt ansvar att vända sig till och inkludera hela den svenska befolkningen. Utgångspunkten är att alla människors erfarenheter, kunskaper och värderingar ska speglas och tas tillvara för att berika och utveckla

Inledning

SOU 2007:50

det offentligt stödda kulturlivet. Till grund för den verksamhet som kulturinstitutioner och kulturfrämjande organisationer har bedrivit under året med syfte att öka mångfalden inom kulturlivet ligger de av riksdagen fastslagna kulturpolitiska målen (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129).

1.1.1Bakgrunden till Mångkulturåret 2006

Det var i Kulturdepartementets skrift Dagordning för kultur 2003–2006 som förslaget om att göra 2006 till ett Mångkulturår formulerades för första gången. Detta nämndes också i regeringens budgetpropo- sition 2004 (prop. 2003/04:1).

Under rubriken Kulturell mångfald skrevs följande: ”Sverige har förändrats. Svenskt kulturliv måste idag beskrivas och förstås på ett helt annat sätt än för tio eller tjugo år sedan. Detta måste också avspeglas i hur offentligt finansierade kulturinstitutioner och verk- samheter arbetar.” Samtidigt uttrycktes i skriften också ambitionen att ”öka kunskapen om utrikes födda konstnärer/kulturutövare och förbättra deras möjligheter att utöva sina yrken.”

Det var också i samma skrift som förslaget om att ge Mång- kulturellt centrum i uppdrag att studera och analysera hur kultur- politikens mångfaldsmål uppfyllts av institutioner och andra aktörer presenterades. (Dagordning för kultur 2003–2006, sidan 10). Resultatet av detta blev rapporten Tid för mångfald och anto- login Mångfald i kulturlivet som båda utkom under hösten 2004.

Tankarna med Mångkulturåret 2006 utvecklades vidare i olika sammanhang, bland annat under våren 2004 i diskussionsserien Det nya landet – visioner om ett mångkulturellt Sverige som arrangerades av Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD) i samarbete med Kulturrådet och Riksutställningar. På det första seminariet, av totalt fyra, som hade rubriken Kulturpolitik för vem? deltog dåva- rande kulturministern Marita Ulvskog. På frågan om det är poli- tikernas ansvar att anpassa kulturen bättre till det samhälle vi har idag i Sverige svarade Ulvskog:

Mångkulturåret 2006 ska ha ambitionen att visa att Sverige är blandat och detta ska avspeglas i konstnärliga och kulturella uttryck. (…) Mångkulturåret kommer att sätta press på alla institutioner och verk- samheter som får statligt stöd! Många kommer säkert att försöka göra saker som blir ett kliv framåt och som kan fortsätta och bli per- manenta. De ska upptäcka hur bra det är att vara bättre på mångkultur! Så att de fortsätter med det också år 2007. (Nordin 2004, sidan15)

SOU 2007:50

Inledning

1.2Direktiv, syfte och målsättningar med Mångkulturåret 2006

1.2.1Direktiv

Regeringen beslutade den 9 december 2004 att tillkalla en nationell samordnare för Mångkulturåret 2006. I uppdraget ingick att i sam- arbete med olika aktörer inom kultursektorn (myndigheter, insti- tutioner, stiftelser, bolag, organisationer med flera) utarbeta ett program för året och vara ett stöd för berörda aktörer inför och under Mångkulturåret.

Regeringens direktiv (2004:169) bifogas i sin helhet (se bilaga 1). Enligt direktivet till Kommittén för samordning av Mångkultur- året 2006 ska samordnaren:

på ett nationellt plan svara för samordningen av förberedelser och genomförande av Mångkulturåret 2006 och med utgångs- punkt i de uttalade målen utarbeta ett program för året,

lämna förslag på hur den kulturella mångfalden bäst kan främjas inom det offentligfinansierade kulturlivet.

Utgångspunkterna för detta är:

att Sverige har utvecklats till ett land som präglas av etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald,

att alla medborgares erfarenheter, kunskaper och värderingar ska speglas och tas till vara för att berika och utveckla det offentligt stödda kulturlivet.

1.2.2Syfte

Syftet med Mångkulturåret 2006 var, enligt direktivet, att på ett bestående sätt öka alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet och att skapa ett samspel mellan olika kulturtraditioner. Syftet var också att skapa incitament för att offentligt finansierade kultur- verksamheter på ett tydligt sätt speglar och införlivar den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige. Mångkulturåret 2006 skulle också bidra till att fler och nya aktörer involverades i kulturlivet, att det gavs möjlighet att genom egna initiativ och på ett aktivt sätt bidra till samspelet mellan olika grupper och kulturer i samhället, samt till en breddning av det konstnärliga innehållet för

Inledning

SOU 2007:50

att på så sätt nå fler och nya grupper av besökare och publik. Fler människor, som sällan eller aldrig tar del av det offentligt finansie- rade kulturlivet, skulle under och efter Mångkulturåret 2006 besöka och känna sig delaktiga och berörda av den verksamhet som kultur- institutionerna bedriver.

1.2.3Målsättningar

Mångkulturåret 2006 ska bidra till att uppfylla följande långsiktiga målsättningar:

•Kulturutbudet under 2006 och därefter skall generellt vara mångfacetterat och i större utsträckning än idag aktualisera andra kulturuttryck än det traditionellt svenska eller väster- ländska.

•Andelen konstnärliga upphovsmän, utövare och kulturadmi- nistratörer med utomsvensk eller minoritetsbakgrund skall öka permanent och utgöra en större andel av de yrkesmässigt verk- samma inom hela det offentligfinansierade kulturlivet.

•Kulturutbudet skall under 2006 och därefter generellt nå en bredare publik än idag, inkluderande en ökad andel av befolk- ningen med utländsk bakgrund.

•Internationella samarbeten och ett aktivt utbyte av kultur över

gränser bör öka.

(Regeringsbeslut 1:9, 2005-05-04, U2005/4445/Kr, U2005/2828/Kr)

1.3Uppdrag och inbjudan att medverka

Regeringen beslutade den 4 maj 2005 (regeringsbeslut 1:9, U2005/4445/Kr, U2005/2828/Kr) att ge i uppdrag åt myndigheter, stiftelser och bolag inom kulturområdet, universitet och högskolor med konstnärliga utbildningar, samt ett antal utlandsmyndigheter att under 2005 förbereda sin medverkan i Mångkulturåret 2006 och att under 2006 genomföra verksamheter. Regeringen inbjöd sam- tidigt landets samtliga kommuner, landsting och länsstyrelser samt andra myndigheter, stiftelser, bolag, organisationer, föreningar med flera att delta i Mångkulturåret 2006.

Regeringen betonade i sitt beslut särskilt de statliga myndig- heternas, stiftelsernas och aktiebolagens ansvar att bidra till att uppfylla de långsiktiga målsättningarna för att öka mångfalden i

SOU 2007:50

Inledning

kulturlivet. En förutsättning för detta är att myndigheter och insti- tutioner genomför ett aktivt arbete under Mångkulturåret 2006 och att detta arbete får ett stort genomslag såväl i deras interna som externa verksamhet. Myndigheterna och institutionerna skulle, med utgångspunkt i den egna verksamheten och i de målsättningar som bland annat anges under punkten 1.2.3 ovan, överväga vilken eller vilka aktiviteter och verksamheter som var lämpliga att genomföra under 2006.

De myndigheter och institutioner som fick i uppdrag att med- verka i Mångkulturåret 2006 svarade själva för de aktiviteter och verksamheter som genomfördes under året. Det var tänkt att all verksamhet skulle genomföras inom befintliga anslags- och budget- ramar eftersom de målsättningar som angavs för Mångkulturåret till stora delar hör till de offentligt finansierade kulturinstitu- tionernas grunduppdrag. Myndigheterna och institutionerna inom kulturområdet fick även i sina regleringsbrev för 2005 ett uppdrag att i samverkan med samordnaren förbereda aktiviteter och verksamheter inför Mångkulturåret 2006.

Även andra aktörer på lokal, regional och nationell nivå inbjöds att medverka i Mångkulturåret 2006. I detta sammanhang bör sär- skilt nämnas kommunernas, landstingens och regionernas kultur- verksamheter, liksom de fria aktörerna som specialiserat sig på verksamhet som särskilt rör den etniska och kulturella mångfalden inom kultursektorn. En inbjudan att medverka i Mångkulturåret 2006 gick också ut till ett antal myndigheter, institutioner och bolag utanför kultursektorn.

Regeringens beslut om Uppdrag och inbjudan till myndigheter och andra att medverka i Mångkulturåret 2006 bifogas i sin helhet (se bilaga 2).

1.4Samordnarens uppdrag och arbete

Den nationella samordnaren för Mångkulturåret 2006, Yvonne Rock, har på ett nationellt plan svarat för samordning av förbe- redelser och genomförande av Mångkulturåret 2006. Uppdraget inför och under året var, enligt direktivet, att i samarbete med olika aktörer inom kultur- och utbildningssektorn – myndigheter, institutioner, stiftelser, bolag, universitet och högskolor med konstnärliga utbildningar, organisationer med flera – utarbeta ett program för Mångkulturåret 2006 samt att vara ett stöd för berörda

Inledning

SOU 2007:50

aktörer. Under slutet av 2006 övergick samordnarens arbete till att tillsammans med två sekreterare analysera och utvärdera effekterna av Mångkulturåret, samt utarbeta förslag på hur den kulturella mångfalden bäst kan främjas inom det offentligfinansierade kultur- livet framöver. I kapitel två i detta betänkande beskrivs utförligt hur samordnaren har genomfört sitt uppdrag.

1.4.1Agenda för mångkultur

Den 28 oktober 2005 överlämnade den nationella samordnaren av Mångkulturåret 2006 sitt delbetänkande Agenda för mångkultur (SOU 2005:91) till kultur- och utbildningsministern. Betänkandet innehåller förutom en programförklaring för året även ett omfat- tande kalendarium över alla de aktiviteter och verksamheter som myndigheter, institutioner, landsting, regioner, länsstyrelser, kom- muner, organisationer, föreningar med flera planerade att genom- föra inom ramen för Mångkulturåret 2006. Totalt finns drygt 350 aktörer på lokal, regional, nationell och internationell nivå repre- senterade i delbetänkandets kalendarium.

Förutom att redogöra för syfte och målsättningar med Mång- kulturåret 2006 presenterade samordnaren även sin syn på vilka frågor som är centrala för det fortsatta utvecklings- och föränd- ringsarbetet. Dessa är långsiktighet, dialog, samverkan, medvetande- görande och förändring med särskilt fokus på mångfald inom orga- nisation, produktion och publik.

1.5Kulturpolitikens mål och inriktning

De första målen för den statliga kulturpolitiken fastställdes av riks- dagen 1974 (prop. 1974:28) och reviderades 1996. 1996 års kultur- politiska mål (prop. 1996/97:3) är ännu vägledande för kultur- verksamhet på såväl nationell som regional och lokal nivå.

Tre av 1996 års sju kulturpolitiska mål har särskild betydelse för arbetet med att stärka mångfalden inom kulturlivet. Dessa är:

•att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande,

•att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verk- ningar,

SOU 2007:50

Inledning

•att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet. (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1997/97:129)

Det var i 1996 års kulturpolitiska mål och det betänkande som låg till grund för dessa (SOU 1995:84) som mångfaldsbegreppet/per- spektivet användes för första gången i samband med målformule- ringar inom svensk kulturpolitik.

Även andra mål reglerar kulturmyndigheternas mångfaldsarbete. Enligt förordningen (1986:856) om integrationspolitikens genom- förande ska alla myndigheter fortlöpande beakta samhällets etniska och kulturella mångfald både när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den. De ska också verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk eller kulturell bakgrund och i sin verksamhet särskilt motverka alla former av etnisk diskriminering.

1999 gav regeringen samtliga statliga myndigheter som lyder omedelbart under regeringen i uppdrag att upprätta handlings- planer för att främja etnisk mångfald bland sina anställda. De ska senast den 1 mars varje år redovisa planerade och vidtagna åtgärder till det departement som myndigheten sorterar under. Beslutet togs mot bakgrund av de redovisningar som myndigheterna lämnade till regeringen i mars 1999 som visade att flertalet myndigheter inte vidtagit eller planerat att vidta några åtgärder för att öka den etniska och kulturella mångfalden bland de anställda.

1.6Tidigare utredningar, utvärderingar och rapporter

Arbetet för en ökad mångfald inom kulturlivet har under senare år analyserats i ett flertal utredningar, utvärderingar och rapporter som på olika sätt har pekat på behovet av en ökad medvetenhet om frågor kopplade till etnisk och kulturell mångfald.

I februari 1998 beslutade regeringen att tillsätta en kommitté med uppgift att under åren 1998 och 1999 bedriva en initiativ- tagande och samordnande försöksverksamhet för att öka den konst- närliga och kulturella mångfalden i Sverige. Kommittén, kallad Forum för världskultur (Dir. 1998:14), lämnade i februari 2000 del- betänkandet Forum för världskultur (SOU 2000:15). Senare samma år lämnades slutbetänkande Ja jag vill leva jag vill dö i Norden

(SOU 2000:118). Ett av kommitténs förslag var att det skulle inrättas åtminstone tre regionala världskulturkonsulenter. Regeringen valde att

Inledning

SOU 2007:50

gå vidare med detta förslag och idag finns det regionala konsulenter för mångkultur i åtta landsting och regioner i Sverige. Deras uppgift är att i samarbete med statliga, regionala och lokala aktörer arbeta för att det mångkulturella samhällets skiftande uttrycksformer tas tillvara och att främja mångfalden i kulturlivet.

I augusti 2002 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av de statliga insatserna för internationell kulturverksamhet. Resultatet presenterades i december 2003 i betänkandet Internationella kulturutredningen 2003 (SOU 2003:121). I uppdraget ingick att klarlägga vilka mål som styr den internationella kulturverksamheten på svenska kultur- myndigheter och vilka eventuella synergier (eller motsättningar) som finns mellan dessa mål. Enligt utredningen ger dagens mång- kulturella samhälle möjligheter till nya kulturella impulser, inter- nationella nätverk och kontakter samtidigt som den etniska och kulturella mångfalden i Sverige bedöms vara en stor tillgång i inter- nationella sammanhang. Utredningen föreslog i sitt betänkande bland annat inrättandet av en internationell kulturfond till stöd för större projekt, att Statens kulturråd skulle få ett kulturpolitiskt samordningsansvar för den internationella kulturverksamheten, samt att resurser skulle avsättas för rörliga kulturrådstjänster som även skulle förses med tydliga uppdrag.

Som en uppföljning av Internationella kulturutredningen presenterades sedan skrivelsen Kulturlivets internationalisering

(2005/06:188) där regeringen lade fram ett program för ökat inter- nationellt kulturutbyte. I samband med detta förstärktes också Kulturrådets anslag så att en tjänst som internationell samordnare kunde inrättas på Kulturrådet. Ett delmål som regeringen formu- lerade som en operationalisering av det kulturpolitiska målet att främja internationellt kulturutbyte var ”att kulturlivet i Sverige i högre grad öppnas för influenser från andra länder och kulturer och att internationaliseringen kommer en bred publik tillgodo, oavsett bostadsort, kön, social och etnisk bakgrund eller eventuellt funk- tionshinder” (ibid sidan 27).

Regeringen underströk att internationaliseringen av kulturlivet i första hand borde stödjas som en integrerad del av den nationella kulturpolitiken och inrättade ingen internationell kulturfond. Statens kulturråd gavs ett utökat ansvar för att utveckla den inter- nationella kulturverksamheten och presenterade våren 2007 en plan för hur rådets arbete med internationell verksamhet ska bedrivas (Plan för Kulturrådets arbete med internationell verksamhet 2007–

SOU 2007:50

Inledning

2010, Kulturrådets skriftserie 2007:2). I planen framhåller Statens kulturråd bland annat att anslaget till det internationella kultur- utbytet bör nivåhöjas med 20 miljoner kronor om de uppställda målen för kulturutbytet ska kunna genomföras. Hörnpelare i det utökade ansvaret för den internationella kulturverksamheten är, enligt Statens kulturråd, omvärldsbevakning, samordning mellan offentliga aktörer, bidragsgivning och information.

Mångkulturellt centrum i Botkyrka fick, under hösten 2003, ett regeringsuppdrag att kartlägga och analysera kulturmyndigheters och institutioners arbete med att främja och stärka mångfalden inom sina respektive verksamheter. Uppdraget redovisades i rap- porten Tid för mångfald (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004). Denna rapport, som bygger på enkäter, intervjuer och en kartläggning av myndigheternas årsredovisningar och verksam- hetsberättelser för 2002 och 2003, visar att de statliga kulturinstitu- tionernas arbete med etnisk och kulturell mångfald under dessa år generellt gick långsamt och i flera fall var lågt prioriterat. Enligt Mångkulturellt centrum avspeglar kulturinstitutionerna i flera avse- enden inte den svenska befolkningens sammansättning utifrån etnisk och kulturell bakgrund. Få av de anställda, och ännu färre av cheferna, har utomeuropeisk eller minoritetsbakgrund.

Till de förslag som presenteras i Tid för mångfald hör bland annat att förstärka förankringsarbetet på kulturinstitutionerna med interna program och rutiner för mångfaldsarbete inom samtliga delar av verksamheten, mer preciserade mål och återrapporterings- krav i regleringsbreven, en tydligare dialog och uppföljning av institutionernas resultat och måluppfyllelse, samt att representa- tionsfrågorna ges en högre status.

I anslutning till rapporten gavs också antologin Mångfald i kulturlivet (Pripp 2004) ut. I denna ger ett 30-tal forskare och per- soner verksamma inom såväl det institutionella som det fria kultur- livet sin bild av vad som behöver göras för att stärka och påskynda mångfaldsarbetet inom kultursektorn.

Statens kulturråd har som central myndighet inom kultur- området ett särskilt ansvar för mångkulturfrågorna. Kulturrådet har bland annat till uppgift att ta initiativ till insatser inom det mångkulturella området och ger även särskilda medel till mångkul- turella organisationer och för insatser som syftar till att främja de nationella minoriteternas språk och kultur. Kulturrådets fördjupade omvärldsanalys för 2005, Om kulturell mångfald, handlade om konstens och kulturens förutsättningar i ett samhälle som går i

Inledning

SOU 2007:50

riktning mot ökad kulturell mångfald med ett särskilt fokus på det arbete som bedrivs på regional nivå i Sverige. Omvärldsanalysen visade att det inom samtliga konstartsområden finns ett ökande intresse och engagemang för att arbeta med det mångkulturella perspektivet i den egna verksamheten, men att det fortfarande fanns hinder. Tre huvudfaktorer identifierades som centrala för detta arbete: 1) ledningens och de anställdas personliga intresse för och kunskaper om mångfaldsfrågor, 2) institutionernas förmåga att etablera kontakter med utomstående aktörer och skapa nätverk för framtida samarbeten, samt 3) bristande ekonomiska och personella resurser. (Kulturrådet 2005)

Kulturrådet har även i samarbete med Mångkulturellt centrum i Botkyrka genomfört en utvärdering av mångkulturkonsulentverk- samheten. I rapporten Har du sett på mångkulturkonsulenten! Utvärdering av verksamheten med regionala konsulenter för mång- kultur (Edström 2006) redogörs för bakgrunden till den nuvarande konsulentverksamheten, möjligheter och hinder samt ges förslag till hur arbetet kan stärkas och utvecklas ytterligare. Enligt Edström framstår verksamheten med konsulenter för mångkultur i utvärderingen som så pass viktig för utvecklingen att en fortsätt- ning av verksamheten är väl motiverad. För att bättre samordna verksamheten föreslås att Kulturrådet förtydligar intentionerna med uppdraget, utvecklar regionspecifika mål och verksamhets- planer, samt tar tillvara de kunskaper som konsulentverksamheten genererar i länen genom att regelbundet samla konsulenterna för ömsesidigt kunskapsutbyte. Verksamheten med regionala konsu- lenter för mångkultur inrättades på försök 2002 och samordnas av Kulturrådet som även delar på finansieringen av nuvarande tjänster med berörda landsting och regioner.

Andra uppdrag med fokus på mångfald i kulturlivet har bland annat varit Konstnärsnämndens rapport Invandrade konstnärers situation från 2003 och Riksantikvarieämbetets rapport Kulturarv är mångfald. Fördjupad omvärldsanalys för kulturmiljöområdet 2004 från 2004.

1.6.1Samordnarens reflektion

Samordnaren menar att många av de förslag som tidigare lagts fram av andra utredningar har varit bra. Bland annat är förslaget om rörliga kulturråd och förslaget om att en större samordning av det

SOU 2007:50

Inledning

internationella arbetet behövs tankar som samordnaren har plockat upp i sina egna förslag. Samordnaren menar också att det arbete som mångkulturkonsulenterna har bedrivit i många fall har varit mycket positivt för mångfalden i svenskt kulturliv, men att sam- ordningen av mångkulturkonsulenternas arbete måste förbättras. Det måste också till en större flexibilitet när det gäller vilka aktörer som kan vara huvudmän för mångkulturkonsulenternas arbete.

De resultat av hur arbetet för ökad mångfald bedrivs inom kultursektorn, som presenterades i Tid för mångfald, och som på många sätt har varit vägledande för hur samordnaren lagt upp sitt arbete under året, har enligt samordnaren till viss del blivit inaktu- ellt. Samordnaren ser nu en ökad vilja att arbeta med frågorna, vilket också har ökat takten på arbetet.

1.7Lagar och förordningar

Det finns i Sverige idag ett antal lagar och förordningar som på olika sätt reglerar arbetsgivares ansvar för att främja mångfald och motverka alla former av diskriminering i arbetslivet. Enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning ska arbetsgivaren ”inom ramen för sin verksamhet bedriva ett mål- inriktat arbete för att aktivt främja lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosupp- fattning”. (4§ Lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning).

I Jämställdhetslagen (1991:433) finns angivet att arbetsgivare med fler än tio anställda är skyldiga att upprätta en jämställdhets- plan. I lagen (1999:130) finns däremot inte uttryckligen nämnt att detsamma bör gälla för mångfaldsplaner. För att, som lagen säger, kunna bedriva ett aktivt och målinriktat arbete krävs det dock att man upprättar någon form av handlingsplan eller policy för såväl det interna som externa mångfaldsarbetet.

Flera statliga utredningar har under senare år lagt förslag som betonar arbetsgivares skyldighet att arbeta för mångfald och mot diskriminering. Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet föreslog i betänkandet Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56) att ett krav på handlingsplaner mot diskriminering skulle

Inledning

SOU 2007:50

införas för alla statliga myndigheter. Planen skulle, enligt utreda- rens förslag, baseras på en analys av diskriminering i myndighetens interna och externa arbete och årligen revideras och lämnas in till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). I Diskrimi- neringskommitténs slutbetänkande En sammanhållen diskrimine- ringslagstiftning (SOU 2006:22) föreslås att en ny lag om förbud och andra åtgärder mot diskriminering införs. Den nya lagen är tänkt att gälla samtliga diskrimineringsgrunder och ersätta de lagar som idag reglerar dessa områden. Kommittén föreslår också att arbetsgivare blir skyldiga att upprätta en årlig likabehandlingsplan för sitt arbete med aktiva åtgärder för att uppnå lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet oavsett kön, könsidentitet, etnisk tillhörig- het, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

1.8Statistik

Ett generellt problem inom kulturområdet är att det tidigare till stora delar har saknats tillförlitlig statistik över såväl nationella som regionala och lokala kulturinstitutioners arbete med etnisk och kulturell mångfald när det gäller utbud, utövare/anställda och besökare/publik.

I en rapport som Kulturrådet överlämnade till regeringen (Kulturdepartementet) i mars 2007 (KUR 2006/8049) om uppfölj- ning av de integrationspolitiska målen redovisas statistik från de tre områdena ovan.

Statistiken, som är från 2001–2004, visar att det framför allt finns skillnader mellan nationella och regionala kulturinstitutioner när det gäller till exempel andelen sysselsatta med utländsk bak- grund. Den senaste statistiken från 2004, som SCB tagit fram på uppdrag av Kulturrådet, visar att andelen sysselsatta med utländsk bakgrund var högst på regionala musikinstitutioner (17,1 procent) följt av nationella scenkonstinstitutioner (15,0), centrala museer (13,6), övriga myndigheter, stiftelser och bolag (11,7), regionala teaterinstitutioner (10,4) och lägst på regionala museer (8,0). Stati- stiken visar också att samtidigt som andelen sysselsatta med utländsk bakgrund bland samtliga sysselsatta uppgick till 12,8 procent så var motsvarade andel bland personer i ledande ställning 6,8 procent. Av Sveriges samtliga invånare 2004 hade 15,8 procent utländsk bakgrund varav 12,2 procent var utlandsfödda. SCB

SOU 2007:50

Inledning

definierar personer med utländsk bakgrund som utrikes födda samt svenskfödda med två utrikes födda föräldrar.

Kulturrådets statistik visar också att det bland upphovsper- sonerna till de olika verk som framförts såväl av fria teatergrupper som av teater- och musikinstitutioner (förutom Riksteatern) finns en klar dominans av personer födda i Sverige.

Kulturrådets rapport tar också upp några mindre publikunder- sökningar. Till exempel har stadsteatrarna i Stockholm och Göteborg en andel på 15 procent med utländsk bakgrund i publi- ken medan två länsteatrar har en andel på fem procent. Det är dock viktigt att veta att bland de bosatta i Stockholm har 27 procent utländsk bakgrund medan andelen med utländsk bakgrund i Dalarnas och Västerbottens län är 9 procent, vilket Statens kultur- råd också tar upp. Ett antal museer har gjort publikundersökningar och den största gruppen har 13–14 procent utlandsfödda bland besökarna. Ibland har emellertid utländska turister ingått i gruppen utlandsfödda, vilket gör det svårt att jämföra och bedöma upp- gifterna.

Statens kulturråd anser att det är problematiskt att göra under- sökningar för att nå den typen av kvantitativa mål som har anvisats av regeringen. Skälen som rådet anför är att det är svårt att defi- niera basen och att hitta en tillförlitlig, säker och relevant metod.

1.8.1Samordnarens reflektion

Samordnaren ansluter sig till Statens kulturråds uppfattning att det är svårt att göra undersökningar som kräver att man gör en schematisk indelning av människor i grupper. Detta eftersom det är osäkert vilken typ av kunskap som egentligen uppnås genom att till exempel redogöra för anställdas ursprung. En anledning till att indelning av människor i grupper är problematiskt är att en människa inte bara har ett etniskt och kulturellt ursprung, utan också en klasstillhörighet, ett kön, en sexuell läggning, en geogra- fisk position, en funktionalitet, etcetera. Dessa aspekter är alla relevanta ur ett mångfaldsperspektiv, menar samordnaren.

Samordnaren menar därför att arbetet för ökad mångfald inom kultursektorn måste bedrivas utan att ”räkna huvuden” på vare sig publik eller personal. Ett sådant förfaringssätt, menar samordnaren, riskerar att förstärka avstånd mellan människor och känslan av att samhället är uppdelat i ”vi” och ”de”. Ett bra sätt att ändå kunna

Inledning

SOU 2007:50

bilda sig en uppfattning om en kulturinstitutions arbete för att så många människor som möjligt ska kunna ta del av institutionens verksamhet är att göra enkäter där man frågar efter besökarnas postnummer.

1.9Begreppsdiskussion

Kultur, mångkultur och kulturell mångfald är omdiskuterade och omstridda begrepp. Under Mångkulturåret 2006 har det blivit tyd- ligt att olika aktörer menar olika saker. Här följer en kort redo- görelse för hur diskussionen om några centrala begrepp sett ut under året och några reflektioner från samordnaren. För mer ingå- ende begreppsdiskussion hänvisas till de tre essäerna i detta kapitel, som alla bidrar med mer ingående och personliga aspekter på några relevanta begrepp. Redogörelsen nedan är inte avsedd att vara någon heltäckande redogörelse för analysen av begreppen inom det akademiska området, utan inriktar sig på praktisk användning.

1.9.1Kultur

I diskussionen om kulturell mångfald och mångkultur möts två olika kulturbegrepp; det estetiska och det antropologiska. Med det estetiska kulturbegreppet avses konstnärlig verksamhet i betyde- lsen olika konstnärliga uttryck, det vill säga olika konst- och kul- turområden som till exempel teater, dans, musik och film. Det antropologiska kulturbegreppet avser en grupp människors nor- mer, värderingar, seder och bruk som ofta förvärvas genom med- lemskap i och känslan av samhörighet med ett samhälle.

Sveriges regering har inte någon fastslagen definition av kultur. Sida (Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete) har valt att använda UNESCO:s definition:

Kultur är ett samhälles eller en grupps uppsättning av andliga, materiella, intellektuella och emotionella särdrag, innefattande, för- utom konst och litteratur (”kulturella uttryck”), livsstil, värderingar, traditioner och trosuppfattningar. (Universal Declaration on Cultural Diversity, UNESCO, 2001 citerad från Sidas policy för kultur och medier, 2006 ).

Denna definition utgår från ett antropologiskt kulturbegrepp. De estetiska kulturella uttrycken blir en del av det bredare begreppet

SOU 2007:50

Inledning

kultur som är ”ett sätt att leva, som bestämmer hur vi som individer och samhällen uppfattar och förstår våra egna identiteter, historia och vår samtid och hur vi organiserar våra erfarenheter och liv tillsammans som människor”. I Sidas policy för kultur och medier står vidare att individer och människor kan bära flera olika kultu- rella identiteter och att en kultur är under ständig förvandling och interagerar och överlappar med andra kulturer, oberoende av natio- nella eller andra artificiella gränser: ”Människor påverkar kulturer och blir samtidigt själva påverkade av dem.”

Samordnaren anser att detta är en bra definition av kultur och att den borde få större genomslag i kulturpolitiken i Sverige. Under arbetet med Mångkulturåret 2006 har samordnaren och sekre- terarna stött på en mängd olika användningar av begreppet ”kultur” av aktörer inom kultursektorn. Det är ganska vanligt att använda begreppet på ett sådant sätt att man skulle kunna säga att såväl det estetiska som det antropologiska kulturbegreppet omfattas samtidigt. Detta har också varit tydligt i många av de satsningar som gjorts under året. Man har velat lyfta fram den kulturella mångfalden på olika sätt och har då inte stannat vid rent estetiska uttryck, som är de som omfattas av till exempel Statens kulturråds verksamhet, utan har kanske till exempel också velat visa upp en mångfald av maträtter eller kläder, gärna i kombination med till exempel musik från en viss kultur.

Samordnaren har också kunnat konstatera att begrepps- användningen eller begreppsförståelsen inte alltid spelar så stor roll för vad aktörer har valt att satsa på under året. Verksamhet kan utformas på ett bra sätt också utan tydliga begreppsdefinitioner så länge som syftet med projektet eller satsningen, det vill säga vad man rent konkret vill uppnå, är tydligt formulerat.

1.9.2Kulturell mångfald

Begreppet kulturell mångfald kan definieras utifrån såväl ett estetiskt som ett antropologiskt perspektiv. Med ett estetiskt per- spektiv avses en mångfald av olika konst- och kulturformer, uttryck, stilar och genrer medan man med ett antropologiskt per- spektiv avser en mångfald av idéer, åsikter och perspektiv. Under senare tid har det dock blivit allt vanligare att man med kulturell mångfald avser etnisk mångfald och en mångfald av kulturer utifrån ett antropologiskt synsätt. Begreppet har även i de flesta västländer

Inledning

SOU 2007:50

inklusive Sverige under de senaste decennierna starkt förknippats med etnicitet, och då i synnerhet med begrepp som ”invandrare”, ”nya svenskar” med mera och de ”traditionella kulturella former” som dessa har fört med sig till Sverige från sina respektive födelse- länder (Ronström 2004). Även i officiella dokument, som i till exempel Integrationspolitiska kommitténs slutbetänkande Sverige, framtiden och mångfalden (SOU 1996:55), talas om kulturell mångfald i termer av etnicitet och kultur. I regeringens proposition

Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik utgår regeringen ifrån att ”etnisk och kulturell mångfald är begrepp som innefattar språklig och religiös mångfald, att etniskt och kulturellt är begrepp vars innebörd överlappar varandra samt att de ofta, men inte alltid, kan användas som synonymer” (prop. 1997/98:16, kap.5).

Ursprungligen bygger begreppet på en liberal tanketradition avseende att en mångfald av idéer, åsikter, perspektiv och stilar ska finnas företrädda i samhället, vilka enligt ett liberalt synsätt främjar individers möjligheter och valfrihet (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004).

Det talas också om kulturell mångfald som parallella förhållningssätt. Med detta avses exempelvis att estetiska uttrycks- former kan ses som frikopplade från utövares ursprung, att utövare kan representera olika grupper och traditioner om de så önskar, samt att man bör tolka och behandla kulturella uttryck som bland- former (kreolisering, hybrider) skapade i en unik samtida lokal kontext, ofta utifrån globala influenser.

I detta betänkande syftar begreppet kulturell mångfald på att olika erfarenheter, utgångspunkter, förhållningssätt, perspektiv, berättelser och åsikter finns företrädda i samhället idag, att dessa bland annat beror av människors olika bakgrunder, kön, sexuella läggningar, geografiska positioner, funktionalitet, etcetera, och att de, i möjligaste mån, bör beaktas och ges möjlighet att påverka och få genomslagskraft i samtliga delar av den offentligt finansierade kultur- och utbildningssektorns olika verksamheter.

1.9.3Mångkultur och mångkulturell

Begreppet mångkultur är ett begrepp som har fått utstå en hel del kritik, inte minst i samband med diskussionerna inför, under och efter Mångkulturåret. Begreppet är problematiskt på flera sätt,

SOU 2007:50

Inledning

kanske särskilt när det används för att särskilja och göra jämförelser mellan olika ”avgränsbara och åtskiljbara” ”kulturer”. Enligt Pripp, Plisch & Printz Werner (2004) fokuserar mångkulturbegreppet på olika gruppers kulturer, vilket därmed också riskerar att göra enskilda individer till kulturbärare. Ett sådant synsätt, som bygger på ett traditionellt antropologiskt kulturbegrepp där individer ses som bärare av avgränsbara kulturer, riskerar att bli homogeni- serande och istället för likheter snarare betona skillnader mellan olika kulturer. Mångkultur har även i vardagligt tal allt oftare kommit att förknippas med ”många grupper med var sin kultur som lever sida vid sida i ett samhälle” (Lundberg, Malm & Ronström 2000, sidan 35). Verkligheten ser snarare ut så att ”grupper” ofta överlappar varandra samtidigt som många människor rör sig både inom, mellan och över nationella och subnationella gränser och lever i trans- nationella och diasporiska gemenskaper som svårligen låter sig kategoriseras eller ”kulturaliseras”.

Ett annat problem är att begreppet mångkultur främst används för att tala om olika minoritetsgrupper i samhället och mer sällan för att inkludera majoritetsbefolkningen. ”Det mångkulturella samhället” har kommit att bli synonymt med immigranter och immigrantättlingar, det vill säga i första hand med människor med ursprung utanför västvärlden som i dagligt tal kategoriseras som ”invandrare”.

Forskaren Charles Taylor (1994) är ett namn som ofta återkommit i diskussionen under Mångkulturåret 2006. Han talar om behovet av lika erkännande av de olika identiteter som vi människor har. Han menar att utvecklingen av det moderna identitetsbegreppet betonar den unika identiteten hos en enskild individ eller grupp och deras olikhet gentemot alla andra samtidigt som ideologin fördömer all form av diskriminering och ”ett andra klassens med- borgarskap”. Han menar dock att denna tanke till övervägande del har förblivit ett ideal som har ”ignorerats, skylts över eller inför- livats med en dominerande majoritetsidentitet” och kan jämföras med en politik som betonar ”ett identiskt paket av fri- och rättig- heter som överallt ska vara detsamma”. En sådan politik före- språkar, enligt Taylor, icke-diskriminering som är helt ”blind” för hur medborgarna skiljer sig från varandra, medan en politik som på allvar tar hänsyn till människors identiteter och positioner omdefi- nierar icke-diskrimineringen så att de skillnader som finns bildar grund för en särbehandling (Taylor 1994, sidorna 47ff).

Inledning

SOU 2007:50

Denna dubbla strategi, att på en gång se människor som individer och inte vilja låsa fast människor vid en fast identitet och samtidigt uppmärksamma att vissa grupper diskrimineras kan på ett sätt sägas vara grunden för hur samordnaren har velat arbeta under året.

1.9.4Interkultur och interkulturell dialog

Begreppen interkultur och interkulturell har under senare år förts fram som alternativa synsätt till begreppet mångkultur. Med inter- kultur och interkulturell avses möten mellan individer med olika kulturell bakgrund, snarare än mellan olika kulturer. Begreppet tar därmed intryck av den kritik som framförts mot begreppet mångkultur på så sätt att den tydligt pekar på problemet med att se kulturer som avgränsbara från varandra.

Begreppen interkultur och interkulturell har använts i 2007 års regleringsbrev. Statens kulturråd har till exempel som ett av sina övergripande mål att ”internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete skall öka och integreras i Statens kulturråds verksamhet” (Statens kulturråds regleringsbrev för 2007).

Europeiska kommissionen har beslutat att utse 2008 till det

Europeiska året för interkulturell dialog. Syftet med året är att främja en interkulturell dialog som en process i vilken olika identiteter och trosuppfattningar samverkar. En samordnare med ansvar att koordinera arbetet har utsetts i varje medlemsstat.

Många av de aktörer som samordnaren träffat under Mång- kulturåret 2006 är tydliga anhängare av begreppet interkultur, snarare än mångkultur. För många aktörer, liksom för samord- naren, fångar interkultur på ett bättre sätt upp det möte mellan människor som man tycker att Mångkulturåret handlade om, och bär inte med sig de problematiska aspekter av begreppet mång- kultur som nämnts ovan.

1.10Incitament och drivkrafter

Det finns en rad olika incitament och drivkrafter bakom arbetet med mångfaldsfrågor. Ett är rättviseperspektivet som innebär att människor ur alla samhällskategorier bör ges lika möjligheter att utveckla och uttrycka sina kunskaper, färdigheter och erfarenheter,

SOU 2007:50

Inledning

oavsett vilken social eller kulturell bakgrund de har. Ett annat perspektiv är nyttoaspekten som betonar hur mångfald är till nytta för och skapar ökad effektivitet. Förespråkarna för detta perspektiv menar att anställda med olika bakgrunder genom sina sociala och kulturella erfarenheter kan tillföra en organisation ökade kunskaper (däribland språkkunskaper) och ökad ekonomisk lönsamhet som på sikt kan innebära särskilda fördelar gentemot organisationer som inte tillvaratar samhällets mångfald.

En tredje aspekt är den så kallade perspektiv- eller horisont- aspekten (Young 2000). Företrädarna för detta perspektiv menar att det bland människor som tillhör samma ”marginaliserade” befolk- ningskategori finns en mångfald av olika åsikter och motstridiga intressen. Det som förenar dessa personer är det perspektiv som utgår ifrån ett gemensamt sätt att se på den sociala verkligheten utifrån deras positioner i samhället. Perspektivet ligger nära det förhållningssätt som bygger på att olika befolkningskategorier bör finnas representerade i viktiga samhälleliga organisationer och institutioner, däribland inom kultursektorn.

Samordnaren har under året mött alla dessa motiveringar till varför man valt att arbeta för ökad etnisk och kulturell mångfald på en kulturinstitution. Ofta finns flera olika motiveringar hos samma institution för varför man valt att arbeta för en ökad mångfald.

1.11Nya initiativ

I 2007 års ekonomiska vårproposition (prop 2006/07:100) förstärktes kulturbudgeten med 10 miljoner kronor som särskilt var avsedda att främja och stärka den kulturella mångfalden inom kultursektorn. Också behovet av en ökad internationalisering fram- hölls av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som poängterade att medlen skulle användas bland annat i byggandet av nationella och internationella nätverk.

Under sensommaren 2007 kommer också en ny kommitté att påbörja sitt arbete med att se över hela den svenska kulturpolitiken för att uppdatera den till dagens samhälle. Också i förberedelserna för detta arbete har regeringen tydligt visat att mångfalden inom kultursektorn är högt prioriterad. Vid Mångkulturårets avslutnings- seminarium 3 april 2007 betonade statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth att kravet på ett större mått av mångfald är en av de viktigaste delarna som den nya utredningen har att ta hänsyn till.

Inledning

SOU 2007:50

En illusion av förändring

Om mångfalds- och integrationsdiskursens framväxt

av Qaisar Mahmood

Inledning

Sverige har alltid varit ett invandringsland och samhället har alltid präglats av mångfald avseende livsstilar. Den ganska utbredda före- ställningen att invandringen är ett modernt fenomen och att Sverige en gång i tiden varit ett homogent land är alltså felaktig. Två fenomen är däremot moderna – för det första har en omfat- tande invandring kommit att under en kort tid förändra samhällets sammansättning, för det andra har medvetenheten ökat om att invandringens effekter behöver hanteras genom politiken. Två frå- geställningar har, i varierande grad, varit i fokus för politiken de senaste 50 åren:

1)Hur skapar vi ett jämlikt och rättvist samhälle för alla invånare oavsett födelseland, hår- eller hudfärg?

2)Hur skapar vi sammanhållning och delaktighet i ett samhälle präglat av mångfald?

Svaren på frågorna har varierat genom tiderna, men en historisk återblick på hur mångfalds- och integrationsfrågan har hanterats politiskt från 1975 och framåt visar att ett vi-och-de-tänkande alltid varit levande, även om retoriken har klätts i nya ord med jämna mellanrum. I statliga utredningar och motioner syns tydligt hur politiken alltid har haft som intention att hantera situationen för ”de andra”. Det har alltid funnits föreställningar om den normala svenska medborgaren som de avvikande ska efterlikna ekonomiskt, socialt eller levnadsmässigt för att inte vara ”de”, ”segregerade” eller ”utanför”.

De ska bli vi

De första officiella beskrivningarna av Sverige som ett invandrar- land och mångfaldssamhälle dök upp i offentliga dokument på 1950-talet. I motioner började riksdagsmännen beröra frågor som rörde invandringen och de invandrades situation (SOU 1996:55,

SOU 2007:50

Inledning

sidan 26). Det dröjde däremot ytterligare ett årtionde innan det formulerades en samlad politik för att hantera ett mångfalds- samhälle. Under 1960-talet dominerades invandringen av arbets- kraftsinvandrare som skulle tillgodose efterfrågan i den expan- derande svenska industrin. Ungefär samtidigt byggdes den svenska välfärdsmodellen ut, för att tillgodose invånarnas sociala behov. Syftet med utbyggnaden av den generella välfärdspolitiken var att utjämna olikheter i ekonomiska och sociala villkor.

Under välfärdssamhällets expandering genomfördes inga sär- skilda åtgärder för de invandrade, men dessa uppfattades som annorlunda. När det gällde rättigheterna var utländska medborgare med rätt att bosätta sig i landet i princip jämställda med de svenska medborgarna. Samma sak gällde skyldigheterna, det ställdes samma krav på svenska som utländska medborgare. Det enda undantaget var plikten att göra militärtjänstgöring. Med vissa undantag var politiken och åtgärderna med andra ord desamma för alla som bodde och verkade i Sverige.

Samma skyldigheter och rättigheter innebar däremot inte att det inte gjordes någon skillnad mellan de som hade invandrat och de infödda. De som hade invandrat sågs som främmande, och många gånger som temporära, element i det svenska samhället. Svenskar var de som ansågs dela en nationell kultur och de som hade invand- rat förväntades överta ”svenska” värderingar och sedvänjor. De skulle anpassa sig till den rådande föreställningen om svenskhet och därmed assimileras in i det svenska samhället. Idén om assimi- lation innebär att de som uppfattas som avvikande från normen förväntas göra avkall på sin särart genom att överta majoritets- samhällets värderingar, seder och vanor.

Det kan vara värt att bära i minnet att förväntningarna om att de invandrade skulle assimileras hade sin utgångspunkt i goda inten- tioner eftersom syftet var att förbättra de invandrades sociala status genom att göra dem mer jämlika majoritetsbefolkningen. Dessvärre är det så att även om intentionerna med assimilation är goda leder assimileringssträvandena i regel till att personligheten hos de som förväntas assimileras direkt eller indirekt nedvärderas.

De personer som ställs inför krav på assimilering hanterar tro- ligtvis detta genom i huvudsak tre strategier. Den första strategin kan tänkas vara att tona ner sin föreställda annorlundahet. Denna process kan vara både påtvingad och frivillig. För vissa individer är det dock omöjligt att välja assimilering, eftersom deras utseende skiljer ut dem från majoriteten. En andra strategi kan vara att mot-

Inledning

SOU 2007:50

sätta sig assimilering genom att skapa distinkta subgrupper till- sammans med andra individer som upplevs/uppfattas/anses avvika från normen. Dessa subgrupper skapar och upprätthåller en egen gruppidentitet. Denna gruppidentitet kan användas för att på poli- tisk väg förhandla till sig en begränsad autonomi, exempelvis i reli- giösa, språkliga eller lokalpolitiska frågor. Det tredje huvudalterna- tivet kan vara separation, vilket innebär att man skapar, mer eller mindre, självförsörjande enklaver med andra gelikar.

De behöver inte bli som vi

Vid mitten av 1960-talet handlade samhällsdebatten mer och mer om att det behövdes särskilda sociala åtgärder från statens sida för de som uppfattades som annorlunda – det vill säga de invandrade eller andra språkliga och kulturella minoriteter (SOU 1996:55, sidan 27). Erfarenheterna visade att den generella politiken var otillräcklig för att skapa jämlika levnadsvillkor mellan de som hade invandrat och de infödda. Under 1960-talet började ett antal sär- åtgärder riktade mot invandrade växa fram. Svenska för invandrare (sfi), som startades 1965, var den första statliga åtgärden riktad till invandrade. Kort därefter följde inrättandet av de första invandrar- byråerna samt verksamheter som till exempel syftade till att ge skriftlig information om Sverige på olika språk eller tolkservice. En särskild politik för invandrade och språkliga, religiösa och kultu- rella minoriteter började ta form. De skulle inte längre bli som vi, de skulle fortsätta vara de.

Den dåvarande regeringen tillsatte en särskild invandrarutred- ning som fick till uppgift att kartlägga invandrade och minoriteters situation samt föreslå åtgärder för att skapa jämlikhet i samhället. I Invandrarutredningens slutbetänkande Invandrarna och minoriteterna (SOU 1974:69) formulerades de riktlinjer som senare kom att ligga till grund för regeringens proposition Riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken (Prop. 1975:26). Den särskilda invandrar- och minoritetspolitiken kläddes i tre honnörsord: Jämlikhet, frihet och samverkan. Jämlikhetsmålet tog sikte på att ge dem som invandrat till Sverige ”reella förutsättningar” för att kunna ”bevara och utveckla sitt språk och sina traditioner”. Valfrihetsmålet innebar att de språkliga minoriteterna, det vill säga alla grupper i Sverige med ett annat språk än svenska som modersmål i landet skulle ges möj- lighet att själva välja i vilken utsträckning de ville behålla och

SOU 2007:50

Inledning

utveckla sin ursprungliga språkliga och kulturella identitet. Sam- verkansmålet handlade om ömsesidig tolerans mellan de olika invandrargrupperna och den infödda befolkningen. Invandrar- och minoritetspolitiken föddes 1975 som ett nytt politikområde för att hantera det annorlunda som inte uppfattades som det normala. Det bör dock uppmärksammas att Invandrarutredningen utgick från att invandrargrupper skulle ses som minoritetsgrupper i Sverige: ”Eftersom de grupper som numera kan betraktas som etablerade minoriteter (t.ex. judar och ester) ursprungligen är invandrargrupper behandlar IU i detta betänkande invandrar- och minoritetsfrågor som delar av ett och samma problemområde.” (SOU 1974:69 sidorna 93–94)

I och med skapandet av invandrarpolitiken övergav Sverige assimilationstanken till förmån för ett kulturrelativistiskt och mångkulturalistiskt synsätt. För att kompensera för den generella politikens tillkortakommanden skulle särskilda åtgärder riktas till utrikes födda och deras barn. Sveriges utveckling till att bli ett mångkulturellt land skulle främjas genom att kulturella och språk- liga grupper aktivt skulle stödjas för att kunna bevara sina språkliga och kulturella yttringar. Staten föreslogs därmed få ett tydligt ansvar för fortlevnaden av de som uppfattades som distinkta kultu- rella grupper. De skulle stärkas i sitt annorlundaskap.

I Invandrarutredningens slutbetänkande förespråkades två olika typer av åtgärder för skapandet av det mångkulturella samhället. För det första skulle åtgärder riktas till personer som nyligen invandrat och under en övergångsperiod behövde hjälp med att anpassa sig till det nya samhället. För det andra skulle staten vidta åtgärder för att möjliggöra för olika invandrargrupper och deras barn att kunna bevara sina ursprungliga språk och kulturella tradi- tioner i Sverige. Här handlade det alltså om ett permanent stöd som skulle riktas till människor med invandrarbakgrund i deras egen- skap av att vara språkliga, kulturella och etniska minoriteter. Genom särskilt ekonomiskt stöd till den frivilliga sektorn och sär- skilda språkliga åtgärder (möjlighet att läsa hemspråk) skulle staten aktivt främja fortlevanden av olika språk och kulturer som ansågs ha sitt ursprung i invandringsländerna. I båda fallen var det de invandrade och deras barn som utgjorde invandrarpolitikens mål- grupp.

Under slutet av 1970-talet gjorde åter kritiska röster sig hörda i den offentliga samhällsdebatten. Den här gången handlade det om det så kallade valfrihetsmålet. Kritikerna lyfte fram att det fanns

Inledning

SOU 2007:50

gränser för den kulturella valfriheten, att det fanns grundläggande värderingar i det svenska samhället som inte var förhandlingsbara. De får inte vara de på vår bekostnad.

En ny utredning tillsattes år 1980 med uppdrag att genomföra en översyn av principerna för både invandrings- och invandrarpoli- tiken. En av utredningens slutsatser i betänkandet var att val- frihetsmålet inte bör tolkas som att invandrade skulle ha möjlighet att bevara sina livsmönster och sin kultur oförändrade i Sverige, eftersom detta inte bedömdes som realistiskt. Istället var målsätt- ningen att tillförsäkra dem som invandrat möjlighet att behålla och utveckla andra modersmål än svenska och att med utgångspunkt i det egna kulturarvet bedriva kulturella aktiviteter på dessa språk. Gränserna för valfriheten och utrymmet för det kulturrelativistiska synsättet kom att bli snävare än vad som varit fallet tidigare. I slut- betänkandet skrevs till exempel följande om valfrihetens gränser: ”De etniska minoriteternas rättigheter är inskrivna i regerings- formen. Valfrihetsmålet får dock inte tolkas som ett godtagande av sådana värderingar som starkt avviker från den grundsyn som kommer till uttryck i vår lagstiftning rörande t.ex. jämställdhet mellan kvinnor och män eller barns rättigheter.” (SOU 1984:58 sidan 367)

Vi och de ska bli ett nytt vi

Under 1980- och 1990-talen handlade samhällsdebatten om huru- vida det skulle vara generella eller selektiva åtgärder. Kritiken handlade om att invandrarpolitiken i all välvilja hade bidragit till att peka ut ”invandrare” som en grupp, med vissa särskilda karaktäris- tika. Samtidigt skuldbelades gruppen genom att en stor del av invandrarpolitiken handlade om vad som ofta betraktades som spe- cifika ”invandrarproblem”. På detta sätt upprätthölls en diskrimine- rande världsbild präglad av ett ”vi-och-de-tänkande”. Samhället hade segregerats genom uppdelningen i ”svenskar” och ”invand- rare”.

En parlamentarisk kommitté tillsattes år 1994 med uppdraget att göra en översyn av hela den svenska invandrarpolitiken och lämna förslag på genomgripande förändringar. I kommitténs betänkande SOU 1996:55 och regeringens efterföljande proposition 1997/98:16 kritiserades den tidigare politiken för att ha bidragit till att förknippa invandrarskapet med annorlundaskap. I den nya

SOU 2007:50

Inledning

integrationspolitiken skulle därför säråtgärder för invandrade und- vikas, till förmån för en i huvudsak generell politik. Vikten av att inte skapa säråtgärder riktade enbart till invandrade personer har senast markerats av utredaren Masoud Kamali i hans slutbetän- kande SOU 2006:79 Integrationens svarta bok. Men dessvärre är flera av de förslag och rekommendationer Kamali lämnar i sitt slut- betänkande också säråtgärder som pekar ut en del av befolkningen som annorlunda.

Den nya retoriken 1996 var att det var den generella politiken som skulle genomgå en förändring. Samhället skulle integreras med den samtida befolkningen. Två utgångspunkter ansågs motivera kursändringen. För det första har det svenska samhället som en följd av invandringen genomgått omfattande förändringar under de senaste 40 åren. Den etniska, kulturella och religiösa mångfalden är idag en bestående del av samhället, och den har skapat nya förut- sättningar och behov. För att på ett effektivt sätt kunna möta de behov som finns hos befolkningen måste även den generella politi- ken förändras. För det andra skulle integrationspolitiken vila på insikten om att människor som själva invandrat eller är barn till invandrade föräldrar inte utgör en homogen grupp, utan är indivi- der med olika bakgrunder och en mängd individuella egenskaper.

En av grundbultarna i svensk integrationspolitik, som infördes 1997 i och med antagandet av den ovan nämnda propositionen 1997/98:16, är att den svenska befolkningen inte ska delas upp i svenskar – invandrare eftersom detta riskerar att öka segregationen och sprickorna i samhället. Säråtgärder baserade på invandrarskap ska inte förekomma eftersom den offentliga retoriken är att invandrade personer inte utgör en homogen grupp. Det görs också skillnad på minoriteter och personer med utländsk bakgrund. Minoritetspolitiken skapades år 2000 för att hantera särskilda insat- ser, rättigheter och skyldigheter för de fem särskilda nationella minoriteterna: samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar (Faktablad Ju 06:24).

Tillämpningen av integrationspolitiken visar dock att politiken till stora delar har bestått just av säråtgärder. Fortfarande sorteras människor in i facken ”svensk” eller ”invandrare”. Själva begreppet integration används, till skillnad från vad som var intentionen, som ett adjektiv för att beskriva huruvida invandrade personer har upp- nått ett visst tillstånd. Invandrade förväntas bli ”integrerade”, vilket är det samma som assimilerade till en norm som uppfattas som den svenska. Begreppet segregation används för att beskriva situationen

Inledning

SOU 2007:50

när invandrade personer inte bor eller socialiserar med personer som uppfattas som svenskar. Även under integrationspolitiken har problemen handlat om att den delen av befolkningen som definie- ras som ”invandrare” inte är som den delen av befolkningen som definieras som ”svenskar”.

I propositionen bakom förslaget om integrationspolitiken före- slogs att flera termer skulle bytas ut, användandet av termen invandrare i lagstiftningen skulle ses över och begreppet mång- kultur bytas ut mot mångfald. Begreppet mångkultur ansågs ha bli- vit alltför belastat (Prop. 1997/98:16 sidan 1) och begreppet mångfald föreslogs istället då det ansågs vara ett mer generellt begrepp än mångkultur. I propositionen konstateras följande:

Till följd av att begreppet mångkultur laddats med så många och olika innebörder har regeringen alltmer övergått till att istället tala om sam- hällets mångfald. Den mångfald som är relevant för bedömningar och förslag i denna proposition berör inte bara etnisk mångfald utan också kulturell, religiös och språklig. (Prop. 1997/98:16 sidan 19)

Ett annat underliggande argument var att tillmötesgå kritiken som menade att begreppet mångkultur kunde relateras till en kulturali- sering av exempelvis invandrares behov.

Ett begrepp som gjorde intåg under integrationspolitiken är etnicitet. I den allmänna debatten används etnisk och kulturell identitet ofta som synonymer. Begreppet etnicitet har sitt ursprung i det grekiska ordet ”ethnos” vilket betyder folk. Den mest före- kommande synen på etnicitet, den som i etnologisk forskning kal- las den primordiala synen, karaktäriseras av föreställningen att varje person bär en tillhörighetskänsla inom sig som är knuten till mar- körer som språk, födelseplats eller biologiska kriterier. Detta syn- sätt på etnicitet utgår från att människan har en inneboende benä- genhet att i första hand främja överlevnaden av andra som tillhör samma etnicitet. Etnicitet antas vara en del av individens innersta sanna väsen (Hutchinson 1994 sidan 33). Rasbegreppet kommer från liknande föreställningar om att människor som tillhör samma ras har mer gemensamt med varandra än med andra som tillhör andra raser.

Erfarenheterna av integrationspolitikens genomförande visar också att etnicitet används som ett rumsrent begrepp för att peka ut personer som har mörk hud- och hårfärg utan att använda begreppen utlänning eller invandrare. Inom integrationspolitiken är det därför begreppen etnicitet och mångkultur som bidrar till att

SOU 2007:50

Inledning

upprätthålla ett vi-och-de- tänkande. Idéhistorikern Michael Azar menar till exempel att ”det tycks som om den nya besattheten av rena kulturer och etniciteter helt enkelt har ersatt ras med kultur utan att någonting på djupet har förändrats” (Azar, SOU 2005:41 sidan 169).

Historiskt sett har etnicitetsbegreppet också använts för att kategorisera de som man upplever som primitiva och underlägsna. I USA användes etnicitetsbegreppet flitigt för att benämna judar, irländare, italienare och andra folkslag som under samtiden betraktades som underlägsna den övriga befolkningen som var av huvudsakligen brittisk härkomst, och inte diskuterades i termer av etnicitet (Thomas Hylland Eriksen 1998 sidan 4).

Samma sak gäller i dagens Sverige där definierandet av något som ”etniskt” ofta är en omskrivning för att något är ”osvenskt” eller avviker från normen. Det är alltid de andra som har en etnici- tet eller är mångkulturella. De som uppfattas som normen (svens- kar) i samhället definieras varken i etniska eller kulturella termer. Den kanadensiska forskaren Carl E James har uttryckt detta på följande sätt:

Those who see themselves as being without culture also regard them- selves as being without race and ethnicity. They simply identify them- selves as ’Canadians’. For these individuals, culture is identified as that which is possessed by Others, by people with particular ’look’, who are often characterized by their skin color and/or other physical featu- res, as well as by dress (or costume), food, religious practices and other ’visible’ factors. (James, Carl E. 2003)

Även om den integrationspolitiska propositionen ansåg att begrep- pet mångkultur skulle bytas ut mot mångfald har termen mång- kultur fortsatt att förekomma i den offentliga retoriken. Utnäm- ningen av år 2006 till ett Mångkulturår är ett sådant exempel. När det gäller begreppet kultur är det få samhällsvetenskapliga begrepp som kan sägas vara så svåra att fånga som detta begrepp. Begreppet kultur används idag för det konstnärliga eller som ett paraply- begrepp för en samling regler, värden och symboler som antas delas av en grupp människor (Charles Westin m.fl. 1999 sidan 9). Begreppet mångkultur bygger därför på en föreställning om ett tillstånd där flera kulturella grupper lever sida vid sida.

I själva verket är begreppen etnicitet och kultur mångtydiga och olika människor har olika uppfattningar om vad det innebär att till- höra en viss kulturell eller etnisk grupp. Det finns ingen gemensam

Inledning

SOU 2007:50

”natur” eller egenskap som alla de som definieras av andra, eller av sig själva, som medlemmar i etniska, kulturella eller religiösa grup- per delar. Därför gäller att när myndigheterna eller företagarnas verksamhetsplaner efterlyser/önskar ökad etnisk och kulturell mångfald handlar det om att man önskar fler personer som är födda utanför Europa och som har mörkt hår eller kraftigt pigment bland sina besökare, personal, klienter, kunder eller vårdtagare. En genomgång av myndigheternas årsredovisningar visar tydligt att etnicitet och kulturell bakgrund tolkas som utländsk bakgrund. När myndigheterna ska redovisa vad de har gjort för att svara upp mot regeringens krav på ökad ”etnisk och kulturell mångfald”, redovisas genomgående statistik som beskriver situationen för per- soner med utländsk bakgrund (Riksrevisionen: Från invandrar- politik till invandrarpolitik, 2005). Ingen myndighet har redovisat statistisk utifrån etnicitet eller kulturell bakgrund trots att det är detta som regeringen i de allra flesta fall efterlyser i myndigheternas styrdokument. Förklaringen till detta är att etnicitet och kulturell identitet är svåra begrepp att operationalisera.

Slutord

Efter Sveriges regeringsskifte under hösten 2006 har nya ord gjort intåg i den integrationspolitiska diskursen. Nu har fokus kommit att hamna på begreppet utanförskap. Enligt officiella dokument (Alliansens valmanifest år 2006 samt regeringsförklaringen 2006) ska den nya integrationspolitiska inriktningen fokusera på att bryta utanförskapet. I regeringsförklaringen, som den nya regeringen läste upp den 6 oktober 2006, betyder utanförskap på vissa ställen i texten att inte ha ett arbete. På andra ställen, som till exempel när den framtida integrationspolitiken nämns, kan utanförskap betyda många olika saker. Enligt regeringsförklaringen ska den framtida integrationspolitiken i vilket fall styras av följande princip: ”utöver den första tiden i Sverige behövs det ingen särpolitik för invand- rare, utan en politik som frigör människors inneboende kraft och bryter det utanförskap som har fått fotfäste i Sverige.” (Regeringsförklaringen 6 oktober 2006)

Varken i regeringsförklaringen från öppnandet av riksmötet 06/07 eller i alliansens valmanifest definieras utanförskapet, det konstateras bara att det finns en del människor som befinner sig i ett utanförskap. Detta indikerar också indirekt att det finns före-

SOU 2007:50

Inledning

ställningar om ett innanförskap som är eftersträvansvärt. Idén känns igen från tidigare retorik inom invandrar- och integrations- politiken. Det är vi mot dem. Vi som inte är utanför, inte segrege- rade men däremot integrerade. De som befinner sig i ett utanför- skap, är segregerade eller åtminstone inte integrerade.

En historisk genomgång av den invandrar- och integrations- politiska diskursen visar att politikens förändringar många gånger har bestått av införandet av nya begrepp utan att de har definierats och därmed fått en innebörd. Faran med att inte definiera begrepp och därmed ändra inriktningen på allvar är att man riskerar att skapa en illusion av förändring genom nya ord, utan att något änd- ras i grunden. Dessutom riskerar man att begreppen får samma laddning och innebörd som de begrepp som de avser att ersätta.

Utöver nya begrepp som ska definieras behöver synsättet på svenskheten och svensk kultur förändras för att det ska bli möjligt att komma ifrån ett vi-och-de-tänkande. Alla samhällen är och har alltid varit föremål för ständiga förändringar. Detta gäller även det som kallas för svensk kultur och svenskhet. Det som anses utgöra svensk kultur och svenskhet idag är inte samma sak som det som uppfattades som svensk kultur och svenskhet igår. Men paradoxen är att vi människor upplever kulturen och den nationella identite- ten som något statiskt. Vi talar oftast om kultur som om den vore något homogent och nationell/etnisk identitet som om den vore något oföränderligt sedan urminnes tider.

För Sveriges del har migrationen, globaliseringen och informa- tionsteknologin bidragit till att samhället har genomgått en drama- tisk förändring de senaste 50 åren. De nya livsstilarna, trosuppfatt- ningarna och värderingarna, som har gjort intåg med migrationen, har inte alltid fått bli en naturlig del av Sverige eller fått bidra till att uppdatera svenskheten. Istället har dessa nya inslag förpassats till en existens i ett segregerat tillstånd. Alltför mycket som inte defi- nieras som ”svenskt beteende” förväntas utövas/ uttryckas/mani- festeras på marginalscener som exotisk krydda. Livsstilar, språk, trosuppfattningar och idéer som upplevs som annorlunda definieras som mångkultur. Svensk kultur blir därmed det som utövas av oss och mångkultur är det som utövas av de andra. Svensk kultur och mångkultur eller innanförskap och utanförskap blir därmed etiketter som delar upp samhället i ett vi och ett de.

I klarspråk innebär det att Sverige har kommit att ommöbleras men föreställningen om Sverige och svenskheten tillhör en svunnen tid. Samhället är mångfaldigt men föreställningen om det är enfal-

Inledning

SOU 2007:50

dig. Bilden av Sverige, svenskhet och svensk kultur behöver därför uppdateras så att den kommer i samklang med det samtida Sverige och de samtida svenskarna. Kulturen är ett viktigt instrument för att genomföra denna uppdatering eftersom kulturen är en viktig symbolkraft. Kulturen är också det kitt som binder ihop ett sam- hälle till en sammanhängande helhet. Kulturlivet, i vid mening, har därför en viktig nyckelroll eftersom det är genom kulturen som identiteter skapas och återskapas.

Om vi inte lyckas med denna uppdatering av svenskhet spelar det ingen roll om de övergripande målen talar om jämlikhet eller allas lika värde, samhället kommer att fortsätta vara segregerat i ett vi och ett de.

Qaisar Mahmood, var huvudsekreterare i den numera nerlagda Integrationspolitiska kommittén Ju 2005:09 och är idag revisions- direktör på Riksrevisionen. Han har tidigare arbetat på Svenska Kommunförbundet och Integrationsverket med integrations- och flyktingfrågor.

Källor

Alliansens valmanifest år 2006 samt regeringsförklaringen 2006 Regeringsförklaringen 6 oktober 2006

SOU 1967:18 Invandringen

SOU 1974:69 Invandrarutredningen 3 – invandrarna och minoriteterna Proposition 1975:26 Riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken SOU 1984:58 Invandrar- och minoritetspolitiken

SOU 1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden

Proposition 1997/98:16 Från invandrarpolitik till integrationspolitik RiR 2005:05 Från invandrarpolitik till invandrarpolitik

John Hutchinson & Anthony D. Smith, Nationalism, Oxford 1994 Thomas Hylland Eriksen, Ethnicity & Nationalism –

Anthropological Perspectives, 1998

Charles Westin m.fl. Mångfald, integration, rasism och andra ord: ett lexikon över begrepp inom IMER Internationell migration och etniska relationer, Socialstyrelsen, 1999.

SOU 2007:50

Inledning

Intersektionalitet – så funkar det

av Lawen Mohtadi

Det är Frankrike, det kunde vara vilket annat land som helst.

Kapitalismen proklamerar utegångsförbud. Klasstriderna lyser upp nätterna och är sedan lika plötsligt borta.

Allting återgår till lugn.

Ordningen härskar. För en tid.

Med de orden avslutar poeten, författaren och chefredaktören Göran Greider dikten Till det historiska minnet av två veckors blinda revolter. Utan någon närmare information om när dikten är publicerad får man anta att den handlar om kapitalismens exploate- ring av arbetare och arbetarklassens revolt mot sina förtryckare. Lägger man däremot till en tidsangivelse, november 2005, förskjuts plötsligt bilden av ett klasskrig. Dikten handlar om upploppen i Paris förorter under hösten 2005. För de av oss som följde händel- serna genom mediernas rapportering framgick det tidigt att de som revolterade var barn och barnbarn till invandrare. Med tanke på Frankrikes koloniala historia och den rasism som i dag präglar det franska samhället har den identiteten en betydelse. Och inte bara den identiteten, migrationsbakgrunden, utan andra identiteter som etnicitet och hudfärg kan också vara viktiga för att försöka förstå vad upproren i Frankrike handlade om. Att som Göran Greider runda av sin berättelse med ordet ”klasstrider” och på det sättet ta ifrån konflikten dess rasmässiga dimension tycker jag är intressant. Det är intressant för det visar hur en analys av orättvisor blir brist- fällig när man bara använder ett perspektiv åt gången, i det här fallet ett klassperspektiv. Ett bredare perspektiv hade till exempel kunnat inkludera hur både klass, hudfärg och etnicitet spelade roll för händelserna i Frankrike. Den här texten handlar om det, om inter- sektionalitet och hur det går till att ha ett intersektionellt perspek- tiv i praktiskt arbete.

För tolv år sedan skrev den svarta amerikanska juristen och forskaren Kimberlé Crenshaw en artikel som blev tongivande för intersektionalitetsarbetet. I Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color visar Crenshaw hur arbetet mot mäns våld mot kvinnor utgår från vita kvinnors liv och behov. Crenshaw menar att svarta kvinnors liv inte

Inledning

SOU 2007:50

bara påverkas av sexism utan även av rasism, till exempel diskrimi- nering på arbetsmarknaden. Ytterligare en viktig faktor i svarta kvinnors liv är ekonomisk fattigdom. De villkoren har betydelse för hur mäns våld mot svarta kvinnor slår mot kvinnornas vardag och liv. Till exempel, menar Crenshaw, har svarta kvinnor som utsätts för våld färre möjligheter att få stöd av vänner och släktingar när de behöver skydd. Våldet är alltså format av andra aspekter än enbart kön. Den här analysen, att se hur flera positio- ner samverkar i ett visst läge, grundar sig på ett intersektionellt per- spektiv. Vidare, menar Crenshaw, ligger den vita normen också till grund för hur man utformar åtgärder mot våldet. I de åtgärderna tas inte hänsyn till kvinnor vars liv kantas av sexism, rasism och fattigdom, vilket gör att skydd och resurser inte kommer alla kvin- nor till del.

Dessa frågor, som handlar om hur feminism definieras och utifrån vems villkor kunskap och krav formuleras, lyftes fram redan på 1970-talet av svarta feminister i USA. Det var Black Feminism- rörelsen som utvecklade intersektionalitetsperspektivet. Bakgrunden var att svarta kvinnor motarbetades i både medborgarrättsrörelsen och i den feministiska rörelsen. När svarta kvinnor osynliggörs på det sättet förpassar man svarta kvinnors identitet till en plats varifrån det inte går att tala, menar Crenshaw. Crenshaw är också noga med att understryka att intersektionalitet inte är en teori om identitet; intersektionalitet handlar om att ta in flera identitets- grunder när man tittar på hur den sociala världen är organiserad. Det handlar om ett bredare seende.

Första gången jag hörde ordet intersektionalitet var för fem år sedan i ett radioprogram i P1. Det kan ha varit första gången som begreppet kom upp i svenska medier, för det året, 2002, gav forskarna Diana Mulinari, Paulina de los Reyes och Irene Molina ut antologin Maktens (o)lika förklädnader, en bok som i ett svenskt sammanhang var banbrytande för såväl feministisk forskning som aktivism. Bokens undertitel är Kön, klass och etnicitet i det post- koloniala Sverige. I det första kapitlet skriver Mulinari, de los Reyes och Molina själva och sätter en intersektionell ram för resten av boken.

Viktiga kategorier för att analysera makt, menar de, är kön, klass, etnicitet och sexualitet. Intersektionalitet är ”att en kategori aldrig upplevs i sig själv”. Alla kvinnor har inte samma upplevelse av att vara kvinna. Du kan vara en vit arbetarklasskvinna som är heterosexuell eller en svart medelklasskvinna som är lesbisk: de

SOU 2007:50

Inledning

levnadsvillkor du har ”formas i skärningspunkten för (flera) makt- strukturer”. Mulinari, de los Reyes och Molina kritiserar den dominerande svenska feminismens oproblematiserade förhållande till etnicitet och ras. I likhet med Crenshaw invänder de mot femi- nister som ”glömmer bort” (eller helt enkelt inte bryr sig om) att patriarkatet inte går att avskilja från hur kvinnors liv påverkas av rasism, fattigdom och heteronormativitet. Av det följer att femi- nistiska strategier inte heller kan formuleras utan att ta in ras, etni- citet, klass och sexuell läggning. De skriver: ”Vår utgångspunkt är att en problematisering av makt, i synnerhet maktrelationer mellan kvinnor, är central för att kunna förverkliga feminismens emanci- patoriska potential.”

Naiti del Sante är jurist och använder sig av ett intersektionali- tetsperspektiv i sitt vardagliga arbete och i den forskning hon tidi- gare bedrev. Inspirationen till sitt examensarbete om sexualbrott mot kvinnor, ett examensarbete som senare blev en del i en större forskningsrapport, fick hon från sin mammas arbete med kvinnor som varit utsatta för våld i hemmet. Som jurist har Naiti del Sante varit ombud, undervisat på universitet och gjort flera studier om rättsväsendet. När rapporten om sexualbrott offentliggjordes blev den en stor nyhet. Den visade nämligen att 95 procent av alla våld- täktsanmälningar inte leder till åtal. Men vid sidan av det fick Naiti del Sante fram andra uppgifter.

–Jag ville titta på om alla brottsoffer behandlades lika av polisen eller om det fanns skillnader mellan svenska och invandrade kvin- nor. Jag kom fram till att det fanns skillnader. Det fanns en benä- genhet att göra mer ofullständiga utredningar med invandrar- kvinnor. Benägenheten att förhöra kvinnorna var mycket lägre, speciellt om mannen var svensk. Jag kunde också se att polisen som förhörde blev mer känslomässig när det var svenska brottsoffer, de frågade mer om kvinnans känslor. Jag menar att man på det sättet bygger upp sympati för brottsoffret som inte byggs upp på samma sätt när du låter bli att fråga om känslor. Det är nyckeln för att få upp ett ärende i rätten för det ökar trovärdigheten för offret.

–På vilket sätt var ett intersektionellt perspektiv behjälpligt i den studien?

–Jag tror att jag såg saker som jag inte skulle ha sett annars. Jag hade inte varit vaksam på både genus- och etnicitetsaspekten om jag inte haft en intersektionell analys bakom. Och det berikar ana- lysen mer, den blir mer komplex. I stort sett handlar allt mitt arbete om mänskliga rättigheter och frågan: Behandlas alla lika

Inledning

SOU 2007:50

inför lagen? För att kunna svara på den frågan måste man gå in på flera aspekter.

–Om du inte hade haft ett intersektionellt perspektiv, hur hade studien blivit då?

–Som det ofta blir med sexualbrott, det vill säga: Har kvinnan samtyckt eller har hon inte samtyckt? Och den frågan gäller också för utländska kvinnor. Men man kan gå djupare. Jag kom till exem- pel fram till att det krävdes att invandrarkvinnorna hade visat mer motstånd än de svenska. Hade jag inte tänkt på både genus och etnicitet hade jag kanske sagt att alla kvinnor missgynnas lika mycket just för att de är kvinnor, men då hade jag inte sett ojäm- likheten som beror på etnicitet.

Motståndsrum. Så hette en samtalsserie som föreningen Backspace anordnade på Södra Teatern i Stockholm våren 2006. Backspace är en ideell kulturförening som jobbar med olika slags projekt, det kan vara en performance på stan under Stockholm Pride, det kan vara litteraturkvällar, filmvisningar eller föreningens tidskrift Slut, men oavsett vad så har arbetet en intersektionell grund: det finns en strävan efter att förstå och handskas med värl- den utifrån en vidare syn på makt. Det vet jag för jag är själv med i Backspace.

Så här långt i texten har intersektionalitet handlat om feminism och våldet mot kvinnor. Det är inte konstigt eftersom intersektio- nalitet är skapat av svarta feministiska kvinnor som ville politisera sina liv och världen omkring dem. Men intersektionalitet är inte bara begränsat till olika typer av feministisk aktivism. Intersektio- nalitet är ett perspektiv som går att använda sig av i alla möjliga sammanhang. Som i samtalsserien Motståndsrum till exempel, där frågor som rörde sig kring offentlighet och på vilka villkor männi- skor syns i offentligheten diskuterades. Det första samtalet hade rubriken Kön och sexualitet i en färgbesatt värld – finns Sverige på den koloniala kartan? och syftade till att komma bort ifrån hur man

iden dominerande debatten ser på rasism.

I Sverige antas rasism vara något som en liten grupp förvirrade högerextremister och pensionärer ägnar sig åt. Varken rasism, eller det ännu mer sällsynta begreppet kolonialism, ingår i den svenska självbilden. Backspace undrade om det var en sann självbild. I pro- gramutskicket skrev vi:

Vi samlas för att försöka hitta Sveriges plats på den koloniala kartan. Har Sverige en kolonial historia? Hur har den i så fall påverkat vår tids bilder av kvinnor och sexualitet? Laddas kvinnor med olika värden

SOU 2007:50

Inledning

utifrån ”hudfärg” och ”etnicitet”? Vad menas med exotisering? Vad spelar svarthet och vithet för roller i en kultur besatt av färg? Hur hänger föreställningar om kön ihop med nationalistiska idéer? Panelen reder ut och diskuterar alltifrån symbolspråk i reklam och media till hur historia skrivs och tystnader uppstår.

Panelen bestod av aktivister och forskare (de flesta var både och) och de hade olika bakgrund, erfarenheter och intresseområden. Samtalet blev vardagsnära där både panelens och publikens person- liga erfarenheter fick ta stor plats. Många ur publiken delade med sig av känslor och tankar utifrån att leva som icke-vit i Sverige. Många berättade att de sällan fick tillfälle att prata på sina egna vill- kor, att de ofta var rädda för att uppröra om de påtalade sexism, rasism eller homofobi. Samtalen blev givande eftersom människors berättelser togs på allvar och det inte fanns en strävan efter att förenkla komplexa frågor. Det intersektionella perspektivet använ- des brett som ett verktyg för att undersöka skeenden och fenomen som involverar maktförhållanden.

–Intersektionalitet är krångligt. Kvinnor har olika förutsätt- ningar och olika intressen. Man måste handskas med det, och det blir knepigt att förhålla sig till, säger Viktorija Kalonaityte, post- kolonial forskare vid Lunds universitet och skribent.

–Det finns olika sätt att närma sig intersektionalitet. Solidaritet handlar inte bara om att kvinnor enas, utan också om att vita västerländska medelklassfeminister måste sluta betrakta sig som att de är privilegierade uttolkare av det feministiska projektet. De måste erkänna att de inte vet vad stora delar av världen vill eller behöver.

Samtidigt kan man inte prata om vita medelklassfeminister som en enhetlig grupp, menar Viktorija Kalonaityte.

–Det finns ett behov av ett intersektionellt perspektiv inom västerländsk feminism, eftersom den inte längre är enhetlig på grund av att medelklassen eller vänsterintellektuella kretsar inte längre är bara vita, eller bara hetero. Och det finns en mängd människor och intressen som inte ryms i dessa befrielseprojekt, det vill säga i medelklassfeminism eller traditionell västerländsk vänsterintellektuell tradition.

Ulrika Dahl, som är genusforskare vid Södertörns högskola och skribent, framhåller också maktaspekten i intersektionalitet. Men hon tycker att man ibland gör det onödigt komplicerat när man pratar om vad intersektionalitet innebär.

Inledning

SOU 2007:50

–Begreppet intersektionalitet kan låta som en matematisk for- mel ibland. Men jag säger så här: Det är skillnad på att vara tolerant och att vara normkritisk. Jag tycker att det finns ett enormt stort arbete att göra i Sverige när det gäller vithets-privilegier. De av oss som har vissa privilegier i termer av att vi är svenska och vita i en värld som upphöjer vithet, vi har ett visst arbete att göra för att avkolonisera oss själva. Och det är ett arbete som aldrig blir klart så länge det finns rasism. Om vi, och då menar jag mina vita systrar, kan kräva av män att de måste inse att de lever i en värld där de har privilegier kan vi också kräva av oss själva att kritiskt granska de privilegier vi har.

Viktorija Kalonaityte berättar om något hon tänkt mycket på den senaste tiden som hon funnit i den postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivaks texter. Det handlar om migranters tvetydiga förhållande till kapitalismen, där de å ena sidan exploate- ras, å andra sidan sätter sitt hopp till kapitalismen.

–Det tycker jag sätter nya frågor på agendan. Många vill till exempel att deras barn ska ta sig vidare i systemet. De vill inte nöd- vändigtvis vara fria från konsumtionen eller ägandet. Spivaks idé, så som jag förstår den, är att man genom att ta sig vidare i det kapita- listiska systemet kan agera för att bekämpa det, och särskilt dess sexistiska och rasistiska aspekter. Man kan ställa krav. Likaså kan man genom att skaffa sig nationalitet se till att andra, som annars inte kan få det, får det. Och, genom att skaffa sig en medelklasställning och kärnfamilj kan man ta sig tid och utrymme för politisk kamp och skaffa sig ekonomiska resurser för att hjälpa sin extended family eller motståndsrörelser någon annanstans. Jag tror att Spivaks idé är att utmana den politiska strategi som handlar om avståndstagande, och istället prata om hur man kan agera inom olika system för att förändra dem. För många människor handlar det om att få det bättre materiellt, sedan kan man protestera mot saker.

Intersektionalitet är ett perspektiv man anlägger på verklighe- ten, säger Viktorija Kalonaityte, men hon ser också intersektiona- litet som en metod, som ett sätt att agera på. Det handlar om att ta ställning mot rasism och sexism och att inte anta att alla förtryckta grupper har samma strävan efter eller vision av frihet.

Ulrika Dahl tycker att ett intersektionalitetsperspektiv i grund och botten handlar om att bekämpa orättvisor.

–Den liberala svenska jämställdhetspolitiken säger att det är okej att olika människor får olika mycket betalt för att utföra olika

SOU 2007:50

Inledning

tjänster, det ska bara vara exakt lika många män som kvinnor som gör varje jobb. Blir det bättre ifall bruna kvinnor ändå städar skiten efter vita kvinnor? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att man kan vara kritisk till en kapitalistisk ordning och hierarki.

–Du är forskare, varför ska du ägna dig åt orättvisor?

–För det första ser jag mig lika mycket som aktivist och sam- hällsdebattör som forskare. För det andra är jag genusforskare, och genusforskningen kom till för att det fanns en kritik mot systemet. Det finns en intim koppling mellan vem som producerar kunskap, om vad och för vem och hur världen ser ut. Ta några tusen års universitetshistoria och så kan vi ta ungefär femtio år som några andra än vita män har fått vara med och bestämma vad som över huvud taget är kunskap. Som forskare så antingen återupprepar man den gamla berättelsen eller så är man kritisk till den och berättar andra berättelser i sin forskning.

Lawen Mohtadi är journalist och medverkar bland annat i Sveriges Radio och i tidskriften Arena. Hon är också chefredaktör för tidskriften Slut.

Källor

Kimberlé Crenshaw: ”Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color, Critical Race Theory”, The New Press, 1995

Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari: Maktens (o)lika förklädnader, Atlas, 2002

Paulina de los Reyes, Diana Mulinari: Intersektionalitet, Liber, 2005 Ulla Eriksson-Zetterquist, Alexander Styhre: Organisering och

intersektionalitet, Liber, 2007

Göran Greider, Aftonbladet, 16/11 2005

Kvinnovetenskaplig tidskrift, nummer 2–3 2005

Inledning

SOU 2007:50

Efter mångkulturåret; mot det kosmopolitiska samhället

av Per Wirtén

Det finns anledning att känna stor oro.

Sedan några år har insikten sjunkit in att Sverige blivit ett invandrarland och därmed de facto ett mångkulturellt samhälle. Inte bara det. Ett sprött och bräckligt konsensus har tagit form att detta också innebär att Sverige måste förändras – att inte bara de invandrade påverkas utan att även svenskheten kastas ut ur gamla banor. I brist på bättre har detta nya kallats en mångkulturell sam- hällspolitik. Ja, det finns till och med en gryende kunskap om att Sverige präglas av en strukturell rasdiskriminering: att även det här landet är inkapslat i de världsbilder som kommer ur rasfilosofi, kolonialism och slaveri. Jag har tvingats förstå att även jag som vit etnisk svensk har – just det – hudfärg och det som kallas etnicitet. Som vit manlig europé är jag inte normen. Jag är lika annorlunda som alla andra. Och i likhet med alla andra är jag en minoritet. Vissa dagar har jag ställts inför begrepp som ”den vita hudfärgens privilegiesystem” – i Sverige – och kanske också lärt mig förstå innebörden.

Det har varit en knepig resa. Det är en knepig resa, laddad av konflikter som hela tiden briserar längs vägkanterna. Men den har också fört med sig en stark känsla av politisk frihet. Horisonterna har flyttat sig. Rummet för det politiskt möjliga har vidgats. Sverige har öppnats mot världen, mot historien och mot framtiden på ett sätt som redan i sig självt är omtumlande. Det är inte en isolerad svensk historia. Jag tror vi kan säga samma sak, men med annor- lunda ord och sammanhang, i Storbritannien, Holland, Tyskland, Spanien, Belgien och andra europeiska länder.

Men nu finns det anledning att känna oro.

Det rullar fram ett bakslag mot de här landvinningarna, som hämtar kraft och rörelse ur tre specifika händelser i Europa.

Jag tänker på mordet på Theo van Gogh, dödshoten mot Ayaan Hirsi Ali och hela den spiral av våld och hot detta framkallade i Holland. Det ställer pockande frågor om tolerans mot det intole- ranta – och vem som egentligen är fundamentalist.

Jag tänker på tågbomberna i Madrid och självmordsbombarna i Londons tunnelbana. I första hand den senare händelsen, eftersom självmordsbombarna inte alls kom från slum och fattigdom, utan helt enkelt var välintegrerade brittiska muslimer, och därmed

SOU 2007:50

Inledning

väckte en helt ny typ av frågor om det brittiska samhället, islam och Europa i allmänhet.

Jag tänker på novemberupproret i Paris förorter 2005. Som i motsats till de två första händelserna inte har någonting med islam att göra, utan helt andra drivkrafter. I en nyutkommen bok har journalisten Torun Börtz talat med människor i de här fattiga stadsdelarna. Och lyssna på vad de har att säga: ”Jag vill inte bli integrerad. Jag vill ha ett jobb.” Och: ”Vad ska jag integrera mig i? Ska jag börja använda blå linser?” Och: ”Det är fransmännen som bör integrera sig i det land de själva skapat.” Här ställs frågor om varför vi envisas att tala om integration när de vi menar svarar med ord om rättvisa, respekt och jämlikhet.

Det är uppenbart hur det ur dessa tre händelser strålar en poli- tisk samhällsdebatt där det ställs viktiga frågor, formuleras nödvän- dig kritik av missförhållanden – men där det också sprids ett starkt misstänkliggörande, ja ofta ett kategoriskt avvisande i högt upp- skruvat tonläge, av det vi kallar en mångkulturell samhällspolitik.

Tidigare har det varit konservativa som entydigt avvisat idén om det mångkulturella. Men det som gör mig allvarligt oroad är att sådana kategoriska krav att skrota och dödförklara de politiska landvinningarna nu börjar komma även från vänster och från libe- raler i mitten. De menar att mångkulturen trasar sönder själva idén om ett samhälle och den värderingsgemenskap de menar är förut- sättningen för att samhällen ska fungera.

I vintras har den franske filosofen Pascal Bruckners utfall väckt uppmärksamhet och debatt. Han skriver: ”Mångkulturalismen är en antirasismens rasism: den fängslar människor vid deras rötter.” Ni kan läsa honom på Expressen.se. Chefredaktören David Goodhart på brittiska Prospect – en tidskrift nära New labour – skriver att vi nog tvingas dra slutsatsen att solidaritet och mångfald inte kan samexistera och att vi därför måste ge upp mångfalden. Ayaan Hirsi Ali har vid flera tillfällen förkastat det mångkulturella som ett slags apartheid där man accepterar hedersrelaterat våld och barbariska enklaver. De iklär sig rollen att försvara upplysningens värderingar som de menar hotas av det mångkulturella – som då och då helt enkelt verkar vara kodord för islam.

Det är bara tre exempel. Slå upp europeiska idétidskrifter och ni möter debatten i land efter land. Även i Sverige. Det som förenar kritikerna är en längtan efter enkelhet, efter enkla svar. Det är en längtan som jag tror förenar dem med många intellektuella, journa- lister, akademiker, politiker och andra medborgare. Som ger deras

Inledning

SOU 2007:50

argument så starkt gehör. Det är en längtan som är enkel att dela. Det medger jag.

Men den här enkelheten är ju en illusion och ett självbedrägeri. Om det är nåt vi börjat förstå är det just frånvaron av enkla gene- rella och abstrakta lösningar på den härva av sociala, religiösa, kul- turella, moraliska och inte minst historiska konflikter som utmär- ker ett mångkulturellt samhälle. De konflikter som leder till dagliga förhandlingar för att hitta praktiska kompromisser och lösningar. Exakt den typen av förhandlingar vi lärt oss leva med, till och med uppskatta, när det gäller klass- eller könskonflikter. Men som fortfarande verkar svårsmälta när det gäller konflikter i ett post- kolonialt landskap präglat av rasdiskriminerande strukturer och – ja, just det – den vita hudfärgens privilegiesystem.

Påtvingad enkelhet utmynnar däremot ofta i övergrepp. Det är därför jag känner så stark oro.

Och det är om den oron jag vill prata. Och om hur vi kan för- svara de landvinningar som trots allt vidgat vårt rum, våra föreställ- ningar, våra självbilder.

Kritikerna förenas också av att de inte primärt är intresserade av sakpolitik. De uppmärksammar begreppen, föreställningarna, orden och symbolerna. Deras kritik är som man brukar säga diskursiv.

Orden och begreppen är ju ett slags järnburar. Eller vänligare uttryckt: de skapar rum för vår föreställningsförmåga – öppningar såväl som begränsningar. Och det är min absoluta övertygelse att det begrepp vi använder här idag – mångkultur som i mångkultur- året – faktiskt leder fel. Jag vill försöka förklara med hjälp av en historisk omväg, som jag ofta gör i sådana här sammanhang.

Jag går ofta tillbaka till USA och 1900-talets två första decennier när jag känner behov av distans och perspektiv. Det var den stora invandringsepoken i USA och den tog brutalt slut 1924 med nya restriktiva invandringslagar. Det var nya invandrargrupper som anlände – de kallades the new immigrants – och de skapade stark rädsla i det anglosaxiska protestantiska USA. De som kom ansågs annorlunda: de var fattiga syd- och östeuropéer, judar, katoliker och ortodoxa. De var svartskallar. Ja, historikern David Roediger har visat att det dröjde ända till 1930-talet innan de accepterades som vita amerikaner. De ansågs hota kulturen, språket och den protestantiska religionen. Läget var som i Europa idag. Man ställde frågorna: Hur vill vi att USA ska förändras med invandringen? Vil- ket USA vill vi ha? Frågor som framkallades i mötet med ”de andra” – och som är identiska med de vi ställer i Europa idag.

SOU 2007:50

Inledning

Svaren och begreppen som mejslades fram – de begreppsliga rummen som framkallades – brottas vi också fortfarande med. Kra- ven på stängda gränser. Längtan efter kulturell homogenitet. Den ofta hänsynslösa och helt osentimentala assimileringspolitiken fick sitt begrepp – smältdegeln – genom en pjäs av Israel Zangwill som hade premiär i Washington 1908.

Men jag vill särskilt peka på två svar på frågan ”Vilket USA?” från de åren, två olika begreppsrum, som allt för ofta blandats sam- man i europeisk debatt och som skapat förvirring om vad som egentligen menas med en mångkulturell samhällssyn.

Det första svaret skrev sociologen Horace Kallen i en serie artiklar på 1910-talet: USA som en kulturell pluralism, en nation av många nationer. Den metafor som följde var mosaiken där de olika migrantkulturerna utgjorde små mosaikbitar sammanfogade till en större helhet. Kallen menade att det var statens uppgift att bevara varje enskild kultur och han fasade för smältdegelns likriktning. Han började använda ordet bindestrecksmänniskan för att beskriva amerikanerna, de var italian-american, jewish-american, anglo-ame- rican etcetera.

Pluralismen hade under en period stort inflytande i svensk poli- tik. Hemspråksundervisning var en fantastisk reform som var hämtad direkt ur pluralismens verktygslåda. Men idag framstår plu- ralismen som en obekväm kostym. Den ligger vidöppen för kritik om enklaver och en tolerans i namn av kulturbegreppet av sluten- het och våld (ofta mot kvinnor, barn och människor som buntas samman i de tre bokstäverna hbt). Pluralismen erkänner att det mångkulturella samhället är ett ofrånkomligt faktum – men erbju- der ingen politik som kan jämka samman mångfald med rättvisa och jämlikhet. Det erbjuder trygghet på varje mosaikbit – i de kul- turella gemenskaperna – men ingen öppning för förändring, för dynamik, för rörlighet. Pluralismen fastnar i kulturen. I själva ordet kultur.

Det är hög tid att avvisa pluralismen. Dra en skarp linje mot föreställningar om mosaiker och salladsskålar och allt vad det varit. Göra klart att det är inte detta vi vill när vi försvarar det mång- kulturella. Den kritik som nu kommer – i spåren av de tre händel- ser jag nämnde inledningsvis – tvingar fram ett sådant ställnings- tagande.

Samtidigt som Kallen skrev strövade en annan sociolog omkring på Manhattan, Randolph Bourne. Han såg också bindestrecks- människorna. De som levde med en fot i Europa och en i Amerika.

Inledning

SOU 2007:50

Han mötte dem, talade med dem, arbetade med dem i politiska sammanhang. De fanns där och de gick inte att förneka. Men han såg också hur mosaiken stängde in människor och låste fast dem i deras historia – i deras historiska rötter. Han såg människor som ville byta mosaikbit och leva på en annan, han såg dem som före- drog att vandra i skarvarna, han kände en längtan att ströva fritt över hela mosaiken och han noterade att människor har fler iden- titeter än en och att den kanske inte alls är kopplad till etnicitet, ras eller nationell kultur – som alltsammans egentligen bara är andra ord för historia. Men han såg också att en del måste få lämnas i fred på sina trygga mosaikskärvor. Statens uppgift kan inte vara att bevara minoriteternas gemenskaper. Men inte heller att tvinga ner dem i smältdegelns jättegryta. Uppgiften är att hålla passagerna mellan mosaikbitarna öppna för alla – och jag understryker det sista lilla ordet: alla.

I själva verket vilar pluralismens mosaikbyggen på samma ras- filosofi som både smältdegeln och invandringsfientligheten: den om homogena nationella grupper och att varje individ mår bäst i gruppens trygga gemenskap.

Bourne kallade sitt svar på frågan ”Vilket USA?” för det kosmo- politiska. Hans första preliminära osäkra noteringar bör vara grun- den för vad vi menar när vi talar om en mångkulturell samhällssyn.

Men medan det ganska nyuppfunna ordet mångkultur pekar mot kultur, vetter det gamla ordet kosmopolitik mot politiken. Och medan kultur i dess antropologiska betydelse skapar låsningar, öppnar politikbegreppet upp mot möjligheter. På politikens domä- ner blir världen på ett helt annat vis görbar och rummets möjlighe- ter vidgas.

Låt mig försöka förklara poängen med den mycket gamla tanke Bourne plockade upp på 1910-talet och som sedan utvecklats och de senaste tio åren fått en stark renässans i politiken, samhälls- forskningen och konsten.

Den kosmopolitiska nationen hålls inte samman av en gemen- sam kultur, etnicitet eller ens en delad historia. Sverige är inte ett land för svenskhet, utan för de som bor här. Så här skriver den franska filosofen Catherine Audard: ”Nationen är inte given som sådan i kraft av det förflutna, genom kultur eller tradition, den skapas ständigt på nytt genom medborgarens tysta anslutning till dess politiska institutioner och [politiska] grundvärden: nationen som Ernest Renan sade med en berömd formulering är ’en daglig folkomröstning’.”

SOU 2007:50

Inledning

Det kitt som håller samman det kosmopolitiska samhället är politiken. Det vill säga att man har gemensamma problem som måste lösas i demokratisk ordning. Och då menar jag politik som Hannah Arendt tänkte fenomenet: de samtal som aktivt skapas där människor möts för att lösa gemensamma angelägenheter. Det vi kallar offentlighet. Eller de offentliga rummen. Teatern, dagstid- ningen, teveprogrammet, museet, musikscenen, etcetera. Det är där i de samtalen, grundade i tanken på demokrati och lika rättigheter, som den kosmopolitiska ordningen tar form. Det är inget enkelt svar på alla de konflikter som rasar i staden, men det är en ram för att lösa dem. Det är vad Jürgen Habermas med ett genialt uttryck kallat ”konstitutionell patriotism” – det är med lagen, fri- och rättigheterna man är solidarisk, inte med nationens blodsband eller kulturhistoria.

Tillgången till detta samtal, till offentligheten, kräver ett slut på diskriminering och uteslutning. Att ha offentlighet och politik som gemenskapens enda förutsättning innebär att kosmopolitiken inte kan acceptera att någon hålls utanför, den förutsätter inkludering och därmed allas lika rättigheter, annars upphör den.

Men det kosmopolitiska är inte bara politisk teori. Det är i för- sta hand levd erfarenhet. Gå en promenad genom London: genom East End, ta lokaltåget till Southall eller tunnelbanan till Brixton. Bli upprörda över ojämlikheten – men se livet. Hur människor varje dag öppnar upp mosaiken och får gränser att flyta. Hur de bevisar att en enskild människa inte alls bestäms av en entydig kulturtillhörighet. Hur rasdiskrimineringens murar överskrids. Upptäck musiken som ett ordlöst intellektuellt samtal om hur vi vill att den kosmopolitiska staden kan gestaltas: Rishi Rich, Nitin Sawhney, DJ Cheb i Sabbah och missa inte Ellika Frisells fantas- tiska samarbete med Solo Cissokho. Det är ingen tillfällighet att kultursociologen Les Back i London använt improviserad musik, och jazz, som metafor för det kosmopolitiska. Man måste kunna improvisera, men det kan man inte utan kunskap om både egna och andras traditioner.

Idén om det kosmopolitiska – eller det mångkulturella om ni nu fortfarande föredrar det ordet – är radikalt öppen och i avsaknad av på förhand givna svar. Det är en erfarenhet av osäkerhet. Därmed påminner den om den demokratiska idén. Båda är i någon mening bortom kontroll. Därför också oroande. Allt fast riskerar ju att förflyktigas, fasta gemenskaper att upplösas och kanske försvinna helt. Så här uttrycker Zygmunt Bauman situationen: ”Sanningen

Inledning

SOU 2007:50

kan framkomma endast vid samtalets bortre ände – och i ett genuint samtal (det vill säga ett samtal som inte är en förklädd monolog) vet ingen deltagare med säkerhet, och kan inte heller veta, hur detta slut kommer att se ut (om det finns ett slut).”

Jag började i en djup känsla av oro. Men jag slutar den här monologen i en stark övertygelse att de landvinningar vi faktiskt gjort går att försvara. Och inte bara försvara. Det är fullt möjligt att samtidigt vidga rummet vi lever i. Men en förutsättning är att vi inte faller in i rädslan för frihet och ner i de enkla, till synes säkra svaren.

Demokratin är inte längre en social gemenskap, skrev den ame- rikanske filosofen och pedagogen John Dewey på 1920-talet. Det måste istället bli en gemenskap av främlingar.

Per Wirtén är chefredaktör på tidskriften Arena. 2007 kom hans bok ”The Crazy Swede” och 2002 ”Europas ansikte – rasdiskriminering eller mångkultur” (båda Norstedts förlag). Han är också medarbetare på Expressens och Sydsvenska Dagbladets kultursidor. Den som vill läsa mer hittar hans texter på wwwHTU .arenagruppen.se/perUTH

Referenser

Audard, Catherine: ”Multikulturalism och erkännandets politik: fallet Frankrike” i Almqvist, Kurt & Erik Wallrup (red): Mot en kosmopolitisk framtid?, Atlantis, Stockholm 2007

Back, Les: New Ethnicities and Urban Culture, St. Martins Press, N.Y. 1996

Bauman, Zygmunt: ”Mänsklighetens öde: den kosmopolitiska utmaningen” i Almqvist & Wallrup (red): Mot en kosmopolitisk framtid?, Atlantis, Stockholm, 2007

Bourne, Randolph: The Radical Will. Selected Writings 1911– 1918,Urizen, N.Y. 1977

Buruma, Ian: Murder in Amsterdam, Atlantic, London 2006 Börtz, Torun: Betongen brinner , Leopard, Stockholm 2007 Kallen, Horace: Culture and Democracy in the United States, Boni

& Liveright, N.Y. 1924

Marres, Noortje: ”Offentligheten uppstår genom sakfrågor” i Fronesis, nr 22– 23, 2006

Roediger, David: Working toward Whiteness, Basic Books, N.Y. 2005

Zangwill, Israel: The Melting-Pot, MacMillan, N.Y. 1925

2Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.1 Samordnarens erfarenheter

2.1.1Bakgrund

Samordnaren av Mångkulturåret 2006 (Ku 2004:09) tillkallades av regeringen den 9 december 2004. Den roll och det uppdrag som samordnaren fick var olik många andra utredningars eller kommittéers genom att det inte enbart handlade om att på regeringens initiativ utreda en särskild fråga, utan också om att för- bereda, genomföra och utvärdera ett speciellt temaår, Mångkultur- året 2006.

Under början av 2005 arbetade samordnaren ensam med att ta kontakt med aktörer på lokal, regional och nationell nivå för att kartlägga hur behoven inför Mångkulturåret 2006 såg ut för de olika verksamheterna runt om i Sverige. Den 1 april samma år anställdes två utredningssekreterare för att bistå samordnaren. Redan från första början märktes ett mycket stort intresse för att medverka inom ramen för året och samordnaren fick från dag ett ta emot en stor mängd förfrågningar om stöd och vägledning i förberedelsearbetet från såväl institutioner, fria kulturutövare och andra aktörer runt om i landet.

Samordnarens uppdrag har till stor del varit av kommunikativt slag och mycket av arbetet har inriktats mot att med hjälp av sam- verkan och förankring skapa och upprätthålla dialog med kultur- och utbildningsområdets företrädare. Det är därför viktigt att beskriva själva arbetsprocessen och samordnarens och sekreterar- nas egna erfarenheter av arbetet. Nedan följer därför ett kortfattat

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

sammandrag av de viktigaste delarna av samordnarens arbete och hur samordnaren har uppfattat sitt uppdrag.

2.1.2Inledande reflektioner

Det uppdrag som samordnaren har haft har handlat om att på ett nationellt plan svara för samordningen av förberedelser och genomförande av Mångkulturåret 2006, samt att lämna förslag på hur den kulturella mångfalden bäst kan främjas inom det offentlig- finansierade kulturlivet. Det var ett omfattande uppdrag som innefattade samtliga myndigheter, institutioner, stiftelser och bolag inom kulturområdet samt universitet och högskolor med konst- närliga utbildningar. Dessutom var ett stort antal organisationer, föreningar och fria aktörer inbjudna att medverka.

Även om inriktningen för arbetet till stor del låg på att få myn- digheter och institutioner inom kultur- och utbildningsområdet att ta ett större ansvar för mångfaldsfrågor ingick i uppdraget att också fokusera på det fria kulturlivets olika aktörer. Samordnaren har lagt vikt vid att ta tillvara de fria aktörernas erfarenheter och kunskaper av hur man kan arbeta för att skapa ett mer inkluderande och öppet kulturliv. Flera av dessa aktörer har i många år arbetat för att hitta och utveckla nya metoder för att skapa delaktighet och öka till- gängligheten till kulturverksamhet och behöver, enligt vår bedöm- ning, stöd och offentligt erkännande för det viktiga arbete som många av dem bedriver.

Begreppet mångkultur kom i ett tidigt skede arbetet av att väcka frågor om definition och avgränsning. I och med uppdragets kom- plexitet och den ständiga kontextuella förändring som det befann sig i valde samordnaren att inte låsa fast arbetet i någon definition utan istället låta aktörerna själva, utifrån sina respektive förutsätt- ningar, definiera begreppet. Enligt direktivet (Dir. 2004:169) var ett av syftena med Mångkulturåret 2006 ”att skapa incitament för att offentligt finansierade kulturverksamheter på ett tydligt sätt speg- lar och införlivar den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige”. Med utgångspunkt från detta valde samordnaren att bredda mångkulturbegreppet till att också innefatta mångfalds- aspekter som exempelvis kön, ålder, utbildningsbakgrund, geogra- fisk position, sexuell läggning och funktionalitet eftersom dessa, och liknande aspekter, tillsammans kan ge en bättre förståelse för de utmaningar som finns idag inom mångfaldsområdet, än om de

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

skulle användas var och en för sig. Lawen Mohtadis essä om inter- sektionalitetsperspektivet är av denna anledning inkluderad i betänkandet. Samordnaren har inte haft något helt integrerat inter- sektionalitetsperspektiv i sitt arbete, men arbetet har haft en ansats åt det hållet. Samordnaren vill också framhålla att det är av yttersta vikt att arbetet för mångfald inom kultursektorn framöver bedrivs med ett så inkluderande mångfaldsbegrepp som möjligt. Samordna- ren och sekreterarna har under arbetets gång fört många interna diskussioner kring för uppdraget relevanta begrepp som exempelvis mångkultur, mångfald och etnicitet för att ytterligare belysa begreppens innebörd och komplexitet. Vi har också tagit till oss de många kritiska synpunkter på begreppet mångkultur som framförts av olika aktörer inom kulturlivet, och samordnaren har bland annat därför valt att inkludera Per Wirténs essä om några av problema- tiska aspekterna med begreppet i betänkandet. Samtidigt vill sam- ordnaren framhålla att det i praktiskt arbete är möjligt att uppnå mycket goda resultat ur ett mångfaldsperspektiv trots användning av begrepp som är problematiska för många och till exempel, som begreppet mångkultur, signalerar en statisk och essentialistisk kultursyn.

Samordnaren tolkade således uppdraget utifrån en bredare mångfaldskontext även om fokus för arbetet inriktades mot att sär- skilt främja ökad etnisk och kulturell mångfald i kulturlivet. Sam- ordnarens tolkning av uppdraget var också att det handlade om ett övergripande och långsiktigt förändrings- och demokratifrämjande arbete, med fokus på att förändra rådande normer och strukturer i kulturlivet och få fler människor att känna sig inkluderade och del- aktiga i offentligt finansierad kulturverksamhet. De centrala led- orden för detta förändringsarbete, som också presenterades i programförklaringen i delbetänkandet Agenda för mångkultur

(SOU 2005:91) var långsiktighet, dialog, samverkan, medvetande- görande och förändring.

Det var viktigt att i alla kontakter med berörda parter tydligt framhålla att det är varje offentligt finansierad kulturverksamhets ansvar att vända sig till hela befolkningen och ta tillvara alla männi- skors erfarenheter, kunskaper och perspektiv både när de utformar och när de bedriver sin verksamhet. Samordnaren såg det därför som sin uppgift att lyfta mångfaldsfrågorna i bland annat styrelser och ledningsgrupper och föra en konstruktiv och levande dialog med kultur- och utbildningsområdets företrädare om hur vi alla kan arbeta för en ökad mångfald i kulturlivet. Men samordnaren

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

ville också ifrågasätta rådande normer, strukturer och nätverk i kulturlivet, ”lyfta på varje sten”. Samordnaren har velat närma sig problematikens kärna från olika positioner – hur kan vi öka den etniska och kulturella mångfalden i kulturlivet utan att peka ut människor, ”räkna huvuden” och förstärka ett redan alltför starkt ”vi-och-de-tänkande” i samhället?

2.1.3Samordnarens externa arbete inför, under och efter 2006

En av samordnarens viktigaste uppgifter under arbetets gång har varit att skapa och upprätthålla dialog och samtal med företrädare för såväl det institutionella som det fria kulturlivet samt med andra aktörer i och utanför kultur- och utbildningssektorn. En central metod för arbetet har varit att reflektera, lyssna, lära och hämta in kunskaper och erfarenheter från olika aktörer för att höra hur de arbetar för att främja mångfald i kulturlivet och vilka möjligheter och utmaningar som finns för det fortsatta arbetet. Med utgångs- punkt från det behov av stöd och vägledning som funnits har sam- ordnaren försökt att tillhandahålla kompetens-, metod- och utvecklingsstöd. Utifrån det direktiv och regeringsbeslut om upp- drag och inbjudan att medverka under 2006 (U2005/2828, 4445/KR) som låg till grund för året har samordnaren hjälpt de olika aktörerna att tolka uppdraget, som också framgått av respek- tive regleringsbrev för kulturmyndigheterna för 2005 och 2006. Ett stort antal myndigheter, institutioner, kommuner, lands- ting/regioner, organisationer, föreningar och andra har hört av sig och efterfrågat olika former av stöd. Samordnaren har försökt att tillfredsställa de behov som funnits och genom ”koppleriverksam- het” förmedlat kontakter, skapat nätverk och mötesplatser och gett tips och råd om vart de olika aktörerna kan vända sig för att hitta nya samarbetspartners, söka ekonomiskt stöd eller höja den egna kunskapsnivån kring mångfaldsfrågor.

Under de två och ett halvt år som samordnaren har varit verk- sam har ett mycket stort antal samtal och möten genomförts på lokal, regional, nationell och internationell nivå. En stor del av dessa har initierats av samordnaren (se nedan), men samordnaren och sekreterarna har också blivit inbjudna att tala om Mångkultur- året 2006 och om uppdraget och arbetet. Att genom samtal, möten och medverkan på konferenser, seminarier och workshops bidra till

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

dialog och ökad medvetenhet kring uppdraget har varit en viktig del av såväl det externa som interna arbetet.

En utgångspunkt i arbetet var i enlighet med direktiven den studie som Mångkulturellt centrum genomförde på regeringens uppdrag 2003/2004 om mångfald i kulturlivet Tid för mångfald (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004). Studien visade att mång- faldsarbetet i det offentligt finansierade kulturlivet generellt är svårt att implementera och att få av de yrkesverksamma inom kultursektorn har utomeuropeisk eller minoritetsbakgrund. Med utgångspunkt från uppdraget och med stöd i studiens resultat och slutsatser fokuserades samordnarens arbete i huvudsak mot fyra specifika målområden för ökad mångfald: organisation, produktion, publikarbete samt internationellt kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Genom att fokusera på dessa områden kunde utmaningar som gäller exempelvis frågor om rekrytering och representativitet, att spegla samhällets mångfald, att nå nya målgrupper, etcetera, bely- sas.

Som en del av samordnarens och sekreterarnas externa kommu- nikation öppnades webbplatsen www.mangkulturaret.se i början av januari 2006. Förutom information om bakgrund, syfte och mål- sättningar med året fanns där också ett kalendarium med ett urval av alla de aktiviteter och verksamheter som pågick runt om i Sverige under 2006. På webbplatsen fanns också möjlighet att bland annat lyssna på intervjuer med företrädare för kulturlivet och kulturskapare via podradio. Samordnaren och sekreterarna har också producerat och distribuerat en informationsbroschyr, ett nyhetsbrev samt ett faktablad i tryckt format om Mångkulturåret 2006 med information om året och intervjuer med företrädare för kultur- och utbildningssektorns olika verksamheter. Den publika- tion som kanske fått störst spridning inför och under Mångkultur- året 2006 är vårt delbetänkande Agenda för mångkultur (SOU 2005:91) som överlämnades till kulturministern i oktober 2005. Förutom en programförklaring för året innehöll betänkandet även ett omfattande kalendarium i vilket fler än 350 aktörer runt om i Sverige redovisade sina planerade aktiviteter och verksamheter inom ramen för Mångkulturåret 2006.

Inom ramen för det kommunikativa arbetet har samordnaren och sekreterarna även haft en opinionsbildande roll. Vi har själva och tillsammans med andra tagit initiativ till och bland annat skrivit debattartiklar och kommentarer i dagspress, medverkat i radio- och TV-intervjuer, medverkat i reportage i facktidskrifter samt på andra

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

sätt debatterat och diskuterat Mångkulturåret 2006 och mångfald i kulturlivet i allmänhet.

2.1.4Ekonomiskt stöd

För att få hjälp med vägledning, planering och utveckling av enskilda projekt och samarbeten hade myndigheter, institutioner och andra aktörer möjlighet att söka visst stöd hos samordnaren. Detta resulterade, förutom i form av erfarenhets- och kunskaps- stöd, även i bland annat visst ekonomiskt stöd.

Efter rekommendation från samordnaren beslutade regeringen den 22 juni 2005 att ge bidrag till aktörer för förberedande insatser inför Mångkulturåret 2006 med särskilt fokus på ett internationellt perspektiv. Mångkulturellt centrum i Botkyrka fick 300 000 kronor för att internationellt kunna turnera konstverket Första generatio- nen av konstnären Esther Shalev-Gerz. Konstverket, som idag finns på Mångkulturellt centrum, innehåller berättelser från ett svenskt lokalsamhälle – Fittja. Den ideella föreningen Selam fick 100 000 kronor för att kunna arrangera Tune In, en mässa för kulturell mångfald inom musik och scenkonst i Göteborg hösten 2005. Tune In innehöll seminarier, samtal och uppträdanden under fyra dagar. Det ekonomiska stödet till Mångkulturellt centrum och Selam möjliggjordes genom medel från Svenska Spel.

Ett annat ekonomiskt stöd var de så kallade ”fröpengar” som samordnaren hade möjlighet att föreslå till olika projekt inom kulturlivet. Syftet med dessa pengar var att initiera och stödja pro- jekt och samarbeten som samordnaren bedömde som nyskapande och viktiga inför Mångkulturåret 2006. Det handlade framförallt om mindre projekt som var i sin linda och som med små ekono- miska medel bedömdes kunna ge ”ringar på vattnet” och ge sam- ordnaren och aktörer inom kultur- och utbildningsområdet tillgång till nya nätverk, samarbeten och ny kompetens. Förfarandet med ”fröpengarna” liknar det som finns hos befintliga stödformer som exempelvis Stiftelsen Framtidens kultur, Stockholms stad (”Jalla, jalla!”) och Botkyrka kommun (”Drömdeg”), där man med förenklat ansökningsförfarande och korta handläggningstider möj- liggör att projekt snabbt kan komma igång. Stödformen har, enligt samordnarens bedömning, även fungerat som ”dörröppnare” och möjliggjort att de som fått del av medlen även i vissa fall har sökt sig vidare till ordinarie bidragsformer och i många fall även beviljats

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

pengar för en vidareutveckling av sina projekt. ”Fröpengarna” har också, enligt samordnaren, givit aktörerna ett offentligt erkännande som har varit viktigt för deras fortsatta arbete.

Till de aktörer som beviljats ”fröpengar” hör bland andra Drömmarnas Hus i Malmö som fick medel för att kunna doku- mentera arbetet med föreställningen Malmö brinner, som visades i Malmö under sommaren 2005. I föreställningen sammanfördes professionella konstnärer från hela världen med ungdomar från Malmö för att tillsammans skapa en föreställning. Stöd fick också projektledaren Mohamed Elabed för projektet Förebildsmöten. Elabed har tidigare arbetat med breddad rekrytering till universitet och högskolor. Genom detta projekt ville han inspirera fler ung- domar från segregerade förorter att söka sig till kultursektorn. Stöd utgick också till Hoodsfredsfestivalen (Gringo), en förortsfestival för ungdomar; Var ligger pepparkakeland? (NEON Gallery i Brösarp i Skåne), ett projekt med musik och mat med ambitionen att skapa möten mellan människor utifrån en regional kontext; en nätverkssammankomst med gruppen Ladjo bestående av en ung generation konstnärer, journalister och kulturskapare som alla på olika sätt arbetar med frågor om mångfald i kulturlivet; samt Mångkulturellt centrum i Botkyrka för förberedande insatser inför en internationell konferens om mångfald i kulturlivet hösten 2006.

Samordnaren har även haft tillgång till ekonomiska medel för att inleda olika former av samarbeten med aktörer inom kulturlivet. Bland annat samarbetet med kulturhuset Subtopia i Alby inför Mångkulturårets inledningskonferens den 11 augusti 2005, samt med Historiska museet inför den dialogkonferens som genomför- des där den 14 oktober 2005 (se mer nedan).

2.1.5Seminarier och konferenser

Till de större sammankomster som samordnaren själv har tagit ini- tiativ till och tillsammans med andra genomfört hör bland annat den dialog- och inledningskonferens som genomfördes på kultur- huset Subtopia i Alby i Botkyrka söder om Stockholm i samband med Subörbfestivalen den 11 augusti 2005TPF1FPT. Inbjudna var samtliga myndigheter och institutioner som fått ett särskilt uppdrag att medverka under året samt övriga kulturaktörer, kommuner, lands-

1TP PT Se bilaga 4 för en större sammanställning av konferenser och andra aktiviteter som Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006 har varit med och arrangerat.

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

ting/regioner, fria kulturutövare med flera från hela Sverige. De 220 personer som deltog fick under dagen lyssna till olika föreläsare samt gavs möjlighet att formulera vilka frågor som de tyckte var viktigast att fokusera på under Mångkulturåret 2006. I mindre grupper diskuterades olika sätt att arbeta för att uppnå en ökad mångfald i kulturlivet. Till de frågor som deltagarna tog upp som viktiga hörde att skapa mötesplatser, förändra strukturerna, rekry- tera annorlunda och arbeta långsiktigt.

Den 14 oktober 2005 genomfördes ytterligare en dialog- konferens, denna gång på Historiska museet i Stockholm med ett 70-tal deltagare, för i första hand de myndigheter, stiftelser, insti- tutioner och bolag inom kulturområdet med särskilt uppdrag att medverka under året. Förutom tal av dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky presenterades Mångkulturåret 2006 och kommittén svarade på frågor om upplägg och genomförande.

För att sammanfatta arbetet under Mångkulturåret 2006 genomfördes avslutningsvis en slutkonferens på Moderna Museet i Stockholm den 3 april 2007 med rubriken Året är slut, men arbetet har bara börjat!. Drygt 250 deltagare fick bland annat lyssna på kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, inbjudna svenska och internationella gästföreläsare och ta del av goda exempel på projekt som pågått under Mångkulturåret 2006.

Samordnaren har också genomfört flera mindre möten och seminarier med företrädare för kulturlivet. Ett exempel är det seminarium på Erlandergården i Ransäter i Värmland som kommittén arrangerade och bjöd in till den 18 oktober 2005 och som lockade ett 50-tal personer och riktade sig specifikt till kultur- aktörer i Värmland. Utifrån en lokal och regional kontext diskute- rades hur mångfalden hos utövarna, i utbudet och bland publiken kan öka inom kulturverksamheterna i Värmlands län och vilket behov av hjälp och stöd som dessa behöver från nationell nivå.

Samordnaren och sekreterarna har också i samverkan med andra arrangerat samtal, möten och seminarier om mångkultur och kultu- rell mångfald. Exempelvis ett samtal på Teaterbiennalen i Umeå (5 maj 2005) och på en nationell inspirationskonferens om mångfald i kulturlivet i samarbete med Statens kulturråd på Mångkulturellt centrum i Botkyrka (17 maj 2005), samtal om exotism och mång- kultur på Dansens Hus i Stockholm (23 september 2005), semina- rium om mångkultur på Bok & Bibliotek i Göteborg (30 september 2005), föreläsning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg (2 mars 2006 och 19 februari 2007), föreläsning på kulturhuset Werkstatt

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

der Kulturen i Berlin, Tyskland (29 april 2006), seminarium i Kazan, Ryssland i samband med utställningen First Generation (17 maj 2006), seminarium på Svenska ambassaden i Dublin i samband med utställningen First Generation (25 maj 2006) samt seminarium om mångkultur och kulturell mångfald utifrån ett internationellt perspektiv på Mångkulturellt centrum och Subtopia i Alby, Botkyrka i samband med Riksteaterns Teaterdagarna 2006 (20 november 2006).

Som ett led i en pågående kompetensutveckling kring frågor om mångfald i kulturlivet bjöd samordnaren även in till seminarier med flera internationellt kända experter, teoretiker och praktiker inom området.

Den 23 januari 2006 genomfördes på samordnarens kansli semi- nariet From cultural diversity to intercultural competence; the challenges of transnational citizenship med den nederländske teater- vetaren och kulturteoretikern fil.dr. Dragan Klaic kring mångfalds- arbete utifrån ett internationellt perspektiv. Den 9 februari 2006 arrangerade samordnaren tillsammans med Stockholms stads kulturförvaltning och Statens kulturråd på Finlandshuset i Stockholm ett seminarium med Naseem Khan, tidigare ansvarig för mångfaldsarbetet på Arts Council i England. Den 12 februari 2006 deltog ett tjugotal personer på ett seminarium på Mångkulturårets kansli med Naseem Khan och teaterregissören Ong Keng Sen från Singapore som bland annat diskuterade nationellt mångfaldsarbete och internationellt samarbete. Den 9 mars 2007 genomfördes ett seminarium på kansliet med Venu Dhupa, kreativ ledare på Europas största kulturella center Southbank Centre i London, som berättade om sitt arbete med att skapa ökad delaktighet i kultur- livet med mångfalden i centrum. Deltog gjorde ett 30-tal personer från kultur- och utbildningsområdet.

2.1.6Samordnarens interna arbete inför, under och efter 2006

För att bistå samordnaren i arbetet utsågs i början av 2005 en sär- skild expertgrupp med åtta ledamöter representerandes såväl fria kulturaktörer som tjänstemän från Regeringskansliet. Expert- gruppen, som endast har haft en rådgivande funktion, träffades vid nio tillfällen under 2005 och 2006 och fungerade som ett ”boll- plank” för samordnaren och sekreterarna i samband med bland

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

annat förberedelsearbetet inför delbetänkandet Agenda för mång- kultur (SOU 2005:91).

Ett viktigt stöd för samordnaren och sekreterarna har också varit de regionala mångkulturkonsulenter som redan var igång och arbetade på lokal och regional nivå när samordnaren påbörjade sitt arbete och som under hela arbetets gång har varit en viktig diskussionspartner och resurs. Under 2005 och 2006 genomfördes sju möten med mångkulturkonsulenterna som kom att ge oss viktiga kunskaper och erfarenheter från arbetet med att främja mångfald i kulturlivet på lokal och regional nivå.

Ett exempel på intern samverkan är det samarbete som fyra av Kulturdepartementets kommittéer (Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006, Kommittén för jämställdhet inom scen- konstområdet, Aktionsgruppen för barnkultur samt Orkester- utredningen) tillsammans med arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst inledde under slutet av 2005 och som resulterade i en gemensam konferens i Rosenbad i Stockholm den 10 januari 2006. Initiativet till detta samarbete kom från kommittéerna själva som under sitt arbete sett gemensamma beröringspunkter och fråge- ställningar samt arbetat för att motverka liknande strukturer i sina respektive sakområden och i kulturlivet i stort. På konferensen deltog drygt 120 chefer, rektorer och utbildningsledare inom scen- konstens organisationer och utbildningar från hela Sverige.

En stor del av samordnarens interna arbete har ägnats åt att sätta sig in i förutsättningarna för mångfaldsarbete på lokal, regional, nationell och internationell nivå med särskilt fokus på de 54 myn- digheter, stiftelser, bolag, universitet och högskolor som fått i upp- drag att medverka i Mångkulturåret 2006. Förutom samrådsmöten och samtal med företrädare för institutioner och fria aktörer på kommitténs kansli har besök också gjorts ute i en del av de olika verksamheterna för att på plats följa arbetet och inhämta erfaren- heter och kunskaper till arbetet med slutbetänkandet.

För att fördjupa samtalet kring en del av de frågeställningar som har diskuterats under året har vi valt att även inkludera ett antal essäer i detta betänkande (se presentationen längst fram i betän- kandet). Tanken med detta har varit att ge en möjlighet åt olika aktörer verksamma inom kultur- och utbildningsområdet att reflektera kring frågor och belysa framtida utmaningar när det gäller ökad mångfald i kulturlivet.

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.1.7Förhandling och förankring – fortsatt arbete för mångfald

LOGGA IN	Som ytterligare ett led i arbetet med att
	förankra	mångfaldsperspektivet på de
	offentligt	finansierade kulturinstitutio-

nerna, lämnar samordnaren i betänkandet särskilda förslag om uppdrag till 23 av de myndigheter, institutioner, stiftelser, hög- skolor och universitet som hade i uppdrag att medverka i Mångkulturåret 2006.

De är utvalda av samordnaren för att, genom de föreslagna uppdragen, fungera som bärare av det mångfaldsarbete som förstärktes på många institutioner, stiftelser, högskolor, universitet och myndigheter under Mångkulturåret 2006. Genom uppdragen ska de kunna verka som inspiratörer för mångfaldsarbetet på andra myndigheter och institutioner i kultursektorn. På flera av dem pågår samtal om hur man ska driva ett aktivt förändringsarbete för ökad mångfald i organisation, publik och konstnärliga uttryck och samordnaren vill genom dessa förslag ge arbetet kontinuitet.

Att genomdriva förändringar för att följa med i samhällets utveckling är en process som måste förankras inom organisationens olika delar. Att i större utsträckning försöka nå en ny publik, enga- gera fler människor och bredda utbudet är en utmaning som kan ställa krav på att se över vilket tilltal verksamheten har, hur man marknadsför sig, var man annonserar efter personal och hur krav- profiler är utformade. Det kan finnas behov av att se över till exempel jurygrupper och antagningsförfarande, problematisera hur man definierar kvalitet eller inventera vilken kunskap som finns om andra konstuttryck än de i Sverige redan etablerade. Vill man ha personal, studenter, konstnärer och andra utövare som tillsammans har olika erfarenheter, måste man skapa förutsättningarna för detta, och inte stanna vid det invanda arbetssättet.

Samordnaren ser de interna samtalen på myndigheterna och institutionerna som en viktig del av förändringsprocessen, men menar att det också krävs aktiv handling. Att bättre följa med i samhällets utveckling och tilltala och beröra en så stor del av befolkningen som möjligt är en nödvändighet för att långsiktigt motivera statlig finansiering.

Utvecklingsarbete för större mångfald innebär möjligheter till nya samarbeten och ett synliggörande av fler konstnärliga uttryck.

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

I förlängningen ger detta ett mer mångfacetterat kulturliv med ett utbud med större variation för publiken.

Uppdrag för kontinuitet

Samordnarens förslag till uppdrag är tänkta att ge kontinuitet och sprida ringar på vattnet då flera av dem innebär att institutionerna och myndigheterna inleder samarbeten med andra aktörer inom framförallt kultursektorn, men även inom utbildningsväsendet. Förslagen innebär att delar av institutionernas och myndigheternas verksamhet ses över och förändras och de uppmanar till erfaren- hetsutbyte mellan aktörer i sektorn över hela landet på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Beroende på var i Sverige en institution är verksam finns olika förutsättningar och olika institutioner har självfallet olika erfarenheter av att arbeta nationellt respektive regionalt och lokalt. Dessa erfarenheter kan tillvaratas genom att en institution, myndighet eller stiftelse föreslås få en sammankallande funktion för kompetensutveckling för andra verk- samma inom samma del av kultursektorn.

Samordnaren anser att det finns ett behov av en högre grad av erfarenhetsutbyte inom kultursektorn kring metoder och föränd- ringsarbete för ökad mångfald. Med anledning av detta föreslås flera av myndigheterna få sammankallande funktioner för att ge olika aktörer tillfälle att diskutera erfarenheter och inspirera varandra.

De föreslagna uppdragen är individuellt utformade med hänsyn till att de 23 myndigheterna, institutionerna, stiftelserna och hög- skolorna ser mycket olika ut, har olika funktioner, mål, bakgrund och storleksmässigt skiljer sig från varandra.TPF2FPT Uppdragen ska driva utvecklingen framåt, utifrån den nivå där myndigheten och institu- tionen nu befinner sig.

Förhandling och förankring – en process

För att förslagen till uppdrag ska få verklig effekt anser samord- naren att det är viktigt att myndigheterna och institutionerna är delaktiga i processen att utarbeta förslag. Därför har samordnaren valt att arbeta efter en metod kallad ”förhandling och förankring”.

2TP PT I bilaga 7 presenteras de 23 myndigheterna, institutionerna och högskolorna.

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Förhandlingen om de förslag som samordnaren lägger har alltså skett i dialog med verksamhetsledarna och präglats både av deras bild av och samordnarens uppfattning om myndigheten eller insti- tutionen ur ett mångfaldsperspektiv.

Myndigheterna, institutionerna och stiftelserna har valts ut på grund av de roller de har inom kulturlivet, att de representerar olika konstarter och kulturområden. Arbetsmetoden där specifika för- slag utformats i dialog med myndigheter, stiftelser och institutio- ner var en omfattande process och att göra ett urval bland de som hade uppdrag att medverka i Mångkulturåret 2006 var nödvändigt.

Vissa av myndigheterna, institutionerna och stiftelserna har valts ut på grund av att samordnaren bedömer att det där finns ett behov av ett grundläggande arbete för att öka mångfalden, andra för att de snarare har en väl utvecklad strategi för ökad mångfald, kan driva specifika frågor och vara ett forum för erfarenhetsutbyte.

Bland de 23 som samordnaren föreslår ska få särskilda uppdrag ingår åtta av landets konstnärliga högskolor verksamma inom olika konstarter. Enligt Högskoleverket är andelen studenter med utländsk bakgrund låg, liksom andelen studenter med arbetar- bakgrund.TPF3FPT De konstnärliga högskolorna har stor betydelse för det framtida kulturlivet, eftersom de ofta är en förutsättning för en karriär inom branscher med hård konkurrens. Att arbeta för ökad tillgänglighet och minskad snedrekrytering är därför, precis som grunduppdraget till samordnaren ger vid handen, en demokrati- fråga. Men samordnaren bedömer också att ett kulturliv med konstnärer och andra verksamma med olika erfarenheter och bak- grunder förbättrar förutsättningarna för att flera perspektiv synlig- görs och ges plats. I förlängningen leder det till en större mångfald och bredd också i de konstnärliga uttrycken.

Konkret har arbetsmetoden ”förhandling och förankring” inne- burit att Mångkulturårets samordnare, Yvonne Rock, har träffat myndighets- och institutionscheferna två till tre gånger vardera för att diskutera möjliga uppdrag. Legitimiteten hos en statlig satsning som Mångkulturåret 2006 har varit betydande och responsen har varit stark. Idén till arbetsmetoden ”förhandling och förankring” föddes hos samordnaren under de samrådsmöten som samordnaren arrangerade med chefer för ett antal institutioner, myndigheter,

3TP PT ”Snäv rekrytering till de konstnärliga högskolorna”, Statistik och analys, Högskoleverket 2005. Detta är den senaste statistiska undersökning om studenters bakgrund vid de konstnärliga högskolorna från Högskoleverket. Liksom samordnaren har Högskoleverket uppmärksammat att insatser har gjorts för att minska snedrekryteringen. Samordnarens bedömning är dock att detta arbete bör stärkas ytterligare.

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

stiftelser och högskolor. Myndigheterna och institutionerna hade kommit olika långt i arbetet för ökad mångfald. Gemensamt var behovet av att diskutera arbetsmetoder, vilka svårigheter man upp- levde och vilka möjligheter man såg. Bedömningen från samord- naren var att cheferna visade en vilja att arbeta för att öka mång- falden i sina verksamheter.

Grunden till arbetsmetoden ”förhandling och förankring” är enkel, genom att lyssna kan möjligheterna och behoven framträda tydligare. Flera chefer som har haft en vilja att öka mångfalden men fastnat vid att se svårigheter och i en rädsla för att göra fel, har under samtal och diskussioner upptäckt möjligheterna och i dialog med samordnaren formulerat metoder för hur man önskar arbeta. Arbetsmetoden är en process där tidsaspekten är en viktig del. Mellan mötena har det förflutit upp till två månader, vilket har givit myndighets- och institutionscheferna möjlighet att reflektera över hur man önskar utveckla myndigheten och hur det arbetet konkret ska gå till. Cheferna har haft möjlighet att förankra förslagen hos ledningsgrupper, och samordnaren har, genom att få tillgång till information om eventuella omorganiseringar och projekt, haft möjlighet att formulera förslag som är tydligt förankrade i det aktuella läget och därmed har möjlighet att få effekt.

Myndigheterna och institutionerna har genom regleringsbreven uppdrag att arbeta för ökad mångfald. Institutionernas ansvar för detta betonas ytterligare genom arbetsmetoden ”förhandling och förankring” , eftersom förslagen har uppkommit i dialog med cheferna. Förslagen är således ett resultat av hur respektive myndighets- och institutionschef önskar bedriva mångfaldsarbete, där samordnaren varit ett stöd i att ta fram modeller och verktyg för detta. Förslagen till uppdrag ska innebära en utmaning för den nuvarande verksamheten och majoriteten av förslagen ska utformas inom den ordinarie budgeten, vilket i många fall innebär ompriori- teringar.

För samordnarens del har arbetsmetoden inneburit en möjlighet att ta del av institutionernas, myndigheternas, stiftelsernas och högskolornas chefers uppfattning och kunskap om den egna verk- samheten. Samordnaren har också informerat sig om verksamhe- terna genom bland annat utredningar och rapporter, såväl internt som externt producerade. Den övervägande delen av uppdragen innebär långsiktiga förändringar för verksamheten som helhet, medan ett antal syftar på specifika delar av organisationen. Vissa av förslagen utgörs av projekt av olika omfattning. Eftersom projekt

100

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

är tidsbegränsade kan de innebära att myndigheter och institutio- ner här vågar inleda nya externa samarbeten som kan tillföra nya perspektiv.

2.1.8Avslutande reflektioner

Det uppdrag som samordnaren fick av regeringen i slutet av 2004 innebar starten på ett långsiktigt arbete med målet att öka mång- falden inom kulturlivet och skapa förutsättningar för fler männi- skor med olika bakgrunder, erfarenheter och kunskaper att utöva och delta i offentligt finansierad kulturverksamhet. Genom att lyfta upp frågan om mångfald i kulturlivet på agendan och synliggöra de möjligheter och utmaningar som finns med detta har samordnaren försökt att öka förståelsen för och medvetenheten om mångfaldens betydelse i ett offentligt finansierat kulturliv. Det har varit ett intressant och stimulerande arbete som stundtals även har varit svårt och krävande, bland annat när det gäller ifrågasättandet och utmanandet av de starka strukturer som idag finns inom kultur- och utbildningssektorn. Sett så här i efterhand är samordnarens bedömning att det hade varit bra om Mångkulturåret 2006 hade haft en tydlig kommunikationsplan för att bland annat hantera det stora trycket från medierna under i första hand slutet av 2005 och början av 2006. Som Moa Matthis skriver i sin essä i detta slut- betänkande har mediernas roll i bevakningen av Mångkulturåret 2006 haft en avgörande betydelse för på vilket sätt uppdraget och arbete har beskrivits och uppfattats av såväl branschen som allmän- heten. Hennes genomgång av pressurklipp visar bland annat att medierna i många fall har fokuserat sin bevakning på ”året” som ett tidsbegränsat projekt, och inte på att det också handlar om att utreda och lämna förslag på hur den kulturella mångfalden lång- siktigt bäst kan främjas inom det offentligfinansierade kulturlivet. Samordnarens bedömning är också att en ökad bemanning av kans- liet, framför allt i slutet av 2005 och början av 2006, hade gett ökade möjligheter att nå ut bättre i debatten. Dessa aspekter är viktiga att tänka igenom ordentligt inför eventuella framtida sats- ningar med liknande upplägg och genomförande.

Att det handlar om ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att förändra strukturer och utveckla kulturlivet i riktning mot ökad mångfald, tillgänglighet och öppenhet, och inte om ett ”jippo- betonat” projekt som tar slut när ”året” är slut, har samordnaren

101

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

och sekreterarna varit väldigt tydliga med att betona under hela arbetets gång. Att detta ändå kan ha missuppfattats av vissa aktörer kan till en del ha att göra med de tolkningsproblem som begrepp som till exempel mångkultur, mångfald och etnicitet skapar, inte bara inom kulturlivet utan även inom andra delar av samhället. Avsaknaden av tydliga och avgränsade begreppsdefinitioner och en allmän förståelse för vad det är som avses med dessa och liknande begrepp har också inneburit att aktörer utanför kultur- och utbild- ningsområdet har vänt sig till oss och velat medverka inom ramen för Mångkulturåret 2006. Så har personer verksamma inom exem- pelvis Apoteket, Polisen och Svensk Handel tagit kontakt med och sökt stöd hos samordnaren för att utveckla sitt eget arbete med mångfaldsfrågor. I avsaknad av annan aktör att hänvisa dem till har samordnaren efter bästa förmåga försökt att även hjälpa dessa aktö- rer att hitta andra kanaler för stöd, hjälp och inspiration för det egna förändrings- och utvecklingsarbetet. Samtidigt har dessa kontakter synliggjort det stora behov som finns idag när det gäller utvecklingen av mångfaldsarbetet inom olika politik- och samhälls- områden.

En viktig del i samordnarens arbete har varit att skapa goda kontakter med företrädare för kultur- och utbildningsområdets olika verksamheter. Att få chefer, verksamhetsledare, styrelse- ledamöter med flera att reflektera kring vilket ansvar de och deras verksamheter har och vad de kan göra för att öka mångfalden inom sina egna ansvarsområden har varit av central betydelse i arbetet. Det har varit viktigt att vara lyhörd och närvarande i processen och ha förmågan att känna av vilka utmaningar och behov av stöd som finns inom såväl det institutionella som det fria kulturlivet och inom utbildningsväsendet. För att skapa långsiktighet och konkreta resultat av mångfaldsarbetet är det, enligt samordnarens bedöm- ning, viktigt att i samarbete med dem som är berörda, för vår del i första hand med myndigheter och institutioner inom kultur- och utbildningsområdet, förhandla fram åtaganden kring mångfalds- arbetet och förankra dessa hos de berörda aktörerna. Detta har varit en viktig uppgift för samordnaren, i synnerhet, men inte bara, i samband med formulerandet av uppdrag till myndigheter och institutioner inför vårt slutbetänkande (se ovan).

Samordnarens och sekreterarnas arbete har, som påpekats ovan, stundtals inneburit många utmaningar, men har samtidigt varit oerhört stimulerande och belyst det stora intresse och engagemang som finns hos kultur- och utbildningsområdets olika verksamheter

102

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

att långsiktigt och på allvar arbeta för en ökad mångfald i kultur- livet och att våga ifrågasätta rådande normer, strukturer och nät- verk. Arbetet har kännetecknats av nyfikenhet och vilja att skapa varaktig förändring, både från branschens och från samordnarens sida. Naturligtvis finns det fortfarande hinder kvar på vägen mot en ökad mångfald i kulturlivet. Det handlar bland annat om att tydlig- göra ansvaret för såväl det interna som det externa mångfalds- arbetet, att bli bättre på att få fler människor att ta del av offentligt finansierad kulturverksamhet, samt att se över rekryteringsarbetet för att få in fler människor med olika erfarenheter, kunskaper och perspektiv i kultur- och utbildningssektorn, och ändå lyckas betona att ingen kan vara representant för en grupp eller en kultur. Man kan bara representera sig själv som en individ med egna erfaren- heter, berättelser och egen kompetens.

Det är samordnarens förhoppning att Mångkulturåret 2006 har bidragit till att sätta tydliga avtryck inom offentligt finansierad kulturverksamhet i Sverige. Genom att höja medvetenheten om betydelsen och behovet av ett aktivt och inkluderande mångfalds- arbete, genom att skapa nya och öppna upp befintliga nätverk och mötesplatser för fler, och genom dialog och delaktighet har sam- ordnaren gjort sitt yttersta för att bidra till en ökad mångfald i det svenska kulturlivet. När samordnaren nu överlämnar detta slut- betänkande är det därför med stor förhoppning om att det arbete som har bedrivits under drygt två och ett halvt års tid kommer att fortsätta och att fler aktörer kommer att välja att arbeta aktivt för en ökad mångfald inom kultur- och utbildningsområdet.

103

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Det kritiserade Mångkulturåret om den mediala logiken

av Moa Matthis

Mediernas nyhetsbevakning idag är i hög grad konfliktdriven, och det gäller i synnerhet de rikstäckande medierna, tidningar såväl som TV och radio. I praktiken innebär det att opinionsbildande skri- vande inte längre är begränsat till ledar- och kultursidor, utan att också det som publiceras på nyhetsplats ofta skapar och driver en tes.

I den konfliktdrivna journalistiken är föreställningen om Makten ett effektivt verktyg, eftersom den gör det mycket enkelt att rigga en konflikt där rollfördelningen redan från början är klar. Men den gör det också svårt att föra mer komplicerade resonemang om de ämnen man väljer att belysa. Den nyhetsrapportering som bakbundits av kravet på att framställa enkla svartvita konflikter, har inte råd att släppa in mer än en Maktaktör åt gången på scenen. Därmed blir det i stort sett omöjligt att belysa intressekonflikter som hamnar utanför det enkla dramatiska greppet Makt kontra vanmakt, eller aktion följt av reaktion. I denna konfliktdrivna nyhetsjournalistik ryms bara en central Aktör, och ”agency” – förmågan att handla, ta ansvar för sina handlingar, påverka omvärlden – är så att säga denna aktörs privilegium, och samtidigt just därför alltid per definition ett maktmissbruk. Därför blir det mycket svårt att på samma scen föra in andra aktörer och granska deras handlingar med samma skärpa.

Det är mot denna bakgrund i synnerhet rikstäckande mediers rapportering om Mångkulturåret bör betraktas för att bli begripligt och intressant.

Scenen riggas

I det följande kommer jag att visa hur den mediala scenen riggades inför och precis i inledningen av Mångkulturåret (hädanefter kallad MKÅ) 2006, i enlighet med den konfliktdrivna dramaturgin. Den iscensättningen fick konsekvenser för hur den mediala diskussio- nen om MKÅ kom att föras under året, både på nyhetsplats och i krönikeform på kultursidor samt i radions och TV:s bevakning. Det vill säga; bilden av MKÅ:s syften, verktyg och utfall kom i hög grad att framställas i ljuset av den huvudkonflikt från vilken medierna ursprungligen utgått. Det är också viktigt att notera att

104

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

inom ramen för den mediala konflikten rymdes inte riktigt den verkligt brännande konfliktfråga som Leif Pagrotsky lyfte fram när MKÅ initierades 2004, nämligen att det i första hand är ”våra gemensamma kulturinstitutioner som ska förverkliga målen i MKÅ. Det måste ske genom att förändra och utveckla den verk- samhet som man nu driver”.TPF4FPT Att detta var MKÅ:s uttalade huvud- syfte hade man inte behövt läsa mångsidiga rapporter för att bli varse. I november 2004TPF5FPT gjorde till exempel SVT:s Kulturnyheter ett inslag utifrån den rapport – Tid för mångfald – som Mångkultu- rellt Centrum gjorde på uppdrag av regeringen och vars resultat i hög grad tycks ha format MKÅ:s konkreta arbete. Inslaget innehöll intervjuer med Oscar Pripp på Mångkulturellt Centrum, en repre- sentant för Riksteatern samt skådespelaren Richard Seruwagi som berättade om sina erfarenheter av tidigare mångkulturprojekt. För tittaren framstod det som en effektiv sammanfattning av rappor- tens slutsatser om de informella nätverkens betydelse och institu- tionernas oförmåga att bryta invanda mönster. MKÅ:s målbeskriv- ning återkom både innan, under och efter år 2006 i pressreleaser och i intervjuer både med ansvarig minister samt med företrädare för MKÅ. Ändå var det ett spår – potentiellt mycket konfliktladdat

– som medierna valde att inte i någon större utsträckning aktivt följa upp på nyhetsplats.

Därmed inte sagt att MKÅ:s formulering av huvudsyfte var full- ständigt frånvarande i nyhetsrapporteringen om MKÅ. I Dagens Nyheter (hädanefter kallad DN) i juni 2005, beskrivs syftet med året vara ”att öka allas möjligheter att delta i kulturlivet och att få offentligt finansierade kulturinstitutioner att bättre spegla Sveriges mångfald”.TPF6FPT Dessutom återges här huvudinnehållet i rapporten Tid för mångfald.

Men, det är inte en diskussion av rapportens slutsatser eller MKÅ:s uttalade huvudsyfte som står i centrum för DN:s rapporte- ring. Artikeln inleds med rubriken ”Kritiska röster höjs mot Mångkulturåret” och ingressen lyder: ”Men redan ett halvår innan regeringens nästa satsning dragit igång är flera i Kultur-Sverige [sic!] kritiska”. De kritiska rösterna från Kultur-Sverige som inled- ningsvis återges tillhör dock inte – som man kanske skulle kunna förvänta sig i ljuset av MKÅ:s syfte som artikelförfattaren ju varit

4TP PT Tal, Kulturdepartementet 19/11, 2004.

5TP PT 11/11-2004.

6TP PT Dagens Nyheter, 10/6-05, ”Kritiska röster höjs mot Mångkulturåret”, Lina Kalmteg. Om inget annat nämns är citaten i det följande hämtade ur denna artikel.

105

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

medveten om och också beskriver längre ner i brödtexten – i första hand representanter för kultur-institutionernas maktskikt. Istället är det två enskilda skådespelare som får säga att detta är en ”dum idé” och att begreppet mångkultur ger en ”galopperande psykos”. Först därefter uttalar sig en person som skulle kunna räknas in i gruppen maktbärande inom Kultur-Sverige, nämligen Elverkets konstnärlige ledare Stefan Laersson, som säger: ”Risken finns att det blir årets modeord inom politiken och konsten precis som genus är det i år”, och vidare: ”Det är så tacksamt att lägga sådana här politiska uppdrag på oss kulturinstitutioner eftersom vi så snällt tar emot dem”. Så långt de kritiska röster som artikeln via rubrik och ingress gör till en huvudpoäng i rapporteringen om MKÅ, men det mest intressanta i sammanhanget är att det inte är en enstämmig kör som DN återger. När de två skådespelarna utvecklar sin kritik, säger Özz Nûjen: ”Det går inte att läsa sig till mångkultur. Man kan inte tänka så. Man lär sig ju genom att arbeta med folk som är från andra kulturer. När man har en grupp av vita kulturtanter är det klart att det inte blir någon mångkultur”. Och Basia Frydman säger: ”Ett år? Tycker man att man har gjort sin plikt sedan? … Jag är kanske otålig … Nu har vi några blattar här och några blattar där när det behövs”. Fundera ett ögonblick på vad deras kritik riktar in sig på, och hur den kritiken förhåller sig till MKÅ:s uttalade syfte. Fundera sedan på hur Nûjens och Frydmans kritik förhåller sig till Laerssons, tre kritiska röster som artikeln så att säga buntar ihop till en och riktar mot MKÅ.

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att Laerssons kritik handlar om att av regeringen formulerade målsättningar för offent- ligt finansierade kulturinstitutioner i sig är en styggelse. Det är en kritik av MKÅ som återkommer i medierna i signerade krönikor. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att den handlar om att för- svara konstens frihet – också om den är skattefinansierad – från politikens eller omvärldens krav. Det är en gammal konflikt som jag kommer att diskutera ytterligare framöver. Därmed inte sagt att Laersson inte kan se det berättigade i MKÅ:s syften, vilket fram- kommer när han genast returnerar MKÅ:s utmaning av den konst- närliga verksamhetens integritet genom att kasta tillbaka handsken till den rent politiska sfären. Han säger: ”Vad gör politikerna och landet i övrigt i den här frågan?”.TPF7FPT

7TP PT En invändning från kulturinstitutionernas sida, som återkommer, t ex i en intervju med Staffan Valdemar Holm i Dagens Nyheter 31/3-06; ”Om regeringen misslyckas med sin

106

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Men är Frydmans och Nûjens kritik av samma slag som Laerssons? Jag tycker att det är uppenbart att både Frydman och Nûjen i själva verket efterlyser det som är MKÅ:s uttalade syfte: nämligen att förändra de maktstrukturer som gör att kulturinstitu- tionerna idag i huvudsak styrs av och vänder sig till ”en homogen grupp av vita kulturtanter” (vilket i ett senare återgivande av Nûjens ord har ändrats till ”kulturgubbar”TPF8FPT. Mer i sanning överens- stämmande när det gäller styrandet, medan ”kulturtanter” kanske fortfarande är en rimlig beskrivning av majoritetspubliken), med några ”blattar här och några blattar där”. I själva verket uppenbarar sig alltså i den kör av kritiska röster som DN återger, en tydlig dissonans som tycks dela det kritiska lägret i två hälfter som på sätt och vis befinner sig på kontrakurs med varandra. Det som för Laersson är ett ”modeord” – mångkultur – är för Frydman och Nûjen en realitet som teatern inte förmår spegla i sin verksamhet. Det Frydman och Nûjen vänder sig emot är alltså inte primärt MKÅ:s problembeskrivning, eller försöken att politiskt påverka den fria konsten, utan snarast hur menlöst och eftersläpande ett MKÅ är i förhållande till verkligheten.

Den potentiella och intressanta konflikt inom kultursfären som fenomenet MKÅ blottlägger, är dock ett spår som medierna väljer att i huvudsak inte uppmärksamma och följa upp, till exempel genom att intervjua institutionsföreträdare mer utförligt på nyhetsplats. Man väljer istället att satsa på Kultur-Sveriges kritik mot MKÅ och redan innan år 2006 och MKÅ rullat igång på allvar är bilden av det kritiserade MKÅ väl etablerat i medierna. Jag kommer att fortsätta att uppehålla mig vid DN:s juniartikel ett tag till. Dels därför att den tydligt frilägger tendenser som kommer att renodlas vidare medialt, dels därför att den refererades i annan press under sommaren 2005 och därmed bidrog till skapandet av bilden av det kritiserade MKÅ.

Med utgångspunkt från DN:s artikel skulle man kunna säga att tre huvudsakliga kritikområden utkristalliserades i mediernas bevakning av MKÅ: 1) den politiska Makten kontra den konstnär- liga Friheten, vilket var ett spår som krönikörerna följde upp, medan nyhetsbevakningen i huvudsak nöjde sig med att konstatera konfliktens existens. 2) Problemet med begreppet mångkultur som Intercults konstnärlige ledare Chris Torch kritiserar när han i DN

politik på detta område ska inte kulturen säga att allt är jättebra och visa upp en mångkulturell idyll på våra scener”.

8TP PT Dagens Nyheter, 13/6-05, ”Jag vill inte vara mångkulturpolis”, Lina Kalmteg.

107

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

säger: ”Mångkultur känns som ett gammaldags sätt att tänka, att alla små kulturer ska få göra sitt … medan konstnärerna själva har blivit mer sofistikerade och arbetar interkulturellt”. Det här var en kritik som återkom under året i krönikeform, men som nyhets- rapporteringen i stort sett släppte helt. Antagligen därför att den kräver en hel del resonemang som inte på ett enkelt sätt lånar sig till en kritik av MKÅ:s syften. Till sist den kritik som medierna valde att följa upp och som intensifierades i nära anslutning till MKÅ:s inledning: 3) pengarna. I juni 2005 var anslagsfrågan ännu inte klar, men DN skriver ändå: ”En annan kritik är att det ännu inte är klart hur mycket pengar som regeringen kommer att bidra med för att fullfölja året.” I artikeln i juni 2005 framförs den kriti- ken så att säga anonymt, och kan därför inte bli mer än en mening i förbigående.

Trots att artikeln i juni publicerades under rubriken ”Kritiska röster höjs mot Mångkulturåret” så rymde den nästan lika många positiva eller i alla fall neutrala röster. Birgitta Englin, VD för Riksteatern, tycker att det är ”väldigt bra att man från regeringshåll visar: ’Ni får förändras, ni måste förändras’”, och när det gäller kri- tiken mot den ännu oklara summan pengar som MKÅ får kosta, säger hon: ”Det är ett sätt att göra klart för de skattefinansierade institutionerna att mångfald inte är ett sidoprojekt utan en del av den ordinarie verksamheten”, vilket låter som om det kom ur häs- tens mun, och alltså redan har hunnit omfattas av åtminstone en representant för maktskiktet inom svenska kulturinstitutioner. I reaktionerna från Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och Moderna Museets chef Lars Nittve – ingen av dem citeras i texten – framkommer inte någon uttrycklig kritik av MKÅ, utan båda två ”poängterar” respektive ”betonar” att de redan arbetar med att för- verkliga de mål som MKÅ efterlyser. Man kan här ana en implicit kritik av MKÅ:s utpekande av skattefinansierade kulturinstitutio- ner som senfärdiga när det gäller mångfaldsarbete, men DN:s reporter väljer i det här läget att inte följa upp – eller i alla fall att inte återge – den konflikt som också här kan skönjas.

Ett par dagar senare följer DN upp med en intervju med MKÅ:s samordnare Yvonne Rock (hädanefter kallad YR). Intervjuns utgångspunkt är att ”många är kritiska till MKÅ och befarar att det inte ska bli något annat än ett modeord som har glömts bort när 2007 börjar”TPF9FPT. Det är på ett sätt en rimlig, och onekligen effektiv,

9TP PT Ibid.

108

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

sammanfattning av den kritik som kom ifrån Larsson, Nûjen och Frydman. I samtalet kring denna kritik och YR:s tankar kring nöd- vändigheten och möjligheterna att undvika att skapa ett ”jippo”, uttrycker hon också det som är hennes ”främsta vision”: ”att sätta maktstrukturerna i fokus, att få folk i ledningsgrupperna att våga släppa in andra människor med annan kulturell bakgrund”. Och i ljuset av YR:s ”vision” framträder också den kritik som bara Nûjen och Frydman gav uttryck för, och som inte i första hand hade MKÅ som måltavla, utan snarare just det sakernas tillstånd som YR diskuterar i DN:s intervju. Men än en gång så släpps, eller upp- märksammas inte, den intressanta diskussion som ligger förborgad här. I korthet berör också intervjun kritiken mot begreppet – och Chris Torch citeras än en gång – samt frågan om pengarna.

It´s all ´bout the money

En TT-Spektra artikel med rubriken “Mångkulturåret förlorare i budgeten”, fick stor spridning i slutet av september 2005.TPF10FPT Utgångspunkten är att medan Designåret fick ett anslag på 65 miljoner kronor, fick MKÅ tre miljoner kronor. Kulturminister Leif Pagrotsky anser att dessa båda år inte går att jämföra, då den ”absolut största delen av” Designårets budget går från närings- departementet eftersom Designåret ”har ett mycket större fokus på tillväxt i näringslivet”. Han påpekar att MKÅ främst är ett ”sätt att väcka upp befintliga kulturinstitutioner” som redan har anslag i miljardklassen.

”En kortare rundringning visar på ett stort missnöje med statens bidrag” på kulturinstitutionerna, skriver TT-Spektra, men nöjer sig med att citera Dramatens Staffan Valdemar Holm som kallar de tre miljonerna ”en piss i Mississippi”, och anser att också designen borde ha kunnat nöja sig med pengar man redan hade. Det betyder inte att Holm inte har förstått det som är en av MKÅ:s huvud- poänger, eftersom han inledningsvis påpekar att ”man resonerar så att institutionerna får klara sig med den budget som finns”.

Vid sidan av Holm citeras också YR, som enligt Spektra ”låter ana en viss besvikelse”, men ändå tycker att de tre miljonerna är en markering av att ”staten vill något med det här året”. Zanyar Adami

10TP PT Till exempel i: Helsingborgs Dagblad, Västervikstidningen, Stockholm City, Vestmanlands Läns Tidning, Svenska Dagbladet, Länstidningen i Östersund, Dalarnas Tidning, Gotlands Allehanda, Hallandsposten, Gefle Dagblad, Eskilstuna Kuriren, Norrköpings Tidningar, Falu Kuriren, Östgöta Correspondenten, Uppsala Nya Tidning.

109

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

från tidskriften Gringo är missnöjd med anslaget som han kallar ”helt sjukt”. Också han uttrycker att han vet varför anslaget är så ”snålt”, men han tycker ändå att ”det ger en vink om på hur stort allvar man tar det här året”. Avslutningsvis är Adami ändå entu- siastisk och citeras: ”jag tycker att det är skitbra med Mångkultur- året”.

Frågan om pengarna – eller bristen på detsamma – får alltså stor uppmärksamhet i medierna, men vid den här tiden endast i form av en byråtext som inte i någon tidning leder till en egen uppföljning, till exempel i form av längre intervjuer med de institutioner som så att säga indirekt sätts under press genom att inga nya summor skjuts till, samt genom kulturministerns mycket tydliga markering av att man förväntar sig mer av de skattemiljarder som går in i den offentligt finansierade kultursektorn. Att det finns ett ”stort miss- nöje” på dessa institutioner, som Holm ger ett kärnfullt uttryck för, påpekas, men undersöks inte vidare. Nog hade det kunnat bli en eller flera intressanta artiklar, med mycket citerbara rader från ilskna kulturmänniskor? I en artikel i Göteborgs-Posten om Teater- dagarna på Riksteatern i Botkyrka i november 2005, refereras till exempel Astrid Assefa, chef för Dalateatern, som ”avslöjade att i de slutna chefsrummen kritiserades MKÅ sönder och samman”.TPF11FPT Men mycket lite av denna kritik letade sig in i pressens spalter annat än i form av referat från offentliga paneldebatter och citat ur korta telefonintervjuer.

I samband med Teaterdagarna intervjuade både DN och Svenska Dagbladet (SvD)TPF12FPT Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare för Tyst Teater och grundare av den brittiska organisationen ”Push” som sedan fem år tillbaka arbetar med att öka mångfalden på brittiska kulturinstitutioner. ”Och Sverige har en del att lära av hur det fungerar i Storbritannien”, säger hon till DN:s reporter. Bushell-Mingo ges stort utrymme för att förklara Pushs syfte och tillkomsthistoria, och hennes hårda kritik av svenskt kulturliv åter- ges också: ”Om svenska teatrar inte speglar det mångkulturella samhället borde deras bidrag dras in”; ”Det är bara lathet som gör att mångfalden inte syns på svenska scener”; ”där måste den svenska regeringen bli tuffare mot de stora institutionerna. Dessutom måste teatercheferna vakna upp och ta sitt ansvar när de

11TP PT Göteborgs-Posten 22/11-05, ”Mångkulturen är på väg in i teatersalongerna”, Lis Hellström Sveningson.

12TP PT DN, 18/11-05, ”Pushar för mångfald på scen”, Alexandra Hernadi. Svd, 20/11-05, ”För Push är teatern färgblind”, Lars Collin.

110

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

anställer” (DN). ”Sverige ligger tio år efter”; ”Det händer bra saker kring mångfalden i Sverige, men jag känner att attityden ibland är lite väl avslappnad” (SvD). Ord och inga visor från en person som inte rimligtvis kan klämmas in i rollen som den politiska maktens springflicka, och som inte överhuvudtaget talar om mångkultur i termer av att det behövs mer pengar. Det hade garanterat blivit intressant läsning om man hade sammanfört Bushell-Mingo med, till exempel, Staffan Valdemar Holm.

Ändå återkom kärnan i Bushell-Mingos kritik några månader senare, i samband med att Teshome Wondimu, grundare av Selam, sa upp sig från sin tjänst som mångkulturkonsulent i Stockholms län. Hans avgång och kritik uppmärksammades inte bara i tid- ningar, utan också i radio och TV. I DN i början av år 2006TPF13FPT, inter- vjuas Wondimu under rubriken ”Inget intresse för våra kunskaper”. Tillsammans med Tomas Bokstad från Intercult och Cecilia Hörnell från Re;Orient, riktar Wondimu kritik mot MKÅ för att de fria kulturgrupperna inte tillräckligt har involverats i förberedel- serna för MKÅ; ”Det har inte funnits något djupare intresse från politiker och tjänstemän att ta del av våra kunskaper”, säger Wondimu. ”Vi som arbetar med den här sortens frågor hade nog hoppats på att vi skulle få mer inflytande över MKÅ”, säger Bokstad. ”Idén att det är dags att förändra institutionernas arbete och att de ska göra det med de medel de redan har är jättebra”, säger Hörnell, men tillägger att om man hade lagt till ytterligare pengar hade också de fria grupperna kunnat delta och ”budskapet [hade] tydligare förankrats hos publiken”. YR får bemöta kritiken, och hon hävdar att de fria grupperna ”i allra högsta grad har varit delaktiga” och att allt inte kan ske ”över en natt”.

I artikelns ingress och inledning är det återigen kritiken (”MKÅ får kritik från de fria grupperna som känner sig utanför”) som så att säga framhävs som artikelns raison d’être, men när Wondimu uttalar sig, är det inte bara i egenskap av ”utestängd” frigrupps- medlem han framför kritik, utan han plockar också upp den tråd som Bushell-Mingo tog upp en lite dryg månad tidigare. Han säger: ”Det är helt absurt att det behövs ett speciellt år för att statligt finansierade institutioner ska göra sitt jobb. Att ha ett mångkultu- rellt perspektiv ingår i deras uppdrag och kan de inte sköta det borde deras anslag dras in”. I SVT KulturnyheternaTPF14FPT, som också uppmärksammar Wondimus avhopp, säger han att han är ”förtviv-

13TP PT DN, 3/1-06, ”Inget intresse för våra kunskaper”, Alexandra Hernadi. 14TP PT 8/12-05.

111

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

lad” för ”att det går så långsamt” och att man måste ”ställa krav” på institutionerna.

I det här sammanhanget är det också intressant att notera att medierna – på nyhetsplats – väljer att inte följa upp den kritik av Kulturdepartementet för bristande tuffhet som återspeglas hos bland annat Wondimu, till exempel genom en intervju med ansva- riga ministern Leif Pagrotsky. I intervjuer med fristående kultur- utövare, såväl som hos enskilda krönikörer, återkommer under året synpunkten att MKÅ är ett alltför kravlöst instrument, alltför lite piska. Den kritik av den politiska makten som återfinns här, väljer medierna i stort sett att inte aktivt och självständigt följa upp, vil- ket är tänkvärt med tanke på den förkärlek de i andra sammanhang visar för maktkritik.

Frågorna om varför MKÅ ”kritiserades sönder och samman” i chefsrummen, varför Bushell-Mingo kallar de svenska teatrarna för lata, och om deras ”anslag borde dras in” är naturligtvis både kom- plexa och känsliga. Samtidigt väcktes de i offentligheten, som en följd av MKÅ och de responser som årets syfte och praktik genere- rade hos både kulturinstitutioner och fria kulturaktörer. När medierna valde att klumpa samman dessa komplexa och ofta mot- stridiga synpunkter under rubriken ”kritik av MKÅ”, valde man också att inte initiera den intressanta offentliga diskussion som hade kunnat bli resultatet. Både på kultur- och ledarsidor hade det funnits kompetens och integritet nog för att till exempel följa upp den ohörda kritikstormen inifrån de rum vars strukturer det var MKÅ:s uttalade syfte att förändra. När man från medialt håll valde att i stort sett avstå från att spegla denna diskussion, blev konse- kvensen också att de eventuella förändringar som MKÅ kom att innebära inte heller kunde följas upp. Mer om det längre fram.

När media speglade ilskan över de tre miljonerna valde man alltså att göra det under en rubrik som utnämnde MKÅ till ”budgetförlorare”. Ett enkelt grepp som inte relaterade summan till MKÅ:s uttalade syfte att förändra inom rådande budgetramar, och därmed markerades på sätt och vis ett medialt ointresse för det förändringsarbetet. Penningvinklingen fortsatte att förfölja medierapporteringen, också när själva brödtexten egentligen handlade om något annat. Kanske trodde man att läsarna skulle vara ointresserade av MKÅ annars? När MKÅ rullat igång år 2006 har SvD en artikel under rubriken ”Spretigt projekt med för liten

112

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

budget”TPF15FPT. Samtidigt kan man i ingressen läsa att när SvD hade ringt runt till ett 15-tal kulturarbetare, var ”Nästan alla [var] positiva till idén, men hade flera invändningar”. Det som i rubriken ger intryck av att vara den huvudsakliga invändningen, visar sig också i själva brödtexten vara en bisak, och när det gäller just budgeten är det egentligen bara Juan Fonseca som berör den när han citeras: ”Summan är futtig och det hela fungerar som en rökridå”.

I övrigt handlar invändningarna snarare om just syftet med MKÅ och Wondimu återkommer och spetsar ytterligare till sin kritik när han säger: ”Dessutom är det hela alldeles för försiktigt. Ställ tydliga krav på institutionerna. Hota. Säg: ’Ni får den här tiden på er för att åtgärda de här områdena. Om inte drar vi ner på bidragen’. Så gör de i England. Det känns inte som om det är på allvar här”. Mot hans kritik av MKÅ:s slöa verktyg, snarare än dess budget eller mål, står representanter för institutionerna. Ronnie Hallgren, VD för Göteborgs Stadsteater, säger: ”Det går snart inte att hinna med längre … Ska vi fördjupa några frågor, då krävs det att annat prioriteras bort. Barnkulturen ska ha sitt, man ska tänka på genusbalansen, ta hänsyn till jämställdheten, och nu även hantera mångfalden”. Hans röst, som ensam representerar de ”somliga [som] irriteras av att nu kommer ännu ett omfattande direktiv från regeringen” inifrån institutionerna, kompletteras med synpunkter från Eva Mark, forskare vid Göteborgs universitet och jämställd-hetsexpert, som retoriskt frågar: ”Hur ska man avgöra vad som är viktigast, jämställdhet eller mångfald?”, samt socialantropologen Aje Carlbom som anser att MKÅ är ”en del av statens överdrivna ideologiproduktion”, och han befarar att MKÅ kommer att ”resultera i en mer markerad uppdelning i ’vi’ och ’dom’”. En synpunkt som också återkommer hos en del av de krönikörer som är kritiska till MKÅ.

Rubriksättningen visar sig alltså dölja en artikel som inte har den relativt enkla frågan om pengar som huvudpoäng, utan som faktiskt återspeglar den komplicerade inomkulturella diskussionen kring de frågor som MKÅ väcker. De båda forskarnas uttalanden tydliggör dessutom att denna diskussion inte på något sätt är ny, utan att den tvärtom förts inom den akademiska världen under en lång tid innan MKÅ sjösattes. Genom att ta in dessa inomakademiska och utom-

15TP PT SvD, 7/3 – 06, Ricki Neuman.

113

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

kulturella röster i belysningen av de reaktioner som MKÅ fram- kallade inom kulturlivet, vidgades fältet.

Nej och åter nej, och lite granna ja

I oktober 2005 gavs en annan TT-Spektra artikel nästan lika stor spridning under rubriken ”Mångkulturåret tar form”, i ett fall med tillägget ”– många inbjudna tackar nej”TPF16FPT. TT-Spektra refererar i huvudsak en artikel ur DN den 28/10 – 05, under rubriken ”Mång- kultur på lång sikt” och ingressen: ”Idag överlämnas delbetänkan- det för MKÅ 2006 till kulturminister Leif Pagrotsky. Bara hälften av dem som inbjudits att medverka har svarat”. Den del av DN- artikeln som TT-Spektra återger fokuserar följande faktum: ”Inför året har drygt 660 inbjudningar skickats ut till de man vill ska med- verka … Men endast kring 350 av de som mottagit inbjudan har svarat”, eller, i DN: ”De har bara fått svar från cirka 350”. Därefter återger DN och TT-Spektra YR:s kommentar: ”Visst kan man fråga sig varför 300 inte har svarat. Men man kan också fråga sig varför så många har svarat. Det visar att det finns en vilja”.TPF17FPT

Den bedömning av nyhetsvärde när det gäller MKÅ:s delbetän- kande som TT-Spektra har gjort, och som flera tidningar uppen- barligen delat, rör alltså inte i första hand innehållet i de svar som MKÅ mottagit eller delbetänkandet i sig, utan det faktum att knappt hälften av de som tillfrågats inte besvarat inbjudan. DN placerar, i sin betydligt längre artikel, in svarsfrekvensen i ett sammanhang som inledningsvis refererar vårens ”kritiska röster” och DN:s tidigare artiklar. Läsaren anar alltså att svarsfrekvensen bör förstås som ännu ett uttryck för denna kritik; kulturinstitutio- nernas motvilja mot den politiska maktens inblandning. I övrigt låter DN både YR och MKÅ:s sekreterare Emil Plisch kommentera innehållet i delbetänkandet och de lyfter fram en önskan om att påverka ”strukturerna”, och Plisch får också beskt säga att det inte ska ”räcka att de skriver att mångfaldsarbetet ’genomsyrar’ allt de gör, det betyder oftast att de inte gör något alls”.

16TP PT Till exempel i: Länstidningen i Östersund, Hallandsposten, Gefle Dagblad, Dalarnas Tidning, VLT, Eskilstuna-Kuriren, VästerviksTidningen, Uppsala Nya Tidning, Gotlands Allehanda, SvD, 28/10-05.

17TP PT Observera också att skillnaden mellan de institutioner som fått i uppdrag att medverka under året och de andra aktörer som inbjöds i princip inte uppmärksammades alls medialt. Att många inbjudna tackade nej hade ingenting att göra med dem som stod i fokus för året; institutionerna.

114

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

TT-Spektra avslutar sin korta text med två exempel ur delbetän- kandet på vad Riksteatern respektive Moderna Museet avser att göra under MKÅ; bland annat nämns utställningen ”Africa Remix”. DN, å andra sidan, väljer att helt avstå från konkreta exempel ur delbetänkandet och skapar därmed en tydlig vinkling. Mot MKÅ:s representanter och deras bitvis syrliga kommentarer om kultur- institutionernas mångfaldsarbete – eller brist på densamma – står alltså i huvudsak de 300 tillfrågades tystnad som i sammanhanget kommer att framstå som en motsträvig opinion. Bilden av ett MKÅ som arbetar i motvind i förhållande till kulturinstitutionerna är den som i huvudsak framträder i denna artikel, och som kom att återges också i andra tidningar via TT-Spektra.

I SvD en månad senareTPF18FPT kom det dock en uppföljning med en annan vinkel. Här nämns inte uttryckligen delbetänkandet, men man får ändå intryck av att det är utifrån denna och de konkreta handlingsplaner som där beskrivs, som SvD:s skribent kontaktat ett antal ”traditionella kulturinstitutioner”. ”Flera av dem”, skriver SvD, ”medger att utan MKÅ skulle man sannolikt inte ha priorite- rat mångkultur på ett lika medvetet sätt. Men man har tagit upp- maningen på allvar”. ”Det här är en väckarklocka, helt klart” säger en av de tillfrågade, marknadschef Karin Adolfsson på Berwaldhallen. Vid sidan av Berwaldhallen citeras Skansens programchef och informationschefen på Kungliga Operan, som båda beskriver de planer man har inför året; ”stora satsningar” med opera i Kista Galleria, samarbete med Gringo och Radiokör på Tensta torg. Det här är ett av få tillfällen då de nationella institutionerna ges tillfälle att berätta vad de planerar för MKÅ – och inte bara hur kritiska de är – i rikstäckande medier. I lokalpressen såg det något annorlunda ut.

”Vad händer hos er under Mångkulturåret?”TPF19FPT

Lokalpressen var inte lika intresserad som de rikstäckande morgontidningarna, av att uppsöka de uttalade kritikerna av MKÅ. Samtidigt är det uppenbart att man hade tagit till sig bilden av det ”kritiserade MKÅ”, men nöjde sig med att skissa konflikterna inledningsvis, till exempel i ingressen; ”En byråkratisk konstruk- tion som kan öka segregationen. Eller ett viktigt initiativ som kan

18TP PT SvD, 24/11-05, ”Nya metoder ska nå nya svenskar”, Ulrika Nandra.

19TP PT Rubrik i Länstidningen i Östersund, 11/1-06.

115

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

få olika människor och kulturer att mötas. Meningarna om regeringens mångkulturår går isär”TPF20FPT; ”Mångkulturåret har efter många om och men rullat igång”.TPF21FPT Eller i första stycket: ”Nästa år är det mångkulturår. Det har regeringen bestämt. Det går att raljera och kalla det jippo, men det går också att se det som ett sätt att lyfta upp frågorna”.TPF22FPT Eller i förbifarten i brödtexten: ”Det ifråga- satta Mångkulturåret”.TPF23FPT Överhuvudtaget vågar man nog påstå att lokalpressen på nyhetsplats förhöll sig neutral i förhållande till de åsikter som speglats i rikstäckande medier, och ganska svalt oin- tresserad av konfliktbeskrivningen i sig; den nämndes i förbifarten, men gjordes inte till de egenproducerade artiklarnas huvudnum- mer.

Istället fyllde man artiklarna om MKÅ med handfast informa- tion om vad de egna, lokala institutionerna tänkte hitta på med anledning av MKÅ. Det betyder dock inte att lokalpressen nöjde sig med att bara neutralt återge de lokala institutionernas planer inför året. Ett flertal tidningar granskade också mer kritiskt det lokala kulturlivets maktstrukturer, intervjuade lokala mångkultur- konsulenter, rapporterade från paneldebatter som handlade om MKÅ, och ringde upp forskare som fick presentera den akademiska diskussionen kring begrepp som mångkultur, etnicitet, kultur och så vidare.TPF24FPT

Man får ett intryck av att det fanns en genuin vilja att förstå, förklara och konkretisera MKÅ:s syften i förhållande till det lokala kulturlivet, men också att föra en diskussion på en mer allmängiltig nivå. Man drar sig inte för att lyfta fram de konflikter som MKÅ alstrar; det problematiska begreppet ”mångkultur”, förhållandet mellan klass och etnicitet, de helsvenska maktstrukturerna på institutionerna och deras respons på MKÅ, och så vidare. Däremot är man påfallande ointresserad av att på kulturnyhetsplats ta upp frågan om pengar och i förhållande till den rikstäckande pressen också mindre intresserad av att spegla kulturinstitutionernas känsla

20TP PT Gotlands Allehanda, 22/2-06, ”Mångkulturåret 2006 – i gotländsk tappning”. 21TP PT Gefle Dagblad, 10/1-06, ”Vackra, villkorade vävar”.

22TP PT Eskilstuna-Kuriren, 15/11-05, ”Kultursektorn ska vara påläst”. 23TP PT Göteborgs-Posten, 1/12-05, ”Men klassbegreppet då?”

24TP PT T.ex. Göteborgs-Posten 1/12-05 (se ovan), Västerbottens Folkblad, odaterat, men rimligen i januari –06, ”Mångkultur handlar om makt”, Helsingborgs Dagblad, 19/2 – 06, ”Vad är skillnaden mellan kultur och kultur?”, Uppsala Nya Tidning, 26/8-05, ”Inte bara två kulturer i Sverige”, samt 6/4-06, ”Få med invandrarbakgrund på muséerna”, Sydsvenskan, 7/1-06, ”Idel svenskar bland ledande i Malmös kulturvärld”, Östersundsposten, 5/1-06, ”Vilken korvkiosk väljer du på gågatan?”, Eskilstuna-Kuriren, 15/11-05, ”Kultursektorn ska vara påläst”.

116

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

av att vara ”offer” för en politisk styrning. I lokalpressens krönike- spalter däremot, återkom den bekanta frågan om (kulturens) Frihet kontra (den politiska) Makten med emfas.

”Behöver kulturen politiken?”TPF25FPT

När Mårten Arndtzén diskuterar valrörelsen i Kulturnytt i SR i början av sommaren 2006, konstaterar han att han är ”glad så länge vi får behålla en kulturpolitik som är mer inriktad på att stödja än att styra. Som nöjer sig med den grå administrationen av kronor och ören – och lämnar idéerna och initiativen till kulturarbetarna själva”TPF26FPT. För honom är MKÅ ett exempel på en styrande kulturpolitik: ”massor av god vilja och ingen budgetpolitik alls, eftersom det inte finns någon budget. Ja, det pågår förresten fortfa- rande även om det kanske inte märks så mycket”.

Åsikten att MKÅ utgör ett exempel på en förkastlig politisk styrning av kulturlivet finns företrädd bland mediernas krönikörer på kultursidorna. Den raljerande ton som Arndtzén anlägger går också igen i flera krönikor. Den konflikt mellan kulturens Frihet och politikens Makt, som jag diskuterade ovan i samband med nyhetsrapporteringen inför MKÅ (”Scenen riggas”), plockas upp och utvecklas i krönikornas personliga form.

MKÅ är något som tycks väcka lika delar ilska, oro och löje. Hos vissa krönikörer är det oron som överväger, man skulle till och med våga kalla den alarmism, till exempel när kulturjournalisten Lars Åberg skriver: ”Om något borde andra världskriget ha lärt oss hur det går när man sorterar människor efter härkomst. Ändå har mångkulturalismen uppstått som en inflytelserik åsiktsströmning, som i ord och handling vill omsätta sina påstått antirasistiska atti- tyder i en offentlig politik grundad på människors bakgrund och grupptillhörighet.”TPF27FPT

Eller hos kulturredaktören på Västerbottens Folkblad, Lars Böhlin, som skriver; ”Men att regimen går in och detaljstyr kultur- livet är faktiskt något som oroar när det gäller andra länder och bör inte vara oproblematiskt. Inte ens om syftet är gott”.TPF28FPT

Och ingen av skribenterna bestrider egentligen det ”goda syftet” eller behovet av ett kulturliv som bättre återspeglar samhällets

25TP PT Mårten Arndtzén i SR:s Kulturnytt, 29/5-4/6-06.

26TP PT Ibid.

27TP PT Sydsvenskan, 18/1-06.

28TP PT Västerbottens Folkblad, 25/12-05.

117

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

befolkning, dess erfarenheter, kunskaper och traditioner. Det är bara det att det ”goda syftet” per definition är förfelat när det kommer i form av påbud från den politiska Makten, då blir det helt enkelt maktmissbruk som dessutom är hycklande. Det hyckleri- argument som användes av kulturinstitutionernas representanter enligt devisen ”om inte ni, varför ska vi?” återfinns också hos kultursidornas krönikörer. Under rubriken ”Mångkulturåret döljer hyckleri” frågar Lars Böhlin avslutningsvis retoriskt: ”frågan är vad de [”landets invandrare”] anser om en regering som ena stunden avskaffar rättsäkerheten för vissa svartskallar, och i nästa ögonblick säger sig verka för att andra svartskallar ska få jobba med kultur?”TPF29FPT

Det av regeringen påbjudna MKÅ är inte bara hycklande, det är också ”rörande och tafatt”, en ”vemodig [och] politisk korrekt gest”TPF30FPT, ett utslag av ”integrationspolitisk välvilja”TPF31FPT, ”vackert och fint och alla är så rörande överens”TPF32FPT, ”god, politisk vilja”TPF33FPT. Nu ingår det naturligtvis i kulturkrönikörens oskrivna arbets-beskriv- ning att vara kritisk mot den politiska Makten, och gärna i en ralje- rande ton som antyder kulturlivets överlägsna intellektuella kapa- citet och analysförmåga. Men det var samtidigt tydligt att den ralje- rande, nästan ömsint nedlåtande tonen dolde den verkliga strids- frågan om den politiska styrningen av kulturlivet: man betackar sig för ”påbjudna åsikter”TPF34FPT, det ”etnochica” och ”förmanande uppifråntonfall”TPF35FPT.

”Ja, då får vi nog finna oss vid pekpinnar”TPF36FPT

Medan en grupp krönikörer valde att stå fast vid försvaret av kultu- rens Frihet kontra Maktens ingrepp i sina tankar kring MKÅ, utan att närmare diskutera maktstrukturerna på de statliga kultur- institutionerna eller i samhället i övrigt, fanns det andra krönikörer som använde MKÅ som utgångspunkt för att föra just den diskus- sionen. Det var en grupp med vitt skilda åsikter, men jag har valt att föra samman dem under en rubrik därför att de alla har gemen-

29TP PT Ibid.

30TP PT Helsingborgs Dagblad, 19/2-06, ”Ett politiskt korrekt slag i luften”, Gunnar Bergdahl.

31TP PT Sydsvenskan, se ovan.

32TP PT Östersunds-Posten, 16/2- 06, ”Samer och invandrare är mångkultur – svenskar och Zlatan är svensk kultur”, Stefan Nolervik.

33TP PT Kulturnytt, se ovan.

34TP PT Sundsvalls Tidning, 17/11-05, Curt Bladh.

35TP PT Sydsvenskan, se ovan.

36TP PT Östersunds-Posten, 2/6-06, ”Mångfald – Ömse”, Catarina Lundström.

118

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

samt att de utgick från att det problem som MKÅ uppmärksam- made var en realitet som krävde förändring. Ingen av dessa kröni- körer utgick så att säga från grundantagandet att konstnärlig frihet står i ett absolut motsatsförhållande till politiska styrmedel, eller, rättare sagt, att konstnärlig frihet i den autonoma bemärkelsen är något eftersträvansvärt eller överhuvudtaget i sinnevärlden existe- rande.

Därmed inte sagt att de var okritiska till MKÅ, dess verktyg eller begreppet ”mångkultur”. I Östersunds-Posten skrev Catarina Lundström: ”Det utlysta Mångkulturåret kanske kan kännas som en tvångströja. Men när kulturens institutioner inte på egen hand klarar av att utmana och bryta förgivet tagna normer om nation och region, vithet och medelklass, män och heterosexualitet – ja, då får vi nog finna oss vid pekpinnar”TPF37FPT.

Eller Rakel Chukri i Sydsvenskan som beskriver MKÅ så här: ”regeringen lackade ur rejält på den vita kulturvärlden och kräver nu av sina kulturinstitutioner att de en gång för alla börjar bedriva en mer inkluderande verksamhet”TPF38FPT. Eller som Lars Ring i SvD: ”Av någon anledning har det enorma jobb som samordnaren Yvonne Rock lagt ner inför Mångkulturåret 2006 mött gnäll – mycket för att hon inte har några stora ekonomiska resurser att dela ut. Men viktigast är väl ändå att någon tar på sig ansvaret för att peka och påstå saker om individer, grupperingar och möjligheter som få sett och insett.”TPF39FPT

Eller Zanyar Adami i Metro; ”Staten och kultursvängen har gjort bort sig ordentligt och det är det dåliga samvetet som får dem att utlysa det här året. Men också en vilja att göra rätt. Jag tycker det är fett med året. Alla initiativ till förändring är bra. För nåt måste göras.”TPF40FPT

I likhet med Adami var det många skribenter som såg MKÅ som ett utslag av den politiska sfärens ”dåliga samvete”, och som befarade att även om viljan var god, så fanns risken att MKÅ bara var en gest som skulle döva samvetet och släta över missförhållandena, utan att saker i grunden förändrades. ”Avsikten med Mångkulturåret är god”, skrev Efat Saiady, men fortsatte: ”Eller är avsikten kanske att vi efter detta år ska kunna säga att vi nu ägnat oss åt frågan, för att därefter kunna lägga allt till

37TP PT Ibid.

38TP PT Sydsvenskan, 28/10-05, ”Rakel Chukri om mångkultur”.

39TP PT Svd, 29/12-05, ”Spännande scenkonst med kvinnligt fokus”. 40TP PT Metro, 28/12-05, ”Kulturfolket måste släppa in blattarna”.

119

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

handlingarna och döva vårt samvete?”TPF41FPT. Likaså, Dilsa Demirbag- Sten som skrev att ”tanken är god”, men ”naturligtvis är en del av tanken bakom mångkulturåret att finna ett legitimt sätt att skjuta ifrån sig skulden för det växande problemet med den bristande integrationen i Sverige”TPF42FPT. Samma skribent återkom dock i frågan några dagar senare i en annan tidning, och avslutade med att konstatera att det ”finns ett signalvärde i Mångkulturåret trots allt”TPF43FPT.

Medan den politiska maktens ”hyckel” för de krönikörer jag dis- kuterade i föregående avsnitt, samt för kulturinstitutionernas representanter, snarast var ett skäl att avvisa MKÅ, så innebar det för de krönikörer jag nu diskuterar snarast ett skäl att noga granska MKÅ:s uppnådda resultat, både inom kulturvärlden och i samhället i stort: ”Om det inte finns en genuin tro på att kulturlivet kommer att gagnas av att nuvarande status quo synas i sömmarna – då kommer Mångkulturåret att bli ett lika fattigt projekt som loggan är ful”, skriver Rakel Chukri.TPF44FPT Hyckleriargumentet hos dessa krönikörer, uttalas snarast enligt devisen: ”Vi låter oss inte luras”.

I diskussionen om ”hycklet” framträder också hos en del kröni- körer samma otålighet som uttrycktes av Bushell-Mingo, Wondimu, men också Frydman och Nûjen. ”Eftersom regeringen vägrar villkora de nästan sex miljarder man ger kulturen efter hur väl den speglar Sverige måste folket resa sig. Alla vi som inte känner oss tilltalade av kulturinstitutionerna måste börja ställa krav”, skriver till exempel AdamiTPF45FPT. Och Chukri ser ett problem i ”att det inte existerar någon piska”TPF46FPT i MKÅ:s syftesbeskrivningar.

Farhågorna för att MKÅ bara skulle resultera i ”etnochica” jippon fanns också hos dessa krönikörer, men utgångspunkten var inte främst kulturens förmenta Frihet, utan snarare en ilska över den syn på människor med icke-svensk bakgrund som ansågs ligga i förlängningen på MKÅ:s uppdrag och utförande. I Metro skrev Boris Benulic: ”Hjärnorna bakom Mångkulturåret 2006 har samma mentalitet som vissa plantageägare i den amerikanska Södern på 1850-talet – den typ som var välvilligt inställd till slavarna… ’Jodå, svartingarna är nästan som vi, på vissa områden är de nästan bättre

– ingen kan dansa och sjunga som en neger’. När byråkratin nu ska

41TP PT Östgöta Correspondenten, 26/1-06, ”Vad menas med mångkulturalism?” 42TP PT Östgöta Correspondenten, 10/1-06, ”Mångkulturår löser inte problem”. 43TP PT Sydsvenskan, 16/1-06, ”Dilsa Demirbag-Sten om mångkultur”.

44TP PT Sydsvenskan, 23/1-06, ”Rakel Chukri om mångkultur”. 45TP PT Metro, se ovan.

46TP PT Sydsvenskan, 28/10-05.

120

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

integrera oss blattar satsas det alltså på dans, sång, scenkonst och hantverk”TPF47FPT. Den här svidande kritiken av vad Benulic uppfattar som innehållet i och syftet med MKÅ, landar dock inte i en upp- maning till den politiska Makten att inte tafsa på den Fria kulturen, utan snarare tvärtom. Avslutningsvis efterlyser Benulic en ”sats- ning på att sprida svensk skönlitteratur till alla: gula, svarta, röda, bruna och så svenskarna själva förstås”. Bakgrunden för Benulic är att först ”när man står stadigt i den egna myllan kan man ta klivet över till främmande jord”, det vill säga, svenskarna behöver en ”större medvetenhet om det egna kulturarvet”, först då ”talar vi om verklig integration”. I en krönika är Mohamed Omar inne på samma tanke när han skriver: ”Regeringen har utlyst 2006 till Mångkulturår. Låt det bli det svenska språkets år. Litteraturen är vägen till inlevelse med människor, nutida och historiska”TPF48FPT. Hos båda dessa krönikörer, varav åtminstone en var uttalat negativ till MKÅ, fanns samtidigt åsikten att den kulturella sfären kunde användas som ett verktyg för att påverka samhället, och att det krävde politiska ingripanden av något slag – en central ”satsning” eller ett utropat år.

”Det finns en dynamik när olikheter möts”TPF49FPT

När drygt halva 2006 hade gått började lokalpressen följa upp vad som gjorts med anledning av MKÅ i den egna kommunen och i länet. Bilden är brokig; Ale Möller som ”artist in residence” i Vara och GävleTPF50FPT; ”Ett möte mellan två konsthantverkare av olika kultu- rer men med tydliga gemensamma nämnare”TPF51FPT i Ludvika; ”Mång- kulturellt tema på biblioteket. Från punk till magdans”TPF52FPT i Halmstad; ”Café Insikten satsar på mångkultur” med ”en iransk- född ståuppkomiker, en svensk islamolog, en samisk textilkonstnär och en skånskfödd maya-ättling”TPF53FPT i Piteå, en ”studieresa till London” för Njurunda församling ”med syftet att utveckla de anställdas mångkulturkompetens”TPF54FPT; ”Mångkultur genom anima-

47TP PT Metro, 15/2-06, ”Hellre Moberg än Mångkulturåret”.

48TP PT Sydsvenskan, 11/1-06, ”Mohamed Omar om mångkultur”.

49TP PT Ale Möller citerad i Göteborgs-Posten 7/12-06, ”Möller laddar för musikaliska möten i Vara”.

50TP PT Gefle Dagblad 26/11-06, och GP, 7/12-06.

51TP PT Borlängetidning, 11/12-06.

52TP PT Hallandsposten, 30/11-06.

53TP PT Piteå-Tidningen, 7/10-06.

54TP PT Dagbladet, 30/10-06.

121

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

tion”TPF55FPT på Gotland, ”En blandad kompott – när Kalix fixar Mång- kulturåret”TPF56FPT, och så vidare.

Överlag vågar jag påstå att lokalpressens rapportering har en positiv och entusiastisk grundton, som visserligen placerar de olika evenemangen inom ramen för MKÅ, men som, till skillnad från de rikstäckande medierna, inte beskriver eller tolkar dem som primärt politiska, centralt initierade projekt. Det innebär också att man inte ägnar sig åt att kritiskt granska eller diskutera i vad mån MKÅ har haft någon effekt på de lokala kulturinstitutionernas makt-struktu- rer. Det syfte som flera arrangörer ger uttryck för: ”att visa upp olika kulturer och visa på hur det är att komma från en kultur till en annan”TPF57FPT, eller ”visa på mångkulturen”, accepteras utan vidare kommentarer av reportrarna. Den ”jippo”-rädsla som gick i dagen hos en del kulturkrönikörer och i rikstäckande medier innan MKÅ inletts, diskuteras inte i lokalpressen i samband med rapporteringen från dans- och musiktillställningar, brödbak och modevisningar. Flera artiklar innehåller också längre intervjuer med inbjudna före- läsare, ståuppare och konstnärer, där dessa reflekterar över sina egna erfarenheter och livsresor, och mötet med det svenska sam- hället. De tre problemområden som definierades i rikstäckande media inför MKÅ, och som i hög grad formade bilden av det kriti- serade MKÅ, – 1) den politiska Makten kontra den konstnärliga Fri- heten; 2) begreppet mångkultur ; 3) pengarna – är påtagligt frånva- rande i lokalpressens reportage från evenemangen.

När däremot Kulturnyheterna i SR recenserar utställningen ”Jihani Kalapour” på Tensta Konsthall, inleds inslaget med påan: ”Så här i slutet av det något omdebatterade mångkulturåret”, medan SvD väljer att bara i förbigående nämna att utställningen är en del av MKÅTPF58FPT. DN återkommer i frågan om MKÅ i oktober 2006, under rubriken: ”’Mångkulturår, nej tack!’”.TPF59FPT Den är skriven med anledning av Kulturrådets kommande utvärdering av mång- kulturkonsulenternas verksamhet. I huvudsak bygger den på en intervju med Teshome Wondimu som utifrån sin erfarenhet som mångkulturkonsulent i Stockholms län vill avskaffa konsulttjänsterna: ”Politikerna börjar i fel ände. … Kulturinstitutioner som inte är intresserade av mångkultur får direktiv uppifrån, medan jag menar

55TP PT Gotlands Allehanda, 19/10-06.

56TP PT Norrländska Socialdemokraten, 17/10-06.

57TP PT Jönköpingsnytt, 27/9-06.

58TP PT SR 12/12-06, ”Vem väljer vad på Tensta Konsthall” , SvD, 4/12-06, ”De tar makten över smaken”.

59TP PT DN, 30/10-06.

122

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

att initiativet måste tillåtas komma från de mindre aktörer som verkligen vill syssla med mångkultur”. Den inomkulturella konflikt som blottades när Wondimu intervjuades nästan precis ett år tidi- gare går alltså än en gång i dagen. Det märkliga med denna artikel är väl närmast att rubriken där MKÅ uttryckligen nämns, inte åter- speglar innehållet i brödtexten där året inte överhuvudtaget disku- teras eller ordet ens förekommer. Rubriken är dessutom i form av ett citat, som inte senare förekommer i de pratminusförsedda par- tier där Wondimu uttalar sig. Mot bakgrund av den serie artiklar DN publicerade under 2005, är det svårt att undvika intrycket att DN än en gång på nyhetsplats satsar på bilden av MKÅ som ett politruckprojekt på kontrakurs med det fria kulturlivets behov och önskningar.

”Mångkulturåret, saknat av få, men ändå…”TPF60FPT

Under den rubriken sammanfattade Kulturradions Mattias Berg sin bild av MKÅ, och han sa:

Ja, nu är Mångkulturåret slut – och många är väl glada för det. För det var länge sedan en kultursatsning blev så kritiserad nästan innan den var påtänkt. Och visst kan man ha synpunkter på hur satsningen utformades, med principer men utan pengar, eller på hur den sedan genomfördes utan större buller och bång. Eller kanske var det just det som var poängen; att den verkade i det tysta. Att den indirekt bidrog till att mycket av den intressantaste teatern såg Sverige från ett annat håll, att museerna – förstås med stor hjälp av fri entré – blev öppnare än på länge och att många medier på allvar började efterlysa nya röster med andra perspektiv. Jag tror helt enkelt att Mångkulturåret låg där som en ofta omedveten smärtpunkt i offentligheten, någonting som bultade och värkte och stötte saker och ting ur de mest uppkörda hjul- spåren.”

När MKÅ väl avslutats är det, med ett iögonfallande undantag, svårt att finna renodlat kritiska inslag om året i medierna. De kommentarer som fälls kommer nästan genomgående från skri- benter som varit positiva till året redan från början, till exempel från teaterkritikern Lars Ring i SvD, som under rubriken: ”Mång- kulturåret en lyckad satsning”, skrev: ”2006 var utsett till Mång- kulturår och personligen tycker jag att det var ett utmärkt intitia- tiv… Regissören Farnaz Arbabi är begåvad nog att klara sig utan

60TP PT SR, Kulturnytt, 1-7/1-07.

123

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

särskilda insatser från staten men ändå har hennes uppsättningar, Invasion! av Jonas Hassen Khemiri på Stockholms Stadsteater och Utvandrarna på Regionteatern Blekinge Kronoberg, fått draghjälp av Mångkulturåret”.TPF61FPT Eller en annan teaterkritiker, Sven Rånlund på GP, som skriver: ”Mångkulturåret – som snarare blev mång- kulturhalvåret – beskylldes till en början för att vara fyrkantig kulturpolitik. Personligen tycker jag att det var ett bra initiativ, även om jag också sett föreställningar med närmast påtvingat invandrarstuk, som vore ’mångfald’ en stickig kofta teatern skulle kläs i”TPF62FPT. Och när ovan nämnda Farnaz Arbabi intervjuas i Expressen, säger hon: ”Jag anser att Mångkulturåret har varit bra, inte för att statliga direktiv kan garantera bättre teater, men för att det fött en diskussion på teatrarna: ’Kan Hamlet spelas av en svart kille?’. Att man diskuterat de egendomligt hårda krav på realism som präglat teatern”.TPF63FPT

Som tidningsläsare kan man kanske önska att man under året fått en chans att i medierna närmare ta del av de diskussioner som MKÅ fött på teatrarna, genom intervjuer med teaterchefer, regissö- rer och så vidare.

I lokalpressen sammanfattades MKÅ under neutrala rubriker, som till exempel: ”Mångfaldsåret gav nya idéer”TPF64FPT; ”Mångkulturellt projekt avslutas”TPF65FPT; ”Gävles mångkulturår stavas Ale”TPF66FPT. Projekt- ledare och arrangörer intervjuades på nyhetsplats och fick avge sina omdömen – som ju snarast hade karaktär av självreflektioner – och de var, inte helt överraskande kanske, positiva: ”Vi tänkte lite annorlunda”TPF67FPT; ”Jag tror att det kan vara bra med sådana sats- ningar”TPF68FPT; ”Man får en spark i baken, man tvingas leta efter något nytt”TPF69FPT. Lokalpressen präglas genomgående av en välvilligt redovi- sande, snarare än en kritiskt ifrågasättande, ton, både gentemot MKÅ som fenomen, dess syfte och konkreta uttryck, samt gent- emot de lokala kulturinstitutionerna.

Aftonbladet, å andra sidan, skrev under rubriken ”Jag befarade att det bara skulle bli ett jippo”TPF70FPT, vilket var ett citat från en

61TP PT Svd, 27/12-07.

62TP PT GP, 5/1-07.

63TP PT Expressen, ”Teater som vill något”, 5/1-07.

64TP PT Helsingborgs Dagblad, 23/12-07.

65TP PT Hallandsposten, 3/1- 07.

66TP PT Arbetarbladet, 8/1-07.

67TP PT Helsingborgs Dagblad, 23/12-06.

68TP PT VästerviksTidningen, 8/1-07.

69TP PT Borås Tidning, 8/1-07.

70TP PT AB, 3/1-07.

124

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

representant från musikhuset Jeriko i Malmö, en stad som i årets inledning präglades av en konflikt kring MKÅ som, liksom i Stockholm, ytterst tycks ha handlat om de fria kulturgruppernas känsla av att ha varit utestängda från MKÅ, dess syften, planering och budget. Samtidigt rymmer AB:s korta artikel fler positiva än negativa omdömen om MKÅ. Catarina Ek på Malmö Opera säger att hon ”tror att året varit positivt för de delar av Sverige som, till skillnad från Malmö, inte är vana vid att arbeta med mångfald”. Kulturkansliets Bo Nordström säger: ”Det har varit positivt, men mest för att det har bidragit till en debatt som gjort allmänheten mer uppmärksam”. Drömmarnas Hus i Rosengård, säger: ”Det har varit kanonbra!” Än en gång kan man notera de rikstäckande mediernas tendens att, åtminstone i rubriksättning och ofta också i brödtext, sätta fokus på kritiken mot MKÅ. Den outtalade och säkert omedvetna utgångspunkten är genomgående MKÅ:s karaktär av myndighetsprojekt, vilket per definition gjorde den till ett angreppsmål.

I samma ljus kan man kanske också betrakta SVT Kulturnyhe- ternas anklagelser mot Yvonne Rock och MKÅ för otillbörligt gynnande och jäv i två program i december 2006. I det första av dessa programTPF71FPT beskrivs MKÅ som en ”vänskapsorienterad organisation som gynnar de sina”, och Kulturnyheterna ”avslöjar att nära band till projektets ledare gynnar dem som söker pengar”. Konkret handlar det om förhållandet mellan Mångkulturellt Centrum och MKÅ, samt om Yvonne Rocks dotter som – oavlönat

– skrivit en text till en av MKÅ:s rapporter. En jurist som intervjuas säger ”att det verkar var en hyfsad soppa” samt att det ganska ”klart är jäv”. I följande programTPF72FPT inleder Kulturnytt med att tala om man idag kan avslöja att ett projekt ”som redan från början fick kritik för allt för lite pengar och kortsiktighet”, visar sig dölja ”nära band mellan projektledare och utövare”. Konkret handlar det om hur anslag har fördelats från Kulturrådet respektive MKÅ, och en företrädare för Kulturrådet intervjuas. I båda fallen intervjuas också Yvonne Rock.

Kulturnyheternas inslag plockas upp, om än i begränsad skala, av andra medier och i SvD:s artikel ställs den jurist som uttalade sig i TV, mot rättschefen på Kulturdepartementet, som säger: ”Att låta en närstående utföra obetalt arbete har jag svårt att se som jäv. Och det är inget konstigt att experter i utredningen också söker stöd så

71TP PT 7/12-06.

72TP PT 8/12-06.

125

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

länge de inte är med och bestämmer om vilka som får pengarna. … Efter vad jag har hört är det inget jäv. Men man ska aldrig säga sista ordet, det kan ju dyka upp något ytterligare”TPF73FPT. Något ytterligare tycks inte ha dykt upp och det hela försvann snabbt ur mediernas blickfång.

Sett ur mediesynpunkt är Kulturnyheternas inslag oklanderliga. I det mediala uppdraget ingår att, som det heter, ”granska makten” och i praktiken innebär det ofta att misstänkliggöra densamma. I Kulturnyheternas inslag görs det en poäng av att medan MKÅ:s uppdrag handlat om att bredda och öppna upp kulturinstitutio- nerna, så är MKÅ:s egen verksamhet präglad av ”Mångkulturårets lilla värld”. På samma gång anar man att det anslaget inte riktigt fungerade som angreppsvinkel och fokus kommer istället att place- ras på projektledaren Yvonne Rock. Det är hon, som är ”utan erfarenheter från mångkultur”, snarare än MKÅ:s verksamhet, som utgör måltavlan för Kulturnyheternas kritik.

Några dagar senare återkommer dock Kulturnyheterna med två inslag som fokuserar MKÅ:s verksamhetTPF74FPT, utan sidoblickar på pro- jektledare och anslagsfördelning. Fast det är klart: jag hade blivit ganska häpen om Kulturnyheternas granskning som följde i spåren på de två föregående inslagen hade varit positivt färgad. Det är den inte heller. Man inleder med att gripa tillbaka till den diskussion som fördes i medierna redan innan året påbörjades, och konstaterar att det var en ”halvhjärtad satsning som havererat redan innan det började” och att ”satsningen på MKÅ fick så lite pengar och var så illa genomfört”. Därefter intervjuas Chris Torch från Intercult som återkommer till den kritik som framfördes från de fria kultur- grupperna ett drygt år tidigare, nämligen att MKÅ borde ”frågat oss”, att man inte ställde tillräckligt ”tydliga krav” på de statliga institutionerna. Också Basia Frydman återkommer och säger att MKÅ varit ”några multikultiföreställningar” och att ”det måste bli på riktigt” om man menar allvar med sina syften. För mig som läst nästan två års pressklipp kring MKÅ, känns kritiken väl igen; bris- ten på pengar, det jippoartade och de fria gruppernas upplevelse av att deras kunskaper och erfarenheter inte tagits tillvara. Vad som däremot lyser med sin frånvaro är uppställningen av den politiska Makten mot den Fria Kulturen. Snarare är det den politiska Maktens oförmåga att göra allvar av sina syften i förhållande till de statligt finansierade institutionerna som står i fokus för den kritik

73TP PT T.ex. Svd, 9/12-06, ”Kritik mot Mångkulturåret”. 74TP PT 11/12 samt 12/12-06.

126

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

som uttrycks i Kulturnyheterna. Av Torch beskrivs MKÅ därför i konsekvensens namn som ett ”alibi”. Den kritiken är, måste man säga, väldigt generell och Kulturnyheterna med sina trånga tids- ramar väljer också att inte illustrera den med exempel från den kulturella sfären, och inte heller med intervjuer med representanter från de kulturinstitutioner som varit MKÅ:s huvudmål.

Alltså…

I korthet kan man konstatera att MKÅ i rikstäckande medier, i synnerhet i morgontidningarna, initialt drabbades av den konflikt- drivna nyhetsjournalistiken som utgår från att den politiska Makten per definition alltid bör utsättas för kritik. MKÅ var ett myndighetsprojekt, och dessutom ett som gjorde anspråk på att ingripa i den kulturella sfären. Det var, skulle man kunna säga, ett taskigt utgångsläge, egentligen oavsett vad MKÅ:s syften sades vara. När Mårten Arndtzén i SR:s Kulturnytt sa: ”Själv föredrar jag kulturpolitiska reformer som den Miljöpartiet lockar med, just nu. En extra miljard till kulturen – och inga villkor, vad det verkar. Det kallar jag kulturpolitik. För kulturen behöver alltid mera pengar. Sällan mer politik”, gav han uttryck för en väl företrädd åsikt inom kulturlivet, och en som jag själv i hög grad omfattar. I ett land som Sverige kanske frågan dessutom blir extra laddad därför att kultur- livet i så hög grad också är offentligt finansierat, och ekonomiskt direkt beroende av just den politiska sfären.

Det var alltså inte särskilt svårt för medierna att hitta ”kritiska röster”. De fanns inom de statliga kulturinstitutioner som mycket direkt togs i örat av kulturministern när MKÅ initierades och i den rapport som presenterades av Mångkulturellt Centrum på regeringens initiativ. De fanns också inom det fria kulturlivet som även det i hög grad är beroende av offentliga medel och vars eko- nomiska läge är betydligt mer utsatt och villkorat än de statliga institutionernas. Inom den senare gruppen formulerades kritiken mot MKÅ utifrån åtminstone två, delvis sammanlänkade, utgångs- punkter; dels att den mångåriga kompetens som de fria grupperna (Selam, Intercult, Re:Orient med flera) hade när det gällde konkret arbete med den typen av kulturverksamhet som MKÅ efterlyste, inte tillräckligt togs tillvara av MKÅ, vare sig när det gällde kun- skaper eller i termer av ekonomiska satsningar. Dels att MKÅ och därmed regeringen var för ”snäll” mot de statliga kulturinstitutio-

127

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

nerna. Medierna återgav den här kritiken, men valde att inte särskilt uppmärksamma den konflikt som den uppenbarade inom kultur- sfären; det vill säga att de fria gruppernas (och enskilda aktörers) kritik mot MKÅ i själva verket i första hand riktade sig mot de statliga institutionernas långsamhet och ovilja att förändra gamla strukturer. Man hade så att säga valt ut en konflikt som värd att skildra och avstod därmed från att fördjupa bilden av de redan sedan tidigare existerande motsättningarna som MKÅ blottade.

I krönikespalterna utvecklades kritiken av MKÅ som myndig- hetsprojekt med ett förvisso vällovligt syfte men, eftersom direkti- ven kom uppifrån, med en risk för den goda viljans tyranni över ett kulturliv som behöver kunna verka fritt från politiska pekpinnar. Regeringen kritiserades för sitt ”hyckel”, när man av kulturlivet krävde förändringar som den politiska sfären inte hade lust att genomdriva inom sitt eget fält. Det var också en kritik som åter- fanns hos institutionsföreträdare som uttalade sig i pressen. Samti- digt kan man konstatera att den konflikt som initialt kom att ta mycket plats i skrivandet inför MKÅ – den politiska Makten kontra den fria Kulturen – blev allt mindre central i mediernas bevakning av MKÅ, både på nyhetsplats och i krönikeform.

Krönikeutrymmet dominerades till exempel under hela året numerärt av skribenter som i myndigheternas ”hyckel” snarare såg ett skäl att noga ge akt på MKÅ:s förmåga att faktiskt genomdriva de förändringar man föresatt sig. För dessa krönikörer var den politiska styrningen av kulturlivet inte i sig något problematiskt, men man påtalade risken att MKÅ inte var något annat än ett för- sök att slippa undan en kritisk granskning av samhället i stort och den ekonomiska segregationen.

I kulturkrönikorna betraktade som helhet ledde kritiken av MKÅ ofta till intressanta och komplexa diskussioner inte bara om Politik kontra Kultur, utan också om segregationens orsaker, utse- ende och möjliga lösningar. Det var i och för sig på inget sätt en ny diskussion, utan tvärtom en som förts under lång tid i offentlighe- ten, både inom det politiska, akademiska och kulturella fältet. Ändå tror jag att man vågar påstå att den fick en annan ton och inram- ning när den fördes utifrån ett konkret myndighetsingripande i den kulturella sfären. Frågan gavs på sätt och vis en annan tyngd när den politiska makten med hyfsat eftertryck och helt öppet satte fingret på ”en ofta omedveten smärtpunkt i offentligheten, någon- ting som bultade och värkte och stötte saker och ting ur de mest uppkörda hjulspåren”, som Mattias Berg sade i SR vid årets slut.

128

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

2.2Statliga eller statsunderstödda insatser för att skapa en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund

Nedan följer en genomgång av olika insatser staten gör eller ger bidrag till för att skapa en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund. Samordnaren har valt att, utöver kulturpoli- tiska insatser, även beskriva insatser inom andra politikområden eftersom kultur kan vara ett medel för att uppnå mångfaldsmål även inom dessa politikområden.TPF75FPT

Av denna genomgång drar samordnaren bland annat slutsatsen att kulturlivets institutioner och flera av dess bidragspotter är for- made i en tid då mångfaldsfrågan inte var lika central som idag. Det är ett antal fria kulturpolitiskt agerande aktörer som har tagit på sig ansvaret för att driva mångfaldsfrågan inom kulturen. För att skapa kontinuitet bör dessa aktörer få fortsatt utrymme och ökade möj- ligheter att samarbeta med institutionerna. De fria aktörerna inom mångfaldsområdet bör fungera som utvecklingsresurser till Statens kulturråd och kulturlivet i övrigt. Samordnaren menar att det fort- farande saknas en nationell proaktiv aktör i arbetet med att stärka den kulturella mångfalden. Statens kulturråd har inte lyckats växa in i rollen än, men samordnaren anser ändå att det måste vara Sta- tens kulturråd som har samordningsansvaret för mångfaldsarbetet. Delar av metodutvecklingsarbetet bör emellertid, åtminstone under de närmaste tre åren, bedrivas utanför Statens kulturråd av fria aktörer.

Samordnaren menar vidare att det är orimligt att huvuddelen av de resurser som Sverige satsar på internationellt utbyte går till att skicka svenska kulturutövare utomlands och en väldigt liten del till att bjuda in internationella kulturutövare. Flera institutioners upp- drag bör ses över så att de verkar för just utbyte. Samordnaren anser att en del av Sveriges bistånd till kultur bör användas till att skapa kontakter mellan kulturutövare i utvecklingssamarbets-län- derna och publiken i Sverige. För att åstadkomma det finns behov av aktörer/kulturmäklare som kan bidra till att de internationella kulturutövare som kommer till Sverige når en större publik och fler scener i Sverige som kan ta emot internationella gästspel. I slutet av detta avsnitt beskrivs samordnarens bedömning mer utförligt.

75TP PT Se bland annat essäerna Pripp, Oscar, ”Kulturens soppstenar” och Lorentzi, Ulrika, ”’Vi måste påstå något’ Om kultur som verktyg för mångfald och mångfald som konstprojekt”, i detta betänkande.

130

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

I Regeringens skrivelse 2005/2006:188 Kulturlivets internationa- lisering finns en aktuell beskrivning av de insatser för interkulturell dialog och internationellt kulturutbyte som görs inom Kultur- departementet och Utrikesdepartementets ansvars-områden. Det handlar om bidragsfördelning, rådgivning, planering och genomfö- rande av projekt, deltagande i internationellt kultursamarbete, främjande av konstnärligt utbyte m.m. I följande genomgång foku- seras det som berör arbetet för en ökad kulturell mångfald i Sverige.

Arbetet med att stärka kulturell mångfald, internationellt kulturutbyte och interkulturell dialog inom kulturpolitiken är i linje med den grundläggande utgångspunkten i integrations-politi- ken som är att all politik ska utformas utifrån samhällets etniska och kulturella mångfald och utifrån individens behovTPF76FPT. Det angränsar till de insatser staten gör för integration i departementsövergripande verksamhet, som storstadspolitiken, samt inom Integrations- och jämställdhetsdepartementets och Socialdepartementets ansvarsområde. Även statens insatser för att skapa ett samhälle som är tillgängligt för funktionshindrade, för ökad jämställdhet och för stöd till homo- och bisexuella samt transpersoner angränsar till arbetet med kulturell mångfald.

2.2.1Kulturdepartementets ansvarsområde

De myndigheter och stiftelser under Kulturdepartementet som är inblandade i arbetet med internationellt kulturutbyte, interkulturell dialog och kulturell mångfald är Statens kulturråd, Konstnärsnämnden med IASPIS (International Artists Studio Program in Sweden), Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Stiftelsen Svenska Rikskonserter och olika kulturarvs- och biblioteksinstitutioner. Under Kultur- departementet ligger även, sedan 2003, de av regeringen utsända kulturråden vid svenska utlandsmyndigheter.

76TP PT Regeringens proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik.

131

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Statens kulturråd

Statens kulturråd, oftast kallat Kulturrådet, har som övergripande uppdrag att förverkliga de nationella kulturpolitiska mål som regering och riksdag beslutar om. De kulturpolitiska målen är:

1.Yttrandefrihetsmålet: Värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda dem.

2.Jämlikhetsmålet: Verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande.

3.Mångfaldsmålet: främja kulturell mångfald, konstnärlig för- nyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar.

4.Självständighetsmålet: Ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

Statens kulturråd fördelar statligt stöd inom kulturområdet, ger regeringen underlag för kulturpolitiska beslut och informerar om kultur och kulturpolitik. Nästan två tredjedelar av myndighetens förvaltningsresurser används för arbetet inom verksamhetsgrenen bidragsgivning. År 2006 fördelade Statens kulturråd knappt 1,9 mil- jarder kronor i bidrag till kulturlivet. Av detta gick nära 1 miljard kronor till teater, dans och musik, 160 miljoner kronor till litteratur, bibliotek och kulturtidskrifter, 170 miljoner kronor till konst, museer och utställningar och 570 miljoner kronor till konstområdes- övergripande projekt.

I Statens kulturråds årsredovisning 2006 visas hur fördelningen ser ut mellan ansökt och utbetalt belopp i kategorierna regionala bidrag, det fria kulturlivet och branschstöd. De regionala bidragen, som går till regionala och kommunala teater-, musik- och dans- institutioner samt regionala museer och bibliotek, är den största potten (drygt 900 miljoner kronor år 2006). I Statens kulturråds regleringsbrev finns anvisningar om vilka institutioner som ska erhålla det regionala stödet och samtliga ansökningar av regionala bidrag har bifallits, om än ibland till ett något lägre belopp än ansökt.

Det fria kulturlivet fick 115 miljoner kronor i bidrag. Denna kategori är inte lika tydligt reglerad i regleringsbrevet och 2006 var ansökningarna nästan dubbelt så många som bifallen. Det ansökta beloppet var tre gånger så stort som det utbetalda. Statens kultur- råd har, i en översyn som lämnades till regeringen 2006, framhållit att stödet till de fria grupperna behöver stärkas. Ökade resurser är

132

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

angelägna både för att förbättra gruppernas arbetsvillkor och för att möjliggöra en fortsatt gynnsam konstnärlig och kulturpolitisk utveckling, menar Statens kulturråd.

Sedan 2007 står det i regleringsbrevet att Statens kulturråd ”bör i sin bidragsgivning inom scenkonstområdet prioritera ansökningar som avser samverkan mellan institutioner och den fria scen- konsten”.

Statens kulturråd har formulerat en praxis för sin bidragsgiv- ning. Enligt den praxisen delas bidrag endast ut till verksamhet som får minst lika stort bidrag från regioner och kommuner. Regionala och lokala prioriteringar spelar alltså en viktig roll i fördelningen. Den statliga andelen av det offentliga stödet till kultur är 36 procent. Regionernas andel är 47 procent och kommunernas andel 17 procent.TPF77FPT Statens kulturråd ser motfinansieringen som en garant för långsiktighet och att verksamheten är förankrad lokalt.

Statens kulturråds bidragsgivning till kulturell mångfald och kulturpolitisk utveckling

Ett av Statens kulturråds mål är att främja kulturell mångfald. I Statens kulturråds regleringsbrev står att myndigheten har som övergripande verksamhetsmål att integrera i hela Statens kulturråds verksamhet ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv samt att arbetet med att främja ett internationellt utbyte. I enlighet med det övergripande målen i Sveriges integrationspolitik ska all offentligt finansierad kulturverksamhet spegla den etniska och kulturella mångfalden i dagens Sverige. Det ska alltså finnas ett mångfalds- perspektiv i all den verksamhet Statens kulturråd bedriver och i samtliga verksamheter som delar på det bidrag på 1,9 miljarder kronor som Statens kulturråd fördelar.

De olika perspektiv som ska integreras i Statens kulturråds verk- samhet är barn och ungdom, etnisk och kulturell mångfald, till- gänglighet för personer med funktionshinder samt jämställdhet. Statens kulturråd har tillsatt en strategi- och samordningsgrupp som arbetar med frågan om hur de olika perspektiven kan samord- nas och genomsyra hela myndighetens verksamhet. Under 2007 tar Statens kulturråd fram nya redovisningsblanketter med specifika frågor bland annat om vilket arbete som gjorts för att främja kultu- rell mångfald. Syftet är att Statens kulturråd ska kunna göra en

77TP PT Statens kulturråds årsredovisning 2006, s. 15.

133

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

bättre uppföljning av mångfaldsarbetet på kulturinstitutionerna och utifrån kartläggningen kunna bli konkretare i dialogen med institutioner. I förlängningen kommer Statens kulturråd även kunna utforma bättre ansökningsblanketter där frågorna om arbe- tet med kulturell mångfald blir konkretare och lättare att följa upp. Tidigare har Statens kulturråd gjort bedömningar av arbetet med att främja kulturell mångfald utifrån kulturinstitutionernas redo- visningar och informationen från de olika institutionerna har sett väldigt olika ut.TPF78FPT

Det finns några exempel där det går att utläsa av bidragsredovis- ningen att medel ur Statens kulturråds ordinarie stöd till kulturen använts till satsningar på kulturell mångfald. Av de regionala bidra- gen är 2–3 procent avsatta för utvecklingsbidrag. År 2005 var mångfald ett prioriterat utvecklingsområde. Till exempel gick 1,4 miljoner, av de 6,6 miljoner som delades ut i utvecklingsbidrag till regionala museer, till projekt som fokuserade ökad kulturell mångfald. Två andra exempel är att Re:Orient, vars syfte är att pre- sentera högkvalitativ kultur från Mellanöstern och Nordafrika, och Selam, som arrangerar en mängd olika verksamheter med inriktning på världsmusik, får verksamhets-bidrag ur den ordinarie bidrags- fördelningen till arrangerande musikföreningar.

Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete

Förutom strategin att integrera arbetet med att främja kulturell mångfald och interkulturell dialog i all bidragsgivning så fördelar Statens kulturråd bidrag till allmän kulturverksamhet och utveck- ling samt internationellt kulturutbyte och samarbete, där arbetet med mångfald är en del. Statens kulturråd disponerar 2007 totalt 152 miljoner kronor för detta ändamål.

Av detta anslag avsätts, i regleringsbrevet för 2007, 29 miljoner kronor till internationellt kulturutbyte, interkulturell dialog och kulturell mångfald. Från denna post fördelade Statens kulturråd 4,1 miljoner kronor i bidrag till mångkulturella organisationer samt 2,8 miljoner kronor i verksamhetsstöd till de regionala konsulenterna för mångkultur. Av anslaget för allmän kulturverksamhet finns även avsatt 8 miljoner kronor till nationella minoriteters språk och

78TP PT Om kulturell mångfald, Statens kulturråds omvärldsanalys 2005.

134

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

kultur samt ett bidrag till samisk kultur på 14,4 miljoner som dis- poneras av Sametinget.

Internationellt kulturutbyte

Ett av Statens kulturråds övergripande verksamhetsmål är att inter- nationellt och interkulturellt utbyte och samarbete ska öka och integreras i hela Statens kulturråds verksamhet. I Regeringens skri- velse 2005/2006:188 Kulturlivets internationalisering beskrivs det utökade uppdrag som Statens kulturråd har fått på det internatio- nella området, bland annat ett uppdrag att verka för en förbättrad samordning av de statligt finansierade aktörerna för internationell kulturverksamhet samt att medel som Statens kulturråd fördelar till regionala och lokala institutioner får användas till institutionernas internationella verksamhet. Till internationell verksamhet räknas gästspel utomlands och andra projekt som syftar till att främja internationellt kulturutbyte och kultursamarbete.

Regeringen ökade 2006, som ett steg i arbetet med en interna- tionell strategi, anslagsposten för internationellt kulturutbyte från 18,6 till 22 miljoner kronor. 2007 ökades anslagsposten till 29 mil- joner kronor men då flyttades bidraget till mångkulturella organi- sationer på 4,1 miljoner dit från anslagsposten Bidrag till organisa- tioner inom kulturområdet och bidraget till regionala konsulenter för mångkultur på 2,8 miljoner flyttades dit från Bidrag till övriga ändamål inom kulturområdet. Det innebar alltså inte någon ökning av resurserna.

Bidrag kan beviljas vissa internationella organisationer på kul- turområdet som har som primärt syfte att bedriva internationellt arbete inom sitt konstområde. Organisationer som kan beviljas bidrag är i första hand svenska sektioner av internationella organi- sationer, och bidragen avser främst att täcka sektionernas med- lemsavgifter till sina internationella moder-organisationer samt resekostnader till internationella möten. Bidrag utgår ej till sektio- nernas nationella verksamhet i Sverige.

När de bidrag som föreskrivs i regleringsbrevet fördelats åter- står cirka 5 miljoner kronor som kan sökas av kulturlivet för inter- nationellt kulturutbyte.TPF79FPT Bidrag ges främst för resekostnader. Till

79TP PT Regleringsbrevet 2007 anger att en del av de internationella medlen ska gå till specifika ändamål (t.ex. 9,3 miljoner kronor till Svenskhemmet Voksenåsen, Norges nationalgåva till Sverige, 0,9 miljoner kronor Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland samt 1 miljon kronor till Svenska Rikskonserter för marknadsetablering av svensk musik i

135

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

exempel beviljades, i april 2007, 41 ansökningar på totalt 1,3 miljo- ner kronor i bidrag till internationellt utbyte. Tre fjärdedelar av medlen gick till svenska gästspel och turnéer utomlands, en fjärde- del till verksamhet i Sverige som främjar internationellt kulturut- byte och kultursamarbete.

Mångkulturella organisationer

I Statens kulturråds regleringsbrev 2007 står att anslagsposten Bidrag till internationellt kulturutbyte bland annat ska användas till: ”verksamheter som främjar etnisk och kulturell mångfald och som utgår från interkulturell dialog” samt till ”bidrag till mång- kulturella organisationer med tvärkulturell inriktning”. Stödet delas ut för ett år i taget.

Enligt Statens kulturråds praxis ska sökande organisationer arbeta genom att sprida kunskap om eller på annat sätt bidra till att säkerställa en kulturell och etnisk mångfald inom kulturlivet, stö- det kan utgå som verksamhetsbidrag till organisationer som ansva- rar för arkiv, bibliotek, dokumentation eller annan publik verksam- het och förutsättningar för bidrag är medfinansiering av annan part (kommun eller landsting), att verksamheten är av nationellt intresse, samt att den är tillgänglig för allmänheten.

När stödet inrättades på 1980-talet gick det till organisationer som regeringen pekat ut, utan ansökningsförfarande. År 2005 blev det möjligt att söka bidraget, men endast sex organisationer sökte och samtliga fick stöd. År 2007 sökte 24 organisationer bidraget, varav nio fick stöd. Ansökt belopp var 17 miljoner kronor. Det ökade söktrycket kan förklaras med att Mångkulturåret 2006 bidrog till att bidraget till mångkulturella organisationer blev mer känt.

utlandet), samt till verksamhetsstöd till internationella organisationer och svenska sektioner av internationella organisationer. Statens kulturråd skriver i Plan för Kulturrådets arbete med internationell verksamhet 2007 – 2010 att de ”inte alltid har kunskap om den historiska bakgrunden” och att det är tveksamt om de har ”mandat att förutsättningslöst pröva dessa stöd” och föreslår därför att regeringen förtydligar syfte och förutsättningar för stödet.

136

SOU 2007:50 Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Tabell	Beviljade bidrag		från Statens	kulturråd	till Mångkulturella
	organisationer 2004–2007, tkr

Organisationer		2007	2006	2005	2004
Immigrantinstitutet		200	400	695	700
Intercult,		1 000	1 000	998	200
Stockholm
Stiftelsen	Grekiskt	200	300	397	400
bibliotek/Grekiskt
kulturcentrum
Kurdiska	bibliote-	1 000	1 000	1 087	1 000
ket
Mångkulturellt		1 100	1 000	767	773
centrum i Botkyrka
Selam		400	400	95
Riksföreningen för		80
Folkmusik	och
Dans, RFoD
Kulturföreningen		80
Bwana Club
Stiftelsen	Tensta	80
Konsthall
Totalt		4 140	4 100	4 039	3 073

Som framgår av tabellen går bidraget fortsatt främst till de organi- sationer som fått det tidigare år. De tre nya bidragstagarna får små belopp. Förutom Immigrantinstitutet, som ligger i Borås, och Kulturföreningen Bwana Club från Göteborg, har föreningarna sitt säte i Stockholm eller Stockholms förorter.

Ansökningarna från Immigrantinstitutet och Grekiskt kultur- centrum behandlades 2007 i särskild ordning. I båda besluten står att organisationerna inte kan drivas vidare utan ökade medel och att de därför får 200 000 kr för att få ”möjlighet att finna en alternativ finansiering, alternativt avveckla verksamheten”. Som skäl för minskade bidrag anges att tillgängligheten till verksamheten varit begränsad samt att verksamheterna får inget eller minskat stöd från region och kommun. Immigrantinstitutet har överklagat beslutet.

137

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Regionala konsulenter för mångkultur

Regeringen beslutade 2002 om särskilda regionala konsulenter för mångkultur. Sådana konsulenter finns idag i nio regioner. De har till uppgift att, i samarbete med statliga, regionala och lokala kraf- ter, stimulera en utveckling som tar till vara det mångkulturella samhällets skiftande uttrycksformer och att främja mångfalden i kulturlivet. De senaste åren har de regionala konsulenterna för mångkultur fått 2,8 miljoner kronor i verksamhetsstöd från Statens kulturråd. Under 2006 beviljades, utöver verksamhetsstödet, 628 000 kronor i projektmedel för projekt som konsulenterna genomförde under Mångkulturåret.

AllmänT kulturverksamhet och utvecklinTg

Bidraget till allmän kulturverksamhet och utveckling är uppdelat på ett antal olika potter för specifika ändamål som kommit till vid olika tidpunkter. Här presenteras några potter som har en bredare karaktär och kan användas för arbete för ökad mångfald.

Insatser för utvecklingsverksamhet och allmän kulturverksamhet

Anslagsposten för utvecklingsverksamhet och allmän kulturverk- samhet ska, enligt regleringsbrevet 2007, bland annat gå till läns- konsulenter, insatser för att främja dansen, till Sveriges dramatiker- förbund för driften och administrationen av en digital pjäsbank, utvecklingsprojekt och insatser som främjar barns och ungdomars eget skapande och utveckling av folkbiblioteksverksamheten. Anslaget är på 21 miljoner kronor.

Centrala amatörkulturorganisationer

Bidraget ska gå till sådana centrala amatörkulturorganisationer som bidrar till att tillgängliggöra kulturupplevelser för en bred allmän- het och som stimulerar det egna skapandet. Bidrag kan sökas av centrala amatörkulturorganisationer som verkar inom ord-, ton-, bild-, teater- och dansområdena, kulturminnesvård och annan verk- samhet inom Statens kulturråds ansvarsområde. Verksamhetsbidrag för 2006 fördelades med totalt 7,2 miljoner kronor.

138

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet

Statens kulturråd disponerar medel till forsknings- och utveck- lingsinsatser inom kulturområdet. Anslaget uppgår till drygt 2 miljoner kronor.

Kultur i arbetslivet

Bidrag och andra insatser för kultur i arbetslivet ges till verksamhet som ökar möjligheter till samspel mellan arbetsliv och kulturliv. Anslaget ska främja ett vidgat deltagande i kulturlivet och bidra till att utveckla samspelet mellan yrkesmässigt arbetande konstnärer och arbetslivet. Personalorganisationer, arbetsgivare och kultur- aktörer kan söka pengar från anslagsposten. Ansökningarna bereds av en särskild referensgrupp med personer från bland annat fack- förbund och bildningsförbund.

I regleringsbrevet 2007 står att anslagsposten ska användas för: ”att främja en bred kulturverksamhet med arbetsplatsen och arbetsgemenskapen som utgångspunkt. Stöd får lämnas under förutsättning att minst 25 procent av projektkostnaden finansieras på annat sätt.” Anslagsposten ska även användas för att stödja lång- siktiga läsfrämjande projekt på arbetsplatser. Under senare år har ett prioriterat område varit kultur och hälsa.

För att bidra till ett långsiktigt utbyte prioriteras stöd som kan skapa nya kontaktytor som kan ge arbetstillfällen för kultur- utövare. Projekttiden ger möjlighet för kulturutövarna att bygga upp en verksamhet som arbetsplatser kan efterfråga och skapa ett kontaktnät. Det finns exempel på projekt som har lett till en lång- siktig verksamhet som kan bära sig utan bidrag.

Bidrag och andra insatser för funktionshindrades deltagande i kultur- livet

År 2000 antog riksdagen regeringens proposition Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Där står det att ”varje sektor i samhället ska utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionshinder. Kostnaderna och de nödvändiga

139

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

anpassningsåtgärderna ska finansieras inom den ordinarie verksam- heten”. TPF80FPT

Statens kulturråd har sektoransvar för att handikappolitiken genomförs inom kulturområdet, vilket innebär att Statens kultur- råd ska vara stödjande, samlande och pådrivande för berörda insti- tutioner. Statens kulturråd har ett anslag på 9,5 miljoner kronor för att genomföra ett handlingsprogram om ökad tillgänglighet till kultur för personer med funktionshinder. En del av pengarna kan sökas till projekt. Under 2006 fördelade Statens kulturråd 7,4 mil- joner kronor till 28 projekt.

Kultur i arbetslivet och funktionshindrades deltagande i kultur- livet har slagits samman till en anslagspost som 2007 tilldelats 17 miljoner kronor.

Bidrag till nationella minoriteters språk och kultur

Sedan 2001 har Sverige en samlad politik för nationella minoriteter, i enlighet med Europarådets konventioner. De nationella minori- teterna är samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar. Statens kulturråd fördelar särskilda medel, 8 miljoner kronor 2007, i syfte att främja de nationella minoriteternas språk och kultur. År 2006 fick Statens kulturråd 92 ansökningar om bidrag till nationella minoriteters språk och kultur, 46 ansökningar fick bifall. Det ansökta belopp var 19,8 miljoner kronor och det fördelade belopp 8,2 miljoner kronor.

Utgångspunkten för stödet till nationella minoriteters språk och kultur är en annan än den för stödet för ökad mångfald. Statens kulturråd konstaterar, i en analys av kulturell mångfald, att: ”Medan insatserna för ökad mångfald i övrigt huvudsakligen inrik- tas på att göra kulturlivet tillgängligt för alla, handlar stödet till de nationella minoriteterna om att stärka snävt avgränsade kulturella identiteter.”TPF81FPT Statens kulturråd tror emellertid att om de nationella minoriteterna har livskraftiga språk och rikt kulturliv så bidrar det till mångfalden i svenskt kulturliv i stort.

80TP PT Prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken, s. 16.

81TP PT Kulturrådets omvärldsanalys 2005 Om kulturell mångfald, s. 33.

140

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Accessprojektet

Regeringen har gett Statens kulturråd i uppdrag att genomföra en stor satsning på sysselsättningsåtgärder inom kultursektorn under 2006 och 2007. Projektet, som fått namnet Access, har som syfte att stärka arbetet med att bevara, vårda och tillgängliggöra sam- lingar, föremål och arkivalier inom hela kulturfältet: musei- och kulturmiljö, arkiv, scenkonst, bibliotek, bild och form samt film och foto. Det innebär att myndigheter, institutioner och organisa- tioner får ekonomisk hjälp att anställa arbetslösa kulturverksamma. Statens kulturråd har under 2006 och 2007 fördelat sammanlagt 519 miljoner kronor. I vårpropositionen 2007 har regeringen beslutat att avsätta ytterligare medel för Accessprojektet. Sammanlagt rör det sig om 75 miljoner för år 2008, och 25 miljoner kronor för år 2009.

Fram till och med april 2007 hade 970 personer anställts med hjälp av Accesspengar. Av dessa har 131 personer utländsk bak- grund, det vill säga är födda utomlands eller har två föräldrar födda utomlands. Andelen med utländsk bakgrund är alltså 14 procent. Statens kulturråd anser att en positiv effekt av Access är ”det rela- tivt höga antalet personer med utländsk bakgrund som har fått arbete genom sysselsättningsåtgärder”.TPF82FPT

Kulturråd i utlandet

Kulturråden i utlandet ska främja kulturutbytet mellan Sverige och stationeringslandet och stimulera den kulturella dialogen. För när- varande finns det kulturrådstjänster vid Sveriges ambassader i Berlin, London, Moskva, Tokyo, Vilnius, Washington, Warszawa och samt vid Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen i Bryssel.

Framtidens kultur

Stiftelsen Framtidens kultur ska främja ett vitalt kulturliv genom att ge bidrag till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt. Stiftelsen, som bildades 1994 av svenska staten, disponerar för detta syfte medel från de upplösta löntagarfonderna. Utöver bidrags-

82TP PT Access – Delutvärdering av sysselsättningsåtgärder inom kulturområdet, Kulturrådets skriftserie 2007:6.

141

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

givningen bedriver stiftelsen programverksamhet, finansierar utvecklingsprojekt samt anordnar seminarier och lokala kultur- möten. Framtidens kultur är en tidsbegränsad satsning och planen är att 2008 blir det sista året då stiftelsen fördelar bidrag. Verksam- heten med seminarier, möten och uppföljning av projekt som fått bidrag kommer att fortsätta några år till.

2006 fördelade Framtidens kultur 35,7 miljoner kronor till 197 projekt. Under perioden 1994–2006 har, enligt Stiftelsens personal, cirka 5 procent av inkomna ansökningar beviljats bidrag.TPF83FPT En upp- skattad del i Framtidens kulturs proaktiva bidragsgivning har varit möjligheten att söka ”fröpengar”. Stiftelsen kan bevilja utveck- lingsmedel för projekt i startfas, normalt upp till 200 000 kronor. Medlen används ofta till en förstudie för att söka finansiering och förankring till större projekt.

Mångkulturellt centrum i Botkyrka har, på uppdrag av Framti- dens kultur, gjort en utvärdering av Framtidens kulturs arbete med mångfald i kulturlivet. Den visar att 27 procent av stiftelsens hela bidragsgivning under åren 1994–2006 har gått till projekt som uppmärksammar etnisk mångfald i kulturlivet, totalt 189 miljoner kronor.TPF84FPT Projektens inriktning har förändrats under perioden. Under stiftelsens första fem år stod det i riktlinjerna att stiftelsen prioriterar verksamhet och projekt som, med kulturen som uttrycksmedel, engagerar invandrargrupper: ”Stiftelsen ger stöd till projekt som bidrar till integration – baserad på ömsesidig respekt och förståelse. Stiftelsen stöder därvid i första hand projekt som syftar till att stärka gruppers eller individers identitet och själv- känsla.” Enligt utvärderingen är den formuleringen ett uttryck för en syn på etniska kategorier och ”kulturer” som givna och slutna identiteter. Inom såväl forskning som samhällsliv har synen på etniskt eller kulturellt definierad olikhet och ojämlikhet förändrats. Idag finns mer kunskap om användandet av kultur och skapandet av (ojämlika) etniska kategorier. Denna förändring avspeglas, enligt utvärderingen, i Framtidens kulturs bidragsgivning. På senare år har stöd getts till allt fler projekt som syftat till att ”avetnifiera” den estetiska kulturen eller överträda etniska och kulturella grän- ser. En intressant trend är kulturarvsprojekten som går från repre- sentation av ”eget” kulturarv, via representation av ”andras” kultur- arv (av majoritetens institutioner) till ett ökat intresse för hur kulturarven interagerar.

83TP PT Edström, Nina, Framtidens kultur och mångfald i kulturlivet, Mångkulturellt centrum 2007. 84TP PT Ibid.

142

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.2.2Utrikesdepartementets ansvarsområde

Bland UD:s myndigheter spelar Sida och Svenska institutet en viktig roll för internationell kulturverksamhet. Dessutom får Sveriges utlandsmyndigheter särskilda medel för främjandeverksamhet från UD och på ett flertal utlandsmyndigheter finns tjänstemän med ansvar för press-, information och kulturfrågor.

Sidas kultursamarbeten

Sidas arbete med kultur och media i svenskt utvecklingssamarbete utgår från Unescos definition av kultur som lyder:

Kultur är ett samhälles eller en grupps uppsättning av andliga, materiella, intellektuella och emotionella särdrag, innefattande, förutom konst och litteratur (”kulturella uttryck”), livstil, värderingar, traditioner och trosuppfattningar. TPF85FPT

Sidas arbete med kultur är grundat i rättigheter – rätt att uttrycka sig och rätt att ägna sig åt kulturella och kreativa aktiviteter – men Sida menar att kultursamarbeten även handlar om att skapa förut- sättningar för förändring, om effektivitet. Individens möjlighet att påverka, hävda sin rätt och sin röst är grundläggande i fattigdoms- bekämpning.

Kultur- och mediesamarbete utgör ungefär 2 procent av Sidas totala utvecklingssamarbete. År 2005 beviljades 273 miljoner kro- nor.TPF86FPT Hur stor andel av biståndet som går till kultur beror på vilka samarbeten de länder som Sverige har utvecklingssamarbete med efterfrågar. Idag arbetar ett fyrtiotal svenska institutioner, teatrar, museer, universitet, högskolor, kulturhus med flera, i partnerskap med motsvarande institutioner i utvecklingsländer.

I Sidas internationella arbete ingår även kultursamarbetet mellan Sverige och Sydafrika som har pågått i tre år och inom vilket totalt 28 projekt har beviljats medel. Kultursamarbetet är ett exempel på ett långsiktigt internationellt samarbete mellan två länder där båda länderna bidrar med omfattande resurser. Sverige bidrar med 45 miljoner kronor och Sydafrika med ca 15 miljoner kronor under

85TP PT Universal Declaration on Cultural Diversity, UNESCO, 2001 citerad från Sidas policy för kultur och medier, 2006.

86TP PT Facts & Figures 2005, Culture and Media, Sida 2006. Av detta stöd gick 69 miljoner kronor till kulturarv, 22 miljoner kronor till litteratur, 49 miljoner kronor till scenkonst, 34 miljoner kronor till övrig kultur och 99 miljoner kronor till media.

143

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

den första fasen år 2004–2006. Samarbetet finansieras med svenska biståndsmedel genom Sida och förvaltas och genomförs i Sverige av Statens kulturråd. Den första fasen utvärderas under 2007 av Sida och Kulturdepartementet i Sydafrika.

Svenska institutet

Svenska institutet är en statlig myndighet som har som syfte att öka omvärldens kunskaper om och intresse för Sverige. Den bedri- ver kommunikationsarbete och utbyte inom kultur, utbildning och vetenskap.

Sedan 1988, enligt en överenskommelse med Sida, har Svenska institutet i uppdrag att stödja projekt för kulturellt utbyte med utvecklingsländer och länder i Östeuropa. Syftet är att främja och utveckla demokratiska processer och bekämpa fattigdom i de län- der som omfattas av det svenska utvecklingssamarbetet. Anslaget är på 15 miljoner kronor per år och kommer från biståndsbudgeten.

För länderna inom EU, i Nordamerika, Japan och andra delar av världen är Svenska institutet inte en bidragsgivare utan en anord- nare av kulturevenemang. Institutet tar initiativ till evenemang i utlandet och kontaktar svenska institutioner och kulturverksamma för deltagande. Tidigare kunde kulturlivet, både organisationer och enskilda kulturutövare, ansöka om projektstöd från Svenska insti- tutet för internationellt kulturutbyte även till länder som inte omfattas av det svenska utvecklingssamarbetet. Enligt Statens kulturråd har denna förändring bidragit till ett ökat ansöknings- tryck hos Statens kulturråd.TPF87FPT Förändringen har även lämnat vissa tomrum, till exempel är det inte möjligt för enskilda personer att söka pengar hos Statens kulturråd.

2.2.3Integrations- och jämställdhetsdepartementets ansvarsområde

Integrationspolitiken omfattar frågor om lika rättigheter, skyldig- heter och möjligheter för alla oavsett etnisk eller religiös bakgrund, invandrares etablering i det svenska samhället, svenskt medborgar- skap, ersättning till kommunerna för flyktingmottagande samt

87TP PT Plan för Kulturrådets arbete med internationell verksamhet 2007-2010.

144

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

åtgärder mot etnisk och religiös diskriminering, främlingsfientlig- het och rasism.

De övergripande målen för integrationspolitiken är:

•Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.

•En samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund.

•En samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grund- läggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bak- grund ska vara delaktiga i och medansvariga för.

De integrationspolitiska målen ska genomsyra alla politikområden. Regeringen anser att, frånsett under den första tiden i landet, ska det inte finnas någon särpolitik för invandrare. Huvudfokus i regeringens integrationspolitik är att skapa bättre möjligheter för försörjning och egenmakt genom att driva en politik som under- lättar arbete och företagande. Ett annat viktigt fokus är arbetet mot diskriminering.

Bidrag till organisationer som främjar integration

Det finns ett statsbidrag till organisationer som främjar integration. Detta ges i fyra former:

1.Organisationsbidrag som ges till organisationer som är rikstäckande, har över 1 000 medlemmar och ”till övervägande del har medlemmar med invandrarbakgrund”.

2.Verksamhetsbidrag för verksamhet som främjar integration som får sökas av riksförbund som ”till övervägande del har medlem- mar med invandrarbakgrund”.

3.Etableringsbidrag som ges till nystartade riksorganisationer som har minst 100 betalande medlemmar och har bedrivit en verk- samhet som främjar integration under minst två år.

4.Projektbidrag som ges till klart avgränsade projekt som syftar till att stimulera integration i samhället eller till att förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Det kan ges till organisationer som främjar integration, samt till landsting eller kommuner.

145

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Det statliga stödet till organisationer som främjar integration har handlagts av Integrationsverket. Integrationsverket läggs ned 1 juli 2007. Enligt regeringsbeslut 8 mars 2007 ska Ungdomsstyrelsen ta över uppgiften att fördela statligt stöd till organisationer som främjar integration. Integrations- och jämställdhetsdepartementet har aviserat att stödets inriktning kommer att ses över, men att det fortsatt kommer att finnas ett stöd till organisationer som har en övervägande del medlemmar med invandrarbakgrund.

Under 2006 fördelades 17,8 miljoner kronor i verksamhets-, organisations- och etableringsbidrag till 52 riksorganisationer. Dessa bidrag används bl.a. till olika kulturändamål och mer gene- rellt till att upprätthålla och stärka vissa gruppers kultur. Samma år beviljades 7,2 miljoner kronor i projektbidrag till 25 utvecklings- projekt. Antalet ansökningar var 180 vilket var en minskning jäm- fört med föregående år då antalet var 342. Integrationsverket tror att minskningen beror på att kriterierna för bidraget begränsats till projekt som underlättar nyanlända invandrares etablering.TPF88FPT

Det har diskuterats om dessa bidrag borde förändras. I prome- morian Ett sammanhållet bidragssystem för etniska organisationer

(Ds 2003:10) förordades ett sammanhållet bidragssystem för orga- nisationer bildade på etnisk grund. Den interdepartementala arbetsgrupp, som utarbetade förslaget, gjorde bedömningen att riksförbunden bildade på etnisk grund i huvudsak bedriver kultur-, språk- och identitetsbevarande verksamhet. Därför föreslogs Sta- tens kulturråd som bidragsfördelande myndighet för organisationer bildade på etnisk grund som bedriver verksamhet för att upprätt- hålla kultur, identitet och språk. De flesta remissinstanser var posi- tiva till förslaget men Statens kulturråd var tveksamma eftersom de ville renodla sin utvecklingsverksamhet.

I direktiven till Integrationspolitiska kommittén, som tillsattes 2005 och avslutades genom regeringsbeslut 2006, togs frågan upp igen:

Det är inte förenligt med en väl fungerande integrationspolitik att ha ett bidragssystem som enbart vänder sig till organisationer som bildats på etnisk grund för att dessa ska arbeta aktivt för integration. Detta bör vara en uppgift som kan utföras av många olika frivilligorganisa- tioner.

I den interna promemorian Handläggning av vissa bidrag till före- ningslivet (Justitiedepartementet 2007) diskuteras möjligheten att

88TP PT Integrationsverkets årsredovisning 2006.

146

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

flytta ansvaret för organisations- och verksamhetsbidrag till invandrarorganisationer till Statens kulturråd. Det som talar för är att stödet ”utgör ett sorts kulturstöd”, det som talar mot är att Statens kulturråd motsatte sig förslaget och ”att regeringen gene- rellt betonar vikten av insatser som syftar till att stödja invandrares etablering i samhället och på arbetsmarknaden”.

Bidrag till nationella minoriteter

Regeringskansliet fördelar ett ekonomiskt bidrag till organisationer som företräder de nationella minoriteterna. År 2007 fördelas 4 mil- joner kronor till 11 organisationer. Bidraget fördelas efter antalet sökande föreningar och antalet lokalföreningar. Förordningen är detaljerad angående vad som avses med minoritetsorganisation, riks- organisation och lokalförening. Däremot finns inga krav på verk- samhetens inriktning.TPF89FPT

Bidrag till kvinnors organisering och vissa jämställdhetsprojekt

Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organise- ring och jämställdhetsprojekt är en tillfällig kommitté som har till uppgift att fördela statsbidraget för kvinnors organisering och jäm- ställdhetsprojekt tills uppdraget tas över av en myndighet. Totalt hade Delegationen ett ramanslag på 22,5 miljoner att fördela under 2006.

2.2.4Storstadspolitiken

I Sveriges storstäder finns några stadsdelar där de boende har väsentligt sämre förutsättningar för utveckling än befolkningen i resten av landet. Skillnaderna både i förhållande till andra delar av regionen och ett genomsnitt av Sverige är så stora att regeringen bedömt att det inte är rimligt att kommunerna själva ska klara pro- blemen. Regeringen driver därför, på riksdagens uppdrag, en natio- nell storstadspolitik.TPF90FPT Statsrådsberedningen och nio departement,

89TP PT Handläggning av vissa bidrag till föreningslivet, Internt PM Justitiedepartementet, 2007. 90TP PT Regeringens proposition (prop. 1997/98:165 ) Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet. Regeringens skrivelse till riksdag (skr. 2003/04:49) Lokalt utvecklingsarbete i storstäderna.

147

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

däribland Kulturdepartementet, är involverade i storstadssats- ningen. Storstadspolitiken har två övergripande mål:

1.att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt och därmed kunna bidra till att nya arbetstill- fällen skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga delar av landet samt

2.att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika och jämställda levnadsvillkor för storstädernas invånare.

Inom kulturpolitiken har Statens kulturråd i uppdrag att samverka med de kommuner som omfattas av lokala utvecklingsavtal i syfte att uppnå de storstadspolitiska målen. Av Statens kulturråds års- redovisning 2006 framgår att Statens kulturråds samverkan i första hand sker med landsting/regioner och att Statens kulturråd inte har gjort några särskilda riktade insatser för de kommuner som omfat- tas av lokala utvecklingsavtal. Statens kulturråd betonar dock att dessa kommuner får del av Statens kulturråds bidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner, fria teater-, dans- och musikgrupper m.m. Statens kulturråd nämner exemplet Cirkus Cirkör i Botkyrka.

2.2.5Socialdepartementets ansvarsområde

Socialdepartementet ansvarar för politikområden som är en del av arbetet att uppnå en samhällsgemenskap med mångfald som grund, bland annat barnpolitik och handikappolitik.

Allmänna arvsfonden

Allmänna arvsfonden bildades genom ett beslut av 1928 års riksdag i samband med att arvsrätten begränsades. Kvarlåtenskap, som inte övergår till en arvsberättigad släkting, tillfaller istället en särskild fond, Allmänna arvsfonden. Fonden har till ändamål att främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder i alla åldrar. Stöd ur fonden ska i första hand lämnas till verksamhet som är nyskapande och utveck- lande. Regeringen angav i sin skrivelse i maj 2006 att stödet ur Arvsfonden bör ”stärka barns, ungdomars och funktionshindrades rättigheter, inflytande och jämställdhet, öka målgruppens livskva-

148

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

litet och hälsa samt bidra till såväl social som etnisk och kulturell integration och därmed stärka deras ställning i samhället”.TPF91FPT Under år 2005 fördelades knappt 306 miljoner kronor till projekt efter ansökan till Arvsfondsdelegationen.TPF92FPT

Regeringen beslutade i juni 2004 att, under en treårsperiod, ställa 20 miljoner kronor per år ur Allmänna arvsfonden till Arvs- fondsdelegationens förfogande att fördelas till projekt som syftar till att utveckla barns och ungdomars möjligheter till delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser och till eget skapande. Flera pro- jekt som sökte bidrag från det tillfälliga stödet på 3 miljoner kronor som fanns under Mångkulturåret 2006, och fördelades av Statens kulturråd, slussades vidare till det prioriterade området barn och ungdomar i kulturlivet på Allmänna arvsfonden. Ett tiotal mång- kulturårsprojekt, både projekt som fått bidrag från det tillfälliga stödet och de som fick avslag, fick stöd från Allmänna arvsfonden.

Bidrag till organisationer som bedriver verksamhet för homo- och bisexuella samt transpersoner (HBT)

I Socialstyrelsens regeringsbrev för 2007 står att av anslaget för insatser mot hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar ska 6 mil- joner kronor utbetalas i form av organisationsstöd till Riksförbun- det för sexuellt likaberättigande (RFSL) och 330 000 kronor betalas ut till frivilligorganisationer riktade till homo- och bisexuella samt transpersoner. Både utredningen SOU 2004:13 Samhällets insatser mot Hiv/STI och de frivilliga organisationerna själva har framfört att det är olyckligt att stödet till HBT-organisationerna tas från aidsanslaget och ser hellre att stödet bryts ut och fördelas av en annan instans.

91TP PT Regeringens skrivelse 2005/06:175 Redovisning av fördelning av medel från Allmänna arvsfonden under budgetåret 2005.

92TP PT Av dessa medel har 276 miljoner kronor fördelats genom löpande handläggning av organisationernas egna initiativ under året och resterande medel, 30 miljoner kronor, har fördelats inom ramen för särskilda satsningar som regeringen gett Arvsfondsdelegationen i uppdrag att ansvara för. Därutöver har Ungdomsstyrelsen under år 2005 haft regeringens uppdrag att fördela stöd ur Allmänna arvsfonden inom en total ram av 20 miljoner kronor för två särskilda satsningar. Sedan 1 juli 2004 är Arvsfondsdelegationen en egen myndighet och regeringen kan inte längre besluta om särskilda satsningar.

149

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

2.2.6Internationellt samarbete inom kulturområdet

Sverige ingår i en mängd internationella mellanstatliga organisatio- ner och nätverk som behandlar kulturpolitiska frågor ur olika per- spektiv, till exempel regionala intressen, mänskliga rättigheter, utvecklingsfrågor. Dessa är bland annat EU, det nordiska samar- betet inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet samt Unesco.

Europeiska unionen (EU)

EU:s medlemsstaters politik får inte harmonieras på kulturområ- det. Huvudskälet för denna hållning är att kulturpolitik anses kän- netecknas av nationella intressen och därför bör vara varje lands suveräna angelägenhet. Samarbetet sker genom olika samarbets- program och gemensamma överenskommelser. I maj 2007 lade EU-kommissionen fram en strategi för kulturens roll i en globali- serad värld där de formulerade tre huvudmål som ska utgöra en gemensam kulturstrategi för europeiska institutioner, medlems- stater och för kultursektorn:

•Att främja kulturell mångfald och interkulturell dialog.

•Att främja kulturen som en katalysator för skapande och kreati- vitet.

•Att främja kulturen som ett viktigt inslag i unionens internatio- nella relationer.TPF93FPT

De instrument EU har för att förverkliga sina mål på kulturområ- det är dialogen mellan staterna och EU:s bidrag till projekt inom ramprogrammet för kultur. EU beviljar dessutom stöd till projekt med kulturanknytning inom ramen för EU:s strukturfonds- program och gemenskapsinitiativ.

År 2007 efterträdde programmet ”Kultur” EU:s tidigare ram- program Kultur 2000. Det nya programmet omfattar perioden 2007

– 2013 och har som huvudsyfte att ”genom utvecklingen av ett kulturellt samarbete mellan konstnärer, aktörer på kulturområdet och kulturinstitutioner i de deltagande länderna bidra till stärkan- det av ett kulturområde som delas av europeiska medborgare och

93TP PT Communication on a European agenda for culture in a globalizing world, Commission of The European Communities, 2007.

150

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

som grundar sig på ett gemensamt kulturarv”.TPF94FPT Programmet har särskilda mål som att främja rörlighet över gränserna för konstnä- rer och konstverk samt att främja den interkulturella dialogen. Statens kulturråd har, tillsammans med Riksantikvarieämbetet, i uppdrag att förmedla kunskap och information om EU:s kultur- program samt att utgöra ett stöd i utarbetande av ansökningar. Detta sker inom ramen för Kulturkontakt Sverige.

Inom programmet Kultur 2000 har, under perioden 2000 – 2006, cirka 15 ansökningar per år inkommit till EU från svenska huvudarrangörer och cirka fem per år har fått bifall. Under 2006 har för första gången en organisation med säte i Sverige (Intercult) erhållit verksamhetsstöd som europeisk organisation från EU:s ramprogram för kultur.

Under 2006 fick 273 svenska projekt med kulturanknytning stöd från EU:s strukturfondsprogram.TPF95FPT EU-stödet uppgick till 210 miljoner kronor och den totala finansieringen till över 545 miljoner kronor. Detta är en markant ökning jämfört med tidigare år som sannolikt kan förklaras av ett ökat återflöde av icke förbru- kade medel som förvaltningsmyndigheterna velat använda under 2006 eftersom det är det sista året av programperioden.TPF96FPT Mest pengar till kulturanknutna projekt har gått till de regionala målen 1 och 2, som syftar till att stärka glesbygd och stärka näringslivs- utveckling i utsatta industri- och landsbygdsregioner. Dessa pro- jekt har ofta syftet att bevara eller tillgängliggöra kulturarvet och stärka den lokala eller regionala identiteten. Mål 3 och gemen- skapsinitiativen gäller hela Sverige. Mål 3 syftar till att stärka indi- videns ställning på arbetsmarknaden och inom det målet har till exempel Teateralliansen fått pengar för jämställdhetsprojekt. Gemenskapsinitiativen berör sociala och ekonomiska frågor. Inom till exempel gemenskapsinitiativet Equal har Världskulturmuseet beviljats nära 3 miljoner kronor för att främja attitydförändringar och motverka etnisk diskriminering.

EU har beslutat att 2008 ska vara det europeiska året för inter- kulturell dialog. Syftet med satsningen är att uppmärksamma alla människor som bor inom EU att dialog är en nödvändig förutsätt- ning för att leva i och dra nytta av den allt mer multikulturella mil-

94TP PT EU:s kulturprogram. Stöd till kulturellt samarbete i Europa. Kulturkontakt Sverige.

95TP PT Stöd från EU:s strukturfonder till svenska projekt med kulturanknytning år 2006. Rapport nummer 10 perioden 2006-01-01 – 2006-12-31. En rapport från Statens Kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Svenska Filminstitutet. Se Gunilla Kindstrands essä i detta betänkande för en analys av EU stöd.

96TP PT Ibid s. 6.

151

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

jön i Europa. Året har en budget på 10 miljoner euro varav en tredjedel ska gå till en informationskampanj, en tredjedel till ett tiotal stora samarbetsprojekt och en tredjedel till ett projekt inom varje land.

Det nordiska kultursamarbetet

Kultursamarbetet i Norden vilar på en historisk kultur- och språk- gemenskap och är en av grundstenarna i Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets arbete. Den totala budgeten för det nor- diska kultursamarbetet var 2006 cirka 200 miljoner kronor. De två största budgetposterna är två fonder som delar ut stöd till projekt: Nordiska kulturfonden, som delar ut 25 miljoner danska kronor om året till nordiska kulturprojekt i vid bemärkelse, och Nordisk film- och TV-fond, som delar ut 67 miljoner norska kronor per år.

Våren 2007 har det nordiska kultursamarbetet fått en ny struk- tur, Kulturkontakt Norden, som är tänkt att vara mer flexibel och fungera bättre för nya samarbeten. En viktig förändring är att pengar delas ut från tidsbegränsade tematiskt inriktade fonder istället för sektorsindelade fonder. En annan viktig förändring är att det inte längre behöver vara tre nordiska länder i samarbete som söker utan det räcker med två.

År 2008 tar Norge över stafettpinnen från Mångkulturåret 2006 och har ett ”mangfoldsår”.

Unesco

Unesco (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation) är FN:s organ för mellanstatligt samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation/medier. Målet för Unescos, och hela FN:s, arbete är att skapa fred genom mer samarbete mellan länder. Unesco utarbetar normativa instrument (konventioner, rekommendationer, deklarationer m.m.) och stöd- jer kunskapsutbyte och dialog mellan kulturer. Konventionen för skydd för och främjande av kulturell mångfald antogs 2005 och trädde i kraft 18 mars 2007. Konventionen stärker medlemsstater- nas rätt och skyldighet att föra en nationell kulturpolitik till stöd för den kulturella mångfalden och betonar vikten av internationellt

152

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

kulturutbyte och solidaritet. Den erkänner också att kulturella varor och tjänster har fler värden än bara det ekonomiska värdet.

2.2.7Samordnarens bedömning

Det görs en mängd olika satsningar för att stärka den kulturella mångfalden, det internationella kulturutbytet och den interkultu- rella dialogen och skapa en samhällsgemenskap med den etniska och kulturella mångfalden som grund. Det är många aktörer som vill arbeta med detta. De bidrag som utlyses får många ansökningar.

Arbetet med att stärka den kulturella mångfalden sträcker sig över flera politikområden och satsningarna har delvis olika syften. Det kan handla om en utveckling av konsten genom nya möten eller om att nå en bredare publik. Det kan också handla om att skapa nya kontaktytor och nå en ökad förståelse mellan länder eller mellan kulturer. Dessa kontaktytor kan leda till ökad handel och i förlängningen till fred genom samarbete. I till exempel Sidas verk- samhet finns tankar om att kultur bidrar till en stärkt utveckling på andra områden.

Stärk det kulturpolitiska arbetet för kulturell mångfald!

De kulturpolitiska institutionerna är formade i en tid då samhällets mångfald inte var en lika aktuell fråga som idag. Även flera Statens kulturråds bidragspotter till kulturpolitiskt arbete är formade i en annan tid. Under Mångkulturåret 2006 har det blivit tydligt att ett antal fria aktörer har tagit på sig ansvaret för att driva en kultur- politisk utveckling så att den offentligt finansierade kulturen utgår från samhällets mångfald och riktar sig till hela befolkningen.

Samordnaren anser att det idag framför allt är ett antal fria aktö- rer som har kunskapen, kontakterna och förmågan att skapa mångfald inom kulturlivet.TPF97FPT För att säkra kontinuiteten i arbetet för ökad mångfald är det viktigt att dessa aktörers kunskap och erfarenhet tas tillvara både genom samarbeten med institutionerna och genom att de fria aktörerna får fortsatt stöd och utrymme i kulturpolitiken. En större andel av det stöd som ges till aktörer som bedriver kulturpolitiskt arbete bör gå till aktörer som arbetar

97TP PT Viktiga aktörer är Bwana Club, Inkonst, Intercult, Jerico, Kulturstorm, Mångkulturellt centrum i Botkyrka, Re:orient och Selam.

153

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

för mångfald. Dessutom bör kravet på andra kulturpolitiska aktörer att integrera ett arbete för kulturell mångfald öka.

Bidrag behöver bli mer kända

En lärdom av Mångkulturåret 2006 är att få aktörer, särskilt nya aktörer inom mångfaldsområdet, känner till alla de olika stöd som finns för arbete för att skapa en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund. Både det faktum att flera projekt som sökte det tillfälliga stödet på 3 miljoner kronor, som fördelades av Statens kulturråd under Mångkulturåret 2006, kunde slussas vidare och få stöd från Allmänna arvsfonden, och att fyra gånger så många orga- nisationer sökte pengar ur potten för mångkulturella organisationer efter Mångkulturåret, visar att dessa stöd har varit relativt okända för aktörer som arbetar för ökad mångfald.

Skillnader och beröringspunkter mellan det nationella mång- faldsarbetet och det internationella kultursamarbetet behöver klargöras

I Statens kulturråds regleringsbrev för 2007 har regeringen lagt samman internationellt kulturutbyte och arbetet för att stärka kulturell mångfald i samma anslagspost. Samordnaren håller med regeringen om att det nationella mångfaldsarbetet och internatio- nella kultursamarbetet bör ses som ett gemensamt område men anser även, precis som Statens kulturråd, att skillnader och beröringspunkter mellan områdena behöver förtydligas.TPF98FPT

Beröringspunkter är till exempel att personer med utländsk bakgrund inte bara kommit till Sverige utan kommit från ett annat land. Ett utökat kulturellt utbyte med det landet kan bland annat bidra till att befolkningen med svensk bakgrund får en mer nyanse- rad bild av de länder som personer med utländsk bakgrund kommer från och att befolkningen med utländsk bakgrund känner sig del- aktiga i kulturlivet i Sverige.

En skillnad mellan nationellt mångfaldsarbete och internationellt kultursamarbete är att det internationella kultursamarbetet har högre status. Därför finns det en risk att det internationella kultursamar- betet tar resurser på det nationella mångfaldsarbetets bekostnad om

98TP PT Kulturrådets rapport Om kulturell mångfald, 2005.

154

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

de delar samma anslagspost. Samordnaren menar att diskussionen om skillnader och beröringspunkter mellan internationellt kulturut- byte och mångfaldsarbete måste vara levande. Analysen behöver utvecklas av flera aktörer.

Stödet till internationellt kulturutbyte måste bidra till utbyte, inte enbart vara en väg för svenska kulturutövare ut ur Sverige

Samordnaren anser att det är orimligt att en så stor del av de resur- ser som staten lägger på internationellt kulturutbyte används till att skicka ut svenska kulturutövare och en så liten del att bjuda hit internationella kulturutövare. De möjligheter som idag finns att söka pengar för internationella gästspel i Sverige behöver bli mer kända och Sverige bör lägga mer resurser på att ta in internationella gästspel. Om fler internationella kulturutövare framträder i Sverige ger detta ökad legitimitet åt minoritetsgrupper i Sverige.

Vidare menar Samordnaren att det finns ett behov av fler scener i Sverige som tar emot internationella gästspel och aktö- rer/kulturmäklare som kan bidra till att de internationella gästspel och besök som kommer till Sverige når en större publik. Inom ramen för Sidas kulturutbyte kommer en mängd internationella besök till Sverige men Sida anser sig inte ha uppdraget eller kon- taktnätet som behövs för att skapa möten mellan de internationella gästerna och en publik i Sverige.

SOU 2003:121 Internationella kulturutredningen föreslog att en del av biståndsmedlen skulle föras till kulturmyndigheter som Sta- tens kulturråd och Konstnärsnämnden. Samordnaren anser att detta förslag är värt fortsatt diskussion. Kulturpolitiska satsningar inom biståndet har goda biståndseffekter och bidrar till att skapa och bibehålla goda relationer med aktuella länder. Dessutom kan den kulturella mångfalden stärkas, genom att det svenska kultur- livet exponeras och får kontakter internationellt men också genom att kulturlivet i de länder som har utvecklingssamarbeten med Sverige kommer till Sverige och exponeras för och får kontakter med kulturlivet i Sverige och den svenska publiken. Dagens svenska publik har ursprung i en mängd olika länder och besitter både kun- skaper och kontakter som kan bidra till en positiv utveckling i utvecklingssamarbetsländerna.

Samordnaren anser vidare att uppdragen till kulturråden i utlan- det och till Svenska institutet bör ses över. Kulturrådstjänsterna

155

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

borde vara möjliga att flytta och gärna placeras i länder som många svenskar med utländsk bakgrund kommer ifrån. Deras uppdrag att stimulera den kulturella dialogen bör även inbegripa den invandrade befolkningen i Sverige. Likaså bör Svenska institutet se över vilken Sverigebild de förmedlar så att även den svenska befolkningen med utländsk bakgrund känner sig delaktiga i den. Samordnaren anser att det sverigefrämjande arbetet, i högre utsträckning än idag, måste inriktas på internationella utbyten.

Utrymmet för nya samarbeten och initiativ behöver ökas

En stor del av Statens kulturråds bidragsgivning är styrd av regleringsbrevet. Dessutom styrs bidragsgivningen av kravet på regional medfinansiering. När bidragsgivningen från Framtidens kultur avslutas 2008 försvinner en viktig resurskälla för nya pro- jekt. Fria medel till kulturlivet kommer att saknas. Risken är stor att utrymmet för nya aktörer, nya samarbeten och nya projekt minskar.

Den stabilitet som finns i Statens kulturråds bidragsgivning ska- par förutsättningar för ett långsiktigt arbete, framför allt för de regionala institutionerna. Problemet är att utrymmet för metodut- veckling och för nya aktörer är begränsat. Detta blir tydligt när ett nytt område utvecklas snabbt, som när det vuxit fram nya aktörer som vill arbeta för en ökad kulturell mångfald. Flera av de aktörer som fick bidrag av de tillfälliga stödet på som fanns under Mång- kulturåret 2006, och utvecklade ett arbete för kulturell mångfald har svårt att passa in i Statens kulturråds bidragspotter trots att deras verksamhet ligger i linje med de kulturpolitiska målen.

Samordnaren menar, precis som Statens kulturråd påpekat, att ett förändrat samhälle kräver att formerna för kulturverksamhet utvecklas, bland annat för att ge utrymme för nya aktörer och stimulera samverkan mellan etablerade kulturinstitutioner och det fria kulturlivet.TPF99FPT Ett steg i rätt riktning är skrivningen i 2007 års regleringsbrev till Statens kulturråd att prioritera ansökningar som avser samverkan mellan institutioner och den fria scenkonsten. Samordnaren anser att möjligheten till samarbeten bör förstärkas än mer och att även fria kulturpolitiska aktörer ska pekas ut som prioriterade samarbetspartners. Vidare behövs en möjlighet att ge statligt stöd till verksamhet som är av nationellt intresse men inte

99TP PT Kulturrådets budgetunderlag 2008 – 2010.

156

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

lyckas få regional finansiering. Samordnaren menar att det är nöd- vändigt att det skapas en motsvarighet till Stiftelsen Framtidens kulturs fria medel där det är möjligt att söka en mindre summa pengar för att utveckla en idé och hitta samarbetspartners och finansiärer.

Samordnaren anser även att det är ett problem att Statens kulturråds bidragsgivning till regionala institutioner i så stor utsträckning är styrd av regleringsbrev. Den kommande kultur- politiska översynsutredningen bör se över möjligheten att konkur- rensutsätta de regionala bidragen så nya regionala institutioner kan utvecklas om de gamla regionala institutionerna inte längre lever upp till sitt uppdrag.

Stödet till mångkulturella organisationer bör ingå i ett sam- ordnat stöd för kulturpolitiskt arbete

Även när integrering av mångfaldsperspektivet är huvudstrategi kan det finnas skäl att ha öronmärkta pengar, till exempel för att göra tidsbegränsade satsningar och bygga ny kunskap och kompe- tens eller att stödja verksamhet under uppbyggnad. Bidraget för mångkulturella organisationer har inte haft denna tidsbegränsning utan fungerat som verksamhetsstöd till ett antal organisationer under lång tid. Några av verksamheterna borde kunna föras över till ordinarie stöd, till exempel till bibliotek, museer eller musikarran- görer, för att lämna plats för nya aktörer. Så har inte skett utan de nya och de gamla aktörerna tvingas konkurrera med varandra om samma bidragspott.

För några av organisationerna som får stöd ur potten för mång- kulturella organisationer finns inget ordinarie stöd de kan flyttas över till. Det kan bero på att de bedriver en verksamhet som inte passar under någon annan kategori eftersom det inte är en kultur- verksamhet i meningen kulturella uttryck. Det kan också bero på att verksamheten inte får regionalt stöd.

Samordnaren anser att det behövs bättre möjligheter för organi- sationer som bedriver en kulturpolitisk verksamhet att söka stöd. Idag finns sådant stöd men det är uppdelat på ett antal anslags- poster med olika specifika mål, t.ex. Kultur i arbetslivet, insatser för utvecklingsverksamhet och allmän kulturverksamhet, bidrag till centrala amatörkulturorganisationer och bidrag och insatser för funktionshindrades deltagande i kulturlivet. Det är svårt för nya

157

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

aktörer att hitta rätt i denna bidragsdjungel. Om dessa stöd sam- ordnades skulle bidragsgivningen bli mer träffsäker.

Det behövs fortsatt utveckling av kunskapen om mångfald i kulturlivet och kompetensen att arbeta för mångfald

Mångkulturåret har inneburit en intensifiering i arbetet för ökad mångfald inom kulturlivet. Detta arbete behöver fortsätta och det är viktigt att det finns en tydlig ansvarsfördelning för vilka som ska driva på arbetet.

Forum för världskultur skrev i sitt slutbetänkande att Statens kulturråd behöver genomgå en rollförändring ”från att till stor del vara mottagare och bedömare av olika förslag till mer av kring- strykande lantbrevbärare som både fångar upp och hjälper till med formulerandet av kärleksbrevet”, eller i mindre metaforiska ordalag ”utveckla myndigheterna och dess tjänstemän så att de genom ett mer initierande och aktivt deltagande kan skapa förutsättningar för bättre måluppfyllelser”.TPF100FPT Samordnarens bedömning är att Statens kulturråd ännu inte, helt ut, lyckats genomgå den rollförändringen. Det saknas fortfarande en nationell proaktiv aktör i arbetet med att stärka den kulturella mångfalden. Samordnaren anser att Statens kulturråd fortsatt bör ha ett nationellt samordningsansvar för arbetet med att öka mångfalden i kulturlivet och att detta uppdrag bör skärpas.

Samordnaren menar att det metodutvecklingsarbete som sker på Statens kulturråd, med nya redovisningsblanketter som kan leda till bättre uppföljning och konkretare frågor i ansökningsblanketterna, är bra och bör utvecklas vidare. Statens kulturråd behöver bli bättre på att bedöma och följa upp arbete för att stärka den kulturella mångfalden. Men det behövs även utveckling av metoder för att arbeta med kulturell mångfald. Statens kulturråd har inte förmått driva på metodutvecklingen. Det finns ett antal fria aktörer som är i framkant i arbetet för mångfald och interkulturell dialog. Samord- naren anser att dessa bör fungera som en utvecklingsresurs för Statens kulturråd och kulturlivet i övrigt. Delar av metodutveck- lingsarbetet bör, under de närmaste åren, bedrivas utanför Statens kulturråd av fria aktörer.

100TP PT SOU 2000:118 Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden. Slutbetänkande av kommittén för världskultur, s. 90.

158

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

I beslutet om vilka organisationer som ska få stödet till mång- kulturella organisationer används framför allt argument om organi- sationerna uppfyller de kriterier som Statens kulturråd har satt upp, dvs. om det finns regional finansiering, om verksamheten är av nationellt intresse och om verksamheten är tillgänglig för allmän- heten. Samordnaren anser att det behövs mer diskussion om vilken verksamhet som bäst bidrar till det övergripande målet, alltså att främja etnisk och kulturell mångfald och utgå från interkulturell dialog. Samordnaren menar att det är nödvändigt att ta in experter utifrån i bedömningen, gärna efter den modell som Framtidens kultur använt med ad hoc-grupper utsedda på två år.

Luckor i dagens bidragsgivning

Denna genomgång, liksom tidigare studier, visar att det är ett pro- blem att stöden till folkrörelser i Sverige är uppdelat på en mängd olika stöd med olika villkor.TPF101FPT Regeringen har gett Folkrörelseutredningen i uppdrag att utreda ”effekterna av villkorade statsbidrag inom folkrörelsepolitiken och undersöka om det är möjligt att öka andelen villkorslösa statsbidrag, minska anta- let villkor för statsbidragen eller revidera de villkor som ställs”.TPF102FPT

Trots att det finns en mängd olika mångfaldsstöd inom flera politikområden faller en del verksamheter mellan stolarna. En sådan lucka är att huvuddelen av bidraget till ideella organisationer som vill arbeta med integration är öronmärkt för organisationer som till övervägande del har medlemmar med invandrarbakgrund. Här saknas både stöd till organisationer med medlemmar med invandrarbakgrund som vill göra något annat än att främja integra- tion och stöd till andra organisationer som vill främja integration.

Samordnaren anser att det bör finnas ett stöd till organisationer som bedriver verksamhet för att stärka övriga minoriteters språk och kultur, precis som det finns stöd till hembygdsföreningar o.dyl. Detta stöd skulle, liksom stödet till nationella minoriteters språk och kultur, bidra till att minoriteterna har livskraftiga språk och rikt kulturliv vilket i sin tur bidrar till mångfalden i svenskt kulturliv i stort. Samordnaren menar att det inte bör finnas ett krav

101TP PT Statskontoret, Bidrag till ideella organisationer (2004:17).

102TP PT Tilläggsdirektiv till Folkrörelseutredningen (Ju 2005:12). Beslut vid regeringssammanträde den 1 februari 2007.

159

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

på organisationerna att de har en majoritet medlemmar med invandrarbakgrund utan att de ska vara öppna för alla.

Mer samverkan över politikområden

Arbetet för att uppnå en samhällsgemenskap med mångfalden som grund sker inom flera politikområden. Samordnaren anser att kul- turpolitiken kan spela en viktig roll i detta arbete, till exempel bör Statens kulturråd samverka aktivt med Storstadsdelegationen och göra särskilda riktade insatser för de kommuner som omfattas av lokala utvecklingsavtal. Erfarenheter från till exempel Sidas kultur- samarbeten kan tas in för att utveckla arbetet.

Aktivt nätverkande inom EU behövs

I EU:s arbete inom kulturpolitik är kulturellt samarbete grunden. För att få till stånd ett sådant samarbete krävs aktivt nätverksarbete för att hitta samarbetspartners och få projektidéer. Statens kultur- råd och Riksantikvarieämbete har endast i uppdrag att förmedla kunskap och information om EU:s kulturprogram samt att utgöra ett stöd i utarbetande av ansökningar. Samordnaren anser att det behövs ett mer proaktivt arbete med att skapa möten och kontakt- nät.

2.3Institutionernas erfarenheter och reflektioner under Mångkulturåret 2006

Enligt direktiven (2004:169) till Kommittén för samordning av Mång- kulturåret 2006 ska samordnaren utvärdera och analysera effekterna av Mångkulturåret 2006. I utvärderingen av året är analysen av de offentligt finansierade kulturinstitutionernas insatser en av de viktigaste delarna. Samordnaren och sekreterarna har därför samlat in information om hur institutionerna jobbade under året på olika sätt. I detta avsnitt redogörs översiktligt för några av de viktigaste iakttagelserna kring dessas arbete.

160

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.3.1Samrådsmöten

Under hösten 2006 tog samordnaren initiativ till och genomförde sammanlagt sex samrådsmöten med företrädare för alla de myndig- heter, institutioner, stiftelser, bolag, universitet och högskolor som fick ett särskilt uppdrag under Mångkulturåret 2006. Dessa repre- senterades i de flesta fall av GD/VD, verksamhetsledare eller rek- tor/prefekt. Syftet med mötena var att diskutera bland annat erfa- renheter under året, eventuella problem eller utmaningar, drivkraf- ter och incitament, samt hur ett långsiktigt arbete för att stärka den etniska och kulturella mångfalden kan bedrivas. En stor del av samtalen kom att handla om breddad rekrytering och representati- vitet. Frågeställningar rörande detta behandlas därför utförligt nedan, under rubriken organisation.

2.3.2Myndigheternas och institutionernas slutredovisningar av genomförda insatser under Mångkulturåret 2006

Samordnaren gick i januari 2007 ut med en begäran till de myndig- heter och institutioner som fick ett särskilt uppdrag av regeringen inför Mångkulturåret 2006 att lämna in en slutredovisning av de insatser som genomförts under året. För att kunna göra en analys och lämna förslag till långsiktiga åtgärder var det viktigt för oss att få ta del av de kunskaper, erfarenheter och goda exempel som myndigheterna och institutionerna förvärvat under 2006. I vår skri- velse preciserade vi därför följande utgångspunkter för slutredovis- ningen:

•Beskriv kortfattat hur arbetsprocessen såg ut (i samband med planering, genomförande, utvärdering m.m. av genomförda insatser under året).

•På vilka sätt har ni i samband med era insatser under året förhållit er till/speglat samhällets etniska och kulturella mångfald i fråga om utövare, innehåll/produktion och besökare/publik/brukare?

•Beskriv kortfattat efter vilka eventuella metoder, modeller, ana- lysverktyg m.m. ni har genomfört era insatser under året (såväl teoretiska utgångspunkter som praktiska redskap).

161

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

2.3.3Effekterna av Mångkulturåret 2006 på institutionerna

Nedan följer en redogörelse och analys för huvuddragen i diskus- sionerna och slutredovisningarna uppdelade i områdena organisa- tion, produktion, publik samt internationellt utbyte och samarbete. För jämförbarhetens skull sker uppdelningen i enlighet med den som gäller för studien Tid för mångfald (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004) som samordnaren, utifrån vad som framgår i direkti- vet, ska relatera sin analys till. Materialet bygger, som ovan nämnts, på det som sades på samrådsmötena och det som redovisas i slutre- dovisningarna och de citat som förekommer i texten är hämtade från de inskickade redovisningarna samt protokollen från samråds- gruppsmötena. De direkta citaten från samrådsgruppsmötena har anonymiserats. Resultat rörande de nationella minoriteterna, uni- versitet och högskolor med konstnärliga utbildningar samt utlands- myndigheter redovisas separat.

Organisation

Institutionernas övergripande kommentarer

I myndigheternas och institutionernas egna reflektioner kring sin medverkan i Mångkulturåret 2006 dominerar bilden av att arbetet för en ökad etnisk och kulturell mångfald är ett prioriterat område såväl i det interna som i det externa arbetet. Nedan följer ett urval av de allmänt sammanfattande tankar kring syftet med och resul- tatet av året som olika institutioner och myndigheter delgett sam- ordnaren.

En del myndigheter och institutioner har inför och under Mångkulturåret tillsatt särskilda arbets- eller mångfaldsgrupper (bland annat Riksantikvarieämbetet, Statens maritima museer, Skansen, Riksteatern, Talboks- och punktskriftsbiblioteket, vars satsning blivit permanent, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet, Tekniska museet) och/eller interna samordnare för mångfaldsarbete med uppgift att stötta och samordna såväl pla- nering som genomförande (bland annat Statens historiska museer, Talboks- och punktskriftsbiblioteket). Andra har anställt projekt- ledare för särskilda satsningar under året (Statens konstråd) eller skapat rådgivande organ med externa kompetenser med fokus på mångfald och rekrytering (Riksutställningar). Statens musiksam-

162

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

lingar har anställt en arkivarie med särskilt ansvar för mångkultur- frågor, något som enligt myndigheten ”innebär att medvetenheten om detta ansvarsområde ökat generellt på myndigheten”.TPF103FPT

Nordiska museet har under 2006 bland annat fokuserat på kun- skapsuppbyggnad och skriver i sin slutredovisning:

… för när ’mångfald’ och ’mångkultur’ accepteras som en kvalitet, som en demokratisk aspekt på verksamheten, blir orden inte bara pliktskyl- diga mantran utan omsätts i en praktik, så att alla museets olika verk- samheter – insamling och dokumentation, utställningar, pedagogik och program – stäms av ur mångfalds- och kulturmötesperspektiv, och då inte bara etnisk utan även mångfald relaterad till kön, sexualitet, reli- gion, generation och klass.TPF104FPT

Som en del i museets långsiktiga arbete för att bland annat vidga de externa nätverken finns sedan 2003 en intendentstjänst med fokus på nationella minoriteter, mångfald och kulturmöten som ”en garant för att mångfaldsfrågorna hålls levande i framtiden”.TPF105FPT Inom ramen för Samdok (de kulturhistoriska museernas sammanslutning för samtidsinriktad insamling, dokumentation och forskning) har Nordiska museet inom bland annat Kulturmötesgruppen diskuterat frågor om mångfald och representativitet.

Arbetets museum menar att den av Mångkulturårets målsätt- ningar som för dem har varit svårast att uppfylla har varit ”att enga- gera människor med annan bakgrund än den helsvenska att verka som kulturproducenter”.TPF106FPT Enligt Riksantikvarieämbetet var Mångkulturåret 2006 ett led i att uppfylla myndighetens interna målsättning att integrera jämställdhets- och mångfaldsperspektiven i verksamheten. Fokus låg på att prioritera mångfald i orga- isationen, produktionen och kommunikationen. Nordiska museet fokuserade arbetet under Mångkulturåret på att integrera mång- aldserspektivet i museets olika verksamheter med ”strävan att med ökad kunskap och ökad medvetenhet göra en mångkulturell blick till en del av det vardagliga seendet”.TPF107FPT

Några kulturinstitutioner betonar att hela deras verksamhet bör genomsyras av ett mångkulturellt förhållningssätt (Statens konst- råd). ”Att i varje planerad aktivitet bära med sig ett mångkulturellt förhållningssätt är avgörande för att frågan skall kunna integreras i

103TP PT Statens musiksamlingars slutredovisning, sid. 1.

104TP PT Nordiska museets slutredovisning, sid. 1.

105TP PT Ibid. sid. 7.

106TP PT Arbetets museums slutredovisning, sid. 1.

107TP PT Nordiska museets slutredovisning, sid. 9.

163

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

verksamheten” (Nämnden för hemslöjdsfrågor). Andra har, utifrån Mångkulturårets övergripande målsättningar, formulerat egna visioner och mål för sitt mångfaldsarbete. Statens historiska museer formulerade som sin grundläggande uppgift ”att uppmärksamma den mångfald av berättelser som både historien och samtiden rym- mer samt att vara en kulturinstitution som brukas av och är ange- lägen för alla i samhället (…) Utgångspunkten är att det inte bara finns en historia, och att historien ser olika ut beroende på vem som berättar eller tolkar den”. Enligt myndigheten ses mångfalds- arbete ”som ett sätt att stärka demokratin genom att lyfta fram och ta tillvara på människors likheter och olikheter. Ledord för utveck- lingsarbetet är ’inkludering’ och ’mångfald’”.TPF108FPT

Vissa kulturinstitutioner påpekar tydligt att mångfald ytterst handlar om ett långsiktigt förändrings- och utvecklingsarbete (bland andra Riksteatern och Statens historiska museer). Inför Mångkulturåret gav Riksteaterns styrelse och kongress ett tydligt mandat att mångfaldsarbetet också förväntades förändra verksam- heten. Statens museer för världskultur har för sina fyra museer under 2006 valt att inrikta sig på ett globalt perspektiv på mångfald, en term som dock inte ytterligare specificeras. Arkitekturmuseet skriver i sin slutredovisning att de mål som har varit svårast att uppfylla har varit att öka andelen konstnärliga upphovsmän, utövare och kulturadministratörer med utomsvensk eller minori- tetsbakgrund, det vill säga ungefär samma iakttagelse som Arbetets museum gjort, samt att nå en bredare publik och sammanfattar med att ”det är med andra ord där det kommer att krävas störst insatser av museet framöver när nu Mångkulturåret har upphört, strålkastarljuset på mångkulturfrågorna har slocknat och arbetet med mångkultur och mångfald därmed återgår till att vara en natur- lig del av vår ordinarie verksamhet”.TPF109FPT

Flera kulturinstitutioner framhåller att medvetandet om bety- delsen av att arbeta med mångfaldsfrågor har ökat (bland annat Moderna Museet, Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet). Statens musiksamlingar menar till exempel att ”Mångkulturåret har inneburit att vi medvetandegjort och betonat de mångkulturella aspekterna av en verksamhet som på många sätt är vår ordinarie”.TPF110FPT

Riksteatern skriver i sin slutredovisning att:

108TP PT Statens historiska museers slutredovisning, sid. 2.

109TP PT Arkitekturmuseets slutredovisning, sid. 4.

110TP PT Statens musiksamlingars slutredovisning, sid. 1.

164

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Medborgarnas behov av olika former av kultur, information och mötesplatser styrs i viss grad av kulturell bakgrund, utbildning och intresse. Men det styrs också av i vilken mån man som individ eller grupp upplever sig tilltalad av kulturutövarna, de arrangerande före- ningarna. Därför vilar ett stort ansvar på oss som kulturinstitution att göra så många medborgare som möjligt delaktiga och tilltalade. Om vi tar den uppgiften på allvar så innebär det också att vi ställer oss öppna för att utveckla verksamheten till sitt innehåll. Utveckla hur vi kom- municerar och distribuerar den, samt utveckla vilka kompetenser som rekryteras för att utföra såväl ideellt som professionellt arbete.TPF111FPT

Riksteatern avslutar dock sin redovisning med att betona att samti- digt som frågor om kulturell mångfald har fått ett ”självklart fokus” inom vissa delar av verksamheten finns det andra delar, till exempel teknisk bemanning och marknadsföringens bild och språk, där arbetet ”knappt har påbörjats”.TPF112FPT

Rekrytering och representativitet

Vid tidigare genomförda intervjuer med myndighets- och institu- tionschefer (i till exempel Tid för mångfald av Pripp, Plisch & Printz Werner 2004) framkom att frågor om mångfald och rekryte- ring generellt var lågt prioriterade inom kulturlivet samtidigt som det var vanligt förekommande att den etniska mångfalden bland de anställda var som störst ju längre ned i organisationen man kom (lokalvårdare, frontpersonal, timpersonal, tekniker med flera). Däremot var det inte lika vanligt att det fanns en etnisk och kultu- rell mångfald bland personer i beslutsfattande ställning i lednings- grupper och styrelser.

Mångkulturåret 2006 har tydligt bidragit till att få upp frågan om breddad rekrytering på dagordningen inom kultursektorn. Rekrytering och representativitet var två av de huvuddiskussioner som fördes under året. Hur kan den etniska och kulturella mång- falden bland de anställda öka? Ska kulturinstitutionerna ”räkna huvuden”, det vill säga dela in människor i grupper efter till exem- pel födelseort och sedan använda positiv särbehandling i någon form, eller ska de inte det? Och hur ska de göra för att hitta kom- petent personal med andra referensramar än de traditionellt svenska eller västerländska? I betänkandet används en bred definition av

111TP PT Riksteaterns slutredovisning, sid. 1.

112TP PT Riksteaterns slutredovisning, sid. 4.

165

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

rekrytering där även till exempel tillsättning av jurymedlemmar eller uppdrag till konstnärer ingår.

Att en fråga kommit upp på dagordningen är dock inte samma sak som att den är löst. Många institutioner och myndigheter framhåller i sina slutredovisningar att de är medvetna om att den egna myndigheten har problem med den etniska och kulturella mångfalden. I sin slutredovisning av Mångkulturåret 2006 skriver myndigheten Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet att samtidigt som man strävar efter att medarbetarna ska ha ”mångkulturell kompetens” medger man att förutom guider finns ”medarbetare med annan bakgrund än svensk framförallt i katego- rin lokalvårdare”.TPF113FPT Att ledningsgrupper och styrelser är viktiga för mångfalden framförs också i slutredovisningarna av flera som menade att ett särskilt fokus borde läggas på ledningsgrupperna eftersom det är dessa som påverkar innehållet i verksamheten och därmed också mångfaldsarbetet. Riksteatern skriver i sin slutredo- visning att man i samband med rekryteringsprocessen har priori- terat interkulturell kompetens i framförallt nyckelfunktioner som producenter och arrangörsutvecklare och ser detta som en priorite- rad ledningsfråga.

På samrådsmötena mellan samordnaren, sekreterarna och insti- tutionerna var det många som ansåg att frågor om rekrytering och representativitet är centrala för myndigheternas och institutionernas arbete med mångfaldsfrågor. Samma reflektion görs i många slutredo- visningar. Sveriges författarfond skriver i sin slutredovisning att ”mycket talar för att representationsfrågan – dvs. att öka organisa- tionens egen etniska och kulturella mångfald – är den allra vik- tigaste för att en myndighet skall kunna stärka sin mångkulturella kompetens”.TPF114FPT Forum för levande historia betonar i sin slutredo- visning att ”målet är att Forum för levande historias medarbetare ska arbeta mångkulturmedvetet/mångfaldsmedvetet, dvs. välja kon- sulenter, samarbetspartners och projekt med detta perspektiv i åtanke. Vid nyrekrytering ska större mångfald eftersträvas. Frågan ska återkommande tas upp inom ledningsgruppen samt med de fackliga organisationerna. Arbetet med att implementera detta sträcker sig över de kommande åren”.TPF115FPT

Många institutioner har under 2006 exempelvis ordnat interna utbildningsdagar där de har diskuterat rekryteringsfrågor eller gjort

113TP PT Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets slutredovisning, sid. 2. 114TP PT Sveriges författarfonds slutredovisning, sid. 4.

115TP PT Forum för levande historias slutredovisning, sid. 1.

166

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

interna mångfaldsplaner. En generell uppfattning från kulturinsti- tutionernas sida har varit att en av tankarna med Mångkulturåret var att mångfalden skulle öka bland den egna personalen och de har också förhållit sig till detta på olika sätt.

Det som institutionerna och myndigheterna tog upp under sam- rådsgruppsmötena och i sina slutredovisningar gällande rekryte- ringar, kan delas in i ett antal ämnesområden. Här följer en redo- visning av ett urval av det som förmedlats till samordnaren.

Vad är det som ska göras?

När det gäller resonerandet kring vad det är som ska göras använ- der sig många institutioner av ett ganska odefinierat och ickepro- blematiserande benämnande av vad det är som de har försökt att göra, vad det är de strävar efter: ”Vi har försökt hitta nya ledamöter med annan etnisk/kulturell bakgrund. Representativitet är helt avgörande.” Andra har istället lagt ner en del tankekraft på att for- mulera mer exakt vad det är de är ute efter: ”Vi har formulerat om våra platsannonser och skriver numera att vi ’strävar efter en mångfald där medarbetarnas bakgrunder, erfarenheter, kunskaper och personligheter berikar vår verksamhet’.” Båda förhållnings- sätten har såväl för- som nackdelar. Den första är av en standard- sort som är ganska odefinierad, men tydlig med vad som är syftet och den andra visar på en tydlig svårighet: institutionen ogillar vaga formuleringar av typen ”etnisk och kulturell mångfald” och har därför skapat en egen. Problemet är bara att den i sig själv inte säger något om att det bland annat är snedrekryteringen ifråga om de anställdas etniska tillhörighet som man avser att bryta. Men, trots svårigheterna som finns med båda typerna av formuleringar kan också vilken som helst av dem fungera bra – bara den som är ansvarig för rekryteringen vet vad man är ute efter att uppnå.

Någon menade att ”det viktiga är att få in människor i organisa- tionen som delar visionen om vikten av breddning snarare än män- niskor med till exempel en viss hudfärg eller med rötter utanför Sverige”. Men för till exempel Riksutställningar är målsättningen ”att öka mångfalden bland egen personal, externa uppdragstagare, praktikanter, samarbetspartners, arrangörer och publik”.TPF116FPT Myndigheten har också valt att ta ett samlat grepp på frågor som rör jämställdhet, arbetsmiljö, mångfald, miljö och tillgänglighet under

116TP PT Riksutställningars slutredovisning, sid. 1.

167

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

benämningen JAMMT. Andra, som till exempel Konstnärsnämnden, har sett över den kompetens och representativitet som finns i de beslutande organen när det gäller att bedöma ett brett spektrum av kulturella intryck och identiteter och har även, enligt slutredovisningen, haft ett ökat fokus på ansökningar som berör olika kulturella uttryck.

Hur ska det göras?

Vissa har i samband med rekryteringarna försökt att ”formalisera processen tydligare och inte kompisrekrytera”. Andra har valt att jobba med externa rådgivande organ med fokus på mångfaldsfrågor i rekryteringsprocessen eller tillsammans med headhuntingföretag med inriktning mot dessa frågor. Flera har också kombinerat för- söken till breddad rekrytering med interna utbildningssatsningar, någon eftersom man sett tecken på problem: ”Internt har vi jobbat med företagskulturen och stött på grumliga idéer om mångfald.” Andra har konkreta metoder och mål och någon institution uttryckte att ”det är viktigt att arbeta strategiskt och långsiktigt och vi tillämpar också positiv särbehandling vid lika kompetens”. Inom teatern har man till exempel arbetat med ”blind casting” för att ge människor med olika bakgrunder en möjlighet att provspela för olika roller utan att något avseende ska fästas vid etnisk eller kulturell tillhörighet. Någon betonar vikten av att ”aldrig annon- sera efter en blatte” eftersom ”man inte kan komma in som en representant för ett utanförskap utan som en representant för en själv”. Riksantikvarieämbetet har, enligt slutredovisningen, utarbe- tat en särskild rekryteringspolicy och rekryteringshandbok i vilka mångfaldsfrågor ingår.

Några berättar också om hur satsningar på nya områden gett nya sökanden. Danshögskolan satsade på en ny genre inom sitt område och fick direkt en ökad mångfald. Operahögskolan har gjort försök med uppsökande verksamhet i områden där det kom- mer få sökande ifrån. Många utbildningsinstitutioner har insett att de missar många talanger genom den bristande rekryteringen från vissa områden. Andra, som Dramatiska institutet, har startat intro- ducerande utbildningar för att locka studenter som kanske annars inte hade sökt sig dit. Flera av dem har också formulerat sig kring att det handlar om att utarbeta en annan sökprofil och inte bara arbeta med breddad rekrytering. En del av utbildningsinstitutio-

168

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

nerna framhåller också att det handlar om att ”leta bättre” (Opera- högskolan, Kungliga konsthögskolan).

Varför har man jobbat med dessa frågor?

En del institutioner nämner att de har märkt att själva närvaron av personer med annan bakgrund än etnisk svensk spelar roll. ”De med svensk bakgrund tar andra beslut när det finns personer med annan etnisk bakgrund i rummet.” Andra anser att det är viktigt att man tilltalar så många som möjligt: ”Vi har gjort analyser av vad som behöver göras, och kommit fram till att det är viktigt att vi finns tillgängliga för alla.” Att nå så många som möjligt är för flera en tillräcklig drivkraft, ”mångfald är en framgångsfaktor” och ”det är också en drivkraft i sig att få folk att inse att det är en styrka att ha en större etnisk mångfald”, medan andra menar att ”det är en demokratifråga”.

”Vi utlyste en tjänst och fick in 1500 ansökningar”

Kultursektorn är en sektor där det är svårt att få arbete och kon- kurrensen är i många fall stenhård. Detta kan i sig bidra till att människor med en svagare ställning på den svenska arbetsmark- naden och bristande social uppbackning drar sig för att utbilda sig till yrken som finns inom sektorn. Det kan också leda till att motivationen hos arbetsgivare för att ge sig ut och leta efter ännu fler personer, när man redan sitter med hundratals ansökningar till en tjänst, är låg. Som någon på ett samrådsmöte menade: ”Jag får redan in så enormt mycket dåliga ansökningar, varför skulle jag ge mig ut för att leta upp ännu fler?”, medan någon annan sa apropå att marknadsföra institutionen i nya sammanhang: ”Vi är fullt ut kända överallt, de som finns känner redan till oss.” Någon insti- tution har också uttryckt att man lite grann känner sig som att man håller på med ”falsk marknadsföring” när man gjort satsningar som syftat till att få till exempel en bättre bredd bland sina uppdrags- tagare, när man samtidigt vet att det är väldigt svårt att få ett upp- drag överhuvudtaget. Man vet också att det finns en stelhet i sek- torn, personalomsättningen är låg, och det kommer att ta lång tid att få en mer diversifierad anställd grupp. Denna insikt om läget på

169

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

arbetsmarknaden kan också leda till att en del institutioner nästan ger upp innan de har börjat.

”Det finns oöverstigliga hinder – eller det finns saker man bara inte gör”

Många uttrycker sig mycket starkt negativt till kvotering och det finns också en oklarhet kring vad som egentligen är kvotering och vad som är positiv särbehandling. Det finns hos flera en rädsla för att om man börjar med positiv särbehandling (kvotering är enligt svensk lag inte tillåtet) kommer människor att misstänkliggöras för att ha rekryterats enbart på grund av just denna, och antas sakna kompetens för arbetet. Inte heller avidentifierade ansökningshand- lingar är en väg enligt många som mer eller mindre kategoriskt menar att ”det kommer inte att fungera”. En del utgår också ifrån att det inte kommer att bli ”konstnärligt bra”. ”Det får inte bli gar- nityr det där med att rekrytera folk med annan etnisk bakgrund.” Andra konstaterar bara att kultursektorn är en svår bransch att för- söka förändra: ”Attityderna, nätverken och värdekonservatismen är oerhört stark inom kulturområdet.”

Ett annat problem med dagens slimmade organisationer, som några av mötesdeltagarna också lyfte fram, är att det ofta bara finns en person per funktion. Denna ”skelettorganisation” eller, som någon kallade det, ”den lilla institutionens stora problem”, gör att den som anställs måste ha erfarenheter från liknande arbeten. Detta blir också ett hinder för den breddade rekryteringen, menar flera.

Men könsbalansen då?

Några institutioner ställer en underrepresenterad grupp mot en annan. Man menar till exempel att ”kvinnor generellt inte har kommit lika långt som män inom yrket” och att läget för utlands- födda kvinnor är ”ännu värre”. Därför, menar en del, blir det för svårt att lyckas med den breddade rekryteringen, särskilt om det ställs krav på både jämställdhets- och mångfaldsperspektiv: ”Ett globalt perspektiv på verksamheten medför därför närmast auto- matiskt en ojämn könsbalans.” Samtidigt domineras kultursektorn idag till stora delar av kvinnor, såväl bland de anställda som bland besökare och publik och en del institutioner framför att det snarare

170

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

handlar om att ”få in fler män på vissa befattningar där kvinnorna idag nästan dominerar helt”.

”Det finns ju inga”

En del institutioner menar att de själva egentligen inte kan göra så mycket för att förbättra personalens eller de sökandes sammansätt- ning. Ansvaret ligger istället någon annanstans, som till exempel på utbildningsinstitutionerna. Det är, enligt dessa institutioner, de som måste bli bättre på att skaffa fram en rekryteringsbas: ”Vi är beroende av leverans från universiteten. Vad gör de för att säkra mångfalden bland studenterna?” eller ”sfi-undervisningen borde skärskådas”.

”Ska vi räkna huvuden då, eller?”

”Vi har räknat och vi har faktiskt jättemånga halvgreker och halv- italienare här – men kanske inte några utomeuropeiskt födda” eller ”vår personal vill faktiskt inte bli registrerad”. Det är lätt att låsa sig vid och fastna i en diskussion om hur man ska räkna, om man ska räkna alls, för- och nackdelar med det och om hur man överhu- vudtaget ska arbeta med frågorna. Som någon sa: ”Vi har ingen plan för mångfald, för hur ska man arbeta strategiskt med de här frå- gorna. Ska man räkna? Vilka är invandrare?”

”Här hos oss är faktiskt kvalitet och kompetens viktigast”

Att ställa kvalitet mot mångfald är ett vanligt förekommande reso- nemang. Det har skrivits mycket om detta i framförallt jämställd- hetssammanhang (se till exempel Plats på scen SOU 2006:42). Lik- nande resonemang finns även inom mångfaldsområdet.

Några exempel på hur institutioner har resonerat under sam- rådsgruppsmötena: ”Vi är en liten institution och alla är ensamma i sina respektive funktioner och måste därför ha erfarenhet”, ”det funkar inte med särbehandling och anonymiserade ansökningar, det går inte att gå förbi kompetensen”. ”Man får inte överdriva repre- sentationstanken, man kan transcendera sin identitet”, ”det vikti- gaste är att få in folk som delar visionen kring vikten av breddning, snarare än människor med viss hudfärg”. Även om dessa två senare

171

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

resonemang är lätta att hålla med om, kan det ibland också leda till väldigt problematiska situationer, där man slår sig till ro med en relativt enhetlig personalstyrka där personalsammansättningen är oviktig – eftersom alla ju ändå tycker att frågorna är viktiga!

Det finns också exempel på dem som resonerade på ett väldigt liknande sätt som ovanstående, men som sedan drog helt andra slutsatser, nämligen att om bredden inte är så stor så är inte kom- petensen det heller: ”Vår rekrytering ska styras av förtjänst och skicklighet. Vår externa rekryteringsfirma levererade ett för dåligt underlag och vi gav dem bakläxa. Då lyckades de hitta en bättre blandning på folk.” Några har också lyft att kompetens inte är naturgivet och att det är nödvändigt att ha en diskussion om vad det är.

Nätverk

Kulturlivet i Sverige präglas till stora delar av de starka formella och informella nätverk som finns, vilket flera aktörer lyft fram under samrådsgruppsmötena och i slutredovisningarna. Flera myndig- heter och institutioner är självkritiska när det gäller nätverkens betydelse för bland annat rekryteringen. Sveriges författarfond skriver i sin slutredovisning att:

Det råder ingen tvekan om att rekryteringen från båda håll sker inom kända nätverk på ett sätt som är begränsande för en etnisk och kultu- rell mångfald. Vilka motiven än kan vara för en förbättrad representa- tivitet, måste kraven riktas mot regeringen själv och mot upphovs- mannaorganisationerna. Författarfonden kan bara i de informella kontakter som tas inför beslut om representation i fondstyrelsen lyfta fram denna aspekt och påpeka värdet av att den beaktas.TPF117FPT

Andra, som exempelvis Operan, anser inte att nätverksrekryte- ringen är ett särskilt stort problem. Operan skriver i sin slutredo- visning: ”De flesta yrken inom Operans verksamhet är så högt spe- cialiserade att den ’nätverksrekrytering’, som kulturlivet ibland kri- tiseras för, neutraliseras av krav på extremt hög kompetens.”TPF118FPT

Nätverk kan förstås också användas på ett för mångfaldsfrågan positivt sätt. På samrådsmötena diskuterades också om det behövde skapas ett nytt nätverk för chefer kring bland annat mångfaldsfrågor. En institutionschef var kritisk och menade att: ”Vi har suttit

117TP PT Sveriges författarfonds slutredovisning, sid. 4.

118TP PT Operans slutredovisning, sid. 3.

172

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

mycket och snackat. Vi har varandras telefonnummer. Alla har en stark vilja att ’arbeta med frågorna’. Vill man ha råd kan man ringa någon.” Andra var mer positivt inställda: ”Vad händer på andra institutioner? Vad händer efter mötena? Det är viktigt att träffas på olika nivåer och lära av varandra.” Någon förslog att man kanske skulle kunna ha ett forum på Internet för att diskutera frågorna: ”Vi behöver lära av varandra för att inte göra om samma misstag och inte ’uppfinna hjulet’ på nytt.”

En positiv möjlighet: Accessprojektet

Flera av mötesdeltagarna i samrådsgruppsmötena lyfte fram det statliga AccessprojektetTPF119FPT som en satsning som hade gjort det möj- ligt att få in fler personer med olika bakgrunder i organisationen. Enligt somliga har Accesstjänsterna aktivt använts för att stärka mångfalden medan andra anser att det mest är en ”slump” att man har fått in många med en annan bakgrund än etnisk svensk. Någon uttrycker att det har varit lätt att hitta Access-projektanställda med bakgrund i andra delar av världen och menar att detta antagligen beror på ”att det finns en högre arbetslöshet bland dessa”.

Även i slutredovisningarna lyfts Accessprojektet fram som en bidragande orsak till en ökad etnisk och kulturell mångfald i perso- nalstyrkan, bland annat nämns detta av Institutet för språk och folkminnen (samiska samlingarna), Skoklosters slott (utställnings- produktion) och Tekniska museet (projekt om paraboler). Arki- tekturmuseet menar att Accessprojektet har bidragit till att öka mångfalden i personalstyrkan och att ”andelen utlandsfödda med- arbetare var större bland dessa än i den ordinarie personalen” men att ”på museet som helhet är dock andelen fortfarande låg, särskilt bland de fast anställda”.TPF120FPT

Eftersom detta endast är en tillfällig sysselsättningsåtgärd för att få in arbetslösa akademiker på arbetsmarknaden återstår det att se hur många av dem som idag arbetar inom projektet som kommer att arbeta kvar på kulturinstitutionerna när de ekonomiska medlen är slut. Men för många människor är satsningar som till exempel

119TP PT Regeringen gav i oktober 2005 Kulturrådet i uppdrag att genomföra en satsning på sysselsättningsåtgärder inom kultursektorn under 2006 och 2007. Syftet med projektet är att stärka arbetet med att bevara, vårda och tillgängliggöra samlingar, föremål och arkivalier inom hela kulturområdet. Under 2006 fördelades 271 miljoner kr och 770 tidigare arbetslösa akademiker anställdes. www.kulturradet.se

120TP PT Arkitekturmuseets slutredovisning, sid. 3.

173

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Access åtminstone ett viktigt första steg in på arbetsmarknaden där möjligheter ges att skapa kontakter och ingå i nätverk som på sikt förhoppningsvis kan leda till en fortsatt anställning inom kultur- sektorn.

Statlig styrning

En annan fråga som har diskuterats flitigt inom kulturlivet under 2006, och för samordnarens och sekreterarnas del också under 2005 och 2007 i den dialog vi haft med kulturlivet under hela vårt arbete, har varit den om statlig styrning och principen om ”armlängds avstånd” i statens relation till sina myndigheter och institutioner. Förespråkarna för den senare menar att staten endast ska sätta ramarna för verksamheten men inte ”lägga sig i” på detaljnivå, eller som en av mötesdeltagarna sade: ”Armlängden har hittills aldrig blivit för lång.”

På samrådsmötena diskuterades hur olika styrmedel, däribland de statliga myndigheternas och institutionernas regleringsbrev, kan användas i syfte att främja en ökad mångfald i verksamheten. Några menade att det krävs tuffare tag med både ”piska och morot” för att skynda på såväl det interna som det externa mångfaldsarbetet. En metod för att åstadkomma detta, menade några, är att precisera och förtydliga de mål, uppdrag och återrapporteringskrav som ges i de årliga regleringsbreven. Dessa innehåller idag relativt allmänna och vaga formuleringar om vad det är som förväntas av myndighe- terna och institutionerna när det bland annat gäller deras mång- faldsarbete. Detta tyckte andra deltagare i samrådsmötena tvärtom snarare var bra, bland annat just med hänvisning till principen om armlängds avstånd.

Kritiker mot regleringsbrevens utformning brukar hävda att de generella skrivningarna öppnar upp för godtyckliga insatser som sällan inkluderar konkreta resultatmål (se till exempel Mångkultu- rellt centrums studie Tid för mångfald) och att de istället borde vara mer av ”levande dokument” som noggrannare följs upp och utvär- deras. Förespråkarna brukar hävda att regleringsbrevens nuvarande utformning ger myndigheterna och institutionerna frihet att utifrån sina egna förutsättningar bedriva verksamhet i enlighet med de ramar som staten sätter.

174

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Flera institutionschefer efterlyser en översyn av formerna för uppföljning och mål- och resultatdialog.TPF121FPT Den sistnämnda, hävdar flera, sker idag allt för sällan och skulle behöva fördjupas och utvecklas ytterligare. En viktig fråga är också hur en tydligare upp- följning från Kulturdepartementets sida av vad varje enskild myn- dighet och institution presterar kan utformas. Som det ser ut idag saknas ofta en heltäckande uppföljning av måluppfyllelse och resul- tatredovisning när det gäller exempelvis mångfaldsarbetet. Här skulle krav på konkreta resultatmål kunna innebära att viktiga kun- skaper och erfarenheter via departementet även överförs till andra myndigheter och institutioner såväl innanför som utanför kultur- området.

Ett argument som en del kulturinstitutioner har fört fram mot ökad statlig styrning är värnandet av ”den konstnärliga friheten”. Denna invändning delas dels av dem som önskar se mer av frihet och självständighet gentemot staten men även av dem som månar om att själva få prioritera vilka frågor som de anser är viktiga, eller som en mötesdeltagare uttryckte det: ”Vi måste bita den hand som föder oss.”

I dialogen med kulturinstitutionerna har det också framkommit kritik mot själva konceptet med ”år” av Mångkulturårets typ: bland annat att de kommer för tätt och för sent för verksamhetsplane- ringen och att man från statens sida måste tänka mer långsiktigt och se över formerna för myndighetsstyrningen. Viktiga frågor som till exempel ökad mångfald måste i första hand vara föremål för en långsiktig satsning, framförde flera företrädare för kulturin- stitutionerna. Några menar till och med att Mångkulturåret kanske snarare fördröjt ett viktigt långsiktigt arbete, eftersom detta nu fick ”dela fokus med medieuppmärksamheten kring själva året”. Andra framhåller att Mångkulturåret har varit viktigt, eftersom det ”tvingat fram ett fokus på frågorna” eller ”möjliggjort satsningar”.

Utbildning av chefer och anställda

På samrådsmötena och i slutredovisningarna har flera myndigheter och institutioner påpekat behovet av ökade kunskaper om mång- faldsfrågor såväl i den interna som i den externa verksamheten.

121TP PT Ungefär en gång vartannat år äger en mål- och resultatdialog rum mellan statssekreteraren och myndighets-/institutionschefen för att följa upp myndighetens/institutionens verksamhet under det gångna året.

175

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Under 2006 har en del institutioner berört mångfaldsfrågor i intro- duktionsutbildningen för alla nyanställda medarbetare (Riksantik- varieämbetet) eller genomfört en utbildning i jämställdhets- och mångfaldsfrågor för nytillträdda filmkonsulenter (Svenska Filmin- stitutet).

Andra har valt att fokusera på chefsutbildningar: Riksantikvarie- ämbetet (religionsutövning, konfliktlösning och metoder att upp- täcka förekomst av diskriminering och trakasserier), Statens histo- riska museer (lät samtliga chefer genomgå en MOD-kurs (Mång- fald och Dialog) om mångfald, fördomar och diskriminering i sam- arbete med Studieförbundet Sensus), Dramaten (genomförde till- sammans med Intercult ett mångfaldsseminarium för chefer och nyckelpersoner som arbetar med de konstnärliga beslutsprocesserna. Övriga chefer på lednings- och mellannivå fick genomgå en utbildning för att stärka mångfaldskompetensen i de delar som ryms inom per- sonalansvaret), Svenska Filminstitutet (genomförde ett seminarium för ledningsgrupp, enhetschefer och filmkonsulenter).

Andra har genomfört seminarier, föreläsningar och utbildningar för hela eller delar av personalen: Nationalmuseum (har tillsam- mans med Utvecklingsrådet utbildat hela personalen i ”Olikheter som tillgång” på internat och som seminarier på arbetsplatsen), Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (genom- förde en utbildningsdag kring mångfaldsfrågor på Mångkulturellt centrum), Nordiska museet (har under året anordnat månatliga fredagsseminarier för museets personal där frågor om minoritets- och mångfaldsaspekter har diskuterats), Statens musiksamlingar (har anordnat ett seminarium för hela personalen där begrepp som mångkultur, etnicitet och identitet har diskuterats), Statens histo- riska museer (anordnade under 2006 två heldagsseminarier för samtliga anställda om bland annat postkoloniala perspektiv).

En del myndigheter och institutioner har använt sig av externa föreläsare för att diskutera frågor om etnisk och kulturell mångfald. Forum för levande historia bjöd i samband med ett av sina vecko- möten in en extern föreläsare för att tillsammans med personalen diskutera hur man kan arbeta internt för att erbjuda en verksamhet som är angelägen för alla samt hur man når ”nya” besökare som inte ingår i den normgivande gruppen. En del har genomfört stu- diebesök (Skansen, Talboks- och punktskriftsbiblioteket).

176

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Handlingsplaner och policydokument

Flera myndigheter och institutioner har haft som mål att under 2006 utarbeta eller revidera befintliga handlingsplaner och policy- dokument som berör mångfaldsfrågor (bland andra Riksantikvarie- ämbetet, Statens maritima museer, Forum för levande historia, Liv- rustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet, Tekniska museet, Dramaten). Enligt Statens maritima museers mångfaldspo- licy är kriterierna för mångfald på myndigheten att ”befolknings- sammansättningen bör speglas bland de anställda och att mångfald ska finnas i hela organisationen på alla nivåer”.TPF122FPT

I Statens museer för världskulturs jämställdhets- och mång- faldsplan sattes målet att minst 30 procent av dem som rekrytera- des till Accessprojektet skulle ”bidra till att öka mångfalden inom organisationen” och att ”underrepresenterat kön” skulle priorite- ras. I myndighetens egen utvärdering framkom dock att detta mål inte nåddes trots över 1 000 ansökningar och att orsaken till detta är, enligt myndigheten, de få sökande med annan etnisk bakgrund än svensk inom det kulturvetenskapliga området som idag finns på de svenska universiteten och högskolorna. Forum för levande historia har också valt att satsa på tillgänglighetsfrågor i stort och utarbetat en handlingsplan för detta vilken är tänkt att bidra till ”en attitydförändring när det gäller synen på exkludering och inklude- ring”.TPF123FPT

Produktion

Utställningar, föreställningar med mera under 2006

Under Mångkulturåret 2006 har det runt om i Sverige genomförts en mängd olika insatser för att uppmärksamma och införliva frågor om etnisk och kulturell mångfald i de olika verksamheter som har deltagit. Samordnaren har inte haft möjlighet att ta del av mer än en bråkdel och har inte heller haft möjlighet att göra någon kvalitets- bedömning av de olika evenemangen. Den uppräkning som görs här och i följande avsnitt ska därför endast läsas som en samman- ställning av en del av det som hände under året. Samordnaren har velat visa på bredden i de aktiviteter som ordnades. Eftersom tan- ken med Mångkulturåret var att kulturinstitutionerna själva skulle

122TP PT Statens maritima museers slutredovisning, sid. 4. 123TP PT Forum för levande historias slutredovisning, sid. 2.

177

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

tolka och avgöra hur årets syften bäst togs tillvara och framhävdes på den egna institutionen syns i det anordnade en väldig bredd och spridning. Samtliga av de nedan nämnda evenemangen är sådana som arrangören själv lyft fram som anordnade med anledning av Mångkulturåret 2006.

Flera museer har på olika sätt i sina utställningar och i sin programverksamhet velat belysa aktuella frågor i dagens samhälle, kopplade till etnisk och kulturell mångfald. Nationalmuseum genomförde tillsammans med Tensta Konsthall utanför Stockholm utställningen Jihani Kalapour (världskulturarv på kurdiska) där medlemmar i Tensta-Hjulsta Kvinnoförening fick välja ut föremål ur museets samlingar och sätta in dem i en egen kontext.

Nordiska museet har under 2006 bland annat visat utställningen

Sommarslöjd 2006 och North meets South med design och konst- hantverk från Ryssland, Afrika, Norden och Sverige med syfte att diskutera det som förenar och skiljer olika uttryck och ifrågasätta ”det typiskt svenska”. Museet visade också den av Mångkulturellt centrum producerade utställningen Än sen då? – en utställning om döden som gav olika religioners, kulturers och generationers syn på döden och livet efter detta.

På Arbetets museum visades bland annat Elin Berges utställning Slöjor samt Rötter om fotografen Sanna Sjösvärds uppväxt i Teheran i Iran.

Historiska museet producerade utställningen Spelet om Maya och ville med den förmedla ett annat perspektiv på mayakulturen än den gängse.

Riksutställningar har bland annat producerat utställningarna Leva i två världar (judiska, romska och samiska ungdomars upple- velser av att vara ung i Sverige idag och leva med rötter i två kultu- rer), Kongospår (om Nordens delaktighet och roll i kolonisationen runt Kongofloden) samt Fördomsbiblioteket (där man under 15 minuter kan ”låna” en person att samtala med, läs mer om detta under Goda exempel).

Arkitekturmuseet visade utställningen Import: Utomeuropeiska influenser (om att internationalisering inte är något nytt fenomen inom arkitekturen) och har även fokuserat på Asien, särskilt Japan.

Moderna Museet visade utställningen Africa Remix med ett åttiotal konstnärskap från ett tjugotal länder i Afrika.

Tekniska museet genomförde tillsammans med Mångkulturellt centrum ett dokumentationsprojekt om riksradio och paraboler som resulterade i utställningen Paraboler på Mångkulturellt cent-

178

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

rum. Projektet möjliggjordes av de Accessmedel som museet till- delades.

Naturhistoriska riksmuseet deltog i vandringsutställningen Får man grilla här? – Kulturell mångfald möter biologisk mångfald som har producerats av Regionmuseet i Kristianstad och vill belysa frå- gor om natur och allemansrätt i ett mångkulturellt samhälle.

Riksantikvarieämbetet tog initiativ till sommarutställningen Lever vikingen? på Birkamuseet med ambitionen att ställa frågor om vad som är myt och sanning om vikingen. Utställningen gjor- des i samarbete med tidningen Gringo som bland annat produce- rade utställningstexter och intervjuade högstadieelever i skolor i Stockholmsförorten Skärholmen om deras syn på vikingarna.

Skansen skapade, med inspiration från Fittja koloniområde, två odlingslotter med växter och odlingssätt från Mellanöstern och Sydostasien.

Med syfte att få en ökad mångfald bland de konstnärer som får offentliga uppdrag anordnade Statens konstråd en portfoliovisning i Malmö i oktober 2006 (läs mer om detta under Goda exempel). Myndighetens egen analys visar att ”med några undantag nådde vi den grupp konstnärer vi sökte, vars konst vi inte visste fanns”.TPF124FPT

Även scenkonstinstitutionerna har inom ramen för Mångkultur- året 2006 fokuserat på frågor om etnisk och kulturell mångfald i sin produktion. Dramaten spelade under 2006 Sultanens hemlighet med text av Tawfiq al Hakim och i regi av Eva Bergman och De sju stä- derskorna med text av Jörgen Hjerdt och i regi av Åsa Kalmér.

Operan satte upp Svall – en opera om hedersmord och samar- betade med bland annat organisationer som arbetar med dessa frå- gor. Om uppsättningen skriver Operan ”ämnen med denna genom- slagskraft förpliktar engagerade konstnärer att reagera. Att gestalta dem är på intet sätt förbehållet någon särskild grupp. På samma sätt är de också en angelägenhet för en bred publik”. I samband med en av föreställningarna genomfördes även ett samtal på Kulturhuset i Stockholm. Operan skriver om satsningen i sin slutredovisning:

Naturligtvis vände vi oss både till en operavan publik, som här får bredda sitt engagemang, och till en ny publik, som attraheras av ämnet. Det vore naivt att ha överdrivna förväntningar på en modern operas förmåga att påverka ett svårt samhällsproblem men många åskådare som deltog i diskussionen framhöll hur viktigt det var att en institu- tion med Operans prestige hjälper till att ”lyfta” en svår och kontro- versiell fråga, som i grunden inte handlar om kulturell olikhet utan om

124TP PT Statens konstråds slutredovisning, sid. 4.

179

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

mänskliga rättigheter. Vi når en viktig del av vårt mål med denna beställning om ett våldsamt samhällsproblem gestaltat i operans form som väcker medkänsla, indignation och en möjlig katharsis, också hos den för vilken detta konstnärliga språk är nytt och kanske till en bör- jan främmande.TPF125FPT

Rikskonserter turnerade musik- och dansföreställningen Vi är dom med utgångspunkt i den urbana musik- och dansstil som många ungdomar utövar.

Programverksamhet

Under 2006 har bland annat museerna i samband med sina utställ- ningar anordnat programverksamhet med samtal, föreläsningar, framträdanden med mera som på olika sätt har försökt spegla dagens mångkulturella Sverige. Världskulturmuseet har bland annat arbetat med Community Night, ett koncept i vilket man upplåtit lokaler, teknik och marknadsföring för organisationer och före- ningar som skapar egna program på museet.

Musikmuseet (Statens musiksamlingar) har fokuserat på funk- tionshindrades tillgång till dans och musik och anordnat tema- kvällar med musikaliska uttryck från olika delar av världen. Skansen anordnade i maj 2006 Bazaar – mångkulturella dagar då inbjudna föreningar baserade på etnisk grund visade sina folkdräkter tillsam- mans med svenska folkdräkter. I anslutning till Moderna Museets utställning Africa Remix erbjöds i samarbete med CinemAfrica möjlighet att se afrikanska filmer, lyssna på konserter och delta i konstnärssamtal. Armémuseum genomförde ”Tema Afghanistan”, en temadag med föredrag och musik, samt ”Mattor minns – om war rugs”, om krigsmattor producerade i flyktinglägren under Afghani- stankriget på 1980-talet. Svenska Filminstitutet har via Cinemateket i Stockholm, Göteborg och Malmö visat äldre och nyare kvalitets- filmer som på olika sätt skildrat frågor om mångfald och som i övrigt inte fått svensk distribution.

Dokumentation och forskning

Statens musiksamlingar har under Mångkulturåret 2006 skissat på en rad möjliga dokumentations- och forskningsprojekt som myn-

125TP PT Operans slutredovisning, sid. 1-2.

180

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

digheten skulle vilja se förverkligade. Till dessa hör bland annat projekten Romerna i musiken och musiken i romerna (om den romska musiktraditionen), Sverige, islam och estetiska media (om musikaliska uttrycksformer inom islam), Sången i synagogan (om den kantoriala sången chazzanut), Att sjunga sig kurdisk (om kur- disk musikprofil), En sekulär motbild? (om den persiska konstmu- sikformen dastgah), samt Herder i folkhemmet (om svensk folkmu- sik).

Seminarier, konferenser och samtal

Under Bok & Bibliotek 2006 arrangerade Sveriges författarfond tillsammans med Kulturrådet ett seminarium under rubriken ”Översättaren om månglitteraturen”. Marinmuseum i Karlskrona stod som värd för den pedagogiska mångfaldskonferensen Många modiga möten med unga människors identitetsskapande processer i fokus. Statens konstråd var tillsammans med bland andra Riksut- ställningar en av arrangörerna av seminariet Varför blir det så snett? III på Malmö konstmuseum i slutet av januari 2006 som fokuse- rade på kvalitet, smak och mångfald. Arkitekturmuseet arrangerade under hösten 2006 den internationella konferensen Stadsplanering och mångfald om hur man genom stadsplanering kan främja en mångkulturell stad. Statens musiksamlingar arrangerade en inter- nationell musiketnologisk konferens i Jokkmokk i september 2006 om musikens roll i mångkulturella kontexter. Institutet för språk och folkminnen anordnade i oktober 2006 ett symposium om namn i ett mångkulturellt perspektiv med bland annat ett samtal om dagens attityder till förnamn ”Vilda, Månfare, Mohammed och Melvin”. På Moderna Museet arrangerades bland annat konferen- sen The New European Cultural Landscape and The Jewish Experi- ence samt Ett museum för alla? Om konstmuseers tillgänglighet och förändring.

Kvalitetsbegreppet

Kvalitet är ett omdebatterat begrepp inom kulturlivet. Vad är kva- litet och vem avgör det? Det har varit en av de frågor som ständigt har återkommit i diskussionerna under 2006.

181

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Under Mångkulturåret 2006 har det runt om i Sverige genom- förts en rad olika aktiviteter och verksamheter som på olika sätt har velat spegla det samhälle vi lever i. Mycket av detta tycker samord- naren har varit bra, annat kanske har varit mindre bra. Men vem är det egentligen som avgör om en utställning, en föreställning, ett konstverk, en bok eller en film är av ”god kvalitet”?

I diskussionerna inför Mångkulturåret 2006 väckte kvalitetsbe- greppet kopplat till frågor om mångfald hos en del företrädare för vissa kulturinstitutioner farhågor om bristande kvalitet, kompetens och professionalism såväl i det innehållsmässiga som hos utövarna. En ambivalent hållning präglade synen på ”mångfaldens bärare” som några som inte riktigt nådde upp till de kvalitetsmässiga krite- rier, som förespråkarna hävdade, kännetecknade kulturlivets olika yttringar. Denna hållning var särskilt framträdande inom verksam- heter kopplade till museer och kulturarv. Detta skildrades också i

Tid för mångfald.

Kvalitet, urval, innehåll och besökare/publik går ofta hand i hand. På ett av samrådsgruppsmötena påpekade en institutionschef att det finns ett ”samspel mellan vad man visar och vilka som kommer”. Detta gäller kanske inte nödvändigtvis ifråga om besö- karnas etniska bakgrund utan i första hand när det gäller att kunna identifiera sig och känna samhörighet med det som produceras. Att exempelvis personer med turkiskt ursprung bosatta i Sverige per automatik skulle vara intresserade av turkisk konst bara för att den är gjord av turkiska konstnärer eller skildrar Turkiet av igår, idag eller imorgon är en allt för enkel slutsats. Visst kan det finnas uttryck och teman i konsten som en turk lättare kan ta till sig och identifiera sig med än personer med annat etniskt ursprung, men detta innebär inte att en turk inte skulle kunna vara mer eller lika intresserad av till exempel svenskt 1800-talsmåleri eller japansk kalligrafi. Det kan därför finnas en poäng med att ”frikoppla” de konstnärliga uttrycken från dess utövares bakgrund och istället fokusera på innehållet och uttrycket som sådant och därmed kan- ske också nå en större och mer diversifierad publik.

Sveriges författarfond för i sin slutredovisning en diskussion om hur kvalitet och mångfald kan förenas och ställer frågan: ”Kan man tänka sig ett kvalitetsbegrepp som istället är inkluderande, så att det per definition strävar mot en större mångfald, ur alla tänkbara aspekter? Kan det exempelvis i sig vara ett slags konstnärlig kvalitet att verka i en i Sverige ovanlig och mindre synlig litterär tradi-

182

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

tion?”.TPF126FPT Enligt Operan har ”ett omdiskuterat begrepp som repre- sentativitet ingen självklar plats i en diskussion om konstnärlig kvalitet”.TPF127FPT

Inom utbildningsvärlden får frågor om kvalitet och urval en del- vis annan innebörd. Under de samrådsgruppsmöten som samord- naren och sekreterarna haft med företrädare för universitet och högskolor med konstnärliga utbildningar diskuterades hur antag- ningsprocessen kan göras mer transparent och vilken roll som jurygrupper, bedömning av arbetsprover etcetera har för studen- ternas möjligheter att komma in på utbildningarna. Vem och vad är det som avgör vad som är ”god kvalitet”? De konstförberedande och eftergymnasiala påbyggnadsutbildningarna fyller en viktig funktion när det gäller att öka studenternas möjligheter att komma in på universitetens och högskolornas eftertraktade utbildningar. Ett problem är dock att många ungdomar idag inte har råd att själva bekosta de ibland dyra förberedande kurser som i vissa fall är nöd- vändiga för att överhuvudtaget ha en chans att söka sig vidare i utbildningssystemet. Idag arbetar allt fler av utbildningsinstitutio- nerna aktivt för att bredda rekryteringen av studenter med olika sociala bakgrunder. Detta är en viktig fråga, inte minst mot bak- grund av att den ökande globaliseringen ställer nya krav på univer- sitet och högskolor att i konkurrens med andra locka till sig de duktigaste studenterna från hela världen.

Dramatiska institutet skriver apropå kvalitet att ”DI vill vara en konstnärlig högskola där studenterna möter ett dynamiskt kvali- tetsbegrepp, där kanon (de verk och konstnärer som har ’klassi- kerstatus’) utgörs av både mäns och kvinnors verk från skilda kul- turer och där det finns en stark potential för konstnärlig utveckling inom det fält som likabehandlingsfrågorna utgör”.TPF128FPT Konstfack menar att ”det är av vikt att se ökad mångfald som en kvalitets- faktor i sig, bredden av de konstnärliga utövarna inom olika områden behöver självklart motsvara bredden i samhället i övrigt beträffande etnicitet”.TPF129FPT

Vad som anses vara kvalitet varierar mellan olika konstnärliga uttryck och genrer. Här kommer också en koppling till språket in. Det verbala språket kan fungera både som en nyckel och ett verk- tyg men även som ett hinder för att uttrycka sina förmågor och

126TP PT Sveriges författarfonds slutredovisning, sid. 7.

127TP PT Operans slutredovisning, sid. 3.

128TP PT Dramatiska institutets slutredovisning, sid. 2.

129TP PT Konstfacks slutredovisning, sid. 1.

183

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

tolka och förstå det som förmedlas. Detta gäller kanske i synnerhet för teatern där det talade ordet står i fokus för det konstnärliga uttrycket. Hur ”kvaliteten” påverkas hos de utexaminerade stu- denterna när socialiseringsprocessen – som gör att ”alla kommer ut likadana”, som en företrädare för en utbildningsinstitution uttryckte det – under utbildningen i vissa fall är så stark är en annan viktig fråga. Och vilken roll spelar ”kvaliteten” för bedömningen av autodidakter och myten om ”det konstnärliga geniet”? Kvalitet är ytterst en fråga om makt. Och som med alla frågor som på olika sätt berör inflytande och resurser är makt något som kan användas för att inkludera men också för att exkludera.

Diskussionerna under 2006 har också handlat en hel del om kvotering eller snarare positiv särbehandling. I kvalitetshänseende har dessa båda begrepp kopplade till ambitionen om en ökad mångfald använts som förespegling för en minskad kvalitet. I den dialog med utbildningsinstitutionerna som samordnaren haft har det framkommit en ambivalent inställning till metoder av detta slag. Kultursektorns företrädare är inte eniga. Några företrädare för kulturinstitutioner har en relativt positiv inställning till positiv sär- behandling och andra typer av främjandeåtgärder, medan andra är kritiska. Ibland men inte alltid är det just farhågorna om den mins- kade kvaliteten som tas upp som anledning till den kritiska håll- ningen, ibland finns det andra anledningar, som också nämnts tidi- gare: ”Jag tror inte på positiv särbehandling. Det blir grupperings- och gränsdragningsproblem. Tydlighet och professionella kravpro- filer etc. är viktigare.” ”Man måste också tänka på varför man vill göra det. För myndighetens kompetens skull, eller för rättvisans skull?” ”Det behövs inte avidentifiering eller positiv särbehandling. Vill man så går det.”

Publik

Många av de insatser som myndigheter och institutioner har genomfört under Mångkulturåret 2006 har handlat om att nå, för dem, ”nya grupper” av publik och få fler människor att ta del av offentligt finansierad kulturverksamhet.

Historiska museet samarbetade bland annat med tidningen Gringo kring Gringo filmfestival (november 2006) som hade temat historiska förortsfilmer. Myndigheten genomförde även visningen Alla är vi invandrare där man försökte att problematisera bilden av

184

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

vem som är invandrare och vilka som har bidragit till det som vi idag kallar Sverige och svensk kultur. Svenska Filminstitutet har via Cinemateket i Stockholm, Göteborg och Malmö bedrivit ett aktivt publikarbete i ”invandrartäta områden” för att försöka nå grupper ”som annars inte återfinns bland Cinematekets medlemmar”. För att nå ”nya” grupper har Forum för levande historia bland annat arbetat med guidningar av utställningen Anne Frank och jag på kur- diska, persiska, serbiska och arabiska. Armémuseum har valt att ”driva ett antal projekt i invandrartäta områden” och försökt lära sig att ”förstå de mönster som får besökaren att välja eller att inte välja” museet som utflyktsmål.TPF130FPT Nationalmuseum har tillsammans med Senioruniversitetet haft föreläsningsserier med tema mång- kultur. Museet har också varje lördag under 2006 genomfört vis- ningar under temat Mångkulturella möten i museisamlingen där man har visat föremål från olika delar av världen samt samarbetat med sfi-grupper kring svenskt måleri 1500–1900. Under Pridefestivalen i Stockholm 2006 genomfördes även visningar av välkända konst- verk ur ett queerperspektiv. (Läs mer under rubriken Goda exem- pel.) Operan, som har haft som mål att få fler barn och ungdomar att ta del av verksamheten, lägger en del av ansvaret på skolan och menar att ”verksamhetens demokratiska tillgänglighet för eftersatta och underprivilegierade grupper handlar därtill alltid om ekonomi. Även de största kulturinstitutioner har idag små möjligheter att reparera brister i skolundervisningen eller på allvar bjuda den kommersiella kulturen motstånd”.TPF131FPT

Pedagogik och skola

Nordiska museet har tillsammans med Rinkeby bibliotek samar- betat kring projektet Vad är folkkonst för dig? där elever med olika bakgrunder på mellanstadiet har fått fotografera det de uppfattar som folkkonst i sitt eget hem för att därefter besöka museet. Museet har också, tillsammans med Nationellt centrum för sfi och svenska som andraspråk på Lärarhögskolan i Stockholm tagit fram en studiehandledning på webben för SFI-studerande som vill använda utställningen Traditioner. Under hösten hölls också en fortbildning för sfi-lärare tillsammans med Historiska museet på temat Museet som lärandemiljö för sfi och svenska som andraspråk.

130TP PT Statens försvarshistoriska museers slutredovisning, sid. 1.

131TP PT Operans slutredovisning, sid. 3.

185

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Statens maritima museer har under Mångkulturåret fördjupat sitt pedagogiska arbete med mångfaldsfrågor. Sedan 1999 samar- betar till exempel Marinmuseum (som ingår i myndigheten) med Sunnadalskolan i Karlskrona i vilken 85 procent av eleverna har ett annat modersmål än svenska. Samtliga elever erbjuds att inom tim- planen få studera och arbeta på museet och man sätter årligen, till- sammans med kulturförvaltningen och fria kulturarbetare i Karlskrona, upp en gemensam teaterproduktion i vilken eleverna medverkar. Marinmuseum har också tillsammans med Sunnadals- kolan arbetat med modersmålsprojektet Inte utan mitt språk i vilket modersmålslärare har tagit fram flerspråkigt undervisningsmaterial och elever från skolan har guidat på museet (Se vidare under rubri- ken Goda exempel.)

Skansen har tagit fram ett nytt studiepaket för skolor på temat

Migration – vad är det som gör att man tar det stora steget att byta land – historiska erfarenheter och idag. Skansen tog också emot 24 praktikanter från årskurs 2 på Uniform- och turismprogrammet på St. Botvids gymnasium i Botkyrka som fick lägga upp en visning av ”Livet förr i Sverige” och därefter guida sina familjer på respektive modersmål. Också Tekniska museet har utbildat ”miniguider” som sedan har guidat sina familjer på museet vilket även Flygvapenmu- seum har gjort med guideutbildning av ungdomar samt med arbets- material för sfi.

Svenska Filminstitutet har tillsammans med den filmpedago- giska tidskriften Zoom utarbetat en lista på filmer som lämpar sig särskilt väl för samtal i klassrummet om mångfald med tillhörande lärarhandledningar. Myndigheten har också tillsammans med Utbildningsradion givit ut dvd-materialet Den sista hunden i Rwanda om folkmordet i Rwanda. Forum för levande historia genomförde under våren 2006 ett nationellt filmprojekt på temat tolerans som vände sig till skolungdomar och lärare på 16 orter i Sverige. Ett av syftena med projektet var att reflektera kring värde- ringar om ”Vi och De”.

Moderna Museets publikarbete för ökad mångfald har i första hand bedrivits inom ramen för Zon Moderna med fokus på gymna- sister. Även elever från IVIK (individuella programmets introduk- tionskurs för invandrare) har varit engagerade.

Armémuseum samarbetade med Dalhagsskolan i Husby med temat ”Husby i världen” och i ett projekt där elever från Rinke- byskolan spelade Shakespeares Hamlet på engelska bland utställ- ningarna. Man erbjöd också en fortbildningsdag för lärare på temat

186

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

”Att arbeta med tolerans” och om barns upplevelser av rasism i vardagen.

Operan har valt att under 2006 särskilt fokusera på barn och ungdomar som en viktig målgrupp för insatserna och bland annat, i samarbete med Botkyrka kommun, genomfört guideutbildning till ungdomar som sedan guidar yngre skolkamrater i Operahuset. Våren 2006 samarbetade Operan med en skola i Rinkeby kring ett Carmenprojekt med studiebesök, workshop och föreställning.

Samarbete med andra aktörer

Flera myndigheter och institutioner har under Mångkulturåret 2006 inlett eller fortsatt samarbeten med bland annat det fria kul- turlivet, organisationer och föreningar baserade på etnisk grund (bland andra Arbetets museum och Riksutställningar) samt andra aktörer. Detta arbete har bland annat syftat till att nå en ny publik, att få nya människor att ta del av institutionens utbud. För Arbe- tets museum har det till exempel varit viktigt ”att skapa en arena att uttrycka sig på för människor som vanligen inte har tillgång till det offentliga rummet”.TPF132FPT Ett flertal myndigheter och institutioner har på olika sätt samarbetat med sfi-undervisningen (bland andra Sta- tens maritima museer). Nämnden för hemslöjdsfrågor har genom de regionala hemslöjdskonsulenterna bland annat genomfört pro- jekten Språkslöjd (Skåne) och Mångkultur – människor, möten, möjligheter (Gävleborg).

Tekniska museet har samarbetat med Öppna Kanalen, en orga- nisation som består av 62 föreningar av vilka de flesta är bildade på etnisk grund och som sänder TV via kabeltevenätet i Stockholm.

Flera kulturinstitutioner redovisar att de under 2006 har samar- betat med tidningen Gringo – när det gäller annonsering (Vasamu- seet och Sjöhistoriska museet), medverkan på Hoodsfredsfestivalen i Alby i juni 2006 (Statens maritima museer, Historiska museet, Arkitekturmuseet och Tekniska museet), samt fått hjälp att produ- cera den egna personaltidningen (Riksutställningar – Gringo pro- ducerade nr 3–4 2006 av tidningen Riksutställningar med tema för- ort och miljonprogram).

Riksutställningar har med hjälp av bland annat sina mobila rum turnerat runt till orter i Sverige, däribland till miljonprogramsom- rådena, och på plats skapat samarbeten med lokala arrangörer. Väg-

132TP PT Arbetets museums slutredovisning, sid. 1.

187

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

ledande för valet av orter har bland annat varit Rädda Barnens års- rapport om barnfattigdomen i Sverige. I samband med utställ- ningen Nattpäron (för barn i åldrarna 9–12 år) samarbetade Riksut- ställningar med de två barnboksförlagen Rabén & Sjögren och Bonnier Carlsen som också givit ut en bok med samma namn. Dessutom förlade Myndigheten för skolutveckling satsningar på språkutveckling på de aktuella turnéplatserna.

Information/marknadsföring/publikationer

En del myndigheter och institutioner har använt sig av nya kom- munikationssätt för att få en ökad mångfald bland sina besökare, till exempel Skansen som annonserat i gratistidningar på bland annat finska, arabiska, farsi, spanska och tigrinja. I samband med 2006 års medborgarskapsceremoni i Stockholms stadshus den 6 juni delade Skansen dessutom ut 700 fribiljetter (varav 200 utnyttjades någon gång under året).

Andra, som till exempel Konstnärsnämnden, har genom samar- bete med fria kulturaktörer (Selam, Inkonst, Södra teatern och Gottsunda teater) försökt hitta nya sätt att nå ut med information om stipendier och bidrag. Riksutställningar gav ut boken 4U (resultatet av ett konstprojekt i samarbete med miljonprogrammets förortsområden och Insamlingsstiftelsen Kulturförökarna) för att visa en mer nyanserad bild av förorterna och inspirera till att arbeta med konstprojekt utanför de etablerade institutionernas väggar.

Flera kulturinstitutioner har under 2006 påskyndat översätt- ningen av till exempel informationsmaterial och utställningstexter till olika språk, däribland Statens museer för världskultur (arabiska, engelska och kinesiska), Konstnärsnämnden (blanketter och ansökningar på engelska), Riksteatern (information om verksam- heten på 12 olika språk), Talboks- och punktskriftsbiblioteket (broschyr på 14 olika språk om att det finns talböcker att låna på folkbiblioteken), Armémuseum (information på arabiska, engelska, persiska, spanska, lättläst svenska och turkiska).

En del institutioner har tagit fram rapporter, böcker och andra publikationer som på olika sätt har berört mångfaldsfrågor, Matlådan

– med smak från hela världen och serien Barn i världen (Centrum för lättläst).

188

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Andra har arbetat med utveckling av webbplatser, bland annat 8 SIDOR (lättläst nyhetstidning, Centrum för lättläst) och Talboks- och punktskriftsbiblioteket med information på 14 språk.

2.3.4Internationellt utbyte och samarbete

Under Mångkulturåret 2006 har ett flertal kulturinstitutioner arbetat med ett internationellt perspektiv i sin verksamhet med bland annat utbyten och samarbeten med olika länder i världen. En del av utbytet har bestått av samarbeten med kultur- och forsknings- institutioner i andra länder i samband med exempelvis planering och produktion av utställningsverksamhet. Även internationella forskar- besök och utbyten har varit vanligt förekommande på många institutioner samt deltagande i internationella konferenser och kongresser.

Myndigheter, som till exempel Riksutställningar, har utifrån sin verksamhet formulerat strategier för sin internationella och inter- kulturella inriktning. Riksutställningar menar att ”en prioritering är att öka utbytet med länder som är representerade bland Sveriges befolkning, en annan att närma oss områden och länder som för oss är vita fläckar, en tredje att utveckla samarbete med länder och institutioner som ligger i fronten vad det gäller utveckling av utställningsmediet (…) Att vidga perspektiven bortom det tradi- tionellt västerländska är ytterligare en prioriterad uppgift”.TPF133FPT Riksutställningar har planer på att under 2007 rekrytera en gäst- producent med inriktning mot svensk och internationell samtids- konst samt undersöka formerna för residence-program för olika typer av gästande kreatörer. Målet är också att under 2007 bygga upp ett nätverk av korrespondenter, ”spanare” och omvärldsbevakare för att samla in internationella erfarenheter.

Några myndigheter och institutioner har tillsammans med Sida arbetat för att utveckla internationella kultursamarbeten: Statens museer för världskultur (kulturarvssamarbete med museer i Laos, Vietnam och Kambodja), Statens musiksamlingar (skapandet av lokala musikarkiv i Vietnam), Svenska Filminstitutet (treårigt sam- arbete på skolbioområdet med Vietnam).

Konstnärsnämndens internationella program inom bild och form, Iaspis, arrangerade i mars 2006 den festivalinspirerade utställ- ningen A Fiesta of tough choices med inbjudna nationella och inter-

133TP PT Riksutställningars slutredovisning, sid. 8-9.

189

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

nationella konstnärer och teoretiker. Två seminarier berörde begrep- pet multikulturalism utifrån mångkultur, postkolonialism, invandring och kulturväxling.

Riksteatern har bland annat etablerat ett samarbete med turkiska aktörer med utgångspunkt från den process som pågår mellan EU och Turkiet. Ett treårigt samarbetsavtal med sju finska teatrar har också inletts. Man har dessutom valt att särskilt titta på hur man arbetar med mångfaldsfrågor i Storbritannien, Nederländerna och Belgien även om man, enligt slutredovisningen, ”inte direkt över- fört metoder”.

Svenska Filminstitutet har etablerat ett samarbete med Sydafrika och även arrangerat en Sydafrikansk filmvecka i Stockholm i april 2006.

Rikskonserter har deltagit i biståndsprojektet Music Crossroads i vilken gruppen Liyana med funktionshindrade ungdomar från Zimbabwe har framträtt och samverkat med ungdomar i Sverige. Myndigheten har också arbetat med det internationella folk- och världsmusiklägret Ethno där unga musiker från olika länder genom musik och dans inspirerar varandra, samt med projektet Musical links med sex länder i forna Jugoslavien.

Nationellt vs. internationellt

Några kulturinstitutioner påpekar att det nationella mångfalds- arbetet och det internationella samarbete lätt kan kopplas samman. Riksteatern skriver i sin slutredovisning att man i sitt arbete har ambitionen att försöka koppla samman ”det internationella upp- draget och det nationella mångkulturuppdraget”, något som även styrelsen har förordat. Riksteatern menar att ”det internationella uppdrag vi fått har vi valt att koppla till det nationella arbetet med mångkultur och mångfald”.TPF134FPT Operan menar att man ser internationellt utbyte och mångkulturellt arbete ”som grenar på samma träd, lika självklara och ytterst svåra att skilja åt”.TPF135FPT

134TP PT Riksteaterns slutredovisning, sid. 1ff.

135TP PT Operans slutredovisning, sid. 3.

190

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.3.5De nationella minoriteterna

Flera myndigheter och institutioner har under 2006 fortsatt eller fördjupat sitt samarbete med de fem nationellt erkända minoritets- grupperna i Sverige (samer, romer, judar, tornedalingar och sverige- finnar). Representanter för samerna har bland annat samarbetat med Nordiska museet (med den permanenta sameutställningen), Nämnden för hemslöjdsfrågor (kring den samiska slöjdtradi- tionen), Statens historiska museer (kring utställningen Människor i norr), Skansen (ombyggnad av samevistet). Skansen har också haft kontakt med Judiska museet och Romskt kulturcentrum. Institutet för språk och folkminnen och folkminnesarkivet i Umeå har en forskningsarkivarie med samisk inriktning. Rikskonserter har tur- nerat konserter med den unga samiska sångerskan Sofia Jannok.

2.3.6Universitet och högskolor med konstnärliga utbildningar

Organisation

Samtliga universitet och högskolor med konstnärliga utbildningar fick i uppdrag av regeringen att förbereda och genomföra verksam- het under Mångkulturåret 2006. Eftersom deras verksamhet till stora delar skiljer sig från myndigheters och institutioners inom kulturområdet kommer resultaten av deras insatser under 2006 att redovisas separat. (Se dock tidigare diskussion under rubriken ”Kvalitetsbegreppet”.)

Ett antal universitet och högskolor valde att inför och under Mångkulturåret skapa särskilda arbetsgrupper som skulle jobba med året, med representanter för såväl skolans ledning som stu- denter (bland andra Dramatiska institutet och Umeå universitet) eller tillsätta interna samordnare (Danshögskolan).

Andra har gett de anställda möjlighet att se uppsätt- ningar/föreställningar som på olika sätt behandlar det mångkultu- rella samhället (Dramatiska institutet – ”Invasion” på Stockholms stadsteater och samtal med regissören Farnaz Arbabi).

Angeredsateljén, som är en del av Göteborgs universitet, anord- nade i augusti 2006 en utbildningsdag för all personal vid Hög- skolan för design och konsthantverk med tema mångfald. Bland föreläsningarna fanns Vardagsdiskriminering och rasism, Gringo – Sveriges svenskaste tidning, GU:s arbete med likabehandlingsfrågor,

191

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Angeredsateljén – breddad rekrytering och Dags för mångfald av mång- kulturkonsulenten i Västra Götalandsregionen Rasoul Nejadmehr.

Kungliga musikhögskolans tanke är att ”mångkultur inte enbart innebär att de socialt och etniskt underrepresenterade kulturmiljö- erna stimuleras, utan snarare att de olika formerna av kultur, vilket även innefattar kulturer som klassisk musik, jazz, körmusik, nutida musik, tidig musik och folkmusik från olika kulturer, möts och berikar varandra, deltagare såväl som åhörare”.TPF136FPT

På temat rekrytering och representativitet skriver Danshög- skolan i sin slutredovisning att deras nya ämne Street har engagerat lärare, varav de flesta är män, som ofta saknar formell utbildning men är framstående utövare, från den så kallade streetkulturen, en kategori av lärare som tidigare inte funnits på högskolan.

Utbildning

Även på kurser och utbildningsprogram har frågor om etnisk och kulturell mångfald tagits upp och problematiserats.

Institutionen för konst på Konstfack har bland annat genomfört seminariet ”Ethnic Marketing” med konstskribenten och curatorn Tirdad Zolghadr, som tog upp samtidskonstens tendens att mark- nadsföra konstnärer efter etniskt ursprung. Institutionen för Inter- disciplinära Studier genomförde tvådagarskursen Hospitality & Hostility in Humanitarian Design för Konstfacks studenter. Syftet var att ”undersöka hur man genom design kan förbättra upplevel- sen av att som flykting och asylsökande få en första kontakt med sitt värdlands myndigheter”.TPF137FPT Danshögskolan startade kursen

Världsdans/Många kulturers dans. Sedan våren 2006 finns ämnet Street med som en valmöjlighet på danspedagogutbildningen. Danshögskolan har också i introduktionskursen för nya studenter fört en diskussion kring begreppet mångkultur.

Föreläsningar och seminarier

En del universitet och högskolor har genomfört öppna föreläs- ningar och i seminarieform bland annat problematiserat frågor om mångfald, globalisering, rasism, integration, strukturell diskrimine-

136TP PT Kungliga musikhögskolans slutredovisning, sid. 2.

137TP PT Konstfacks slutredovisning, sid. 3.

192

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

ring, jämställdhet, handikappfrågor med mera (bland andra Luleå tekniska universitet och Lunds universitet). Enligt Luleå tekniska universitet har det på deras totalt tjugo öppna föreläsningar under 2006 rått en jämn könsfördelning och en tredjedel av föreläsarna har haft utomeuropeiskt ursprung. Lunds universitet anordnade ett seminarium på temat ”Paris: Integration ’à la francaise’: the End?” med sociologiprofessorn Michel Wieviorka från Paris. Institu- tionen för Öst- och Centraleuropeiska studier genomförde bland annat gästföreläsningar och filmvisningar vilka på olika sätt berörde mångfalds- och minoritetsfrågor med efterföljande diskussion med ämnesexperter.

Andra har genomfört interna föreläsningar för personal och studenter. Dramatiska institutet hade en temadag om Mellanöstern, Konstfack genomförde Skarpt läge – 4 dagar om mångkultur i barns och ungas visuella vardag med möjlighet för alla studenter och ele- ver att delta. På programmet stod föreläsningar om bild, form och konst ur ett globalt perspektiv. Teaterhögskolan genomförde till- sammans med Danshögskolan en föreläsningsserie för studenter och personal med tema klass och mångkultur med bland andra Bwana Club från Göteborg som består av en grupp forskare, filo- sofer och idéhistoriker. Danshögskolan genomförde, tillsammans med RFoD – Riksföreningen för folkmusik och dans, seminarie- serien FramSteg, där utövare och aktörer från street-, flamenco- och folkdansvärlden möttes i samtal, föreställning och dansjam.

Umeå universitet har under 2006 bland annat haft en temadag om islam med syfte att öka kunskaperna om islam med anledning av debatten kring Mohammedteckningarna samt uppmärksammat Världens språkdag den 29 september.

Göteborgs universitet genomförde under den årliga Veten- skapsfestivalen tre föreläsningar i serien ”Hälsa ur ett mångkultu- rellt perspektiv”. Universitetet har även under så kallade Akade- miska kvartar tillsammans med Wettergrens bokhandel i Göteborg genomfört korta lunchföreläsningar för allmänheten om bland annat Vilka får vara med i ett mångkulturellt samhälle? Och Jag känner mig begåvad bara – om flerspråkighet och identitets- konstruktion bland ungdomar i ett multietniskt förortsområde. Under Handelshögskolans dag i samband med universitetets vecka hölls föreläsningar på temat mångkultur – Ledning av olikheter – nödvändigt i ett globalt arbetsliv, Mångfald som strategi, Mångfald i arbetsgruppen och Mångfaldiga entreprenörer. Under humanist- dagarna gavs föreläsningar på temat Dom – och vi; Dom och vi i

193

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

musik, Islam i Europa, vart går du? samt Modersmål eller kolonial- språk. Jonsereds herrgård och Grundtviginstitutet vid Göteborgs universitet arrangerade ett seminarium om bildningstraditioner och mångkultur. Bland föreläsningarna fanns: Kunskapskulturer inom kulturinstitutioner, Vems universitet är Göteborgs universitet? och Den andres kunskap om den svenska arbetsmarknaden.

Konstfack var en av arrangörerna bakom det fleråriga projektet Varför blir det så snett, om hur kvalitet blir en makt- och mång- faldsfråga som i januari 2006 anordnade det tredje seminariet i serien på Malmö konsthall.

Likabehandlingsplaner

Flera universitet och högskolor har arbetat med att ta fram och/eller revidera likabehandlingsplaner (bland andra Dramatiska institutet och Linköpings universitet). I sin plan betonar Drama- tiska institutet att mångfaldsarbete inte bara handlar om breddad rekrytering av studenter utan även om att prioritera kompetens- höjning om mångfalds- och genuskunskap inom lärarkåren och att skolans undervisning i högre grad ska präglas av ett jämställdhets- och genusperspektiv.

Breddad rekrytering

Många universitet och högskolor har arbetat för att bredda rekryte- ringen av studenter med olika social, kulturell och geografisk bak- grund (bland andra Dramatiska institutet, Konstfack, Danshög- skolan och Kungliga Konsthögskolan) och/eller tillsatt arbets- grupper för breddad rekrytering (Kungliga Konsthögskolan).

Dramatiska institutet menar att ”de viktigaste aktiviteterna inom Dramatiska institutet i anslutning till Mångkulturåret har tveklöst rört insatser för att påverka rekryteringen till högskolan, ett försök att skapa bredare erfarenhetsbas för framtidens konst- närer inom radio, television, film och teater”.TPF138FPT Konstfack pekar i sin plan för ökad mångfald och breddad rekrytering särskilt på att antagningsprocessen, samarbetet med de förberedande skolorna och informationsspridningen behöver ges större fokus.

138TP PT Dramatiska institutets slutredovisning, sid. 1.

194

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

En del utbildningsinstitutioner har deltagit på olika mässor för att locka nya studenter, bland annat Operahögskolan och Linköpings universitet som deltog på Gringos ”Plugga-mässa” i Stockholms- förorten Skärholmen. En del har även bjudit in externa föreläsare som bland annat har diskuterat frågor om breddad rekrytering och hur man kan nå ut med information om sin verksamhet (Opera- högskolan). Andra har besökt skolor och berättat om utbildning och karriärmöjligheter (Operahögskolan, tillsammans med Folk- operan i en ”opera-attack” för skolelever i Rinkeby). Lunds uni- versitet anordnade under våren 2006 tillsammans med föreningen Fakultetsambassadörerna ett seminarium om breddad rekrytering med temat ”Hur vänder man utanförskap till en merit?”. Publiken bestod av gymnasieelever från Lund, Landskrona och Malmö. Lunds universitet och Campus Helsingborg har även bedrivit mentorsprojektet Näktergalen med syfte att skapa möten mellan högskolestudenter och elever från en ”mångkulturell” skola. I det treåriga projektet ingår Helsingborgs stad, Campus Helsingborg och Region Skåne. Som en förlängning av detta skapades ”Webzone” för att möjliggöra samarbete mellan studenter och elever i de olika städerna.

Konstfack bedrev projektet ”163 04” i samarbete med Tensta Konsthall och Tensta Gymnasium med syfte att erbjuda ungdomar vägar in i konst- och designvärlden och bredda rekryteringen.

Teaterhögskolan deltog i ett projekt i Rinkeby som vände sig till män med annan etnisk bakgrund än svensk som vill arbeta med tea- ter. Under hösten 2005 och våren 2006 genomfördes cirka 20 kväl- lar på Teaterhögskolan.

Kungliga musikhögskolan (KMH) har bland annat genomfört en konsert i Botkyrka, ”i för KMH icke traditionella miljöer”. Kon- serter har, enligt KMH, också genomförts med mindre ensembler i skolor ”som vanligtvis inte har kontakt med den för det specifika tillfället framförda musiken”.TPF139FPT

Antagningsprocesser och juryarbete

Flera utbildningsinstitutioner nämner att de kommer att se över antagningsprocesserna och juryarbetet som ett led i den breddade rekryteringen för att uppnå en ökad mångfald bland de sökande.

139TP PT Kungliga musikhögskolans slutredovisning, sid. 1-2.

195

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Dramatiska institutet (DI) har till exempel identifierat antagnings- processerna som ett ”centralt område” för skolan och kommer, enligt egen utsago, att förstärka den ”mångkulturella kompetensen”. Enligt DI kommer den nya medvetenheten i antagningsarbetet ”förhoppningsvis att balansera andra perspektiv och erfarenheter och göra den antagningsomgång, som inleddes under Mångkulturåret till den öppnaste och minst förutsägbara i skolans historia”.TPF140FPT

Samverkan

Danshögskolan har valt att i sin verksamhet samverka med aktörer som Teaterhögskolan, Danskonsulenterna i Stockholm, Riksföre- ningen för Folkmusik och Dans (RFoD), Stallet Folk- och Världs- musik, Studieförbundet Vuxenskolan, Landstinget i Stockholm, Riks- konserter, Stiftelsen Framtidens kultur och Orionteatern. Umeå universitet har inom ramen för sin verksamhet under Mångkulturåret 2006 samverkat med andra aktörer i regionen som till exempel Länsstyrelsen i Västerbottens län, Västerbottens landsting, Umeå kommun, SLU Umeå samt med den regionala mångkulturkonsu- lenten. Samverkansgruppen har haft tre sammanträden under 2006 vilket har resulterat i att det har bildats ett informellt nätverk som har planer på att diskutera fortsatt arbete kring mångfald.

Göteborgs universitet har tillsammans med medborgarkontoret, biblioteket, folkhögskolan och intresseorganisationer i Bergsjön arrangerat en serie föreläsningar under namnet Kulturmöten i Berg- sjön för allmänheten. Ämnen för föreläsningarna har varit Förde- larna med ett mångkulturellt samhälle och Folksagor från olika kul- turer och ickeverbal kommunikation i olika kulturer. Ett liknande upplägg har genomförts tillsammans med Frölunda kulturhus inom ramen för Stadsdelsprogrammet i Frölunda. Angeredsateljén, som hör till Göteborgs universitet, tog initiativ till och genomförde möten mellan representanter för konstnärliga fakultetens institu- tioner och kanslipersonal och representanter för ”Periferins kultu- rella kompetens” och Kulturnätverket BAK (Bergsjöns och Angereds Kulturnätverk). Angeredsateljén genomförde i samverkan med Angeredsgymnasiet workshopen ”Education with passion” med information om ateljén och projektet Angeredsakademin.

140TP PT Dramatiska institutets slutredovisning, sid. 2.

196

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Internationalisering och internationellt samarbete

Vissa universitet och högskolor samarbetar tillsammans med Sida i olika biståndsprojekt (till exempel Dramatiska institutet i Mellan- amerika och Mellanöstern). Dramatiska institutet har också, till- sammans med Teaterhögskolan och Clowner utan gränser, genom- fört ett projekt för barn i flyktingläger i Jordanien, haft ett utbyte med filmskolor i Hanoi och Ho Chi Minh-staden, samt svarat för ett konstnärligt utvecklingsprojekt om attityder till Afrika och afrikaner. Teaterhögskolan vid Lunds universitet genomförde en skolresa till Alexandria för att besöka teaterutbildningen och medverka i den alternativa teaterfestivalen i staden.

Flera universitet och högskolor har haft gästlärarbesök och internationella lärarutbyten (bland annat Kungliga musikhög- skolan).

Information och marknadsföring

Flera universitet och högskolor har arbetat aktivt för att nå ut med information om sina utbildningar till för dem ”nya grupper” och bland annat givit ut informationsmaterial om universitetsstudier på olika språk (bland annat Kungliga musikhögskolan samt Lunds universitet med informationsbroschyr på turkiska, engelska, kur- diska, arabiska, serbokroatiska och albanska).

Konstfack har vänt sig till bland andra studie- och yrkesväg- ledare på gymnasieskolor och folkhögskolor med förberedande utbildningar via brev och hemsida. För att ”försöka synliggöra hur, när och var exkluderingen av stora grupper i samhället sker” beställde Konstfack under 2006 från SCB en statistisk analys av de sökandes bakgrund ”med syfte att klargöra i vilken utsträckning utslagning av underrepresenterade grupper sker vid själva antag- ningen”. Resultatet visade att ”antagningsgruppernas bedömning varken tycks öka eller minska den etniska eller sociala snedrekryte- ringen”, och enligt Konstfack är det därför viktigt att utveckla en dialog med förberedande konstskolor för att diskutera vad man gemensamt kan göra för att nå ”nya grupper”.

197

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Publikationer

Institutionen för Service Management på Lunds universitet har, i samarbete med Helsingsborgs stad, under 2006 publicerat maga- sinet ”Se mångfalden” med examensuppgifter från kursen Diversity Management med syfte att ”få syn på” och ”förstå” mångfald. Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet publicerade inför Bok- och biblioteksmässan i Göteborg i september 2006 antologin Bortom stereotyperna. Invandrare och integration i Danmark och Sverige om den olika syn på dessa frågor som finns i våra respektive länder.

2.3.7Utlandsmyndigheter

Nio utlandsmyndigheter (ambassader)TPF141FPT med kulturråd fick av regeringen i uppdrag att genomföra verksamheter under Mång- kulturåret 2006.

Ambassaden i Berlin genomförde en två dagar lång lektors- konferens på temat ”Migrationens litteratur – litteraturens migra- tion” på universitetet i Bonn med framstående forskare. Dessutom genomfördes en samtal mellan Integrationsverkets dåvarande gene- raldirektör Andreas Carlgren och den tysk-turkiska publicisten Necla Kelek på temat ”Främmande hemma”.

Ambassaden i London tog initiativ till ett samarbete mellan Beckmans designhögskola i Stockholm och Central Saint Martin School of Design (CSM) i London med ett elevutbyte under två veckor. Syftet med projektet, som fick namnet ”Pride and Preju- dice/Cut on the Bias”, var att studenterna skulle få möjlighet att undersöka begreppet ”nationell identitet” och skapa en mode- kollektion som belyser föreställningar om ”den andre” och synen på den egna kulturella identiteten. Ambassaden anordnade även seminarieserien ”Northern Lights” på tankesmedjan Demos i London i samarbete med British Council Denmark, Finska institutet och svenska ambassaden. Representant för Sverige var Mohamed Elabed från organisationen MOI (Mångfald och Inflytande). På semi- nariet diskuterades invandring och integration i Sverige, Finland och Danmark och paralleller drogs till policy och riktlinjer som utarbetats i Storbritannien. Utgångspunkten var skillnader i de nordiska ländernas hantering av 1990-talets invandring.

141TP PT Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo, Vilnius, Washington, Warszawa.

198

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Ambassaden i Tokyo gjorde bedömningen att ”det förmodligen inte skulle finnas någon grogrund för en debatt om mångkultur- frågor, då det är en vanligt förekommande uppfattning att befolk- ningssammansättningen bör vara tämligen homogen. Skulle det svenska Mångkulturåret på något sätt uppmärksammas lokalt fick det alltså vara genom att på ett diskret vis lyfta fram Sverige som ett land, där man inte skäms för sin kulturella mångfald utan tvärtom gärna låter invandrare representera Sverige även i officiella sammanhang”.TPF142FPT De två programaktiviteter som genomfördes var en Japanturné med den Sverigebosatta operasångerskan Barbara Hendricks samt musikprojektet ”Sweden Sounds in Tokyo”, med den norska sångerskan Ane Brun och den kanadensiska sångerskan Wendy McNeill, som båda fick representera Sverige i en presenta- tion av ny svensk popmusik i Japan. Projektet drevs av Export Music Sweden i samarbete med ambassaden, Rikskonserter och Svenska Institutet. Ambassaden har också visat utställningar med flera svenska utställare med annan etnisk bakgrund än svensk (däribland japansk). Ambassaden avslutar med att konstatera att

på detta vis har ambassaden indirekt visat att man i Sverige betraktas som svensk och kan representera Sverige även om man råkar ha röt- terna i ett annat land. Att den nationella tillhörigheten är att uppfatta som den enskilda individens eget val, och att Sverige vill se kulturell påverkan utifrån inte som ett hot utan som en möjlighet att utveckla den nationella identiteten.TPF143FPT

Ambassaden i Bryssel visade videoinstallationen First generation av konstnären Esther Shalev-Gerz i ett samarbete med Svenska insti- tutet och Mångkulturellt centrum i Botkyrka (där den är en per- manent installation). Ett seminarium anordnades också tillsam- mans med organisationen Kunst & Democratie, vars syfte är att få fler människor att medverka i och utnyttja det kulturella utbudet, samt ett internationellt heldagssymposium i universitetsstaden Gent med temat ”Social – kulturell över gränsen”. Installationen visades också på Stadsbiblioteket i Bryssel under tre veckor i november 2006. Ambassaden tryckte även upp en nederländsk översättning av den utställningskatalog som Mångkulturellt cent- rum producerade.

Ambassaden i Vilnius valde att arbeta med begreppet mång- kultur genom att ”tala om och fokusera på tillgänglighet och del-

142TP PT Ambassaden i Tokyos slutredovisning, sid. 1.

143TP PT Ambassaden i Tokyos slutredovisning, sid. 2.

199

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

aktighet, med särskild tonvikt på barns och ungas kultur”. Ambas- saden har valt att peka på ”nödvändigheten av nätverk, målgrupper, aktiv publikkontakt och att definiera olika uttryck i förhållande till publiken” och menar att det ”är en viktig del i vårt Sverigefräm- jande och utvecklingen av långsiktiga kontakter mellan länderna. Snarare är att ’presentförpacka’ det svenska och leta efter en publik, lyssnar vi på de litauiska möjligheterna och önskemålen och funge- rar som länk till lämpliga svenska organisationer – och idéer”.TPF144FPT Ambassaden genomförde bland annat barnkulturveckor på och kring ambassadens gård – ”See the Child”, som till största delen finansierades av Sparbanksstiftelsen Skåne. I anslutning till detta arrangerades film- och inspirationsseminarier med BUFF, Salto! och Drömmarnas Hus från Skåne som knöt kontakter med litau- iska motsvarigheter. Mot bakgrund av Aktionsgruppen för barn- kulturs arbete för att kartlägga och föreslå ett fortsatt arbete kring främjandet av barnkultur i Sverige bestämde sig Litauen för att utse 2007 till ”Barnkulturår” i Litauen. En fotoutställning av och med svenska och litauiska förståndshandikappade ”Trapus Pasaulis/A Fragile World” genomfördes också, samt en konsert med Ale Möller Band på ”Festival Alternatyva” i Klaipeda. På en drama- workshop med Drömmarnas Hus och litauiska Teatro Mano väck- tes frågor om hur man förmedlar kunskap och ”hur ska en struktur se ut för att ta till vara detta nya, kanske både i samhället och i indi- viden?”.TPF145FPT Annan verksamhet under året har varit att den nystartade kvinnofilmfestivalen IFEMA i Malmö besökte sin likaledes nystartade motsvarighet ”Cherchez la femme” i Vilnius och att man på sina respektive festivaler ska visa litauisk respektive svensk film. Ambassaden stod även som värd för ett nätverksmöte för organisationer från Sverige, Litauen, Frankrike och Slovenien inom ramen för EU:s Equal-projekt kring frågor om diskriminering på arbetsmarknaden på grund av sexuell läggning.

2.3.8Samordnarens bedömning

Bland de institutioner och myndigheter som fick i uppdrag att medverka i Mångkulturåret 2006 finns generellt ett mycket stort intresse för och en god kunskap om frågan. Majoriteten av före- trädarna för det offentligt finansierade kulturlivet har till samord-

144TP PT Ambassaden i Vilnius slutredovisning, sid. 1f.

145TP PT Ambassaden i Vilnius slutredovisning, sid. 4.

200

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

naren uttryckt en stor vilja att arbeta för att öka den etniska och kulturella mångfalden inom kulturlivet och många anser också att den breddade definitionen av mångfaldsbegreppet där också andra aspekter, som kön, sexuell läggning, geografisk hemvist, social bak- grund och funktionalitet kommer in, är en bra utveckling av mångfaldsarbetet. Utvecklingen går alltså i positiv riktning även om det fortfarande finns en hel del kvar att göra. Det finns idag inom stora delar av kultursektorn en bred samstämmighet om att man måste bli bättre på att spegla samhällets mångfald både inom orga- nisationen, det innehållsmässiga och bland publiken/besökarna/stu- denterna. Insatserna och metoderna för hur man avser att åstad- komma denna förändring skiljer sig sedan åt mellan enskilda kulturinstitutioner – och detta menar samordnaren är den enda möjliga vägen att gå. Varje institution och myndighet måste själv ta sitt ansvar för arbetet för mångfald på den egna arbetsplatsen och i ansvaret ingår att formulera vad man själv menar med mångfald, lägga upp en plan för hur arbetet ska gå till och sedan följa upp denna för att se de konkreta resultaten.

Inom utbildningsväsendet talar man om behovet av att bli bättre på att ”leta” och ”hitta” blivande studenter med olika social och kulturell bakgrund genom att bland annat använda nya former av information och marknadsföring för att nå ut till fler. Det kan exempelvis handla om att arbeta med ”förebilder”, nätverk, uppsö- kande verksamhet eller förlägga en del av utbildningen till områden dit utbildningsinstitutionen tidigare inte har nått ut.

Själva orden mångkultur och mångfald har diskuterats flitigt under året. Många institutionsföreträdare har haft invändningar mot ”mångkultur” eftersom man bland annat anser att det signa- lerar en essentialistisk kultursyn, där olika kulturer är tydligt avgränsade mot varandra samt oföränderliga. Mångfald är ett bättre ord tycker de flesta och många anser alltså också att det är viktigt att bredda mångfaldsbegreppet till att inkludera fler aspekter. Sam- ordnaren kan konstatera att även om definitionsfrågan är mycket viktig är det ännu viktigare vad man sedan gör, att man kan använda sina valda ord på ett konstruktivt sätt. Samordnaren har till exem- pel sett flera exempel på framgångsrika verksamheter som använt ordet ”mångkultur” utan att fastna i en essentialistisk fälla.

En stor del av de diskussioner som samordnaren haft med olika aktörer inom kultursektorn under året har handlat om breddad rekrytering. Bland annat under samrådsgruppsmötena var detta ett stort samtalsämne. Grovt sett går det, baserat på diskussionerna

201

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

under samrådsgruppsmötena och de inkomna slutredovisningarna, att dela in kulturinstitutionerna och deras ståndpunkter i frågan om breddad rekrytering i två olika grupper. Den ena gruppen, som också är den största, har konstaterat att den egna organisationen ofta är väldigt enhetlig avseende de anställdas etniska och kulturella bakgrund och man anser också att detta är ett problem som man försöker göra någonting åt. Flera i gruppen konstaterar också att det ser något bättre ut bland frontpersonal, lokalvårdare, tim- anställd personal eller visningspersonal men att den etniska och kulturella mångfalden är i det närmaste obefintlig på chefsnivå. Den andra gruppen menar att det kanske möjligtvis är så att det finns vissa problem, men att det inte finns så mycket man kan göra åt saken och / eller att det man kan göra inte har så stor betydelse för helhetsutvecklingen. Naturligtvis är det inga vattentäta skott mel- lan grupperna, flera sätt att resonera återfinns i båda två – det finns till exempel de som ser positivt på att försöka sig på en förändring, men ändå ser på vissa problem som närmast oöverstigliga.

Några av de kommentarer som fälldes av deltagare i samråds- gruppsmötena passar bra för att sammanfatta samordnarens bedömning av institutionernas arbete med rekrytering: ”En bra chef betyder allt” eller ”Proppen sitter alltid högst upp i flaskan”. En institution som är tydlig med att ledningen prioriterar breddad rekrytering och ökad mångfald lyckas generellt bättre med att öka den etniska och kulturella mångfalden. Om motståndet finns där, blir det betydligt svårare. Flera institutioner uttrycker förhopp- ningar om framtiden på det här området: ”Jag hoppas att man ska slippa kommittéer och sådant framöver, att detta ska vara ett led- ningsperspektiv helt enkelt.”

Bland dem som uttrycker att de gjort ansträngningar för att hitta ”nya sorters sökande” finns också de flesta av dem som, enligt egen bedömning, uttrycker att de också lyckats med detta. ”Det behövs inte metoder som avidentifiering eller positiv särbehand- ling. Vill man så kan man.” ”Det har inte varit något problem att hitta kvalificerade sökande som också har annan etnisk bakgrund. De bästa har ofta haft det.” ”Det är viktigt att arbeta strategiskt och långsiktigt och vi tillämpar också positiv särbehandling vid lika kompetens.”

De institutioner som resonerar som ovan lyckas också generellt bättre med sin breddade rekrytering än de som fastnar i diskus- sioner om den positiva särbehandlingens vara eller inte vara och till exempel diskuterar gränsdragningsproblem eller helt enkelt nöjer

202

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

sig med att konstatera att ”det inte fanns några sökande med utländsk bakgrund” och istället väntar på att universiteten ska lyckas leverera några sökande nästa gång.

För att något ska hända krävs att detta ”något” är definierat av institutionen på ett sätt som fungerar där, exakt hur måste vara nå- got som är upp till varje enskild institution att utifrån sina egna förutsättningar definiera. (Se även ovanstående resonemang om användning av orden mångkultur och mångfald.) Däremot är det viktigt att tänka igenom varför man vill ha en förändring, eftersom det styr hur man lägger upp arbetet.

Trots att många av de svårigheter som lyfts fram ovan kan spela mycket stor roll, vill samordnaren ändå peka på det ansvar som vilar på varje enskild institution. Samordnaren menar att ett stort fokus på frågan om just rekrytering är helt nödvändigt för att för- ändring och utveckling ska vara möjlig på en myndighet eller institution, inte bara vad gäller de anställdas sammansättning.

Flera av de aktörer som hade uppdrag under Mångkulturåret 2006 har kopplat uppdraget till sina internationella satsningar och kanske också resonerat en del kring hur den nationella mångfalds- politiken hänger ihop med det internationella arbetet. Samordnaren ser också många naturliga kopplingar mellan de två områdena och menar att kultursektorn generellt måste bli bättre på att se och utnyttja samband, genom till exempel samarbeten med länder var- ifrån många människor i Sverige har sina rötter. Samordnaren vill dock också framhålla att det finns en risk för att det internationella arbetet prioriteras för mycket jämfört med det nationella arbetet för till exempel en personalsammansättning som präglas av en större etnisk och kulturell mångfald. Detta är särskilt värt att nämna eftersom internationellt arbete ofta har en mycket hög sta- tus, vilket inte alltid arbete för ökad mångfald har.

En satsning som spelade en mycket stor roll under året var Accessprojektet. Många aktörer som samordnaren träffat under året har framhållit att satsningen bidragit till att öka den etniska och kulturella mångfalden i den egna personalens sammansättning. Många institutioner och myndigheter har också medvetet använt projektet för att uppnå just detta. Det återstår dock att se hur många av deltagarna som efter projekttidens slut kommer att erbjudas mer permanenta eller fasta anställningar på respektive institution. Enligt samordnaren har Access dock effektivt bidragit till att ”sänka trösklarna” till arbetsmarknaden och ge arbetslösa akademiker möjlighet att få värdefulla kunskaper, erfarenheter och

203

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

referenser för sin fortsatta yrkeskarriär. Samordnaren ser också positivt på att regeringen i sin ekonomiska vårproposition 2007 har beviljat medel för en fortsättning av Accessprojektet under 2008 och 2009 med 75 respektive 25 miljoner kronor.TPF146FPT Detta kommer förhoppningsvis att ge ännu fler akademiker, bland dem många med utländsk bakgrund, en möjlighet att etablera sig i kulturlivet.

Ett av regeringens viktigaste styrinstrument i kontakten med institutioner och myndigheter är regleringsbreven. Dessa diskute- rades också ingående på samrådsgruppsmötena. Samordnarens bedömning är att såväl regleringsbreven, målen och återrapporte- ringskraven behöver preciseras och förtydligas ytterligare, liksom formerna för uppföljning och återrapportering. Se vidare förslaget om detta i kapitel tre.

Nätverkens förekomst och betydelse var ett annat mycket omdiskuterat område på samrådsgruppsmötena och under året generellt. Nätverken kan fungera väldigt uteslutande, men det är inte realistiskt att förvänta sig att man med några enkla medel ska kunna upplösa nätverk och sammanslutningar. Det är inte heller, enligt samordnarens uppfattning, önskvärt eller möjligt att genom- föra. Utmaningen ligger istället i att skapa överbryggande nätverk så att människor som kanske sällan eller aldrig skulle ha träffats kan mötas och utbyta kunskaper, erfarenheter och perspektiv med varandra. För att kunna göra detta krävs det att man anstränger sig för att ”leta” efter dem som man inte redan är bekant med och att man har modet att våga satsa på nya begåvningar och ge dem en chans att visa vad de kan. Det krävs att man är lite av kulturlivets ”riskkapitalist”, som i likhet med näringslivets motsvarigheter, är beredd att stödja människor och idéer som man tror på. Detta kräver dock att det även finns ett motsvarande mod och insikt hos bidragsbeviljande myndigheter och organisationer som är beredda att inte enbart tänka endimensionellt utan se konstarterna och samhället som en enhet. Det här är något som i stor utsträckning saknas idag men som måste förbättras om vi ska få ett dynamiskt, mångfaldigt, hållbart och inkluderande kulturliv i hela Sverige.

Utmärkande för diskussionen om nätverk är att företrädare för kulturlivet sällan tar upp denna fråga själva och ser den som ett problem. Det är istället vanligare att utomstående aktörer, varav många befinner sig i gränslandet mellan kultur och andra sakom- råden, tydligare ser de strukturer som starka nätverk skapar och

146TP PT Faktablad om 2007 års ekonomiska vårproposition (Ku07.005), april 2007.

204

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Strategier för mångfaldsfrämjande rekryteringar eller magkänsla?

av Carlos Díaz

Som aktivist inom hbt-rörelsen (hbt = homo-, bisexuella och transpersoner), där jag främst har arbetat antirasistiskt och med arbetsmarknadsfrågor, har jag sett hur mångfaldsarbete fortfarande betraktas som ett alternativ, som någonting man kan välja att arbeta för eller inte. Detta kan få tydliga konsekvenser för kulturinstitu- tionerna. Jag minns när debatten om parabolantenner i marginalise- rade och stigmatiserade områden pågick. Fokus för analysen var etniska minoriteters ”vägran” till integration; genom att de valde att konsumera andra medier än de svenska. En del debattörer pläde- rade för människors frihet att välja, medan frågan om på vilket sätt svensk television lyckades tillgodose hela befolkningens behov var helt frånvarande. Finns det en koppling mellan vem som produce- rar och vem som konsumerar? Om så är fallet då är mångfalds- arbetet mer en nödvändighet än ett alternativ för kulturinstitutio- nerna. Till skillnad från företag är kulturinstitutionerna inte vana att tänka i konkurrenstermer. Men faktum är att medan en del institutioner fortfarande undrar ”men vi välkomnar alla… varför kommer de inte?” har andra aktörer inom kulturen ett försprång eftersom de redan är igång med sina mångfaldsstrategier. Vilka vill vara de sista att genomföra de nödvändiga förändringarna? Och vad kommer det att kosta för de enskilda institutionerna att hamna på den platsen?

Mångfald, representativitet, inkludering…

De senaste statliga utredningarna på området, SOU 2005:56 Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige och SOU 2006:79 Integrationens svarta bok, agenda för jämlikhet och social sammanhållning, har uppmärksammat den bristande mångfalden som finns på arbetsmarknaden, en arbetsmarknad som våra kulturinstitutioner också är en del av. Mångkulturåret 2006 är en satsning som särskilt har uppmärksammat kulturinstitutionerna och frågan om att samma institutioner som ofta ställer samhälls- kritiska frågor genom sina produktioner också måste kunna svara

206

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

på frågor om hur de själva förhåller sig till mångfaldsfrämjande arbete.

Motståndet mot mångfaldsarbetet brukar inte vara speciellt stort så länge dessa satsningar begränsas till att anordna utåtriktad verksamhet. Men att gå ett steg längre och förespråka en demokra- tisering som förutsätter bättre representativitet och inkludering kan väcka reaktioner. I debatten om mångfaldsfrämjan-de rekryte- ringar kommer motståndet till uttryck genom att man vädjar om en försiktighet eftersom man befarar en försämring av den konstnär- liga kvaliteten och friheten. Denna argumentation sätter demokra- tiska principer som delaktighet och jämlikhet i samhället i ett mot- satsförhållande till kvalitet och frihet. Men med tanke på hur arbetsmarknadssituationen ser ut inom kultursektorn – vems eller vilkas konstnärliga kvalitet och frihet talar vi egentligen om?

”Konstnärlig kvalitet” och ”konstnärlig frihet” är två mycket använda begrepp i mångfaldsdiskussioner inom kultursektorn. Användningen och betydelsen av begreppet konstnärlig kvalitet har diskuterats och kritiserats i många studier, bland annat i SOU 2006:42 Plats på scen, som visar på hur detta subjektiva begrepp speglar normer och värderingar som upprätthåller en ordning i vil- ken vita heterosexuella män gynnas. Den konstnärliga friheten är ett mycket viktigt instrument för produktion men begreppet används också, liksom kvalitetsbegreppet, alltför ofta som mot- argument till mångfaldsfrämjande rekryteringar.

Rekryteringarna till kulturinstitutioner kännetecknas av en mycket hög andel nätverksrekryteringar. Yvonne Rock, nationell samordnare för Mångkulturåret 2006, skriver i SOU 2005:91 Agenda för mångkultur att 65 procent av all rekrytering sker via informella nätverk och inom kultursektorn är siffran sannolikt så hög som 75 procent. Dessa förhållanden får mig att undra om det verkligen är ”mångkultur” vi ska arbeta med. Journalisten Anki Bengtsson formulerade en mycket intressant fråga som rubrik till sin artikel Mångkultur eller insikt om diskriminering? i tidskriften

Mana 2006. Med denna rubrik lyckas hon lyfta upp mångfalds- frågan en nivå och sätta ord på vad det egentligen handlar om, nämligen antidiskrimineringsarbete.

Inom den privata sektorn kallas mångfaldsarbete ofta för orga- nisationsutveckling och därmed ses mångfald som en självklar del i arbetet hos ett företag som vill kunna dra till sig de bästa medarbetarna för att få bättre konkurrensmöjligheter. En del kulturinstitutioner har redan insett att det underskott av männi-

207

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

skor med andra kunskaper, erfarenheter och referensramar än de som den heterosexuella, manliga, vita normen har att erbjuda är avgörande för deras verksamhet och i synnerhet deras kvalitet. Men mångfaldsfrämjande rekryteringar kommer inte av sig själva, utvecklingen är beroende av hur vi handlar. Sättet man rekryterar på är en del av organisationskulturen och en underrepresentation inom organisationen är snarare ett resultat av vårt handlande än en tillfällighet. Vilka rekryteringspraktiker leder till underrepresentation och homogenisering? Det svaret går att få genom att beskåda orga- nisationskulturen, strukturen och sättet vi handlar på; därför är det viktigt att närmare se vad dessa strukturer består av. Rekryterings- processen är en del av dem.

Begrepp ändrar ständigt betydelse och de värderas också olika med tiden. I diskussionen om mångfald – som också i sig är ett mycket ifrågasatt begrepp – vimlar det av en massa ord som inklu- dering, exkludering, representativitet med flera. Därför är det angeläget att förklara hur man själv använder orden. När det gäller mångfald finns det många olika definitioner och hur man definierar begreppet är avgörande för vad mångfaldsarbetet kan resultera i. Det är med andra ord viktigt att fundera kring vad som menas med mångfald eftersom det vi lägger i ordet senare kommer att visa sig i själva resultatet.

Begreppet mångfald har ofta använts i sammanhang där man främst vill uppmärksamma etnicitet och i synnerhet personer med etnisk minoritetsbakgrund. På senare tid har fler kategorier än dessa börjat inkluderas. Mångfaldsbegreppet kan vara problema- tiskt, eftersom begreppet ofta syftar till att uppmärksamma och främja olikheter. Indirekt kan begreppet mångfald på så sätt använ- das för att påpeka olikheten hos de andra och därmed stärka vi- och-de-dikotomin. Det finns risk att dessa olikheter ses som essentiella, naturgivna, och de andra betraktas som annorlunda för att de har en annorlundahet som grundas på till exempel kön, etni- citet, klass eller sexualitet. När man använder mångfaldsbegreppet är det därför viktigt att vara medveten om att de egentliga, rele- vanta skillnaderna inte beror på vad människor är utan på hur maktrelationer utifrån föreställningar om kön, etnicitet, klass, sexualitet och funktionshinder påverkar människors liv. Det är där olikheterna har en potential och blir användbara och nödvändiga för kulturlivet; när de definieras i termer av kunskaper, erfarenheter och referensramar.

208

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

I debatten om mångfald inom kultursektorn har jag uppmärk- sammat hur en del debattörer förhåller sig skeptiska till begreppet representativitet. För en del leder representativitets-begreppet till tankar om kvotering, som om kvotering vore den enda metod som finns att tillgå för ökad delaktighet. Man ställer sig frågan men ska vi verkligen spegla samhället till vilket pris som helst? En fråga som bygger på tanken om att konstnärlig frihet och demokratiska prin- ciper som jämlikhet och delaktighet är oförenliga. Det kan också tolkas som att demokratiserings-strävandet står i vägen för kvalitet och frihet vilka nås bättre med en homogen organisation. Att blanda ihop begreppen representativitet och kvotering eller, som många utrycker det, ”räkna huvuden”, är mycket missvisande efter- som mångfald inte handlar om att få fram representanter för olika grupper utan om att se till att hinder för de underrepresenterade undanröjs och att andra kunskaper och erfarenheter än de som redan finns inom organisationen kan tillvaratas.

Sällan diskuteras begreppet representativitet som ett resultat av en praktik. Hur ser representativiteten inom kulturinstitutionerna ut idag? Vilka praktiker har lett till att den ser ut som den gör? Hur ser representativiteten ut i samhället i stort? Överensstämmer representativiteten i samhället med den som finns på våra kultur- institutioner? Det är mycket möjligt att den gör det, men inte utifrån demografin utan utifrån hur resurser och inflytande är fördelade i samhället. Så, oavsett vad man tycker om ordet repre- sentativitet; representativiteten finns alltid där ändå. Frågan är om den sorts representativitet som nu finns är den önskvärda.

Begreppsparet inkludering och exkludering är också högaktuellt i mångfaldsdebatten. Ordet inkludering används ofta i positiv bemärkelse som om all inkludering per automatik leder till jämlik- het och delaktighet. Det är centralt att alltid använda begreppsparet inkludering – exkludering tillsammans med begreppsparet över- ordning – underordning. Sociologen Anders Neergaard menar i

Rasifierad rekrytering i storstadskommunen: Mellan exkluderad och inkluderad underordning att man kan bli inkluderad i en underord- nad position. Detta kan man se när man studerar hur mångfalden ser ut på olika positioner i ett företag. Totalt sett kan ett företag ha en representativitet som överensstämmer väl med den som finns i befolkningen men vid en närmare granskning ser vi hur denna representativitet varierar utifrån olika hierarkier inom organisatio- nen. Ett annat exempel på inkludering i underordning är rollfördel- ning. Finns det vissa specifika roller som betraktas som de mest

209

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

”naturliga” för till exempel personer med invandrarbakgrund? Vi måste alltså när vi använder begreppet inkludering ställa oss frågan: Inkludering i vad, i redan existerande strukturer? Då är risken stor att de nya ”inkluderade” blir gäster i ett sammanhang som de själva inte har varit med om att forma. Inkludering av grupper som är underrepresenterade inom kulturinstitutionerna kräver ett konse- kvent arbete där organisationsutveckling och demokrati- seringsarbete är en förutsättning för att bättre kunna tillvarata den kompetens som rekryteras in och samtidigt förebygga avsiktlig och oavsiktlig diskriminering.

De flesta människor håller med om tanken att vi får bättre jäm- likhet och delaktighet genom mångfald. Vad finns det då för hinder om alla är överens? Utmaningen ligger i att lyckas få ett intellektuellt resonemang att resultera i en konsekvent konkret handling. Inom hbt-rörelsen används det akademiska begreppet heteronormativitet. Det är ett mycket användbart begrepp som synliggör normer i samhället. Mycket av osynliggörandet, exklude- ringen och diskrimineringen av homo-, bisexuella och trans- personer sker i tysthet, så att vi knappt lägger märke till den. Och på samma sätt har mycket av den diskriminering som sker idag på arbetsmarknaden mer med normativitet än med öppen och direkt diskriminering att göra. Heteronormativitet beskrivs som ett normsystem som reglerar våra föreställningar om till exempel kön, sexualitet, samlevnadsformer och reproduktion och gör hetero- sexualitet och stereotypa könsroller självklara och önskvärda. Detta synsätt resulterar i konkret handling. Ett tydligt exempel är debat- ten om huruvida samkönade par ska ha rätt att kunna ingå äkten- skap. Oavsett vad man tycker om äktenskapet som samlevnads- form går det inte att bortse från att lagen gör skillnad mellan ”de riktiga relationerna” och de samkönade. Detta är bara ett exempel på hur en värdering kan få konkret resultat, i detta fall på hur vi formar våra lagar eller vad vi väljer att kalla (o)lika relationer.

Kulturinstitutioner kommer precis som alla samhällsinstitutioner inte undan normer och normativitet; det vill säga systemet som upprätthåller en hierarki i vilken det som anses normalt och natur- ligt får en given plats. Socialantropologen Lena Sawyer använder sig i SOU 2006:91 Utbildningens dilemma av begreppet symboliskt våld. Detta begrepp fungerar som begreppet heteronorm men används inom forskning om etnisk diskriminering. Begreppet illu- strerar på samma sätt hur normer i tysthet normaliserar indel- ningen i ”vi” och ”de”.

210

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Jag förespråkar inte en normlöshet utan insikt om hur normer reproduceras och omskapas och påverkar våra organisationer, medarbetare och verksamheten i stort. Medvetenhet om hur nor- mer fungerar är viktigt för att kunna ifrågasätta det som oreflekte- rat betraktas som självklart, se hur hinder byggs och osynliggör dem som avviker från normaliteten och hur vi begränsas genom att sociala hierarkier upprätthålls. Katarina Mlekov och Gill Widell menar i boken Hur möter vi mångfalden på arbetsplatsen? att varje arbetsplats, utöver befattningsrelaterade krav, präglas av informella system och normer och vanor i arbetsgruppen. Vid rekryteringar letar man sedan efter nya medarbetare som förväntas reagera posi- tivt på och i överensstämmelse med företagets kultur. Den nya medarbetaren förväntas alltså anpassa sig till den dominerande gruppen och bli mer lik den, eftersom likhet värderas högt. Mång- faldskonsulten Gabriella Nilsson Fägerlind konstaterar något lik- nande i sin bok Mångfald i praktiken, där hon dessutom menar att normer på arbetsplatsen, både de formella och informella, måste beskådas ur flera perspektiv. Om dessa normer ifrågasätts av majo- ritetsgruppen är det ett tecken på att organisationskulturen håller på att förändras.

För mig finns inga enkla lösningar på hur man förändrar en organisation, men utan diskussion och reflektion som leder till insikt om de egna normerna, tror jag inte att en organisations- förändring är möjlig.

Mångfaldsfrämjande rekryteringar

Allt mångfaldsfrämjande arbete är sammanflätat och de olika stra- tegierna påverkar och kompletterar varandra. Därför bör mång- faldsfrämjande rekryteringar inte betraktas som en separat del som är oberoende av andra mångfaldsfrämjande insatser. Ett misstag man kan begå med mångfaldssatsningar som enbart syftar till att rekrytera in för bredare mångfald är att ha en övertro på att de nya förmågor som då tillkommer ska förändra den redan existerande organisationskulturen med hjälp av sin olikhet. Flera arbets- marknadsstudier pekar på motsatsen, att de nya medarbetarna ofta anstränger sig för att passa in i organisationen. Mångfaldsfrämjande rekryteringar måste ske parallellt med andra insatser. Att analysera organisationskulturen är en bra början, en organisation som vill utvecklas måste kunna rekognoscera vilka arbetssätt, rutiner och

211

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

formella och informella regler som styr verksamheten. Detta är avgörande för att få en helhetsbild av nuläget i vilket personal- sammansättningen också är en viktig del. Vad finns för representa- tivitet inom organisationen? Vilka grupper är självklara och vilka inte?

En annan del i mångfaldsarbetet är att skapa medvetenhet om mångfaldsfrågor bland personalen, eftersom det är mycket viktigt att ha med sig hela arbetslaget i denna förändringsprocess som krä- ver att alla inom organisationen ska arbeta med sig själva och sina värderingar. Ett förekommande fenomen som jag har stött på i mitt arbete som utbildare med olika grupper inom skilda yrkeskatego- rier, är att utbildningsdeltagarna kan ställa sig skeptiska till dessa satsningar. En del kan resonera så här: ”Varför ska jag lära mig detta? Här diskriminerar vi inte. Rasism och homofobi förekom- mer i samhället men inte hos oss. Dessutom umgås jag med flera personer som tillhör olika minoritetsgrupper och vi har öppna homosexuella i vår organisation.” Dessa synpunkter är tyvärr mycket vanligt förekommande. Frågan är om man skulle resonera likadant när det gäller till exempel jämställdhet: ”Vi har kvinnor på vår arbetsplats, därför behöver vi inte arbeta för jämställdhet.”

Att kompetensutbilda personalen i mångfaldsfrågor är att kva- litetssäkra flera andra delar av organisationen eftersom systematiskt mångfaldsarbete ofta får spill over-effekter på många andra delar av organisationen som till exempel bemötande, arbetsmiljö och profi- lering av varumärket. Med utbildning menar jag inte föreläsningar. Det finns många intressanta, kunniga och underhållande föreläsare som kan ge inspiration men utbildning är inte detsamma som att lyssna på ett föredrag. En förändringsprocess kräver mycket mer än så. En utbildning består ofta av flera olika pedagogiska moment som innebär övningar, diskussionsgrupper och teoretiska moment, som framförallt kräver deltagarnas interaktivitet. Syftet med sådana utbildningar är att få deltagarna att se sin egen roll i verksamheten och utmana dem att möta sina egna värderingar. Frågan om utbild- ning handlar om att skapa bättre förutsättningar för organisations- utvecklingen, där det att kunna tillvarata olika sorters kompetenser och att förebygga diskriminering går hand i hand.

Trots det motstånd som ibland kan finnas mot utbildningar är ändå de flesta människor positivt inställda till större mångfald inom våra institutioner. Argumenten för mångfald som brukar komma upp i diskussionerna är många, men kan delas in i två huvudkatego- rier: demokrati och lönsamhet. Argument som utgår från demo-

212

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

kratiska principer lyfter upp jämlikhet, rättvisa och delaktighet som centrala för mångfaldsarbetet, och ibland vävs även andra mer etiska principer, som alla människors lika värde, in. Lönsamhets- argument understryker istället vikten av profilering av varumärket, där bilden av organisationen utåt spelar en viktig roll. Bra repre- sentativitet ger trovärdighet och bidrar till att organisationen blir bättre på att kommunicera med samhället. Lönsamhetsaspekter handlar också om att ta tillvara kompetenser och utveckla dem för att få bättre konkurrensmöjligheter och det mångfaldsfrämjande arbetet kan ibland syfta till att bredda rekryteringsbasen för att kunna dra till sig de bästa. Det finns många fler argument för mångfaldsarbete och denna uppdelning är inte representativ för någon specifik sektor. När organisationer startar diskussioner om varför man ska arbeta med mångfald brukar argument från båda kategorierna komma upp.

Rekryteringsprocesser för ökad mångfald

Att skapa ett tydligt system för rekryteringsprocessen är att forma- lisera och kvalitetssäkra sina arbetsmetoder. Mångfaldskonsulten Gabriella Nilsson Fägerlind menar att det är viktigt att man förstår sig på de tekniska delarna i rekryteringen eftersom den ”gamla” kulturen finns inbäddad i strukturer och processer. En rekryte- ringspolicy är ett mycket praktiskt instrument som gör det möjligt att motivera varje rekrytering och undvika att ovidkommande fak- torer styr.

Ingrid Edlund från Arkitekturmuseet berättade för mig att historiskt sett har Arkitekturmuseet haft en relativt informell rekryteringsprocess, med en stor andel nätverksrekryteringar vilket resulterade i en relativt homogen arbetsgrupp, vad gäller kompe- tens, bakgrund, ursprung, intressen, erfarenhet och ålder. Därför satte organisationen igång med att formalisera rekryterings- processen, ett arbete som fortfarande pågår. Ingrid Edlund menar att det är viktigt med en tydlig policy för rekrytering, och kanske ännu viktigare med riktlinjer, så att all rekrytering följer en rutin som är samma för alla sökanden och gäller oavsett vilken enhet man söker till. Syftet är att i så stor utsträckning som möjligt undvika att man går efter den berömda ”magkänslan” istället för efter individens kompetens och förmåga i relation till verksamhe- tens behov.

213

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Policy

Organisationer som anser att rekryteringar är långsiktiga inve- steringar är mycket angelägna om att skapa ett systematiskt och professionellt sätt att hantera rekryteringar på. Att värdera sökande utifrån personbundna och subjektiva bedömningar är det mest effektiva sättet att gå miste om kompetens. Rekryteringspolicyn är ett dokument som guidar rekryteringsgruppen i sitt uppdrag utifrån vissa principer, som till exempel grundläggande värden för organisa- tionen och förebyggande av diskrimineringssituationer. Rekryte- ringspolicyn beskriver också olika rekryteringssteg som krav- specifikation och ger riktlinjer för urval och intervjusituationer. Det är en fördel att ha en aktuell lägesbeskrivning, en organisationsanalys som inventerar de kompetenser som finns, listar ut de kompetenser som saknas och för en diskussion om vad organisationen kommer att behöva på lång sikt.

Kravprofil/specifikation

– Vi är en ordinarie personalstyrka på 25 personer och rekryterade i våras tolv personer utifrån den nya rutinen, berättar Ingrid Edlund från Arkitekturmuseet. Cheferna arbetade med kravprofiler inför annonseringen, och utgick sedan strikt från dessa vid urval till intervju. Redan där blev skillnaden tydligare: alla ansökningar blev lästa och värderade utifrån kravprofilen, snarare än utifrån de personliga egenskaperna. Vi hade ju också målet att utveckla vår gruppsammansättning i bakhuvudet, och vi lyckades riktigt bra med detta! I stort sett följer den nya rutinen gängse metoder, men vi har valt att inte använda oss av avidentifierade ansökningar. Under hösten rekryterades också en ny enhetschef med en något utökad rutin. De tolv rekryteringarna samt chefsrekryteringen har fallit mycket bra ut. Vi har lyckats få in en bra blandning av perso- ner med skilda bakgrunder, ålder, kön och erfarenheter och den befintliga gruppen har tillförts både nya erfarenheter och ny energi.

Den 19 – 20 februari 2007 hölls ett seminarium om rekryteringar inom kultursektorn på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Flera representanter från olika kulturinstitutioner som deltog underströk vikten av att ha tydliga kravspecifikationer/profiler. I dessa beskrivs egenskaper och färdigheter som krävs för arbetsuppgifterna. Krav- profilen formulerar grundläggande krav, men definierar också vad

214

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

som anses vara kompetens, det vill säga utbildning, arbetslivs- erfarenhet och mer informella meriter. Denna specifikation får senare direkta effekter på bedömningssystemet, därför är det också viktigt att tänka igenom vad som anses vara ett krav och vad som anses vara önskvärt. Det är vid mångfaldsfrämjande rekryteringar viktigt att se upp för organisationens egna normer och omotiverade krav som kan leda till indirekt diskriminering och i sin tur en fortsatt homogenisering. Språkkunskaper är en sådan fråga som ofta formuleras som ett hinder. I boken Hur möter vi mångfalden på arbetsplatsen? av Katarina Mlekov och Gill Widell, menar författarna att dåliga kunskaper i svenska är den vanligaste förklaringen till att människor inte kommer ifråga för ett jobb. Det drabbar framförallt personer med utländsk bakgrund men även personer med tal- svårigheter. Gabriella Nilsson Fägerlind skriver i Mångfald i prakti- ken, att språkfrågan ofta blir ett hinder för etnisk mångfald och att det därför är viktigt att det inom organisationen förs en öppen dis- kussion kring språkkraven. Hon menar också att det är lätt att blanda ihop en människas förmåga att behärska det svenska språket med hans eller hennes yrkesförmåga.

En grundprincip vid formuleringen av specifikationskrav för mångfaldsfrämjande rekryteringar är att vara uppmärksam på sub- jektiva och omotiverade kriterier som kan leda till indirekt diskri- minering. Risken för att outtalade normer styr krav-specifikationen blir större när krav som berör sådant som personlighet, social och kulturell kompetens ställs. Om sådana krav efterfrågas för arbets- uppgifterna måste dessa kunna definieras tydligt: vad betyder social kompetens inom vår organisation? Kan det finnas exkluderande effekter i detta krav och i så fall, exkluderande av vilka?

Krav på svensk examen leder automatiskt till att sökande med utbildning från utländska skolor uteblir. Vad säger att det är just personer med svensk utbildning som organisationen behöver? Hur motiveras det? Vi får inte heller glömma att ”svenskutbildade” redan har passerat genom andra urvalsprocesser där många av de kompetenser som organisationen efterfrågar troligen har filtreras bort bland annat genom antagningar respektive icke-antagningar till olika utbildningar. Embria Kamara skriver, i antologin Bruket av kultur – hur kultur används och görs socialt verksam,t att kriterierna som konst ska uppfylla, vare sig det rör sig om bild, teater, skulptur eller dans, inte bara handlar om uttrycket i sig eller konstverkets estetiska värde utan också om de värderingar och ideologier som upprätthålls av bedömarna. Därför är det viktigt att uppmärk-

215

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

samma sammansättningen av grupper som gör bedömningar. Med ordet sammansättningen menar jag inte att gruppen enbart ska bestå av ”representanter” för olika grupper. Utan att de som ingår i bedömningsgrupper ska vara medvetna om olika sociala hierarkier och sociala processer och ha insikt om sin egen maktposition och konsekvenserna av sitt eget maktutövande. Hans Ekbrand, forskare i sociologi vid Göteborgs universitet, konstaterar i en kvantitativ studie att det finns en underrepresentation av vissa grupper när man tittar på vilka som antagits till några av landets konst- högskolor:

Överensstämmelsen mellan de normer för kvalitet som bedömarna tillämpar vid antagningen med de uppfattningar om kvalitet som före- trädesvis vägleder manliga, infödda sökanden från familjer från en hög social position i de arbeten/insatser de presenterar för att bli antagna är kanske högre än överensstämmelsen mellan bedömarnas normer för kvalitet och de uppfattningar om kvalitet som formar de andras (kvin- nor, personer med utländsk bakgrund, personer från familjer med låg utbildning i arbetarklass eller lägre tjänstemannaklass) arbeten/insatser som de presenterar för att bli antagna.

Ekbrands studie besvarar inga frågor om hur och varför utan begränsas till att konstatera att så är fallet. Om bättre livsvillkor skulle kunna resultera i bättre prestationer vill jag inte gå in på, men däremot vill jag understryka att idag bedöms prestationer i form av till exempel arbetsprover. Det finns ett problem med att enbart bedöma prestationer utan att uppmärksamma processer, eftersom processerna ofta säger mer om elevens utvecklings- potential än vad resultatet gör.

Rekryteringskanaler

Rekryteringskanaler finns det många; allt ifrån användning av bemanningsföretag, internrekryteringar, mässor, arbetsmarknadsdagar och internetannonsering, till anlitande av nätverk, både formella och informella sådana. I en studie av samband mellan homogenitet och rekrytering, Vad avgör? av Cecilia Björk, Emma Johansson och Marie Lindström, uppmärksammas vikten av val av rekryteringskanaler eftersom olika arbetssökande använder sig av och attraheras av olika kanaler.

Det finns exempel på okonventionella metoder när det gäller mångfaldsfrämjande antagningar. Högskolan för Design och

216

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Konsthantverk (HDK) arbetade med en strategisk lokalisering av verksamhet genom att starta Angeredsateljén i samarbete med Angeredsgymnasiet. Syftet var att finnas i förorten och detta bidrog också till många sökande och antagna med utomeuropeisk bakgrund.

Nätverk nämns ofta som en vanligt förekommande rekryterings- kanal. Fördelen med att använda nätverk är att man kan rikta sökar- ljuset mot de nätverk där kompetensen man har bestämt sig för kan finnas samlad. Det finns både formella och informella nätverk. Med formella nätverk avses här nätverk som är formellt organiserade, till exempel skolor och föreningar. Informella nätverk utgörs av grupper som inte är formellt organiserade, exempelvis grupper som består av gamla skolkompisar, vänner och bekanta, gamla arbetskamrater och andra grupper vars tillhörighet i nätverket bygger på personliga kontakter. Att använda sig av nätverk som rekryteringskanal kan vara ett effektivt sätt att komma igång vid starten av det mångfalds- främjande arbetet, men metoden kan även förstärka homogenise- ringen om det används utan att ha en strategisk tanke. Icke-strate- giska nätverksrekryteringar används i stor omfattning på arbets- marknaden och det är ett känt faktum att de flesta arbeten förmedlas via informella nätverk.

När jag själv arbetade med en RFSL-studie om arbetsmarknads- situationen för homo-, bisexuella och transpersoner med etnisk minoritetsbakgrund var jag tvungen att fundera över olika kanaler för att komma i kontakt med potentiella intervjupersoner. Det kan tyckas lätt att komma i kontakt med hbt-personer genom vår egen organisation, men utmaningen låg i att komma i kontakt med per- soner som inte var föreningsorganiserade. Skälet till att vi ville det var att aktivister har större tillgång till information om sina rättig- heter, de har ofta en sexualpolitisk uppfattning och är vana att känna igen diskrimineringssituationer. Av denna anledning var vi tvungna att använda andra kanaler än våra egna. Praktiskt innebar det att vi sökte människor genom andra medier än våra egna, att vi delade ut enkäter under bland annat Stockholm Pride, att vi annon- serade i en tidning som vände sig till spansktalande homosexuella och att vi publicerade länkar till enkäten i en internetcommunity. Vi fick in svar från hbt-personer som inte visste att RFSL fanns, av personer som var nyanlända, av personer som hade upplevt diskri- minering och personer som inte hade upplevt det. Vi fick svar från arbetssökande, studerande, personer med eget företag, personer från stora och små städer, personer med olika könsidentiteter och

217

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

könsuttryck, av personer med universitetsutbildning och personer med enbart grundskoleutbildning; och vi fick också en stor variation av åldrar, födelseländer och olika grader av öppenhet kring den sexuella läggningen. Att få en så stor variation blev en framgångs- faktor för undersökningen eftersom vi utifrån svaren strategiskt kunde välja intervjupersoner som hade mycket skilda upplevelser av den svenska arbetsmarknaden. Hade vi använt våra egna medier eller våra egna nätverk hade vi inte lyckats få samma mångfald. Naturligtvis är det inte samma sak att hitta potentiella intervju- personer för en undersökning som att hitta arbetssökande men principen vad gäller strategiskt val av informationskanal är den samma.

Annonsering

Tydlighet i annonseringen med vilka krav som ställs och vad som anses meriterande är mycket viktigt. Risken med otydlighet är att även om annonsen riktas till en specifik målgrupp kan gensvaret från just denna grupp utebli. Det finns många andra faktorer som påverkar gensvaret. En av dem är utformningen av annonsen. Vilka som visas på annonsbilden och vilka som inte visas kan ha en pro- portionell effekt på gensvaret. En annan aspekt är var man ska annonsera, det måste föras en diskussion om vilka kanaler som finns och var man hittar den målgrupp som just nu är intressant för organisationen. Denna uppgift kräver att de personer som planerar annonseringen får tydliga riktlinjer och har aktuell kunskap om olika nätverk och deras sammansättning.

Urval

Det är viktigt att uppmärksamma sammansättningen på den grupp som får i uppdrag att gå igenom ansökningshandlingarna och göra en gallring där de som inte uppfyller kravprofilen sorteras bort. Gruppen bör vara så heterogen som möjligt med avseende på per- spektiv och erfarenheter. En urvalsmetod som Björk, Johansson och Lindström uppmärksammar i sin magisteruppsats om samband mellan homogenitet och rekrytering, går ut på att flera personer läser ansökningarna och sedan gör sitt urval oberoende av varandra.

218

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Bland de kandidater som blivit utvalda väljs sedan de som ska kallas till intervju.

Precis som i tidigare moment inom rekryteringsprocessen finns även under urvalsprocessen en stor risk för normativitetshandlande. Särskilt om rekryteringsgruppen lägger stor vikt vid det personliga brevet. Problemet med det personliga brevet är att det är ganska lätt hänt att man bildar sig en uppfattning om den sökande och denna bild är senare svår att ändra på. En metod som just nu ofta diskuteras är avidentifierade ansökningar. Det kan finnas en del fördelar med metoden men det finns också risker. Avidentifiering av ansökningar kan leda till att meriter och kompetenser döljs. Dessutom: om en ansökan exempelvis innehåller information om studier vid ett universitet i Teheran och information om ett tidigare arbete inom en kvinnojour blir inte mycket kvar av avidentifie- ringen.

Intervju

Vid intervjusituationer utmanas våra sinnesintryck av en mängd olika beteenden och attribut som röstläge, ton, brytning, gestikule- ring. Inget av dessa intryck undgår vår tolkning. Därför är en mall för ett strukturerat intervjusamtal att föredra. Intervjumallen kan guida intervjuaren genom olika moment i intervjun. Dessa moment kan samlas under rubriker som till exempel: presentation, utbild- ning, arbetslivserfarenhet, framtid. Det är viktigt att frågorna som ställs är yrkesrelevanta. Det finns mindre lyckade exempel där den intervjuade får frågor kring sitt privatliv och sin fritid vilket kan öppna för normativt bemötande. Ett bra exempel på detta är när personen som intervjuar ställer frågor som Har du pojkvän? Vad arbetar din man med? till en kvinna. En kvinna som lever i en sam- könad relation måste i detta fall – om hon vågar – rätta den som intervjuar så att frågorna som ställs passar även till henne. Dessutom kan denna kvinna välja att inte berätta om sin familje- konstellation eftersom hon utifrån hur frågorna formuleras kanske antar att intervjuaren inte har kunskap om andra familjeformer än just kärnfamilj. Måste man alls ställa den typen av frågor, bör man tänka över om det finns mer neutrala sätt som till exempel Har du partner? Hur ser din familj ut?

Utifrån etnicitetsaspekter kan frågor som ställs öppna för exoti- serande bilder och stereotypskapande. Då blir plötsligt etnicitet en

219

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

viktig markör som färgar vår bild av mötet med den intervjuade. En angelägen fråga att ställa sig är: Vad har all denna information för relevans för utförandet av själva arbetsuppgifterna?

Intervjun brukar ibland kombineras med olika personlighets- tester. ”Lagom är bäst” brukar vara en förekommande rekommen- dation när det gäller att ”lura” psykologiska tester. Dessa tester har fått mycket kritik av forskare som menar att testerna är tids- och kulturbundna och dessutom ofta gynnar män.

Avslutande ord

En uppmaning som kan riktas till alla som arbetar med mångfalds- främjande rekryteringsarbete är att inkludera alla kategorier som idag inte beaktas i mångfaldsbegreppet, inte minst de som tillhör normen. Mångfaldsbegreppet som ofta fokuserar på de andra tycks exkludera majoriteten på ett sätt som får många att tro att den som tillhör normen ingenting tjänar på en större mångfald. Som om mångfaldsarbete innebar att normalitetens kulturella territorium skulle tvingas delas i små bitar till förmån för de andra istället för att bli en gemensam plats där till exempel även svenskhet och heterosexualitet kunde uttryckas på många andra sätt än de exklu- derande, stereotypa och normerande.

Faran med att inte lyckas inkludera alla i mångfaldsarbetet är också att det kan uppfattas som att man gör en speciell satsning för de andra och detta kan väcka ett motstånd. Vill man verkligen förändra exkluderande strukturer och kvalitetssäkra sina rekryte- ringsmetoder då måste man få med sig alla i processen, annars är risken stor att de olika sociala hierarkierna ställs mot varandra i en omöjlig diskussion vars enda vinnare blir den redan existerande ordningen.

Carlos Díaz är frilansskribent och arbetar på RFSL som projekt- ledare med arbetslivsfrågor.

220

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Källor

Anki Bengtsson, ”Mångkultur eller insikt om diskriminering?”,

Tidskriften Mana, 2006

Cecilia Björk, Emma Johansson och Marie Lindström, Vad avgör? Studie av sambandet mellan homogenitet och rekrytering, Institu- tionen för Management, Lunds universitet, 2006

Hans Ekbrand, Antagningsprocessen till konstnärliga program: lika- behandling eller diskriminering? En jämförelse av sökanden och antagna med hänsyn tagen till kön, etnicitet och klass, Göteborgs universitet, 2006

Vanja Hermele, Teaterchef och ’gate-keeper’, Centrum för Genus- studier, Stockholms universitet, 2006

Embria Kamara, ” Afrikanska trummor och afrikansk dans – på svenska” i Bruket av kultur – hur kultur används och görs socialt verksamt (red Magnus Öhlander), 2005

Katarina Mlekov och Gill Widell, Hur möter vi mångfalden på arbetsplatsen?, 2003

Anders Neergaard, ”Rasifierad rekrytering i storstadskommunen: Mellan inkluderad och exkluderad underordning”, i Kors & Tvärs: intersektionalitet och makt i storstadens arbetsliv (red Eva Gunnarsson), 2006

Gabriella Nilsson Fägerlind, Mångfald i praktiken – handbok för verksamhetsutveckling, 2004

Oskar Pripp, Emil Plisch och Saara Printz Werner, Tid för mång- fald, 2005

RFSL, Det trodde jag inte om Sverige, 2006

RFSL Ungdom och Forum för levande historia, Bryt!, 2006

SOU 2005:56, Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige

SOU 2005:91, Agenda för Mångkultur, Programförklaring och kalen- darium för Mångkulturåret 2006

SOU 2006:40, Utbildningens dilemma: demokratiska ideal och andrafierande praxis

SOU 2006:42, Plats på Scen, Betänkande av Kommittén för jäm- ställdhet inom scenkonstområdet

SOU 2006:79, Integrationens svarta bok, agenda för jämlikhet och social sammanhållning

Protokoll nummer 2006/0927-2, Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006

221

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

2.4De tre miljonerna, fördelning och erfarenheter

2.4.1Bakgrund och principer för fördelningen av bidraget

Den tidigare regeringen ställde inga särskilda medel till myndig- heters eller institutioners förfogande under Mångkulturåret. Anledningen till detta var att dessa, via de så kallade reglerings- breven, redan har uppdraget att integrera en etnisk och kulturell mångfald i sin inre och yttre verksamhet.

Med anledning av året beslutade regeringen dock att Statens kulturråd skulle tilldelas tre miljoner kronor extra under 2006 att använda till insatser för verksamheter som främjar etnisk och kulturell mångfald. I riktlinjerna i Statens kulturråds regleringsbrev för 2006 framhölls att medlen skulle användas för att ”främja insat- ser som tar till vara det mångkulturella samhällets skiftande uttrycksformer och mångfalden i kulturlivet. För att Mångkultur- året ska bli så framgångsrikt som möjligt skall Statens kulturråd i första hand uppmuntra nya samarbetsformer och främja insatser från aktörer på regional och lokal nivå.”

Statens kulturråd har inte offentliggjort någon utvärdering av detta bidrag, men handläggaren för bidraget har skrivit en kortare redogörelse för metoder och erfarenheter.TPF147FPT Enligt denna beslutade Statens kulturråds styrelse att medlen i första hand skulle ges till organisationer och verksamheter som hade förutsättningar att skapa inte bara nya utan också långsiktiga samarbetsformer.

Bidraget utlystes via Statens kulturråds hemsida och hade två ansökningstillfällen, 15 mars och 15 maj 2006. Beslutet om hur stödet skulle fördelas fattades av Statens kulturråd, som dock sam- rådde med bland andra Samordnaren av Mångkulturåret 2006.

Vid den första fördelningen fanns 178 ansökningar med ett totalt sökt belopp på 31 602 947 kronor. Till den andra omgången kom 112 ansökningar till ett värde av 16 384 605 kronor. Beslut fattades den 28 april respektive den 15 juni.

Statens kulturråd beslutade, enligt handläggarens redogörelse, ”för att överhuvudtaget kunna göra en fördelning”, att inte stödja enstaka arrangemang eller återkommande festivaler som hade valt mångkultur som tema just den här gången. Man lade också vikt vid lokal eller regional medfinansiering, samverkan med andra aktörer och förmodat långsiktiga effekter.

147TP PT Louise Thurén, 23 augusti 2006.

222

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.4.2Statens kulturråds erfarenheter

I redogörelsen konstateras att intresset för att söka bidraget var mycket stort. Under hösten 2005 började människor att höra av sig och fråga om vad som gällde och det kom också in ett flertal ansökningar redan då. Statens kulturråd hade då ännu inte fått sitt regleringsbrev för 2006, och informationen hade inte lagts ut på hemsidan. Från och med slutet på januari 2006 ringde cirka 10 per- soner om dagen till Statens kulturråd för att fråga om bidraget och antalet ökade ytterligare inför de två ansökningstillfällena. Stödet var alltså ovanligt välkänt och detta var en anledning till att det fanns ett ovanligt stort intresse.

Statens kulturråd hade ett digert arbete med att fördela bidraget men också med att redogöra för hur besluten fattats. Det totala sökta beloppet uppgick till närmare 48 miljoner kronor och det som fanns att fördela var tre miljoner kronor. Det var alltså många som inte fick det bidrag de sökt och Statens kulturråd fick ta emot många samtal från besvikna organisationer, framförallt efter den första ansökningsomgången. Enligt handläggaren ringde mellan 80 och 90 personer under de två dagarna efter det första beslutet. Besvikelsen var mycket stor från dem som fått avslag och cirka 25 – 30 av de som ringde framförde sina synpunkter i mycket hårda ordalag.

Statens kulturråd uppger vidare i sin redogörelse att de redan i maj 2006 började få telefonsamtal med förfrågningar om hur det skulle bli med bidraget framöver. Många organisationer hade då fått upp ögonen för Statens kulturråds andra stödformer och sa att de skulle söka bidrag som mångkulturell organisation eller som natio- nell minoritet, vilket flera av dem senare också gjorde. Kunskapen om vilka som är nationella minoriteter är inte så stor och många av de som ringde hade svårt att förstå att det är just fem grupper som är de utsedda nationella minoriteterna.TPF148FPT

Statens kulturråd konstaterar att det mycket stora söktrycket och de kraftiga reaktionerna på avslagen visar att de tre miljonerna tände ”ett enormt hopp” i hela kultursektorn och inom organisa- tioner och föreningar som arbetar med kulturell mångfald om att deras arbete nu äntligen skulle få stöd. Det lokala och regionala intresset för föreningar av den typen verkar på många håll vara svagt och behovet av nationellt stöd är därför stort.

148TP PT Samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalningar.

223

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

I sin redogörelse framför Statens kulturråd också några kritiska synpunkter på det tillfälliga öronmärkta stödet. Man framhåller att arbetet med kulturell mångfald inte bör vara en separat fråga utan ska genomsyra all bidragsfördelning på Statens kulturråd och ställer också frågan om det är lämpligt att Statens kulturråd har hand om den här typen av bidrag, som dessutom har så pass lite medel. Ansökningar kom från för rådet okända organisationer och före- ningar och detta genererade ett extra stort arbete både när det gällde bidragsprövningen och uppföljningen av projekten, menar Statens kulturråd.

2.4.3De sökande och de beviljade

Cirka en tredjedel av ansökningarna till det tillfälliga bidraget kom från Stockholmsområdet, en tredjedel från Skåne och Västra Götaland och resten från övriga landet. Norrland var underrepre- senterat. Av de 290 ansökningarna kom drygt 30 från det som Sta- tens kulturråd kallar ”en-kulturs-organisationer”, en organisation som vill sprida kunskap om eller ordna evenemang för en specifik kultur.

Statens kulturråd konstaterade, i beslutet om den första bidrags- utdelningen, att nästan en fjärdedel av ansökningarna rörde festi- valer och att ett ”flertal” av ansökningarna gällde seminarier och liknande. Statens kulturråd menade också att det fanns få ansök- ningar som handlar om ”nya samarbetsformer eller samarbeten och många projekt är av engångskaraktär”. Det var med andra ord en ganska stor del av ansökningarna som inte uppfyllde Statens kulturråds, i efterhand, uppställda kriterier. (Jämför under rubriken ”Bakgrund och principer för fördelningen av bidraget”.)

De organisationer som fick stöd från Statens kulturråd uppvisar en stor bredd.TPF149FPT De 30 projekten kan delas in i sex olika grupper, baserade på vilken typ av verksamhet det rörde sig om. Allra vanli- gast var projekt som hade något slags integrationssyfte. Det kunde till exempel handla om en konstsatsning i en stor stads ytterom- råde, där man ville involvera de boende i syfte att nå en för kultur- institutionerna ny publik eller bara intressera människor för kultur i närmiljön, och därmed närmiljön i stort. Det förekom också mer renodlade integrationssatsningar inom kultursektorn som syftade till att till exempel förbättra läget på arbetsmarknaden för skåde-

149TP PT Se bilaga 5 för en sammanställning av de organisationer som fick del av stödet.

224

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

spelare med utländsk bakgrund. ”De integrationssyftande projekten” utgjorde en tredjedel av de beviljade ansökningarna.

Den näst vanligaste typen av projekt, en grupp där totalt åtta projekt passar in, var seminarie- eller workshopverksamhet. Flera av projekten hade också annan verksamhet som hörde ihop med seminariet, som till exempel en teaterföreställning eller en film- visning som sedan diskuterades i ett efterföljande seminarium.

På tredje plats kom kultursatsningar med internationella inslag. Fem av de projekt som beviljats stöd var till exempel dansturnéer med dansare från andra länder eller teaterföreställningar med utländska skådespelare.

Tre av de beviljade projekten var festivaler av olika slag, två var mer analyserande, teoretiskt inriktade satsningar. En teater gjorde en analys av sin egen publiksammansättning; och en organisation genomförde en längre satsning på kunskapsproduktion och kun- skapsförmedling för att förändra strukturer.

Slutligen fick en konferens stöd, liksom ett projekt som hand- lade om att dokumentera en nationell minoritets musik.

2.4.4Erfarenheter från de organisationer som beviljats stöd

Samordnaren av Mångkulturåret 2006 genomförde under 22 och 23 februari 2007 tre samrådsgruppsmöten med de organisationer som beviljats bidrag från Statens kulturråd.

Alla de 30 organisationerna bjöds in, och 20 hade möjlighet att närvara. Från några av dem som inte kunde komma har sam- ordnaren fått in skriftliga redogörelser för vad projektet syftat till och åstadkommit.

Syftet med samrådsgruppsmötena var att i samtalsform samla in organisationernas och föreningarnas erfarenheter av projekten, men också att diskutera erfarenheter av och synpunkter på svensk kulturpolitik i stort. Samordnaren såg också själva träffarna som ett sätt att testa en form av metodutveckling. Deltagarna fick möjlig- het att diskutera hur stödet fungerat, delge varandra sina erfaren- heter av projekten och de kunde också knyta nya kontakter. På så sätt bidrog träffarna i sig till att utveckla aktörernas verksamhet. På mötena deltog också en representant från Statens kulturråd, som därmed direkt fick ta del av aktörernas synpunkter. På dagord- ningen stod bland annat frågor om organisationen tidigare fått stöd från Statens kulturråd, hur man fick kännedom om det tillfälliga

225

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

stödet, vad man anser borde göras framöver för att förbättra situa- tionen för fria aktörer som arbetar med etnisk och kulturell mång- fald och hur de själva förhåller sig till begreppet ”mångkultur”. Deltagarna delades in i tre grupper för att gruppstorleken skulle bli mer hanterlig. Gruppsammansättningen slumpades fram.

Deltagarnas synpunkter, erfarenheter och tankar om hur svensk kulturpolitik borde se ut framöver kan sammanfattas under ett par rubriker. Den stora spridningen i gruppen vad gäller de organisa- tioner som fanns representerade och typen av projekt man fått stöd för visade sig också i de olika åsikter och synpunkter som fram- fördes. I de flesta frågor fanns motstridiga uppfattningar och delta- garnas erfarenheter av till exempel mötet med myndigheter och institutioner, nu och tidigare, skiljde sig också åt avsevärt. I redo- görelsen nedan syns också gruppens bredd tydligt.

”Pengar, pengar, pengar…”

Samtalen under samrådsgruppsmötena handlade mycket om pengar. I princip samtliga deltagare hade stor erfarenhet av att navigera sig fram i systemen och hitta pengar för olika typer av verksamheter och de var vana bidragssökare. Erfarenheterna av just Statens kulturråds bidragspotter var dock väldigt olika. Flera av deltagarna uppgav att detta var första gången man hade kunnat söka pengar från Statens kulturråd, man hade inte tidigare hittat något bidrag som passade för den verksamhet man ville bedriva. Den erfarenheten fanns hos bland annat en deltagare som bedriver projekt som handlar om att ”producera deltagande” i kulturevene- mang, snarare än att producera själva kulturevenemangen. En annan deltagare uppgav att hon, trots att hon arbetat med kulturfrågor i tjugo år, inte tidigare hade känt till att det fanns pengar att söka från Statens kulturråd som skulle kunna passa, till exempel det sär- skilda stöd som finns för ”Mångkulturella organisationer”. Ytter- ligare en menade att det var ”ren tur” att de hittat det här stödet, och att hon inte kände till att hon för sin projektverksamhet hade kunnat söka stöd också från stödet som ska gå till nationella mino- riteter. En deltagare som genomfört en analy-serande studie av den egna verksamhetens publik uppgav att hon tidigare inte hittat något stöd som passade för just detta projekt hos Statens kulturråd, även om andra delar av verksamheten regelbundet har stöd från både stat och kommun. Andra hade tidigare fått stöd från Statens kulturråd

226

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

för i princip identiska verksamheter som den som nu hade fått stöd från mångkulturårspengarna. Det var till exempel fallet för deltaga- ren som hade fått stöd för att ordna en dansturné i Sverige med dansare från Senegal. Tidigare hade han, för andra projekt, fått stöd ur potten för ”Internationellt kulturutbyte”.

Några deltagare menade att kulturrådspengarna var helt avgö- rande för att de hade kunnat genomföra projektet överhuvudtaget, för andra hade pengarna varit en pengapåse bland många andra, eller ett plus, men inte en nödvändighet för att projektet kunde genomföras. Pengarna från Statens kulturråd hade till exempel möjliggjort att man kunnat ”involvera mer egen personal i arbetet” eller ”gett status”, vilket hade inneburit att andra bidragsgivare bli- vit mer positivt inställda till projektet och det hade blivit lättare att få andra bidrag.

Många av deltagarna gav uttryck för frustration över bland annat tidigare kontakter med Statens kulturråd och Statens kulturråds olika pengapotter; upplevelsen att man ofta ”föll mellan stolarna”, att just den sorts kultur man själv jobbade med inte passade in i någon bidragspott på Statens kulturråd var vanlig. En aktör menade att ”vi vet vilka som inte får stöd från KUR”, och en annan höll med och hävdade att det råder samma system när det gäller fördel- ningen av stöd till de fria aktörerna, som när det gäller institutio- ner, det vill säga att det är de ”mest etablerade” som får stöd.

Stor frustration fanns också gällande det faktum att summan som diskuterades som möjlig att söka i framtiden, det vill säga Statens kulturråds avsatta stöd till Mångkulturella organisationer, Internationellt kulturutbyte och i viss mån Nationella minoriteter, är en så liten del av den totala summan som finns att fördela till kulturen. Deltagarna gillade inte heller att de ofta visste precis vilka andra organisationer de ställdes emot, de ville egentligen inte alls konkurrera om samma lilla summa pengar med andra som de också tyckte gjorde ett mycket bra jobb. Många av deltagarna önskade sig med andra ord en genomgripande omfördelning av de pengar som finns till kulturen som helhet. Institutionerna borde få mindre och de fria aktörerna mer.

Några av deltagarna hade också mer direkta förslag på varifrån pengarna till de fria aktörerna borde komma. ”Lägg ner Operan”, sa en deltagare, medan en annan tyckte att man åtminstone skulle tänka över om det behövs ”tre orkestrar i Stockholm”, eftersom det är omöjligt att ”få in nya aktörer utan att göra det besvärligt för andra”. Andra menade tvärtom att man borde använda det faktum

227

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

att institutionerna får så mycket pengar jämfört med det fria kulturlivet till att sätta hårdare press på dessa vad gäller deras eget mångfaldsarbete: ”Man borde tvinga dem att jobba med mångfalds- frågor, eftersom de har resurser och är starka.” En aktör framhöll att kompetensen hos de fria aktörerna som jobbar med mångfalds- frågor borde tas tillvara bättre också av institutionerna, som enligt honom ofta saknar kompetens på området och är väldigt dåliga på att till exempel anställa folk med utländsk bakgrund: ”De borde få ett krav på sig att samarbeta med sådana mindre, fria grupper”. Han ansåg också att han själv i sin organisation tog ett ansvar för att ”lyfta det som inte finns” (i institutionernas kulturutbud).

En deltagare framförde en visionär idé om att ”Statens kulturråd eller Framtidens kultur under ett år skulle kunna bevilja alla inkomna ansökningar och se vad som då händer med kulturlivet.” Andra förslag på vad som skulle kunna få fram mer pengar till kulturen i allmänhet och verksamheter av den typ som nu fått stöd inom ramen för Mångkulturåret i synnerhet, var att delar av Svenska spels pengar skulle gå till kulturen och att kultur- producenter borde blir bättre på att skaffa sig pengar från annat håll än från bidrag. En aktör framhöll också att det var viktigt att titta på andra politikområden, eftersom de verksamheter man bedriver inte så lätt går att passa in i fack. Vilka andra pengar finns som kan sökas, som kan passa för verksamheterna?

Sponsringsmöjligheter borde utforskas bättre och av fler, menade flera aktörer. Några hade också erfarenheter av olika typer av samarbeten med företag. Det vanligaste var att man hade fått olika typer av tjänster och varor, mer ovanligt var rena pengar som stöd. Någon uttryckte att det kan vara svårt att komma överens med företag, eftersom dessa i första hand var ”ute efter tidnings- rubriker” när det gällde sponsringen, en annan att det varit ganska lätt för henne att få sponsorer, något hon menade berodde på att det var lättare att få detta på en liten ort. Flera menade att skatte- reglerna för sponsring av kulturen borde ses över, eftersom de menade att det idag är mer lönsamt för företag att sponsra idrotts- evenemang än kulturverksamhet.

Bidragsberoendet har nackdelar som flera aktörer pekade på. En aktör menade att det inte lönade sig att tjäna pengar på sin verk- samhet, eftersom man då bara får mindre bidrag. Det blir med andra ord svårt att utöka budgeten, den står still på samma summa trots ökad försäljning. Hon ställde också frågan om man kan kalla sig oberoende, fri aktör om man är beroende av bidrag. Ett annat

228

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

problem som framhölls med bidragsberoendet var att administra- tionen tog mycket tid, enligt flera dessutom allt mer tid, och att man aldrig lyckades bygga upp någon bas. Vid varje nytt projekt upplevde man att man ”började från noll” både rent pengamässigt och vad gäller förtroendekapital. En aktör uttryckte frustration över att hans organisation, som jobbat länge och var väl etablerad, ändå aldrig fick längre stöd. En annan såg bidragssökandet som ett tidskrävande evighetsarbete och menade att man till slut sökte pengar för att söka pengar. Denne aktör hade också allt mer för- sökt ordna finansiering på annat sätt än genom att få stöd från till exempel Statens kulturråd.

Flera aktörer pekade också på ett specifikt problem med bidragsberoendet, nämligen det att kulturverksamheten och där- med utbudet tenderar att ändra sig beroende på var pengarna finns. ”Kultursektorn är opportunistisk och springer åt det håll där pengarna finns”, sa till exempel en aktör, och en annan menade att ”verksamheten kan förändras blixtsnabbt, beroende på var pengarna finns”.

”Släpp in fler i systemet och strukturerna”

Deltagarna i samrådsgrupperna hade många förslag på vad som borde förändras för att förbättra situationen för dem som fria aktö- rer som arbetar med mångfald inom kultursektorn. Att det var så svårt att ta sig in i systemet lyftes av många och ett förslag som framhölls var att det borde finnas mer projektstödspengar på Statens kulturråd. Idag är en allt för stor del av de pengar som finns uppbundna på så sätt att det i praktiken är samma aktörer som får pengar år efter år. Detta gäller bland annat stödet till ”Mångkultu- rella organisationer”. Detta stöd borde istället vara ett ”utveck- lingsmedel” och ”de stående organisationerna borde fasas över till ordinarie stödverksamhet”, ansåg en deltagare. En deltagare menade att det tidigare funnits mer ”utvecklingspengar” på Statens kulturråd, men att dessa numera i allt högre utsträckning är inteck- nade.

En deltagare tyckte sig ha sett en utveckling där kravet på med- finansiering i sig lett till ökade svårigheter för mindre aktörer att få del av stöd, ”allt mer av projektpengarna går till institutioner”. Några deltagare nämnde här också stöd som de fått från Europeiska socialfonden, som också kom med krav på medfinansie-

229

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

ring. Sammantaget tyckte flera att detta krav ökat från flera håll och att detta var ett problem. Eftersom Statens kulturråd i sin för- delning av bland annat det tillfälliga stödet under Mångkulturåret prioriterat sökande som hade just medfinansiering, var också Statens kulturråd delaktig i denna utveckling, enligt flera deltagare. En deltagare menade att eftersom det var en sådan djungel att navi- gera sig fram i bidragssystemen skulle det kanske vara en bra idé med en aktör som kan vara rådgivande i frågor kring bidragsut- veckling och bidragssökning. En deltagare framhöll att mångkul- turkonsulenterna kunde hjälpa till med sådana saker och att detta kanske kunde utvecklas.

Några deltagare tog också upp det faktum att gränserna mellan de olika stöden som finns inte är så tydliga och att syftet med indelningen därmed är lite oklart. ”Det mångkulturella och det internationella hänger ihop”, konstaterade till exempel en aktör.

Att det överhuvudtaget finns ett särskilt stöd för ”Mångkultu- rella organisationer” diskuterades också, och deltagarna var inte överens om huruvida detta var bra. Statens kulturråd ska ju enligt regleringsbrevet arbeta för en ökad kulturell och etnisk mångfald i kulturlivet generellt, och det lilla antalet organisationer som får del av det särskilda stödet ska inte ensamma stå för denna mångfald. Statens kulturråds representant lyfte Statens kulturråds strävan att börja arbeta mer med metodutveckling generellt, bland annat då för att bättre kunna uppfylla kraven på ökad mångfald, och undrade hur deltagarna såg på det specifika stödet till ”Mångkulturella orga- nisationer” i det sammanhanget? Skulle det kanske också finnas ett stöd särskilt för metodutveckling? Själv menade hon att eftersom vi ”lever i ett segregerat samhälle” behövs det fortfarande både gene- rella och specifika stödformer.

Deltagarna hade här många olika uppfattningar. En arrangör tyckte att det särskilda stödet behövdes och fungerade bra, men att det största problemet var att både detta stöd och det generella arrangörsstödet, som han också fick del av, var för låga. En annan aktör menade att det specifika stödet fortfarande behövdes, men han såg en utveckling framåt där han trodde att det skulle bli över- flödigt. Arbetet med ökad kulturell och etnisk mångfald ska main- streamas in i Statens kulturråds verksamhet, framhöll han, och då kan det inte samtidigt finnas ett specifikt stöd till organisationer som särskilt arbetar med detta. En deltagare menade att de särskilda organisationerna som jobbar med ”mångkultur” var väldigt viktiga och måste få ett eget särskilt stöd, medan en annan framhöll att

230

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

hennes organisation ”också gjorde mycket i frågan” och att det var konstigt att de inte fick del av stödet bara för att de inte kunde kallas en ”mångkulturell organisation”.

Flera deltagare tog upp Kulturarbetsförmedlingens regler, som de upplevt problem med. Enligt en aktör saknas ett system för vali- dering av utländska betyg, vilket leder till att arbetslösa skådespe- lare med utländsk bakgrund inte kan skrivas in på AF Kultur. Andra menade att inte heller utländsk arbetslivserfarenhet inom kulturområdet accepteras som något som kan möjliggöra inskriv- ning på Kulturarbetsförmedlingen, vilket lett till problem för det projekt de jobbade med, eftersom det var ett samarbete med bland annat arbetsförmedlingen. Man hade då svårt att få tag i konstnärer med utländsk bakgrund, eftersom de helt enkelt inte var inskrivna.

”Ordet och året”

Flera av deltagarna var mycket kritiska till ordet ”mångkultur”, som man menade ”skrämmer bort” människor från att komma till vissa kulturevenemang snarare än att locka dem. En deltagare menade att mångkulturetiketten borde tas bort helt och hållet, en annan ställde frågan om det annars skulle vara möjligt att fylla ordet med nytt innehåll. Det var heller egentligen ingen som använde ordet för att beskriva den egna verksamheten, och ingen hade ägnat sig åt att definiera vare sig ordet eller sin verksamhet teoretiskt.

Många deltagare berättade att de hade varit mycket skeptiska till året från början, och flera var fortfarande kritiska. De kritiska var framförallt aktörer med lång erfarenhet av just arbete med mång- faldsfrågor inom kulturlivet. Kritiken handlade om bland annat att just själva ordet mångkultur signalerade något man inte vill bli sammankopplad med, en deltagare menade till exempel att hon ansåg att det ledde till en ”etnifierad och snuttifierad diskussion om frågorna”. Andra var framförallt kritiska för att de ifrågasatte serio- siteten hos Kulturdepartementet som tagit initiativ till året. ”Om man menade allvar hade man kunnat göra något ordentligt för länge sedan, det behövs inga år.”

Några av de som sa sig ha varit kritiska från början hade dock blivit mer positivt inställda till året allteftersom. En aktör menade till exempel att hon hade märkt en effekt av året på så sätt att ”samtalet har blivit lättare”, det finns i offentligheten en ökad för-

231

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

ståelse för frågan, en förståelse som också ökat hos bidragsgivare. Man känner sig mindre ofta som ett ”alibi”, och oftare tagen på all- var och respekterad i kontakten med nya samarbetspartners.

Som direkt effekt av stödet man fått tyckte flera sig ha fått nya kontakter och möjligheter att inleda nya samarbeten. De som tyckte detta var framförallt aktörer från andra orter än storstä- derna, som inte tidigare varit specialiserade på mångfaldsarbete.

Flera aktörer önskade sig en fortsättning på året i någon form. Antingen genom en möjlighet att söka pengar för en uppföljning av de projekt man jobbat med, eller genom att till exempel en regel- bunden mötesplats eller ett nätverk i någon form startas upp för aktörer som jobbar med frågor om mångfald inom kultursektorn.

2.4.5Samordnarens bedömning

Det mycket stora intresset för att söka bidraget visade, precis som Statens kulturråd konstaterade i sin rapport, att det finns ett stort behov av stöd från organisationer och föreningar som arbetar med kulturell mångfald. Samtidigt kan söktrycket också tolkas som att Statens kulturråd i stora delar av samhället inte är så välkänt, och att det stora mediala intresset för Mångkulturåret och de tre miljo- nerna bidrog till att flera organisationer nu fick upp ögonen för myndigheten. Också det ökade antalet sökande till stödet för Mångkulturella organisationer gällande 2007, 24 sökande mot sex under 2006, visar på detta. Den ökade kännedomen anser samord- naren är ett bra resultat i sig. Det är viktigt att så många aktörer inom kultursektorn som möjligt känner till de stöd som finns att söka och vilka möjligheter som finns att bedriva sin verksamhet.

Det stora söktrycket kan dock också vara ett resultat av att syf- tet med stödet inte var så väldefinierat, vilket öppnade upp för en väldig bredd när det gäller både vilken typ av organisationer som sökte och vilken typ av projekt ansökningarna gällde. Den enormt stora mängden ansökningar hade kanske kunnat undvikas om syf- tet med bidraget specificerats tydligare. Det hade lett till mindre arbete för Statens kulturråd, och för de sökande organisationerna själva, som då inte hade behövt lägga ner tid på att arbeta med en ansökan till ett stöd de sedan ändå inte kunde komma ifråga för. Den inskränkning att till exempel årligen återkommande festivaler inte kunde komma ifråga, som Statens kulturråd gjorde när ansök- ningsmängden redan var ett faktum, hade kunnat göras tidigare.

232

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Också bidragsfördelningen visar på att syftet med stödet inte definierats så tydligt. De som fått stöd har fått det för alla möjliga olika typer av projekt, där den gemensamma nämnaren enligt Sta- tens kulturråd bland annat är att projektet anses kunna få långsik- tiga effekter och att man har många andra samarbetspartners. I övrigt syns ingen särskild inriktning från Statens kulturråds sida. Vissa av de aktörer som fick del av de tre miljonerna är att betrakta som specialinriktade på just frågor om etnisk och kulturell mång- fald, det är så att säga anledningen till att organisationen finns och man använde stödet för att ordna aktiviteter där frågan diskutera- des. Andra ser sig som aktörer inom integrationssektorn. Andra är specialkunniga på till exempel musik eller dans från ett visst land, kultur eller region. Åter andra hade aldrig egentligen jobbat med mångfaldsfrågor och ordnade för första gången ett projekt som passade in under Mångkulturåret.

Bland de som fick stöd finns såväl projekt som bland Statens kulturråds återkommande stöd bäst skulle passa in just under stö- det till mångkulturella organisationer, men också sådana som sna- rare handlar om internationellt kulturutbyte eller om nationella minoriteter. Andra jobbar med projekt som aldrig tidigare har kunnat komma ifråga för stöd från Statens kulturråd, det har inte funnits något stöd som passar för deras verksamhet. Det tillfälliga stödet visade därmed på att Statens kulturråds stödformer så som de nu är utformade inte fångar upp alla intressanta aktörer och deras satsningar.

Positivt med bredden bland de beviljade projekten är förstås den öppenhet från Statens kulturråds sida som detta signalerar – intres- santa satsningar har inte stängts ute på grund av hård gränsdrag- ning. Negativt är bland annat att det kommer att bli mycket svårt för Statens kulturråd att jämföra resultaten av projekten.

Projektgruppens bredd visar förstås inte heller bara att just detta stöd var otydligt definierat, utan att både själva ordet ”mångkultur” och direktiven gällande det reguljära stödet till ”mångkulturella organisationer” är otydliga. Statens kulturråd har också själva efterlyst en större tydlighet gällande syftet med detta stöd. Detta skulle underlätta också för de aktörer som söker stöden.

Många av de projekt som bedrivits med hjälp av det tillfälliga stödet har, enligt samordnarens bedömning, varit mycket fram- gångsrika. Några av dem lyfter vi upp i avsnittet ”Goda exempel”. Stödet bidrog också till att ge en, om än tillfällig, väg in i systemet för aktörer som inte tidigare haft möjligheten.

233

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Samordnaren tycker dock att den i efterhand från Statens kul- turråds sida uttalade prioriteringen av sökande som hade annan medfinansiering kanske inte var den bästa. I ljuset av många delta- gares erfarenheter av att detta krav generellt har ökat och försvårar för mindre oetablerade aktörer att ta sig in i kultursektorn, hade det varit bra om Statens kulturråd hade frångått denna princip, som allmänt tillämpas på Statens kulturråd, i fördelningen av det tillfäl- liga stödet. En generell strävan i arbetet för ökad etnisk och kultu- rell mångfald måste vara att så mycket som möjligt underlätta för nya aktörer att etablera sig.

De långsiktiga effekterna av det tillfälliga stödet är svårare att uttala sig om. Samrådsgruppsmötena ägde rum då året varit avslutat i knappt två månader och det var svårt att avgöra om de positiva effekter som många av deltagarna upplevde skulle hålla i sig. Också beskrivningen av kultursektorn som opportunistisk är värd att ta i beaktande, om pengar finns att söka för en speciell sorts verksam- het kommer fler aktörer att vara intresserade av denna. Det är där- med svårt att säga om det stora intresset från såväl fria aktörer som deras samarbetspartners kommer att hålla i sig.

Angående deltagarnas beskrivning av kultursektorn som opportunistisk menar samordnaren att det också är möjligt att se positivt på detta: det är alltså ganska lätt att väcka ett intresse för frågor genom att till exempel utannonsera riktade stöd och göra andra typer av satsningar.

Det är däremot lätt att konstatera, som samordnaren gjort också tidigare, att det är viktigt att vara tydlig med vad som är syftet med ett år och att de signaler som skickas ut i och med ett namnval är viktiga att tänka på.

En negativ effekt av det tillfälliga stödet är att det på ett sätt kan uppfattas som lite av ”falsk marknadsföring” av möjligheterna att få stöd från Statens kulturråd. Eftersom ingen stor höjning av det stående stödet till ”Mångkulturella organisationer” har aviserats kommer de allra flesta av de nya aktörer som sökte stödet 2007 att bli utan inte bara i år utan också framöver.

Många av de svårigheter som deltagarna i samrådsgrupperna lyfte fram är på ett sätt allmänna iakttagelser om kulturlivet: det saknas pengar, men inte idéer och det är svårt för nya aktörer att etablera sig. Dessutom fanns också en stor frustration kring att det för aktörer som varit igång i några år ändå varit svårt att komma ifråga för mer långsiktiga stöd och därmed slippa en del av det administrativa arbetet och den kortsiktiga planeringen. Samman-

234

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

taget kan gruppen som helhet därmed sägas önska sig både lättare vägar in och mer kontinuitet.

Samordnaren menar att detta på ett sätt är allmänna önskningar från kultursektorn, men att svårigheterna inom kulturlivet är sär- skilt tydliga för aktörer som arbetar just med etnisk och kulturell mångfald. Här har nämligen många nya aktörer etablerat sig på kort tid utan att resurserna ökat och detta ser samordnaren som ett pro- blem. De många sökande till det tillfälliga tre-miljoner-kronors- stödet under Mångkulturåret och bredden på verksamheterna tydliggjorde denna utveckling.

2.5Lokala och regionala erfarenheter

Sveriges samtliga kommuner, landsting, regioner och länsstyrelser inbjöds av regeringen att medverka i Mångkulturåret 2006. I regeringens beslut betonades att det är en förutsättning att även aktörer på lokal och regional nivå deltar samt att kommuners, landstings, regioners och länsstyrelsers kulturverksamheter är av central betydelse för att Mångkulturåret 2006 ska bli framgångsrikt och ge bestående effekter. Regeringen lyfte också i sitt beslut fram betydelsen av samverkan mellan nationella, regionala och lokala nivåer och olika typer av verksamheter för att kunna uppnå en generellt större etnisk och kulturell mångfald i hela landet (Regeringsbeslut U2005/4445/Kr, U2005/2828/Kr). Nedan redo- görs kortfattat för huvuddragen i arbetet med att öka den kulturella mångfalden under Mångkulturåret 2006 i det offentligt finansierade kulturlivet på lokal och regional nivå.

Sammanställningen ska inte ses som heltäckande och inte heller läsas så att de aktiviteter som är med här är just de som samord- naren bedömt som mest intressanta eller relevanta under året. Sam- ordnaren har inte haft någon möjlighet att bedöma kvaliteten på varje enskild satsning som gjorts, och de arrangemang som är med i denna genomgång ska endast ses om ett urval av alla de aktiviteter som arrangerades under året. I de allra flesta fall är de nämnda föreläsningarna, utställningarna och andra kulturella satsningarna sådana som den arrangerande kommunen eller regionen själva upp- gett arrangerades med anledning av Mångkulturåret. I något fall har samordnaren själv gjort bedömningen att aktiviteten passade in i sammanställningen av de lokala och regionala erfarenheterna.

235

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

2.5.1Ekonomiska resurser och öronmärkta anslag

I maj 2006 genomförde samordnaren en kartläggning för att ta reda på hur stora ekonomiska resurser som olika lokala och regionala aktörer har avsatt på aktiviteter och verksamhet under Mångkultur- året 2006. Fokus låg på kommuner, länsmuseer, länsbibliotek samt kulturarbetsförmedlingar och hur mycket interna och externa medel som dessa hade beslutat att avsätta till verksamhet under Mångkulturåret 2006. Samordnaren öppnade upp för en uppskatt- ning av hur mycket pengar som avsatts i de fall aktörerna själva inte kunde ge någon exakt siffra. Siffrorna nedan bör alltså ses som en ungefärlig uppskattning.

Av landets 290 kommuner svarade 75 (26 procent) på enkäten. Av den totala summa som dessa kommuner uppgav att de hade avsatt för verksamhet under Mångkulturåret 2006 (15 522 400 kro- nor) var 5 823 400 kronor interna medel, 4 626 000 kronor externa medel och 5 073 000 kronor ospecificerade.

17 av landets 25 länsmuseer (68 procent) svarade på enkäten. Av den totala summa som dessa länsmuseer uppgav att de hade avsatt (21 837 750 kronor) var 5 754 250 kronor interna medel, 10 688 500 kronor externa medel och 5 395 000 kronor ospecifice- rade.

13 av 20 länsbibliotek (65 procent) svarade på enkäten. Av den totala summa som dessa länsbibliotek uppgav att de hade avsatt (6 076 000 kronor) var 2 622 500 kronor interna medel, 2 808 500 kronor externa medel och 645 000 kronor ospecificerade.

Av landets fem kulturarbetsförmedlingar valde tre att svara på enkäten. Arbetsförmedlingen Kultur Mellersta regionen (Örebro) avsatte 155 000 kronor från interna medel till sex olika projekt. AF Kultur Norra regionen (Umeå) svarade att inga medel hade avsatts för mångkulturella projekt medan AF Kultur Västra regionen (Göteborg) avsatte 1 017 852 kronor av interna medel till ett enda projekt.

2.5.2Kommunernas arbete

Mångkulturåret 2006 har uppmärksammats på många olika sätt i de kommunala kulturverksamheterna i landets 290 kommuner. En del kommuner har avsatt särskilda öronmärkta anslag för aktiviteter och verksamhet under året (till exempel Helsingborgs stad 1 miljon

236

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

kronor specifikt till Dunkers kulturhus och Marks kommun 50 000 kronor, för att bara nämna två exempel). Andra har valt att arbeta med kulturell mångfald inom ramen för den ordinarie kultur- budgeten utan att avsätta några särskilda medel för detta ändamål. I samband med den officiella invigningen av Mångkulturåret den 11 februari 2006 fick de fyra kommuner i vilken invigningen skedde (Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå) 300 000 kronor vardera i ekonomiskt stöd av regeringen för att kunna genomföra evene- manget. Utöver de officiella invigningarna var det några kommuner som valde att arrangera egna lokala invigningar av Mångkulturåret 2006 (bland annat i Jönköping den 22 januari och av det fria kul- turlivet i Malmö den 7 februari 2006).

Samordnaren gick under 2005 ut till samtliga kommuner med en uppmaning att inkomma med en redovisning av planerade aktivi- teter under Mångkulturåret 2006. Till kalendariet i vårt delbetän- kande Agenda för mångkultur (SOU 2005:91) inkom ett 50-tal kommuner med redovisningar vilka också publicerades i betänkan- det. Inför detta slutbetänkande har samordnaren däremot valt att inte gå ut med en allmän förfrågan om vilken verksamhet som kommunerna har bedrivit inom ramen för året. Istället valdes några geografiskt, storleks- och befolkningsmässigt olika kommuner ut för att utifrån deras verksamhet under året ge exempel på aktivite- ter som har genomförts runt om i Sverige.

Samordnaren beslutade redan under början av 2006 att särskilt följa fyra kommuners arbete under Mångkulturåret 2006. Dessa är Botkyrka, Höganäs, Värnamo och Umeå.

Botkyrka kommun

Botkyrka är, med sina 77 500 invånare, den femte största kommu- nen i Stockholms län och den 23:e största i Sverige. Knappt hälften av invånarna (49,7 procent) har utländsk bakgrund (utrikes födda eller med båda föräldrarna födda utomlands). Det är också en kommun med en ung befolkning som aktivt har valt att satsa på kultur och upplevelser för bland annat barn och ungdomar. Under mandatperioden 2002–2006 styrdes kommunen av socialdemokra- terna i samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet.TPF150FPT

Under Mångkulturåret 2006 valde Botkyrka kommun att till- sammans med lokala aktörer, däribland Riksteatern, Mångkulturellt

150TP PT Botkyrka kommuns webbplats http://www.botkyrka.se.

237

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

centrum, Cirkus Cirkör, Subtopia, Hågelbyparken, föreningar, studieförbund, biblioteken och Kulturen i Botkyrka, utarbeta ett gemensamt program kallat Xtra Allt – Mångkulturåret i Botkyrka 2006 med syfte att främja öppenhet och mångfald i kulturlivet. Representanter för dessa aktörer träffades regelbundet under 2005 och 2006 och skrev tillsammans en avsiktsförklaring i vilken ingick gemensamma åtaganden och planerade aktiviteter under året samt vad de olika aktörerna ville uppnå med sin medverkan i satsningen. Utöver de särskilda öronmärkta anslag på 200 000 kronor som kommunstyrelsen beviljade användes resurser från den ordinarie kulturbudgeten.

Botkyrka valde också att särskilt satsa på barn och ungdomar och omvandlade den årliga Kulturmånaden, som arrangeras varje höst, till Mångkulturmånaden 2006 Xtra Allt!. 13 000 barn och ung- domar i kommunen fick under oktober och november 2006 en möjlighet att i sin vardag möta olika konstnärliga uttryck. På pro- grammet fanns bland annat utställningar, visningar, workshops, teater, nycirkus, musik och högläsning. Botkyrka konsthall visade utställningen Fördomsturnén från Forum för levande historia. Med utgångspunkt från myndighetens och Brottsförebyggande rådets Intoleransrapport om ungas attityder kring antisemitism, homofobi och islamofobi, har ungdomar från hela Sverige i samarbete med konstnärer skapat en interaktiv utställning med hjälp av musik, film, ljud och textil/kläder om fördomar som vi har om varandra. Kulturen i Botkyrka inledde också ett samarbete med Medelhavs- museet vilka erbjöd fyra skolklasser visningar på temat Främre Orienten och Egypten och Från kilskrift till latin, samt med Musik- museet och deras pedagogiska verksamhet kring bland annat Tjejer, killar, musik & makt.

Ett nytt bidragssystem, kallat Drömdeg, infördes också för att ungdomar lättare skulle kunna ansöka om pengar till att genomföra egna kulturella projekt. Under 2006 beviljades 15 ungdomar eko- nomiskt stöd. Centrala ledord för kommunens arbete under Mång- kulturåret 2006 har varit dialog, engagemang och delaktighet.

Enligt Botkyrka kommun har det svåraste att genomföra under Mångkulturåret 2006 varit att göra ett bra publikarbete och mark- nadsföra aktiviteterna för en bred publik. Kommunen menar också att man behöver bli bättre på att finna bra och fungerande metoder som kan utvecklas ytterligare. Det som, enligt kommunen, har varit särskilt viktigt och positivt med arbetet inför och under året har varit de många nya nätverk som har startat och fortsatt även efter

238

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2006 samt att man har fått igång ett samtal om kulturen som mötesplats för ett interkulturellt samarbete. Under 2007 har kom- munen valt att fördjupa sitt arbete med barn och ungdomar genom bland annat satsningen k.Ung! – Barn- och ungdomskulturåret i Botkyrka 07 med liknande upplägg som för Mångkulturåret 2006.

Höganäs kommun

Höganäs är en kommun med 24 000 invånare på Kullahalvön, belä- gen mellan Ängelholm och Helsingborg i Nordvästra Skåne. 10,9 procent av invånarna har utländsk bakgrund (utrikes födda eller med båda föräldrarna födda utomlands). Kommunen visade redan på ett tidigt stadium intresse för att medverka i Mångkultur- året 2006 och har valt att arbeta med konkreta kulturaktiviteter i nära dialog med kommuninvånarna. Under mandatperioden 2002– 2006 styrdes kommunen av en borgerlig majoritet.TPF151FPT

Under Mångkulturåret 2006 anordnades en rad olika konkreta aktiviteter i samarbete med bland annat det lokala biblioteket. Bland annat spelades Strindbergs Påsk om utanförskap i en samtida tolkning, det bjöds på mat från olika delar av världen i Kul- turk(r)ockar, sång och musik för barn, besök av författaren Mustafa Can som berättade om sin bok Tätt intill dagarna samt föreställ- ningen Upp till mångfald med stand-up komikerna Zinat Pirzadeh och Maggan Hammar om ett möte mellan två kvinnor med olika bakgrund. Dessutom hade kommunens Kulturnatt 2006 temat mångkultur.

Värnamo kommun

Värnamo är med sina 33 000 invånare den näst största kommunen i Jönköpings län och belägen i Gnosjöregionen, känd för sin entre- prenörsanda, låga arbetslöshet och expansiva arbetsmarknad. 19,1 procent av invånarna har utländsk bakgrund (utrikes födda eller med båda föräldrarna födda utomlands). Kommunen har i sitt arbete under Mångkulturåret 2006 utvecklat en metod för att öka ungdomars delaktighet i kulturlivet genom att bland annat inspirera

151TP PT Höganäs kommuns webbplats http://www.hoganas.se.

239

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser SOU 2007:50

genom förebilder. Under mandatperioden 2002–2006 styrdes kommunen av en borgerlig majoritet.TPF152FPT

Under Mångkulturåret 2006 har Värnamo kommun framför allt arbetat med projektet Kulturmöten Värnamo, ett samarbete mellan organisationen MOI (Mångfald och inflytande) med bas i Stockholm, och Kulturnämnden i Värnamo kommun. Kultur- nämnden beviljade 200 000 kronor och Kommunstyrelsen 150 000 kronor i öronmärkta anslag för projektet. Syftet med projektet, som pågick från januari till december 2006, var ”att nå ut till dem som inte tar del av det befintliga kulturutbudet i Värnamo”.TPF153FPT Fokus låg på att öka ungdomars kontakt med, och kunskap om, det lokala kulturutbudet. Utgångspunkten var att den sociala och kulturella mångfalden bland ungdomar som idag söker sig till högre konstnärliga utbildningar är relativt liten, något som projektledningen genom sitt initiativ ville försöka att förändra. Metoden har varit att föra en dialog mellan ungdomar, vuxna och anställda inom skola och kommun. Konstnärliga utövare, inte bara från regionen utan även från övriga Sverige, med varierande etnisk, kulturell och social bakgrund, valdes ut och bjöds in för att i form av föreläsningar och workshops inspirera unga att förverkliga sina idéer och söka sig till konstnärliga yrken. Lokalt samarbetade projektet med bland annat skolor, bibliotek, fritidsgårdar och andra aktörer och genomförde en rad olika aktiviteter under året.

Enligt projektledaren för Kulturmöten Värnamo var tanken att ”kulturmötet skulle vara ett möte mellan två parter som kan ha olika kulturella bakgrunder men ett gemensamt intresse för olika kulturer och uttrycksformer” samtidigt som ”ett möte skulle handla om att ge och ta och inte vara ’envägskommunikation’”. Målsättningen var också att ”initiera ett ökat intresse för andra kulturer än den man själv är ’omgiven’ av, för att kunna se olikheter men också likheter”. Syftet var också att avdramatisera kultur- begreppet och sätta in begreppet mångfald i ett större perspektiv ”på ett inkluderande sätt där alla känner sig delaktiga”.TPF154FPT Kommunen har även i den ordinarie kulturverksamheten på olika sätt uppmärksammat Mångkulturåret 2006, bland annat i form av författarsamtal på biblioteken.

152TP PT Värnamo kommuns webbplats http://www.varnamo.se.

153TP PT Slutrapport för projektet ”Kulturmöten i Värnamo”, 2006-12-22, sid. 1. 154TP PT Ibid., sid. 3.

240

SOU 2007:50 Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Umeå kommun

Umeå är Norrlands största kommun med 111 000 invånare. 10,3 procent av invånarna har utländsk bakgrund (utrikes födda eller med båda föräldrarna födda utomlands). Kommunen satsar aktivt på det lokala kulturlivet och är också en stor studentstad med många internationella utbytesstudenter. 2001 och 2002 valdes Umeå dessutom till Sveriges bästa homostad. Under mandat- perioden 2002–2006 styrdes kommunen av socialdemokraterna i samarbete med vänsterpartiet.TPF155FPT

Under Mångkulturåret 2006 valde Umeå kommun att utgå ifrån ett breddat mångkulturbegrepp och använde mångfald i betydelsen ”kön, etnicitet, sexualitet, klass och funktionshinder kopplat till kulturella verksamheter”. Ett centralt ledord i arbetet har varit långsiktighet och kommunen menar att ”att skapa och söka nya nätverk skall vara ett medvetet mål för alla som arbetar inom för- valtningen”.TPF156FPT Kommunen valde att i samband med planering och genomförande av aktiviteter under året involvera flera olika för- valtningar (däribland social- och för- och grundskoleförvalt- ningarna) i arbetet. Det övergripande ansvaret låg på Kulturförvalt- ningen, som också ansvarade för Umeås del av den officiella invig- ningen av Mångkulturåret den 11 februari 2006. Umeå valde, tvärt- emot Stockholm, Göteborg och Malmö, att inte genomföra sin invigning i ett köpcentrum, utan istället på Rådhustorget i centrala staden dit människor välkomnades att i dialog diskutera förvänt- ningar på året och vilket kulturutbud man skulle vilja se på stadens offentliga kulturinstitutioner. Detta gjordes genom att människor gavs möjlighet att svara på en enkät som förvaltningen sedan sammanställde till en utvärderingsrapport. I rapporten Enkultur, flerkultur eller mångkultur? – en analys av Mångkulturåret 2006 dras bland annat slutsatsen att året har ”satt problematiken med ett exkluderande kulturliv på agendan och synliggjort diskriminerande strukturer”. Med utgångspunkt ifrån rapporten beslutade förvalt- ningen att avsätta 300 000 kronor till en uppföljning av invig- ningen. Som en fortsättning på den inledda medborgardialogen inbjöds Umeåborna därför till en Midvinterfest den 3 februari 2007 med bland annat en paneldebatt kring det fortsatta arbetet med främjandet av mångfalden inom kulturlivet i Umeå och i Västerbotten. En rad olika aktiviteter har genomförts under Mång-

155TP PT Umeå kommuns webbplats http://www.umea.se.

156TP PT Ibid.

241

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

kulturåret 2006, bland annat i bibliotekets regi med exempelvis Riksutställningars satsning Låna en fördom/Fördomsbiblioteket, och i samarbete med det lokala föreningslivet.

Övergripande kommunala satsningar

En del kommuner har inför och under Mångkulturåret 2006 påbörjat och genomfört olika typer av kartläggningar och/eller undersökningar av hur mångfalden i det lokala kulturlivet ser ut. Ett exempel är Malmö där kommunstyrelsen beviljade Kultur- förvaltningen medel för att under 2006 genomföra en studie av mångfalden i Malmös kulturliv med fokus på metodutveckling och kompetenshöjning inom mångfaldsområdet. En av slutsatserna av rapporten Mångfald i Malmös kulturliv (Malmö Museer 2007) är att begreppet mångfald behöver definieras och tydliggöras i samband med formulerandet av gemensamma målsättningar för kultur- förvaltningens verksamhet. Förvaltningen har även, med utgångs- punkt ifrån rapporten, utarbetat en handlingsplan och satt upp mål för vidgat deltagande i kulturlivet som innebär att antalet besökare på förvaltningens institutioner ska öka med minst 10 procent till 2010 samtidigt som andelen besökare födda utomlands, eller med båda föräldrarna födda utomlands, ska öka till minst 20 procent

2010.TPF157FPT

I Karlskrona genomfördes Många modiga möten, en nationell konferens på temat mångkultur och mångfald (9–10 maj 2006) med föreläsningar, seminarier och ungdomsteater på Sunnadalskolan och Marinmuseum.

Behovet av att öka mångfalden i kulturlivet har också uppmärk- sammats på flera konferenser och seminarier där kommunföreträ- dare deltagit under 2006. På Sveriges Kommuners och Landstings årliga kultur- och fritidschefskonferens Från erfarenhet till framtid den 2 februari 2006 i Stockholm diskuterades vikten av att arbeta för en ökad mångfald i kommunala kulturverksamheter. Deltog gjorde kommunala kultur- och fritidschefer från hela Sverige. Även på Sveriges kultur- och fritidschefers konferens i Karlstad den 24 augusti 2006 diskuterades hur ett fortsatt långsiktigt mångfalds- arbete kan bedrivas i kommunerna efter Mångkulturårets slut.

157TP PT Malmö kulturförvaltnings webbplats http://www.malmo.se/kultur.

242

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.5.3Storstadsarbetet och storstadspolitiken

Sedan 1998 har regeringen bedrivit en nationell, tvärsektoriell stor- stadspolitik som samordnat en rad olika politikområden. Regeringen och de sju storstadskommunerna Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje tecknade under perioden 1999–2005 lokala utvecklingsavtal om gemen- samma insatser i 24 kommun- och stadsdelar.TPF158FPT I den första fasen av storstadsarbetet anslog riksdagen 2,1 miljarder kronor i särskilda medel till kommunerna, som i sin tur avsatte motsvarande resurser. Storstadssatsningen, som senare kom att benämnas storstadsarbe- tet, tillkom som en följd av att riksdagen 1998 antog regeringens proposition Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet (prop. 1997/98:165). Enligt propositionen är de två övergripande målen för storstadspolitiken:

•att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt och därmed kunna bidra till att nya arbets- tillfällen skapas såväl inom storstadsregionerna som i övriga delar av landet samt

•att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregatio- nen i storstadsregionerna och att verka för jämlika och jäm- ställda levnadsvillkor för storstädernas invånare.

Den 14 juni 2006 beslutade riksdagen att i enlighet med regeringens förslag utvidga storstadsarbetet. Detta innebar att ytterligare 23 kommuner, utöver de sju befintliga, erbjöds möjlig- heten att teckna lokala utvecklingsavtal med staten. 18 av kommu- nerna tackade ja och regeringen beslutade därför den 7 december 2006 att erbjuda överläggningar om lokala utvecklingsavtal för 2007 med dessa 18 nya kommuner samt med de sju som redan omfattas av storstadsarbetet (Storstadsdelegationens årsrapport 2006). För en fortsatt utveckling av storstadspolitiken framhåller regeringen att samordningen mellan de statliga myndigheternas och kommu- nernas arbete behöver påskyndas och öka i omfattning. Regeringen pekar också på behovet av att tillvarata befintliga erfarenheter och kunskaper från det lokala utvecklingsarbetet så att även andra kommuner med ”utanförskapsområden” på ett effektivt sätt kan

158TP PT Alby, Bergsjön, Centrala Skärholmen, Fittja, Flemingsberg, Fornhöjden, Fosie, Geneta, Gårdsten, Hallunda-Norsborg, Hjällbo, Hovsjö, Husby, Hyllie, Jordbro, Norra Biskopsgården, Rinkeby, Ronna, Rosengård, Rågsved, Södra Innerstaden (Malmö), Tensta, Västra Skogås och Vårby gård.

243

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

komma igång med ett lokalt utvecklingsarbete (Justitiedeparte- mentet, Faktablad Storstadspolitiken, Ju 2006.21).

Kulturen kom redan i ett tidigt skede under processen att få en viktig roll inom storstadsarbetet i de 24 berörda kommun- och stadsdelarna. I rapporten Kultur i storstad, framtagen 2002 av Mångkulturellt centrum i Botkyrka på uppdrag av Näringsdepar- tementet (Edström, Karlsson & Motsieloa 2002), presenteras en kartläggning och analys av kulturens roll i storstadsarbetet.

Kartläggningen visade att ungefär 32 procent av de ekonomiska resurserna inom ramen för storstadsarbetet hade gått till projekt som i större eller mindre omfattning inrymde kultur i någon form. Enligt rapporten möjliggör kulturaktiviteter en högre grad av del- aktighet för de boende jämfört med exempelvis arbetsmarknads- åtgärder. Samtidigt påpekas att kultursatsningar som bedrivs utan- för ramen för strukturer som exempelvis förskola, skola och andra större institutioner har svårt att fortleva efter det att de särskilda ekonomiska resurserna har tagit slut (Storstadssatsningen). För- fattarna menar också att organiseringen av storstadsarbetet samt stadsdelsnämndens och förvaltningens intresse för kultur har haft stor betydelse för dess officiella roll i områdena och att målformu- leringar för kulturprojekt ofta styrs av de övergripande riktlinjerna för storstadspolitiken. Resultatet från kartläggningen visar också att det ofta finns större skillnader mellan olika kultursatsningar inom än mellan kommunerna (Edström, Karlsson & Motsieloa 2002).

I betänkandet Storstad i rörelse – kunskapsöversikt över utvärde- ringar av storstadspolitikens lokala utvecklingsavtal (SOU 2005:29) påpekas att majoriteten av kulturprocesserna inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen har ägt rum utanför kulturmålet och att kulturen har använts som ett medel i arbetet för att uppnå andra mål. Man menar också att det har varit svårt att skilja på vilket kulturbegrepp det är som avses i olika sammanhang, det estetiska (konstarterna och uttrycken) eller det antropologiska (normer, värderingar och livsstil).

En av de centrala metoderna för storstadsarbetet har varit det så kallade underifrånperspektivet. Det är ett samlingsbegrepp för lokal förankring, dialog med de boende och ökad delaktighet. Att tillämpa ett underifrånperspektiv för att stärka kulturen på lokal och kommunal nivå är ett viktigt medel för att göra utövare, publik och besökare mer delaktiga i arbetsprocessen (Edström & Plisch 2005).

244

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

I samordnarens direktiv (2004:169) framhålls att storstads- politiken har visat på en rad nya samarbetsformer och att samord- naren därför bör samråda med regeringens storstadsdelegation samt med de sju kommuner med vilka staten har tecknat lokala utveck- lingsavtal för att inhämta de erfarenheter som gjorts kring främjan- det av kulturell mångfald. Samordnaren har därför samrått med såväl Storstadskansliet (som bereder Storstadsdelegationens ären- den) som med de lokala kommunsamordnare som ansvarar för storstadsarbetet i de sju kommuner som var de första att teckna lokala utvecklingsavtal. Resultatet av samrådsförfarandet visar att det görs en hel del på kommun- och stadsdelsnivå för att synliggöra och öka mångfalden i kulturlivet men att detta i många fall endast blir en lokal företeelse som inte nämnvärt påverkar övriga kom- mun- och stadsdelar som inte omfattas av storstadsarbetet.

Samordnaren gick i mars 2007 ut med en förfrågan till de sju kommunsamordnarna för att ta del av deras erfarenheter och kun- skaper av vad som har gjorts på kommun- och stadsdelsnivå för att främja kulturell mångfald. De svar som kom in visar att det lokala föreningslivet i de flesta fall har varit inblandat i de aktiviteter som har genomförts (till exempel i Bergsjön och Hjällbo). Ofta har det handlat om att föreningar baserade på etnisk grund själva (eller till- sammans med andra aktörer) har arrangerat utställningar, aftnar, festivaler eller andra aktiviteter med särskilda, ofta etniska, teman (i Bergsjön bland annat Afghanskt hantverk och kläder av Afghanska kvinnoföreningen, Boliviansk textil och hantverk av Boliviagruppen och Romsk afton av Riksförbundet för romer i Europa). Det har också handlat om att genom nätverk och forum eller på andra sätt samla olika lokala aktörer, konstnärer och kulturutövare (i Husby till exempel Järva Kulturguide med kontaktuppgifter till kultur- aktörer, föreningar och konstnärer på Järvafältet utanför Stockholm).

Mer sällan har det handlat om att regionala eller nationella kul- turinstitutioner har samverkat med lokala aktörer. Ett undantag är dock Riksutställningar som bland annat har turnerat med utställ- ningarna Gud har 99 namn, om det mångreligiösa Sverige (Bergsjön) och Nattpäron, om språk och berättande för barn (Bergsjön). Ett exempel på en kulturinstitution som har etablerat en scen i en av de stadsdelar som omfattas av storstadsarbetet är Stockholms stadsteater som hösten 2005 invigde en scen i Stockholmsförorten Skärholmen. Teatern, som var en av de som fick en inbjudan att medverka under Mångkulturåret 2006, ville

245

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

med sin etablering bland annat nå fler människor bosatta i och runt Stockholm. Det var även i Skärholmens centrum som den officiella invigningen av Mångkulturåret 2006 i Stockholm ägde rum den 11 februari 2006.

Från kommuncentralt håll (Botkyrka) och från några kommun- och stadsdelar (däribland Hjällbo och Västra Skogås) har man svarat att det, enligt deras bedömning, är få eller inga myndigheter eller institutioner inom kulturområdet (med uppdrag att med- verka) som under Mångkulturåret 2006 har genomfört verksamhe- ter i de berörda områdena.

Kommun- och stadsdelarna själva menar att flera åtgärder behö- ver vidtas för att stärka arbetet med kulturell mångfald på lokal nivå. Till dessa hör exempelvis att ge stöd och erkännande till de föreningar som bedriver verksamhet i områdena genom riktade resurser (Västra Skogås) och att Kulturskolan behöver utöka sitt ordinarie utbud så att verksamheten bättre ska återspegla den kulturella mångfald som finns i kommun- eller stadsdelen (Hjällbo).

Enligt Botkyrka kommuns erfarenheter från storstadsarbetet finns det framför allt tre tänkbara vägar för statens möjligheter att bidra till en ökad kulturell mångfald på lokal nivå. Det handlar, enligt kommunen, dels om att staten bör göra en resursmässigt rejäl och varaktig lokalisering till ett område som inte redan har nära till kulturinstitutioner och att detta kompletteras med åtagan- det att även förankra verksamheten lokalt. Det handlar också om att statliga institutioner som har uppdrag att föra ut kultur- verksamhet arbetar med metoder som aktivt drar in lokalbefolk- ningen i verksamheten, samt att det upprättas centrala fonder/stiftelser med ett långsiktigt uppdrag som gör det möjligt för lokala initiativ att söka medel och utvecklas i sin egen takt och inte i kortvariga projekt. Kommunen menar också att det senare förslaget kan vara en möjlighet att lyfta fram verksamheter och idéer som finns lokalt men som har svårt att nå ut i de vanliga kanalerna.TPF159FPT

159TP PT Botkyrka kommuns tjänsteskrivelse med Dnr KS/2007:273, 2007-05-24.

246

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.5.4Verksamhet i landsting och regioner

Sverige är indelat i 18 landsting och två regioner (Västra Götaland och Skåne). Dessutom har Gotlands kommun landstingsansvar. Till landstingens och regionernas ansvar för kulturfrågor hör bland annat att ge ekonomiskt stöd till kulturinstitutioner, organisatio- ner, folkrörelser och föreningsliv samt att i vissa fall även driva verksamheter i egen regi.

Även en del landsting och regioner har avsatt särskilda öron- märkta anslag för aktiviteter och verksamhet under Mångkulturåret 2006, till exempel Stockholms läns landsting 2 miljoner kronor (för projekt inom ramen för länsuppdragen) och Västra Götaland 800 000 kronor. För andra har det istället handlat om att i första hand prioritera främjandet av kulturell mångfald inom ramen för den ordinarie kulturbudgeten utan att avsätta några extra medel.

Många landsting och regioner har under Mångkulturåret 2006 på olika sätt uppmärksammat och genomfört aktiviteter med syfte att främja mångfalden inom kulturlivet. Viktiga pådrivare i detta arbete har varit de regionala mångkulturkonsulenter som idag finns i åtta landsting och regioner runt om i Sverige (se kapitel 2.6 Mångkulturkonsulenternas arbete för en utförligare diskussion). Även landsting och regioner som saknar egna mångkultur- konsulenter har på olika sätt uppmärksammat Mångkulturåret 2006.

De så kallade länsuppdragen (länsbiblioteken, länsmuseerna, länsmusiken och länsteatrarna) har tillsammans med resurscentra för film på regional nivå varit involverade i aktiviteter och verk- samhet med syfte att synliggöra och öka mångfalden i kulturlivet. Nedan redogörs kortfattat för huvuddragen i landstingens och regionernas samt länsuppdragens arbete under Mångkulturåret 2006 indelat i övergripande arbete/kunskaps- och erfarenhets- utbyte, aktiviteter och verksamhet under Mångkulturåret 2006, publikationer, kartläggningar och nätverksskapande, samt utåtrik- tat arbete. Samtliga nämnda aktiviteter och verksamheter har genomförts under 2006. Syftet är inte att här ge någon heltäckande bild av vad var och en har gjort utan istället spegla generella tendenser i valet av teman, angreppssätt och metoder. För infor- mation om enskilda institutioners arbete under 2006 hänvisas till deras respektive webbplatser.

247

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Övergripande arbete samt kunskaps- och erfarenhetsutbyte

En del landsting och regioner har på interna och externa konferen- ser, seminarier och möten på olika sätt uppmärksammat Mång- kulturåret 2006 och fört en diskussion om hur den kulturella mångfalden i deras respektive län kan öka. Ett exempel är Lands- tinget i Uppsala län som i maj 2006 tillsammans med Mälardals- rådets kulturutskott anordnade seminariet Mångfald Mälardalen – vem syns i kulturlivet? med politiker, tjänstemän och företrädare för lokala och regionala kulturinstitutioner. Syftet var att diskutera hur det offentligt finansierade kulturlivet kan bli bättre på att inkludera den mångfald av människor, idéer och kulturuttryck som finns i Stockholms- och Mälardalsregionen.

Även i samband med årligen återkommande ordinarie evene- mang har frågor om mångfald i kulturlivet uppmärksammats. Örebro läns landstings och Landstinget Västernorrlands årliga Kulturting hade 2006 båda fokus på mångkultur och mångfald med inbjudna externa föreläsare och praktiska exempel på mångfalds- arbete från det egna länet. Landstinget Gävleborg anordnade till- sammans med Länsstyrelsen en mångfaldsmässa i oktober 2006 i Gävle konserthus i vilken företrädare för såväl kulturinstitutioner som näringsliv i länet deltog.

En av de regioner som under senare år aktivt har arbetat med frågor om mångfald i kulturlivet är Västra Götalandsregionen. Regionen är, med sina 49 kommuner, till ytan och befolknings- mässigt en av de största i Sverige. Viktiga aktörer i detta arbete har varit de två regionala mångkulturkonsulenter som är verksamma i regionen. De är placerade på avdelningen för Konst- och kulturut- veckling och har med utgångspunkt ifrån sitt uppdrag valt att foku- sera på att arbeta med regionens kulturinstitutioner, med kommu- nerna Göteborg, Skövde, Uddevalla och Borås, det fria kulturlivet, samt med interna samarbeten och kontinuerlig informations- spridning med syfte att öka mångfalden i det lokala och regionala kulturlivet. Även regionens politiker har betonat vikten av ökad mångfald. I den regionala kulturvision som regionfullmäktige i Västra Götaland antog i september 2005 framgår att mångfald är ett prioriterat område för all kulturverksamhet i regionen. Under rubriken mångfald står det:

Verksamheter som gör att det mångkulturella Västra Götaland får uttryck i kulturlivet ska stöttas. Arenor för ett mångkulturellt samspel ska skapas och stärkas. Mångfald är ett nyckelord i allt vi gör. Det ska

248

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

finnas vitala strukturer inom kulturens alla områden, plats för olika kulturella uttryck och genrer och utrymme både för det professionella skapandet och för en livaktig amatörkulturell verksamhet. En bland- ning av bredd och spets ger ett levande kulturliv. Ett sätt att skapa mångfald är också att särskilt stödja den kultur som den kommersiella marknaden inte kan eller vill bära.TPF160FPT

Västra Götalandsregionen uttrycker i kulturvisionen även en ambi- tion att vidareutveckla arbetet med mångfald i kulturlivet och verka för att långsiktigt stärka strukturerna kring det regionala kultur- livet. Regionen har under senare år arbetat aktivt för att inkludera mångfaldsfrågor och koppla ihop dem med jämställdhets-, till- gänglighets- och internationaliseringsfrågor, samt implementera dessa på verksamhetsnivå i de olika kulturverksamheterna runt om i regionen.

Ett annat av de landsting som under 2006 i sin verksamhet har prioriterat frågor om mångfald i kulturlivet är Stockholms läns landsting. Kultur- och utbildningsnämnden beslutade på sitt möte i januari 2006 att bevilja 2 miljoner kronor som stöd för projekt i anslutning till Mångkulturåret 2006 till sju aktörer i Stockholms län.TPF161FPT Dessa länsuppdrag har inom ramen för sin verksamhet på olika sätt uppmärksammat den mångfald av människor, perspektiv och idéer som finns i Stockholms län. Ett exempel på en satsning som möjliggjordes av de öronmärkta anslagen är projektet Hundra historier – en mångfald av röster i Stockholms län i vilket Film Stockholm, Stockholms läns museum och Regionbibliotek Stockholm samarbetade (se mer nedan).

En del länsuppdrag har inför och under 2006 genomfört interna och externa seminarier, föreläsningar och workshops för personal på temat mångkultur och mångfald. Exempelvis länsbiblioteken (bland annat i Jönköping – Vi träffas på bibblan! Idé- och inspira- tionsdagar kring mångkultur, Uppsala – Mångfald på biblioteken. Fixar vi det?, Västmanland – Heta böcker från varma länder, Stockholm – Tid för samtal – en seminarieserie om mångfald,

Gävleborg – Mångkulturdag, Sörmland – studiedag om mångkultur, Karlshamn – MOD Mångfald och Dialog utbildning, Västra Götaland – Litteraturen är en världslig sak – om litteratur i Kina, Arabvärlden m.m.). Åtta länsbibliotek i Sverige genomförde i slutet av januari 2006 en gemensam inspirationsdag i Gävle om mångfald

160TP PT Västra Götalandsregionen Kulturpolitik för Västra Götaland, s. 4–5.

161TP PT Stockholms läns landsting, Kultur- och utbildningsnämnden, protokoll 2006-01-20, § 19, KUN 2005/687.

249

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

på biblioteken med inbjudna föreläsare och författare. Andra har genomfört studieresor för att lära sig mer om hur man arbetar med mångfaldsfrågor på andra håll (till exempel gjorde Bibliotek Gävleborg studiebesök på biblioteken i Fisksätra och Rinkeby utanför Stockholm).

Ett flertal länsmuseer har inför och under 2006 arbetat för en ökad mångfald i sina verksamheter och på olika sätt uppmärksam- mat Mångkulturåret 2006. Redan 2005 gick ett antal museer sam- man i mångfaldssatsningen Nya historier. Förutom de 21 länsmuse- erna deltog även de tre stora stadsmuseerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Historiska museet och Nordiska museet i Stockholm. Budgeten omfattade 1,5 miljoner kronor, varav Kultur- rådet bidrog med hälften. Initiativtagare och projektkoordinator var Jämtlands läns museum Jamtli. Inom ramen för samarbetet genomfördes även föreställningen Stå upp för mångfald med komikerparet Zinat Pirzadeh och Maggan Hammar som turnerade runt på de medverkande museerna. Varje museum ansvarade även för ett eget program och parallellt med detta anordnades ett antal konferenser för museernas egen personal kring mångfaldsarbete.

I januari 2006 genomfördes i Falun och Gävle ett seminarium om mångfald, tolerans och medmänsklighet kopplat till film och pedagogik i ett samarbete mellan FilmCentrum, Forum för levande historia, Film i Dalarna och Film Gävleborg.

I mars 2006 anordnade Dunkers Kulturhus i Helsingborg det första av tre seminarier med workshops och samtal om kulturell mångfald Get real! med fokus på frågeställningar om tolerans, acceptans och normer. Seminarierna vände sig till kultur- och institutionschefer, kulturskapare och kultursekreterare i framför allt Skåne (läs mer under Goda exempel).

Aktiviteter och verksamhet under Mångkulturåret 2006

Olika former av samverkan mellan lokala och regionala kulturaktö- rer har initierats och genomförts under Mångkulturåret 2006. Ett sådant exempel är projektet Hundra historier – en mångfald av röster i Stockholms län i vilket Film Stockholm, Stockholms läns museum och Regionbibliotek Stockholm har samarbetat. I projek- tet har man låtit 100 personer från 12 kommuner i Stockholms län, representativt utvalda efter aspekter som kön, ålder, etnicitet och social bakgrund berätta om sina liv i form av kortfilmer. Dessa har

250

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

sedan presenterats i en utställning som har turnerat runt i olika kommuner i Stockholms län. Ett annat exempel är teateruppsätt- ningen Påsk av August Strindberg i regi av Voula Kereklidou om en familj och deras känsla av utanförskap, som var ett samarbete mellan Västerbottensteatern, Smålands Musik och Teater samt Riksteatern. Musik i Väst lyfte, i ett samarbete med Sensus studie- förbund och kommuner i regionen, fram mångfalden i Västra Götalands musikliv genom projektet Konsertstafetten 2006 och Open stage med syfte att erbjuda musiker med olika bakgrunder möjlighet att framföra sin musik.

Intresset från läns- och kommunbibliotekens sida för att med- verka inom ramen för Mångkulturåret 2006 och arbeta för en ökad mångfald inom litteraturområdet har varit stort. Många bibliotek har anordnat egna programaktiviteter samt bland annat sett över litteratur- och medieförsörjningen med målet att tillgodose ett brett utbud av litteratur på olika språk. På många bibliotek har föreläsningar och samtal med inbjudna föreläsare och författare arrangerats med syfte att utifrån aktuella frågor och utmaningar i dagens samhälle diskutera bland annat samtida litteratur och för- fattarskap (bland annat Världen i KB – KB i världen – mångkultu- rell dag på Kungliga biblioteket i Stockholm den 14 oktober 2006). Flera bibliotek runt om i Sverige har även genomfört Riksutställ- ningars satsning Låna en fördom/Fördomsbiblioteket (bland annat i Botkyrka, Umeå och Uppsala).

Ett tema som har tagits upp av flera av länsuppdragen är berät- telser och skildringar av hur det är att leva som flykting och invandrad i Sverige (till exempel Länsmuseet Halmstads utställning Resan till Sverige om kurdiska flyktingfamiljer och Blekinge museums utställning Alla dessa inflyttade). Hasselblad Center i Göteborg och Kulturhuset i Stockholm visade Henrik Saxgrens fotoutställning Krig och Kärlek, om människor som invandrat till Norden.

Flera institutioner har också skildrat och problematiserat ”det nya Sverige” (till exempel Dalateaterns uppsättning av I djurens ögon om mötet mellan bondesamhället och det moderna Sverige och mellan ”nya” och ”gamla” svenskar). Dalarnas museum visade utställningen Kärlek jorden runt, en utställning om internationella parrelationer i Dalarna som är resultatet av ett samarbete med Utbildningsradions projekt Gränslös kärlek. Värmlands Museum och Arbetets museum visade Sanna Sjösvärds utställning Rötter, om en ung kvinna som adopterats från Iran och återvänder för att söka

251

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser SOU 2007:50

sina rötter. Regionmuseet Kristianstad visade utställningen Får man grilla här? – Kulturell mångfald möter biologisk mångfald, om allemansrätt och natursyn i det mångkulturella samhället.

En fråga som flera länsuppdrag har problematiserat är religio- nens betydelse i Sverige och övriga delar av världen. Exempelvis visade Jönköpings läns museum utställningen Rena rama religionen som var resultatet av en intervjuundersökning med syfte att reda ut begreppen symbolisk renhet och fysisk renlighet inom sex olika religioner. På Malmö Museer genomfördes projektet Religion och växter i Mölleträdgården, om växter med anknytning till religion och tradition. Trädgården drevs som en studiecirkel av museet och studieförbundet ABF. Ett flertal museer och gallerier har visat fotografen Elin Berges utställning Slöjor, med bilder på ett 20-tal unga muslimska kvinnor med slöja bosatta i olika delar av Sverige och hur olika slöjan kan bäras beroende på ursprung och åsikter (till exempel Arbetets museum, Västerbottens museum och Galleri Kontrast i Stockholm). Under 2006 gavs dessutom boken Slöjor ut med text av Edda Manga, fil.dr. i idé- och lärdomshistoria (Atlas förlag).

En del länsuppdrag har samarbetat med skolor och sfi-undervis- ning (Svenska för invandrare) och upplåtit sina lokaler eller i sam- arbete med eleverna och deras lärare genomfört produktioner, pro- gramaktiviteter och dokumentationsarbete (till exempel Läns- museet Västernorrlands projekt Dubbelseende, där fyra praktikan- ter från olika delar av världen har gjort ett urval i museets fotoarkiv som resulterat i en utställning, samtidigt som de tränat sig i det svenska språket; och Musik i Syds samarbete med NEON Gallery i Brösarp kring projektet Var ligger pepparkakeland? med syfte att tillsammans med sfi- och högstadieelever samtala om kultur och bakgrund i relation till mat och musik).

Flera länsuppdrag har fokuserat på produktioner och program- aktiviteter om specifika världsdelar, geografiska områden och enskilda länder. Exempelvis Mellanöstern (bland annat Västerbottens museums föreläsning om moskéarkitektur), Kurdistan (Värmlands Museums utställning KELIM – symbolfyllda vävar från Kurdistan), Kina (Länsmuseet Halmstads utställning Ordförande Mao), Irak (Bildmuseet i Umeås utställning Samtida arabisk bild: Irak), Indien (Uppsala stadsbiblioteks temaveckor om Indien) och Bosnien (Jönköpings stadsbiblioteks Bosnisk kultur- dag). Andra har utifrån ett samtida perspektiv försökt att hitta historiska band mellan olika kulturtraditioner (till exempel Läns-

252

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

museet på Gotlands utställningar Noll & Ingenting om Gotlands kontakter med den matematiska omvärlden skildrad genom ett möte mellan matematikern Al-Kwarismi från 800-talets Bagdad och den gotländska vikingakvinnan Matilda, samt Möte i Kabul – vikingen i världen, om Gotlands kontakter med Orienten). Läns- museet Varberg satte ”en mångkulturell prägel” på museets Medel- tidsdag, Mickelsmäss och skördefest och visade också Riksutställ- ningars och Mångkulturellt centrums utställning Blod och andra band, om vänskaps-, kärleks- och blodsband.

En del institutioner har genomfört programaktiviteter tillsam- mans med det lokala och regionala föreningslivet (till exempel Västerbottens museums Internationell folkmusikkväll med svensk och etiopisk folkmusik och mat från olika delar av världen). Dans-, musik- och mattraditioner från olika delar av världen är också teman som återkommer hos en del av länsuppdragen (till exempel Jämtlands läns museums utställning Brödstuga om brödtraditioner från olika delar av världen producerad av mångkulturkonsulenten i Jämtlands län, Länsmuseet Varbergs Matolympiad till vilken hallän- ningar med bakgrund i olika kulturer inbjöds att med utgångspunkt från halländska råvaror laga mat, och Länsmuseet Västernorrlands Vårt mångkulturella kök, med matlagning från olika delar av värl- den).

Vissa länsuppdrag har genomfört produktioner som fokuserat på de nationella minoriteterna i Sverige (till exempel Västerbottens museums utställning Sydsamisk kultur möter Bolivias ursprungsfolk och Nässjö biblioteks utställning om ursprungsbefolkning och minoriteter).

En del festivaler och årligen återkommande evenemang har valt att särskilt uppmärksamma Mångkulturåret 2006. Ett exempel är Rättviksdansen som ägnade en hel dag (den 28 juli 2006) åt att uppmärksamma dans och musik från olika delar av världen samt att i ett panelsamtal med representanter för kulturinstitutioner, det lokala föreningslivet och andra aktörer i Folkmusikens hus i Rättvik diskutera hur mångfalden i kulturlivet kan öka.

Publikationer, kartläggningar och nätverksskapande

En del länsinstitutioner har under 2006 genomfört egna studier kring mångkultur och kulturell mångfald på lokal och regional nivå. Ett exempel är Musik Gävleborg som tillsammans med DalFolk –

253

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Folkmusikens hus i Rättvik sökte och fick utvecklingsstöd från Kulturrådet för att genomföra en omvärlds- och behovsanalys inom mångkulturområdet med fokus på folk- och världsmusik i Dalarna och Gävleborgs län. Arbetet resulterade i rapporten Musik & Mångkultur (2006) vars syfte var att uppdatera länsmusikens kunskap om hur behoven ser ut hos invandrade musiker, arrangö- rer och andra musikaktörer samt vilka arenor de använder sig av. Landstinget i Uppsala län inledde tillsammans med Gottsunda Dans & Teater ett samarbete kring en kartläggning av kulturut- övare och konstnärer med olika etnisk och kulturell bakgrund i länet. Resultatet blev att det skapades ett kulturnätverk med syfte att underlätta kontakter mellan konst- och kulturutövare och arrangörer/uppdragsgivare. Jönköping läns museum gav ut boken Inte bara Jesus, en redovisning av det fleråriga projektet Det mång- religiösa Jönköping med en framsida inspirerad av kommitténs del- betänkande Agenda för mångkultur (SOU 2005:91). Länsbibliotek Sydost gjorde en kartläggning av förekomsten av litteratur på icke- svenska språk på länets bibliotek där bland annat de största icke- svenska språkgrupperna bosatta i länets kommuner identifierades. Kartläggningen visade att biblioteken framför allt efterfrågade ett närmare samarbete med det lokala föreningslivet kring vilken typ av litteratur som efterfrågas av låntagarna samt information och marknadsföring på olika språk.

Marknadsförande och publikundersökande arbete

Flera regionala kulturinstitutioner har under Mångkulturåret 2006 inriktat sitt arbete för att nå en större och bredare publik med olika etnisk, social och kulturell bakgrund och få fler människor delak- tiga i offentligt finansierad kulturverksamhet. Några institutioner, däribland flera teatrar och museer, har under 2006 fördjupat sitt arbete med publikundersökningar för att bland annat ta reda på hur stor andel av publiken/besökarna som är födda utomlands eller har föräldrar som är det. Stockholms stadsteater genomförde mellan februari och maj 2006 en publikundersökning som visade att 14 procent av publiken som besökte scenerna vid Sergels torg (av totalt 319 755 personer) var födda utomlands eller hade minst en utrikes född förälder, och att 62 procent var bosatta i Stockholms ytterområden.TPF162FPT Länsbiblioteken har, som en del i det utåtriktade

162TP PT Stockholms stadsteaters årsredovisning för 2006, s. 29.

254

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

arbetet under 2006, bland annat arbetat med flerspråkig biblioteks- service genom Flerspråkiga Fråga biblioteket/Ordbron som ger väg- ledning på Internet om litteratur och samhällsfrågor på bosniska, finska, franska, kroatiska, persiska, polska, ryska, serbiska, spanska och tyska. Även Internationella biblioteket i Stockholm använder sig av Internet för att i sitt utåtriktade arbete informera om möjlig- heterna att ta del av litteratur och tidskrifter på olika språk. På deras hemsida kan man bland annat ta del av information på ara- biska, engelska, franska, kinesiska, persiska, ryska, spanska och svenska. Ett annat exempel är Film i Västernorrland, som under 2006 kostnadsfritt lånade ut teknikpaket till skolor för att elever skulle kunna genomföra filmprojekt på temat mångkultur inom ramen för skolans pedagogiska arbete.

2.5.5Länsstyrelsernas arbete

Sverige är indelat i 21 län som alla har en länsstyrelse och en lands- hövding. Länsstyrelsen är en statlig samordnande myndighet med tillsynsansvar, en servicemyndighet och en överklagandeinstans.

Länsstyrelsernas ansvar för kulturfrågor handlar i första hand om kulturmiljövård och bevarande, förvaltande och information om bland annat fornlämningar, byggnader, kyrkor och kyrkogår- dar, industrihistoriska platser och kulturlandskap i de olika länen.

Flera länsstyrelser har varit aktiva under Mångkulturåret 2006 och själva tagit initiativ till eller tillsammans med andra aktörer i länet genomfört verksamhet med syfte att främja kulturell mång- fald, integration och delaktighet i kulturlivet.

Övergripande arbete

Flera länsstyrelser har under 2006 bedrivit ett internt förändrings- arbete för att synliggöra och implementera frågor om mångfald och integration i den egna organisationen, i policydokument, samt i samband med rekrytering. Ett exempel är Länsstyrelsen i Västernorrland som utifrån länets övergripande utvecklingsstrategi utarbetade ett program för Mångkulturåret 2006. Länsstyrelsen har själv tagit initiativ till och samordnat andras aktiviteter i länet under 2006 och drivande i detta arbete har varit att på olika sätt utveckla och marknadsföra myndighetens interna och externa mångfalds-

255

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

arbete. Man har i sitt arbete valt att utgå ifrån ett bredare mång- faldsperspektiv som avser ”de olikheter hos befolkningen som gäller etnisk bakgrund, religion, fysiskt eller psykiskt funktions- hinder, kön eller sexuell läggning, ålder och social ställning”.TPF163FPT

Erfarenhets- och kunskapsutbyte

En central del för många länsstyrelsers arbete under 2006 har varit att öka kunskaperna om mångfald, integration och delaktighet i kulturlivet genom seminarier, konferenser, studiebesök och work- shops. Ett exempel är länsstyrelsen i Västmanlands län som till- sammans med Västmanlands läns museum, Mälardalens högskola och Arkiv Västmanland bjöd in till en dag med föreläsningar om svensk invandringspolitik och arbetskraftsinvandring till Västerås under inledning av landshövding Mats Svegfors. Länsstyrelsen Västernorrland anordnade under hösten 2006 ett uppföljnings- seminarium till det Mångfaldskonvent som arrangerades i oktober 2005. Länsstyrelsen Dalarna inledde Mångkulturåret 2006 med att bjuda in till ett seminarium om strukturell diskriminering med Diskrimineringsombudsmannen (DO) Katri Linna, regeringens diskrimineringsutredare Paul Lappalainen samt regeringens utre- dare av makt, integration och strukturell diskriminering Masoud Kamali. Länsstyrelsen Kalmar län anordnade i oktober 2006 semi- nariet Kulturarvet i ett mångkulturellt samhälle i Oskarshamn om vad det betyder att arbeta med kulturarvsfrågor i en mångkulturell miljö och hur verksamheten bättre kan spegla samhällets mångfald.

Aktiviteter och verksamhet under Mångkulturåret 2006

Flera länsstyrelser har samverkat med andra aktörer i länet kring aktiviteter och verksamhet under 2006. Startskottet för Mång- kulturåret 2006 i Västernorrlands län gick den 7 april 2006 med projektet Multikulti AB på Länsmuseet Västernorrland i Härnösand och invigdes av Konung Carl XVI Gustaf och lands- hövding Gerhard Larsson. Projektet har under hela 2006 fungerat som en samordnande funktion för länsmuseets mångkulturarbete.

163TP PT Länsstyrelsen Västernorrland, Program Mångkulturåret 2006 – Västernorrland, Dnr 850- 6884-05, s. 1.

256

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Länsstyrelsen i Dalarnas län arrangerade i samarbete med Vasa- loppet Barnens Vasalopp-Integrationsloppet i slutet av februari 2006 som en del av satsningarna under Mångkulturåret 2006. Barn mellan 2 och 15 år, med olika etnisk och kulturell bakgrund, deltog och Länsstyrelsen ordnade med ett särskilt program för barn och vuxna på Kulturhuset i Mora efter loppet där barnen bland annat fick möjlighet att prova på att spela fiol.

Länsstyrelsen i Västmanlands län avsatte under 2006 särskilda projektmedel och tog initiativ till en skrift om invandringen till Västmanland utifrån ett historiskt perspektiv.

Marknadsförande och publikundersökande arbete

En del länsstyrelser har anordnat utåtriktade aktiviteter och infor- mationsinsatser med syfte att få fler människor intresserade av bland annat natur- och kulturlandskapen i länet. Ett exempel är Länsstyrelsen Gävleborg vars kulturmiljö- och naturenhet tillsam- mans med Invandrarcentrum i Gävle kommun under 2006 anord- nade särskilda bussutflykter för invandrade personer i Gävle. Syftet var att öka deras kännedom om länets natur- och kulturmiljöer. Bland annat besöktes en varggrop, en gammal loge och ett järn- åldersgravfält i kulturreservatet Västeräng. Ett annat exempel är Landshövdingen i Dalarna Ingrid Dahlberg, som i april 2006 bjöd in företrädare för ett 20-tal länderföreningar och religiösa samfund i Dalarna till ett samtal för att diskutera möjligheterna för männi- skor med olika etniskt ursprung att utöva kultur och religion och att ta del av länets kulturutbud. Bristande ekonomiska resurser och för små lokaler var två av de problem som deltagarna menade behövde uppmärksammas för att underlätta föreningarnas verk- samhet.

2.5.6Samordnarens bedömning

En stor del av alla de aktiviteter och verksamheter som har genomförts under Mångkulturåret 2006 har skett på lokal och regional nivå, i kommuner, landsting och regioner runt om i hela Sverige. Vilken typ av verksamhet som enskilda aktörer har valt att genomföra och hur mycket man har valt att satsa ekonomiskt på det varierar stort och beror bland annat på faktorer som kommu-

257

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

nens/landstingets/regionens storlek, befolkningssammansättning och behov, men har också att göra med ambitionsnivå, vilja och mod att ifrågasätta rådande normer och strukturer i kulturlivet, samt att få fler människor att ta del av offentligt finansierad kultur- verksamhet.

De fyra kommuner som samordnaren har följt under 2006 har valt att lägga upp sitt arbete på olika sätt. Botkyrka valde att redan på ett tidigt stadium i samarbete med olika kulturaktörer i kommu- nen förbereda och i en gemensam satsning marknadsföra verksam- heten under året. Höganäs valde att fokusera på konkreta evene- mang som handlade om litteratur, mat och musik från olika delar av världen men också på turnerande produktioner som på olika sätt skildrar dagens mångkulturella samhälle. Värnamo valde att framför allt satsa på ett större projekt med syfte att få ungdomar att bli mer delaktiga i det lokala kulturutbudet, medan Umeå, i likhet med Botkyrka, involverade många olika aktörer i arbetet och fokuserade på dialog och delaktighet för att skapa förutsättningar för ett lång- siktigt och målmedvetet mångfaldsarbete inom det lokala kultur- utbudet i kommunen.

Vad kommunerna har valt att göra för att uppmärksamma mångfalden i kulturlivet beror i stor utsträckning på hur de själva har tolkat uppdraget och vad de har lagt in i begrepp som mång- kultur och mångfald. En del kommuner har, istället för att använda mångkulturbegreppet, valt att utgå ifrån det bredare mångfalds- begreppet för att också kunna inkludera frågor kopplade till bland annat kön, ålder, utbildningsbakgrund, sexuell läggning och funk- tionalitet. Andra har uppfattat regeringens satsning på Mång- kulturåret 2006 som i första hand kopplat till integration i samhäl- let i stort snarare än om en ökad mångfald i kulturlivet. Eftersom behoven, erfarenheterna och kunskaperna om mångfaldsfrågor varierar stort bland landets kommuner är det, enligt samordnarens bedömning, rimligt att också låta kommunerna själva definiera och bestämma vilka insatser som behöver vidtas utifrån en lokal kon- text. Samordnaren valde medvetet att inte låsa fast sig vid någon specifik definition av begrepp som mångkultur och mångfald utan istället i samråd med medverkande aktörer hjälpa till med exempel på olika definitioner, metodstöd och vägledning för det fortsatta arbetet. Detta gjorde, enligt samordnaren, att de olika aktörerna blev tvungna att utifrån sina respektive verksamheter själva tänka igenom hur arbetet skulle läggas upp, utan att helt kunna förlita sig

258

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

på och kopiera färdiga mallar utarbetade på nationell nivå och utifrån delvis andra förutsättningar.

Samordnarens samrådsförfarande med de sju storstadskommu- ner som var först med att teckna lokala utvecklingsavtal med staten visar att få eller inga av de myndigheter och institutioner inom kulturområdet som fått i uppdrag att genomföra aktiviteter och verksamhet under Mångkulturåret 2006 har genomfört dessa i de kommun- och stadsdelar som ingår i regeringens storstadsarbete. Vad detta beror på är svårt att ge ett entydigt svar på men det visar att många kulturinstitutioner har svårt att nå ut till, för dem, ”nya områden” och få fler människor att känna sig delaktiga i den offentligt finansierade kultur som de själva är med och bekostar. Offentligt finansierade kulturinstitutioner med uppdrag att nå ut till hela samhället behöver, bedömer samordnarens, bli bättre på att nå fler människor med sin verksamhet, inte enbart i storstädernas förortsområden utan även på mindre orter och i samhällen i gles- bygden. Kulturinstitutionerna behöver också hitta och ingå i nya samverkansformer med aktörer på nationell, regional, lokal och internationell nivå för att tillvarata den kunskap och de erfarenhe- ter som finns runt om i Sverige, inte minst i det fria kulturlivet. Det är också samordnarens uppfattning att kulturen i högre utsträck- ning bör fungera som ett ”kitt” för integration inom ramen för till exempel storstadspolitiken och storstadsarbetet. Här kan, enligt samordnaren, kulturen spela en viktig roll för att bryta det utanför- skap som finns i samhället idag.

Samordnarens bedömning är att intresset från kommuner, landsting och regioner att medverka i Mångkulturåret 2006 gene- rellt har varit stort men att ambitionsnivån och deltagandet har varierat kraftigt. Vissa kommuner och landsting/regioner, bland annat i och omkring storstadsregionerna, har genomfört ambitiösa satsningar för att synliggöra och inkludera en ökad mångfald i kulturlivet. Samtidigt är det många andra som har valt att avstå från att medverka eller som endast har deltagit i begränsad omfattning under året. Som Gunilla Kindstrand visar i sin essä om integration och kulturarv utifrån exemplet Hälsingland (se kapitel 4.2 Släpp in fler aktörer) är det få projekt inom kulturarvsområdet som riktar sig till personer med annan bakgrund än etnisk svensk. Den bild som förmedlas av exempelvis Hälsingland, och marknadsförs i kulturturismens namn, är, enligt Kindstrand, inte heller represen- tativ för den befolkning som lever och verkar där idag. Att som ett antal kommuner gjorde i samband med att samordnaren gick ut

259

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

med en förfrågan om att inkomma med redovisningar av planerade aktiviteter under Mångkulturåret 2006, svara att de inte ämnar medverka eftersom ”vi inte har så många invandrare eller invandrarföreningar i vår kommun”, håller inte som argument med tanke på att ett mångkulturellt samhälle inte kännetecknas av anta- let ”invandrare” utan är summan av alla dem som lever och verkar i Sverige oavsett etnisk, kulturell eller annan bakgrund. Således är även det etniskt svenska en del av det mångkulturella samhället och även om befolkningssammansättningen i en enskild kommun kan vara relativt homogen med exempelvis få utrikes födda, lever vi i ett land där nästan var femte svensk idag har en annan etnisk bakgrund än svensk. Detta borde, enligt samordnarens bedömning, rimligtvis även på olika sätt avspeglas i den kulturverksamhet som bedrivs på lokal och regional nivå.

För att kunna säkerställa att frågor om mångfald i det lokala och regionala kulturlivet utvecklas i enlighet med samhällets förändring och behov ser samordnaren det därför som viktigt att organisatio- ner som verkar för att tillvarata kommuners, landstings och regio- ners intressen blir bättre på att synliggöra och inkludera den mångfald som finns i kulturlivet. Här har, enligt samordnaren, till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), intresse- och arbetsgivarorganisation för landets 290 kommuner, 18 landsting och två regioner, en mycket viktig roll att spela. SKL borde, enligt samordnaren, ta ett större ansvar för att kommuner, landsting och regioner lyfter upp mångfaldsfrågorna på agendan och med såväl politiker som tjänstemän föra en kontinuerlig dialog om hur mångfalden i kulturlivet kan öka på kommunal och regional nivå.

För ett långsiktigt arbete med frågor om mångfald och inklude- ring i kulturlivet är det, enligt samordnarens bedömning, viktigt att institutioner och förvaltningar på lokal och regional nivå kontinuerligt för en öppen dialog med invånarna om hur de skulle vilja utforma kulturutbudet på sin ort. Det är samtidigt viktigt att ta tillvara de kunskaper, erfarenheter och intressen, som inte minst barn och ungdomar besitter vid planering och genomförande av offentligt finansierad kulturverksamhet i kommuner, landsting och regioner.

En del av de aktiviteter som har genomförts inom ramen för året, såväl på lokal, regional som på nationell nivå, har handlat om integrations- och mångfaldssatsningar och projekt med liten eller ingen koppling till kulturlivet. Detta kan delvis bero på att begrepp som mångkultur och mångfald förstås, tolkas och definieras olika

260

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Kulturens soppstenar

av Oscar Pripp

Om kulturprojekt som socialt mirakelmedel

I swear you can taste the chicken and tomatoes and the noodles and the marrowbone

But it really wasn’t nothing but some water and potatoes and the wonderful, wonderful soupstone.

(Dr Hook)

Ett sätt att studera hur kultursektorn idag formulerar mångfald och nationell gemenskap är att analysera kulturprojekt över tid och ur olika synvinklar. Den här texten är skriven utifrån en sådan syn- vinkel, utifrån ett kritiskt och självreflexivt perspektiv, avsett att kasta ljus över oreflekterade traditioner hos kulturprojekt med inriktning på samhällsarbete. Vilka är de ”soppstenar” som används om och om igen under olika tider, när andra ingredienser för- ändras? Texten handlar om sådana stenar i form av projektens sätt att förstå målgrupper, resonera kring orsakskedjor bakom männi- skors marginalisering och projektmakarnas förväntningar på kultu- rens verkningar. Mitt bidrag handlar också om kopplingar mellan kulturpolitik, integrationspolitik och praktisk handling då margi- naliserade grupper ska inkluderas.TPF164FPT Inledningsvis diskuterar jag hur kulturbegreppet är ett maktbegrepp och hur estetisk kultur under lång tid använts i samhällsnyttans tjänst. Därefter uppehåller jag mig kring ett kulturprojekt, Kultur i boendemiljö, präglat av 1970-talets ”nya” kulturpolitik. Utifrån detta projekt tar jag med mig frågeställningar som ger perspektiv på projektverksamheter idag.

164TP PT Ett särskilt tack till kulturforskaren Helene Egeland, Tema Q vid Linköpings universitet, för inspiration och givande diskussioner om kulturpolitiken och dess tillämpningar.

262

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Kultur som makt

Kulturbegreppet hör till kategorin hyperkomplexa begrepp, vilket innebär att det genom historien burit med sig sina olika betydelser och betydelsesammanhang. Kultur som ”själens odling” och bild- ning blandas inte sällan med dess estetiska och även antropologiska betydelse, det vill säga ett folks eller en grupps gemensamma tro, normer, sätt att tolka och se på världen. Det tre innebörderna har det gemensamt att de alla skapar hierarkier; mellan upplysta och oupplysta, mellan olika konstformer och genrer samt mellan län- der/folkslag efter en kolonial och postkolonial världsordning. I exempelvis talet om kulturell mångfald förekommer ofta glidningar mellan dessa möjliga innebörder. Vi kan finna sådana betydelse- skiftningar i såväl officiella direktiv och programförklaringar på statlig och överstatlig nivå som i samband med kulturinstitutioner- nas förhållningssätt till mångfaldsbegreppet.TPF165FPT

De hyperkomplexa begreppen är också centrala maktbegrepp. De är föremål för en ständig diskussion och debatt inom samhälls- bärande grupper om dess giltiga innebörder. Makt utövas till exempel genom att kulturbegreppets mångtydiga karaktär utnytt- jas. Olika tolkningar ställs mot varandra i en diskussion, ofta resulterande i att maktutmanande perspektiv tappar sin kraft, genom att de problematiseras efter ett givet och återkommande mönster som förordar etablerade och ideala tolkningar.TPF166FPT Till de hyperkomplexa dragen hör också att ett begrepp förekommer som olika sammansättningar: finkultur, arbetarkultur, invandrarkultur och mångkultur.

Där kultur utövas, utövas alltså makt. Jag är dock övertygad om att kulturprojekt iscensätts av personer som har goda intentioner att underhålla och påverka andra människor. Viljan att påverka kan bygga på idéer om kulturen som verktyg både för en individs fri- görelse och för att tillgodose ”samhällets behov”, som till exempel minskade bidragsutgifter eller försörjning av arbetskraft. För att förstå maktdimensionen i detta sammanhang måste man se till hur makt utövas i så kallade demokratiska liberala välfärdsstater, som Sverige. Makt är här inget som kommer från ett givet centrum, från en stark ledare eller stark grupp. Den är decentraliserad bland människor, som i lokala sammanhang utövar sina dagliga värv ofta efter goda intentioner. Man skulle kunna sammanfatta det som en

165TP PT Egeland 2006, Lundberg, Ronström & Malm 2000, Pripp, Plisch & Printz-Werner 2005. 166TP PT Pripp, Plisch & Printz-Werner 2005.

263

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

utbredd ”styrningsmentalitet”, där individer tillhörande domine- rande grupper, tagit på sig/lärt sig att ha rätten att problematisera och leda andra grupper.TPF167FPT Styrningsmentaliteten bygger därigenom på en förhandsinställning hos dem som har tolkningsföreträde. Det handlar inte om formell statlig makt, utan en känsla hos individen att ha den legitima rätten att styra och utöva makt över andra indi- vider i vardagen. Sådan påverkan kan till exempel gälla före- ställningar om att andra behöver stärka sina identiteter eller bli mer delaktiga.

Etnologen Anna Lundstedt skriver i sin avhandling om dagens integrationsinriktade textilprojekt som vänder sig till ”invandrar- kvinnor” i förorter.TPF168FPT Lundstedt använder sig av begreppet ”vit governmentalitet” som med antropologen Ghassan Hage ungefär kan översättas till ”vit styrningsmentalitet”. Hage utgår från en australisk kontext och Lundstedt överför begreppet till Sverige och ser hur ledarna inom textilprojekten var kvinnor ur majoritets- befolkningen, som genom verksamheterna konstruerade ”vit kvinnlighet”.TPF169FPT Den vita ”svenska” kvinnligheten fick sina konturer genom att framstå som kontraster och rollmodeller i förhållande till invandrarkvinnorna och deras föreställda egenskaper.

Jag tror att det är särskilt nödvändigt att lyfta fram den globala och historiska kontexten när man försöker förstå hur kulturprojekt och makt hör ihop. Det är lättare att få perspektiv på det som utövas här och nu genom att dra paralleller till liknande fenomen på andra platser och i andra tider. Exempelvis har textil- och hant- verksprojekt under lång tid marknadsförts av ”västerlänningar” som ansett sig ha den legitima rätten att styra över människor från andra delar av världen. Textilhantverk kopplades förr samman med fostrande och civilisatoriska ambitioner gentemot arbetarklasser och invånare i kolonierna. Även idag anses textil- och annat hant- verk vara särskilt lämpat för människor i och ifrån den så kallade tredje världen. I detta arbete är både FN:s arbetslivsorgan ILO och olika organisationer i Sverige involverade.TPF170FPT Sådana utblickar visar att dagens kulturorienterade projekt i Sverige är en integrerad del av ett större synnerligen problematiskt maktsammanhang.

Verksamheter med inriktning på hemslöjd och textilhantverk användes förr i Sverige för att dels säkra försörjningen av tjänste-

167TP PT Hage i Lundstedt 2005.

168TP PT Lundstedt 2005.

169TP PT Den australiska kontexten är överförbar på den svenska, bland annat genom att nationsbegreppet där liksom i Sverige är av etnisk karaktär.

170TP PT Lundstedt 2005, jfr Hyltén-Cavallius 2004.

264

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

folk och dels för att fostra borgerskapets döttrar i rollen som hustru och husmor.TPF171FPT Vi har en lång tradition bakom oss där kulturprojekt och kulturell verksamhet applicerats på marginali- serade grupper, med ambitionen att hjälpa, fostra/disciplinera och anpassa dem. Ofta med intentionen att det är för deras eget bästa. Genom handens arbete skulle man utveckla egna färdigheter, välmåga och förmågan att ta del av det samtida samhället.TPF172FPT Man skulle med andra ord kunna säga att det finns gott om historiska och internationella trådar som placerar dagens kulturprojekt i ett vad jag föreställer mig nyttigt och självreflekterande ljus. Därmed inte sagt att jag ifrågasätter projektens resultat, dock kan det vara nödvändigt att ta några steg bakåt för att få syn på vår samtid.

Omsvängningen

Den historiska utblicken kan vara bra att ha i bagaget när vi disku- terar kulturpolitiken och dess iscensättningar i form av kultur- projekt. Från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet handlade kul- turpolitiken om att den goda konsten skulle spridas till folket. Formerna för sådana kulturmöten skulle framförallt utgå från kul- turlivet i storstäderna.TPF173FPT Den så kallade ”nya” kulturpolitiken som fick sin utformning under 1970-talet tog spjärn mot det tidigare förhållningssättet att ”bara” sprida god konst. Synen på kultur- begreppet skulle nu vidgas och stå för något mer, för hela livs- former. Och kulturens samhällsbefrämjande roll skulle lyftas fram.TPF174FPT Mer precist angavs i 1974 års proposition att samhällets kulturinsatser skulle medverka till att skydda yttrandefrihet, motverka kommersialism, främja decentralisering, ta hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse samt främja utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränser.TPF175FPT

Den snabba utvecklingen under 1970-talet och framåt med allt fler så kallade ”människoförändrande” kulturprojekt hade ett klart samband med kulturpolitikens omsvängning och vidgning. Denna omsvängning hade att göra med fenomen som den så kallade

171TP PT Hyltén-Cavallius 2004, Lundstedt 2005.

172TP PT Hyltén-Cavallius 2004.

173TP PT Gerholm 1985 s.13, Nilsson 2003.

174TP PT Egeland 2006 s.54ff, Gerholm 1985. Det bör också påpekas att kulturpolitiken från och med 1974 års proposition blev ett eget politiskt sakområde.

175TP PT Kungl. Maj:ts prop. 1974:28:259.

265

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

vänstervågen, samhällsarbetets frammarsch inom den sociala sektorn och byalagsrörelsen som växte fram på 1960-talet med bland annat grannsamverkan.TPF176FPT Till bilden hör också att under 1970-talet minskade tron på modernitetens planeringsideal. Utvecklings- och förändringsprojekt blev istället allt vanligare för att pröva och utvärdera idéer och initiativ.

Inom det kulturella samhällsarbetet som växte fram förväntades kulturen att förmedla både kunskap om samhället och dessutom vara ett medel att förbättra detsamma. Sådana motiv bidrog till att kulturen fick ett ordentligt fäste inom den framväxande – offent- liga – projektvärlden. Dock tror jag att det är viktigt att här påminna om att den ”nya” kulturpolitiken och dess verkningar också hade sin historiska och globala kontinuitet, som påpekats ovan.TPF177FPT Det fanns redan traditioner och idéer bland ledande aktörer om kulturens verkningar på eftersatta och marginaliserade grupper ur ett såväl globalt som inhemskt perspektiv.

Kultur som medel i en samverkansspiral

Omsvängningen i kulturpolitiken innebar att tyngdpunkten i kul- tursamhällsarbetet lades vid kulturen som medel att uppnå föränd- ringar för såväl individer som lokalsamhällen och samhället i stort. Konsten skulle inte bara innebära något gott i sig, det vill säga som mål. Den skulle framförallt bidra till ett större mått av gemenskap, kreativitet, trygghet och samhällsengagemang samt utveckla själv- känsla hos målgrupperna. Med inspiration från socialt samhälls- arbete införlivades tankar om processer och utvecklingsmodeller där deltagarna skulle genomgå förändringar efter en samverkans- spiral, en från början kommunikationsteoretisk modell.TPF178FPT Modellen innebar antaganden om hur olika kulturella aktiviteter bland deltagarna skulle leda till personliga insikter och engagemang i andra samhällsorienterande aktiviteter, som en spiralformad fram- åtskridande rörelse. Under 1980-talets första år kunde sådana anta- ganden formuleras av kulturrådsrepresentanter likt följande, ur broschyren ”Projektet Kultur i boendemiljö”.TPF179FPT

176TP PT Gerholm 1985 s.35.

177TP PT Jfr Egeland 2003.

178TP PT Gerholm 1985 s.37.

179TP PT Gerholm 1985 s.36.

266

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Kanske får man nöja sig med i ett första skede att enbart ha som mål att aktivera människor i grupp kring kulturupplevelser eller studier de själva upplever meningsfulla. I senare skeden kan man utveckla mer systematisk samhällsorientering, sedan deltagarna fått en bas av kun- skaper och självförtroende att stå på.

Etnologen Lena Gerholm skriver i sin avhandling om detta projekt, hur projektledningen föreställde sig hur det mellanmänskliga utbytet ”inom ramen för hobbyverksamhet, författarverkstäder, målargrupper m.m. skulle förankra deltagarnas självkänsla och för- ankring i området. Men kommunikationen skulle också öka indivi- dernas kunskaper och därmed fungera som instrument för att påverka de egna villkoren. Samverkansspiralen passade det ’sam- hällsorienterade kulturarbetet’ som en hand i handsken.”TPF180FPT

Till projekttanken hör förstås nödvändigheten av att ha en mål- grupp. Och för att kunna stödja eftersatta grupper krävs att dessa kategorier först identifieras och förstås. I början av 1980-talet kunde grupperna vara låginkomsttagare, glesbygdsbor, handikap- pade, invandrare, barn, gamla, ensamma, isolerade familjer och ensamstående mödrar.TPF181FPT Dessa ansågs ha små politiska resurser och begränsade möjligheter att påverka sin egen närmiljö. Genom genreartade beskrivningar av rotlöshet i trista förorter, passivitet, initiativ- och identitetslöshet gjordes målgrupperna och deras för- modade behov ”begripliga” för medelstilldelare. Projekten motive- rades genom ett särskilt språkbruk som betonade en problemfylld verklighet. Inte alltid beskrevs målgruppernas tillkortakommande rakt ut. Beskrivningarna kunde också formuleras indirekt genom att man gick direkt in på behov av stärkt identitet och gemenskap, utan att uttalat specificera bristerna. Det utvecklades en allestädes närvarande ”svart klangbotten” gentemot vilken projekten motive- rades. En sådan svart klangbotten verkar motivera kulturens när- varo i samhällets marginaler än idag.TPF182FPT

Modell av och för verkligheten

Projektmakares sociocentriska agendor och tolkningar av mål- grupper kan enligt Gerholm systematiseras genom begreppen modell av verkligheten och modell för verkligheten. Modell av

180TP PT Gerholm 1985 s.37.

181TP PT Gerholm 1985 s.97.

182TP PT Jfr Arvastson m.fl. 2002, Pripp 2002, Pripp, Plisch & Printz-Werner 2005.

267

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

verkligheten är bilden av målgruppen och dess behov som varje projekt tecknar och som motiverar dess insatser. Ofta byggs modellen av verkligheten upp genom en ömsesidig process av iakttagelser och bekräftelser. De dominerande bilderna, som cirkulerar mellan massmedier, organisationer, politiker och kultur- administratörer, uppmärksammar ett visst utsnitt av verkligheten, som också bekräftas på olika vis och därför uppfattas som ”sanna”. Det är inom modellen av verkligheten som antaganden om orsaks- sambanden görs, mellan exempelvis å ena sidan bristande själv- förtroende och, å den andra, avsaknad av vissa kontakter, problem på arbetsmarknaden och dåliga skolresultat. Genom sådana tolk- ningsförfaranden skapas efterfrågan på kontaktskapande kultur- arbetare och kreativa och animerade projektledare.TPF183FPT

Modellen för verkligheten är lika med de åtgärder som antas avhjälpa problemen som formulerats utifrån modellen av verk- ligheten. Modellen för är med andra ord projektets handlingsplan – i form av en samverkansspiral – som följer ett utvecklingsscenario uppdelat i olika faser efter en tidsaxel. ”Genom betoningen av ensamhet, isolering, främlingskap, passivitet, missmod röjdes väg för det samhällsorienterade kulturarbetet. Kulturbegreppet laddades med innebörder som gemenskap, aktivitet, kreativitet och fantasi”, skriver Gerholm.TPF184FPT

Hon kunde konstatera att projektet Kultur i boendemiljö till stor del byggde på antaganden som inte stämde överens med mål- gruppernas egna livsvärldar som byggde på vad man kallar för första rangens konstruktioner. Projektmakarna utgick istället ifrån sina egna ideal och verklighetsuppfattningar, dvs. andra rangens kon- struktioner av målgruppernas verkligheter. Beskrivningarna av mål- grupperna blev därigenom kompatibla med ett kulturpolitiskt språkbruk och önskescenario. Det fanns dock en stor diskrepans mellan det levda livet och projektledningens antaganden om iso- lering, mellan hur aktiviteterna gick till i praktiken och hur de senare beskrevs i rapporteringen. Ordinära händelser omskrevs i ordalag av att det sjöd av aktivitet; traditionella konstärliga former beskrevs som utvecklande och nyskapande. Projektarbetarna fick formligen ”klämma” in projekterfarenheterna i den ideala sam- verkansmodellen. Det vidgade kulturbegreppet skulle medverka till nytt engagemang, den uppritade kartan skulle motsvaras av verk- ligheten. Min tolkning är att kulturen, i alla dess tre innebörder,

183TP PT Gerholm 1985 s.103.

184TP PT Gerholm 1985 s.104.

268

SOU 2007:50 Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

blev till politik i meningen att dess fastslagna innehåll blev utgångspunkt för ett målinriktat handlingsprogram.TPF185FPT

Kulturen i Storstadsarbetet

Ett mer sentida projektförtätat skede var Storstadssatsningen som initierades av regeringen i slutet av 1990-talet.TPF186FPT Frågan är hur modellen av verkligheten såg ut vid den här tiden i jämförelse med 1980-talets inledande år. Initiativet berörde sju kommuner i tre storstadsregioner och avsikten var att bryta en negativ trend med etnisk och social segregation. Bostadsområdena som byggdes under miljonprogrammet beskrevs i termer av anonymitet och brist på gemenskap och samhörighet. Segregationens orsaker angavs vara: arbetslöshet, invånarnas bristande kunskaper i det svenska språket och vissa skolämnen, för låg utbildningsnivå, oattraktiva och otrygga bostadsmiljöer, dålig folkhälsa samt invånarnas bristande delaktighet i samhället.

De målgrupps- och problembeskrivningar som angavs i direkti- ven för storstadssatsningen var, som synes, snarlika de synsätt som dominerade kring ”eftersatta grupper” på 1970-talet. Man skulle kunna säga att de dominerande förståelseformerna var desamma, dock innehållande en del nya betoningar som folkhälsa, språk och genus. Genusperspektivets intåg är tydligt i exempelvis direktivens välkomnande av nya idéer och former kring satsningar på flickor och unga kvinnor. Betoningen av språkets betydelse var en annan trend som alltifrån lågkonjunkturen i början av 1990-talet fått ett ordentligt fäste som förklaringsmodell och orsakssamband bakom arbetslöshet och annan marginalisering.TPF187FPT

Om vi går över till modellen för verkligheten fanns det direktiv inom Storstadssatsningen om att kulturen skulle användas som ett (av flera) verktyg i arbetet med att motverka social och etnisk seg- regation. Kulturens närvaro ansågs stödja barns och ungdomars utveckling, höja engagemang och motivation, vara identitets- stärkande och ett sätt att lära sig ta ansvar i demokratiska samman- hang. Kulturen skulle också vara en källa till glädje och välmåga.

185TP PT Med att kulturens tre innebörder gjordes till politik menar jag att man ville: 1) bilda/upplysa/skapa vissa definierade insikter, genom att 2) tillämpa särskilda konstnärliga former som skulle leda till dessa definierade effekter på 3) målgrupper vars förmodade egenskaper, färdigheter och världsbilder, dvs. kultur, både tjänade som utgångspunkt och som förändringsobjekt för verksamheten.

186TP PT Regeringens proposition 1997/98:165, Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden.

187TP PT SOU 1996:55, Regeringens proposition 1997/98:165, Hosseini-Kaladjahi 2002b.

269

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Kulturarvet nämndes som betydelsefullt i exempelvis områden som byggts inom ramen för miljonprogrammet. Man pekade i direktivet på att dessa hembygder har en sällan uppmärksammad historia som går långt tillbaka i tiden, mot järnåldern. Engagemang i kulturarvet omskrevs som ett viktigt bidrag till gemenskap och ansågs kunna råda bot på den anonymitet och brist på samhörighet som angavs vara mångfaldens baksida. Det mångsidiga kulturlivets närvaro sågs också som bidragande till ett öppet och demokratiskt samhälle.

Storstadssatsningen visar att det fanns en samsyn mellan integ- rations- och kulturpolitiken kring lämpliga målgrupper, segrega- tionens orsaker och nödvändiga motåtgärder. Det fanns med andra ord inte bara gemensamma åsikter kring en giltig modell av verk- ligheten, utan också för verkligheten, kring själva samverkans- spiralen; hur det ena skulle komma att leda till det andra, hur stärkt kulturarv skulle hjälpa till att skapa trygghet och självkänsla, hur kulturverksamheter skulle stärka språk, initiativförmåga och demo- kratiskt ansvarstagande. I Storstadssatsningens fall dirigerade de centrala aktörerna följaktligen om lokalt initierade kulturprogram- områden till att istället ingå i demokrati- och delaktighetsprogram eller skolprogram.TPF188FPT Samverkansspiralen – giltig under 1970- och 1980-talen – var fortfarande intakt. Kvar fanns också en allestädes närvarande ”svart klangbotten”, den trovärdiga mörka verklighets- beskrivningen, mot vilken insatserna, framåtandan och frigörelsen formulerades.

Inom kulturpolitiken gjorde mångfaldsbegreppet – med anspel- ning på ”invandrare” och olika kulturella uttryck – sitt inträde under 1990-talet i samband med utredningen Konstnärens villkor i decenniets begynnelse.TPF189FPT Begreppet ”eftersatta grupper” försvann och redan tidigt gjordes likhetstecken mellan ”invandrare” och mångfald. Inspirationen kom bland annat från Unescos ”kultur- decennium” och organets sätt att definiera kulturell mångfald utifrån ett brett liberalt tankegods, det vill säga bestående av olika stilar, erfarenheter, idéer, genrer och traditioner.TPF190FPT Lundberg, Malm & Ronström påpekar i boken Musik, medier, mångkultur (2000) hur kulturell mångfald i Unescos skrivningar beskrivs som ett vittomfattande begrepp, men alltför ofta glider över till att bli synonymt med den antropologiska innebörden att beteckna olika

188TP PT Se till exempel i Edström, Karlsson & Motsieola 2002 s.19. 189TP PT SOU 1990:39 i Egeland 2006 s.58.

190TP PT Jfr Egeland 2006 s.59, Lundberg, Malm & Ronström 2000, Pripp, Plisch & Printz-Werner 2005, SOU 1994:35.

270

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

etniska gruppers kulturer.TPF191FPT Samma begreppsglidningar finns inom den svenska kulturpolitiken, menar kulturvetaren Helene Egeland som följt dess utveckling från 1970-talet till dags dato.

Inom kulturpolitiken hamnade mångkultur på ”den goda” sidan

– tillsammans med finkultur och folkkultur – som ansågs motverka negativa effekterna av exempelvis kommersiell kultur.TPF192FPT Påpekas bör att inom den goda sidan upprätthölls samtidigt distinktionen mellan finkultur och mångkultur där den senare förknippades med integration och socialpolitik. Kulturpolitiken som fastslogs 1997 var en modifiering av den ”nya” kulturpolitiken från 1970-talet. Man betonade bland annat bevarande och brukande av kulturarv, främjande av internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet, och verkan för att alla får möjlighet till del- aktighet i kulturlivet. Kulturbegreppet vidgades nu till att beteckna ”den väv som håller ihop samhället”.TPF193FPT Mångkulturens spridning till hela landet framfördes som ett demokratiargument. Med utred- ningen Forum för världskultur – en rapport om ett rikare kulturliv

1997 kan man säga att kulturpolitiken uppmanades att ha en mer inkluderande hållning, att inte avgränsa mångkulturen till endast vissa grupper, utan att kulturell mångfald och tväretniska uttryck ska angå alla.

Inom Storstadsprojekten hade man ett gott stöd av den officiella kulturpolitiken i synen på mångkultur, finkultur, folk- kultur och kulturarv som goda krafter, vilka ansågs motverka rotlöshet, initiativlöshet och bristande självkänslor. Kulturen kom visserligen att användas inom projekten som ett mål i sig, genom att fler invånare inom bostadsområdena fick tillgång till den. Men i första hand användes kulturen som ett medel i en samverkansspiral för att uppnå andra mål som språkfärdigheter och sysselsättning.

Jag skulle vilja påstå att kulturen nu stärkt sin position i jäm- förelse med dess inblandning i sociala projekt på 1970-talet. Inom Storstadssatsningen utgjorde kulturen inte något eget målområde. Många kulturaktörer misstänkte att konsten därför försummats vilket föranledde den centrala ledningen att initiera en kartläggning av kulturens inblandning. Studien som genomfördes av Mång- kulturellt centrum visade att kulturen fanns med i en tredjedel av alla integrationssatsningar inom Storstadsarbetet, vilket vida över-

191TP PT Lundberg, Malm & Ronström 2000.

192TP PT Jfr Egeland 2006 s.64.

193TP PT SOU 1985:84 i Egeland 2006 s.61.

271

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

träffade måldokumentens krav.TPF194FPT Kanske visar det hur stor tilliten till kulturens goda verkningar nu kommit att bli bland politiker och kultur- och projektaktörer. I rapporten Kultur i Storstad från 2002 skriver Motsieloa, Karlsson & Edström att kulturens förmodade verkningar var något som man tog för givet.TPF195FPT Kanske visar denna tillit också på en kontinuitet inom de statsbärande skikten, en håll- ning till kulturens verkningar som sträcker sig lång tillbaka, förbi det föregående sekelskiftet.

En bläddring bland kulturprojekten som sjösattes under Stor- stadsarbetet ger vid handen vissa återkommande teman efter sam- verkansspiralens logik. Kulturen användes framförallt för att stärka barns och ungdomars färdigheter i svenska. Kulturaktiviteterna inom språkområdet spände från författarbesök, bokprat, läsning av skönlitteratur och barnsagor till sång och musik, dockteater, teater- uppsättningar och träning i muntligt berättande. Till målgrupperna barn och invandrarkvinnor riktades kulturinsatser som ansågs stärka självkänslor, initiativförmågor och hos de senare främja deras möjligheter till sysselsättning och ”hitta rätt i samhällets labyrinter”, som det hette inom ett projekt. För gruppen invandrar- kvinnor initierades exempelvis textilhantverk och matlagning som motiverande sysslor för språkutveckling och ”samhällsträning”. Kulturen fanns också med i projekt som verkade för lokal demo- krati och ökad delaktighet. Många initiativ utgick från övertygelsen om att bara invånare kunde mötas under gemensamma aktiviteter, som utövare eller som kulturkonsumenter, skulle de ta ett större samhällsansvar och bli mer demokratiska. De skulle också bryta isolering och stärka sina identiteter och självkänslor.

In i 2000-talet

Mitt intryck är att en stor del av de förståelseformer som dominerade hos kulturprojektsprojektörerna under 1970 – 1990-talen kommit att bestå fram till idag.TPF196FPT Kanske har intresset för kulturen som mål ökat i och med uppmärksamheten på konsten och kulturen som sociala och kulturella blandformer, som kreoliseringar och hybrider. Dock är mitt intryck att kulturen fortfarande har ett starkt fäste som medel i modeller för att stärka identiteter och

194TP PT Motsieloa, Karlsson & Edström 2002.

195TP PT Motsieloa, Karlsson & Edström 2002 s.10.

196TP PT Vid sidan av denna dominans har också förändringar ägt rum och andra diskussioner har kommit in i bilden, mer om detta längre fram.

272

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

främja språkutveckling, för att skapa delaktighet och gemensamma erfarenheter.

Inom undersökningen Tid för mångfald genomfördes år 2004 en kartläggning av mångfalden inom de statliga kulturinstitutionerna och kulturmyndigheterna.TPF197FPT Vårt forskarteam genomförde enkäter, samtalsintervjuer och gick igenom flera årgångar av de sextiotre institutionernas årsredovisningar. Vid genomläsningen av de årliga redovisningarna fann vi hur vissa skrivningar om etnisk och kulturell mångfald återkom år från år och kunde vara identiska mellan olika myndigheter och institutioner. Man kan säga att det utvecklats en redovisningsgenre där institutionernas aktiviteter/verkligheter omkodades till andra rangens konstruktioner, till ekon av regleringsbrevens och de kulturpolitiska målens formuleringar framför kritisk självrannsakan, erfarenhetsnära språkbruk samt precisa mått på måluppfyllelse. Formuleringar som att ”väcka debatt”, ”ta till vara” ”kulturarv” och ”mångfald” i samband med projekt och andra satsningar kunde ge intrycket av att det sjöd av aktiviteter av, med och för aktörer och brukargrupper representerande en bred mångfald. Retoriken var med andra ord snarlik de officiella bilderna av projektet Kultur i boendemiljö.

Vi fann också att problembilderna av målgrupperna i stort inne- höll beskrivningar snarlika boendemiljöprojektets. Det var anta- ganden om behov av samhällsinformation, lärande, utveckling, inte heller helt olika kolonialt präglade bilder av människor i tredje världen. Man strävade efter att aktivera, informera, utveckla och lära exempelvis invandrarkvinnor inom sfi (Svenska för invandrare) och skolungdomar i ”invandrartäta” förorter. Den sociocentrism som Gerholm spårade i 1970- och 1980-talens modeller av och för verkligheten hade enligt vår uppfattning blivit ännu mer markant i frågor om immigration och immigranter.

Samtida fenomen är förstås alltid svåra att fånga in, även om vi distanserar oss genom att föra in Gerholms dekonstruerande begreppsflora. Ett sätt att få syn på kulturellt samhällsarbete ”snett från sidan” är att lyssna till erfarenheter hos konstnärer som skapat sig en plats i det svenska kulturlivet under senare år, som regissören Dritëro Kasapi, konstnärlig ledare på Gottsunda dans och teater i Uppsala. Jag intervjuar honom en förmiddag i februari 2007. Vi har träffats för att prata om hans projekt Nya pjäser – nya världar som

197TP PT Pripp, Plisch & Printz-Werner 2005.

273

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Gottsunda driver tillsammans med Intercult, Östgötateatern, Folk- teatern i Göteborg, Helsingborgs stadsteater och Dalateatern. Utan att jag ställt några frågor om sociocentrism hos olika aktörer kring verksamheten, kommer Dritëro självmant in på ämnet, då han berättar om hur det är att leda en teater i en etnisk-svenskgles förort. Han förvånas över omgivningens låga förväntningar på den konstnärliga kvaliteten, men höga krav på att uppsättningarna ska handla om integration och en uppsättning specificerade sociala problem.

Det konstnärliga syftet som måste finnas i teater är inte intressant för omgivningen. Bra konst växer ju just ur dessa sociala sammanhang. Att sätta integrationsaspekterna först skapar i längden motsatt effekt. Ingen av de unga killar som kommer till oss på teatern vill hamna i ett fack som den där förortskillen, när de ska ta sina första steg som konstnärer. Människor runt omkring säger ’men, han kommer från Gottsunda, vi ska se till att han ska integreras’. ’Nej’, säger jag, ’se till att han får göra sin konst.’

Det verkar som om man bara ser hur teater ska vara ett medel att uppnå mål som har ett klart bildnings- och socialt syfte. Men det har ju inget att göra med reflexioner ur en människas liv. Politikerna och tjänstemännen frågar: ’Vi vill veta vad ni pratar om. Pratar ni om hedersmord? Jättebra! Vi ger extra pengar till det.’ Det får inte vara för komplext, som om man tänkte ’stackars invandrarbarn, ska de komma och se den? Det blir bara förvirrande. Det är inte bra om det är för mångbottnat.’

Dritëro Kasapi riktar här ljuset mot dominerande föreställningar om lämplig kultur för unga förortsbor. För att gå ett steg längre i analysen kan man se dessa tongivande uppfattningar som pussel- bitar i aktörernas egna identitetskonstruktioner, ett centralt tema i Anna Lundstedts avhandling om integrationsbefrämjande textil- projekt. Textilprojekten bildar också ett slags kontinuitet: från den projektförtätade ”Blomman-satsningen” under 1990-talet, via dess uppföljare Storstadssatsningen över sekelskiftet, och in i vår sam- tid.

Enligt Lundstedt fick textilprojekten som startades i förorterna stor uppmärksamhet i pressen. Journalisterna skildrade deltagarna på klassiska koloniala manér där de ”svenska” projektledarna fram- ställdes som eldsjälar, aktiva och drivande individer som ”upp- täckte” och omvände ”invandrarkvinnorna”. Innan upptäckten beskrevs ”invandrarkvinnan” vara utan självförtroende och sakna förmåga att själv kunna ta sig fram i tillvaron. Upptäckaren var den som lotsade dem in i det svenska samhället. Först genom omvän-

274

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

dandet trädde individen bakom kategorin ”invandrarkvinnan” fram. Efter omvändelsen skrev hon dikter och tryckte screentryck som om hon aldrig gjort annat.TPF198FPT Den vita kvinnligheten som trädde fram genom dessa kontrasteringar blev också en pusselbit i kon- struktionen av svenskhet. I sina självpresentationer förmedlade projektledarna, samtliga tillhörande majoritetsbefolkningen, vad som karakteriserar dem och därigenom ”svenskarna” i förhållande till ”invandrarna”. Inom projekten och i pressen utpekades också vissa platser som typiskt svenska och andra inte. Förorten, med många olika kategorier av immigranter, utnämndes både av de intervjuade projektledarna och av journalisterna som ett icke- Sverige. Det föreställda svenska samhället förmedlades istället genom besök i städernas centrum, där både initiativtagarna och journalisterna bor, studiebesök på botaniska trädgårdar, museer, bibliotek, teatrar och hantverksbutiker.

Lundstedts resultat pekar på hur de svensketniska ledarna kunde skapa en ”vit svensk kvinnlighet” (som medvetna, jämställda, demokratiska aktiva) genom kontrasterande förståelse av ”invand- rarkvinnor” (som passiva, omedvetna, ojämlika). Hon visar att kulturprojekt som vänder sig till invånare i så kallade miljon- programområden är en del av en särskild historisk kontext. Jag skulle förenklat vilja beskriva detta sammanhang som att Sveriges miljonprogram under mer än trettio år tjänat som en kontraste- rande projektionsyta för vad som ska uppfattas som just ”svenskt”.TPF199FPT Områden som Alby, Fittja, Rinkeby och Rosengård har inom medier, politik och i en rad andra offentliga sammanhang beskrivits och behandlats som ”något annat än Sverige”. Bilden av det svenska som ett folk med en historia och en kultur, dvs. etnisk nationalism, har mejslats fram delvis med hjälp av bilder av förorts- bornas tillkortakommanden och bristande anpassning. Inte minst har antaganden om invånarnas identitetsproblem och undermåliga kompetenser varit en återkommande tankefigur i skapandet av en normerande svenskhet.TPF200FPT Formuleringar om förortsbornas sär- skilda behov av lokal förankring och stabila identiteter har med andra ord en lång tradition bakom sig. I förhållande till denna historik blir det förstås problematiskt att hävda att en ökad medvetenhet om kulturarv är något som exempelvis gör människor mer demokratiska, toleranta och stärkta i sina lokala identiteter,

198TP PT Lundstedt 2005.

199TP PT Jfr Arvastson m.fl. 2002, Pripp 2006a, 2006b. 200TP PT Pripp & Öhlander 2005.

275

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

vilket idag är vanliga argument för att bedriva kulturarvsprojekt.TPF201FPT Ur ett postkolonialt perspektiv skulle sådana argument snarare ses som klassiska binära oppositioner, där den andre ses om omedveten, vilsen och passiv gentemot initiativtagarnas medveten- het, trygga förankring i samhället samt aktiva förhållningssätt. Det är i detta ljus som kulturprojektens modeller av och för verkligheten träder fram som delar av ett större nationalistiskt sammanhang. Och dagens kulturbegrepp som lyfter fram mångfald har enligt mitt intryck kommit att fogas in i samma traditionella modeller av och för, genom att mångfalden blivit liktydig med förorter och invandrarkategorin.

Försök att förändra

Men kulturpolitiken och projektvärlden präglas förstås inte bara av oföränderlig kontinuitet, även om det är ämnet för denna fram- ställning. Mångfaldsbegreppet innebär också något mer än ”förort” och ”invandrare” genom att det har potential att utmana domine- rande världsbilder och hegemonier. Dessutom finns det inget som säger att kulturprojekten genomgående åstadkommer dåliga resul- tat, även när de reproducerar givna ordningar och fantasibilder av verkligheten. Min erfarenhet är att många projekt ändå till slut står och faller med projektledarnas förmåga att bryta ner orealistiska visioner och målsättningar till vardagliga meningsfulla verksam- heter, och förväntade effekter som ”fred på jorden” till vad delta- garna själva definierar som givande.

Ett annat intryck är att representationsfrågorna fått en större giltighet under senare tid. Inom kulturinstitutionerna har det blivit vanligare att man ifrågasätter och problematiserar samman- sättningen bland sina ordinarie medarbetare. Än så länge är det dock få som realiserat sådana ord genom konkreta förändringar i sina organisationer. Ett annat tecken på representationsfrågans ökade betydelse är hur man inom allt fler politikområden riktar in sig på ”inkludering” och ”mainstreaming” istället för integration. I Mångkulturårets Agenda för mångkultur från 2005 talas det till exempel om behovet av strukturella förändringar och problematise- ringar av organisationernas sammansättningar av medarbetare. Utvecklingen går också mot intersektionella perspektiv, där mång-

201TP PT Högberg 2003 s. 134. Sådana stärkande kulturarvsprojekt kan vara inriktade på såväl ”svenskt” kulturarv som minoriteters behov av att medvetandegöras om sina kulturarv.

276

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

fald innebär att givna maktordningar utmanas. Institutionerna tar ett bredare grepp kring hur kulturaktörer underordnas på grund av sociala identiteter, som kön, etnicitet, klass, ålder och funktions- hinder. Det sätter dels fingret på vilka grupper som så gott som alltid hamnar överst i olika hierarkier och vad som förenar och skiljer de underordnade sociala kategorierna åt.TPF202FPT

Inom mitt pågående forskningsprojekt Kultursektorns förändring i en föränderlig värld studerar jag sentida kulturprojekt inom olika konstformer. En del av dessa initiativ försöker medvetet att vända upp och ner på rådande modeller av och för verkligheten, som före- ställningar kring kulturarvets innebörder och effekter. Två sådana exempel är Citytunnelprojektet (2001 - 2003) och projektet Arkeologi för alla (2004 – 2006), båda initierade inom Malmö kulturmiljös uppdragsarkeologi. Särskilt intressant finner jag hur man valt att förhålla sig till mångfaldsfrågor inom den pedagogiska verksam- heten riktad till en bred allmänhet och till skolbarn.TPF203FPT Så här formulerar sig arkeologen Anders Högberg i samband med pro- jektet Arkeologi för alla:

Är det verkligen så att vi blir mer toleranta och förstående för att vi fokuserar på vår egen historia och vårt eget kulturarv? Borde det inte vara dynamik, öppenhet och vilja till förändringar som istället förs fram som nödvändigt? Frågan som måste ställas är varför det anses som positivt att stärka människors identitet i nutiden med hjälp av dåtiden?

Åsikten genom att känna mitt kulturarv kan jag lättare känna någon annans är en jargong som haltar. Kulturarvet är inte enbart något som fysiskt vittnar om tidigare generationer. Det är också något som kon- strueras i vår egen samtid. Det brukas. Kulturarvet måste därför betraktas för vad det är, dvs. något som inte är definitivt, utan något som kontinuerligt förändras.

Inom Arkeologi för alla ifrågasattes med andra ord en samverkans- spiral som utgår ifrån att kulturarvet gör oss toleranta och stärker våra identiteter. Man poängterade också för sina målgrupper hur kunskapen om det förflutna är en symbolisk konstruktion, som produceras och hanteras i nuet. Ett annat projekt som försöker göra upp med hur mångfald hanteras är Statens konstråds Portfo- liovisningar (läs mer om projektet i avsnittet ”Goda exempel” i det här betänkandet). Projektet, som initierades under Mångkulturåret, växte fram i ett skede där Konstrådet kände sig mer eller mindre

202TP PT Anthia 2002, Young 1990.

203TP PT Högberg 2004a, 2004b, Persson & Richardt 2004.

277

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

tvingade att uppgradera sina relationer med det omgivande sam- hället. Konstpedagogen Inger Höjer Aspemyr berättar att man beslöt sig för att inte sitta och vänta på ansökningar och därefter göra bedömningar, utan att istället aktivt söka upp konstnärer och erbjuda dem möjligheter till portfoliovisningar. Efter den första visningen, som ägde rum i Malmö, kunde man konstatera att effekten inte bara handlade om att 84 konstnärer från södra Sverige etablerade kontakter med Statens konstråd. Även rådets anställda och ordinarie verksamhet påverkades. Inger Höjer Aspemyr:

Portfoliodagen blev jättebra, men det bästa var uppföljningsdagarna, då de sex projektledarna presenterade konsten för varandra, för när man måste presentera den så måste man sätta sig in i den, måste ha läst på, måste kunna se kvaliteten i det som man kanske förut inte brytt sig om att närma sig. Vi har också kommit fram till nya saker som ska gälla för all vår verksamhet:

När vi ger skissuppdrag, ska vi ge tre konstnärer uppdrag, istället för en eller två, och sen blir en av dem vald. Det är ingen katastrof för de andra två, de har fått ett uppdrag, de har något för sitt CV, något att visa nästa gång.

Vi har också kommit överens om att man betalar ut en större summa för skissuppdragen redan från början. Man kanske som konst- när inte har råd att ligga ute med kostnader för att bygga modell eller vad det nu är.

Vi har också bestämt att vid våra projektsammandragningar som vi har var sjätte vecka ska projektledarna gå igenom alla nya namn på dem som vill ha uppdrag för Statens konstråd. Förut lades det bara i pärm i arkiv och så gick man och tittade där. Men nu när man ska gå igenom de nya blir det en annan sak, man börjar genast diskutera frågor om de nya med de andra projektledarna, och då gäller det alla nya konstnärer, och inte bara denna lilla del som är aktuell för portfoliovisningarna.

Inom Konstrådet har projektet dessutom medfört förbättrade ruti- ner för att bemöta personer som tar kontakt med myndigheten. En annan positiv effekt är hur diskussionen om mångfald blivit mer angelägen och intensiv bland medarbetarna. Förekomsten av många kritiska röster har tvingat initiativtagarna att fördjupa sina bevekel- segrunder och kunskaper, menar Inger. Portfoliovisningarna kan ses som ett försök att bryta de gängse modellerna av och för verk- ligheten. Man förlade inte problemen till målgruppen utan grans- kade sina egna rutiner och handhavanden. Det fanns ingen sam- verkansspiral som antog att konstnärerna skulle förändras efter ett givet scenario. Istället fokuserades lärdomarna och avtrycken i den egna organisationen.

278

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Projektet Nya pjäser – nya världar, som initierades av Dritëro Kasapi och hans Gottsunda dans och teater, genererade 280 pjäs- bidrag genom alternativa nätverk (läs om projektet i avsnittet ”Goda exempel”). Dritëro berättar att redan i valet av teatrar fanns tanken på hur man skulle kunna bryta inrotade föreställningar kring bland annat förortsteater:

Jag kontaktade Östgötateatern, för de har progressiv barnteater och Folkteatern i Göteborg, för där finns Niklas Hjulström som har jobbat i Angered. Jag ville inte ha Angered, inte två förortsteatrar, utan någon mer central. Sen ville jag ha en klassisk stadsteater, Helsingborgs stadsteater, man måste jobba på alla plan så att säga. Sen var det Intercult som jag har känt till sedan länge. För om man bara spelar det i Gottsunda, då kommer omgivningen att säga, ’ja, det är bara sån där dramatik’. Men om man spelar på Folkteatern i Göteborg och Stadsteatern i Helsingborg, då säger folk ’oj, vad är det där?’.

Genom att sätta upp de nya teaterstyckena på olika slags teatrar var avsikten att inte låsa dramatiken utifrån omgivningens före- ställningar om vad som egentligen passar på det ena eller det andra stället. Samproduktioner och korsvisa gästspel är tänkta att lyfta uppsättningarna ur för givet tagna sammanhang. Vi talar också om den kritik som brukar riktas mot mångkulturprojekt, att man pekar ut ”invandrarkonstnärer” genom riktade upprop, som i fallet med Nya pjäser – nya världar. Dritëro ser ingen sådan fara, han menar att om det finns ett problem måste detta synliggöras och de som klagar gör själva sällan något aktivt för att förändra situationen. Det viktiga är att författarna själva avgör vad de vill representera och vad de vill berätta om. Dritëro tycks mena att Nya pjäser – nya världar är ett sätt att bemöta sociocentriska förväntningar, om vad som borde angå människor med utländsk bakgrund och vad de borde skriva om. Vi kommer så in på frågan om mångkulturåret och mångkulturprojekt. Dritëro ställer sig positiv till de möjlig- heter som sådana initiativ skapar, trots att han samtidigt är kritisk till gängse förväntningar på vad mångkulturprojekt ska handla om och generera.

För att individen ska kunna känna att ’här har jag en plats, jag kan berätta min berättelse’, måste man bygga upp förutsättningar för det. Alla har inte lika bra förutsättningar för att kunna känna det. Mång- kulturåret, mångkulturprojekt, riktade insatser av bidragsgivare, poli- tiker och andra som har makt, kan skapa sådana förutsättningar.

Men de här insatserna som man gör för att kunna skapa förutsätt- ningar, de ska inte vara eviga. De ska skapa förutsättningar som gör att

279

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

uttrycken fungerar som en normal del av kulturen när insatserna tas bort. Det handlar om att mainstreama det som är marginellt. Men, det går inte att mainstreama det som är marginellt och samtidigt bevara gamla strukturer. Det kanske till och med är så att man måste stänga några institutioner, och med de pengarna skapa något annat.

Kulturens soppstenar

Jag har i den här artikeln försökt att lyfta fram några av ”kulturens soppstenar”. Med uttrycket menar jag problematiska delar av det kulturella samhällsarbetet, inrotade föreställningar och synsätt som dröjer sig kvar fast nya ingredienser tillsatts och kulturpolitiken förändrats. Jag har framförallt riktat fokus mot inslag som för- stärker avståndet mellan samhällets in- och utgrupper. Mycket tyder på att bilderna av ”eftersatta grupper” har bestått från 1970- talet fram till idag, fastän begreppsfloran förändrats. Förståelse- formerna, vad som karakteriserar målgrupperna, verkar också vara desamma. Dock har de socio- och etnocentriska bilderna ”invand- rare” och ”förorter” förstärkts. Kvar dröjer sig den samverkans- spiral som infördes under 1970-talet och som byggde på att vissa kulturaktiviteter skulle leda till projektdeltagares personliga, sociala och integrerande utveckling. Spiralen förekommer ofta i projekt- beskrivningar som något oreflekterat och naturgivet. Kulturen dyker upp i allehanda sammanhang som ett mirakelmedel mot mar- ginalisering. Den anses kunna råda bot på alltifrån utbredda ”dåliga självkänslor” till tillstånd av ”rotlöshet”. Ett annat kvardröjande fenomen är att kulturbegreppet glider mellan olika innebörder i såväl offentliga dokument som enskilda projekt. Inte minst ten- derar en del kulturprojekt att skapa en föreställd etnisk svenskhet som får sina konturer genom kontrasteringar mot målgruppernas förmodade brister och behov.

Givetvis är denna problematiska bild av kulturens soppstenar inte allenarådande. Det skapas kontinuerligt nya initiativ och för- sök att åstadkomma en positiv utveckling genom att utmana inrotade modeller av och för verkligheten. Modiga ledare och aktö- rer ”mainstreamar” mångfalden och slåss för det marginaliserades rätt att vara en del av smakens och kulturetablissemangets centrum.

Oscar Pripp är fil. dr. i etnologi vid Uppsala universitet där han driver projektet Kultursektorns förändring i en föränderlig värld.

280

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Källor

Floya Anthia, “New Hybridities, old concepts. The limits of ’Culture’.” Ethnic and Racial Studies, vol 24, s. 619-641, 2001.

Karin Arvastson, Urban Eriksson, Irene Molina & Per-Markku Ristilammi, Miljonprogram och media – föreställningar om för- orten, Norrköping; Stockholm: Integrationsverket, Riksantikvarieämbetet, 2002.

Helene Egeland, ”Fra ’forbigåtte gruppe’ mot en politikk for kul- turelt mangfald: svensk kulturpolitikk i spenningsfeltet mellom integrasjon og fornyelsesimpulser.” Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, 2006:2.

Helene Egeland, ”Mangfoldsdoktrinen – et tema i den svenske kulturpolitikk” i Kulturen i kunskapssamhället: om kultur- sektorns tillväxt och kulturpolitikens utmaningar, Sverker Sörlin (red.). Nora: Nya Doxa, 2003.

Hassan Hosseini-Kaladjahi, ”Lokal integration. Hinder och möjlig- heter i integrationsarbetet i ett lokalsamhälle” i Fittja världen och vardagen, Ingrid Ramberg & Oscar Pripp (red.) Tumba: Mångkulturellt centrum, 2002a.

Hassan Hossein-Kaladjahi, Stora fiskar äter fortfarande små fiskar, Tumba: Mångkulturellt centrum, 2002b.

Charlotte Hyltén-Cavallius, ”Hemslöjdens nationaliteter och kön” i Mångfald i kulturlivet, Oscar Pripp (red.) Tumba: Mångkulturellt centrum, 2004.

Anders Högberg, Arkeologi för alla. Projektprogram för verksamhet inom Malmö kulturmiljös uppdragsarkeologi Malmö: Malmö kulturmiljö, 2004a.

Anders Högberg, ”Historiemedvetande och uppdragsarkeologi – tankar om alternativa kunskapsmål” META, nr 3 2004, 2004b.

Lena Gerholm, Kulturprojekt och projektkultur, 1985, Malmö: Liber. (Diss.)

Kungl. Maj:ts prop. 1974:28:259.

Dan Lundberg, Krister Malm & Owe Ronström. Musik, medier, mångkultur. Förändringar i svenska musiklandskap, Hedemora: Gidlund, 2000.

Anna Lundstedt, Vit governmentalitet. ’Invandrarkvinnor’ och textilhantverk – en diskursanalys, Norrköping: Arbets- livsinstitutet. (Diss.) 2005.

Viveca Motsieloa, Eva Karlsson & Nina Edström, Kultur i Storstad, Tumba: Mångkulturellt centrum, 2002.

281

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Sven Nilsson, Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kultur- utveckling i Sverige, Malmö: Polyvalent, 2003.

Thomas Persson & Folke Richardt, Citytunnelprojektet. Grävande förmedling – en arkeologi för alla, Rapport nr 47. Malmö: Malmö kulturmiljö, 2004.

Oscar Pripp, ”Media och levd erfarenhet” i Fittja, världen och var- dagen, Ingrid Ramberg & Oscar Pripp (red.). Tumba: Mångkulturellt centrum, 2002.

Oscar Pripp, ”Bruket av lokala och globala kulturarv i Botkyrka” i Arkeologi och mångkultur, Mats Burström & Johan Rönnby (red.) Huddinge: Södertörn Archeological Studies 4, Södertörns högskola, 2006a.

Oscar Pripp, ”Den kulturbundna kulturen. Om strukturell ute- slutning i kulturlivet” i SOU 2006:73, Stockholm: Fritzes, 2006b.

Oscar Pripp, Emil Plisch & Saara Printz-Werner, Tid för mångfald. Tumba: Mångkulturellt centrum, 2005.

Oscar Pripp & Magnus Öhlander, ”Kulturbegreppets användningar och sociala betydelser”, Paper presenterat på ACSIS Kulturkonferens. Linköping: Linköping University Electronic Press. www.ep.liu.se/ecp/015/”, 2005.

Regeringens proposition 1997/98:165, Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden.

SOU 1994:35 Vår andes stämma - och andras : kulturpolitik och internationalisering

SOU 1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden : slutbetänkande från Invandrarpolitiska kommittén

Iris Marion Young, Justice and the Politics of Difference. New Jersey: Princeton University Press, 1990.

282

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.6Mångkulturkonsulenternas arbete

Det finns idag regionala konsulenter för mångkultur (mångkultur- konsulenter) i åtta landsting och regioner runt om i Sverige.TPF204FPT De finansieras till hälften av landstinget/regionen (som är huvudman) och till hälften av Statens kulturråd och har till uppgift att vara ”påtryckare, kunskapsförmedlare och inspiratörer i det lokala och regionala arbetet med etnisk och kulturell mångfald”.TPF205FPT De ska också i samarbete med statliga, regionala och lokala krafter stimulera en utveckling som tar tillvara det mångkulturella samhällets skiftande uttrycksformer och främja mångfalden i kulturlivet. Ungefär hälften av konsulenterna är centralt placerade på landstinget/ regionen medan övriga sitter på någon av länsfunktionerna (exempelvis länsmuseet eller länsmusiken).

Statens kulturråd beslutade i april 2007 att bevilja bidrag med totalt 2 537 500 kronor för länskonsulentverksamhet inom områ- det mångkultur för 2007. Vid ansökningstillfället i november 2006 hade totalt nio ansökningar om mångkulturkonsulentverksamhet inkommit till Statens kulturråd. Göteborgs stad var den enda nya aktör som sökte medel för 2007, men ansökan avslogs ”med hän- visning till att bidraget för mångkulturkonsulentverksamhet syftar till en regional verksamhet”.TPF206FPT Samtidigt valde Landstinget Västmanland att för 2007 avveckla sin mångkulturkonsulent- verksamhet.

2.6.1Bakgrund

Bakgrunden till inrättandet av mångkulturkonsulenter kommer från det förslag som kommittén Forum för världskultur, verksam under åren 1998 – 2000, presenterade i sitt slutbetänkande Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden (SOU 2000:118). Där föreslogs att det bör inrättas åtminstone tre regionala ”världskulturkonsulenter”. Regeringen tog fasta på detta och föreslog i budgetpropositionen för 2002 (Prop. 2001/02:1 utg. omr. 17, bil. 22) 3 miljoner kr till Statens kulturråd för inrättandet av ”regionala konsulenter för mångkultur”. Förslaget motiverades med att det handlar om ett långsiktigt arbete som kräver öronmärkta resurser under en över-

204TP PT Blekinge, Dalarna (0,5 tjänst), Jämtland, Skåne (0,5 tjänst), Stockholm (1,5 tjänst), Sörmland, Västerbotten och Västra Götaland (1,5 tjänst).

205TP PT Statens kulturråds webbplats http://www.kulturradet.se

206TP PT Statens kulturråds beslut 2007-04-10, GD 2007:116, Dnr KUR 2006/8794.

283

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

gångsperiod. Regeringen föreslog att Statens kulturråd skulle få i uppdrag att samordna en decentraliserad verksamhet med konsu- lenter vilka har en stark lokal och regional förankring och att kon- sulenterna skulle ha en regional huvudman som mottagare av de statliga medlen. Försöksverksamheten inrättades av Statens kultur- råd 2002.

2.6.2Utvärdering av mångkulturkonsulentverksamheten

I april 2005 gav Statens kulturråd Mångkulturellt centrum i upp- drag att genomföra en utvärdering av mångkulturkonsulent- verksamheten. Syftet var att samla in och analysera erfarenheterna från försöksverksamheten med regionala konsulenter för mång- kultur. I rapporten Har du sett på mångkulturkonsulenten! – Utvär- dering av verksamheten med regionala konsulenter för mångkultur

(Edström 2006) redogörs för hur arbetet har fungerat ute i regio- nerna och hur man med hjälp av konsulenter har främjat kulturell mångfald på lokal och regional nivå. I utvärderingen har de sju landsting och regioner som tillsatte konsulenter under åren 2003– 2004 ingått.

Rapportens slutsatser pekar på att konsulenternas styrka i första hand har varit att de har bidragit med utvecklingsinspiration till beslutsfattare, institutioner och organisationer. De har också, i de fall verksamhetsbudgeten har tillåtit, anordnat seminarier, föreläs- ningar, mångfaldsdagar och andra typer av kunskaps- och erfaren- hetsutbytesträffar. Nya nätverk har skapats, diskussion och debatt har bidragit till att höja den teoretiska nivån på samtalet, och ”amatörkulturen” och föreningslivet har involverats i arbetet. Som hinder för verksamhetens utveckling pekar Edström framförallt på att regionerna uppfattade Statens kulturråds mål som oklara och frånvaron av en diskussion om innebörden av begreppet mång- kultur. Med avsaknad av tydliga definitioner var det, enligt Edström, upp till konsulenterna själva att hitta ett förhållningssätt som fungerade. Den ”förvirringens dynamik”, som enligt Edström uppstod, förstärktes av Statens kulturråds svaga roll i utvecklingen av verksamheterna och avsaknaden av en fungerande dialog mellan myndigheten och den regionala nivån.

Enligt rapporten har arbetet fungerat bäst på konkret verksam- hetsnivå där konsulenternas kompetens inom mångfaldsområdet och förmåga att skapa möten och nätverk med kulturlivets aktörer

284

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

har visat sig i praktiken. Viktigt har också varit att konsulenterna har haft ett uttalat och engagerat stöd från regional politik och för- valtning. Begreppet mångkultur har, enligt Edström, skapat viss förvirring och framför allt berört frågor om integration, etnicitet och kultur i antropologisk mening. I regionernas definition av uppdragen har ofta det estetiska kulturbegreppet kommit i skym- undan. Edström menar att i de landsting och regioner där verksam- heten har fungerat bäst har frågan varit förankrad i politik och för- valtning, chefer har gett tillgång till nyckelaktörer och sett till att hålla en dialog mellan nämnd och konsulent. Andra möjliga fram- gångsfaktorer har varit ett nära samarbete med andra konsulenter i länen och regionerna och kontinuitet och långsiktighet i arbetet. Enligt Edström är det svårt att utifrån utvärderingen avgöra om det har fungerat bättre med en förvaltningsplacerad konsulent än det har gjort med en konsulent med sin bas i en institution. Det finns såväl goda som mindre goda erfarenheter av båda modellerna.

Edström avslutar med att sammanfatta att verksamheten med regionala konsulenter för mångkultur är så pass viktig för utveck- lingen av främjandet av kulturell mångfald på lokal och regional nivå att en fortsättning av verksamheten är väl motiverad. För att Statens kulturråd ska bli bättre på att samordna verksamheten i framtiden föreslås att

1)myndigheten bör förtydliga intentionerna med konsulentverk- samheten,

2)i ansökningsprocesserna vara med och utveckla regionspecifika mål och verksamhetsplaner, samt

3)att Statens kulturråd genom att regelbundet samla konsulen- terna till ömsesidiga kunskapsutbyten blir bättre på att ta till- vara de kunskaper som konsulentverksamheten genererar i länen.

2.6.3Statens kulturråds kommentar till utvärderingen

I Statens kulturråds kommentar till utvärderingen framhålls att myndigheten i framtiden kommer att ge större valfrihet till regio- nerna att själva utforma mångkulturkonsulentverksamheten. Myn- digheten menar också att syftet med verksamheten har förtydligats inför 2007 års bidragsomgång och att det centrala är ”att arbeta för att det regionala kulturlivet ska spegla samhällets etniska och kultu- rella mångfald inom såväl utbud, publik och bland kulturlivets

285

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

utövare”. Vidare framhålls att bidraget med den utgångspunkten kan användas för att ”identifiera och undanröja hinder för tillgång till kultur”.TPF207FPT Däremot ställer sig Statens kulturråd kritiskt till förslaget om att myndigheten kan vara med och utveckla region- specifika mål och verksamhetsplaner, och menar att den rollfördel- ning som gäller mellan den nationella och den regionala nivån bör respekteras. Däremot påpekas att det är viktigt att uppdraget till regionerna är klart och tydligt utformat men att det, enligt myn- digheten, är regionerna som ska avgöra hur verksamheten ska bedrivas.TPF208FPT

2.6.4Mångkulturkonsulenternas arbete under Mångkulturåret 2006

En viktig del av mångkulturkonsulenternas arbete har handlat om kunskaps- och erfarenhetsutbyte kring frågor om delaktighet och mångfald i kulturlivet. Konsulenterna har valt att arbeta utifrån olika metoder för att skapa förankring och nätverk för ett långsiktigt arbete i samverkan med det lokala föreningslivet, ”amatörkulturen”, studie- och bildningsförbund, kulturinstitutioner, kommuner och andra aktörer.

En viktig uppgift för konsulenterna har varit att arbeta till- sammans med regionens kulturinstitutioner och bistå dem med stöd och råd vid exempelvis utarbetandet och uppdaterandet av mångfaldsplaner, policydokument och handlingsplaner (bland annat Skåne och Västra Götaland) för såväl det interna arbetet i den egna organisationen (till exempel rekryterings- och antidiskrimine- ringsfrågor), som i det externa arbetet med information, mark- nadsföring och publikarbete. I Blekinge har konsulenten inriktat sitt arbete mot att stödja regionens kommuner att ta fram mång- faldsplaner genom att bland annat anordna seminarier och fortbild- ning i mångfaldsfrågor. I den största regionen Västra Götaland har konsulenterna under 2006 valt att arbeta med fyra av regionens 49 kommuner (Göteborg, Skövde, Uddevalla och Borås). Några kon- sulenter har särskilt fokuserat på länsfunktionerna (bland annat Skåne, Stockholm och Sörmland) medan andra har haft ett bredare angreppssätt (exempelvis Västra Götaland). Västra Götaland har även skapat en chefsgrupp med regionala kulturinstitutionschefer

207TP PT Statens kulturråds kommentarer, 2006-10-13. 208TP PT Ibid.

286

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

som träffas två gånger per år för att följa upp arbetet, samt en arbetsgrupp med representanter för kulturinstitutioner kring till- komst och förankring av mångfaldsplaner.

En annan viktig uppgift för konsulenterna har varit att syn- liggöra och stödja det lokala och regionala föreningslivet och enskilda aktörer (bland annat Sörmland och Västerbotten) samt samverka med kommuner och organisationer som anordnar kultur- arrangemang (exempelvis Blekinge och Stockholm). Några har valt att även fokusera på de nationella minoriteterna (bland annat Sörmland och Västerbotten). Flera har även fungerat som ett stöd för kulturaktörer som vill nå nya publikgrupper (bland annat Blekinge, Jämtland, Stockholm, Sörmland och Västra Götaland) eller fokuserat på pedagogiskt arbetet (Jämtland). Samtliga har på ett eller annat sätt arbetat med att tillhandahålla kompetensutveck- ling och utbildning i mångfaldsfrågor, samordning, processtöd m.m. Konsulenten i Jämtland har även fungerat som konsult och resurs i arbetet med utställningar och programverksamhet och bland annat samarbetat med SFI-undervisningen. Dalarna kom igång i slutet av 2006 och har i första hand ägnat sig åt att bygga upp en fungerande verksamhet. Konsulenterna i Västra Götaland har även arbetat med att stödja regionala radionätverk som tillhan- dahåller ett bredare språkligt utbud i syfte att koppla ihop dem med kulturinstitutioner och arrangörer i regionen.

Region Skåne har planer på att fortsätta arbetet med att formu- lera och implementera en regional mångfaldsplan för kulturområ- det där det övergripande målet är att den etniska och kulturella mångfalden på kulturinstitutionerna ska motsvara befolknings- strukturen i Skåne avseende organisation, produktion, publik och rekrytering. I ett första skede handlar det om att under 2007 sär- skilt fokusera på scenkonstinstitutionerna för att under 2008 fort- sätta med andra kulturområden.

För att marknadsföra sig själva och sin verksamhet har konsu- lenterna bland annat informerat via nyhetsbrev (till exempel Västerbotten och Västra Götaland) och på webbsidor. Information om mångkulturkonsulentverksamheten har även funnits på Statens kulturråds och kommitténs webbplatser.

287

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

2.6.5Samordnarens funktion

Samordnaren tog redan under början av 2005 initiativ till att för- djupa samarbetet med konsulenterna genom bland annat regel- bundna mångkulturkonsulentmöten. Under 2005 och 2006 genomförde samordnaren totalt sju gemensamma kunskaps- och erfarenhetsutbytesmöten till vilka även representanter för Statens kulturråd bjöds in. Dessa möten kom att få en stor betydelse för samordnarens fortsatta arbete, inte minst när det gäller att få en god överblick över vad som var på gång på lokal och regional nivå runt om i Sverige. Samordnaren såg dessa möten som bra tillfällen att inhämta kunskaper om praktiskt mångfaldsarbete på lokal och regional nivå, att diskutera olika förslag och åtgärder för att stärka arbetet på lång sikt, samt genom att bjuda in externa gäster till vissa av mötena skapa nya nätverk och kontakter.

För att samla konsulenterna och deras huvudmän till ett gemen- samt erfarenhets- och kunskapsutbytesmöte tog samordnaren initiativ till att förlägga ett av de regelbundet återkommande mötena på Göteborgs Stadsmuseum under Bok & Biblioteks- mässan i Göteborg i september 2006. Det var första gången (under samordnarens arbete) som konsulenterna och deras huvudmän (förvaltningschefer och i ett fall även en nämndordförande) samt samordnaren, Kulturdepartementet och Statens kulturråd samlades till ett gemensamt möte. Under några timmar diskuterades mång- kulturkonsulentverksamhetens fortsatta utveckling och utvärde- ringsrapporten presenterades. På mötet uttrycktes ett övervägande missnöje med Statens kulturråds hantering av mångkulturkonsu- lentfrågorna. Till de invändningar som framfördes, av i första hand huvudmännen, hörde den sena beslutsgången i frågan, oklarheter kring den framtida utvecklingen, samt bristfällig dialog mellan Sta- tens kulturråd och konsulenterna och deras huvudmän. Huvud- männen uttryckte även viss självkritik mot det egna arbetet med frågorna och pekade bland annat på behovet av att sätta upp tydli- gare mål för mångfaldsarbetet samt förbättra uppföljningen och utvärderingen av verksamheten.TPF209FPT

209TP PT Samordnarens protokoll från möte med mångkulturkonsulenterna och deras huvudmän på Göteborgs Stadsmuseum den 21 september 2006. Protokoll 2006/0921, 2006-11-09.

288

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.6.6Samordnarens bedömning

Samordnaren har under arbetets gång noga följt mångkultur-kon- sulenternas arbete och utveckling och har vid ett flertal tillfällen stått som värd för gemensamma erfarenhets- och kunskaps- utbytesmöten.

Enligt samordnarens bedömning är mångkulturkonsulenterna en mycket viktig resurs för främjandet av kulturell mångfald på lokal och regional nivå. De har i de regioner där de är verksamma gjort betydelsefulla insatser för att skapa delaktighet, öppenhet och mångfald i kulturlivet. En styrka med konsulenternas arbete har också varit att de, utifrån sina specifika kunskaper, erfarenheter och bakgrunder, har arbetat självständigt och utvecklat egna modeller anpassade till de förhållanden som råder i de regioner där de är verksamma.

Samordnaren delar Statens kulturråds syn att i framtiden ge större valfrihet till regionerna att själva utforma mångkulturkon- sulentverksamheten. Samordnaren ser gärna att fler aktörer på lokal och regional nivå, som exempelvis föreningar, organisationer, institutioner, kommuner och andra aktörer ges möjlighet att från Statens kulturråd söka medel för att ansvara för mångkulturkon- sulentverksamheten i den kommun eller region där de är verk- samma. Dessutom vill samordnaren öppna upp för att aktörer utan bas i en specifik kommun eller region ska kunna söka medel för verksamhet i olika kommuner och regioner i landet. Således skulle en förening med bas i exempelvis Malmö kunna söka och beviljas bidrag för arbete med att främja kulturell mångfald i Kiruna. Sam- ordnaren ser dock att det även fortsättningsvis ska finnas krav på medfinansiering av lokal eller regional huvudman för att skapa förankring på den aktuella platsen.

När det gäller konsulenternas inriktning så menar samordnaren att denna i första hand bör vara fokuserad på det som konsulenterna är bäst på, nämligen att bidra med utvecklingsinspiration för beslutsfattare, institutioner och organisationer och att långsiktigt inrikta sig på att bryta dominerande strukturer i kulturlivet genom nätverksskapande, metodutvecklande och dialogfrämjande arbete. Arrangerandet av lokala och regionala aktiviteter och evenemang borde, enligt vår bedömning, snarare vara en fråga för övriga regio- nala sakkonsulenter (till exempel dans- och konstkonsulenterna) att ansvara för.

289

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Samordnarens bedömning är att beviljandet av bidrag till mång- kulturkonsulentverksamhet bör styras av behov och efterfrågan. Således skulle en kommun eller region, exempelvis i någon av stor- stadsområdena, kunna ansöka om och beviljas bidrag för fler än en ”mångkulturkonsulent”.

Samtidigt delar samordnaren den oro och kritik som flera av mångkulturkonsulenterna vid olika tillfällen under 2005, 2006 och 2007 har framfört mot Statens kulturråds hantering av verksamhe- ten. Samordnaren har inga principiella invändningar mot myndig- hetens val av beslutsgång, men den otydlighet och oklarhet som en sen hantering av beslut om utbetalning av bidrag skapar och det svaga metod- och utvecklingsstöd som idag finns på Statens kultur- råd, riskerar att försena och försvåra konsulenternas viktiga arbete. Samtidigt kan denna långsamma hantering även påverka förtroen- det negativt mellan regionala och centrala myndigheter något som, enligt samordnarens bedömning, vore olyckligt för en långsiktigt hållbar utveckling av frågorna.

2.7Internationella utblickar

Samordnaren för Mångkulturåret 2006 har under året studerat vad andra länder har gjort för att öka den kulturella mångfalden inom kultursektorn. De två länder som samordnaren tyckt har haft sär- skilt intressanta projekt och en konsekvent långsiktigt satsning är Storbritannien och Nederländerna. Några av projekten och erfarenheterna från dem har också inspirerat samordnaren till att lägga förslag om satsningar i den svenska kultursektorn, medan andra idéer inte har bedömts som möjliga att genomföra i ett svenskt sammanhang. Samordnaren har ändå ansett att några av dem är intressanta att inkludera i slutbetänkandet. Här presenteras några av de verksamheter som bedrivs inom de båda ländernas kulturpolitiska praktik. Sammanställningen gör inte anspråk på att vara heltäckande.

Flera av de förslag som samordnaren lägger är inspirerade av hur aktörer i dessa två länder arbetar. Läs mer om dessa i kapitel fyra (förslag om att outsourca funktioner från Statens kulturråd och släppa in fler aktörer) och i kapitel fem (förslag om mer proaktivt internationellt arbete). I såväl kapitel tre och fyra finns också för- slag till aktivt nätverksarbete som är inspirerat av dessa båda län- ders arbete.

290

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.7.1Storbritannien

Storbritannien har genomfört flera olika typer av satsningar på mångfald inom kulturlivet de senaste åren. Landets strategier för ökad kulturell mångfald skiljer sig stort från Sveriges på en punkt. Många av de stora satsningarna som bedrivits i Storbritannien har uttryckligen riktat in sig på några specifika grupper, som man genom undersökningar kommit fram till är underrepresenterade i kultursektorn eller i vissa delar av kultursektorn. Detta tillväga- gångssätt i mångfaldsarbetet kräver att människor kategoriseras in i grupper och att de grupper som är underrepresenterade sedan positivt särbehandlas.

Många av de aktörer från Storbritannien som kommittén träffat under vårt arbete med Mångkulturåret, både på plats i Storbritan- nien och under till exempel konferenser i Sverige, framhåller att det som fått störst effekt på den positiva utvecklingen mot ett kulturliv i Storbritannien som präglas av en större mångfald, är ”piskan” som Arts Council har att ta till mot de offentligt finansierade kultur- institutionerna. Det vill säga, om de inte aktivt arbetar för en ökad mångfald, där de bland annat uttryckligen vänder sig mot under- representerade grupper, så riskerar de minskat eller uteblivet stöd.

Denna strategi är omdiskuterad och ställs ibland i ett motsats- förhållande till en annan utveckling som också karakteriserar Storbritanniens arbete för ökad kulturell mångfald: rörelsen från det mångkulturella mot det interkulturella. När dialog och utbyte mellan olika kulturer och kulturers gränsöverskridande egenskaper fokuseras blir det svårare att bedriva ett mångfaldsarbete som handlar om att underlätta vägen in i kultursektorn för just vissa grupper. Den sistnämnda strategin kräver ju att grupper tydligt definieras och avgränsas.

Ett stort antal aktörer i Storbritannien framhåller också out- sourcning av funktioner inom de offentligt finansierade kultur- verksamheterna som en framgångsrik väg till ökad etnisk och kul- turell mångfald i kultursektorn.

Arts Council, Year of Cultural Diversity och decibel

2002 var i Storbritannien utnämnt till Year of Cultural Diversity. Initiativet kom från Arts Council England, vars kommitté för kul- turell mångfald hade skapat ett projekt som ursprungligen hette

291

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Diversity 2002. Denna satsning omvandlades till Year of Cultural Diversity och följdes sedan, för att försöka skapa en hållbar platt- form för långsiktig förändring, upp av ett nytt initiativ, decibel. Decibel drevs av Arts Council England mellan maj 2003 och mars 2004 och fokuserade på människor med ursprung i Afrika, Karibien och Asien, som var verksamma i kultursektorn. Detta eftersom undersökningar hade visat att dessa, det vill säga svarta konstnärer och konstnärer med annan minoritetsbakgrund (de grupper som i Storbritannien kallas BME, Black and minority ethnic) var under- representerade. Decibel bestod både av evenemang runt om i Stor- britannien, där vissa var av nationell och andra av regional karaktär, debatter, nätverksmöten och pr-kampanjer – men fokuserade också på Arts Council internt. Bland annat anställdes 27 nya medarbetare på Arts Council, alla med de bakgrunder som fokuserades under decibel. Man genomförde också internutbildningar i syfte att kunna inkludera ett mångfaldsperspektiv inom alla områden av Arts Councils arbete. Förhoppningen var och är att decibel ska leda till en mer jämlik ställning för alla konstnärer när satsningen är avslu- tad och att satsningar som särskilt riktar sig till vissa grupper inte ska behövas i framtiden.

Decibel hade en budget på cirka fem miljoner brittiska pund under det knappa år som satsningen pågick och följs nu upp av decibel legacy, som kommer att vara finansierat fram till och med 2008. Detta möjliggör att personal finns på plats för att bland annat se till att öka andelen konstnärer med minoritetsbakgrund bland dem som får stöd av Arts Council och för att stödja organisationer och föreningar som jobbar med kulturell mångfald inom kultur- sektorn. Dessutom finns Arts Council’s Race Equality Scheme, som jobbar långsiktigt för att stödja svarta och asiatiska konstnä- rer.

Decibel fick överlag en mycket positiv respons från det brittiska kulturlivet, även om det från några organisationer fanns ett miss- nöje med den uttryckliga fokuseringen på organisationer med konstnärer med just vissa bakgrunder.

Arts Council England har också ett bredare mångfaldsarbete som också inkluderar funktionalitet, kön, sexuell läggning och ålder med mera. Detta tar sig bland annat uttryck i krav på alla som söker stöd från Arts Council att aktivt jobba med mångfaldsfrågan och bland annat analysera hur det projekt man söker stöd för kommer att jobba med människor med etnisk minoritetsbakgrund.

292

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Uppfylls inte detta riskerar man att inte komma ifråga för ekono- miskt stöd.

Visiting Arts

Visiting Arts startades för 30 år sedan av British Council och har sedan starten varit en fristående organisation. Syftet var att under- lätta för aktörer i Storbritannien att få dit de bästa internationella artisterna. Under åren har arbetet förändrats och syftesbeskriv- ningen med det. Visiting Arts syftar idag till att ”strengthening intercultural understanding through the arts”.

Visiting Arts hjälper aktörer i Storbritannien med information och kunskap om aktörer i andra länder och kan sedan även bistå med kontakter som kan leda till finansiering av ett projekt med utländska artister, genom till exempel kommersiella samarbets- partners. Visiting Arts sponsrar också föreställningar och utställ- ningar direkt och initierar och underlättar samarbeten mellan brit- tiska och utländska konstnärer. För att möjliggöra detta har man utländska samarbetspartners. I Sverige är Intercult samarbets- partner med Visiting Arts.

Visiting Arts har även ett system för professionell utveckling för konstnärer från olika länder. Man organiserar seminarier, kon- ferenser och nätverksträffar och brittiska konstnärer kan också få åka iväg på resor utomlands som Visiting Arts ordnat i syfte att underlätta möjligheterna för ett framtida interkulturellt utbyte genom träffar med utländska konstnärer i det aktuella landet. Visiting Arts ordnar även utbildningsprogram för utländska kultur- aktörer i Storbritannien. Bland annat har cirka 150 kinesiska kulturadministratörer gått utbildningar hos Visiting Arts, och dessa är numera verksamma på centrala poster inom den kinesiska kulturadministrationen.

När nuvarande chefen Yvette Vaughn tillträdde 2005 satte hon upp som utvecklingsmål att den vita medelklassdominansen skulle undvikas. För att uppnå detta samarbetar man bland annat mycket med till exempel de kinesiska grupper och individer som bor i Storbritannien. Ett annat mål är att verka för att länder i Syd, det vill säga sådana länder som ibland kallas utvecklingsländer, får behålla sina egna kulturella resurser. Av princip arbetar inte Visi- ting Arts med konstnärer som man anser bedriver en verksamhet

293

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

som i första hand är inriktad på socialt arbete. Man riktar sig mot professionella konstutövare inom olika genrer.

Visiting Arts har en mycket välbesökt hemsida, där många läser de tips som finns om samarbetspartners, artister och kontakter i olika länder och man producerar också en stor mängd annat infor- mationsmaterial. Budgeten är 1,5 miljoner pund per år. Visiting Arts finansieras av British Council, Arts Council England, the Scottish Arts Council, the Arts Council of Wales, the Arts Council of Northern Ireland och det brittiska kulturdepartementet.

Southbank Centre och NESTA Cultural Leadership Award

Southbank Centre är ett kulturellt centrum i London som samlar ett stort antal kulturinstitutioner på en total yta av 85 000 kva- dratmeter i centrala London. Bland annat ingår The Royal Festival Hall och The Poetry Library i centret där cirka 750 personer arbe- tar. Årligen har Southbank Centre över tre miljoner besökare och runt 1000 entrébelagda föreställningar. Dessutom erbjuds cirka 300 gratisföreställningar, ett antal konst-föreställningar och ett utbild- ningsprogram. Programmet är mycket varierat med både klassisk musik, världsmusik, västerländsk populärmusik, dans och litteratur med mera. Själva hävdar Southbank Centre att de attraherar Stor- britanniens bredaste publik, mångfaldsfrågan är viktig i verksam- heten.

Ursprungligen byggdes centret som en del av ”Festival of Britain” 1951 och styrdes av bland andra Arts Council, den brittiska motsvarigheten till Kulturrådet, fram till 1988 då centret blev en självständig organisation, vilket man har varit sedan dess.

Southbank Centre fungerar också som en thinktank för brittiskt kulturliv och genomgår just nu ett internt förändringsarbete med kompetenshöjning kring bland annat mångfaldsfrågor, som drivs av den egna utvecklingsavdelningen Creative Innovation Unit. Chefen för utvecklingsavdelningen, Venu Dhupa, arbetar också bland annat med en internationell ledarskapsutbildning, NESTATPF210FPT Cultural Leadership Award.

Trots namnet är det inte fråga om något pris i egentlig mening, utan snarare ett slags stipendium där mottagaren får en skräddar-

210TP PT NESTA står för National Endowment for Science, Technology and the Arts. NESTA finansierar idéer och uppfinningar på ett tidigt stadium inom olika sektorer i samhället, bland annat den kulturella. NESTA finansieras själva av fonderade pengar från National Lottery och får inga pengar direkt från något departement, förutom för särskilda satsningar.

294

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

sydd utbildning med internationell placering, språkträning och en mentor på plats i det land där han eller hon placeras. Meningen är att ge priset till en person som sedan, efter sin utlandsplacering, kan medverka på ett betydande sätt till sitt eget lands utveckling inom kultursektorn. Ofta placeras stipendiaterna ut i organisatio- ner eller företag i en annan sektor än kultursektorn, för att bidra till kontakter över olika politikområden och använda erfarenheter gjorda i olika sammanhang. Man premierar därför yngre personer som är i början av sin karriär. Utbildningen syftar särskilt till att ge deltagarna verktyg för att kunna bidra till den ökade etniska och kulturella mångfalden genom sina internationella erfarenheter och kontakter. Hittills har NESTA Cultural Leadership Award placerat ut deltagare i bland annat Norge, Bahamas, Kina och Singapore. Som nästa steg hoppas NESTA nu kunna etablera samarbeten med aktörer, som själva skulle kunna börja sända ut stipendiater, i bland annat Sverige.

Under en nätverksträff som kommittén arrangerade i mars 2007, där representanter från olika delar av den svenska kultursektorn träffade Venu Dhupa och hennes medarbetare Nicola Turner för att få en presentation av stipendiet, trodde majoriteten att en lik- nande satsning i Sverige skulle få stora positiva effekter på mång- falden i kulturlivet. Särskilt positivt ansåg flera deltagare det vara om en sådan placering kunde leda till erfarenhetsutbyte mellan olika samhällssektorer och med länder utanför västvärlden.

Kritik av den brittiska modellen

På senare tid har några aktörer i Storbritannien börjat framföra kritik mot den etablerade brittiska metoden för ökad etnisk och kulturell mångfald. Ganska typisk är den kritik som framförs av den fristående kulturorganisationen Manifesto Club Artistic Autonomy Group. De hävdar att metoden, där svarta och asiatiska konstnärer alltså positivt särbehandlas på olika sätt i syfte att öka gruppernas deltagande i det offentligt finansierade kulturlivet, i själva verket snarare försämrat dessa konstnärers möjligheter att delta i kulturlivet på lika villkor. Som exempel på satsningar man anser vara problematiska nämner Manifesto Club Artistic Autonomy Group bland annat möjligheten konstnärer från dessa grupper haft att bli positivt särbehandlade i fråga om praktikplats- möjligheter på prestigefyllda gallerier och museer, och Arts

295

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Council Britain öronmärkning av 10 procent av sina stipendier för svarta och asiatiska konstnärer och grupper.

Manifesto Club Artistic Autonomy Group hävdar bland annat att konstnärer från dessa grupper ofta arbetar inom satsningar som handlar just om etnisk mångfald och att de på grund av detta stängs ute från sammanhang där vita personer, som sitter på den mesta makten, verkar. De stängs därmed ute från de verkliga makt- nätverken och pekas ut som svaga och behövande, vilket blir stig- matiserande. Manifesto Club Artistic Autonomy Group hävdar dessutom att den verkliga orsaken till att svarta och asiatiska konstnärer är underrepresenterade i kultursektorn är klassorättvi- sorna i Storbritannien, inte deras etniska tillhörighet.

Andra aktörer inom den brittiska kultursektorn, bland annat representanter för Visiting Arts och den i Sverige verksamma regissören och initiativtagaren till Push, en satsning på teater med svarta aktörer och upphovsmän, Josette Bushell-Mingo, anser att systemet fortfarande fyller sitt syfte och är nödvändigt.

2.7.2Samordnarens reflektion

Samordnaren ansluter sig till den kritik angående det brittiska systemet som redogörs för ovan och är av uppfattningen att ett sådant tillvägagångssätt, trots framgångarna i Storbritannien, inte är fungerande i Sverige. Här finns inte samma vana vid att dela in människor i grupper baserat på etnicitet och motståndet skulle blir stort. Samordnaren anser också att positiv särbehandling är pro- blematiskt på så sätt att den som gynnas av ett sådant system riske- rar att misstänkliggöras för att inte vara bra nog. Det finns också alltid risken att systemet leder till att människor ses som represen- tanter för en särskild grupp.

Samordnaren menar däremot att en satsning som mycket väl kan fungera också i Sverige är outsourcningen av funktioner från aktörer som nu är centrala inom kultursektorn, till exempel Statens kulturråd, se vidare i kapitel fyra. Också den skapade ökade inter- nationella rörligheten som ett system liknande det som uppnås i och med bland annat NESTA Cultural Leadership Award, anser samordnaren skulle bidra på ett mycket positivt sätt till det svenska kulturlivets ökade mångfald.

296

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.7.3Nederländerna

I Nederländerna har de offentliga debatterna och diskussionerna om den kulturella och etniska mångfalden i landet ofta morden på Pim Fortuyn och Theo van Gogh som självklar klangbotten. Också i sammanhang där det som diskuteras helt och hållet handlar om vikten av att de offentligt finansierade kulturinstitutionerna tar ett större ansvar för mångfalden på deras institutioner nämns ofta morden. Det offentliga samtalet om den kulturella och etniska mångfalden är därmed generellt ganska problemorienterat, men frågan har också ständigt en hög aktualitetsnivå eftersom så många är överens om att det är viktigt att arbeta för att minska segregatio- nen. För kulturens del leder detta ofta till att synen på kulturen är ganska instrumentell. Också inom kultursektorn finns för många en självklar koppling mellan kulturprojekt med en mångfaldsambi- tion och socialt arbete för integration. Dock brukar det också framhållas att konst måste få finnas också bara för konstens egen skull, att det är nödvändigt med en balans mellan det instrumentella och detta.

I Nederländerna används definitionen att man tillhör en mino- ritet eller är en ”icke-nederländsk” person om man själv, båda eller en av ens föräldrar är född i ett icke-västerländskt land. Den exakta benämningen på dessa personer varierar. Såväl ”minoritetsperson”, ”icke-nederländsk person” som ”person med internationella rötter” används av människor inom kultursektorn. Att dessa människor utgör en mycket stor del av den nederländska befolkningen fram- hålls som en viktig anledning till varför arbetet med kulturell mångfald är viktigt för kultursektorn. Många aktörer argumenterar utifrån demokratiaspekten: alla människor som bor i Neder- länderna betalar skatt, alltså måste alla också få valuta för sina pengar.

Netwerk CS och Atana

2001 var Rotterdam kulturhuvudstad i Europa och samma år star- tades Netwerk CS sedan den politiska ledningen tog kultur- huvudstadsårssatsningen och erfarenheterna från den som en start- punkt för att kräva att kultursektorn jobbade mer med mångfald. Netwerk CS riktar sig till organisationer inom kultursektorn i hela

297

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser SOU 2007:50

landet och jobbar genom att skapa nätverk och ordna mötes- punkter.

Netwerk CS kompletteras av en annan satsning, Atana. Atana är en organisation som jobbar med att få mer bredd i styrelser inom kultursektorn genom att verka som en resurs eller rekryterings- firma för aktörer som hävdar att ”de inte hittar någon med annan bakgrund än nederländsk” när nya styrelseledamöter ska föreslås. Under kulturhuvudstadsåret satsade Nederländerna också på styrelseutbildningar för professionella konstnärer med minoritets- bakgrund.

Netwerk CS startades med tanken att inte skapa en ny institu- tion. De två anställda projektledarna skulle driva en lätt och rörlig organisation där man försökte ta tillvara på den kompetens som redan finns inom kultursektorn när det gäller arbetet med kulturell mångfald. I uppstartsfasen åkte projektledarna runt och fångade in åsikter och projekt hos organisationer som redan bedrev intressanta satsningar. Sedan erbjöds både de organisationer som redan arbetade med frågan, och de som inte gjorde det, hjälp med sitt arbete, och slutligen fördes alla nya erfarenheter vidare till andra organisationer. Så har arbetet fortsatt och all information som samlas in om gamla och nya projekt läggs upp på Netwerk CS hemsida. Att vara medlem är gratis, men i gengäld, för att få till- gång till tips och kompetens från de andra medlemmarna, måste organisationerna bidra med sitt eget kunnande. Den allra mesta verksamheten bedrivs alltså via nätet och av de två rörliga projekt- ledarna, men en gång per år ordnas också ett stort nätverksmöte dit aktörer inom kultursektorn kommer och deltar i workshops med mera.

Från början var tanken att Netwerk CS skulle finnas i fyra år och sedan avveckla sig själva. Så har det ännu inte blivit men syftet är fortfarande detta. Utmaningen handlar nu om att försöka komma på sätt som arbetet kan fortleva utan Netwerk CS och projektledarna. En strategi som använts bland annat för att kunna lyckas med detta är att utmana organisationer: ”vi kan finansiera er, men ni får själva hitta på vad ni ska göra som passar er organisa- tion”. Netwerk CS menar att det är viktigt att trycka på det egna ansvaret, att få institutionerna eller organisationerna att formulera sin egen strategi och ta ansvar för att den också används och följs upp. Mycket viktigt anser Netwerk CS det också vara att samla in inte bara information och tips om hur institutionerna kan förändras utan att också visa upp det motstånd som finns, hur mekanismerna

298

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

som verkar mot en förändring ser ut. Netwerk CS tycker sig efter dessa dryga fem år ha sett att det ofta är ganska lätt för institutio- ner och organisationer att hitta på idéer och projekt, men att det sedan är betydligt svårare att implementera idéer i hela organisatio- nen. Allra svårast verkar det enligt dem vara att få chefer på stora institutioner att göra något.

Netwerk CS arbetar med flera olika metoder för att uppnå resultat. I första hand kan man erbjuda viss finansiering av intres- santa projekt, eftersom pengar är ett effektivt maktinstrument när det gäller att driva igenom ett visst perspektiv. Sedan erbjuds orga- nisationerna de olika fördelar som kommer av att vara med i ett konkret nätverk där andras goda erfarenheter är offentliga och kan användas för inspiration. Netwerk CS använder också legitimitets- argumentet. Många människor i Nederländerna har annan bak- grund än nederländsk, och det är därför centralt att de också kän- ner att det finns något för dem på de offentligt finansierade kul- turinstitutionerna och/eller att de också kan verka på dessa, efter- som det annars är svårt att motivera kostnaderna. Av liknande skäl lyfter man också fram demokratiaspekten. I Rotterdam, där Netwerk CS har sin bas, har cirka 50 procent av befolkningen rötter i andra länder. Detta måste synas också inom kulturlivet, menar de. Också kulturarvet är ett argument som används: Neder- länderna måste uppdatera sin syn på vad som är ett kulturarv och ta in bilden av att också de nya holländarnas arv tillhör landets kultur- arv.

Arbetet på Netwerk CS finansieras av regeringen och budgeten är 500 000 euro per år. Varje år får man också särskilda uppdrag av regeringen, bland annat om områden/teman man ska fokusera sär- skilt på. Några av de senaste fokusämnena var ”etnicitet” och ”ålder”.

Ministerie van Onderwijs, Cultuur en Wetenschap, Cultuur och ”armlängds avstånd” i Nederländerna

Det nederländska systemet är just nu under förändring. Det anses bland annat att det system som hittills gällt har haft nackdelar som att det varit för byråkratiskt och kortsiktigt. Fram till och med en bit in på 2007 har dock arbetet bedrivits som beskrivs nedan.

299

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

I Nederländernas policy för kultursektorn framhålls kvalitet och mångfald som de två principerna som ska styra den kulturella verk- samheten. Också vikten av interkulturell dialog betonas.

I det nederländska systemet tillsätts inte styrelser för de kultu- rella institutionerna av motsvarigheten till Kulturdepartementet, utan av institutionerna själva. Bland annat tar de då hjälp av nätver- ket Atana som nämndes ovan. Från departementshållTPF211FPT framhålls bland annat principen med armlängds avstånd mellan departemen- tet och de kulturella institutionerna som en anledning till att dessa sköter sina styrelsetillsättningar själva. Departementet är också nöjda med institutionernas arbete och har viss möjlighet att mer informellt föreslå personer till styrelser.

Alla som vill ha stöd för att utöva sin konstnärliga verksamhet söker stöd från den nederländska motsvarigheten till Statens kul- turråd, Cultuur. Det gäller även de stora institutionerna. Kultur- aktörerna lämnar in en ansökan där man beskriver de projekt man vill jobba med under året och rådet tar sedan ställning till alla ansökningar på lika villkor. Fördelen med systemet är att rörlighe- ten är relativt stor och det blir lättare för nya, små aktörer att eta- blera sig, nackdelen är att det blir svårt för någon att planera mer långsiktigt. Tanken när systemet nu görs om är att större institu- tioner ska få en mer långsiktig tilldelning av pengar, men att deras konstnärliga kvalitet sedan ska kontrolleras i efterhand av en kom- mitté istället för som nu i förväg genom att det görs en bedömning av kvaliteten redan på ansökningsstadiet.

Det är meningen att institutionerna ska jobba med mångfalds- frågan och rapportera om vad de gjort på årlig basis. På ett liknande sätt som i Sverige ansvarar de helt själva för hur de lägger upp arbetet och från departementet skickas inga direkta riktlinjer ut, mer än att departementets önskan om att institutionerna borde beakta mångfaldsaspekten i sitt arbete kommuniceras skriftligt. Om institutionerna inte jobbar med mångfalden så som det var tänkt sker heller inget speciellt, det finns inget sanktionssätt inbyggt i systemet.

Förutom Cultuur finns också mindre, självständiga fonder som delar ut mindre summor pengar, åt till exempel tillfälliga projekt. Departementet framhåller att de är nöjda också med dessas arbete.TPF212FPT De delar ut pengar inte bara till de traditionella grupperna

211TP PT Intervju med Joost Burger, ansvarig för mångfaldsfrågor på Ministerie van Onderwijs, Cultuur en Wetenschap, Nederländerna.

212TP PT Intervju med Joost Burger.

300

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

och de delar också ut bidrag som ska främja integrationen och sammanhållningen i samhället.

Satsningar inför 2008 – EU:s interkulturella år

Det nederländska kulturdepartementet har tagit initiativ till flera satsningar under EU:s kommande interkulturella år. Några av dem presenteras nedan.

SICA – Stichting International Culturele Activiteiten

SICA, Servicecentret för internationella kulturella aktiviteter, är en aktör som finansieras gemensamt av nederländska Utrikesdeparte- mentet och Kulturdepartementet och som bland annat motsvarar den funktion som i Sverige fylls av Kulturkontakt Sverige. Syftet med SICA är att förbättra samarbetet mellan institutioner, organi- sationer och andra aktörer på kulturområdet som agerar interna- tionellt och interkulturellt. Man vill bland annat skapa balans mellan att ta in och föra ut kulturella aktiviteter i/ur Nederländerna och vara ett service- och kunskapscenter. SICA har sedan starten varit en ”möjliggörare” som har stått för stödet till aktörer som velat vara verksamma inom det internationella och interkulturella området. SICA har kunnat erbjuda finansiellt stöd och kontakter till inhemska aktörer, samt information till både inhemska och utländska aktörer. De senaste åren har SICA utvecklats alltmer mot att vara en mer strategisk och självständigt agerande aktör inom fältet, en funktion som hittills har saknats i Nederländerna.TPF213FPT De andra aktörer som finns, till exempel fonder, är inriktade på att hjälpa intresserade organisationer att till exempel knyta kontakter och skaffa finansiering, men organiserar ingenting, agerar inte proaktivt själva, enligt SICA.

Ett exempel på SICA:s nya strategiska, aktiva roll, är att man själva bestämt att det var dags att Nederländerna utvecklade sitt samarbete med Kina och därefter har utvecklat ett program för verksamheten riktad mot Kina. SICA blir på så sätt en aktör som sätter upp ett slags riktning för hela landets internationella kultur- arbete, man blir en proaktiv aktör som driver satsningar självstän- digt.

213TP PT Enligt SICA:s verksamhetsansvariga George Lawson.

301

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser SOU 2007:50

SICA:s årliga budget är 600 000 euro. En satsning mot till exempel ett visst land börjar ofta med att en person går igenom hela landet och granskar det i syfte att hitta intressanta partners. Samtidigt letar man efter passande partners i Nederländerna. Det är, enligt verksamhetschefen George Lawson, en stor poäng med att SICA inte är Cultuur. I sin nuvarande roll kan SICA agera fritt, men ändå vara en paraplyorganisation som inte konkurrerar med andra fria aktörer inom kultursektorn. För sitt arbete svarar man sedan inför båda departementen.

SICA poängterar också att deras roll inte är att sätta Nederländerna på kartan i de länder där de har samarbeten. Istället är kvalitetsutvecklingen hemma i Nederländerna det viktigaste för SICA. Det är viktigt att se att ”kvalitet har en internationell dimen- sion” och att internationaliseringen därför är nödvändig. Det är också nödvändigt med en koppling mellan det internationella som hämtas hem och de stora invandrargrupperna i Nederländerna.

En annan av SICA:s funktioner är att tillhandahålla en hemsida där all information om nederländska kulturaktörer som har inter- nationell verksamhet läggs upp. Därmed är det lätt för andra aktö- rer att hitta tänkbara samarbetspartners.

SICA grundades 1999 och är en av de nationella koordinatörerna i Nederländerna under EU:s interkulturella dialogår 2008.

Kosmopolis

Kosmopolis är en annan nationell institution som nyligen etable- rats i Nederländerna med uppdrag att arbeta interkulturellt och internationellt och inspirera till samarbeten mellan olika aktörer. Kosmopolis ska bland annat skapa relationer med länder varifrån många har utvandrat till Nederländerna.

Kosmopolis ska tillhandahålla fysiska träffpunkter, hus för kul- turell dialog i några olika städer i Nederländerna: Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht och de ska samarbeta med SICA. Satsningen finansieras tillsammans av staten och de inblandade stä- derna. Varje stad har en budget på cirka 1 miljon euro.

Kosmopolis är den andra av de nationella koordinatörerna i Nederländerna under 2008.

302

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

2.7.4Samordnarens reflektion

Det arbete med nätverk som bland andra Netwerk CS bedriver är något som samordnaren gärna ser etableras mer i Sverige. Eftersom nätverken har en så stor betydelse för människors möjligheter att bli anställda eller få uppdrag inom kultursektorn, och också för goda idéers möjligheter att nå så många som möjligt är en satsning på ett mer organiserat nätverksarbete av yttersta vikt. Det är också något som samordnaren lämnar som förslag till ett flertal av de offentligt finansierade institutionerna (se avsnitten under För- handling och förankring i kapitel tre och fyra).

Också det sätt att arbeta som har utvecklats av Netwerk CS, där bland annat ansvaret hos varje enskild institution betonas, menar samordnaren är något att ta efter. Varje aktör som är verksam inom kultursektorn ska själva formulera hur de vill jobba med mång- faldsfrågor och själva ta ansvar för att detta sedan sker och följs upp.

Samordnaren ser också mycket positivt på den typ av arbete som SICA bedriver. Att en aktör i ett land har som uppgift att agera proaktivt och ta ett övergripande ansvar för hela landets internationella satsningar, utan att vara direkt styrd av ett departe- ment ser samordnaren som ett sätt att arbeta som har stor potential att fungera också i Sverige. Att arbetet också är politikområdes- överskridande är också en stor fördel, menar samordnaren. I betän- kandet läggs också fram förslag som är inspirerade av SICA:s sätt att arbeta. (Se kapitel fem.)

2.8Goda exempel

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006 har under året tagit del av en mängd intressanta satsningar som gjorts av såväl stora, offentligt finansierade institutioner som mindre, fria aktörer. Några av dessa projekt har initierats just med anledning av Mång- kulturåret, andra påbörjades innan året offentliggjordes eller är på annat sätt att betrakta som helt fristående från kultur- och utbild- ningsdepartementets utnämning av 2006 till Mångkulturår.

I vår presentation av de projekt som vi särskilt vill lyfta fram som goda exempel har vi inte gjort någon särskiljning mellan de projekt som initierats med anledning av året och de som är fristå- ende. Detta dels eftersom poängen med sammanställningen inte är

303

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

att visa på effekter av själva året, utan att lyfta fram lyckade genomförda projekt som med fördel skulle kunna upprepas av andra, dels eftersom det ibland kan vara svårt att med säkerhet veta hur och med anledning av vad som ett projekt har tillkommit. I betänkandet lägger kommittén fram förslag inspirerade av några av dessa goda exempel, men det här avsnittet kan också användas fri- stående som inspiration av andra aktörer inom kultursektorn.

De goda exempel som vi presenterar här har vi fått kännedom om på olika sätt. Många av dem har vi stött på under vårt arbete, utan att vi särskilt letat efter projekt, men vi har också letat mer systematiskt. Vi har, via e-post, frågat kommuner, kulturarbets- förmedlingar, länsbibliotek och länsmuseer om vilka projekt med anknytning till mångkultur som man drivit under 2006. Vi har också sökt efter projekt via olika bidragsgivare: Stiftelsen fram- tidens kultur, Kulturrådet och Allmänna arvsfonden. Också vår egen sammanställning över projekt i vårt delbetänkande har använts och vi har frågat mångkulturkonsulenterna i Västra Götaland, Stockholm, Dalarna, Södermanland, Västerbotten, Blekinge och Västmanland efter projekt i deras län/region.

Vi har också vänt oss direkt till några organisationer, föreningar, institutioner och studieförbund. Bland annat har vi sökt av hem- sidorna tillhörande Rikskonserter, Mångkulturellt centrum, Svenska kyrkan, Konstnärsnämnden, Svenska institutet, Intercult, Ungdoms- styrelsen, Riksutställningar, Riksteatern, Riksantikvarieämbetet, Sensus studieförbund, IASPIS och SIDA.

I en andra sökomgång har vi särskilt letat efter projekt i Lapp- land, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Jämtland, Härje- dalen och Medelpad, via kommuners och landskaps hemsidor, eftersom dessa landskap var underrepresenterade efter den första genomgången.

Hundra Historier – en mångfald av röster i Stockholms län

Kul och intressant projekt. 100 historier till eftervärlden. Tänk att just jag fick vara med! (Utvärderingskommentar från en av deltagarna i projektet)

Med projektet har vi velat nå ut till en bred allmänhet och skapa debatt kring frågor som rör mångkultur med utgångspunkt i människors egna upplevelser av att leva och verka i vår region idag. (Sammanfattning av projektet i Hundra Historiers slutrapport, maj 2007)

304

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Hundra Historier – en mångfald av röster i Stockholms län var ett samarbetsprojekt mellan Film Stockholm, Regionbibliotek Stock- holm och Stockholms läns museum med anledning av Mång- kulturåret och Berättaråret 2006. Bakgrunden till projektet, som påbörjades 2005, var att ta reda på hur Stockholms län egentligen ser ut när det gäller till exempel befolkningens sammansättning, vilken roll omgivningen spelar för hur vi utvecklas och uppfattar oss själva, samt hur våra framtidsdrömmar ser ut.

Projektet finansierades med medel från Stockholms läns lands- tings kultur- och utbildningsnämnd som under 2006 öronmärkte 2 miljoner kronor för mångkulturella sam-arbetsprojekt mellan två eller flera kulturinstitutioner med länsuppdrag.

Hundra Historier var ett filmpedagogiskt projekt där 100 per- soner från 13 kommuner i Stockholms län, representativt utvalda efter aspekter som kön, ålder, etnicitet och social bakgrund, fick möjlighet att göra en 1–3 minuter lång film, en digital historia, om sitt liv. Urvalet av deltagare gjordes med hjälp av officiell statistik om befolkningssammansättningen i Stockholms län hämtad från Stockholms läns landstings Regionplane- och trafikkontor. Samt- liga bibliotek i länet fick en förfrågan om att delta. Efter bland annat annonser i lokaltidningar valdes 10 deltagare ut till en work- shop. Deltagandet var gratis och byggde på frivillighet och gruppen träffades vid totalt tre tillfällen för att bland annat lära sig grun- derna i hur man producerar film. Den tekniska utrustningen till- handahölls av arrangörerna.

Syftet med projektet var att med filmen som medium ge röst åt människor som sällan hörs i offentliga sammanhang, att lyfta fram den mångfald av berättelser som finns i Stockholms län, att erbjuda en mötesplats för människor med olika bakgrund, samt att doku- mentera det immateriella kulturarvet. Ett annat syfte var att för- djupa och utveckla det interna mångfaldsarbetet hos de medver- kande kulturinstitutionerna. I samband med arbetet skapades också en styrgrupp, projektgrupp och referensgrupp med representanter för Film Stockholm, Regionbibliotek Stockholm och Stockholms läns museum.

Ett övergripande tema för de digitala historier som produce- rades var identitet och mångfald kopplat till nutida och framtida frågeställningar om bland annat vilken roll som omgivningen spelar för den egna självuppfattningen, om framtidsdrömmar etcetera. Materialet har tillgängliggjorts dels genom den gemensamma webb- platsen www.hundrahistorier.se och dels genom en dvd som till-

305

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

sammans med en lärarhandledning har distribuerats till skolor, bibliotek och andra institutioner runt om i Sverige. Utöver detta producerades en vandringsutställning som under 2006 och 2007 turnerade runt till olika bibliotek i Stockholms län. I samband med utställningen genomfördes även programaktiviteter i form av bland annat föredrag och diskussionskvällar med koppling till de digitala historiernas tema.

Det som, enligt samordnaren, gör projektet Hundra Historier till ett gott exempel är den breda utgångspunkt som projektet har haft med syftet att nå ett representativt urval av befolkningen i Stockholms län och ge människor med olika bakgrunder och erfa- renheter en möjlighet att med filmen som medium få möjlighet att berätta en historia om sitt liv. Projektet är också ett bra exempel på hur ett samarbete mellan länsuppdrag med olika ansvars- och verk- samhetsområden kan fungera och utvecklas. Det som förenar Film Stockholm, Regionbibliotek Stockholm och Stockholms läns museum är berättelsen/historien i sig, oavsett om den förmedlas genom film, litteratur eller med hjälp av dokumentation och utställningar.

De Hundra Historierna är nu en del av vårt kulturarv som fortlever på webbplatsen www.hundrahistorier.se och förvaras i Stockholms läns landstings arkiv. (Slutkommentar i Hundra Historiers slutrapport, maj 2007)

Nationalmuseums queerguidning av samlingarna

Det har inte gjorts några särskilda praktiska förberedelser för den här visningens skull, utan allt görs i den ordinarie hängningen av de permanenta samlingarna. Och det finns en poäng i just det: att vi går in i något befintligt men visar på ett nytt seende och nya perspektiv. (Patrik Steorn, fil.dr. i konstvetenskap och guide på Nationalmuseums queervisningar, i intervju 16 mars 2007.)

Under Stockholm Pride 2006 visades Nationalmuseums samlingar ur ett queerperspektiv för första gången. Patrik Steorn, som tidi- gare jobbat som pedagog och guide på Nationalmuseum, blev inspirerad av liknande visningar som gjordes av Moderna Museets samlingar under Pride-festivalen året innan, och tog själv initiativ till att genomföra liknande guidningar på Nationalmuseum. Natio- nalmuseum arvoderade honom för att utarbeta konceptet och guidningen och sedan genomföra själva visningarna.

306

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Det blev totalt fyra visningar under den vecka som festivalen varade och det var några av de mest välbesökta visningarna i Natio- nalmuseums historia. Upp emot två hundra personer trängdes i salarna framför Patrik Steorn som själv överraskades av intresset. Efter festivalen har det blivit fem ytterligare visningar, samtliga specialbokade av organisationer och företag som hade personlig kännedom om att visningen fanns. Nationalmuseum har inte mark- nadsfört queerguidningen särskilt, eftersom det hittills bara är Patrik Steorn själv som läst in sig på visningen, och hans tid är begränsad eftersom han numera är anställd som lektor vid Stock- holms universitet.

– Men jag hoppas ju förstås att visningen ska börja ingå i det ordinarie utbudet här. Det blir för sårbart på sikt att den här typen av alternativa visningar är helt beroende av en enda person.

Under queerguidningen, som tar cirka en timme, visas besökarna runt i ett blandat urval av museets samlingar. Guidningen ger en bild av manlig och kvinnlig homosexuell historia och problemati- serar föreställningar kring kön och sexualitet. Allt från mer väntade inslag som antika statyer och porträtt av drottning Kristina till det lite mer otippade, som svenska familjeporträtt från 1700-talet och europeiskt 1500-talshelgonmåleri, ingår. Patrik Steorn:

– Det är också lite av poängen. På en visning var det en man som sa att han efter ett tag började försöka gissa vilken tavla det var jag skulle prata om varje gång vi gick in i en ny sal. Han hade helt enkelt fått upp ögonen för att det skulle kunna vara möjligt att se på varje konstverk ur ett nytt perspektiv. Och det är ju precis vad jag hoppas att queer- guidningen ska leda till.

Queerguidningen börjar i Nationalmuseums trapphall, vid staty- erna av antika gudar. Med hjälp av konsthistoriska referenser visar Patrik Steorn hur konstbetraktaren alltid tar med sig alla sina erfa- renheter och egenskaper, som sin bakgrund, sitt kön, sin sexuella läggning, sin identitet, in i tolkandet av ett konstverk. En tidig konstvetenskaplig beskrivning, gjord för cirka 100 år sedan, av statyn som föreställer Apollon excellerar till exempel i sensuella, kärleksfulla beskrivningar av den vackre mannen. Upphovsmannen till texten var också en man som älskade män, och Patrik Steorn konstaterar att hans queerguidning inte är det första exemplet på hur ett queert öga har tittat på konst.

307

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

I queerguidningen ingår också en 1500-talsmålning av Sankt Sebastian, helgonet för snabbt tillfrisknande som var populär under pestepidemierna. Målningen föreställer en mycket ung man med smal kropp iklädd endast ett tygstycke ”som snarare framhäver än döljer det den avser att dölja”. Mannen är genomborrad av två pilar, men ser helt oberörd ut. Patrik Steorn berättar om hur bilden ska- pades med intentionen att verka under andaktsstunder som hand- lade om att få en hel, frisk kropp – men han konstaterar att dessa stunder nog lätt kunde slå över i ett begär efter kroppen som sådan. Långt efter det att pestepidemierna upphört att härja Europa fort- satte också bilderna av Sankt Sebastian att cirkulera bland homo- erotiskt intresserade män.

Under 1980-talets aids-epidemier återupptogs sedan Sankt Sebastian som populärt helgon och det franska berömda konst- närsparet Pierre et Gilles gjorde en egen bild av honom, som användes som omslag till ett magasin för en homosexuell manlig publik. Patrik Steorn konstaterar att en bild kan läsas och användas på helt andra sätt än vad som var intentionen från början. Och bilder kan leva kvar och återuppstå som nya, betraktade av nya betraktare med nya erfarenheter i nya historiska sammanhang.

Nya pjäser – nya världar

Drömscenariot är att det här projektet ska döda sig självt. Att det inte ska behövas fler projekt av den här typen när vi har genomfört detta. Att människor som de som vi kommit i kontakt med genom projektet ska känna att de kan tillhöra teatervärlden om de vill. Att jag efter det här projektet ska ha hört en röst som jag inte hört förr. Och att teat- rarna ska ha fått möjlighet att bredda sin publik. (Dritëro Kasapi)

Under hela 2006 har Gottsunda Dans & Teater tillsammans med Folkteatern i Göteborg, Helsingborgs Stadsteater, Intercult, ung- scen/öst och Dalateatern jobbat med projektet ”Nya pjäser – nya världar”. Arbetet började redan våren 2005, fortsätter under 2007 och 2008 och syftet är, som namnet antyder, att hitta och utveckla nya röster, nya dramatiker, för svensk teater.

Tanken på projektet tog form ganska snart efter det att Dritëro Kasapi i januari 2005 blev konstnärlig ledare på Gottsunda Dans & Teater. Jakten på pjäser som kunde engagera invånarna i Gott- sunda, en förort till Uppsala där många människor har annan etnisk bakgrund än svensk, gick trögt tyckte han, och dessutom saknades

308

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

pjäser med tillräckligt många roller för skådespelare med sådan bakgrund. Pengar söktes från Framtidens kultur för ett projekt som skulle resultera i nyskrivna pjäser som kunde skildra en ny publiks erfarenheter. De medverkande teatrarna gjorde sedan alla plats i sin planering för att sätta upp pjäserna under 2007 eller 2008. Frilansregissören och översättaren Edward Buffalo Bromberg, projektledare för ”Nya pjäser – nya världar”:

– Vi tar en risk, men vi tror ju att det kommer att bli bra pjäser.

Projektet utformades som en tävling. I bland annat annonser, på hemsidan, under Tune In-festivalen i augusti 2005 och i mejl- utskick, sökte man efter nya pjäsförfattare. Mycket tid och kraft lades ner på marknadsföring för att göra projektet och tävlingen så kända som möjligt för så många som möjligt – allt för att hitta så många nya röster som möjligt. Vilka det var som eftersöktes för- sökte man fånga in med formuleringen ”om du har erfarenheter av andra kulturer och vill skriva för teater, skicka din idé till oss”. Dritëro Kasapi:

– Det var svårt att formulera uppdraget. Vi ville inte skriva att vi sökte ”du som är invandrare” eller ”du som har invandrarbakgrund”. Hade vi skrivit så hade vi missat alla de som nu är med, och det var ju deras typ vi sökte, de som protesterar mot kategoriseringar, förenklingar. Så fort man definierar, utesluter man.

Hela hösten 2005 och fram till 30 januari 2006 kunde tävlings- bidrag skickas in. När sista anmälningsdagen var passerad hade 236 personer skickat in 270 bidrag. Det inskickade var allt från kom- pletta pjäs- och filmmanus och publicerade böcker till cd-skivor och korta synopsis.

I en första sållning lästes sedan varje bidrag av två olika bedö- mare från någon av de deltagande teatrarna. Till den andra omgången valdes 30 bidrag ut, och dessa lästes av representanter för alla teatrarna. Efter denna andra läsning återstod tio bidrag och författarna till dessa intervjuades innan den allra sista utgallringen gjordes och sex författare kvarstod. Då var det april 2006 och i maj presenterades författarna på Scenkonstbiennalen för barn och ung- dom i Lund. Utvalda var Nasim Barghashi, 26 år och studerande; Behrang Behdjou, 29-årig journalist; Sohrab Fadai, 19 år och väsk- försäljare samt ordförande i riksteaterföreningen i Falun; Archana Khanna, skådespelerska, 34 år; Alma Kirlic, 29 år och bland annat estradpoet; och Susanna Mehmedi, 38-årig kulturvetare.

309

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Alma Kirlic såg projektets annons i Ordfront och blev intresserad, trots att hon aldrig skrivit dramatik tidigare. Från början förstod hon inte att projektet var särskilt riktat till personer med erfarenhet från flera kulturer, hon uppfattade bara att det handlade om att hitta nya berättelser.

– Men när jag förstod det så kändes det lite rättvist faktiskt. Jag känner att jag inte har haft samma villkor som de som är födda här. Jag visste inte vad Dramatiska institutet var till exempel, även om jag kommer från ett kulturellt hem.

Behrang Behdjou hade redan lite känningar i teaterbranschen och fick höra talas om projektet genom sin vän Farnaz Arbabi, regissör till bland annat Utvandrarna för Riksteatern. Tidigare hade han skrivit ett pjäsutkast till ett projekt på Elverket.

– När jag hörde talas om projektet förstod jag att det riktade sig till folk med annan etnisk bakgrund och egentligen tycker jag inte om den typen av satsningar, när de är riktade till mig. Jag önskar väl att de inte behövdes, det är ett underbetyg till ett samhälle att de gör det.

Den 14–20 augusti rivstartade projektet för författarnas del med att de deltog i ett skrivarläger. Dagarna fylldes med tid för eget skri- vande, föreläsningar av dramatiker och regissörer, samt möten med mentorerna: de tre dramaturgerna Sofia Fredén, Marie Persson Hedenius och Mia Törnqvist. Under såväl lägret som de tre föl- jande veckorna hade de sex författarna betalt. Detta var en mycket viktig princip för de ansvariga för projektet. Man ville signalera att de utvaldas kompetens togs på allvar, att resultatet skulle bli pro- fessionellt skrivna pjäser, att det inte handlade om att utnyttja okända talanger för teatrarnas räkning.

För Marie Persson Hedenius var betalningen till de medver- kande en stor anledning till att hon tyckte att det var intressant att engagera sig i projektet.

– Det är spännande att man i urvalet har letat efter bra historier i första hand, inte dramatikerbegåvningar. Man har haft en tilltro till förfat- tarna, att de ska klara detta, trots att de är väldigt oerfarna. Här kom- mer pengarna in, som möjliggörare. Helt avgörande för mig var också att teatrarna som medverkar gjort utrymme för att sätta upp pjäser helt osedda, och så lockades jag av hela det unika samarbetet mellan teat- rarna. Allt detta har gett projektet ett driv och en säkerhet.

310

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Alma Kirlic tycker att det allra bästa med projektet har varit just detta – att hon lärt sig så mycket om själva hantverket av erfarna teatermänniskor. Hon tycker också att hon fått värdefulla tips om hur hon skulle kunna gå vidare inom teatervärlden efter det här projektet. Dörrar har öppnats genom att deltagarna träffat repre- sentanter för olika teatrar till exempel, och hon är nu helt inställt på att försöka fortsätta skriva för teater.

Den fjärde oktober var det dags för ytterligare en sållning, efter att de sex författarna levererat var sitt grovmanus. Nu valdes fyra av de sex ut: Behrang Behdjou, Alma Kirlic, Nasim Barghashi och Susanna Mehmedi. Fram till den slutliga deadlinen för pjäserna, sista januari 2007, då ett slutmanus för en helaftonspjäs skulle leve- reras fick de möjlighet att fortsätta jobba med sina manus, med lön och med handledning. Marie Persson Hedenius träffade Nasim Barghashi närmare en gång i veckan under hela hösten. Till varje träff levererade han en ny version av sitt manus, som Marie Persson Hedenius kommenterade.

Under hösten spikades också uppsättningsdatum för två av pjä- serna. Behrang Behdjouss pjäs Re:union får premiär i september på Gottsunda Dans & Teater och går sedan vidare till ungscen/öst. Susanna Mehmedis pjäs My nation får premiär i oktober på Puster- viksteatern i Göteborg. Niclas Hjulström regisserar och pjäsen går sedan ut på turné. Nasim Barghasis och Alma Kirlics pjäser är under utveckling, och syftet är att sätta upp dem också under våren 2008. Edward Buffalo Bromberg:

– Vi är väldigt nöjda med utfallet av projektet. Vi hoppas kunna genomföra en andra våg av projektet, och då ge några av författarna till de manus som vi inte kunde använda nu en chans till skrivarvecka och stöd fram till leverans av grovmanus. Sedan skulle vi kunna hjälpa dem att marknadsföra sina grovmanus gentemot andra teatrar. Vi har också tankar på att göra något liknande på barn- och ungdomsteatersidan, och har börjat knyta kontakter med folk som drivit liknande projekt i andra länder.

Edward Buffalo Bromberg hoppas också att idén bakom ”Nya pjä- ser – nya världar” ska plockas upp av andra.

– Jag hoppas på att det någon gång ska kunna finnas ett ställe som job- bar med pjäsutveckling på det här sättet, på heltid, alltid. Ska man demokratisera institutioner så måste man locka med pjäser som skild- rar den nya publikens erfarenheter.

311

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Statens konstråds portfoliovisningar

Den tydligaste måttstocken på om visningarna har lyckats är ju om de framöver påverkar hela vårt arbetssätt. (Inger Höjer Aspemyr, konst- pedagog på Statens konstråd)

Redan innan Mångkulturåret drog igång hade Statens konstråd identifierat tre betydelsefulla strategier för arbetet med ökad kultu- rell mångfald: utvidgade nätverk, uppsökande arbete och transpa- rens. När man så funderade igenom vad man vill göra för att upp- märksamma Mångkulturåret, kom idén med portfoliovisningar upp. En av projektledarna hade tidigare varit på en sådan på Cent- rum för fotografi och Statens konstråd bestämde sig för att göra en egen variant, som särskilt skulle fokusera på konstnärer med annat etniskt ursprung. Portfoliovisningarna förenar också alla de tre strategierna.

Tanken med visningarna, som genomfördes i Malmö i oktober 2006 och under våren 2007 också kommer att äga rum i Umeå, Luleå och Östersund, är att nå konstnärer utanför de vanliga nät- verken. Denna idé kräver ett aktivt och uppsökande förhållnings- sätt och mycket tankekraft har lagts ner på formuleringar, avgräns- ningar och kriterier: viktigt både för att resultatet av visningarna ska bli det önskade, att fler konstnärer med annan etnisk bakgrund än svensk ska få uppdrag av Statens konstråd, men också för att arbetet ska bli så transparent och tillgängligt som avsett. Till Norr- landsvisningarna har man enats om formuleringen ”konstnärer med erfarenhet i andra kulturer och konstnärer som arbetar med konst som få har haft möjlighet att ta del av” som beskrivning av vilka personer det är man söker. I Malmö löd definitionen ”utbildade konstnärer med erfarenheter av andra kulturer som är bosatta i södra Sverige”.

Den första visningen ägde rum i Malmö 11 oktober 2006. Den lokala projektledaren, Arjumand Carlstein, anställdes på 20 procent drygt två månader innan visningen skulle äga rum, och ägnade sin mesta tid åt att nätverka och sprida information om projektet. Via e-post, telefonsamtal och möten nåddes bland annat gallerier, konstnärsföreningar, kulturinstitutioner, kulturföreningar för till exempel arabisk och rysk kultur, arbetsmarknadsprojekt och kul- turskolor. Dessutom annonserade och affischerade hon, delade ut vykort med information, skickade ut pressmeddelanden och tog personlig kontakt med människor i sitt eget nätverk.

312

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Genomslaget blev stort. 259 konstnärer skickade in material. 84 fick chansen att visa upp sin portfolio för en projektledare från Statens konstråd vid ett personligt möte på 20 minuter. Under mötet strävade man i första hand efter att föra ett samtal kring konsten, och inte att sätta några betyg.

I början av december samlades projektledarna och tittade ige- nom alla bilderna. Det bestämdes att alla konstnärer som medver- kat i Malmö skulle hamna i Statens konstråds arkiv, för att på så sätt ha möjlighet att komma ifråga för uppdrag. Att hamna i arkivet är något som alla konstnärer alltid har möjlighet att göra, bara genom att skicka in sin portfolio till Statens konstråd. Visningarna har antagligen också haft den effekten att kännedomen om denna möjlighet ökat.

Tre månader efter visningen menar Inger Höjer Aspemyr att den viktigaste erfarenheten från satsningen är att Statens konstråd har börjat genomgå en förändring i rutiner och synsätt, vad gäller myndighetens alla projekt. Förändringen är ett direkt resultat av diskussionerna som fördes under arbetet med portfoliovisningen, menar hon. Framöver ska fler konstnärer erbjudas skissuppdrag och ersättningen för skissuppdraget ska betalas ut i början av arbetsprocessen, och inte i slutfasen. Vid varje möte som projekt- ledarna har på myndigheten ska tid avsättas för gemensam genom- gång av nyinkomna konstnärers inskickade material. Dessutom är tre av de konstnärer som kom till portfoliovisningen i Malmö på gång att få skissuppdrag.

Projektet har alltså redan gett effekt, men det finns förstås också svårigheter. En sådan är att en så här stor satsning riskerar att väcka orealistiska förhoppningar om möjligheten att få uppdrag hos Statens konstråd hos konstnärerna. En annan är att myndig- hetens egen etniska och kulturella mångfald är bristfällig. En lång- siktig förändring, som myndigheten strävar efter att uppnå med erfarenheterna från portfoliovisningarna som bas, är att kvalitets- begreppet ska börja diskuteras mer aktivt internt. Man hoppas också på ännu mer vidgade nätverk och konstaterar att en annan positiv effekt av projektet skulle kunna vara att andra aktörer inom kultursektorn skulle kunna inspireras och göra något liknande inom sin verksamhet.

313

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Off record på Moderna Dansteatern

Vi har all världens människor på scen, men mer sällan all världens människor i publiken. Det vill vi ändra på och därför gör vi det här projektet. (Christina Molander, teaterchef Moderna dansteatern)

Under Mångkulturåret har Moderna Dansteatern i Stockholm bedrivit projektet ”Off record”. Idén föddes under Dans- och teaterbiennalen Göteborg i maj 2006, där man arbetade med så kallade ”mångkulturella vittnen”. Några olika personer hade till uppgift att besöka biennalens föreställningar och andra evenemang och sedan vittna om vad man sett, ur ett ”mångkulturellt” perspek- tiv. Paloma Madrid, projektledare på Moderna Dansteatern, var ett av vittnena. Hon och Christina Molander började prata om hur satsningen hade fungerat och hur Moderna Dansteatern skulle kunna göra något liknande. Christina Molander:

– Vi var tilltalade av idén med vittnena. Om man vet att man blir stu- derad, så skärper man sig. Hela Mångkulturåret bygger ju också lite på den tanken. Det handlar om att få ögonen på sig så att man anstränger sig lite mer.

Från Kulturrådets tillfälliga stöd under Mångkulturåret fick teatern 60 000 kronor för satsningen och de pengarna var helt avgörande för att genomförandet skulle vara möjligt, menar Christina Molander.

Rekryteringen av personerna som skulle vara Moderna Dans- teaterns vittnen tog lite längre tid än vad man räknat med. Det var svårt att hitta lämpliga personer.

– Vi tyckte också att det var väldigt viktigt att vi som drev projektet inte visste vilka personerna som kom och tittade var. Paloma Madrid bad därför en utomstående person om hjälp med att anlita dem. Det blev fem personer, som studerade oss under säsongen hösten 2006 / våren 2007.

De fem personerna hade till uppgift att själva söka efter informa- tion om Moderna Dansteatern, boka biljetter och komma på före- ställningar. Sedan gick de hem och skrev ner sina upplevelser.

– Vi ville veta hur vi uppfattas. Stämde deras upplevelser med hur vi beskriver oss själva, vad vi kommunicerar ut? Känner man sig väl- kommen, är vi på rätt plats och berättar att vi finns, beskriver vi oss på rätt sätt, stämmer våra beskrivningar med vad man sedan får?

314

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

En stor del av Moderna Dansteaterns publik är återkommande, berättar Christina Molander.

–Det gör kanske att man blir lite ”blind i sitt eget hus”, man kommu- nicerar med dem som man brukar kommunicera med. Därför ville vi ha någon utifrån som granskade oss.

–Vi har inte haft någon avslutning av satsningen ännu, men det vi hört hittills är att personerna som varit med tidigare aldrig tänkt tanken att gå på dans, men att de blivit positivt överraskade och känt sig väl- komna. De har också tyckt att publiken uppvisat lite mer bredd än vad de trodde. Vi har inte hört några negativa saker ännu – de väntar väl med dem! Det har självklart varit kul att höra att de känt sig välkomna och så. Min skräck är att vi i samtidsdansen isolerar oss. Det är ingen självklarhet att publiken ska komma till oss, det måste vi komma ihåg.

Förutom vittnenas arbete genomförde Moderna Dansteatern under Mångkulturåret tre samtalsseminarier på temat ”Hur ser vi på publiken, hur ser publiken på oss” och man anlitade också socio- logen Lars-Göran Karlsson från Södertörns högskola och Umeå universitet för att han skulle göra förtydligande djupintervjuer med vittnena.

Under hösten 2007 kommer de fem vittnena att presentera resultatet av sitt arbete publikt och sedan planerar Moderna Dans- teatern att fortsätta med satsningen. Lokalen på Skeppsholmen där teatern håller till ska renoveras och man tänker utnyttja tillfället på samma sätt som Moderna Museet gjorde för några år sedan under sin renovering. Under de cirka två åren som renoveringen beräknas ta kommer Moderna Dansteatern att finnas c/o i olika lokaler i bland annat Botkyrka, Skärholmen, Fisksätra och på Sergels Torg. Under hela den tiden ska satsningen fortsätta.

– Det blir en bra kombination. Vi får möjlighet att komma ut och träffa en ny publik som tidigare kanske inte hittat till oss, och så får vi samtidigt veta vad denna publik tycker om oss. Det känns också helt nödvändigt att en sådan här satsning fortsätter ett tag för att den ska få effekt.

Låna en fördom i Fördomsbiblioteket

Hört vid lånedisken:

–Hej, jag är lite nyfiken på att låna den skånske bonden.

–Ja, honom har du här!

–Va, nehej! Jag trodde han skulle se ut som Edvard Persson. Då har jag fått min fördom raserad, jag behöver inte låna längre …

315

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

(Citat från en besökare på Fördomsbiblioteket under kulturfestivalen Under konstruktion i Stockholm 2–3 september 2005, hämtat från Riksutställningars webbplats)

Idén till Fördomsbiblioteket kommer ursprungligen från Danmark där den för första gången genomfördes av föreningen Stop Volden under Roskildefestivalen 2002. Rent praktiskt fungerar det som ett vanligt bibliotek med stolar, bord och lånedisk bemannad av bibli- otekarier som administrerar lånen. Vilka fördomar som finns till- gängliga för utlån under det aktuella tillfället finns angivet på en skylt vid disken. Låntagaren får, efter att ha valt en fördom, ett lånekort och får sedan under 15 minuter sitta ned och tala, ställa frågor eller diskutera tillsammans med den person som man har lånat. Denna person representerar endast sig själv som privatperson och är inte representant för en hel grupp, religion eller etnisk till- hörighet.

Utgångspunkten för Fördomsbiblioteket är att alla människor har fördomar och att det är genom ökade kunskaper, till exempel genom personliga möten, som man kan bli av med dem. Vilka för- domar som finns tillgängliga för utlån bestämmer de som hyr bibli- oteket antingen genom att välja ur en lånekatalog eller genom egna val. Det vanliga är att 6–7 fördomar, som samtliga arvoderas för sina arbetsinsatser, finns tillgängliga för utlån vid ett tillfälle.

Riksutställningar, som med utgångspunkt från den danska idén har utvecklat konceptet i Sverige, har haft som mål att blanda olika fördomar utifrån religion, etnicitet, yrke, sexuell läggning, intres- sen och utseenderelaterade fördomar. Man har däremot valt att inte ha med politiska och ideologiska fördomar eftersom man anser att diskussionen därmed riskerar att hamna på en mer ideologisk nivå snarare än på individnivå. Exempel på fördomar som har funnits i biblioteket är: muslim, rom, överviktig, fotbollssupporter, general- direktör, sikh, skånsk bonde, blondin, katolik, homosexuell, jude, buddhist, same, förortskid, gambier, brat, dörrvakt, rullstolsburen, amerikan, präst och polis. Man har kommit i kontakt med fördo- marna genom att kontakta nationella, regionala och lokala organi- sationer, yrkeskårer, nätverk och så vidare.

Under Almedalsveckan i Visby 3–5 juli 2006 kunde man från Fördomsbiblioteket även låna politiker från olika politiska partier för samtal under 15 minuter. Efter lånetidens slut fick man gissa vilket politiskt parti som politikern representerade.

316

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

De bibliotekarier som bemannar Fördomsbiblioteket utgör en viktig länk mellan låntagarna och fördomarna. Deras uppgift är att förklara upplägget, administrera lånen och hålla koll på utlånings- tiden. Omlån av en utlåningsperson är tillåtet efter omregistrering i utlåningsdisken. Utlåningspersonerna har alltid rätt att välja att avstå ifrån att svara på frågor. Det är endast tillåtet för en person i taget att låna en fördom.

Första gången Riksutställningar genomförde Fördomsbiblioteket var i samband med kulturorganisationen Intercults kulturafton Våryra i Skeppsholmskyrkan i Stockholm den 9 april 2005. Andra tillfället ägde rum under kulturfestivalen Under konstruktion i Stockholm den 2–3 september 2005. Därefter har biblioteket tur- nerat runt till flera olika platser i Sverige. Lokala organisatörer som har hyrt Fördomsbiblioteket har även haft möjlighet att anpassa för- domarna utifrån egna önskemål beroende på bland annat tillgång och efterfrågan på olika fördomar på den aktuella orten.

Det som, enligt samordnaren, gör Fördomsbiblioteket till ett gott exempel är den metod att bemöta människors fördomar genom personliga möten och samtal som Riksutställningar med sitt projekt har bidragit till att utveckla. Genom att sitta ned och sam- tala med sin ”fördom” ökar möjligheterna till förståelse för var- andras likheter och olikheter, något som enligt samordnaren är en viktig utgångspunkt för en fortsatt dialog. Lina Ahtola, projekt- ledare på Riksutställningar:

– Vi tror inte att femton minuters samtal löser alla problem och gör en helt fördomsfri, men det är en bit på vägen.

Fördomsbiblioteket är också en satsning som har fått stor geografisk spridning och som inför och under Mångkulturåret 2006 har turne- rat runt till ett flertal bibliotek, konsthallar och andra publika plat- ser runt om i hela Sverige.

Marinmuseum och Sunnadalskolan i Karlskrona

Statens Maritima museer har genom Marinmuseum i Karlskrona inlett ett samarbete med Sunnadalskolan, en skola med cirka 400 barn och ungdomar i åldern upp till 16 år. På Marinmuseum får besökarna ta del av den svenska marinens historia, vilken den gamla örlogsstaden Karlskrona är en naturlig plats för.

317

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Samarbetet påbörjades i större omfattning läsåret 1999–2000. Initiativtagaren och läraren Peter Skogsberg såg stora fördelar med att förlägga delar av undervisningen utanför skolan. Syftet var att bredda undervisningsytorna, ge eleverna förutsättningar till kon- takter med vuxna utanför skolans miljö samt stimulera inlärnings- processen. Den senare kan också stärkas genom att eleverna erbjuds ”riktiga” arbetsuppgifter som ska leda till ett konkret resultat som andra ska ta del av.

För Marinmuseum kom förfrågan om samarbetet rätt i tiden. Man hade där diskuterat hur man skulle kunna fördjupa det peda- gogiska innehållet och förbättra kontakterna med skolans värld. Pedagogiken är uppbyggd för att passa skolans behov, inte utifrån museets vilja att förmedla kunskap om den egna verksamheten. Skolan är projektägare och museet bidrar med lokaler, fakta och kunskapshantering, personalmässiga resurser och tid för planering, utvärdering och utveckling. Besöken på museet integreras i Sunna- dalskolans undervisning, genom att utgöra en arbetsmetod för ordinarie undervisning.

Cirka 85 procent av skolans elever har ett annat modersmål än svenska och både Sunnadalskolan och Marinmuseum ser samar- betet som en del av ambitionen att stärka integrationsarbetet. Sun- nadalskolan ligger i ett område som har betraktats som fyllt av sociala problem. Området är nu, genom olika satsningar, i stark förändring. Skolan har renoverats och byggts till och man har även byggt en idrottshall.

I samarbetet med Marinmuseum får eleverna praktiskt ta del av sin nya hemstads kulturarv och perspektiv på samhällets utveck- ling. Genom att låta elever med olika kulturell bakgrund förmedla Sveriges kulturarv ser samarbetsparterna att arbetet stärker samhö- righeten och gemensamma upplevelser. Under det sjätte skolåret har eleverna möjlighet att under 4–6 veckor ”gå i skolan på museet”, och kan då välja olika teman som exempelvis matematik och problemlösning, med utgångspunkt i navigation; sjömaning, där man gör en knoptavla och lär sig om knopars användning; bild på museet, utifrån museets konstverk. Målsättningen är bland andra att stärka elevernas tro på den egna förmågan att skapa någonting, stärka elever som föredrar en praktisk inlärningsmetod och skapa nya arenor för integrationsprocesser.

Genom ett samarbete med museet, Musik i Blekinge, Kulturför- valtningen i Karlskrona och fria kulturarbetare erbjuder Sunnadals- kolan eleverna en kulturprofil, som omfattar cirka 60 elever per

318

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

läsår. Samarbetet innebär en miniguideutbildning på Marinmuseum samt i Karlskrona stad och fördjupningsprojekt och temaarbeten. Miniguideutbildningen genomförs av elever i årskurs sex som under ett första studiebesök på museet guidas av en museilärare som berättar om delar av utställningarna, med målet att eleverna sedan själva ska kunna förmedla kunskaperna. Guidningen video- filmas för att man senare i klassrummet ska kunna gå tillbaka till materialet. Under ytterligare två besök på museet tränar eleverna för att presentera utställningen, både lärare och museipedagoger finns då till hands. Efter en ”generalrepetition” tar eleverna sedan emot sina föräldrar och inbjudna gäster för att under en lördag guida dem i museets utställningar. Eleven guidar på det språk han eller hon känner sig mest bekväm i, modersmålet eller svenska.

Under varje läsår genomför kulturprofilseleverna en teaterpro- duktion, vars olika delar arbetas fram av dem själva. Marinmuseum är även engagerat i detta projekt. Eleverna väljer vilken produk- tionsgrupp de vill vara med i. Manusgruppen skriver utifrån ett synopsis som delas ut av handledarna. Synopsis har arbetats fram av en referensgrupp av personal från Marinmuseum, lärare och kultur- arbetare. Ämnet utgår från världsarvsstaden Karlskrona ur ett historiskt perspektiv. I de olika grupperna, som exempelvis kos- tym, mask och rekvisita, scenografi, bygg och hantverk, arbetar eleverna med utformning och tillverkning.

Målen med arbetet är flera, bland andra att skapa nya arenor för integrationsprocesser, att genom mötet med professionella kultur- arbetare öka elevernas kunskap om scenkonst, sprida kulturarvet och stärka elevernas sociala kompetens och självkänsla.

För museet innebär samarbetet med Sunnadalskolan kontakter med en ny publik, samt en möjlighet att utveckla nya pedagogiska modeller och skolprogram. Enligt Peter Skogsberg är en stor anledning till framgången att hans anställning till 60 procent finan- sieras av Sunnadalskolan och till 40 procent av Marinmuseum. Det gör att han är insatt i och kan driva engagemanget inom de båda verksamheterna. Peter Skogsberg ser många fördelar med samar- betet, varav att eleverna har så roligt i undervisningen bara är en. Han ser också ett ökat intresse från studenterna att besöka museer. Skogsberg påpekar att många kulturinstitutioner fortfarande för- medlar sitt budskap från ett ”ovanifrån-perspektiv” som många besökare känner sig förminskade av. Samarbetet har enligt Skogs- berg skapat det mod som kan krävas för att besöka en kulturinsti- tution hos eleverna.

319

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Kultur och idrott

På olika håll i landet har idrottsföreningar och kulturinstitutioner börjat inse fördelar med att samarbeta, inte minst för att nå nya målgrupper.

I Örebro pågår ett samarbete mellan Karlslunds IF Herrfot- bollsklubb och Länsteatern. KIF HFK planerar en utbyggnad av verksamheten i form av en konstgräsarena med klubblokaler och kansli i västra Örebro för föreningens breda ungdomsverksamhet och för seniorfotboll. I samband med KIF HFK:s projektering ini- tierades samarbetet med länets teater. Teatern har deltagit i plane- ring av lokalerna där målsättningen är att bygga en mångfunktionell samlingslokal där idrotts- så väl som kulturevenemang kan äga rum. Både KIF HFK och Länsteatern i Örebro ser samarbetet som en möjlighet att nå flera möjliga idrottsutövare och en ny publik.

För Länsteatern i Örebro, som turnerar både i länet och i sta- den, innebär nybyggnationen att man får tillgång till en ny scen i delar av staden där det i nuläget inte finns någon arena för teater. På länsteatern har man noterat att den turnerande verksamheten ger teatern en ny publik som inte åker till de fasta scenerna i cen- trala Örebro, man har därför anledning att tro att tillgång till en ny scen i stadens västra delar kan ge en ny publik. Örebros västra delar präglas liksom föreningen KIF HFK av kulturell mångfald. En multifunktionell arena kan här utgöra en ny mötesplats för publik och utövare med olika kulturell bakgrund och intressen.

I Visby ligger ett liknande projekt i startgroparna. Länsteatern, Länsmusiken och Länsdansen har tillsammans lagt fram planer för en ny arena för kultur. Gotlands Idrottsförbund har också uttryckt önskemål om en ny idrottshall. För att förbättra förutsättningarna för bägge parter att genomdriva planerna initierade Inger Harlevi, ordförande i Kultur- och fritidsnämnden, ett samarbete.

Under hittills två möten har man diskuterat projektet. Inger Harlevi:

– Kultur och idrott är ju inte de parter som pratar med varandra varje dag. Vid första mötet funderade jag på om jag borde hyra in en ”tolk”. Men, det behövdes inte, snart flöt samtalen på riktigt bra och plane- ringen är igång.

Harlevi anser att samarbetet kommer underlätta möjligheterna för alla parter att få sponsorer. Det skulle enligt henne vara svårt att få tag på sponsorer för två så stora projekt på ön. Nu går man sam-

320

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

man och kommer även att söka sponsorer internationellt. Man strävar även efter att ha internationella evenemang och gäster.

Den stora fördelen parterna ser med samarbetet är att enklare nå ut till varandras målgrupper, och få mer och ny publik – och nya utövare.

De två projekten är alltså endast i planeringsstadiet, men sam- ordnaren anser att samarbeten mellan idrott och kultur kan vara mycket intressanta, och att dessa två därför förtjänar att nämnas ändå. Genom att exempelvis dela lokaler förbättras möjligheterna för båda parter att nå barn, unga och föräldrar som annars inte besöker renodlade idrottsplatser eller teatrar. Genom samarbete kan teaterns scen och idrottens arena bli en ny mötesplats för män- niskor med olika bakgrund och intressen.

Leva i två världar

Hur är det att vara 100 % svensk och 100 % judisk/samisk/romsk? (Ur programförklaringen till utställningen Leva i två världar på Riksut- ställningars hemsida)

I syfte att producera en utställning av och med, och inte om och för, genomförde Riksutställningar, Malmö museer, Judiska Museet och Samiskt informationscentrum tillsammans med unga romer, samer och judar en utställning om hur det är att vara ung och ha två identiteter i Sverige idag.

Man ville visa ”vilken tillgång det är att ha två världar men också hur problematiskt det kan vara”. I centrum för utställningen står de medverkande ungdomarnas egna berättelser, tankar och reflektio- ner kring att ha två identiteter och Riksutställningar påpekar noga att utställningen är mycket subjektiv och inte har någon ambition att representera alla judar, romer eller samer.

Utställningen är byggd kring tre rum ur tre olika lägenheter. I det judiska köket hänger hämtpizza-menyn på kylskåpet med de pizzor som inte funkar ihop med kosher-diet överstrukna och de extrafina vinglasen till sabbatsmiddagen står uppställda på hyllan. I det samiska rummet finns samiskt hantverk och samiska klädes- plagg och det romska hemmet bjuder på vackra föremål som kris- tallkrona och väggklocka och fotoramar i glänsande gulmetall. På tv-apparater i alla hemmen rullar en film där lägenhetsinnehavaren visar upp sitt hem och berättar om alla minnen och funktioner som föremål ger och har.

321

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Förutom rummen med inredningarna finns också en musikmix med musik från alla de tre representerade kulturerna, ett porträtt- galleri med möjlighet att gissa den avporträtterades kulturella till- hörighet – och få svar på baksidan av bilden i form av en symbol.

Samer, romer och judar är tre av Sveriges nationella minoriteter. I Leva i två världar fångades på ett personligt sätt vad en sådan grupptillhörighet betyder för unga människor i Sverige idag.

Den 1 oktober 2006 var det vernissage på Malmö museer, sedan åkte Leva i två världar vidare till Judiska museet i Stockholm och Kulturhuset Lättings i Gävle. Under hösten 2007 bär det av till Kulturcentrum Asken i Borlänge, Norrköpings stadsmuseum och Attje, fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

Ny publik – Nya möjligheter

Ny publik – nya möjligheter är Teater Västmanlands satsning för att synliggöra teaterns verksamhet för en bredare publik och göra teatern mer angelägen för denna. Målgruppen är främst invånare med utländsk bakgrund i Västerås.

Till satsningen anställde Teater Västmanland tillsammans med arbetsförmedlingen en projektledare, Claudia N. Ekström, som under Mångkulturåret 2006 informerade om teaterns verksamhet vid skolor, företag och kulturföreningar. Projektledaren har under året gjort ett omfattande publikarbete, under året mötte hon många Västeråsbor som inte kände till att teatern fanns.

Mats Arnell, regional arrangörsutvecklare vid teatern, säger att man mött många som upplevt det som ”svårt” att gå på teatern, bland annat på grund av språkförbistring. Teatern har välkomnat en ny publik med studiebesök med information om verksamheten på ”lätt svenska”. Förstagångsbesökare har även fått rabatterade bil- jettpriser. Mats Arnell berättar att det även funnits publikvärdar på plats som de nya besökarna i många fall redan mött under studiebe- söket, som kan svara på eventuella frågor.

På Teater Västmanland finns det även möjlighet för kultur- och konstutövare att låna teaterns lokaler, samt att få arrangörshjälp mot en mindre kostnad. Man söker även samarbetspartners till ”Öppen scen”, där kultur- och konstutövare har möjlighet att visa sin konst för publik.

Målsättningen är att svenskar med utländsk bakgrund ska få bättre möjligheter att utöva kulturaktiviteter i samma utsträckning

322

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

som i hemlandet och att teatern i högre grad ska bli en interkultu- rell mötesplats.

Teater Västmanland har genom Ny publik – nya möjligheter fått nya nätverk men satsningen har enligt Mats Arnell haft inverkan på verksamheten som helhet. Teater Västmanland påbörjade ett utvecklingsarbete genom att satsa på att nå en ny publik, det gjorde att man fick utveckla resten av organisationen. Nu annonserar man på nya ställen och har utvecklat nya policydokument för rekryte- ring och man har även sett att repertoaren har inslag av nya ämnes- val.

Samordnaren ser projektet som ett gott exempel på en teaters arbete för att öka tillgängligheten för stadens invånare och för att teatern i högre utsträckning ska bli en plats för en interkulturell dialog.

Shit också! – Folkoperans barn- och ungdomsprojekt i Rinkeby

Det var onödigt bra! (Kommentar från 12-årig pojke i Rinkebyskolan efter repetitionen av Shit också!)

I november 2005 påbörjade Folkoperan i Stockholm ett barn- och ungdomsprojekt i workshopform tillsammans med 80 mellansta- dieelever i årskurs 6 i Askebyskolan och Kvarnbyskolan i Rinkeby, en förort till Stockholm.

Målet med samarbetet var att skapa intresse för opera som konstform hos eleverna genom att väva samman deras egna berät- telser, tankar, drömmar och musikaliska impulser och involvera dem i hela arbetsprocessen. Dramatikern Manuel Cubas utgick i librettot från barnens tankar, kompositören Fredrik Österling hämtade inspiration från musikaliska workshops med eleverna när han skrev musiken, och scenografen Monika Frelin plockade upp elevernas idéer kring scenbild och kostym i scenografin. Regisse- rade gjorde Mira Bartov.

Eleverna fick i uppdrag att skriva text, musik och skapa sceno- grafi till en helt ny opera med urpremiär på Folkoperan den 10 mars 2007. I operan, som fick namnet Shit också!, spelades rollerna av professionella sångare och musiken framfördes av sjutton musi- ker ur Blåsarsymfonikernas orkester. Parallellt med detta pågick under våren och hösten 2006 ett pedagogiskt arbete med bland annat prova-på-dagar, workshops och andra aktiviteter där eleverna

323

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

sattes in i ett större sammanhang och fick ge feedback till varandra. Eleverna delades sedan in i en textgrupp, musikgrupp, scengrupp och olika produktionsgrupper som leddes av en regissör, kompo- sitör, musiker, sångpedagog, dramapedagog och personal från Folkoperan.

I anslutning till Shit också! har även ett pedagogiskt arbete innan föreställningen ägt rum. Med detta har Folkoperan och Länsmu- siken i Stockholm velat ge eleverna en inblick i hur det kan vara att arbeta i en kreativ process på en teater. Besökande skolklasser har kunnat välja mellan tre olika operaverkstäder inom scenografi, musik eller drama.

Syftet med projektet har varit att skapa delaktighet och ge ele- verna verktyg för att förverkliga sig själva som ett led i deras egen kunskapsutveckling. Syftet har också varit att visa eleverna vilka möjligheter till framtida arbeten som finns inom operakonsten med målet att på sikt även bredda rekryteringsbasen inom denna del av arbetsmarknaden. Geronimo Unia, projektledare för Studiecent- rum i Rinkeby och en av de medverkande i projektet:

–Det är viktigt för mig att detta inte var en engångsföreteelse. Men det absolut viktigaste resultatet av projektet är att barnen har fått självförtroende, och de har fått möta långt fler vuxna än de normalt brukar.

–Om sedan 1 av 10 kommer att intressera sig för opera längre fram, är det gott nog. Zlatan-effekten kan gälla också opera, på samma sätt som barnen identifierar sig med en invandrare som blir framgångsrik fot- bollsspelare, så kan de också göra det med en operasångare, scentek- niker eller regissör. Våra barn ska också kunna spela Shakespeare.

Shit också! är resultatet av ett samarbete mellan Folkoperan i Stockholm, Stockholms Läns Blåsarsymfoniker, Länsmusiken i Stockholm, Askebyskolan, Kvarnbyskolan och Studiecentrum i Rinkeby.

Folkoperan i Stockholm startade sin verksamhet 1976 med målet att utveckla och förnya operakonsten, nå nya publikgrupper och skapa sysselsättning för framförallt yngre sångare och musiker.

Folkoperans arbete i Rinkeby har bland annat inspirerats av de så kallade ”operaattacker” som Folkoperan gjorde i Stockholms förorter 2004. Syftet med dessa var att, utan att eleverna visste om det i förväg, framföra operan Tosca i skolornas aulor och därefter bland annat låta eleverna själva få prova på hur det är att som diri- gent leda en hel orkester.

324

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Kultur i exil

Festivalen Kultur i exil är en mötesplats för olika kulturer, syftet är att skapa en plattform där dessa kan mötas och bygga en gemensam grund där en mångfald av uttryck accepteras och uppskattas. Kul- tur i exil vill lyfta fram en positiv och nyanserad bild av det mång- kulturella samhället.

Initiativtagare är Rasoul Nejadmehr, bland annat verksam som Mångkulturkonsulent i Västra Götalandsregionen. Exilmänniskors konstnärliga uttryck har i många fall förnekats existensberättigande i hemlandet, och i Sverige dominerar den västerländska konsttradi- tionen.

Rasoul Nejadmehr ser festivalen som en möjlighet för männi- skor i exil att uppträda på sina villkor, vilket inger både stolthet och självförtroende och samtidigt väcker intresse hos andra svenskar.

Kultur i exil arrangerades första gången år 2000, de första åren var programmet relativt litet och organiserades av kulturföreningen Farhang med ett antal artister och föreläsare som uppträdde i Stockholm eller i Göteborg. Nu har projektet vuxit till en regional satsning som ska ges kontinuitet och drivs av kommuner, före- ningar och kulturinstitutioner. Festivalen stöds också av kultur- nämnden i Västra Götaland. I Göteborg, Uddevalla, Skövde och Borås hålls konserter, föreläsningar, seminarier och workshops och det har även gjorts gästspel i Stockholm. Kultur i exil är ett försök till regionalt nationellt och internationellt kulturutbyte.

Konserthuset i Göteborg är en av kulturinstitutionerna som är engagerade i festivalen. Rasoul Nejadmehr betonar att det har ett viktigt symbolvärde att en av Göteborgs större institutioner är med. Invandrade svenskars kultur hänvisas ofta annars till mindre förortsscener. Kultur i exil innebär även en möjlighet för berörda kulturinstitutioner att nå en ny publik och utöka sina nätverk. För mångkulturkonsulenterna i Västra Götalandsregionen har festi- valen blivit basen i arbetet med metodutveckling för att tillgänglig- göra kulturlivet för regionens samtliga invånare oavsett bakgrund och öka kunskapen och förståelsen för olika kulturella uttryck. Kommunerna, institutionerna och föreningarna lägger programmet tillsammans, vilket ökar graden av deltagande för alla parter.

Festivalen har överlag en stor publik och det finns ett starkt intresse från kulturföreningar att medverka. För att förbättra förut- sättningarna för att bredda respektive evenemangs målgrupp ska,

325

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

från och med i år, varje förening motivera hur deras förslag bidrar till en interkulturell dialog.

Samordnaren ser Kultur i exil som ett gott exempel på en arbetsmodell för att bredda nätverk och på samarbete mellan före- ningsliv, kommuner och kulturinstitutioner. Kultur i exil exempli- fierar hur kulturinstitutioner kan tillgängliggöras för en bredare publik och fler konstnärliga uttryck för att göra kulturutbudet relevant för fler människor med olika kulturella bakgrunder.

Framsteg

Vi arrangörer hoppas att seminarierna ska stimulera samarbete och öka förståelsen för samband inom den breda genren världsdans. Vi vill stärka samverkan mellan dansgenrer för att folklig dans / världsdans / folkdans / etnisk dans, vad vi än väljer att kalla det, utvecklas än mer som scenkonst och umgängesform. (RFoD i reklamblad för det första seminariet, som arrangerades den 4 februari 2006.)

Riksföreningen för folkmusik och dans, RFoD, ordnade samman- lagt fem seminarier under 2006 och 2007 i syfte att etablera nya kontakter och främja kunskapsutbyte mellan olika dansgenrer inom den genre som man valde att kalla ”världsdans”. ”Världsdans” är ett begrepp RFoD vill lansera, bland annat med utgångspunkt i erfarenheterna från sina seminarier, för att bredda synen på vad som kan ingå i både folkdansgenren och den nutida dansen. Nam- net är förstås tänkt som en parallell till ”världsmusik”-begreppet, och speglar bland annat den frustration som finns hos vissa dansare när det gäller de olikheter i villkor som de menar finns mellan musik och dans, bland annat gällande möjligheterna att få stöd för sin verksamhet.

Lars Farago, förbundssekreterare för RFoD, ville också använda seminarierna för att tydliggöra sambandet mellan det sociala och det sceniska när det gäller dans, eftersom han menar att allt för mycket fokus tenderar att ligga på det sceniska, kanske särskilt när det gäller så kallad mångkulturell dans. Därför bjöd seminarierna på en kombination av kortare föreläsningar, workshops och möjlig- heter för alla deltagare att själva dansa. Lars Farago:

– Den sceniska dansen har också en social funktion, och vi ville utveckla den sociala dimensionen i samspel med den sceniska. Vi vet ju till exempel att levande musik betyder väldigt mycket mer för vår typ

326

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

av dans än vad den gör för koreograferad scendans. Musikernas akti- vitet i rummet spelar väldigt stor roll.

Det inledande seminariet kombinerade uttrycken från polskan och den orientaliska dansen och avslutade med ett danshus som erbjöd möjligheten att dansa till namnkunniga sångare och spelmän från båda dessa genrer. Under det andra seminariet var ämnet ”Tradi- tion och modernitet” och syftet var att kompetensutveckla dansare, pedagoger och koreografer som vill skapa modern dans på traditio- nell grund. Fokus låg till viss del på afrikansk dans. Det tredje till- fället var inriktningen helt och hållet folkdanskoreografer och sce- nisk folkdans från olika länder.

Det fjärde seminariet hade rubriken ”Dans med attityd” och handlade om att visa på likheter mellan så vitt skilda dansgenrer som street, flamenco och den traditionella nordiska macho-dansen halling. Programmet bjöd på workshop och dansuppvisning av väl- kända dansare inom de respektive genrerna, som bland annat dan- sade ett work in progress med både street och flamenco. Som avslutning ordnades ett dansjam med livemusik och DJ:s dit dan- sare från olika genrer hälsades välkomna. Fokus låg på modern dans, street, breaking, spanskt, jazz, halling eller annan folkdans och på golvet skedde oväntade möten då dansare upptäckte likhe- terna mellan dessa olika genrer, som sällan ses ihop men som för- enas just av sin ”attityd”.

Det femte seminariet hade temat Dans som symbol och var ett möte mellan koreografer och utövare inom buto, indisk klassisk dans, Koochi Poodi och nordisk folklig dans som modern scen- konst.

RFoD ville med seminarieserien dels inspirera dansare från dessa vitt skilda genrer till möten, liknande musikers möten, och dels återskapa en träffpunkt som de menar tidigare fanns inom till exempel street-dansen. De ville också bidra till att stärka den folk- liga dansens ställning.

– Vi ville bidra till att folk inom olika delar av dansvärlden får upp ögonen för att de har mycket gemensamt. Vi fokuserar ofta skillnader och ser allt för lite av alla våra likheter. Det gör oss svagare som grupp och det vill vi förändra. Att vi har kommit en bit på den vägen är nog projektets största vinst. Vi ville också skapa en ökad förståelse för att traditionell dans kan vara väldigt modern och visa på hur vi alla inom våra olika danser arbetar med relationen mellan tradition och moder- nitet.

327

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

– Vi fick väldigt bra respons på hela serien, det kändes att den var efterlängtad. En deltagare sa att ”jag önskar verkligen att den här till- ställningen inte behövdes, men det gör den”. Många inom vår del av dansvärlden känner sig inte rättvist behandlade av till exempel Kultur- rådet, som upplevs som okunniga om våra dansformer. Referensgrup- perna för dans saknar till exempel representanter från våra genrer.

Serien har dokumenterats i form av artiklar i Folkmusik & Dans. Under hösten 2007 presenteras en samlad dokumentation. RFoD arbetar med två nya seminarieserier: TaPlats handlar om kvinnors svängrum inom världsmusiken respektive dansen medan serien Proffs vill utveckla kompetensen inom marknadsföring, produ- centskap med mera hos människor som befinner sig i gråzonen mellan amatörkultur och professionell verksamhet, ofta de som arbetar med världskultur.

– På sikt hoppas vi förstås att alla våra seminarier kommer att bidra till att stärka världsdansgenrens ställning i Sverige.

Framsteg arrangerades av Riksföreningen för Folkmusik och dans tillsammans med en mängd olika aktörer: Stallet Folk- och Världs- musik, Danshögskolan, Danshögskolans vänner, Danscentrum, Danskonsulenten i Stockholm, Studieförbundet Vuxenskolan, Dans i Stockholms stad och län, Parkteatern i Stockholm, Tune In, Stockholms kulturfestival och Föreningen Världskultur i Eskils- tuna. Stöd för arrangemangen fick man från Stiftelsen Framtidens kultur, Stockholms läns landsting, Statens Kulturråd, Rikskon- serter och Stockholms läns bildningsförbund. Projektet var ett av dem som fick stöd från Kulturrådets tillfälliga stöd under Mång- kulturåret.

Teateralliansens ”Utbildning för skådespelare med annan bakgrund än den nordiska” och ”Det mångkulturella projektet”

Det som måste till är att människor med annan etnisk bakgrund än svensk/nordisk kommer in på teatrarna på längre kontrakt i skåde- spelarensemblerna. (Ulla Svedin, Projekt Trappans ordförande, i pro- jektbeskrivningen ”Att ta tillvara invandrade artisters kompetens”)

Trappan är ett kompetensutvecklingsprojekt med jämställdhets- inriktning som ordnar utbildningar för scenkonstnärer i Västra Götalandsregionen. Teateralliansen är huvudman. Våren 2007 star- tade man ”Utbildning för skådespelare med annan bakgrund än den

328

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

nordiska”. Utgångspunkten var att många invandrade scenkonst- närer inte får arbete inom branschen i Sverige, trots att de är välut- bildade. Det är svårt att komma in i de starka nätverk som präglar kulturlivet. Målsättningen var ” att invandrade skådespelare skall erbjudas plats på scenen och på film och på tv på samma sätt och på samma villkor som andra”. Utbildningen har planerats bland annat genom att man talat med potentiella arbetsgivare om vilka behov de ser. Samtal har också förts med pedagoger samt deltagarna själva.

Nio skådespelare från hela landet med bakgrund från olika delar av världen gick kursen som till stora delar innehöll skådespelar- träning, men även mycket språkträning. Deltagarna fick även en inblick i den svenska arbetsmarknaden och kulturlivet. I utbild- ningen ingår även en praktik på mellan en till sex månader, med syfte att komma i kontakt med en framtida arbetsmarknad.

Trappan annonserade om kursen på AF kultur samt i Teaterför- bundets tidskrift Akt. Kursens deltagare var inskrivna på AF Kul- tur och hade aktivitetsstöd.

För att kunna undanröja hindren på arbetsmarknaden menar Ulla Svedin att det är viktigt att samla personer på nyckelpositioner för diskussion och samarbete med att lösa problemen. Här är, bland annat, Trappans ledningsgrupp, med representanter från Arbetsförmedlingen Kultur, Danscentrum Väst, Film i Väst, Institutionsteatrarna i Västra Götalandsregionen, SVT Drama Göteborg, Teatercentrum, Teaterförbundet, Högskolan för scen och musik samt Filmhögskolan inom Göteborgs universitet, en viktig part då alla medverkande har hög kompetens och även ett stort nätverk. Nätverket har fungerat bland annat på så sätt att flera teatrar kontaktade Trappan under utbildningen för att erbjuda praktikplatser och även kortare uppdrag till deltagarna, eller bara för att få tillgång till deltagarnas CV. De flesta kursdeltagarna har genom utbildningen fått praktik och några även längre och kortare kontrakt på teatrar.

”Utbildning för skådespelare med annan bakgrund än den nor- diska” är enligt samordnaren ett gott exempel på insatser i arbetet för att tillgängliggöra svenska scener för konstnärer med olika kulturella bakgrunder.

Projektet stöds av Västra Götalandsregionen, Göteborgs kom- mun, Arbetsförmedlingen Kultur och Teaterhögskolan Göteborg. Huvudfinansiär är svenska ESF-rådet.

Teateralliansen har även arrangerat ”Det mångkulturella pro- jektet” för att i teaterform diskutera och problematisera invandrade

329

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

skådespelares situation på arbetsmarknaden. Utgångspunkten är också här att skådespelare med utländsk bakgrund generellt har svårare att få jobb och att det överlag betraktas som ett konstnär- ligt ställningstagande att ha skådespelare med utländsk bakgrund i rollerna. En etnisk svensk ensemble däremot är ingen norm att ta ställning till, utan betraktas som en självklarhet. Detta diskuteras genom korta humoristiska teaterscener där publiken får se skåde- spelare med utländsk bakgrund i olika situationer; exempelvis en svart man som söker rollen som Emil i Lönnebergas pappa, och möter en regissör som inte förstår att han söker rollen utan säger ”det här är inte Integrationsverket”. Efter scenerna bjuds publiken in till diskussion och förslag till problemlösning. Också den svenska teaterns låga tolerans för vissa dialekter problematiseras genom en svensk skådespelerskas kraftiga värmländska dialekt, vil- ket inte anses passa till att spela till exempel Fröken Julie.

Teateralliansen strävar efter att nå ut med projektet till så många svenska teatrar som möjligt, och har hittills framträtt bland annat på Teaterbiennalen. Samordnaren ser ”Det mångkulturella projek- tet” som ett gott initiativ och en bra metod för att försöka få upp en viktig fråga på svenska teatrars agenda.

Vad då tolerans?

”Vad då tolerans?” var ett projekt som pågick under hösten 2005 och våren 2006. Forum för levande historia var projektets huvud- man och Svenska Filminstitutet, FilmCentrum, UR, Kulturskolan Stockholm, Film Stockholm och Rädda Barnen samarbetsparter.

Syftet var att starta en diskussion kring begreppet tolerans, genom att låta ungdomar uppleva och skapa egna filmer med begreppet som tema. Bakgrunden till projektet var regeringens Handlingsplan mot rasism och Forum för levande historias och Brottsförebyggande rådets Intoleransrapport samt Forums upp- drag att kombinera kunskap med kulturella uttrycksformer.TPF214FPT

Totalt deltog 1 000 ungdomar från 29 skolor på 22 orter i pro- jektet. 200 filmer producerades. Projektledarna, tio regionala film- och resurscentraTPF215FPT, ansvarade för urvalet av skolor och projektens omfattning, med allt från 15 elever i en grupp, till fyra skolor.

214TP PT Rapport från 2004 om undersökning av ungdomars intolerans.

215TP PT De lokala projektansvariga var Film i Skåne, Film i Öst, Film i Sörmland, Film i Örebro, Film i Dalarna, Film i Halland, Filmpool i Jämtland, Film i Värmland, Kulturskolan i Stockholm, BildMuseet i Umeå.

330

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

Målsättningen var att producera en max fem minuter lång film. Sju olika ämnesområden lades fram utifrån vilka toleransbegreppet kunde diskuteras: Funktionshinder, kulturmöten och kultur- krockar, mobbning och våld, nazism och nynazism, rasism, främ- lingsfrihet och flyktingfrågor, religion och politik samt sexualitet.

I grunden var temat historisk tolerans relaterat till nutiden, vik- ten lades vid att utgå från ungdomarnas egna liv och sedan ge förut- sättningar för att se historiska samband.

Ungdomarnas arbete sattes i ett större sammanhang genom att ett nätverk av lärare, filmpedagoger, föreläsare och vuxna från andra organisationer fanns runt dem. Syftet var här också att lärare skulle kunna utveckla sina pedagogiska metoder genom att använda filmen som uttrycksmedel.

För Forum för levande historia, som en myndighet belägen i Stockholm, var det viktigt att projektet var lokalt och regionalt för- ankrat runt om i landet, för att minska fokuseringen på huvudsta- den. Man ville stärka det lokala och regionala engagemanget, varför projekten i möjligaste mån skulle finansieras med lokala medel, genom att projektansvariga sökte stöd och regionala samarbets- partners. Myndigheten gick in och stödde projekt vid behov, lik- som vid kick-off och avslutning för projektet.

Forum för levande historia gav tips och idéer och inledningsvis inga fasta ramar, man bistod också med relevant material som skickades ut. Projektet hade en hemsida, med presentation av pro- jektet samt tips och idéer. Här fanns även en lärarhandledning och en lathund med förslag på hur projekten kunde byggas upp. Pro- jekten ingick i majoriteten av fallen i ordinarie undervisning, meningen var också att de skulle vara ämnesövergripande.

Forum för levande historia uppger att majoriteten av lärarna och eleverna uppger att de är nöjda med projektet. Myndigheten har låtit utföra en extern uppföljning av ”Vadå tolerans”, enligt denna har utgångspunkterna för projekten varit olika gällande exempelvis ambitionsnivå, resurser etcetera. Majoriteten av både eleverna och lärarna uppskattade arbetet med att producera film, de senare upp- skattade det som pedagogisk metod. Undersökningen visar att Vadå tolerans? har bidragit till att skapa ett djupare engagemang, majoriteten av deltagarna anser också att projektet har givit dem nya infallsvinklar avseende tolerans.

Samordnaren anser att satsningen är ett gott exempel på hur en statlig myndighet kan samarbeta med lokala och regionala parter

331

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

och fördjupa engagemanget för en viktig samhällsfråga för barn och unga.

Seminarieserien Get Real! på Dunkers Kulturhus i Helsingborg

Med anledning av Mångkulturåret 2006 och för att fördjupa arbetet med mångkulturella frågeställningar inom kulturlivet valde Dun- kers Kulturhus i Helsingborg att under 2006 och början av 2007 anordna en seminarieserie kallad Get Real! med såväl teoretiska som praktiska inslag och exempel.

Tanken med den processorienterade och specialinriktade semi- narieserien var att erbjuda, i första hand professionella kulturut- övare, institutionschefer, kultursekreterare och kulturchefer i Skåne, kompetensutveckling med erfarenheter, upplevelser och praktisk kunskap om begrepp som tolerans, acceptans och normer. Målet var att erbjuda en praktiskt inriktad ”så funkar det” om exkludering, integration och mångkultur och vad man som verksam inom kultursektorn kan tänka på och göra för att öka den etniska och kulturella mångfalden i den egna verksamheten.

Syftet med seminarierna har varit att de ska leda till fördjupad insikt om mångkulturella frågor, att deltagarna ska få nya erfaren- heter och kunskaper, samt att stärka och utveckla regionala nätverk inom kulturlivet. Utgångspunkten är, enligt Dunkers Kulturhus, att ”vi som kulturarbetare vet alldeles för lite om vad det innebär att arbeta med mångkulturella frågor i praktiken, att vi måste börja med att processa oss själva och våra egna värderingar”.

Det första seminariet, som ägde rum den 2–3 mars 2006, bestod bland annat av tre valbara workshops som handlade om metoder mot strukturell diskriminering, innehåll, publik och kvalitet utifrån ett mångkulturellt perspektiv, samt en dramapedagogisk övning på temat tolerans och acceptans. Under dag två presenterades bak- grunden till Mångkulturåret 2006, en diskussion fördes om hur man kan nå nya publikgrupper, samtidigt som ett panelsamtal om mångfald i kulturlivet mellan företrädare för såväl det institutio- nella som det fria kulturlivet genomfördes.

Rubriken på det andra seminariet, som ägde rum den 11 sep- tember 2006, var Mångkulturåret, del 2: Gör det själv! – Hardcore Workshop. Tanken med denna mer praktiskt inriktade workshop var att deltagarna skulle ta med sig egna ”konkreta och verkliga ’fall’ att jobba med, analysera, hitta alternativ till, belysa och dis-

332

SOU 2007:50

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

kutera”. Syftet med detta var, enligt Dunkers Kulturhus, att ”erbjuda en kompetensutveckling som kan göra skillnad, där den egna verksamheten hamnar under luppen och har möjlighet att utvecklas – för att minska exkludering, osynliggörande, exotisering, ’andrafiering’ av det som ligger utanför rådande normer”.

Deltagarna kunde bland annat välja mellan tre olika workshops – text (analys av berättarrösten i utställningar, texter med mera), tal (analys och bearbetning av guidning med mera), samt agerande (bemötande och mottagande i till exempel reception och andra publika arenor med mera).

Det tredje och sista seminariet, som genomfördes den 19–20 februari 2007, hade rubriken Mångkulturåret, del 3: Kompetens och rekrytering i ett mångkulturellt perspektiv. Fokus för detta semina- rium handlade om att belysa och diskutera olika metoder att bredda ”vägen in” i kulturlivet och hur man kan öka den etniska och kultu- rella mångfalden bland anställda och kulturutövare. Bland annat diskuterades erfarenheter och kunskaper från Mångkulturåret 2006 och hur ett långsiktigt arbete kan bedrivas.

Det som, enligt samordnaren, gör seminarieserien Get Real! på Dunkers Kulturhus i Helsingborg till ett gott exempel är den höga ambitionsnivå och vilja till förändring och utveckling av kulturlivet i riktning mot ökad mångfald, inkludering och öppenhet, som led- ningen för Dunkers Kulturhus har visat i och med denna semina- rieseries inriktning mot såväl det teoretiska som det praktiska området. En viktig utgångspunkt är att vi måste börja med oss själva och våra egna värderingar som chefer, verksamhetsledare, politiker och beslutsfattare inom kulturlivet om vi ska lyckas åstadkomma en ökad etnisk och kulturell mångfald. Viktigt, enligt samordnaren, är också att det har varit ett långsiktigt arbete som har pågått under flera år med syfte att bidra till ökat kunskaps- och erfarenhetsutbyte där såväl enskilda kulturutövare, fria kulturak- törer, kommunala och regionala kulturverksamheter som större kulturinstitutioner har varit involverade.

Ungdomsguider på Malmö Stadsbibliotek

För att möta nya besökargrupper finns det sedan några år tillbaka så kallade ungdomsguider på Stadsbiblioteket i Malmö. Guiderna är flerspråkiga och rekryterade via annonsering och på bibliotek på bland annat Malmös gymnasieskolor.

333

Exempel och erfarenheter, analys av året och tidigare insatser

SOU 2007:50

Guidernas arbetsuppgifter är att på kvällstid under veckorna finnas till hands på Stadsbiblioteket och fungera som en länk mel- lan användaren och bibliotekspersonalen samt visa och svara på frå- gor om biblioteket på andra språk än svenska. Guiderna visar exempelvis hur man bokar en dator och får ett lånekort. Olika språk finns representerade olika dagar, det finns möjlighet att få hjälp på albanska, arabiska, bosniska, persiska och somaliska. Ara- biska och persiska har varsin dag i veckan. Biblioteket informerar om tjänsten via flygblad och utrop i bibliotekets högtalare. Gui- derna kan även nås via bärbara telefoner.

Syftet med att anställa ungdomar som guider var att synliggöra deras unika kompetens genom sin flerspråkighet, men också från bibliotekets sida att få del av ungdomarnas nätverk och på så sätt nå fler och nya besökare. Syftet har också varit att få ungdomar intres- serade av bibliotekarieyrket. Genom guiderna får den ordinarie per- sonalen dessutom tips om böcker och tidskrifter som kan vara intressanta för barn och ungdomar.

För att öka tillgängligheten till litteratur och tidskrifter ytter- ligare finns ungdomsguiderna (albanska, arabiska och somaliska) även med på vissa av de turer med bokbussen som Stadsbiblioteket anordnar och som bland annat går till områden där dessa språk talas av en stor del av befolkningen. På bussen finns 30 tidskrifter och cirka 1 000 böcker, varav många barn- och ungdomsböcker.

Arbetssättet med ungdomsguider har utformats efter ungdo- marnas förutsättningar. Innan de påbörjade sitt arbete fick de bland annat fyra timmars utbildning, guidning i det virtuella biblioteket, och information om bibliotekslokalerna. De får avtalsenlig lön för sitt arbete och gör varje vecka även en skriftlig uppföljning av hur veckan har varit.

Det som, enligt samordnaren, gör Malmö Stadsbiblioteks arbete med ungdomsguider till ett gott exempel är den metod som bibli- oteket har valt, att genom flerspråkiga ungdomar skapa en länk mellan användare och personal och därigenom nå fler och nya Malmöbor med olika bakgrunder samtidigt som samlingar och tjänster tillgängliggörs och biblioteket blir en interkulturell mötes- plats.

För sitt arbete med bland annat ungdomsguider belönades Malmö Stadsbibliotek med Nationalencyklopedins Kunskapspris 2006.

334

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

3.1.2Nya mål och återrapporteringskrav i statliga kulturmyndigheters och institutioners regleringsbrev

I regleringsbreven för myndigheter och institutioner inom kultur- området finns förutom de sju nationella kulturpolitiska målen även mål och återrapporteringskrav för olika verksamhetsområden och verksamhetsgrenar. Flera av dessa berör på olika sätt såväl det interna som det externa mångfaldsarbetet. Myndigheter och insti- tutioner inom kulturområdet har som ett av sina övergripande verksamhetsmål att integrera ett jämställdhets- och mångfalds- perspektiv i sin verksamhet. Med 2007 års regleringsbrev följer också ett krav för alla kulturmyndigheter att öka och integrera internationellt och interkulturellt utbyte i all sin verksamhet. Hur myndigheterna har uppfyllt dessa mål ska för varje år redovisas i årsredovisningen.

Mål och återrapporteringskrav som berör myndigheternas och institutionernas mångfaldsarbete ser utöver de övergripande målen olika ut beroende på ansvarsområde och typ av verksamhet. Statens kulturråd har till exempel som ett av sina mål att ”bidra till att utveckla samspelet mellan de statliga, regionala och kommunala insatserna i syfte att slå vakt om en nationell kulturpolitik, främja kulturell mångfald och geografiskt jämlik fördelning av kulturutbu- det”. (Statens kulturråds regleringsbrev för 2007)

För flera av museerna gäller att ”samlingarnas sammansättning skall spegla skilda perspektiv, t.ex. kön och kulturell bakgrund. Skilda perspektiv skall också uppmärksammas och prioriteras när det gäller det löpande arbetet med samlingarna”. (Se till exempel Moderna museets regleringsbrev för 2007)

Begreppsanvändning

Flera av de formuleringar om mångfald som idag förekommer i samband med mål och återrapporteringskrav i regleringsbreven är i regel allmänt och vagt formulerade och öppna för många olika tolkningar. Ett exempel är begreppet kulturell mångfald som antingen kan förstås utifrån ett antropologiskt eller ett estetiskt synsätt, eller i form av en kombination av dessa båda. Eftersom det i regleringsbreven (och i andra styr- eller policydokument) inte ges någon definition av detta och liknande begrepp eller vägledning för hur man från regeringens sida vill att myndigheterna och institu-

338

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

tionerna ska tolka och uppfatta begreppen och dess innebörd är det helt upp till den enskilda myndigheten/institutionen att tolka, bedöma och återrapportera måluppfyllelsen enligt de kriterier som de själva finner vara mest relevanta. Men vad är det då man åter- rapporterar och hur kan man från regeringens sida bedöma graden av måluppfyllelse för något som tolkas och redovisas på olika sätt av olika myndigheter och institutioner? Genom att regeringen i exempelvis regleringsbreven preciserar vad det är man konkret avser med formuleringar som till exempel ”främjandet av kulturell mångfald”, ”interkulturellt utbyte och samarbete”, etc. ökar möj- ligheten för myndigheter/institutioner att undvika oklarheter kring begreppens innebörd samtidigt som jämförbarheten mellan olika myndigheters och institutioners måluppfyllelse underlättas, något som också ger regeringen ett bättre beslutsunderlag inom området. Samordnarens förslag på hur en precisering av skrivelsen ”främja kulturell mångfald” utifrån ett antropologiskt synsätt skulle kunna formuleras är följande:

Att främja kulturell mångfald innebär att med utgångspunkt från människors olika bakgrunder och förutsättningar medvetet och konsekvent ta till vara och införliva olika erfarenheter, kun- skaper och perspektiv i samband med planering, genomförande och utvärdering av offentligt finansierad kulturverksamhet.

En precisering av skrivelsen ”interkulturellt utbyte och samarbete” utifrån ett antropologiskt synsätt skulle samtidigt, enligt samord- naren, kunna formuleras på följande sätt:

Ett interkulturellt utbyte och samarbete innebär att med utgångspunkt från människors olika bakgrunder och förutsätt- ningar genom en ömsesidig påverkansprocess och på jämlika villkor gemensamt ta till vara och erkänna olika erfarenheter, kunskaper och perspektiv.

Nya mål och återrapporteringskrav i regleringsbreven

Samordnaren ser det som angeläget att diskutera hur nuvarande mål och återrapporteringskrav i regleringsbreven kan förändras och utvecklas för att bättre överensstämma med den utveckling som har

339

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

skett i kulturlivet och i samhället i övrigt under senare år. Enligt samordnarens bedömning behövs det en översyn av hur regering och departement följer upp och återkopplar myndigheternas och institutionernas måluppfyllelse och återrapportering och hur denna kan förbättras för att tydliggöra vikten av ett utvecklat och lång- siktigt mångfaldsarbete. Det är därför samordnarens förhoppning att den nya utredning som ska tillsättas om en översyn av kultur- politiken även ser över regleringsbrevens generella utformning och hur dessa i framtiden kan utvecklas till att bli mer effektiva instru- ment för ett fortsatt förändrings- och utvecklingsarbete inom kultursektorn.

Samordnaren har i samband med sitt arbete noterat att flera myndigheter och institutioner inom kulturområdet har uppvisat svårigheter att med sin verksamhet nå ut till, för dem, ”nya områ- den/platser”. Det kan exempelvis handla om storstädernas förorts- områden, om glesbygdsområden eller mindre orter. Flera av dessa aktörer har till samordnaren eller i andra sammanhang själva påpe- kat behovet av att bli bättre på att nå en bredare publik med olika social och kulturell bakgrund och knyta kontakter med föreningar, organisationer och andra aktörer med lokal och regional förankring. En av målsättningarna för Mångkulturåret 2006 var att ”fler människor som känner sig distanserade från och sällan eller aldrig besöker offentligt finansierade kulturinstitutioner under detta år och därefter skall kunna finna anledning att besöka och bli delaktiga och berörda av verksamheten”. (Dir. 2004:169, sidan 5)

Med utgångspunkt från detta föreslår samordnaren därför att följande mål skrivs in i regleringsbreven för samtliga myndigheter, stiftelser, institutioner och bolag inom Kulturdepartementets ansvarsområde, oavsett verksamhetsområde, som ett av deras över- gripande verksamhetsmål under 1. Verksamhetsstyrning, 1.1 Poli- tikområde Kulturpolitik:

Myndigheten/institutionen (xx) ska inom ramen för sin ordina- rie verksamhet och med befintliga medel i högre utsträckning än i dag nå ut till geografiska områden och platser dit myndighe- ten/institutionen tidigare endast nått ut i begränsad omfattning.

340

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

Samordnaren föreslår samtidigt att återrapporteringskravet till ovanstående mål ska vara följande:

Myndigheten/institutionen (xx) ska redovisa måluppfyllelsen enligt de kvantitativa och kvalitativa mått som myndighe- ten/institutionen finner mest relevanta. Redovisningen ska vara jämförbar mellan olika verksamhetsår. Analysen ska avse samtliga delar av myndighetens/institutionens verksamhet och innehålla en redovisning av vilka konkreta åtgärder som (xx) har vidtagit under året samt resultaten av dessa. (xx) ska vidare, med utgångspunkt från den genomförda analysen, bedöma vilka åtgärder som myndigheten/institutionen behöver vidta för att påskynda, fördjupa och förstärka detta arbete.

Förslag till ändring av skrivning i regleringsbreven för Kungliga Dramatiska Teatern AB och Kungliga Operan AB

I Dramatens och Operans regleringsbrev för 2007 finns under politikområdet Kulturpolitik målet att ”genom hög kvalitet och bevarad nationell egenart kunna hävda sig väl i jämförelse med de främsta scenerna utomlands och i det internationella samarbetet”.

Samordnaren gör bedömningen att skrivningen ”bevarad natio- nell egenart” är ett ålderdomligt uttryck från en förgången tid som kan vara svår att förena med den verklighet som dagens samhälle utgör, samtidigt som en sådan skrivning riskerar att försvåra upp- fyllelsen av de mål och återrapporteringskrav som handlar om att i sin verksamhet integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspek- tiv samt internationellt och interkulturellt utbyte. Med utgångs- punkt från detta föreslår samordnaren därför att denna skrivning tas bort och att delmålet istället formuleras på följande sätt:

Målet för statens bidrag är att Dramaten/Operan ska

– genom hög kvalitet kunna hävda sig väl i jämförelse med de främsta scenerna utomlands och i det internationella samarbetet.

341

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

Institutionernas eget ansvar behöver förtydligas

Samordnaren vill särskilt betona att det är varje myndighets och institutions eget ansvar att se till att såväl det interna som det externa mångfaldsarbetet hålls levande och utvecklas i enlighet med de mål, återrapporteringskrav och uppdrag som finns i reglerings- breven. Offentligt finansierad kulturverksamhet behöver bli bättre på att implementera ett tydligt mångfaldsperspektiv i verksamheten och nå en bredare publik med olika bakgrunder, erfarenheter och perspektiv. Det är dock, enligt samordnarens bedömning, viktigt att i sammanhanget också påpeka att det är upp till varje enskild myndighet och institution att själv definiera hur detta arbete kon- kret ska bedrivas inom ramen för deras ordinarie verksamhet. Staten ska däremot genom regleringsbreven sätta tydliga ramar för verksamheten och ställa krav på att offentligt finansierad kultur- verksamhet blir bättre på att spegla samhällets etniska, sociala och kulturella mångfald såväl i det interna som i det externa arbetet.

Samtidigt delar samordnaren den kritik som framförts bland annat i rapporten Tid för mångfald (Pripp, Plisch & Printz Werner 2004, sidan 25) om brister i mål- och resultatdialogen mellan departement och myndighet/institution och uppföljningen av hur mångfaldsarbetet har utvecklats över tid. Här behövs det, enligt samordnaren, en förbättrad dialog och tätare uppföljning från departementets sida av vad myndigheterna och institutionerna åter- rapporterar att de har gjort för att öka mångfalden inom sina respektive verksamheter under det gångna året. Så som den nuva- rande mål- och resultatdialogen är utformad möts statssekreteraren och myndighets-/institutionschefen i regel en gång per år för att på ett övergripande plan diskutera verksamheten i ett framåtsyftande perspektiv. Samordnarens bedömning är att det under ett sådant möte visserligen finns möjligheter att diskutera myndighe- tens/institutionens mångfaldsarbete, men att en djupare dialog kring dessa frågor i första hand bör föras mellan enskilda myndig- hetshandläggare och myndighets-/institutionsledningen. Med utgångspunkt från den dialog som redan finns i dag, är det sam- ordnarens uppfattning, att denna behöver fördjupas och inriktas mer mot att i första hand kontinuerligt under verksamhetsåret till- handahålla metod- och kompetensutvecklingsstöd kring hur respektive myndighet/institution kan utveckla och bedriva ett ansvarsfullt och långsiktigt mångfaldsarbete inom ramen för sin verksamhet. Detta kan ta sig uttryck genom att exempelvis hand-

342

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

läggaren och myndighets-/institutionsledningen gemensamt, och med utgångspunkt från till exempel de förslag till metodstöd som presenteras nedan, utarbetar konkreta riktlinjer för myndighe- tens/institutionens mångfaldsarbete i enlighet med de mål och åter- rapporteringskrav som finns i regleringsbreven.

3.1.3Ändring i Förordning (1988:676) med instruktion för Statens kulturråd

En myndighetsinstruktion anger det övergripande syftet för en myndighets verksamhet samt klargör myndighetens ansvars- och kompetensområde. Det vanligaste är att en myndighetsinstruktion utfärdas när en myndighet startar sin verksamhet för att sedan kompletteras genom införda ändringar i författningstexten.

I instruktionerna för myndigheter inom kulturområdet saknas idag generella instruktioner att arbeta för en ökad mångfald inom myndigheternas respektive ansvarsområden. För exempelvis Sta- tens museer för världskultur, som är ett särskilt ansvarsmuseum inom de delar av området kulturhistoria som rör kulturer med ursprung utanför Sverige, gäller endast att samlingarna ska hållas tillgängliga för allmänheten och att myndighetens fyra museer ska samarbeta med olika publikgrupper.TPF1FPT För Statens kulturråd, central förvaltningsmyndighet inom kulturområdet, saknas idag helt instruktioner för mångfaldsarbetet.TPF2FPT

Det är samordnarens bestämda uppfattning att Statens kultur- råd, som central förvaltningsmyndighet inom kulturområdet, bör ha ett samlat ansvar, ett sektorsansvar, för frågor om kulturell mångfald och samtidigt vara samlande, stödjande och pådrivande i detta arbete i förhållande till övriga berörda parter. Detta innebär bland annat att ansvara för erfarenhets- och kunskapsutbyte kring frågor om etnisk, social och kulturell mångfald och främja ökad delaktighet och tillgänglighet i kulturlivet.

Med utgångspunkt från detta föreslår samordnaren därför att följande ändring förs in i Förordningen (1988:676) med instruktion för Statens kulturråd under rubriken Uppgifter, 1 b §:

1	PT Förordning (1998:1714) med instruktion för Statens museer för världskultur.
TP
2	PT Förordning (1988:676) med instruktion för Statens kulturråd.
TP

343

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

1 b § Rådet har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för frågor om kulturell mångfald med anknytning till rådets verksamhets- område. Rådet ska inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda par- ter.

Ovanstående förslag till ändring av förordningen (1988:676) bör, enligt samordnarens bedömning, kunna införas i samband med de planerade nya förordningar med instruktion för samtliga myndig- heter som regeringen kommer att besluta om och som kommer att träda i kraft samtidigt som den nya myndighetsförordningen den 1 januari 2008.

3.1.4Metodstöd för mångfaldsarbete

En av samordnarens uppgifter under arbetets gång har varit att samla in och analysera olika exempel på metodstöd, modeller och analysverktyg för arbete med mångfaldsfrågor inom kultur- och utbildningsområdet.

Företrädare för myndigheter, institutioner och andra aktörer har till samordnaren uttryckt att det finns behov av ökad kompe- tens kring praktiskt mångfaldsarbete inom såväl det interna som det externa arbetet. Det kan exempelvis handla om att utarbeta nya kriterier i samband med rekrytering av personal, att hitta och knyta nya kontakter och nätverk till sin verksamhet, eller att fördjupa det externa samarbetet med exempelvis lokala och regionala föreningar, organisationer och andra för att på så sätt nå fler och nya besökare.

Även om valet av konkret metod är en fråga för varje enskild myndighet och institution att själv ta ställning till, är det sam- ordnarens uppfattning att ett målinriktat, effektivt och långsiktigt mångfaldsarbete bör bedrivas utifrån beprövade metoder och arbetssätt.

Idag förekommer flera olika metodstöd inom bland annat kultur- och utbildningsområdet. Nedan ges exempel på några av de metoder och modeller som myndigheter, institutioner och andra aktörer använder för att utveckla det egna mångfaldsarbetet.

344

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

VERVAS åttastegsprocess (2006) för mångfaldsarbete på myndigheter

VERVA (Verket för förvaltningsutveckling) presenterar åtta steg för mångfaldsarbete på myndigheter enligt följande:

1)Skapa en vision,

2)Koppla till verksamheten,

3)Skapa engagemang,

4)Gör en nulägesanalys,

5)Sätt upp mål,

6)Inkludera mångfald,

7)Bedriv operativt arbete och

8)Följ upp.

För myndigheter och institutioner inom kulturområdet är model- len i första hand tillämpbar för det interna arbetet med organisa- tionsutveckling, rekrytering med mera.

Tid för mångfald (2004) – Mångkulturellt centrum i Botkyrkas studie av statliga kulturinstitutioners mångfaldsarbete

Analysverktygen Av, För, Hur, Med, Om och Var med syfte att tydliggöra inriktningen och omfattningen av såväl det interna som det externa mångfaldsarbetet, samt indelning av verksamheten i analysområdena Organisation, Produktion och Publikarbete. Analysverktygen är tillämpbara för samtliga konst- och kultur- områden.

Bokslut för scenkonst (2003) – Statens kulturråds förslag till verktygslåda till stöd för scenkonstinstitutionernas interna utvärdering av sin verksamhet

Modellen ger förslag till analys av det innehållsmässiga utbudet genom produktionernas, upphovsmännens och scenartisternas ursprung (födelseland), förslag till publikundersökningar samt medarbetarenkäter. Modellen är i första hand tillämpbar för scen- konstens institutioner.

345

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

Texasmodellen (1995) – The Texas Association of Museums (TAM) modell för mångfaldsarbete inom museisektorn

Modellen sätter in museet i ett större samhällsperspektiv och berör såväl lednings- och kompetensfrågor som samlingar, utställningar, programverksamhet, publikationer samt PR och marknadsföring. Modellen är i första hand tillämpar för museisektorns institutioner.

MOD – Mångfald och Dialog (1989) – studieförbunden Bilda och Sensus pedagogiska koncept för arbete med mångfalds- och diskrimineringsfrågor

Metoden bygger på de diskrimineringsområden som finns formule- rade i svensk lagstiftning – kön, etnicitet, sexuell orientering och funktionshinder.

MOD bygger på en ”steg-för-steg-modell” med pedagogisk handledning genom kurser, utbildningsmaterial och verktygslådor. Metoden är i första hand användbar på individnivå (attityd- och värderingsfrågor) och är tillämpbar för samtliga kulturområden.

3.2Vägen in måste bli bredare

3.2.1Tillsättning av chefer, styrelser och arbets-, referens- och jurygrupper

Samordnaren föreslår att regeringen ser över rekryterings- förfarandet vid tillsättning av myndighetschefer och styrelse- ledamöter till myndighetsstyrelser. Erfarenheter och kunskaper om mångfaldsarbete inom exempelvis offentlig förvaltning, kulturverksamhet och hos fria aktörer ska vara kriterier som väger tungt när regeringen bedömer lämplighet för ett uppdrag. Samordnaren anser också att regeringen behöver bli bättre på att se över kravprofilerna för utlysta tjänster samt utarbeta strategier, kriterier och rutiner för att kunna inkludera fler människor med olika erfarenheter, kunskaper och perspektiv i organisationen.

Vidare föreslår samordnaren att offentligt finansierade kultur- och utbildningsinstitutioner ser över tillsättningen av sina arbets-, referens- och jurygrupper så att ett mångfaldsper- spektiv präglar sammansättningen av ledamöter.

346

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

Att tillsättningen av chefer, styrelser, arbets-, referens- och jury- grupper är viktiga även utifrån ett mångfaldsperspektiv är något som samordnaren har fått erfara under arbetets gång.

Det är viktigt att betona att ansvaret för såväl det interna som det externa arbetet med mångfaldsfrågor ligger på den högsta che- fen och hos ledningsgruppen. Även styrelserna har ett mycket vik- tigt ansvar och uppdrag att betona vikten av att mångfaldsarbetet efterlevs och utvecklas i enlighet med de övergripande målsätt- ningar som finns för detta.

Inom Kulturdepartementets ansvarsområde finns det idag 57 styrelser. Det är regeringen som utser styrelseledamöter och beslutar om arvode. I styrelser med så kallat fullt ansvar utses ord- föranden och de övriga styrelseledamöterna för en tid av ett år i taget. I styrelser med begränsat ansvar och insynsråd är mandat- perioden normalt tre eller fyra år. Enligt ett förslag, som för närva- rande bereds inom Regeringskansliet, kommer styrelser med begränsat ansvar, som det idag finns 19 av inom Kulturdeparte- mentets ansvarsområde, att upphöra att finnas vid årsskiftet 2007/2008. Den 5 juni 2007 beslutade regeringen att den nuvarande verksförordningen från och med den 1 januari 2008 ska ersättas av en ny myndighetsförordning vilket också kommer att innebära nya förordningar med instruktioner för samtliga statliga myndigheter. De myndigheter inom Kulturdepartementets ansvarsområde som idag har styrelser med begränsat ansvar kommer enligt förslaget att bli så kallade enrådighetsverk i vilka regeringen har möjlighet att inrätta insynsråd.

Förslag till förändrade rekryteringsförfaranden

Ledarskapets betydelse för ett effektivt och långsiktigt mångfalds- arbete kan inte nog betonas. Detta är något som har blivit särskilt tydligt, inte minst under de samrådsmöten med myndighets- och institutionschefer inom kultur- och utbildningsområdet som sam- ordnaren genomförde under 2006. Samordnaren har under arbetets gång kunnat notera ett visst samband mellan de myndigheter och institutioner vars högsta chefer och ledning i konkret handling har visat intresse och engagemang för att arbeta för en ökad mångfald inom sina respektive verksamheter, och hur långt dessa myndighe- ter och institutioner har kommit när det gäller detta arbete. Själv- fallet finns det på olika nivåer inom de flesta organisationer männi-

347

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

skor som arbetar aktivt för att med hjälp av ökad mångfald utveckla verksamheten, men om dessa personer inte får gehör eller mandat att skapa en långsiktig förändring från den högsta ledningen, kan det, enligt samordnarens bedömning, bli svårt att uppnå en gene- rellt ökad social och kulturell mångfald som är integrerad i den ordinarie verksamheten.

Ett stort ansvar vilar också på regeringen vars uppgift det är att utse personer till högre tjänster inom den offentliga förvaltningen, till exempel generaldirektörer för statliga myndigheter och rektorer för universitet och högskolor. Denna, regeringens så kallade utnämningsmakt, har under senare år varit föremål för diskussion och debatt. Regeringen uttryckte i regeringsförklaringen i oktober 2006 ambitionen att öka transparensen i utnämningsförfarandet och i större utsträckning utlysa lediga chefstjänster genom ett sed- vanligt ansökningsförfarande, en hållning som även samordnaren delar.

Samordnaren vill särskilt framhålla att erfarenheter och kunska- per om mångfaldsarbete inom exempelvis offentlig förvaltning, kulturverksamhet och hos fria aktörer, bör vara en av de kriterier som väger tungt när regeringen bedömer en myndighets- eller institutionschefs lämplighet för ett uppdrag. Samordnaren anser också att man från regeringens och myndigheternas sida behöver bli bättre på att se över kravprofilerna för utlysta tjänster och komplettera dessa samt utarbeta strategier, kriterier och rutiner för att kunna inkludera fler människor med olika erfarenheter, kun- skaper och perspektiv i organisationen. Hur man exempelvis utformar en platsannons och var och hur man väljer att annonsera har betydelse för vilka sökanden man får. Genom att även annon- sera i till exempel gratistidningar, genom SMS-utskick eller i sammanhang där man vet att potentiella sökanden kan finnas, ökar chanserna att man når människor med olika nätverk och kompe- tens som behövs för att utveckla den egna verksamheten. Meto- derna för detta varierar men det finns flera exempel på aktörer, entreprenörer och andra, framförallt inom det fria kulturlivet, som har lyckats hitta nya sätt att ta tillvara och inkludera en inter- kulturell kompetens som idag är en bristvara inom bland annat delar av det institutionaliserade kulturlivet.

348

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

Arbets-, referens- och jurygrupper

Det är samordnarens uppfattning att ett mångfaldsperspektiv även bör prägla sammansättningen av ledamöter i offentligt finansierade kultur- och utbildningsinstitutioners arbets-, referens- och jury- grupper som bland annat har en beslutande eller rådgivande funk- tion för fördelning av bidrag och offentliga uppdrag, samt antag- ning av nya studenter vid de konstnärliga högskolorna. Detta inne- bär konkret att gruppernas sammansättning, enligt samordnaren, i större utsträckning än idag bör präglas av de perspektiv som kun- skaper och erfarenheter av fler än en kultur och internationell och interkulturell kompetens kan ge. Sammansättningen av gruppernas ledamöter bör även ha en jämn fördelning mellan kvinnor och män och representera en regional spridning. Samordnaren bedömer att detta bör öka möjligheterna för att ledamöterna ska se och värde- sätta fler kvaliteter hos de sökande, något som även på sikt skulle kunna utmana rådande normer och strukturer och därmed bidra till en ökad mångfald i kulturlivet. Även om det under senare år har skett en viss förbättring återstår det fortfarande en del att göra för att ledamöternas sammansättning bättre ska spegla dagens Sverige när det gäller bland annat etnisk och kulturell bakgrund. Det är samordnarens uppfattning att de som idag utser ledamöter till arbets-, referens- och jurygrupper måste bli bättre på att ”leta” och använda befintliga och nya nätverk för att hitta personer med olika bakgrunder, erfarenheter och perspektiv. Samordnaren vill dock betona att det är viktigt att den som utses till ledamot inte blir utsedd som en representant för en ”grupp” eller ”kultur” utan endast kan representera sig själv och utgå ifrån sina egna erfaren- heter, kunskaper och perspektiv.

3.2.2Arbetsförmedlingen Kultur ska se över sina regler och rutiner

Samordnaren föreslår att Arbetsförmedlingen Kultur får i upp- drag att se över sina regler och rutiner för att underlätta för per- soner med utländska betyg och arbetslivserfarenhet från ett annat land att skrivas in, bland annat bör undersökas om det är möjligt att skapa någon form av validering för att undersöka om den arbetssökande har de färdigheter som krävs inom kultur- området.

349

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

Arbetsförmedlingen Kultur är en rikstäckande specialförmedling inom kulturområdet som ger service till arbetssökande med yrkes- utbildning och/eller lång erfarenhet inom kulturområdet. Samord- naren har fått flera signaler om att personer med utländska betyg inom kulturområdet och/eller lång erfarenhet från kulturområdet i ett annat land stöter på problem när de ska skrivas in på Arbets- förmedlingen Kultur. Betygen kan översättas men det behövs även kunskap om vilka skolor som är kvalificerade utbildningar. På samma sätt kan arbetsintyg översättas men det kan vara svårt att bedöma nivån på en konstnärlig verksamhet i ett land vars kulturliv arbetsförmedlingen inte har tillräcklig kunskap om.

En möjlig väg, som Arbetsförmedlingen Kultur bör utreda, är att utforma ett valideringssystem som undersöker om de arbets- sökande har de färdigheter som krävs inom kulturområdet. En annan möjlig åtgärd är att söka internationella kontakter och att Arbetsförmedlingen Kultur ökar sin kunskap om internationella utbildningar och andra länders kulturliv för att bli bättre på att bedöma utländska betyg och arbetsintyg.

3.2.3Förhandling och förankring: Rekrytering

LOGGA IN	Rapporten	Tid	för	mångfald,
	genomförd av Mångkulturellt Centrum
	2004 på uppdrag av regeringen, visar att
	personer med utländsk bakgrund som
	är anställda	på	kulturinstitutioner
	främst arbetar på positioner utan krav
	på utbildning (Pripp, Plisch och Printz
	Werner, 2004).

Samordnaren anser att det ur ett demokratiskt perspektiv är viktigt att undanröja hinder på kulturinstitutioner som verkar exkluderande för personer med annan kulturell och etnisk bak- grund än svensk. En arbetsplats som speglar befolkningens sam- mansättning har bättre förutsättningar att samverka med det omgi- vande samhället och följa med i utvecklingen. Kulturinstitutioner och myndigheter med en personalsammansättning med olika erfa- renheter, perspektiv och kunskaper förbättrar förutsättningarna för att uppnå ett kulturliv med mångfacetterade uttryck. Samordnaren använder här en bred definition av mångfald och ser att etnicitet och erfarenhet av fler kulturtraditioner ingår, men också de olika

350

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

perspektiv som olika geografisk hemvist, kön, sexuell läggning, social bakgrund och funktionalitet kan ge.

Förslag på uppdrag till de 23 myndigheter och institutionerTPF3FPT som omfattas av ”förhandling och förankring”TPF4FPT

Samordnaren föreslår att de 23 myndigheter och institutioner som omfattas av ”förhandling och förankring” vid rekrytering förstärker arbetet för att arbetsplatsen i högre utsträckning ska spegla befolkningens mångfald.

Institutionerna och myndigheterna har ofta låg personalrörlighet bland de fasta tjänsterna. Flera av dem har dock ett stort antal per- soner anställda bland exempelvis konstnärlig, administrativ och pedagogisk personal med tidsbegränsade kontrakt, där det finns möjlighet att i större utsträckning och inom kortare tid bredda rekryteringen för att uppnå en personalsammansättning som bättre speglar samhällets mångfald.

De tidsbegränsade tjänsterna ställer alltså olika krav på utbild- ning och kompetens och innebär olika grader av inflytande på myndighetens och institutionens verksamhet. Några av de myndig- heter och institutioner som samordnaren har samtalat med arbetar aktivt för att bredda rekryteringen vid anställning av personal, men samordnarens bedömning är att detta arbete generellt bör förstär- kas.

Samordnarens förslag innebär att myndigheter och institutioner ska utveckla delar av rekryteringsprocessen som kan förbättra möj- ligheterna att rekrytera personer som kan tillföra fler erfarenheter, perspektiv och kunskaper till arbetsplatsen. Också vid rekrytering av praktikanter ska metoder för breddad rekrytering användas. Samordnaren vill inte föregå varje myndighets och institutions utvecklingsarbete, men det finns anledning att anta att det kommer att behöva göras en översyn av och en utveckling av kravprofiler samt en analys av om det finns behov av att annonsera på andra platser än man gör i nuläget. (Se Carlos Díaz essä ”Strategier för mångfaldsfrämjande rekryteringar eller magkänsla?” i detta betän- kande för tips på fler metoder.)

3	PT Se i bilaga 7 vilka dessa är.
TP
4	PT Se kap 2.1 Samordnarens erfarenheter för presentation av ”förhandling och förankring”.
TP

351

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

Ett mångfaldsperspektiv ska även användas vid val av medlem- mar till jury- och arbetsgrupper vid antagning av nya studenter vid de konstnärliga högskolorna, liksom vid val till Konstnärsnämn- dens arbetsgrupper som tillsammans med Bildkonstnärsfondens styrelse, som utses av regeringen, beslutar om fördelning och bidrag. Konstnärsnämnden har under Mångkulturåret 2006 arbetat medvetet för att jury- och arbetsgruppernas sammansättning ska präglas av olika perspektiv, erfarenheter och kunskaper. Samord- naren är positiv till detta och uppmuntrar ett fortsatt arbete.

En jury, arbets- eller referensgrupp präglad av mångfald ökar möjligheterna för att de olika jurymedlemmarna ser och uppskattar olika kvaliteter hos de sökande. Detta kan utmana rådande normer och i förlängningen bidra till ökad mångfald inom kulturlivet.

Förslag på uppdrag till Statens historiska museer, Statens maritima museer, samt Riksantikvarieämbetet

Samordnaren föreslår att Riksantikvarieämbetet, Statens histo- riska museer och Statens maritima museer, får i uppdrag att i samarbete med universitet och högskolor initiera ett praktik- platssystem där studenter med erfarenheter av mer än en kultur särskilt beaktas.

Som ett led i arbetet för breddad rekrytering föreslår samordnaren efter samråd med de tre myndigheterna ett utvecklat samarbete med universitet och högskolor för att uppnå större mångfald vid rekrytering. Samordnaren bedömer att de tre myndigheterna har goda möjligheter att utveckla och ta tillvara tidigare erfarenheter av samarbete med universitet och högskolor. Samarbetet kan ske med utbildningar inom ämnen med relevans för myndigheternas olika verksamheter. Uppdraget ger myndigheterna möjlighet att öka intresset kring kulturarvet för studenter med olika bakgrund, som kan tillföra perspektiv som exempelvis erfarenheter från fler än en kultur kan ge. För studenternas del innebär förslaget en bättre kontakt med arbetslivet.

352

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

Förslag på uppdrag till Beckmans designhögskola, Danshögskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungliga Musikhögskolan, Operahögskolan i Stockholm och Teaterhögskolan i Stockholm

Samordnaren föreslår att Beckmans designhögskola, Danshög- skolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungliga Musikhög- skolan, Operahögskolan i Stockholm samt Teaterhögskolan i Stockholm får i uppdrag att utveckla och förstärka arbetet för att bredda rekryteringen av studenter med målet att skolan ska spegla befolkningens mångfald.

Enligt Högskoleverket har de konstnärliga skolorna färre antal stu- denter med arbetarbakgrund och färre studenter med utländsk bakgrund än övriga högskolor.TPF5FPT Arbete för breddad rekrytering ingår i de konstnärliga högskolornas uppdragTPF6FPT, men samordnaren vill betona att detta arbete bör förstärkas. Flera av skolorna har under samtal med samordnaren uttryckt att de önskar samarbeta med andra konstnärliga högskolor med satsningar för breddad rekrytering, samordnaren är positiv till sådana initiativ. Hög- skolorna har olika erfarenheter av att arbeta med breddad rekryte- ring, och föreslås därför få individuellt anpassade uppdrag:

Beckmans designhögskola

Beckmans designhögskola har en tradition av entreprenörskap och ett nära samarbete med näringslivet. I linje med detta föreslår sam- ordnaren att Beckmans designhögskola utvecklar ett pilotprojekt i samarbete med Röda Korset. Konkret innebär uppdraget att Beck- mans designhögskola initierar ett samarbete med Röda Korsets secondhandbutik Kupan i Skärholmens centrum, en förort till Stockholm. Samarbetet berör elever i årskurs två på skolans tre utbildningsprogram, Mode, Form samt Reklam och grafisk form, vilka inom sina olika utbildningsområden ska stärka och synliggöra Kupans profil, och därmed även den egna verksamheten. Samord-

5TP PT ”Snäv rekrytering till de konstnärliga högskolorna”, Statistik och analys, Högskoleverket 2005. Detta är Högskoleverkets senaste statistiska undersökning om studenternas bakgrund vid de konstnärliga högskolorna. Enligt Högskoleverket har skolorna sedan undersökningen genomfördes arbetat för att bredda rekryteringen. Samordnarens bedömning är att detta arbete ytterligare bör förstärkas.

6TP PT Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende universitet och högskolor m.m.

353

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

naren bedömer att samarbetet med en verksamhet som Röda Kor- set i ett område med kulturell mångfald ger Beckmans design- högskola goda förutsättningar att presentera sig för människor med olika bakgrund. I förlängningen kan detta öka möjligheterna att bredda Beckmans designhögskolas rekryteringsbas.

Som en del av förslaget ska Beckmans designhögskola arrangera ett seminarium för andra konstnärliga högskolor om nya samar- beten med organisationer och verksamheter, med utgångspunkt i erfarenheterna från samarbetet med Röda Korset.

Danshögskolan

Samordnaren föreslår att Danshögskolan förstärker det uppsö- kande arbete som Danshögskolan redan idag bedriver med att pre- sentera sin verksamhet för rektorer och ledningsgrupper på högs- tadie- och gymnasieskolor. Syftet är att i högre utsträckning syn- liggöra Danshögskolan som ett möjligt val av högre utbildning. (Se också avsnittet om Danshögskolan under rubriken 4.1.3 Kompe- tensutveckling.)

Dramatiska institutet och Teaterhögskolan i Stockholm

De två skolorna har under samtal med samordnaren betonat vikten av insatser för breddad rekrytering. Samordnaren föreslår att Dra- matiska institutet och Teaterhögskolan i Stockholm får uppdrag att förstärka och utveckla arbetet för breddad rekrytering och att de under hösten konkretiserar hur uppdraget ska utföras.

Konstfack

Uppdraget innebär att Konstfack utvecklar sitt samarbete med för- beredande skolor inom konst och design, för att tillsammans med dessa presentera sina verksamheter på högstadie- och gymnasie- skolor i områden där man inte tidigare gjort detta. Syftet är att pre- sentera verksamheten för ungdomar med olika erfarenheter och bakgrund.

354

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

Kungliga Musikhögskolan

För att bredda juryns rekryteringsunderlag samarbetar Kungliga Musikhögskolan idag med grund- och gymnasieutbildningar i olika kommuner och informerar om verksamheten. Samordnaren är positiv till samarbeten av dessa slag, men föreslår också att Kung- liga Musikhögskolan i arbetet för breddad rekrytering utformar alternativa programstrukturer, som ett komplement till de fleråriga grundutbildningarna. Kortare kurser kan vara attraktivt för många som idag inte vill satsa på en traditionell flerårig utbildning men ändå söker kvalificerad kunskap. Uppdraget innebär också att Kungliga Musikhögskolan marknadsför kursutbudet i sammanhang där skolan inte tidigare presenterat sin verksamhet.

Operahögskolan

Samordnaren föreslår att Operahögskolan utvecklar det arbete man idag bedriver med att presentera sin verksamhet för barn och ung- domar som åldersmässigt har möjlighet att utveckla sig musikaliskt till den höga nivå som antagningsproven på Operahögskolan krä- ver. Samordnarens förslag innebär att Operahögskolan förlägger delar av utbildningen till grundskolor där man tidigare inte har pre- senterat sin verksamhet. Dessa delar ska införas i ordinarie kurs- plan för studenter i årskurs två. Samordnaren ser gärna att under- visningen även presenteras för klasser som inte har musikinrikt- ning. Syftet är att väcka intresse för och göra operakonsten begrip- lig även för barn som tidigare inte varit i kontakt med konstarten. Förslaget sträcker sig över en treårsperiod varefter en utvärdering får visa om arbetet bör vidareutvecklas.

355

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

3.2.4Förhandling och förankring: Synliggöra verksamheten och nå nya utövare och besökare

LOGGA IN

Förslag på uppdrag till Riksteatern

Samordnaren föreslår att Riksteatern får i uppdrag att utveckla en webbplats för unga teaterintresserade. Syftet är att hjälpa unga att utvecklas inom teaterkonstens olika delar. Webbplatsen ska erbjuda metoder och professionell vägledning inom teater- produktion.

Samordnarens förslag innebär en möjlighet för svenskt teaterliv att hitta och utveckla talanger inom teaterkonsten. Målet är att stärka unga teaterintresserades roll och möjlighet inom svensk teater- konst och förbättra möjligheterna för att synliggöra fler perspektiv och berättelser. Webbplatsen ska vara ett forum där unga teater- skapare kan diskutera texter och egna produktioner. Webbplatsen ska också vara en mötesplats där företrädare för landets teater- institutioner kan upptäcka och knyta kontakt med morgondagens teatertalanger. Landets institutioner ska bidra med kompetens och mentorskap för stöd och utveckling av unga kreatörer med ambi- tion att skapa sina berättelser för scenen. Webbplatsen blir även en nyhetsplats med möjligheter att få information om produktioner och utbildningar. Genom god marknadsföring ska webbplatsen bli ett forum för unga talanger som kan tillföra olika perspektiv, erfa- renheter och kunskaper till teaterlivet i Sverige. Förslagets förlaga är webbplatsen Dvoted, en webbplats för unga filmskapare i ett samarbete mellan Svenska filminstitutet, föreningen Norden, Det danske filminstitut, Norsk film institutt, Icelandic filmcentre och the Finnish film FoundationTPF7FPT.

7TP PT www.dvoted.net

356

SOU 2007:50

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

Förslag på uppdrag till Stiftelsen Svenska rikskonserter

Samordnaren föreslår att Stiftelsen Svenska rikskonserter får i uppdrag att vidareutveckla verksamheten med syfte att nå fler och, för Svenska rikskonserter, nya musiker.

Uppdraget är en konkretisering av det mål Stiftelsen Svenska Riks- konserter har genom regleringsbrevet, det vill säga att främja det unga musiklivet genom ett kvalitativt musikutbud, samverkans- projekt och utvecklingsarbeteTPF8FPT.

Stiftelsen Svenska rikskonserter arbetar efter en genreindelning bestående av bland annat jazz, kammarmusik, folk- och världs- musik, kör, nutida musik samt orkester. Inom jazzgenren har man utvecklat konceptet ”Jazz i Sverige”TPF9FPT. Uppdraget att intensifiera arbetet för att nå fler och nya musiker är omfattande och kräver långsiktiga strategier. Som en del av arbetet föreslår samordnaren att Stiftelsen Svenska Rikskonserter överför konceptet ”Jazz i Sve- rige” till folk- och världsmusikgenren som del av Rikskonserters ordinarie verksamhet. Företrädare för musiklivets parter utgör bedömningskommitté, som utser en ensemble som kommer att sättas in i Rikskonserters ordinarie verksamhet. Liknande projekt finns också inom körområdet under rubriken ”Årets kör”. Sam- ordnaren föreslår att en jury avseende utmärkelsen för folk- och världsmusikområdet, förutom av Svenska rikskonserter, represen- teras av företrädare för olika delar av området.

Förslag på uppdrag till Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde

Samordnaren föreslår att Nationalmuseum förstärker och vidare- utvecklar verksamheten för barn och unga, med syfte att pre- sentera verksamheten för en ny publik med olika kulturella bak- grunder.

8TP PT Mål, återrapporteringskrav och uppdrag för budgetåret 2007 avseende Stiftelsen Svenska rikskonserter.

9TP PT Ett samarbete mellan institutioner inom området, hittills SAMI, Stim/svensk musik, P2 och Rikskonserter samt fristående utövare.

357

Större eget ansvar för institutionerna och bredare vägar in i kulturlivet

SOU 2007:50

Uppdraget är en konkretisering av nuvarande mål att utveckla den pedagogiska verksamheten i samarbete med bland annat skola, uni- versitet, högskola samt andra kulturinstitutionerTPF10FPT.

Nationalmuseum genomför regelbundet omfattande publik- undersökningar.TPF11FPT Tack vare undersökningarnas redovisning av besö- karnas bostadsort samt härkomst har Nationalmuseum ett omfattande underlag för kommande informations- och marknadsföringsinsatser för att presentera verksamheten för en ny publik. Samordnarens förslag innebär att Nationalmuseum, med utgångspunkt i senast genomförda publikundersökning, söker kontakt med barn och unga från områden där en relativt låg andel av de boende besöker NationalmuseumTPF12FPT.

Förslag på uppdrag till Kungliga Dramatiska Teatern

Samordnaren föreslår att Kungliga Dramatiska Teatern för- stärker regionala och lokala samarbeten.

Uppdraget ska förstärka Dramatens nationella verksamhet och bidra till att ge Dramaten en ny och bredare publik.

10TP PT Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde.

11TP PT Undersökningarna visar exempelvis besökarnas ålder, kön, bostadsort, sysselsättning födelseland och härkomst, Nationalmuseum, Sammanställning över demografisk bakgrund bland besökarna på museet under 2005-2006.

12TP PT Publikundersökningen riktade sig till samtliga besökare över 14 år, men samordnaren bedömer att underlaget, tillsammans med uppgifter om vilka skolor som oftast besöker museet, ger Nationalmuseum förutsättningar att vidareutveckla arbetet riktat mot barn och unga. En detaljerad redovisning visar besökarnas boende ort, redovisat efter postnummer, samt härkomst, vilket visar att en övervägande majoritet av besökarna är födda i Sverige och har föräldrar som båda är födda i Sverige.

358

4Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

4.1Ställ högre krav på metodutveckling

4.1.1Metodutveckling på Statens kulturråd

Samordnaren föreslår att Statens kulturråd även i fortsättningen ska ha ett nationellt samordningsansvar för arbetet med mång- fald inom kultursektorn. Samordnaren föreslår vidare att detta arbete förstärks genom att:

•skapa en förstärkt funktion på Statens kulturråd som samordnar, driver på och för dialog om mångfaldsfrågor med såväl bidragstagare som andra institutioner inom kultursektorn.

•Statens kulturråd tillsätter en referensgrupp för mångfalds- frågor. Referensgruppen ska bestå av aktörer, forskare och experter inom fältet, enligt den modell som Stiftelsen Framtidens kultur har utvecklat med ad hoc-grupper. Medlemmarna i referensgruppen får sitta i högst två år.

•den förstärkta mångfaldsfunktionen får i uppdrag att anordna nätverksträffar för organisationer som fått bidrag för kulturpolitisk utveckling och institutioner som fått utvecklingsbidrag. Till nätverksträffarna inbjuds även referensgruppen för mångfaldsfrågor.

•Statens kulturråd beaktar ett mångfaldsperspektiv vid rekrytering till samtliga referensgrupper.

•regeringen ger i uppdrag till tre fria aktörer inom mångfalds- området att, i form av pilotprojekt, bedriva metod-

359

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

utvecklingsarbete och återföra kunskap och erfarenheter till Statens kulturråd genom kontinuerlig dialog.

Samordnaren anser att Statens kulturråd fortsatt bör ha ett natio- nellt samordningsansvar för arbetet med att öka mångfalden i kulturlivet och att detta uppdrag bör skärpas. Det saknas fortfa- rande en nationell proaktiv aktör i arbetet med att stärka den kultu- rella mångfalden. Det metodutvecklingsarbete som sker på Statens kulturråd, med nya redovisningsblanketter som kan leda till bättre uppföljning och konkretare frågor i ansökningsblanketterna, är bra och bör utvecklas vidare. Men samordnaren menar att Statens kulturråd behöver bli bättre på att bedöma och följa upp arbetet för att stärka den kulturella mångfalden. Därför föreslår samordnaren att Statens kulturråd skapar en förstärkt funktion som samordnar, driver på och för dialog om mångfaldsfrågor med såväl bidragsta- gare som andra institutioner inom kultursektorn och tillsätter en referensgrupp för mångfaldsfrågor.

Referensgruppen ska vara med i bedömningen av bidrag till kulturpolitiska projekt och utvecklingsprojekt för regionala institutioner. Den ska utformas enligt den modell med ad hoc- grupper som utvecklats på stiftelsen Framtidens kultur. Aktörer, forskare och experter inom mångfaldsområdet väljs in i referens- gruppen på två år. Medlemmarna i referensgruppen får inte söka projektmedel ur potten ”Mångfald är framtiden” (se vidare under rubriken ”Släpp in fler aktörer”) samtidigt som de själva sitter i referensgruppen.

För att vidga kretsen som bedömer ansökningar på Statens kulturråd och förstärka arbetet med att integrera mångfalds- perspektivet i hela bidragsgivningen föreslår samordnaren att Statens kulturråd beaktar ett mångfaldsperspektiv vid rekrytering till samtliga referensgrupper.

Samordnaren anser att arbetet med att utvärdera projekt, skapa nya nätverk och utveckla metoder för mångfaldsarbete behöver förstärkas. Därför förslår samordnaren att Statens kulturråd anord- nar nätverksträffar för organisationer som fått bidrag för kultur- politisk utveckling och institutioner som fått utvecklingsbidrag med fokus på mångfaldsarbete, enligt samma modell som de nät- verksträffar som Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006 anordnade för de aktörer som fått del av det tillfälliga stödet på 3 miljoner kronor som fanns under Mångkulturåret 2006, och

360

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

fördelades av Statens kulturråd. Till nätverksträffarna inbjuds även referensgruppen för mångfaldsfrågor.

Det behövs fortsatt utveckling av metoder för att arbeta med kulturell mångfald. Statens kulturråd har inte förmått driva på metodutvecklingen. Det finns ett antal fria aktörer som är i fram- kant i arbetet för mångfald och interkulturell dialog. Samordnaren anser att dessa bör fungera som en utvecklingsresurs för Statens kulturråd och kulturlivet i övrigt. Delar av metodutvecklingsarbetet bör, som pilotprojekt under de närmaste åren, bedrivas utanför Statens kulturråd av fria aktörer.

I viss mån sker ett arbete med att utveckla metoder redan av de organisationer som erhåller stöd för kulturell mångfald och inter- kulturell dialog. Genom nätverksträffarna förstärks återkopplingen till Statens kulturråd så att kunskapen och erfarenheten från de fria aktörerna även kommer Statens kulturråd till del. Samordnaren föreslår, utöver det utvecklingsarbete som sker på initiativ av de fria aktörer som arbetar med kulturell mångfald och interkulturell dialog, att regeringen ger tre av dessa fria aktörer specifika metod- utvecklingsuppdrag. Två av pilotprojekten beskrivs nedan: uppdra- get till organisationen MOI, Mångfald och inflytande att utveckla ett nätverk för kulturell mångfald för organisationer och individer inom kultursektorn samt uppdraget till Mångkulturellt centrum (MKC) i Botkyrka att samordna utbildningsinsatser för att öka förståelsen för och kunskaperna om mångfald i kulturlivet med inriktning mot offentligt finansierad kulturverksamhet och det fria kulturlivet. Det tredje pilotprojektet beskrivs i kapitel fem: upp- draget till produktionsgruppen Intercult att driva ett europeiskt resurscentrum för interkulturell dialog.

361

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

kulturell dialog. Det ska samla aktörer som arbetar lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Nätverket är i första hand webbaserat men det bör även söka finansiering för att anordna möten och seminarier.

Samordnaren anser att MOI har goda förutsättningar för att skapa ett sådant nätverk och föreslår därför att MOI får i uppdrag av regeringen att, som ett pilotprojekt, fortsätta arbetet med att utveckla nätverket. MOI ska föra en dialog med Statens kulturråd om lärdomar och erfarenheter. Pilotprojektet inleds 2008 och pågår i minst tre år. Under det tredje året görs en utvärdering av insatserna. I den utvärderingen ska även ingå en utvärdering av modellen att låta aktörer utanför Statens kulturråd utveckla det kulturpolitiska arbetet.

Uppdrag till Mångkulturellt centrum att samordna utbildningsinsatser kring mångfald i kulturlivet

Samordnaren föreslår att Mångkulturellt centrum (MKC) i Botkyrka får i uppdrag av regeringen att, som ett pilotprojekt, samordna utbildningsinsatser för att öka förståelsen för och kunskaperna om mångfald i kulturlivet med inriktning mot offentligt finansierad kulturverksamhet. Pilotprojektet får en budget på 800 000 kronor årligen under perioden 2008–2010. Det finansieras med medel från de 10 miljoner kronor som regeringen avsatt för etnisk och kulturell mångfald samt inter- kulturell dialog i vårbudgeten 2007.

Mångkulturellt centrum (MKC) är beläget i Fittja i Botkyrka kommun utanför Stockholm och bildades 1987 som en kommunal stiftelse. Verksamheten är uppbyggd kring visionen om ett sam- hälle där mångfalden reflekteras i den nationella självbilden, där migrationsrelaterade fenomen ingår som en självklar del i det svenska kulturarvet, och där ingen människa behöver ge avkall på sin egen kultur och identitet för att vinna delaktighet.

Mångkulturellt centrums verksamhetsidé är att vara ett forum och en mötesplats för olika estetiska uttryck, forskning och kun- skaps- och erfarenhetsutbyte kring migration och social och kultu- rell mångfald. Under senare år har centret med utgångspunkt från lokalsamhället Fittja etablerat en infrastruktur i liten skala för att

363

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

arbeta med kunskap och inspiration kring frågor som fokuserar på etnisk och kulturell mångfald, begrepp inom fältet och migrations- relaterade aspekter relevanta för kulturområdet.

På Mångkulturellt centrum bedrivs forsknings-, utbildnings- och dokumentationsverksamhet bland annat genom externa upp- drag från myndigheter, landsting, kommuner, organisationer och andra aktörer kring bland annat integration och mångfald, kultur, natur, arbetsmarknad och storstadsfrågor. Mångkulturellt centrum är också samordnare av Samdoks (de svenska kulturhistoriska museernas sammanslutning för samtidsinriktad insamling, doku- mentation och forskning) kulturmötesgrupp i vilken under 2006 följande museer deltog: Kulturen i Lund, Nordiska museet, Världskulturmuseet i Göteborg, Örebro länsmuseum, Upplands länsmuseum, Sörmlands länsmuseum, Jämtlands länsmuseum, Ajtté, Malmö museer och Norrköpings Stadsmuseum. På centret finns en utställningshall, galleri, bibliotek, programverksamhet, kulturpedagogisk verkstad, butik, café, förlagsverksamhet, hörsal samt konferens- och mötesfaciliteter. Mångkulturellt centrum får ekonomiskt stöd från Statens kulturråd, Botkyrka kommun och Stockholms läns landsting.

Det uppdrag, som samordnaren föreslår att Mångkulturellt centrum får, är ett pilotprojekt som går ut på att genom beprövade metoder, modeller och arbetssätt samordna utbildningsinsatser kring mångfald i kulturlivet med inriktning mot offentligt finansie- rad kulturverksamhet och det fria kulturlivet. Samordnaren gör bedömningen att Mångkulturellt centrum, med 20 års samlad erfarenhet av kunskapsutbyte kring frågor om migration, integra- tion och mångfald, har goda förutsättningar att utifrån såväl ett teoretiskt som ett praktiskt perspektiv bidra till en ökad kunskaps- nivå och genom konkreta exempel inspirera fler aktörer att utveckla sitt mångfaldsarbete. Det kan exempelvis handla om att anordna konferenser, seminarier, workshops, etcetera och skräddarsy utbildningsinsatser specifikt för enskilda myndigheter och institutioner inom kultur- och utbildningsområdet, att skapa långsiktiga nätverkssamarbeten, samt att genom kartläggning och analys följa utvecklingen inom området.

Samordnaren menar att en viktig roll för Mångkulturellt cent- rum även bör vara att utveckla befintliga metoder, nätverk och kunskapsstöd inom området och fungera som ett nationellt kun- skaps- och resurscentrum för frågor med särskild inriktning mot etnisk och kulturell mångfald i kulturlivet. Centrets arbete bör

364

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

inriktas mot såväl det institutionella som det fria kulturlivet. Mångkulturellt centrum ska, inom ramen för ovan nämnda upp- drag, föra en dialog med och återföra lärdomar och erfarenheter till Statens kulturråd.

Samordnaren vill särskilt betona att det, för att skapa en föränd- ring av kulturlivet i riktning mot ökad mångfald, krävs ett långsik- tigt och målmedvetet arbete för att pröva nya metoder och arbets- sätt. Med utgångspunkt från detta föreslår därför samordnaren att Mångkulturellt centrum för ovan nämnda uppdrag av regeringen erhåller 800 000 kronor årligen under perioden 2008–2010. Pilot- projektet inleds 2008 och pågår i minst tre år. Under det tredje året görs en utvärdering av insatserna. I den utvärderingen ska även ingå en utvärdering av modellen att låta aktörer utanför Statens kultur- råd utveckla det kulturpolitiska arbetet.

4.1.2Förslag till fördjupad utbildning i mångfaldsfrågor för chefer, anställda och ledamöter i styrelser, arbets-, referens- och jurygrupper

Samordnaren föreslår att ett fördjupat utbildningsprogram om mångfaldsfrågor skapas för chefer och anställda inom kultur- och utbildningsområdet. Varje myndighet och institution ska, med utgångspunkt från sitt specifika uppdrag, skräddarsy ett eget utbildningsprogram för ökad mångfald. Mångfaldsfrågor ska vara ett obligatoriskt inslag i introduktionen av nya anställda och ledamöter i styrelser och arbets-, referens- och jurygrupper.

Ett mångkulturellt samhälle och ett allt mer internationaliserat kulturliv förutsätter interkulturell kompetens och en förmåga att förstå kulturlivets och samhällets förändring i riktning mot en ökad mångfald.

Det är samordnarens uppfattning att kunskapsnivån om frågor som har med etnisk och kulturell mångfald att göra hos chefer, anställda och ledamöter i styrelser, arbets-, referens- och jurygrupper på myndigheter och institutioner inom kultur- och utbildningsområdet behöver för- stärkas. Samordnaren gör därför bedömningen att mångfaldsfrågor borde få en mer framträdande roll i samband med till exempel den introduktion och kompetensutveckling för nya och befintliga styrelse- ledamöter som redan finns idag i form av myndighetsintroduktion, styrelseprogram, introduktionsutbildning och styrelseseminarium. Sam- ordnaren gör också bedömningen att ett fördjupat utbildningsprogram

365

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

om mångfaldsfrågor bör skapas för chefer och anställda inom kultur- och utbildningsområdet. Ett sådant program skulle till exempel kunna bestå av att bjuda in externa föreläsare med såväl teoretiska som prak- tiska kunskaper inom mångfaldsområdet specifikt kopplade till myndig- hetens eller institutionens ansvars- och verksamhetsområde, att bjuda in företrädare för andra verksamheter, såväl från det institutionaliserade som det fria kulturlivet och näringslivet, som kan delge sina erfarenheter och exempel på metoder, modeller och analysverktyg som de har använt sig av i sitt arbete, eller att genom studiebesök och studieresor såväl i Sverige som utomlands på plats ta del av konkreta exempel på hur andra arbetar med mångfald i sina verksamheter. Det är vidare samordnarens uppfattning att varje myndighet och institution, med utgångspunkt från sitt specifika uppdrag, själv måste skräddarsy ett eget utbildnings- program för ökad mångfald, men att det bör vara ett obligatoriskt inslag i samband med introduktionen av nya anställda och ledamöter, i första hand på chefsbefattningar.

4.1.3Förhandling och förankring: Kompetensutveckling

LOGGA IN	För att uppnå	ett	övergripande
	förändringsarbete	för	att öka

mångfalden inom en arbetsplats eller skola, finns det anledning att stärka medarbetares eller studenters kompe- tens i att kunna utmana samhällets normer och maktstrukturer kopplade till exempelvis etnicitet och kultur.

Det kan även finnas behov av att ge personal och studenter kunskap om aktuell forskning ur ett mångfaldsperspektiv. Uppdragens syfte är att stärka kompetensen och förbättra möjligheterna hos studenter och personal att betrakta det invanda ur nya perspektiv vilket kan innebära en vidareutveckling av verksamheten. Samordnaren använder en bred definition av mångfald och ser att etnicitet och erfarenhet av fler kulturer ingår, med också de olika perspektiv som olika geografisk hemvist, kön, sexuell läggning, social bakgrund och funktionalitet kan ge.

366

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

Förslag på uppdrag till Beckmans designhögskola,

Danshögskolan, Dramatiska institutet, Teaterhögskolan i

Stockholm, Konstfack, Kungliga Musikhögskolan och

Operahögskolan.

Samordnaren föreslår att Beckmans designhögskola, Danshög- skolan, Dramatiska institutet, Teaterhögskolan i Stockholm, Konstfack, Kungliga Musikhögskolan, och Operahögskolan får i uppdrag att integrera ett mångfaldsperspektiv i utbildningen med målet att ge de studerande verktyg att analysera och utmana normer och maktstrukturer som är kopplade till kultur och etnicitet såväl i konstnärliga arbetsprocesser som konstnär- lig gestaltning.

Förslaget innebär att ett mångfaldsperspektiv förstärks genom teo- retiska inslag i de konstnärliga utbildningarna.

De konstnärliga högskolorna bedriver olika verksamheter och har kommit olika långt i arbetet med att utmana de utbredda nor- mer och maktrelationer som är kopplade till etnicitet och kultur.

För de olika skolorna innebär förslaget följande:

Danshögskolan

Samordnaren bedömer att den snäva rekryteringen till Danshög- skolan ur etniskt, kulturellt och könsmässigt hänseende beror på tidigare faktorer i studenternas utbildningsgång. Eleverna på gym- nasieprogrammen med dansinriktning består till största delen av etniskt svenska flickor. För att bredda rekryteringen till Danshög- skolan är det nödvändigt att bredda rekryteringen till gymnasie- programmen med dansinriktning. Insatser för breddad rekrytering innebär troligtvis en breddad syn på danskonsten. Genom att för- medla en variation av uttryck och förebilder bedömer samordnaren att Danshögskolan kan ge de bästa förutsättningarna för att elever med olika bakgrund i högre utsträckning söker sig till utbildningar i dans. Uppdraget innebär att analysera samhällets maktstrukturer och normer och ge blivande danspedagoger, dansare, nycirkusak- törer, koreografer och dansterapeuter verktyg att utmana dessa i relation till sitt ämnesområde. Uppdraget innebär att Danshög- skolan initierar ett utvecklingsarbete för att förstärka studenternas

367

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

kompetens i konstnärliga och metodiska färdigheter ur ett mång- faldsperspektiv.

Beckmans designhögskola, Dramatiska institutet, Konstfack, Operahögskolan i Stockholm samt Teaterhögskolan i Stockholm

Uppdraget innebär att skolorna ska introducera de studerande i ett urval av de teoribildningar som diskuterar föreställningar om iden- titet och normalitet utifrån begrepp som kön/genus, sexualitet, etnicitet, kultur, social bakgrund och funktionalitet samt hur dessa kategorier samverkar. Syftet är att ge de studerande verktyg att analysera och utmana normer och maktstrukturer kopplade till exempelvis etnicitet och kultur i relation till studenternas verksam- hetsområden. Några av skolorna har under samtal med samord- naren uttryckt önskan att utforma kursen i samarbete med någon av de övriga konstnärliga högskolorna, vilket samordnaren är posi- tiv till.

På Konstfack gavs hösten 2006 introduktionskursen ”Norma- litet” för studenter på institutionen för konst, med utgångspunkt i ovanstående frågor. Kursen innefattade seminarier där teoribild- ningarna tillämpades på samhället såväl som konstvärlden. Samord- naren är positiv till detta arbete och föreslår att Konstfack initierar en vidareutveckling av kursen med målsättningen att samtliga stu- denter ska få gå en teoretisk introduktionskurs utifrån ett mång- faldsperspektiv.

Kungliga Musikhögskolan

Förslaget innebär att Kungliga Musikhögskolan initierar en teore- tisk introduktionskurs för studenter på lärarutbildningen i musik. Syftet är att utveckla musikens roll i skolan som redskap för att uppnå en fördjupad interkulturell dialog. Uppdraget innebär också att Kungliga Musikhögskolan undersöker förutsättningarna för och sedan genomför en teoretisk kurs för de konstnärliga utbildning- arna vid Kungliga Musikhögskolan om samhällets maktrelationer och normer kopplade till kultur och etnicitet med syfte att ge stu- denterna verktyg att utmana dessa. Efter samråd med Kungliga Musikhögskolan föreslår samordnaren att kursen utformas i sam-

368

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

arbete med Musikhögskolan i Malmö, Lunds universitet, som har erfarenhet av liknande arbete.

Förslag på uppdrag till Stiftelsen Nordiska museet

Samordnaren föreslår att Stiftelsen Nordiska museet får i upp- drag att initiera fortbildning för personalen ur ett mångfaldsper- spektiv med syfte att öka kunskapen om aktuell kulturhistorisk forskning och den kulturpolitiska utvecklingen såväl nationellt som internationellt.

Uppdraget innebär att Stiftelsen Nordiska museet förstärker ett interkulturellt perspektiv i verksamheten i samarbete med forskare vid universitet och högskolor.

Förslag på uppdrag till Riksantikvarieämbetet

Samordnaren föreslår att Riksantikvarieämbetet genom kompe- tensutveckling ger personalen verktyg att analysera och utmana rådande normer och maktstrukturer kopplade till kultur och etnicitet med syfte att synliggöra fler perspektiv i kulturarvet.

Förslag på uppdrag till Kungliga Dramatiska Teatern och

Kungliga Operan

Samordnaren föreslår att Kungliga Dramatiska Teatern och Kungliga Operan får i uppdrag att förstärka ett kompetens- höjande utvecklingsarbete för personalen med syfte att fördjupa ett mångfaldsperspektiv inom teaterns tekniska, administrativa och konstnärliga delar.

Uppdraget innebär att ett aktivt arbete för ökad mångfald förank- ras inom institutionernas olika enheter. En stor del av Sveriges befolkning har erfarenhet från fler än en kultur, och genom att till- varata dessa erfarenheter och utmana rådande normer finns det goda möjligheter att utveckla svensk scenkonst.

369

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Förslag på uppdrag till Riksantikvarieämbetet

Samordnaren föreslår att Riksantikvarieämbetet integrerar ett mångfaldsperspektiv i samarbetet med centrala myndigheter, organisationer och institutioner på regional och lokal nivå inom kulturarvsområdet.

Riksantikvarieämbetet ska vara samlande och pådrivande i kultur- miljöarbetet och arbeta för att utveckla samspelet mellan den stat- liga kulturmiljöorganisationen, kommuner, de regionala museerna och de centrala kulturarvsorganisationerna. Samordnarens förslag innebär att Riksantikvarieämbetet i samarbetet integrerar ett mång- faldsperspektiv i högre utsträckning i de olika frågeställningar och arbetsområden som här behandlas. Syftet är att synliggöra fler per- spektiv i arbetet med kulturarv och kulturmiljöer på regional och lokal nivå.

4.1.4Förhandling och förankring: Organisationsutveckling

LOGGA IN	Uppdragen ska ge institutionerna och
	myndigheterna möjlighet att utveckla
	sin verksamhet för att genom nya
	metoder och perspektiv integrera ett
	förstärkt mångfaldsperspektiv.

Förslag på uppdrag till Kungliga Konsthögskolan

Samordnaren föreslår att Kungliga Konsthögskolan får uppdrag att förstärka ett mångfaldsperspektiv i verksamheten.

Samordnaren ser att Kungliga Konsthögskolans utomeuropeiska samarbeten som intressanta och rekommenderar att skolan för- djupar dessa. Samordnaren rekommenderar även att skolan för- stärker insatser för breddad rekrytering samt integrerar ett mång- faldsperspektiv i undervisningen.

370

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

Förslag på uppdrag till Kungliga Dramatiska Teatern

Samordnaren föreslår att Kungliga Dramatiska teatern får i upp- drag att förstärka arbetet med att synliggöra nyskriven dramatik som speglar mångfalden i dagens svenska samhälle.

Kungliga Dramatiska teatern har i sitt regleringsbrev i uppdrag att stödja nyskapande svensk teaterkonst genom att beställa och framföra nyskriven svensk dramatik.TPF1FPT

Kungliga Dramatiska Teatern arbetar med detta, men samord- naren bedömer att arbetet kan förstärkas. Kungliga Dramatiska teatern har genom den samlade kompetens som finns på teatern goda möjligheter att i högre utsträckning främja nyskriven drama- tik. Samordnaren ser gärna att Kungliga Dramatiska Teatern inom uppdraget arrangerar readings av nyskrivna verk och aktivt söker efter nya dramatiker. Samordnaren menar att projektet ”Nya Pjäser

– Nya världar” (läs mer i avsnittet Goda exempel) kan ses som ett gott exempel på hur teatrar kan arbeta för att finna nya dramatiker och rekommenderar Kungliga Dramatiska Teatern att inspireras av det arbete som projektet inneburit.

Samordnaren bedömer att förslaget har möjlighet att bidra till förnyelse och konstnärlig utveckling på Dramaten. Detta kan i förlängningen ge Kungliga Dramatiska Teatern en ny och bredare publik.

Förslag på uppdrag till Kungliga Operan

Samordnaren föreslår att Kungliga Operan får i uppdrag att ini- tiera en seminarieserie under rubriken ”Operan och framtiden” med syfte att diskutera operans ställning och möjligheter i dagens samhälle som präglas av kulturell mångfald, med syfte att stärka ett interkulturellt perspektiv i verksamheten.

Förslaget innebär att Kungliga Operan under en femårsperiod arrangerar en seminarieserie för personal på Kungliga Operan, lärare och personal inom kultursektorn på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Syftet är att Kungliga Operan ska utveckla

1TP PT Mål, återrapporteringskrav och uppdrag för budgetåret 2007 avseende Kungliga Dramatiska Teatern AB.

371

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

ett närmare samspel med samhället för att bli en än mer angelägen plats för fler människor med olika bakgrund och erfarenheter.

Förslag på uppdrag till Statens konstråd

Samordnaren föreslår att Statens konstråd får uppdrag att integ- rera portfoliovisningar i den ordinarie verksamheten.

Som en del av uppdraget att medverka i Mångkulturåret 2006 arrangerade Statens Konstråd portfoliovisningar under rubriken ”Vi söker konst som vi inte fanns”. Syftet var att få nya konstnärer inlagda i Statens konstråds arkiv, vilket ger dem möjlighet att få uppdrag av Statens konstråd. Samordnaren ser Statens konstråds projekt som ett gott exempel på hur en institution kan arbeta för att hitta för institutionen nya konstnärer som kan få möjlighet att anlitas. (Läs mer i avsnittet Goda exempel.) Samordnaren anser att det finns ett stort intresse på myndigheten för satsningen men för att säkerställa dess kontinuitet föreslår samordnaren att Statens konstråd ges i uppdrag att integrera portfoliovisningarna i ordinarie verksamhet. Samordnaren föreslår att Statens konstråd årligen arrangerar portfoliovisningar på olika orter runt om i landet. Upp- draget är begränsat till fem år, varefter en utvärdering får bestämma om satsningen ska fortsätta.

Förslag på uppdrag till Statens maritima museer

Samordnaren föreslår att Statens maritima museer får i uppdrag att initiera ett pedagogiskt samarbete med en grundskola i ett område i Stockholm där man tidigare inte presenterat museets verksamhet.

Myndigheten Statens maritima museer består av Vasamuseet och Sjöhistoriska museet i Stockholm samt Marinmuseum i Karlskrona.

Marinmuseum har utvecklat ett pedagogiskt samarbete med en av grundskolorna i kommunen, Sunnadalskolan. Samordnaren bedömer att detta är ett gott exempel på hur museer kan samarbeta med skolor för att synliggöra verksamheten för nya besökare (läs mer under avsnittet Goda exempel). Med anledning av detta före-

372

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

slår nu samordnaren att myndigheten utvecklar ett liknande sam- arbete mellan Sjöhistoriska museet och en grundskola i en del av Stockholm där museet tidigare i låg utsträckning presenterat sin verksamhet.

I Marinmuseums samarbete med Sunnadalskolan utgår pedago- giken från skolans behov av att uppnå sina mål med undervis- ningen, inte från museets behov av att förmedla kunskap. För museet har samarbetet inneburit att man kunnat utveckla pedago- giska metoder och nå nya besökare. Marinmuseums samarbete med Sunnadalskolan utgör modell för förslaget för Sjöhistoriska museet, men konceptet kan vidareutvecklas vid val av pedagogiska metoder och annan verksamhet, som beslutas i samråd mellan Sjö- historiska museet och den skola museet väljer att arbeta med. Sam- ordnaren bedömer att förslaget kan förstärka myndighetens mål att förmedla kunskap om och upplevelser av kulturarvet till fler och nya besökare.

I uppdraget ingår också att Marinmuseum och Sjöhistoriska museet i samarbete med berörda skolor arrangerar seminarier där arbetsmodellen presenteras för pedagoger och chefer på andra museer samt för lärare på grundskolor.

Förslag på uppdrag till Statens historiska museer

Samordnaren föreslår att Statens historiska museer får i uppdrag att vidareutveckla pågående arbete med publikundersökningar, i syfte att förbättra möjligheterna att ytterligare utveckla myn- dighetens verksamhet utifrån en fördjupad kunskap om myn- dighetens publik.

Statens historiska museer har ett väl utvecklat system för att samla in och sammanställa uppgifter om besökarnas bakgrund, såsom kön, ålder, geografisk hemvist, bostadsort, utbildningsbakgrund och kulturell bakgrund, med mera. Därutöver insamlas och sam- manställs regelbundet uppgifter om hur publiken upplever och betygsätter sitt besök, såväl avseende helhetsintrycket av besöket som vad gäller enskilda delar, såsom utställningar, programakti- viteter, service och bemötande.

Statens historiska museer har i överläggningar med samordnaren framhållit att detta material, genom fördjupade sammanställningar

373

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

och analyser, sannolikt kan vidareutvecklas för att ge ökad kunskap och insikt om hur olika grupper av besökare använder museet och hur de värderar sina besök. En sådan analys kan bland annat genomföras avseende utbildningsbakgrund och/eller bostadsort. Samordnaren finner att det är angeläget att ett sådant utvecklings- arbete prövas och föreslår därför att Statens historiska museer ges i uppdrag genomföra detta.

Förslag på uppdrag till Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde

Samordnaren föreslår att Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde får uppdrag att vidareutveckla den pedagogiska verksamheten med syfte att synliggöra nya perspektiv i konsten och konstens roll i en interkulturell dialog.

I samband med Mångkulturåret 2006 förstärktes ett internationellt perspektiv i visningsverksamheten och den pedagogiska verksam- heten på Nationalmuseum. Kontakter med andra länder och inter- nationella influenser i konsthistorien framhölls. Uppdraget innebär att Nationalmuseum vidareutvecklar detta arbete med syfte att synliggöra konsthistoriens interkulturella perspektiv. De interna- tionella kontakterna har haft stor betydelse i konsthistorien och genom att visa på detta tydliggörs paralleller till dagens samhälls- utveckling, där Sverige nu som då är del av ett internationellt sam- manhang.

Förslag på uppdrag till Stiftelsen Svenska Filminstitutet

Samordnaren föreslår att Stiftelsen Svenska Filminstitutet får i uppdrag att bedriva verksamhet för att öka mångfalden inom stiftelsens samtliga verksamhetsområden och avdelningar.

Uppdraget innebär att Svenska Filminstitutet ger samtliga avdel- ningar i uppdrag att planera och genomföra ett konkret projekt eller vidareutveckling av nuvarande arbete, som bidrar till att öka mångfalden inom respektive avdelning.

374

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

Respektive avdelning ansvarar för idé, planering och genom- förande, men projekten återrapporteras i ledningsgruppens möten var tredje månad. Vid slutet av 2008 ska projekten och arbetet som helhet utvärderas. Utvärderingen får senareläggas om flera projekt fortfarande pågår.

Förslaget innebär en metodutveckling för Svenska Filminsti- tutet där VD ger samtliga avdelningar ansvar för en konkretisering av arbetet för ökad mångfald.

Avdelningarna verkar på internationell, nationell, regional och lokal nivå, så arbetet får således spridning på flera nivåer.

Nedan följer en kort presentation av Filminstitutets organisa- tion:

Filmarvet: Innehåller enheterna Filmarkivet, Bibliotek, Rotebro Filmservice samt Filmarkivet i Grängesberg.

Publiken: Samlar enheterna Barn och ungdom, Biograferna, Cinemateket, Film i hela landet, Information samt Utland och festivaler.

Produktionsstöd: Fördelar stöd till värdefull svensk filmproduk- tion.

Stab: Innehåller enheterna HR, Ekonomi och Data.

Förslag på uppdrag till Riksarkivet och landsarkiven

Samordnaren föreslår att Riksarkivet och landsarkiven får i upp- drag att bedriva verksamhet för att öka mångfalden inom avdel- ningen för forskarservice och avdelningen för enskilda arkiv inom Riksarkivet samt vid Landsarkivet i Lund.

Ett särskilt utvecklingsarbete för ökad mångfald kan fungera som goda exempel och få nationell spridning. Avdelningen för forskar- service och avdelningen för enskilda arkiv inom Riksarkivet samt Landsarkivet i Lund föreslås få i uppdrag att planera och genomföra ett utvecklingsarbete som bidrar till att öka mångfalden inom verk- samheterna. Landsarkivet i Lund är, förutom att regionen har en hög andel utlandsfödda vilka det finns anledning att tillgängliggöra arkivet för, utvalt för att samordnaren, efter samtal med Riksar- kivet, bedömer att Landsarkivet i Lund har goda förutsättningar att i ökad utsträckning integrera ett mångfaldsperspektiv i organisa- tionen. Samordnaren föreslår att uppdraget berör tillgänglighets-

375

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

och informationsspridnings-frågor. Avdelningarna vid Riksarkivet är utvalda på grund av verksamhetsområdenas betydelser och utvecklingsmöjligheter utifrån ett mångfaldsperspektiv.

Avdelningen för forskarservice: driver forskarexpedition och forskarsalar samt ansvarar för publicering (till exempel Riksarkivets årsbok) och utställningsverksamhet, information, studiebesök samt visningar.

Avdelningen för enskilda arkiv: Riksarkivet tar emot enskilda arkiv av riksintresse med iakttagande av de gränsdragningar som görs till andra institutioner. De enskilda arkiven innehåller bland annat person-, organisations- och föreningsarkiv, politiska partiers arkiv och pressarkiv. Avdelningen bedriver rådgivande verksamhet och arrangerar kurser i arkivvård för enskilda arkivbildare.

Landsarkivet i Lund: arbetar, som alla landsarkiv, med den stat- liga arkivinstitutionens hela verksamhetskedja från tillsyn och råd- givning, mottagande av arkiv och bevarande till många typer av informationsförmedling.

Mångfaldsarbetet ska enligt förslaget kontinuerligt återrappor- teras till Riksarkivets ledningsgrupp. Under 2009 ska arbetet slut- rapporteras till och utvärderas av ledningsgruppen.

Förslag på uppdrag till Riksarkivet och landsarkiven

Samordnaren föreslår att Riksarkivet och landsarkiven får i upp- drag att initiera samråd inom ABM-sektorn (arkiv, bibliotek och museer) angående ansvars- och arbetsfördelning för bevarande och tillgängliggörande av enskilda arkiv. Samordnaren föreslår också att Riksarkivet vid bidragsgivning till enskilda arkiv före- skriver att årlig inrapportering till den nationella arkivdatabasen ska göras. Syftet är att arkiven ska spegla samhällets mångfald av föreningar, organisationer och andra grupper.

De enskilda arkiven, från föreningar, organisationer och andra grupper, finns idag dels i föreningsarkiven och de kommunala arki- ven, men också på bibliotek, hembygdsföreningar och museer. Riksarkivet får enligt instruktion ge råd och ta emot enskilda arkiv, men har ingen skyldighet till dettaTPF2FPT. Riksarkivet har dock enligt regleringsbrev i uppdrag att arbeta för en förbättrad arkivhantering

2TP PT Förordning (1995:679) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven.

376

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

hos enskilda arkivbildareTPF3FPT. I enlighet med detta har Riksarkivet ambition att registrera enskilda arkiv i sin nationella arkivdatabas (NAD) samt att svara för en samlad överblick. Detta förutsätter att samtliga institutioner och organisationer som tar emot enskilda arkiv rapporterar detta till Riksarkivet och här finns det i dagsläget brister. Detta medför att det inte finns en samlad bild av vilka enskilda arkiv som idag finns.

För att åtgärda detta föreslår samordnaren att Riksarkivet initie- rar samråd inom ABM-sektorn med syfte att fastlägga ansvars- och arbetsfördelning för de enskilda arkiven. Samordnaren bedömer att en tydlig ansvarsfördelning ger förutsättningarna för ett mer kom- plett register över enskilda arkiv. En övergripande kartläggning kan visa vilka behov det finns för riktade informationsinsatser till orga- nisationer och föreningar som idag inte arkiverar sina handlingar. Ett samlat register över landets enskilda arkiv är även positiv i forskningssammanhang.

Samordnaren bedömer att en tydlig ansvars- och arbetsfördel- ning angående de enskilda arkiven, tillsammans med inrapporte- ringskrav till Riksarkivets nationella arkivdatabas, kan förbättra förutsättningarna för att samhällets mångfald av föreningar, organi- sationer och andra grupper speglas tydligare i arkiven.

Statens museer för världskultur

Samordnaren föreslår att Statens museer för världskultur får i uppdrag att bedriva verksamhet för att öka mångfalden inom områdena information och marknadsföring samt pedagogik inom myndigheten.

Uppdraget innebär att funktionen för information och marknads- föring samt funktionen för pedagogik på respektive museum, det vill säga Världskulturmuseet, Etnografiska museet, Medelhavs- museet samt Östasiatiska museet, får i uppdrag att planera och genomföra ett förändringsarbete av nuvarande verksamhet, som bidrar till att öka mångfalden inom respektive område. Funktio- nerna ansvarar för idé, planering och genomförande, men projekten återrapporteras kontinuerligt till Statens museer för världskulturs

3TP PT Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Riksarkivet och landsarkiven.

377

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

ledningsgrupp. Arbetet ska sjösättas under 2008 och utvärderas ett år senare.

Förslaget innebär en metodutveckling för Statens museer för världskultur, där myndighetschefen ger funktionerna ansvar för en konkretisering av arbetet för ökad mångfald. Förslagen ska ge lång- siktig effekt och förankra mångfaldsarbetet inom verksamhetens olika delar.

Förslag på uppdrag till Stiftelsen Nordiska museet

Samordnaren föreslår att Stiftelsen Nordiska museet vidare- utvecklar modeller för att analysera verksamheten ur ett mång- faldsperspektiv.

Stiftelsen Nordiska museet använder referensgrupper inför nya utställningar och samordnaren bedömer att det är en intressant arbetsmodell som det finns möjlighet att vidareutveckla inom verk- samheten.

Konkret innebär förslaget att Nordiska museet ska anlita referens- grupper inför samtliga nya utställningar och projekt inom insam- ling, dokumentation, forskning och förmedling. Museet ska även tillsätta referensgrupper med uppgift att analysera museets fasta utställningar och kulturhistoriska miljöer. Referensgrupperna ska spegla samhällets mångfald och bidra med de olika perspektiv som exempelvis etnicitet, erfarenhet av fler kulturtraditioner, kön, sexu- ell läggning, funktionalitet och social bakgrund kan ge. Samord- naren föreslår även att forskare vid universitet och högskolor med interkulturell kompetens ingår i referensgrupperna.

Målsättningen är att arbetsmetoden blir en modell som kan till- lämpas vid museets samtliga avdelningar och i förlängningen även vid andra museer.

378

SOU 2007:50 Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

4.1.5 Förhandling och förankring: Erfarenhetsutbyte
		Efter samtal	med	myndigheterna	och
	LOGGA IN
		institutionerna bedömer samordnaren att
		det finns behov av en högre grad av
		erfarenhetsutbyte		om metoder	för
		mångfaldsarbete. Erfarenhetsutbyte			kan
		effektivisera	förändringsarbetet		och
		uppmana till aktivt handlande, genom att
		goda idéer får tillfälle att spridas.

Förslag på uppdrag till Kungliga Musikhögskolan och

Musikhögskolan i Malmö, Lunds universitet

Samordnaren föreslår att Kungliga Musikhögskolan och Musik- högskolan i Malmö, Lunds universitet, får en sammankallande funktion för personal vid landets samtliga lärarutbildningar i musik på högskolor och universitet. Syftet är att öka kompe- tensen och ge tillfälle till erfarenhetsutbyte om hur ett mång- faldsperspektiv kan integreras i undervisningen.

Kungliga Musikhögskolan och Musikhögskolan i Malmö, Lunds universitet, föreslås utforma en teoretisk kurs utifrån ett mång- faldsperspektiv på Kungliga Musikhögskolan (se även avsnittet om Kompetensutveckling ovan). Samordnaren föreslår här också, som en vidareutveckling, att de två skolorna samarbetar i utformandet av en kompetenshöjande seminarieserie för personal på landets lärarutbildningar i musik, det vill säga i Göteborg, Örebro, Karlstad och Luleå. Samordnaren föreslår att Musikhögskolan i Malmö, Lunds universitet, och Kungliga Musikhögskolan, tilldelas upp- draget under tre år följt av en utvärdering. Finns det sedan behov, ser samordnaren gärna att uppdraget går vidare till någon av de andra berörda högskolorna eller universiteten. Seminarieseriens syfte är att ge de olika skolorna möjlighet till erfarenhetsutbyte om hur man kan stärka ett interkulturellt perspektiv i lärarutbildningen för musik och synliggöra fler musiktraditioner.

379

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Statens historiska museer

Samordnaren föreslår att Statens historiska museer under en treårs period får uppdrag i att svara för en sammankallande funktion för de centrala museimyndigheterna och museistiftelserna med syfte att ge tillfälle till erfarenhetsutbyte om hur ett ökat mångfalds- arbete kan bedrivas.

De centrala museimyndigheterna och museistiftelserna är, utöver Statens historiska museer:

Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Natur- historiska riksmuseet, Statens museer för världskultur, Livrust- kammaren och Skoklosters slott med stiftelsen Hallwylska museet, Statens maritima museer, Arkitekturmuseet, Statens musiksam- lingar, Statens försvarshistoriska museer, Moderna museet, Stiftel- sen Nordiska museet, Stiftelsen Skansen, Stiftelsen Tekniska museet och Arbetets museum.

Uppdraget innebär att chefer och i förekommande fall annan nyckelpersonal under en treårsperiod årligen skall sammankallas för att diskutera mångfaldsarbete på museiinstitutioner och hur ett sådan arbete kan utvecklas genom till exempel erfarenhetsutbyte eller ökad samverkan. Samordnaren är mycket positiv till om något av de andra centralmuseerna övertar den sammankallande funktio- nen efter Statens historiska museers treårsuppdrag.

Förslag på uppdrag till Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde

Samordnaren föreslår att Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde får i uppdrag att initiera ett samarbete mellan centralmuseerna för samordning av utvecklingsarbete ur ett mångfaldsperspektiv för museernas personal på olika befatt- ningar.

Både Nationalmuseum och Statens historiska museer föreslås att i samarbetet med övriga centralmuseer i högre utsträckning integrera ett mångfaldsperspektiv. Uppdraget till Nationalmuseum omfattar personal vid olika befattningar, medan uppdraget till Statens histo- riska museer berör chefer och annan nyckelpersonal.

380

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

Förslaget innebär att Nationalmuseum planerar och genomför det första seminarietillfället, varefter uppdraget går vidare till något av de andra centralmuseerna. Samordningen ger en mer effektiv användning av resurser gällande utvecklingsarbetet inom musei- sektorn.

Med utgångspunkt i museernas olika verksamhetsområden kan seminarierna ha olika inriktning. Syftet är att de olika verksam- heterna ska utveckla ett närmare samspel med samhällets utveck- ling. Många människor i dagens Sverige har erfarenhet från mer än en kultur, och genom att tillvarata dessa erfarenheter finns det goda möjligheter att utveckla det svenska kulturlivet. Samtida samlingar kan få ett mer mångfacetterat innehåll liksom även de konstnärliga uttrycken. Fler perspektiv kan synliggöras i utställningar i arbetet med kulturarvet och genom att utmana rådande normer och ifråga- sätta invanda perspektiv kan nya möjligheter uppdagas.

Förslag på uppdrag till Riksutställningar

Samordnaren föreslår att Riksutställningar får i uppdrag att under en treårsperiod arrangera en seminarieserie om metod- utveckling gällande publikarbete.

Många statliga myndigheter och institutioner har genom regleringsbreven i uppdrag att nå ut till fler och nya besökare. Sam- ordnaren anser att Riksutställningar arbetar aktivt med metod- utveckling för att skapa nya samarbeten och förhållningssätt för att nå en ny publik. Riksutställningar arbetar även med utbildningar för olika aktörer inom utställningssektorn för att höja kvaliteten på publikarbete och pedagogik. Uppdraget innebär att Riksutställ- ningar under en treårsperiod arrangerar seminarier för erfarenhets- utbyte med andra statliga institutioner och myndigheter, men även fria aktörer, om metoder för att bredda nätverk, hitta nya sam- arbetspartners och i förlängningen ny publik.

381

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Förslag på uppdrag till Riksutställningar och Statens maritima museer

Samordnaren föreslår att Riksutställningar och Statens maritima museer får i uppdrag att genomföra ett seminarium kring mång- fald och rekrytering.

Samordnaren anser att de båda myndigheterna har en tydlig mål- sättning att varje rekrytering ska bidra till ökad mångfald i respek- tive organisation. Riksutställningar har dessutom genom omlokali- seringen nyrekryterat en stor andel av personalen. Det finns därför anledning att föreslå att Riksutställningar och Statens maritima museer arrangerar ett seminarium om rekrytering för personer i ledande positioner på myndigheter, stiftelser, högskolor och insti- tutioner inom kultursektorn. Seminariet blir ett tillfälle för erfa- renhetsutbyte kring arbetet för breddad rekrytering, kring meto- der, kravprofiler och annonsering.

Förslag på uppdrag till Statens konstråd

Samordnaren föreslår att Statens konstråd får uppdrag att svara för en sammankallande funktion inom konstsektorn med syfte att utbyta erfarenheter om metoder för att nå nya konstnärer med olika bakgrund och bredda nätverken för att öka mångfal- den i verksamheten.

Samordnaren ser Statens konstråds projekt ”Vi söker konst som vi inte visste fanns” som ett gott exempel på verksamhetsutvecklande arbete ur ett mångfaldsperspektiv (läs mer under avsnittet Goda exempel). Med anledning av detta föreslår samordnaren att Statens konstråd under en treårsperiod arrangerar en seminarieserie, med syfte att utveckla och förmedla metoder om hur organisationer och institutioner inom konstvärden kan arbeta för att bredda befintliga nätverk. Seminarieverksamheten föreslås vara ett nationellt, nor- diskt eller internationellt projekt med målgruppen chefer för konstinstitutioner och företrädare för konstföreningar. Samord- naren bedömer att erfarenhetsutbytet kan effektivisera föränd- ringsarbetet för ökad mångfald.

382

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

4.2Släpp in fler aktörer

4.2.1Utveckla och förstärk bidrag till kulturpolitisk utvecklingsverksamhet

•Samordnaren föreslår att det skapas en ny anslagspost i Sta- tens kulturråds anslag 28:2 Bidrag till allmän kulturverk- samhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete. Den nya anslagsposten får namnet Kulturpolitisk utvecklingsverksamhet och får ett anslag på 68 miljoner kronor. Den finansieras genom en sammanslagning av anslagsposterna:

Insatser för utvecklingsverksamhet och allmän kulturverksamhet, inkl. länskonsulenterna (21 miljoner kronor)

Bidrag till centrala amatörkulturorganisationer, lokalhål- lande organisationer och länsbildningsförbund (12 mil- joner kronor)

Bidrag och andra insatser till nationella minoriteters språk och kultur (8 miljoner kronor)

Bidrag och andra insatser för kultur i arbetslivet och funktionshindrades deltagande i kulturlivet (17 miljoner kronor)

Bidrag till mångkulturella organisationer med tvärkultu- rell inriktning (4 miljoner kronor)

Dessutom tillförs anslagsposten 6 miljoner kronor från de 10 miljoner kronor som regeringen avsatt i vårbudgeten 2007 till etnisk och kulturell mångfald och interkulturell dialog.

•Samordnaren föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att marknadsföra möjligheten att söka bidrag för kulturpolitisk verksamhet till grupper som arbetar med kulturell mångfald och interkulturell dialog.

Ett av de av riksdagen beslutade målen för Statens kulturråds verk- samhet är att:

främja kulturpolitisk utvecklingsverksamhet samt förbättra metoderna för uppföljning och utvärdering av kulturpolitiken i syfte att öka och sprida den samlade kunskapen inom kulturområdet.

383

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Samordnarens bedömning är att viktig kulturpolitisk utvecklings- verksamhet har gjorts och görs av aktörer utanför Statens kultur- råd. Dessa aktörer har en unik kunskap och förmåga som bör tas tillvara och ges utrymme. Därför anser samordnaren att det behö- ver bli tydligare vilka möjligheter som finns för organisationer som bedriver en kulturpolitisk verksamhet att söka stöd hos Statens kulturråd och att stödet behöver öka.

Dagens kulturpolitiska stöd är uppdelat på ett antal anslags- poster med olika specifika mål, till exempel Kultur i arbetslivet, insatser för utvecklingsverksamhet och allmän kulturverksamhet, bidrag till centrala amatörkulturorganisationer och bidrag och insatser för funktionshindrades deltagande i kulturlivet. Det är svårt för nya aktörer att hitta rätt anslag att söka för sin verksam- het. Samordnaren menar att om dessa stöd samordnas blir bidrags- givningen mer träffsäker. Det ska betonas att samordnaren anser att de bidragskategorier som finns idag ska finnas kvar, men att det kan ske en omprioritering mellan dem. Det kulturpolitiska stödet behöver följa med i samhällsutvecklingen. Andelen med utländsk bakgrund i Sveriges befolkning har ökat och därför bör arbetet med att stärka den etniska och kulturella mångfalden i kulturlivet prio- riteras högre.

I samordnarens förslag flyttas stödet till mångkulturella organi- sationer från anslagsposten Internationellt kulturutbyte till den nya anslagsposten Kulturpolitisk utvecklingsverksamhet. Samordnaren betonar att det finns flera kopplingar mellan det nationella mång- faldsarbetet och det internationella kultursamarbetet och att det fortsatt bör finnas ett nära samarbete mellan avdelningarna på Sta- tens kulturråd. Dock anser samordnaren att det nationella mång- faldsarbetet inte bör konkurrera med det internationella kultur- samarbetet om samma anslagspost då risken är stor att det interna- tionella kultursamarbetet, som har högre status, får en ökande del av resurserna. Vidare tror samordnaren att mångfaldsarbetet, när det ingår som en del av stödet till kulturpolitisk utvecklings- verksamhet, ska kunna integreras starkare i de andra kulturpolitiska utvecklingsverksamheterna.

Samordnaren anser att stödet till kulturpolitisk verksamhet behöver ökas och föreslår därför att anslagsposten tillförs 6 mil- joner kronor från de 10 miljoner kronor som regeringen avsatt i vårbudgeten 2007 till etnisk och kulturell mångfald och interkultu- rell dialog. Av dessa 6 miljoner kronor används 1 miljon kronor till att förstärka stödet till organisationer som arbetar med kulturell

384

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

mångfald, interkulturell dialog och internationellt kulturutbyte och 5 miljoner kronor till projektbidrag till projekt för strategisk kul- turpolitisk metodutveckling för kulturell mångfald och interkultu- rell dialog i anslagsposten ”Mångfald är framtiden” (se mer infor- mation nedan).

Det finns en föreställning om att det inte går att söka pengar för kulturpolitisk verksamhet från Statens kulturråd utan endast för konstnärlig verksamhet. Samordnaren anser att det ingår i Statens kulturråds uppdrag att främja kulturpolitisk utvecklingsverksamhet och att även informera om de bidrag som finns att söka. Därför föreslår samordnaren att Statens kulturråd får i uppdrag att mark- nadsföra bidraget till kulturpolitisk verksamhet till grupper som arbetar med kulturell mångfald och interkulturell dialog.

10 miljoner kronor i organisationsstöd till organisationer som arbetar med kulturell mångfald, interkulturell dialog och internationellt utbyte

•Samordnaren föreslår att 10 miljoner kronor av anslags- posten Kulturpolitisk utvecklingsverksamhet ska fördelas som organisationsstöd till kulturpolitiska aktörer som arbetar med kulturell mångfald, interkulturell dialog och internationellt utbyte. Organisationsstödet finansieras genom att lägga ihop:

anslaget till mångkulturella organisationer på 4 miljoner kronor,

10 procent av anslagsposterna Insatser för utvecklings- verksamhet och allmän kulturverksamhet, inkl. läns- konsulenterna, Bidrag till centrala amatörkulturorganisa- tioner, lokalhållande organisationer och länsbildnings- förbund samt Bidrag och andra insatser för kultur i arbetslivet och funktionshindrades deltagande i kultur- livet,

1 miljon kronor från de 10 miljoner kronor som regeringen avsatt i vårbudgeten 2007 till etnisk och kultu- rell mångfald och interkulturell dialog.

•Samordnaren föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att undersöka möjligheten att bevilja organisationsstöd för treårsperioder.

385

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Ett antal fria aktörer som arbetar med kulturell mångfald, inter- kulturell dialog och internationellt utbyte har spelat stor roll för arbetet med mångfald inom kulturlivet i Sverige. Samordnaren anser att det är viktigt för kontinuiteten att dessa organisationer även i fortsättningen ges utrymme och resurser. På senare år har det tillkommit flera nya aktörer. För att skapa en långsiktig hållbar utveckling inom området kulturell mångfald och interkulturell dialog menar samordnaren att det är nödvändigt att de nya och de gamla aktörerna inte behöver konkurrera om ett oförändrat stöd utan att stödet ökas.

Arbetet med att öka mångfalden i kulturlivet tar tid och kräver uthållighet. Det är viktigt att aktörerna kan planera sin verksamhet flera år framåt. Samordnaren föreslår därför att Statens kulturråd ska undersöka möjligheten att bevilja organisationsstöd för en treårsperiod.

De organisationer som samordnaren anser bör få organisations- stöd är dels flera av de organisationer som redan idag erhåller stöd från mångkulturella organisationsstödet, som Kulturföreningen Bwana Club, Intercult, Selam och Mångkulturellt Centrum, dels organisationer som inte får sådant stöd men som utför ett hög- kvalitativt kulturpolitiskt arbete inom området kulturell mångfald och interkulturell dialog som Kulturstorm, Loco Motion, Moi och Perfect performance.

Kulturföreningen Bwana Club är en konstellation som, med föreläsningar, workshops, utställningar, bokutgivning, evenemang och aktioner, försöker belysa demokratins villkor i en postkolonial och globaliserad tidsålder. Produktionsgruppen Intercult genomför lokala, regionala och internationella aktiviteter, bland annat inter- nationella kulturpolitiska samlingar, egna produktioner, gästspel, förmedlar artister, driver publikutvecklingsfrågor och arbetar kul- turpolitiskt. Selam är en nationell, regional och internationell kul- turpolitisk aktör inom världsmusikfrågor och ämnen som rör mångkulturella konstyttringar. Mångkulturellt centrum är ett forum och en mötesplats för olika estetiska uttryck, forskning och kun- skaps- och erfarenhetsutbyte kring migration och social och kultu- rell mångfald.

Kulturstorm är en ideell förening med målsättningen att erbjuda möjligheter och arenor för ungdomars skapande inom scenkonst. De driver projektet Kutlur som vill motverka stereotyperna på kulturscenen så att även ungdomar som står helt utanför kulturlivet bjuds eller lockas in. Loco Motion är ett export- och produktions-

386

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

kontor för ny svensk scenkonst. De vill skapa förutsättningar för konstnärer att växa och göra svensk rörelsebaserad scenkonst känd och tillgänglig både i Sverige och utomlands. Organisationen Moi, Mångfald och inflytande, arbetar metodutvecklande med att öka den sociala mångfalden inom högre utbildning, kultur och andra samhällsinstitutioner. Perfect Performance är en ideell förening som vill få in internationell kompetens i svensk teater. Föreningen har anordnat tre internationella scenkonstfestivaler 2003, 2004 och 2006. Den har även skapat nya europeiska och nordiska nätverk, ett arbete som samordnaren gärna ser utvecklas vidare.

5 miljoner kronor per år till anslagsposten ”Mångfald är framtiden” till projekt för strategisk kulturpolitisk metodutveckling för kulturell mångfald och interkulturell dialog

Samordnaren föreslår att Statens kulturråd tilldelas 5 miljoner kronor per år till anslagsposten ”Mångfald är framtiden” som ska fördelas till projekt för strategisk kulturpolitisk metod- utveckling för kulturell mångfald. Bedömningen av ansök- ningarna ska göras av en referensgrupp som är tillsatt på två år. Det ska inte finnas krav på medfinansiering för att få stöd. Pro- jekten ska utvärderas i samrådgrupper med Statens kulturråd, referensgruppen och de organisationer som fått stöd. Förslaget finansieras med medel från de 10 miljoner kronor som regeringen avsatt för etnisk och kulturell mångfald samt inter- kulturell dialog i vårbudgeten 2007.

Samordnaren gör bedömningen att det behövs fortsatt utveckling av metoder för att arbeta med kulturell mångfald. Erfarenheterna av det tillfälliga stödet på 3 miljoner kronor som fanns under Mångkulturåret 2006, och fördelades av Statens kulturråd, visar att det finns ett mycket stort behov av stöd till organisationer och föreningar som arbetar med kulturell mångfald och interkulturell dialog. På detta område har det, på senare år, vuxit fram en mängd olika aktörer utan att resurserna har ökat.

Vidare anser samordnaren att det är nödvändigt att det finns fria projektmedel där det är möjligt att söka en mindre summa pengar för att utveckla en idé och söka samarbetspartners och finansiärer,

387

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

liknande de fria medel som finns på Stiftelsen Framtidens kultur. Det är projektidéns bärkraft för att skapa strategisk metodutveck- ling för kulturell mångfald och interkulturell dialog som ska vara avgörande för om stöd delas ut.

Bedömningen av projektens kvalitet ska göras av en referens- grupp med aktörer, forskare och experter inom fältet, enligt den modell som Stiftelsen Framtidens kultur har utvecklat med ad hoc- grupper. Medlemmarna i referensgruppen får sitta i högst två år och har under denna tid inte rätt att söka pengar ur bidragspotten. Projekten ska utvärderas varje år i samrådsgrupper bestående av organisationerna som fått stöd, Statens kulturråd och referens- gruppen. Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006 genomförde samrådsgrupper för de som fått bidrag från det tillfäl- liga stödet under Mångkulturåret och samordnaren anser att det var en bra form.

Samordnaren anser att anslagsposten ”Mångfald är framtiden” ger fria kulturpolitiska aktörer inom mångfald och interkulturell dialog möjlighet att prova och utveckla metoder som sedan kan användas i ett bredare långsiktigt samarbete med institutioner och finansieras av institutionernas utvecklingspengar eller bli en språngbräda för att söka till exempel EU-bidrag till större långsik- tiga projekt.

Anslagsposten ”Mångfald är framtiden” ska placeras under anslaget 28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete. Efter tre år ska anslagsposten utvärderas.

388

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

Integration på undantag i kulturarvspolitiken

av Gunilla Kindstrand

Välkommen till Hälsingland. Välkommen in i tvättmaskinen.

Den är för tillfället inställd på vittvätt 90 grader.

Det här är en fallstudie i hur den nya tidens regionala kulturarvs- politik förhåller sig till integration och mångfaldsperspektiv. Exemplet är hämtat från Hälsingland, ett av Sveriges mest hård- profilerade kulturarvslandskap. Här har 110 miljoner kronorTPF4FPT fördelats i EU-projektet ”Intryck Hälsingland”, som syftar till att stärka landskapsprofilen med utgångspunkt i kultur- och natur- resurser. Projektet vill också skapa nya nätverk, ge sysselsättning och öka kunskapen om samhället. Enligt reglerna ska integrations- tanken beaktas i allt som görs. Nu står utvärderingen för dörren: Det visar sig att inget av de nära 250 ”Intryck Hälsingland”-pro- jekten haft integration, mångfald eller mångkultur som mål.

I Hälsingland bor 130 000 personer. Ungefär var tionde har annan bakgrund än den helsvenska. Men samtidigt som debatt och politik kraftigare än någonsin förr lyft fram vikten av mångfald, har ”Intryck Hälsingland” finansierat nya bilder av en etniskt homogen hälsingekultur.

Hur kunde det bli så här? Vem tjänar på det?

Och vem tillhandahåller blekmedlet?

Mångkultur är ett begrepp som utmejslats ur stora städers nutida erfarenhet. Ute på landsbygden träder helt andra, hittills outfors- kade, mönster och villkor fram.

Utsikten över Ljusnandalen är som vanligt bedövande vacker den dag jag besöker EU-kontoret i Järvsö. Det är en liten effektiv arbetsplats, som under de senaste sex åren förmedlat drygt hundra miljoner kronor över landskapet.

I korridoren sitter en stor karta med nålar instuckna. Där kan man läsa HELSINGEBILDER, LINLANDET, FLOTTARLE- DEN, FÄBODMAT, FOLKDRÄKTER, HÄSTKRAFT, MEDELTID, UPPLEVELSECENTRUM …

4TP PT Drygt 60 miljoner kronor kommer från Jordbruksfonden (EU) och nationell medfinansiering. Resten är projektets eget tillskott, det vill säga mer offentlig finansiering, pengar från näringsliv, organisationer samt ideella insatser.

389

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

”Intryck Hälsingland” är ett av tolv Leaderområden i Sverige. Leader+ är ett av EU:s initiativ för att främja utveckling på lands- bygden. Med utgångspunkt från lokala förutsättningar och lokala initiativ ska Leader+ hjälpa fram en förnyelse som förhoppningsvis ger större möjligheter att bo (kvar) på landet. Leader+ kan ses som ett försök att mildra de akuta och mest aggressiva effekterna av det som är Europeiska unionens egentliga drivkraft: att kapital och människor ska lokaliseras till de områden där de är mest produk- tiva.

Lena Bergils, som är högsta ansvarig på kontoret i Järvsö, är en mycket erfaren kulturadministratör. Hon har under många år arbetat som producent, museichef, författare, utredare, ofta med anknytning till landsbygdsfrågor.

–Några projekt som riktar sig mot nya svenskar har vi inte varit med och finansierat, säger hon. Och vi har heller inte fått in ansök- ningar från några. De integrationstankar som man kan hitta gäller människor med funktionshinder.

–Det tvärsgående målet om integration betyder i praktiken inte särskilt mycket, säger hon. Min upplevelse är att de som söker sig till oss redan har en klar bild av vad de vill göra. Sedan anpassar de sina ansökningar efter de matriser och signalord som gäller. Men vi ser givetvis till att projekten inte strider mot EU:s intentioner.

Hon urskiljer en rad rent tekniska sållningsmekanismer som gör att människor med annan bakgrund än den helsvenska är så frånva- rande i arbetet:

–Enligt reglerna får Leaderprojekt bedrivas i områden med maximalt 100 000 invånare. Vi löste det genom att skära bort tät- orterna från vårt projektområde. Och det är i tätorterna som de flesta invandrade svenskarna bor. Ytterligare en sållning sker i EU- byråkratin som redan i sig kräver breda språkkunskaper och ett högt ställt självförtroende.

–Formalian kan vara osannolik. För en tid sedan hörde vår till- synsmyndighet, Jordbruksverket, av sig och påpekade att ett av våra projekt fått ut 16 kronor för mycket. Det tog dagar att gå ige- nom all bokföring för att hitta de 16 kronorna. Det visade sig vara pant för fyra Ramlösaflaskor. De tomflaskorna kostade skattebeta- larna minst 10 000 kronor.

En uppenbar anledning till slagsidan finns också i själva Leaderkon- ceptet. Det bygger på att utvecklingsidéerna ska komma ”under- ifrån”. De ansökningar som flyter in utgår alltså oftast från befint-

390

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

liga (formella eller informella) nätverk i Hälsingland. Där finns ytterst få nya svenskar representerade.

En blick i protokollen visar att också de grupper (LAG/Local Action Groups) som fördelar pengarna oftast rekryteras inom samma beprövade nätverk. Själva Leaderidén riskerar alltså att per automatik reproducera och förstärka rådande maktförhållanden och tolkningsföreträden.

Men den tyngsta uteslutningsmekanismen visar sig ligga i själva programförklaringen för ”Intryck Hälsingland”. Också den kommer ”underifrån”, eftersom den skrevs fram av lokala eldsjälar och aktivister i slutet av 1990-talet. Det skedde i hård tävlan med andra grupper i Sverige som ville ha Leaderpengar till sina områden och till sina idéer. Det är eldsjälarnas visioner Lena Bergils har i uppdrag att förvalta. Det är en icke avundsvärd uppgift. Några gånger under samtalet suckar hon tungt över den retorik hon har att handskas med. Grunddokumentet har en stärkt ”hälsingsk landskapsidentitet” som utgångspunkt för både mänsklig och eko- nomisk tillväxt. Det som sammanfattas som ”hälsingekulturen” antas motverka ”den identitets- och rotlöshet som finns bland Hälsinglands befolkning i allmänhet och de yngre i synnerhet …Vi vill stärka de bofasta hälsingarnas förankring i sin bygd så att vi med stolthet och generositet kan erbjuda dess överflöd åt gäster från när och fjärran.” Det konkreta och symboliska navet i projektet är de gamla hälsingegårdarna. Utifrån 1800-talets kulturvärld ska delprojekt i form av ”fäbodar, dans, mat, kläder” utvecklas, både i ”totala upple- velsepaket” och genom att hälsingarna lär sig att ”produktifiera, marknadsföra, sälja och leverera till rätt målgrupp vid rätt tidpunkt och vid rätt plats”.

”Intryck Hälsinglands” grunddokument är något lättare att för- dra om man ser det som ett barn av det sena 1990-talet. Det är en tid då landsbygden upplever en gigantisk backlash. Hälsingland delar villkor med många andra bygder: låg utbildningsnivå, utflytt- ning, hög arbetslöshet. Det som brukar sammanfattas som globali- sering visade sig här framför allt som jordbruksdöd och arbetslös- het. Kulturturismen framstod i ett sånt läge som en varm filt i snål- blåsten, och turistindustrins siffror kan än idag få alla att häpna: I år omsätter turismen i Sverige 191 miljarder kronor. Som export- värde är turismen större än exporten av personbilar, respektive järn och stål.TPF5FPT

5TP PT Källa: Nutek.

391

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Det är i detta sena 1990-tal som den nya stora berättelsen om landskapet Hälsingland börjar ta form: Berättelsen om äktheten, ursprunget och stoltheten. ”Intryck Hälsinglands” första eldsjälar ger mödosamt ord åt de stämningar som sedan ska ta – en något mera kontrollerad – gestalt i såväl regionala tillväxtavtal som i det prestigefyllda världsarvsprojektet ”Hälsingegårdar”.

Särskilt kulturarvsarbetet med hälsingegårdarna spelar en stor roll i den nya ideologiproduktionen. Lena Bergils nickar:

–Världsarvsprojektet började lovvärt. Många gårdar höll på att förfalla och i sista stund lyckades länsantikvarien skapa uppmärk- samhet kring den här byggnadskonsten.

–Men sen blev det någon sorts snedtändning. Idag försöker de baka sin kaka av bara russin. Det kommer inte att gå bra.

Det som har hänt är välkänt: När kulturturismen tar vid och för- packar det upphöjda kulturarvet trängs allt med ”fel” karaktär eller ”ful” framtoning undan, till förmån för den ”rätta”, alltså den enkla, säljbara bilden. I Hälsinglands fall innebär det att komplexa historiska sammanhang kring till exempel förtryckande genusord- ning, patriarkala ekonomier, egendomslöst proletariat och så vidare skjutits undan. Samma sak har skett med landskapshistoriens samer och resande, med linneindustrins och järnhanteringens arbets- kraftsinvandring. Ett avstånd på dryga hundra år är tillräckligt dif- fust för att kunna bära nutidsturistens projektioner och önskningar om ett enklare, mer harmoniskt, mer ”genuint” liv, fritt från skavande frågor kring just mångfald och genus. Samtidigt ligger 1800-talet tillräckligt nära för att turistindustrin ska kunna utnyttja de fetischer som behövs när drömmarna ska formuleras: faktiska föremål, mönster, konkreta byggnader. Riksantikvarieämbetets ensidiga engagemang i världsarvshaussen gav en tung legitimitet åt de här processerna. Ämbetet valde att inte kommunicera sina egna mångfaldsstrategier från till exempel Agenda Kulturarv, utan bidrog istället i det målmedvetna arbetet med att lyfta de mest väl- bärgade, påkostade husen ut ur sitt ekonomiska och sociala sam- manhang.

Också på bilderna av det nutida HälsinglandTPF6FPT får den nya berättelsen om det gamla återverkningar:

6TP PT Se till exempel ”Vilket Hälsingland är det vi visar?”, genomgång av turistiskt material, artikel av Jan-Olov Nyström, Hudiksvalls Tidning, 2004-06-01.

392

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

–Titta i kommunernas broschyrer och hemsidor! Du ser leende blonda människor mot röda hus med vita knutar. Vem får känna sig hemma här? Och var är framtiden?

Den som frågar är Delshad Saleh. Han är mätingenjör i Nordanstig, men ägnar sin mesta tid åt fackligt och politiskt arbete. Delshad Saleh kan se Hälsingland både inifrån och utifrån. Han sitter i SKTF:s förbundsstyrelse, men också för vänsterpartiet i Hudiksvalls kommunstyrelse. Han är förste vice ordförande i kommunfullmäktige och ledamot i Hälsingerådet, där hälsinge- kommunerna samverkar. Delshad Saleh kom till Sverige från Irak 1985.

–Jag älskar det här landskapet. Men jag älskar det som det är, här och nu, och behöver inte låtsas att det är något annat. Jag mår illa av allt prat om det ”äkta kulturarvet”, och de ”renodlade” lin- jerna i hälsingearkitekturen.

–Herregud, vilka var det som byggde de stora gårdarna som man ständigt och jämt lyfter fram? Vilka skapade överskottet som bekostade brokvistar och skåp? Och under vilka förhållanden arbetade de?

Han menar att EU-projektens solida helsvenska homogenitet speglar en allvarlig demokratisk brist i Sverige.

–Av SKTF:s medlemmar har 12,5 procent utomnordisk här- komst. I Sveriges representativa politiska organ finns 1,5 procent med utomnordisk härkomst.

Delshad Saleh ser kulturarvet som en maktfråga. Den som förlorar makt på ett område vill återskapa den på ett annat.

–Den vita, medelålders medelklassvensken, som tappar sitt tolkningsföreträde på så många ställen, tar revansch via det vi kallar kulturarvet.

–Jag vägrar arbeta för att integrera nya svenskar i ett färdigt svenskt samhälle, säger han. Däremot jobbar jag för ett integrerat samhälle. Det är en väldig skillnad.

Dessa Hälsinglands satsningar skulle kunna användas som konkreta exempel i de studier som visat att begrepp som ”kultur”, ”etnicitet” och ”folkslag” har kommit att ersätta det som förr kallades ”ras”. Tankemönstret är detsamma och fungerar på samma särskiljande och diskriminerande vis: ”Kulturen” ses som något isolerat och oföränderligt, och varje försök till rörelse och uppluckring av grän- ser ses som ett hot. Blicken på den andre blir ett vardagsvapen.

393

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Idéhistorikern Michael Azar är en av dem som hävdat att de här vardagliga formerna av särskiljande ofta ligger dolda i överens- kommelser som på ytan är politiskt korrekta. Ett regelverk kan vara oklanderligt vad gäller miljö, jämställdhet, integration, men samti- digt användas för att särskilja och bevara gamla strukturer. ”De andra” ska antingen hålla sig på sin plats eller anpassa sig till rådande normer.TPF7FPT

En av dem som vet mest om villkoren i landsbygds-Sverige är Erik Westholm. Han är professor i kulturgeografi med inriktning på regional utveckling. Han är också verksam vid Institutet för framtidsstudier med forskningsansvar för Regional förändring. 2003 gjorde han utredningen Mot en ny landsbygdspolitik åt regeringen. Erik Westholm menar att kulturarvsindustrin har kommit att fylla ett tomrum på landsbygden.

–Det är de övergivna bygderna som ägnar sig åt den här sortens överreflektion kring frågan ”vilka vi är”.

–Jämför Hälsingland med Kiruna. I Kiruna flyttas ett helt sam- hälle för att LKAB vill utvinna mera malm. Det grandiosa kapitalet, själva världsmarknaden tar nu plats på scenen. I det läget är det inte många som vill slå vakt om det gamla samhället och de gamla tradi- tionerna. Flytten tycks istället fylla Kiruna med framtidstro.

UngefärT var tionde person på svenska landsbygden har icke-svensk bakgrund. På vilket sätt påverkar de nya svenskarna livet på landet?

–På ett mycket centralt, och sällan framlyft vis: De äger och tillhandahållerT merparten av landsbygdens samlingsplatser:T caféer, pizzerior, krogar, utbyggda bensinmackar ... Det är människor från andra länder som håller det sociala livet uppe på landet. De är en gigantisk tillgång för landsbygds-Sverige.

Han ställer sig skeptisk till trenden att göra varumärken av land- skapen. Om man ska utveckla landsbygdsturismen måste man gå ifrån det enhetliga och istället utveckla mångfalden, menar han.

–Det fungerar inte att år efter år sälja samma auktoriserade rundresor i ett landskap. Det kommer säkert att finnas folk som är intresserade av att titta på gamla gårdar också i framtiden, men turistnäringen måste också kunna möta den som är intresserad av amerikanska bilar, broderier, caféer, litteratur, jazz … Utmaningen

7TP PT Michael Azar: Frihet, jämlikhet, brodermord - Kolonialism och revolution hos Albert Camus och Frantz Fanon, 2001 samt Den koloniala bumerangen – från schibbolet till körkort i svenskhet, 2006.

394

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

ligger i att tänka precis tvärtom mot vad man gör idag. Och därmed släppa kontrollen över landskapsberättelsen.

IntegrationT är en blind fläck i landsbygdsforskningen, menar han. T

–Frågorna har inte ställts så här tidigare. Vi behöver mera kun- skap och mera forskning.

Tillbaka till Lena Bergils på EU-kontoret i Järvsö. Hon har nu gått igenom sitt arkiv en gång till och påpekar att hon faktiskt hittar formuleringar om integration i två av de cirka 250 projekten.

–Inte som verksamhetsmål, visserligen, men ordet nämns i alla

fall.

Hon medger att hon storknar av kulturarvsromantiken i Hälsingland, men säger sig ha svårt att se ”Intryck Hälsinglands” roll i ideologiproduktionen och vittvätten.

–Vad hade vi kunnat göra? Vår uppgift är att handskas med de idéer som kommer från lokala initiativ. Vi har aldrig givit pengar till rent bevarande, utan bara till projekt som kan bli innovativa och utvecklande.

–Dessutom finns en motsatt bild att hantera: Att somliga nya svenskar, framför allt holländare, danskar och tyskar, väljer Hälsingland just på grund av schablonbilden.

Hon är obekväm med det hon kallar storstadssättet att tala om integration.

–På landet kan man inte lika svepande tala om ”grupper” av befolkningen. Här syns alla som individer. På landet möts man öga mot öga på ett annat vis än i stan. Vi, som inte är födda i bygden, är också några ”andra” i ett samhälle där man fortfarande på fullt all- var kan säga att det krävs sju generationer för att få rötter. Vi är många inflyttingar som bär en sorts invandrarroller på landsbygd och glesbygd.

MenT sådana frågor ryms inte i den politiska integrations- diskussionen, tillägger hon.

– Staden är normen numera. Landsbygden är alltid undantaget.

Epilog

Ingenting tyder på att mångfaldens svenska landsbygd väntar bakom nästa vägkrök. Tvärtom, så hårdnar villkoren: Kulturarvs- industrins grova tillväxtfaktor tystar effektivt resonemang liknande det som här har förts.

395

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Leadermodellen, som så lätt låter blindheten gå i arv, ska tillämpas på ännu bredare front i och med nya landsbygds- programmet (2007 – 2013).

Hur hittar man den blinda fläcken i sitt eget öga? En väg till ett öppnare ”underifrånperspektiv” i Leadergrupperna går över till- synsmyndigheten Jordbruksverket. Verket har skäl att snarast utarbeta en metodik för mångfald och integration som är anpassad till LAG-gruppernas arbete.

Riksantikvarieämbetet har mycket att vinna på att kritiskt och analytiskt granska den historieskrivning och kultursyn som kulturmiljösektorn idag svarar för. Förutom traditionella instru- ment som checklista, seminarier, kompetensplan och liknande, skulle myndigheten kunna forma en särskild intern utbildning kring gemensamma värdegrunder. Modellen finns redan inom ämbetets väggar; när projektet ”Skog och historia” byggdes ut genomfördes en lyckad kunskapsöverföring som spreds i vida ringar. Tillsammans med Jordbruksverket, Nutek, Glesbygdsverket borde Riksantikvarieämbetet genomlysa sina strukturer och utveckla en metodik för, och en kvalitetssäkring av, mångfalds- perspektivet.

Sedan gäller det förstås att lära sig se – på nytt.

Ja, vem blir först med att initiera forskning kring mångfald och integration på glesbygd/landsbygd och mångfald?

Institutet för framtidsstudier? Formas?

En framtidslysten regional högskola?

Sveriges undantag väntar.

Gunilla Kindstrand är kulturjournalist och sedan 17 år bosatt i Hälsingland

Källor

Michael Azar, Frihet, jämlikhet, brodermord – Kolonialism och revolution hos Albert Camus och Frantz Fanon, 2001

Michael Azar, Den koloniala bumerangen – från schibbolet till kör- kort i svenskhet, 2006

Jan-Olov Nyström, ”Vilket Hälsingland är det vi visar?”,

Hudiksvalls Tidning, 2004-06-01

396

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

4.3Frigör bundna medel

4.3.1Förslag till den kulturpolitiska översynsutredningen att se över organiseringen och omfattningen av regional kulturverksamhet i Sverige

Samordnaren föreslår att den kulturpolitiska översynsutredning som regeringen har beslutat att tillsätta, inom ramen för sitt uppdrag, ser över organiseringen och omfattningen av regional kulturverksamhet i Sverige med syfte att undersöka möjlighe- terna att omfördela bidrag från befintliga institutioner på regional nivå till nya aktörer med regionala ambitioner.

Det institutionaliserade kulturlivet på regional nivå består idag av så kallade länsuppdrag (länsbibliotek, länsmuseer, länsmusik och länsteatrar), som tillsammans med resurscentra för film på regional nivå och regionala arkivinstitutioner utgör den regionala kulturella infrastrukturen i Sveriges landsting och regioner.

Samordnaren har under sitt arbete noterat att den struktur som idag råder för det institutionaliserade kulturlivet på regional nivå i en del fall verkar utestängande för nya aktörer som vill in i kultur- livet. Det är därför samordnarens uppfattning att inriktningen för och organiseringen och omfattningen av regionala länsuppdrags verksamhet bör ses över. Detta innebär även att utifrån identifie- rade framtida behov föreslå förändringar av antalet länsuppdrag och deras finansiering.

4.3.2Förändring av mångkulturkonsulentfunktionen

Samordnaren föreslår att även föreningar, organisationer, insti- tutioner, kommuner och andra aktörer på lokal och regional nivå ges möjlighet att från Statens kulturråd söka medel för att ansvara för mångkulturkonsulentfunktionen i en specifik kom- mun eller region i Sverige.

Det finns idag regionala konsulenter för mångkultur (mångkultur- konsulenter) i åtta landsting och regioner runt om i Sverige. De finansieras till hälften av landstinget/regionen (som är huvudman) och till hälften av Statens kulturråd och har till uppgift att vara

397

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

Vi måste påstå något”

Om kultur som verktyg för mångfald och mångfald som konstprojekt

av Ulrika Lorentzi

Ett mål för kulturpolitiken är att främja kulturell mångfald. Dess- utom ska all offentligt finansierad verksamhet i Sverige bidra till att Sverige blir ”en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund”. Flera forskare har visat att det saknas konkretiseringar av vad dessa mål innebär för kulturlivet och många kulturutövare har svårt att omsätta målen i sin verksamhet.TPF8FPT Men det finns också konstnärer och kulturutövare som arbetar konstnärligt med sam- hällets mångfald och bidrar till en samhällsgemenskap med den grunden. Den här essän bygger på intervjuer med några av dem. Vilka drivkrafter har de? Ser de några konflikter mellan vilja till samhällsförändring och konstnärlig kvalitet? Och är kulturprojekt eller konstverk en bra metod för att bidra till att Sverige blir en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund?

”Konstens besmittning”

Konstnären Esther Shalev-Gerz har i över 20 års tid arbetat med projekt som bygger på samarbeten. Hon lever och arbetar i Paris och är sedan 2003 professor vid Konsthögskolan Valand, Göteborgs universitet. I Sverige har hon bland annat gjort video- installationen First Generation på Mångkulturellt centrum i Fittja utanför Stockholm och verket Konstens plats som visades novem- ber 2006 till januari 2007 i Bergsjöns centrum och Göteborgs Konsthall. Videoinstallationen Konstens plats är gjord i samarbete med ett fyrtiotal konstnärer som bor i förorten Bergsjön utanför Göteborg. De har svarat på frågorna: ”Hur skulle du definiera konst?” och ”Var finns den plats där konsten äger rum?”. I Göteborgs konsthall visades fyra olika 3D-animationer gjorda utifrån svaren på frågan om var konsten äger rum: köket, ateljén, kulturhuset och icke-platsen. Besökarna fick höra konstnärernas svar i hörlurar. I Bergsjöns Centrum visades en film utan ljud där konstnärerna sitter i sin lägenhet och lyssnar på sina egna svar på frågan vad konst är. Esther Shalev-Gerz hade placerat citat ur

8TP PT Se till exempel Oscar Pripp, Emil Plisch, och Saara Printz Werner, Tid för mångfald, 2004.

399

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

konstnärens svar i konstnärens hem, till exempel står det ”Konst är kommunikation” i träbokstäver i bokhyllan bakom en man och ”Konst finns överallt” projicerat i vitt på en kvinnas textilier.

–Det är komplexiteten i integrationsfrågan som intresserar mig, säger Esther Shalev Gerz. Varje konstnärs uppgift är att utvidga det fält som vi kan uttrycka. Integration är svårt att greppa.

–Det handlar om att kristallisera skillnader. Det går inte att bygga ett samhälle som kräver att människor måste förändras dra- matiskt utan skillnaderna måste kunna leva tillsammans. Det går och det gör vårt liv rikare.

Esther Shalev Gerzs övertygelse om att vi kan leva med skillnader kommer från hennes uppväxt. Hon föddes i Vilnius men flyttade till Jerusalem som barn och var det enda barnet från Europa i sin klass. Alla var judar men från olika kulturer.

–Hur tar vi död på ordet homogen? Sverige har aldrig varit homogent. Här har funnits samer, valloner, norrmän, finnar. Nya människor kan få en plats, precis som kvinnor har fått en plats. Men det kräver att de gamla flyttar på sig. Integration måste vara en uppgift för både de gamla människorna och de nya. Den riktigt svåra uppgiften är att integrera Europa i världen. Vi har arvet från kolonialismen att göra upp med.

Verket Konstens plats har kritiserats för att det inte visar de arbeten som konstnärerna i Bergsjön själva gör. När Esther Shalev- Gerz hör den kritiken utbrister hon:

–Att visa dessa konstnärers arbeten var exakt det jag absolut inte skulle göra. Min uppgift var inte att göra en videofilm om deras arbete utan att visa att de behövde en plats. Vi är vana vid trevliga dokumentärer men jag är konstnär och vill vara problema- tisk. Sen finns alla namnen i programmet och Sverige är ett litet land – det är lätt att hitta dem.

När Johan Åberg, forskningssekreterare vid Göteborgs universitet, frågade Esther Shalev Gerz om hon ville göra något med gruppen konstnärer i Bergsjön ställde hon två krav: 1. Familjebostäder skulle betala hälften. Dessa konstnärer bor i Familjebostäders hus och Familjebostäder bör se till deras behov. 2. Göteborgs Konsthall skulle ha detta som ett projekt utanför Konsthallen. Esther Shalev Gerz trodde att de inblandade aldrig skulle gå med på kraven, men det gjorde de. Det skapades en styrgrupp med lokala kulturarbetare och människor från konstinstitutioner, bostadsföretag och kom-

400

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

munal förvaltning. Hon använde sin prestige för att skapa en plattform som kan leva kvar, en ”konstens besmittning”.

– Jag har en position och genom den kan jag bjuda in dessa konstnärer till min arena. Nu växer detta för Familjebostäder har lovat att ge konstnärerna en lokal i Bergsjön.

Esther Shalev Gerz är uppenbart nöjd med hur hennes konst- verk smittat av sig på Familjebostäder, som lovar en lokal, och Göteborgs Konsthall, som genomfört sitt första externa projekt och delat ut tidtabeller för buss och spårvagn mellan Konsthallen i Göteborgs centrum och förorten Bergsjön. Att kunna bidra till en långsiktig förändring är både en av hennes drivkrafter för att genomföra konstprojektet och något som hon ser som en del av konstverkets kvalitet.

”Teatern ska vara en plats som vågar påstå något”

Skådespelaren Shebly Niavarani utexaminerades från Teaterhög- skolan i Stockholm 2004. Han har medverkat i föreställningar som tar upp frågor om samhällets mångfald: Invasion! på Stockholms stadsteater 2006, Guantanamo på Stockholms Stadsteater 2005 och En tripp i Alger på Riksteatern 2005. Våren 2007 är han aktuell som Bagheera i Djungelboken på Stockholms stadsteater.

–Efter scenskolan gjorde jag tre uppsättningar på raken som handlar om mångfald eller integration. Det kan vara en fälla, men jag har inte brytt mig om det för jag har tyckt att det har varit vik- tiga historier. Jag har inga problem med att spela invandrare, bara det är pjäser som säger något angeläget idag. Jag känner mig inte som invandrarskådespelare. Jag är född i Iran men uppvuxen och utbildad i Sverige. Mina drömmar finns inom svensk teater. Men samtidigt använder jag mig av min kultur och min bakgrund i allt jag gör.

–En tripp i Alger handlar om tre killar som super och röker på och pratar om varför allt gick åt helvete med deras land. För mig var det Iran jag pratade om. Jag förstod kanske inte från början varför de här killarna var så otroligt utstötta. Jag har haft teatern. Men samtidigt har jag sett mina föräldrars längtan tillbaka. Utan- förskapet och arbetslösheten kan jag relatera till. Och förstås till historien om kampen mellan religion och politik i Alger. Jag är född i ett land där den problematiken är ständigt aktuell.

401

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Hur viktigt var det att skådespelarna i pjäsen hade utländsk bak- grund? Shebly Niavarani menar att det absolut hade gått att göra uppsättningen med skådespelare med svensk bakgrund.

– Det kanske hade blivit en bättre föreställning. Vi är skådespe- lare. Jag måste utgå från mig själv, vad som finns i den här kroppen. Nu när jag jobbar med Djungelboken kan jag också använda mina erfarenheter. Jag har en bakgrund som flera av de andra skådespe- larna bara har sett på tv. Men det är upp till mig om jag vill använda saker som har med mig att göra. Regissören har valt mig för att han tycker att jag är en bra skådespelare. Han skiter i hur jag ser ut. Det är skönt att slippa höra att jag är här för att vi behövde en iranier. Men det finns en motsägelse här. Jag spelade iranier i Invasion!, för att det var en viktig story.

Att brinna för en historia är det viktigaste för att det ska bli bra teater, menar Shebly Niavarani.

–Teatern måste vilja något med det den gör. Vi måste komma bort från klichébilderna av invandrare och svenskar och teatern är ett starkt verktyg för att lyckas med det. Jag saknar dagens histo- rier. Var är kidsen som inte hittar sin plats i samhället? Varför har

viinte gjort något om de apatiska barnen? Vi är lite slöa, jag med. När Utvandrarna (i regi av Farnaz Arbabi på Riksteatern) kom tänkte jag: Äntligen! Där fanns dagens historier.

Föreställningen Utvandrarna visade också att det går att spränga språkvallen. I föreställningen förekommer tal och text på bland annat bosniska, persiska, grötskånska och kanslisvenska. De skådespelare som kommer till Sverige i vuxen ålder saknar nätverk här och de slåss med språkliga problem. Språket är viktigt för skådespelare, men behöver all teater vara på vacker svenska med fantastiska konsonanter, undrar Shebly Niavarani.

–Vilka tillhör scenrummet? Teatern i Sverige är inte mång- kulturell men det har hänt en hel del. Fler med utomeuropeisk bakgrund söker till scenskolorna, även tjejer. Det kommer en ny generation som ser strukturerna och vill bryta upp dem men vi vet inte riktigt hur vi ska göra. Jag har inte mött en enda teaterchef som inte strävar efter kulturell mångfald men det finns ett färdigt mönster på teatern, hur det ska se ut. Våra teaterhus måste vända sig mer utåt mot publiken. Det roliga med Invasion! var att den lockade en helt annan publik än teaterns vanliga.

Teatern ska vara en plats som vågar, tycker Shebly Niavarani. Vågar påstå något, släpper in nya historier och nya pjäsförfattare.

402

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

–Nyskrivna pjäser kan bryta ned många väggar. Och de ska inte bara spelas av fria grupper utan även på stora institutioner som har ekonomiska resurser. Stockholms stadsteater sa till Jonas Hassen Khemiri att han fick skriva vad han ville. Då gick han igång. Han hade fått frågor från andra teatrar men ingen hade tidigare gett honom fria händer.

Shebly Niavarani menar att vi sitter fast i föreställningen att kultur i Sverige måste sälja och då satsas på säkra kort. Han tycker att människor inom kulturen måste bli bättre på att förklara varför

vihar offentligt finansierad kultur.

–Vi försöker vara ett land som lever på demokratiska grunder. Vi måste hela tiden skapa yta och rum för historier och för möten som kanske inte är så lättsålda.

Att bli dömd efter sitt utseende har Shebly Niavarani egen erfaren- het av, till exempel när han turnerade ute i landet med En tripp i Alger och inte fick mat på hotellet efter klockan nio fast det vita paret bredvid blev serverade. Eller när ensemblen inte fick bada i jacuzzin.

– Det behövs attitydförändring för att alla ska fatta att Sverige är mångkulturellt. För mig är teatern en mötesplats, en plats där vi kan få träffas oberoende storleken på plånboken, etnisk härkomst, sexuell läggning eller kön för att få tillfälle för eftertanke, att få sätta oss in i svåra frågor kring våra liv och samhälle. Vem är invandraren? Vem är svensken? Vad gör vi för att alla ska trivas och komma till sin rätt? Teatern ska stå på människans sida, vara en kritisk motståndare till rådande strukturer och våga se världen från olika vinklar.

”Min drivkraft är att ifrågasätta homogenitet”

Koreografen Malin Hellkvist Sellén blir först förvånad över att Mångkulturåret kontaktar henne som ett exempel på en konstnär som arbetar med kulturell mångfald. Hon har aldrig tänkt att det är det hon gör. Hennes dansföreställningar, till exempel dom ger tan- ken kropp (2003) och Kung Kristina (2005), har handlat om kropp, sexualitet och kön.

– Min drivkraft är att ifrågasätta homogenitet. Men det kan för- stås ses som ett sätt att arbeta för kulturell mångfald. Min första utgångspunkt var att få in ett feministiskt perspektiv. Sen har mitt arbete utvecklats och jag tänker inte lika specifikt längre.

403

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

–En konstant drivkraft i mitt arbete som konstnär är att stå i dialog med samtiden. För mig är det självklart att ifrågasätta. Jag kan inte tänka mig vad jag skulle göra istället. Konstnärers arbete är lite likt forskares. Vi ger oss in i något som är outforskat, eller tar nya steg på ett område.

En del konstnärer är rädda för att ha ett uttalat budskap. Viljan till samhällsförändring ställs i konflikt till konstnärlig kvalitet. Malin Hellkvist Sellén menar tvärtom att vilja till samhällsföränd- ring är ett signum för bra konst.

–Jag märker att när man, som jag, har en uttalad problematik så talar andra om konsten mer utifrån temat än som konstverk. Jag blir bemött som om innehållet var det enda viktiga. Det kan bero på hur jag uttalar mig. Men jag sysslar med konst och där är både innehållet och uttrycket viktigt. Jag försöker hitta metoder att spetsa till båda och jag ser ingen konflikt. Tvärtom blir det bättre om de går hand i hand. För mig är det en förutsättning. Jag skulle inte syssla med dans annars. Det finns så mycket nonsenskonst och det intresserar inte mig.

Malin Hellkvist Sellén menar att det har skett en stor förändring

ihur hennes eget arbete bemöts. Inte minst när det gäller finansie- ring.

–Föreställningen dom ger tanken kropp, som gjordes 2003, fick inga bidrag. Det finns säkert flera skäl till det men det är intressant hur bidragsgivarna diskuterade. De sa att de inte kunde stödja före- ställningen för ingen kommer vilja se den och för att jag nischar in mig i ett fack. Ingen verkade förstå vad ett queerperspektiv i dans- konsten kunde betyda. När det gäller skolföreställningen Kung Kristina, från 2005, ifrågasatte en del bidragsgivare att jag vände mig till barn, men jag fick stöd från Kulturrådet och Kulturförvalt- ningen.

–Det är stor skillnad nu. Det beror delvis på att jag är mer eta- blerad. Bidragsgivarna vet att detta inte bara är ett ungdomligt upp- ror och att det finns fler kvaliteter än temat. De vet också att jag har en stor återkommande publik. Personer som inte tillhör den vanliga danspubliken. En baksida kan vara att jag får större utrymme för att det blir en politiskt korrekt satsning. Ibland måste jag tacka nej till saker där det är tydligt att jag är ett politiskt alibi. ”Nu har vi Malin så behöver inte vi andra bry oss.”

De senaste åren har diskussionen om kön och genus växt inom dansen. Diskussionen om etnisk mångfald finns men är inte lika

404

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

omfattande. Malin Hellkvist Sellén tycker att diskussionen fastnar i förenklade resonemang.

–Allt för ofta handlar det om hur vi ska få fler killar eller perso- ner med invandrarbakgrund att dansa. Det finns idéer om att killar skulle föredra mer explosiva uttryck som street dance och att vi kan locka dansare med annan etnicitet genom flamenco. Då är vi kvar i en fixerad uppdelning i vad könen och olika etniciteter står för. Samtida dans kan vara intressant för alla. Det finns inget inskrivet i dansen att den bara kan vara intressant för vit medelklass.

Det viktiga är att hitta vägar ut och visa upp samtida dans för fler. Malin Hellkvist Sellén har gjort en skolföreställning och tyckte att det var mycket lärorikt att möta den publiken.

–Jag tänker inte så mycket på publiken när jag skapar en före- ställning men jag är väldigt intresserad av publiken. Inom dansen pratar vi mycket om att nå fler och att vara mer allmängiltiga. Jag tror tvärtom att vi ska våga vara specifika. Om jag hittar ett sätt att formulera något som stämmer för mig, då kan jag nå ut med detta till en publik.

Malin Hellkvist Sellén betonar att hon inte vill se en reglering av konsten, men däremot mer diskussioner.

–Konstnärlig frihet är viktig, men tyvärr leder den till att vi konstnärer inte riktigt förväntas försvara det vi gör. Inom dansen är vi väldigt dåliga på att ge varandra kritik. Det finns ett antal mål som folk krystar in i sina ansökningar, men det finns ett glapp i uppföljningen. Vad stod i ansökan? Hur blev det i slutändan? Dagens bidragssystem inom dansen är dessutom enbart inriktat på nya föreställningar. Det är en fabrik som spottar ut bidrag och inte följer upp. Jag tycker att dansen skulle kunna bli mer resurseffektiv om vi ger föreställningar ett längre liv. Det borde finnas bidrag för att ta upp ett gammalt verk.

Hur ser diskussionen inom dansen ut för hur dansen ska bidra till att Sverige blir en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund?

–Det finns en slogan om dans, att den är ett språk som hela världen kan förstå och det gör att vi inte tror att vi har problem. Det stämmer inte. Det är inte ens en ordlös konstform längre. Jag kan känna mig trög och behöver ett samtal med fler. Vad kan jag göra? Vi behöver diskutera konsten, vad den representerar. Dansens ekonomiska problem bidrar tyvärr till att många direkt sätter taggarna utåt när det kommer luddiga direktiv. Framför allt

405

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

om det märks att direktiven bygger på bristande kunskap om dans- konsten.

Malin Hellkvist Sellén efterlyser en diskussion där alla kan se sitt eget förhållningssätt och hur de själva kan förändra struktu- rerna inom dansen. Hon menar att det finns flera områden som hon som fri konstnär kan påverka.

–När jag arbetar med en frågeställning så förändrar jag mig själv och dem jag arbetar med. En svårighet är att dansarnas utbildning fortfarande har fokus på teknik, inte på intellekt. Jag vill jobba med professionellt utbildade dansare. I Sverige består den gruppen nästan bara av vita medelklassvenskar som ser ganska lika ut fysiskt. Möjligheterna att sätta ihop en spretig grupp är små. Jag tycker inte om att lägga ansvar på utbildningar men mycket måste ändras där. Kretsen som söker behöver breddas och själva utbild- ningen förändras.

–Förhoppningsvis förändrar jag publiken, kanske inte genom själva verket men genom hur publiken talar om det. Konstnärer har inträde överallt och vi kan uttrycka våra åsikter till rätt många människor. Jag försöker bli tydligare med vad det är jag gör och inte ta det här utrymmet för givet. För mig är det självklart att ta del i den diskussion som pågår inom fältet, att inte bara vara i en studio utan arbeta utåtriktat och hela tiden ställa frågan: Vad vill jag med konsten?

”Vad har vi för rätt att prångla på dem opera?”

Den 10 mars 2007 hade Folkoperan i Stockholm, i samarbete med Stockholms läns Blåsarsymfoniker och Länsmusiken i Stockholm, urpremiär för den nyskrivna operan Shit också!, som bygger på tankar och idéer från elever i årskurs 6 från stockholmsförorten Rinkeby. Hösten 2005 fick Folkoperan kontakt med Geronimo Unia från Studiecentrum i Rinkeby. Han driver projektet Plugga vidare som ska motivera elever att läsa vidare på gymnasium och högskola. En viktig del i projektet är att ge eleverna förebilder och visa vilka möjligheter som finns och det kunde Folkoperan bidra med. Eftersom Studiecentrum hade upparbetade kontakter kom projektet igång snabbt och redan i slutet av 2005 började eleverna i årskurs 6 i två skolor skriva texter som skulle ligga till grund för en opera.

406

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

–I februari 2006 hade vi prova-på-dagar på Folkoperan. Eleverna fick nosa på olika yrken inom opera som dirigent, kostymör, maskör, ljustekniker, säger Jonas Palerieus som är pro- ducent för Shit också!.

Under resten av vårterminen arbetade eleverna i verkstäder på skolan med fem olika pedagoger: drama, dans, scenograf, musik, text. Text och scenografi kom rätt långt medan det var svårare med musik, drama och dans. En erfarenhet från projektet i Rinkeby är att det är svårt att få eleverna att själva gestalta utan det fungerar bättre om eleverna får maktpositionerna som att skriva eller regissera.

–Det har varit en pedagogisk utmaning att förklara den konst- närliga processen. De visste inte vad en premiär eller en opera- sångare är.

Folkoperans drivkraft är inte att uppfostra publiken, betonar Jonas Palerius.

–Vad har vi för rätt att prångla på dem opera? Vi vill visa vad kulturen kan erbjuda och ge dem en inblick i en konstnärlig pro- cess. Men framför allt är vår drivkraft att lära själva! Vi behöver komma bort från vår homogena grupp människor på Hornsgatan på Södermalm och möta publiken. Jag blir glad om någon av ung- domarna som varit med i projektet tar mitt jobb om tio år.

Jonas Palerius menar att det är svårt att veta om projektet har gjort skillnad i Rinkeby, men det finns några positiva tecken. De två sexorna från olika skolor har jobbat ihop sig. Det var lättare än tidigare år när de skulle börja i sjuan tillsammans.

–Några elever som fick i uppgift att redovisa en bok valde att dramatisera den. Något sånt hade inte hänt tidigare. Sen är det små men viktiga saker som när vi fick ett brev från en elev som skrev att han i vanliga fall är blyg men att han växte när han fick stå framför orkestern och dirigera.

Folkoperan mötte inte uttryck från andra kulturer bland 12- åringarna i Rinkeby. Eleverna relaterade till samma tv-serier och västerländska popmusik som andra ungdomar, inte till arabisk eller turkisk musik.

– Om vi hade mött ett massivt inflöde av annan kultur hade vi förstås plockat upp det, men det har vi inte. Ett tänkt sidospår i projektet är att skapa kontakter med musikgrupper i Rinkeby – ett möte med annan musik och andra instrument som kan förändra vår orkesterklang. Ett fortsatt arbete med Rinkeby skulle kunna leda

407

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

till det. Men det kanske vore lika spännande att arbeta i Rågsved med en arbetarklass som få bryr sig om idag?

Att de här ungdomarna inte kommer i kontakt med de stora kulturinstitutionerna i innerstan är, enligt Jonas Palerius, mer ett klassproblem än ett ”mångfaldsproblem”. Och ett invandrarstatus- problem. Bland eleverna fanns en medvetenhet om hur samhället ser på invandrare.

– I elevernas texter med framtidsvisioner eller lyckliga familjer har personerna ofta vanliga svenska namn som Karin, Lena och Kalle. Eller Steve och James som flyttar till Kanada på slutet. Texter som handlar om att det bor en knarkare i min trappuppgång hade personerna ofta namn som Mohammad och Abdul. Det var lite läs- kigt, att de redan som tolvåringar själva ser sig som problem.

Arbetet med Shit också! har, i huvudsak, bekostats med Folk- operans egna pengar. Vissa delar, till exempel en pedagogisk verk- samhet med delaktighet och medskapande för publiken, har gjorts tillsammans med Länsmusiken och Blåsarsymfonikerna i Stockholm och fått ett riktat stöd från Landstinget. Folkoperan har inte något särskilt krav från sina finansiärer att arbeta i förorter utan viljan att genomföra projektet i Rinkeby kom inifrån. För Jonas Palerius är det en självklarhet.

–Kulturinstitutionerna ska vara en del av samhället. De är bekostade av staten och bör förändras utifrån hur samhället ser ut. För Folkoperan är inte det svåra att genomföra detta projekt. Det svåra är att förändra oss själva och upprätthålla det.

Jonas Palerius är skeptisk till specifika direktiv om mångkultur utan ser hellre åtgärder som att öronmärka pengar till att kultur- institutioner ska ha utåtriktad verksamhet. Han menar att sam- hällsförändring är en förutsättning för kulturell kvalitet och att det går att förändra samhället genom kultur, men det kräver att kultu- ren kommer ut i samhället.

–Kulturens uppgift att är skapa intellektuellt tänkande. Att få en textrad som du ska fortsätta på eller som du ska gestalta med en bild, det sätter igång ett intellektuellt tänkande. Kulturen skulle verkligen kunna väcka människorna. Vi som jobbar med kultur ska vara i fronten, vi ska påstå något.

408

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

”Man blev modig”

Kunskaps- och designcentret Livstycket i Stockholmsförorten Tensta kombinerar språkundervisning med praktiskt och konstnär- ligt arbete. Verksamhetschefen Birgitta Notlöf blir upprörd när jag frågar om Livstycket är ett integrationsprojekt. Hon ser inte Livstycket som ett renodlat konstnärligt projekt heller, utan beskriver det helst som ett demokratiprojekt.

–Vi jobbar med att få människor att ta sig ut i samhället. Det finns en kraft i skapandet. Hit kommer människor från krig, människor som har varit torterade. I skapandet kan de finna en ro, en vila. Ibland sitter det trettio människor och skapar och det är så tyst att du kan höra en knappnål falla. Vi vill bidra till ett samhälle med ett levande skapande, där det är tillåtet att tänka nytt.

Birgitta Notlöf betonar att slutprodukten av skapandet ska ha en hög konstnärlig kvalitet och därför måste ledarna ha hög konst- närlig nivå och materialen vara bra.

–Alla på Livstycket är med och skapar mönstren men det är de konstnärliga ledarna som slutgiltigt sätter ihop dem. Vi vill att våra deltagare ska vara stolta över att vi gör saker som människor vill köpa, inte bara en gång för att vara snälla utan flera gånger för att de gillar dem.

1999 gjorde Livstycket utställningen Kvinna i världen på Hallwylska museet i Stockholm och därefter har det följt flera utställningar. Våren 2007 ställer Livstycket ut på Svenskt Tenn. Har Livstycket som mål att påverka textilkonsten i Sverige att bli mer mångkulturell?

–Vi har inte tänkt så, men genom att finnas på Hallwylska museet och Svenskt Tenn så påverkar vi ju automatiskt textil- konsten. Det är dags att se att människor med annan etnisk bak- grund kan tillföra något till Sverige. Kom ihåg att designern Josef Frank kom som flykting till Sverige från Österrike.

Birgitta Notlöf tror att en väg att komma vidare är att sluta prata om invandrare.

–Jag tror vi borde prata om dubbelkulturer – svensk-turk, svensk-indier. Samtidigt är det viktigt att Livstycket har personal som själva har kommit som flyktingar, både för att de vet mer om hur våra elever har haft det och för att våra elever ska förstå att det går att komma vidare.

409

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

Livstycket har fått kritik för att de förstärker bilden av invand- rarkvinnan som en kvinna vid symaskinen. Birgitta Notlöf håller inte med.

– Stereotypen finns i betraktarens öga. Våra deltagare skapar mönster som sedan finns på tyger, brickor, stolar, lampor. De kan se sina egna mönster på vackra saker. Många av de nya eleverna kla- gar på att de har ont i huvudet eller ont i magen. Efter en tid här blir de friskare och gladare. Jag tror att människor som inte har en plats i samhället får ont. När jag har frågat tidigare elever vad som var speciellt med Livstycket säger många: ”Man blev modig.” Det här är vårt sätt att hjälpa människor att växa – om någon annan har ett bättre sätt så får de gärna komma med förslag på hur vi kan ändra oss eller själva göra något.

”Ni tror verkligen på konstnärer”

2004 blev konstnären Cecilia Parsberg tillfrågad av Riksutställ- ningar om hon ville ingå i projektet 4U och vara en av fyra konst- närer som skulle arbeta i olika förorter. Uppdraget var att arbeta i process med institutioner, föreningar och individer och skapa ett konstverk.

–Jag skulle arbeta på plats på halvtid i fyra månader. Budgeten på 100 000 kr var alldeles för liten. Jag kan inte be folk jobba gratis med att göra min grej. Det tillsattes en grupp som sökte pengar och fick ihop 300 000 kr till.

Syftet var att dra igång kreativa processer och involvera kulturintresserade i Rinkeby för att kunna visa upp en kreativ bild av förorten som sällan syns.

–Jag tänkte: ni tror verkligen på konstnärer. Här ska jag komma och jobba på ett ställe där jag inte har några tidigare nätverk och initiera processer som lever kvar och skapa ett konstverk. Det intressanta är att det fungerade.

Björn Gardarsson, som är föreståndare på Rinkeby Folkets Hus, tror att projektets framgång beror på att Cecilia Parsberg krävde att få arbeta med något som är på riktigt och för att hon gjorde konst på riktigt.

–Cecilia ställde frågan: Vad är det som behövs mest av allt i Rinkeby just nu? Diskussionerna i den grupp som bildats i projek- tet landade i makt. Känslan av maktlöshet och utanförskap är ett

410

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

behov av mer makt. Både att definiera sin egen makt och att defi- niera de som har makt.

I Rinkeby betonas medborgarinflytande och stadsdelsförvaltningen hade precis gått ut med en enkät med en mängd frågor som alla handlade om ”hårda” saker som gatubelysning och vägar.

–De frågade ingenting om kultur eller behov av vackra saker, säger Björn Gardarsson. En idé i gruppen var att gå ut med en alternativ enkät som ställde frågorna om kultur. Men varför ska vi alltid fråga? Gatubelysningen ska vara bra och det finns människor på stadsdelsförvaltningen som har betalt för att se till det. Vi bestämde oss för att fråga en enda fråga: ”Vad vill du fråga någon som har mer makt än du?” Den frågan översattes till 70 språk och designades till en tapet som sattes upp i trappan i Folkets Hus i Rinkeby.

–Det passerar en miljon människor förbi tapeten i Folkets Hus per år – det är en stor del av konstverket, säger Cecilia Parsberg. De kanske läser lite ibland, går förbi, läser igen nästa gång. Ett konst- projekt är inte att tala om något, utan att skapa ett intresse och ett deltagande. Jag arbetar med ett relationellt konstnärskap. Det ska- par mening och bygger vidare genom deltagande och debatter. Översättningen var ett stort jobb som involverade hundratals människor. Det är en ganska komplicerad fråga som ledde till dis- kussioner på torget. ”Vad menar du med makt? Jag har väl ingen makt? Ja, kanske om du menar kraft.”

Cecilia Parsberg menar att angelägenheten ger ett estetiskt uttryck och även påverkar konsten. Hon ser ingen konflikt mellan viljan till samhällsförändring och konstnärlig kvalitet.

– För mig är konst politisk i betydelsen att den har med männi- skor att göra. Konstnärlig kvalitet har varit viktig för projektet. Hade inte människor som bor och arbetar här tyckt om tapeten så hade vi fått lov att måla över den. Vi har fått ett svar på plats att den har kvalitet.

FörT att bli angelägen måste konstnären jobba utifrån det som finns och det kräver en närvaro, att vara på ett ställe och arbeta där en längre tid. Men varför ska en förort satsa resurser på att anställa en konstnär? Vore det inte bättre med en jobbcoach?

– En jobbcoach hjälper människor in i ett samhällssystem genom att titta på vilka förmågor en människa har och hur han eller hon kan få jobb, säger Cecilia Parsberg. En konstnär jobbar med

411

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

tyst kunskap, med det som sker i pauserna, i mellanrummen. Där människor slappnar av och inte behöver prestera något.

–Det finns inget motsatsförhållande till jobbcoach, fortsätter Björn Gardarsson. Kulturaktiviteter blir en motor för dialog. Det skapar en rörelse som leder till att folk vill vara här. Det är viktigt även för att skapa jobb. På den språkmässa vi ska ha i Rinkeby i vår arrangerar vi ett seminarium som heter: ”Jag är människa först”. Som människa har jag olika funktioner – kan ni se det innan ni börjar prata om hur jag ska försörja mig. Konsten tar fram just det. Det finns en frigörande kraft i konstens sätt att närma sig frågor.

–Jag hade ingen aning om att det skulle bli en tapet, säger Cecilia Parsberg. Jag var beroende av svaret på platsen. Vi har talat om att när vi gör en mässingsskylt vid tapeten så ska det stå att verket är skapat av Projekt Samarbete, som hela projektet hette. Det är inte ett verk enbart av Cecilia Parsberg.

Cecilia Parsberg menar att konstnärer har en förmåga att ställa om blicken, utifrån den konstnärliga kompetensen, och vara med i en dialog med samhället. För att utveckla den måste konstnärer öppna ögonen och arbeta i samhället, på plats.

”Det institutionella musiklivet definierar sitt uppdrag alldeles för snävt”

Ale Möller är ett av de mest kända namnen inom svensk världs- musik. De senaste tio åren har han jobbat tillsammans med svenska musiker med rötter i olika musiktraditioner.

–Jag har länge haft på känn att det finns en väldig dynamik i mötet mellan olikheter. Det vanliga är annars att man skapar en stil och ett konstnärligt djup genom att samla folk som har samma referenssystem.

Under kulturhuvudstadsåret 1998 fick Ale Möller chansen att arbeta med mötet mellan olikheter i stort format. Han fick resurser att starta Stockholm Folk Big Band som bestod av 14 musiker som bor i Stockholm men har ursprung från hela världen. Det låter som en integrationspolitisk dröm och Ale fick flera gånger betona att det var ett konstnärligt projekt.

–Det finns en fara med att mångkultur likställs med etnicitet. När vi sökte pengar fick vi frågor om varför det var två killar från Kuba med i bandet. Var inte det överrepresentation? Eller uppma- ningar att hitta en finländare så att de stora invandrargrupperna

412

SOU 2007:50

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

skulle vara representerade. Men i vårt sätt att arbeta är musikerna inte representanter och det viktiga är inte varifrån de kommer, utan att de har olika erfarenheter.

Stockholm Folk Big Band kunde fortsätta några år tack vare stöd från departementet och Forum för världskultur, men idag vilar projektet eftersom ett så stort band inte kan bära sina egna kostna- der.

– Det är absurt att enbart konstmusiken kan få stöd för att jobba i större format. Jag har försökt söka orkesterstöd men fått höra – ”du står inte med på listan för de som ska få stöd”. Flera kulturministrar har sagt att det vi gör är jättebra och uppmanat mig att bilda opinion för andra sätt att skapa musik. Men hur ska jag hinna göra det samtidigt som jag gör musik och turnerar? Jag blir snabbt omsprungen av de stora institutionerna som har mark- nadsföringsfolk.

Ale Möller betonar att han inte tycker att konstmusiken är oviktig, men det finns annat som också är viktigt. Det institutionella musiklivet definierar sitt uppdrag alldeles för snävt, menar han.

–Det är skandal att länsmusiken inte har flera ensembler som sysslar med världsmusik. De kanske inte behöver livstidsanställa en sitarspelare men de skulle kunna ställa resurser till förfogande under en tid. Idag finns minst tio frilansproduktioner som sysslar med svensk folkmusik i möte med annan musik. Det finns både intresse från publiken och musiker som kan tekniker för att sätta samman olika sorters musik.

Ett sätt att ställa resurser till förfogande provas på Gävle och Vara konserthus där Ale Möller är Artist in residence. I ett press- meddelande skriver konserthusen att syftet med projektet är ”ömsesidig vitalisering och kreativitet för både artister och institu- tioner; att utveckla nya konsertformer, hitta nya konstellationer och nå nya publikgrupper”.

–För mig är det en möjlighet att fördjupa det jag håller på med

–repetera, skriva omsorgsfullt och tänka efter.

Det Ale Möller utvecklat under de senaste åren är en kunskap om hur man gör ett möte mellan olikheter så kreativt som möjligt.

–Jag underskattade det från början. Det är lika konkreta tekni- ker som de mer kända tekniker vi använder inom likheter, inom en stil. Framför allt behövs kunskap om musikaliska strukturer.

–Det jag minst av allt vill är att musiken ska vara en represente- rande kavalkad. Jag blir generad när jag tänker på hur jag förr på

413

Nya metoder och modeller för svenskt kulturliv

SOU 2007:50

skolkonserter presenterade sångaren Mamadou Sene genom att prata om hur det ser ut i Afrika. Det är viktigare att berätta att Mamadou bor i Botkyrka och har en flicka som går på dagis där. Annars är risken stor att musiker som kommer från andra länder förblir representanter för en kultur de har lämnat. Vi behöver lära oss att en musiker i Sverige är ett spektrum av möjliga identiteter. Det finns en förväntan att invandrarmusiker, från länder som svenskar tycker är exotiska, ska vara representanter. Det blir en välviljans förtryck där musiken förlorar sitt konstnärliga egenvärde.

Ale Möller är i samma sits utomlands.

–Ju mer traditionell folkmusik från Sverige, desto bättre. Jag har absolut inget emot att spela sådan musik men det finns en automatik som är tråkig.

Ale Möller är inte intresserad av det museala folkmusikidealet utan vill se folkmusik som en gestaltning av den egna samtiden. Att en folkmusiker måste avgränsa sig till att enbart spela låtar från en by i Värmland hela sitt liv är en sent skapad myt.

–Utomlands presenterar jag Ale Möller Band kanske inte som svensk folkmusik, det blir för förvirrande, men som folkmusik från Sverige. Vår musik är ett uttryck för hur Sverige ser ut idag i en storstad.

Bidrar den musiken till att Sverige blir en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund? Ale Möller får ofta den reaktionen från publiken och tycker att det är roligt om det stämmer men han är noga med att samhällspåverkan är en sekundär funktion i hans verksamhet.

–Det finns så många fällor. I vissa kretsar finns en förtjusning över att man gör mångkultur istället för hur. Jag tycker att staten har rätt att lägga sig i kulturlivet och det ska finnas kulturpolitiska mål men man måste respektera den konstnärliga friheten också.

Det är viktigt att staten jobbar med integration inom kultur- livet, säger Ale Möller. Sedan det har blivit känt att han jobbar med musiker som invandrat till Sverige så ringer och skriver det musiker till honom varje vecka och undrar om de får spela med honom.

–När jag intresserade mig för människor som flyttat hit och har fantastisk musik så upptäckte jag hur många de är. Jag har inte resurser att ta emot alla, men vart ska de vända sig istället? Bristen på kontaktytor är det stora problemet. Institutionerna rör sig i sina fasta cirklar och saknar kunskap om alla de musiker som finns här.

Ulrika Lorentzi är frilansskribent

414

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

BILD IN OM SIDA

Sidas huvuduppdrag är att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. I Sveriges politik för global utveckling, som antogs 2003, betonas att utvecklings- samarbetet är en fråga för alla politikområden.TPF1FPT I Sidas beskrivning av sin egen roll och ansvar inom politiken för global utveckling står att Sida har

ett medansvar för att bidra till att hela svenska samhället ska engageras för en rättvis och hållbar global utveckling. Svenska aktörers intresse för utvecklingsfrågor och för kontakter med Sida kan förväntas öka och Sida bör även bidra till erfarenhetsutbyte och dela med sig av sin kunskap. Sida bidrar även till Sveriges internationalisering och till att främja en svensk resursbas av utvecklingskunnande.TPF2FPT

Målsättningen är att det svenska samhället i större utsträckning ska engageras för att utveckla idéer, bilda opinion och bidra till att konkret genomföra Sveriges politik för global utveckling. Detta bör naturligtvis gälla hela det svenska samhället. Den svenska biståndspolitiken har kritiserats för att inte ha tagit tillvara kom-

1TP PT Prop. 2002/03:122 Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling. 2TP PT Sida, 2005, Sidas roll och ansvar inom politiken för global utveckling.

416

SOU 2007:50 Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

petensen hos invandrade personer som möjliga medskapare av utvecklingssamarbetet med dessas ursprungsländer.TPF3FPT

Samordnaren anser att mer kontakter mellan internationella kulturutövare som ingår i svenska utvecklingssamarbeten och svensk publik samt svenska kulturutövare bidrar till att stärka den svenska resursbasen av utvecklingskunnande. Ett ökat internatio- nellt kulturutbyte som sker i Sverige har goda förutsättningar att bidra till att det svenska samhället engageras för att utveckla idéer, bilda opinion och bidra till att konkret genomföra Sveriges politik för global utveckling. Flera av de fria aktörer som arbetar med internationellt kulturutbyte kombinerar redan idag kulturevene- mang med seminarier och diskussioner. Kulturen bidrar till att skapa ett rum för dialog mellan personer med ursprung i de länder som Sverige har utvecklingssamarbete med och personer med ursprung i Sverige. Några av aktörerna, till exempel Selam, arbetar i länder som Sverige har utvecklingssamarbete med. Samordnaren menar att det är en styrka om de internationella kontaktmäklarna även har verksamhet och egna kontaktnät i olika världsdelar.

De fria aktörerna Bwana Club i Göteborg, Inkonst i Malmö, Jeriko i Malmö, Kulturstorm i Umeå och Re:Orient i Stockholm och Selam i Stockholm har spetskompetens i mångfald och inter- kulturell dialog samt goda förutsättningar att förmedla kontakter och gästspel. Dessutom kompletterar de varandra då de har kun- skap om olika delar av världen, arbetar med olika målgrupper och har olika geografisk placering i Sverige.

Bwana Club är en konstellation som, med olika medel som föreläsningar, workshops, utställningar, bokutgivning, evenemang och aktioner, försöker belysa demokratins villkor i en postkolonial och globaliserad tidsålder. Särskilt fokus ligger på de sätt på vilka koloniala strukturer upprepar sig i vår tids kulturproduktion. Sam- ordnaren anser att de har goda förutsättningar att skapa ett forum i Göteborg både för internationellt kulturutbyte och för diskussion om Sveriges politik för global utveckling.

Inkonst är en scen för allt från experimentell, smal kultur till välkända arrangemang inom teater, musik, konst och klubb samt en kontinuerlig barn- och ungdomsverksamhet. Som kulturmäklare skulle Inkonst, som är baserade i Malmö, kunna vara en fysisk plats för alla former av internationella gästspel.

3TP PT Likic-Brboric, Branka (2006) ”Utvecklingspolitik och mångfald: invandrarkvinnors jämställdhet” i Bortom etnicitet, red. Diana Mulinari & Nora Räthzel.

417

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

Jeriko är ett musik- och kulturhus i Malmö som drivs av före- ningarna Jazz i Malmö och Mixmusik. Mixmusik arrangerar världsmusikkonserter och driver ungdomsverksamhet. Sam- ordnaren anser att Jeriko och Mixmusik som kulturmäklare skulle kunna utveckla en scen för musik från länder som Sverige har utvecklingssamarbeten med samt former att engagera unga svenskar med utländsk bakgrund i diskussionen om Sveriges politik för global utveckling.

Kulturstorms målsättning är att erbjuda möjligheter och arenor för ungdomars skapande inom scenkonst. De driver projektet Kutlur som vill motverka stereotyperna på kulturscenen så att även ungdomar som står helt utanför kulturlivet bjuds eller lockas in. Som kulturmäklare skulle Kulturstorm kunna stärka det interna- tionella utbytet i Norra Sverige och utveckla arbetet med ungdo- mar.

Re:Orient är en organisation som arbetar med att lyfta fram en mångfald av kulturella uttryck från hela den arabiska regionen, från Nordafrika till Bangladesh, genom seminarier och kulturevene- mang i Stockholm och Vadstena. Cecilia Hörnell, verksamhets- ansvarig på Re:Orient, menar att organisationens viktigaste funk- tion är att vara ett återkommande offentligt rum för all sorts kultur från Mellanöstern och för samtal kring dagsaktuella frågor med Mellanöstern som gemensam beröringspunkt. Man vill också vara en mötesplats för såväl minoriteter som andra svenskar. Sam- ordnaren anser att Re:Orient kan spela en viktig roll som kulturmäklare med fokus på att öka förståelsen och kunskapen om islam och arabvärlden.

Selam är en nationell, regional och internationell kulturpolitisk aktör inom världsmusikfrågor och ämnen som rör mångkulturella konstyttringar. Selam arbetar redan idag med utvecklingssamarbete inom Swedish East African Music Network (SEAMN). Som kul- turmäklare kan Selam bidra med kunskap och nätverk inom världsmusik med tonvikt på östra Afrika.

Både Konstnärsnämndens uppdrag att bygga upp en verksamhet inspirerad av Visiting Arts i Storbritannien och systemet att fördela resurser till fria aktörer ska utvärderas efter tre år.

418

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

5.1.2Uppdrag till Svenska institutet

•Samordnaren föreslår att Svenska institutet får i uppdrag att se över och förändra den Sverigebild som Svenska institutet använder i sitt Sverigefrämjande så att bilden bättre överens- stämmer med den mångfald som finns i dagens Sverige. I de kulturevenemang som Svenska institutet arrangerar bör andelen unga, icke etablerade kulturutövare, bland annat med utländsk bakgrund, öka.

•För att Svenska institutet ska kunna genomföra uppdraget att se över och förändra sin Sverigebild föreslår samordnaren att Svenska institutet tillsätter en referensgrupp med perso- ner som har kunskap om den kulturella och etniska mång- falden inom svenskt kulturliv. Uppdraget att sitta i referens- gruppen är tidsbegränsat, förslagsvis till maximalt tre år.

•Samordnaren föreslår även att Svenska institutet får i upp- drag att arrangera ett större seminarium tillsammans med de svenska kulturråden till exempel i Berlin, London och Paris. Temat ska vara hur dessa storstäder arbetar med mångfald och interkulturell dialog i ett globaliserat samhälle.

•Vidare får Svenska institutet i uppdrag att, i de projekt som Svenska institutet stödjer med anslag från biståndsbudgeten, samarbeta med de kontaktmäklare för Sida-projekt som samordnaren föreslår.

Samordnaren anser att den Sverigebild som Svenska institutet för- medlar inte avspeglar den mångfald som finns i dagens Sverige. Det är ett problem att så många svenskar inte känner igen sig i Svenska institutets bild av Sverige. Det är också ett problem att den bild som används för att öka omvärldens kunskaper om och intresse för Sverige inte stämmer med dagens svenska samhälle. Svenska insti- tutet behöver vända sig utåt mot det land det har i uppgift att lan- sera och se att det har förändrats. I de kulturevenemang som Svenska institutet arrangerar måste fler unga, icke etablerade kul- turutövare, bland annat med utländsk bakgrund, få plats.

Samordnaren bedömer att Svenska institutet behöver en referensgrupp med personer som har kunskap om den kulturella och etniska mångfalden inom svenskt kulturliv för att kunna for-

419

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

mulera en Sverigebild som avspeglar den mångfald som finns i dagens Sverige.

För att ännu mer förstärka Svenska institutets omvärldsbeva- kande roll och kompetens om mångfaldsarbete i olika länder före- slår samordnaren att Svenska institutet ska anordna ett större seminarium, tillsammans med kulturråden i till exempel Berlin, London och Paris, om hur de storstäder som kulturråden befinner sig i arbetar med frågor om mångfald och interkulturell dialog. Det är lämpligt att seminariet genomförs under det europeiska året för interkulturell dialog 2008.

I förslaget om att underlätta internationellt kulturutbyte står att samordnaren anser att mer kontakter mellan internationella kultur- utövare som ingår i svenska utvecklingssamarbeten och svensk publik samt svenska kulturutövare bidrar till att stärka den svenska resursbasen av utvecklingskunnande. Ett ökat internationellt kulturutbyte som sker i Sverige har goda förutsättningar att bidra till att det svenska samhället engageras för att utveckla idéer, bilda opinion och bidra till att konkret genomföra Sveriges politik för global utveckling. Detta gäller även de biståndsfinansierade projekt som Svenska institutet fördelar bidrag till. Därför föreslår samord- naren att Svenska institutet ska samarbeta med de kontaktmäklare som samordnaren föreslår (se förslaget Underlätta internationellt kulturutbyte). Syftet är att de internationella kulturutövare som kommer till Sverige för att besöka Svenska institutet även når en bredare svensk publik och fler svenska kulturutövare.

5.1.3Europeiskt resurscentrum för interkulturell dialog

Samordnaren föreslår att produktionsgruppen Intercult får i uppdrag att driva ett europeiskt resurscentrum för interkulturell dialog. Det är ett treårigt pilotprojekt där en del av de arbets- uppgifter som idag utförs av Kulturkontakt Sverige flyttas ut från Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet samtidigt som arbetet med att skapa nätverk inom EU förstärks. Budgeten är på 1,3 miljoner kronor per år i tre år och finansieras dels med 1 miljon kronor från de 10 miljoner kronor som regeringen avsatt för etnisk och kulturell mångfald samt interkulturell dialog i vårbudgeten 2007, dels med 300 000 kronor av Kulturkontakt Sveriges budget på 90 000 euro.

420

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

Kultursamarbete är en viktig del av EU:s arbete och i och med den nya europeiska agendan för kultur i en globaliserad värld förstärks kulturens roll inom EU.TPF4FPT Samordnaren anser att Sverige måste bedriva ett mer proaktivt arbete med att skapa möten och kontakt- nät inom EU. Sverige måste satsa inom detta område för att kunna delta i och få del av resurserna i kultursamarbetet i EU.

Produktionsgruppen Intercult är idag en aktiv aktör inom EU och har goda förutsättningar att bedriva ett proaktivt arbete med fokus på att skapa kontakt och sprida information för att stödja och förstärka kulturprojekt initierade av svenska aktörer eller med svensk inblandning. Samordnaren föreslår därför att Intercult får i uppdrag att driva ett europeiskt resurscentrum för interkulturellt utbyte och dialog.

Intercult grundades i Stockholm 1992. Produktionsgruppen ordnar både lokala, regionala och internationella aktiviteter och samarbetar ofta med andra aktörer, såväl internationellt som natio- nellt. Fokus ligger på projekt med mångfaldsaspekt och Intercult arbetar också kulturpolitiskt.

Resurscentret övertar några av Kulturkontakt Sveriges arbets- uppgifter men får ett tydligare utökat uppdrag att skapa nya möten och kontakter. Det europeiska resurscentret ska bedriva aktivt partnerskapande mellan svenska kulturorganisationer och euro- peiska nätverk som arbetar med kulturfrågor. I det arbetet ingår rådgivning och aktiv hjälp att hitta lämpliga partners i andra länder. Resurscentret ska även ordna fortbildning för att öka den inter- kulturella kompetensen hos svenska kulturorganisationer och pro- ducenter. Dessutom ska resurscentret spela en aktiv roll under det europeiska året för interkulturell dialog 2008TPF5FPT och det svenska EU- ordförandeskapet hösten 2009.

Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet har kvar funktio- nen som formell Kulturkontakt Sverige och ansvarar för avtal och direkta överenskommelser med EU-kommissionen samt för att förvalta de kontakter och projekt som uppstår via Europeiskt resurscentrum för interkulturell dialog. Enligt Kulturkontakt Sverige kommer EU-kommissionen, i linje med den nya agendan, satsa mer på information om och marknadsföring av EU:s kultur- projekt i syfte att förstärka de kulturella samarbetena i Europa. Samordnaren ser positivt på en sådan utveckling och menar att om

4TP PT Communication on a European agenda for culture in a globalizing world, Commission of The European Communities, 2007.

5TP PT För en utförligare beskrivning av det europeiska året för interkulturell dialog, se bilaga 6

421

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

kulturkontaktkontoren får ett utökat uppdrag med att arbeta med marknadsföring och utvärdering av pågående projekt bör Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet omprioritera sin budget så att Kulturkontakt Sverige får mer resurser.

Resurscentret ska föra en dialog med Statens kulturråd och lär- domar och erfarenheter ska återföras till Kulturkontakt Sverige. Pilotprojektet inleds 2008 och pågår i minst tre år. Under det tredje året görs en utvärdering av insatserna. I den utvärderingen ska även ingå en utvärdering av modellen att låta aktörer utanför Statens kulturråd utveckla det kulturpolitiska arbetet.

5.1.4Förhandling och förankring: intensifiera det internationella arbetet

LOGGA IN	Myndigheter och institutioner			har
	genom regleringsbreven i uppdrag att
	stärka	ett	internationellt	och
	interkulturellt perspektiv i sina verk-
	samheter. Samordnaren lämnar, efter
	samråd	med	institutioner	och
	myndigheter, förslag på konkreti-
	sering av detta uppdrag.

Förslag på uppdrag till Beckmans Designhögskola, Danshögskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungliga Musikhögskolan, Operahögskolan och Teaterhögskolan i Stockholm

Samordnaren föreslår att Beckmans Designhögskola, Dans- högskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungliga Musik- högskolan, Operahögskolan och Teaterhögskolan i Stockholm får i uppdrag att inom sitt internationella uppdrag i högre utsträckning initiera samarbeten med länder varifrån immigrant- grupper i Sverige har sin bakgrund.

De konstnärliga högskolorna har genom regleringsbrevet i uppdrag att bedriva ett aktivt internationaliseringsarbete. Syftet är att främja

422

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

utbildningens kvalitet samt förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.TPF6FPT

Samordnaren anser att nya samarbeten, förutom att öka förstå- elsen för andra länder, även kan inspirera studenterna på de konst- närliga högskolorna till nya estetiska uttryck.

Förslag på uppdrag till Kungliga Dramatiska Teatern

Samordnaren föreslår att Kungliga Dramatiska Teatern, inom ramen för sitt internationella uppdrag, fördjupar samarbeten med länder varifrån immigrantgrupper i Sverige har sin bak- grund.

Uppdraget är en specificering av nuvarande mål att öka och integrera ett internationellt och interkulturellt utbyte och samar- bete i Kungliga Dramatiska Teaterns verksamhet.TPF7FPT

Samordnaren ser gärna att Kungliga Dramatiska Teatern inten- sifierar det internationella utbytet, gärna genom gästspel eller för- djupade samarbeten exempelvis kring ny dramatik. Samordnaren bedömer att en större mångfald i repertoar och estetiska uttryck kan förbättra Kungliga Dramatiska Teaterns förutsättningar att uppnå det mål de genom regleringsbrevet har, att publiken ska åter- spegla befolkningens sammansättning.

I samband med ett utökat internationellt arbete rekommenderar samordnaren att Kungliga Dramatiska Teatern översätter delar av sin hemsida till engelska.

Förslag på uppdrag till Konstnärsnämnden

Samordnaren föreslår att Konstnärsnämnden får uppdrag att förstärka ett internationellt samarbete genom en modell med så kallade kulturspejare. Samordnaren föreslår att uppdraget finan- sieras genom att Konstnärsnämndens budget årligen under en treårsperiod tillförs 800 000 kronor av de 10 000 000 kronor som regeringen i vårpropositionen (prop.2006/07:100) föresla-

6TP PT Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende universitet och högskolor m.m.

7TP PT Mål, återrapporteringskrav och uppdrag för budgetåret 2007 avseende Kungliga Dramatiska Teatern AB.

423

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

Kulturspejarnas roll är att informera om trender och nya konst- och kulturuttryck i det egna landet där man är placerad, föreslå samarbetspartners för kulturprojekt samt även bistå svenska konstnärer som exempelvis har fått stöd för internationellt kultur- utbyte av Konstnärsnämnden, med nätverk och tips under vistel- sen.

Projektledaren kontrakterar kulturspejarna, som ska ha mycket god kännedom om kulturlivets olika uttryck och konstarter. I Sverige har projektledaren till uppgift att marknadsföra kultur- spejarnas tjänster för att svenska institutioner, myndigheter, orga- nisationer och kommuner med flera ska kunna köpa kulturspejar- nas tjänster, det vill säga information om trender, kulturuttryck och aktuella konstnärer i de olika länderna. Projektledaren bör även bistå med information vid utominstitutionella utbyten. Det ska även finnas möjlighet för svenska kulturinstitutioner, organisatio- ner eller förvaltningar att i Sverige, genom ett seminarium eller workshop få information av kulturspejarna, vilket då bekostas av beställaren.

Syftet är att förstärka och bredda de internationella influenserna och kunskapen om internationellt kulturliv. Målsättningen är att förstärka inspirationsflödet till aktörer verksamma inom kultur- sektorn, vilket i förlängningen kan ge en ökad mångfald i de konst- närliga uttrycken.

Samordnaren föreslår att Konstnärsnämndens budget komplet- teras genom att årligen under en treårsperiod tillföras 800 000 kro- nor av de 10 000 000 kronor som regeringen tillförde kultur- budgeten i vårpropositionen 2007 för att främja etnisk och kultu- rell mångfald i kulturlivet. Arbetet ska kontinuerligt återrapporte- ras till Kulturdepartementet.

Samordnaren är positiv till om Konstnärsnämnden inom försla- get samarbetar med Svenska Riksutställningar, som föreslås vidare- utveckla sin omvärldsbevakning (se nedan).

Förslag på uppdrag till Riksutställningar

Samordnaren föreslår att Riksutställningar får i uppdrag att för- stärka sin omvärldsbevakning med syfte att öka kunskapen om utställningsmediet ur ett internationellt perspektiv.

425

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

Samordnaren föreslår att uppdraget finansieras genom att Riksutställningars budget årligen under en treårsperiod tillförs 500 000 kronor av de 10 000 000 kronor som regeringen i vår- propositionen (prop. 2006/07:100) föreslagit ska tillföras kul- turbudgeten för att främja etnisk och kulturell mångfald i kul- turlivet. Arbetet ska kontinuerligt återrapporteras till Kultur- departementet.

Riksutställningar har inrättat en omvärldsredaktion som tillsam- mans med främst externa skribenter, så kallade omvärldskorre- spondenter, bevakar utställningsområdet, nationellt och internatio- nellt. Redaktionen ska rapportera om nya trender inom utställ- ningsmediet gällande gestaltning, teknik och pedagogik. Redaktio- nen ska också förmedla intervjuer med tongivande konstnärer och beslutsfattare. Korrespondenterna ska ge en bild av vad som är på gång inom utställningsområdet, nationellt så väl som internatio- nellt.

Förutom korrespondenterna, som engageras för olika lång tid, strävar Riksutställningar efter att etablera samarbeten också under betydligt längre perioder med medarbetare som kallas stringers. Målsättningen är att engagera minst en stringer eller korrespondent per kontinent.

Korrespondenterna rapporterar via hemsida, tidning, nyhetsbrev och trendrapporter.

Förslaget från samordnaren innebär att Riksutställningar utökar verksamheten genom att exempelvis etablera tätare samarbeten med fler korrespondenter och stringers och genom att utveckla och uppdatera redaktionens hemsida oftare. Målsättningen är att genom att öka kunskapen om utställningssektorn internationellt sett, för- bättra förutsättningarna för att utveckla utställningsmediet. Mål- gruppen är aktörer inom musei- och utställningssektorn, besluts- fattare, journalister och andra med ett intresse för utställnings- mediet.

Förslaget innebär också att Riksutställningars omvärldsredak- tion etablerar samarbete med andra aktörer från olika länder för utbyte med Riksutställningar, något som samordnaren bedömer stärker de internationella kontakterna och fördjupar ett interkultu- rellt perspektiv. Samordnaren föreslår att Riksutställningar inom uppdraget samarbetar med Konstnärsnämnden som får i uppdrag att ytterligare förstärka sin internationella verksamhet (se ovan).

426

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

Idékultivatorn fångar upp idéer hos fria kulturutövare och diskute- rar dessa med olika referensgrupper. De mest spännande idéerna ges ett utrymme att vidareutvecklas inom kulturinstitutionernas ram. Idékultivatorn kan genomföras på en nationell nivå, men den kan med fördel kompletteras med ett samarbete över gränserna, i första hand inom ramen för EU.

Idékultivatorn bygger på frivillig medverkan från alla berörda parter men det är mäklarfunktionerna som kopplar samman de olika parterna. Idékultivatorn är en utvecklingsmodell som inne- sluter två fält.

Målet för utveckling i det övre fältet är att utveckla artisters och konstnärers förmåga att kommunicera en idé direkt till tänkta mottagare och att genom dialog med tänkta mottagare göra dem delaktiga i urvalsprocessen.

Målet för det nedre fältet är att låta urvalsprocesser baserade på andra referenser än de traditionella stimulera till utveckling och möte med nya målgrupper (större marknad). Detta kommer inte att konkurrera med traditionella urvalsprocesser då det kan ske genom att ta tillvara obrukade resurser. Modellen har till syfte att främja konstnärlig utveckling och diversifiering genom demokrati- utveckling i befintlig infrastruktur. Idékultivatorn verkar i tre steg; urval, utveckling och exploatering.

Steg 1 – Urval

Kulturutövare bjuds in för att presentera idéer för idékultivatorns kulturmäklare.

Mäklarna sätter samman referensgrupper där de diskuterar idéer och gör ett urval. Om en idé väcker ett starkt intresse slussas den vidare till nästa steg. Mäklaren kan och bör pröva olika referens- system men det totala utfallet bör inte överstiga ca 5 procent för att endast de bästa idéerna ska slussas vidare. De kulturutövare som så önskar kan själva delta i referensgruppsdiskussionerna. Denna medverkan kan i sin tur leda till att kulturutövare i högre grad fokuserar på kommunikationen med sin publik än på att tillfreds- ställa urvalskriterier hos institutionschefer eller konstnärliga råd.

Steg 2 – Utveckling

De idéer som tar sig igenom urvalsprocessen lämnas över till resursmäklarna. Mäklarna har en mycket god kännedom om resursutnyttjandet på de medverkande institutionerna.

Inom många institutioner finns periodvis resurser som inte används fullt ut, exempelvis tillfälligt oplacerade artister, reploka-

428

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

ler, verkstadskapacitet, etcetera. Det är resursmäklarnas uppgift att koppla samman de utvalda idéernas behov med tillgängliga resurser inom institutionerna. De institutioner vars tillgängliga resurser rimligt matchar en utvald idés behov erbjuds att vara värd för dess vidare utveckling. Institutionerna väljer inte själva vilka idéer de vill facilitera utvecklingen av, det är mäklarnas uppdrag att avgöra hur varje idé får tillgång till de optimala resurserna. Den kulturutövare som äger idén får därmed tillgång till dessa resurser för att utveckla idén till en färdig prototyp.

Genom att låta mäklaren göra urvalet öppnas möjligheterna att artisterna finner en arbetsmarknad/arbetsplats utanför den förvän- tade och att institutionerna finner kulturutövare utanför det för- väntade. Detta möte skapar förutsättning för kompetensöverföring i bägge riktningar.

Steg 3 – Exploatering

Alla idéer som utvecklats till prototyper tas om hand av en mäklare som på marknadsmässiga villkor förmedlar dessa vidare såväl till de medverkande institutionerna som till andra intresserade aktörer. Mäklaren har ett ansvar för att undersöka möjligheterna för en marknad såväl inom de medverkande institutionerna (befintlig infrastruktur) som utanför på den fria marknaden. Värdinstitutio- nen som väljer att utveckla någon av prototyperna vidare till ett färdigt verk som kan framföras för en publik ska ges företräde framför den fria marknaden. Det gäller val av alla prototyper inom den befintliga infrastrukturen, alltså även de som tagits fram på annan institution. Detta för att stimulera institutioner inom den befintliga infrastrukturen för anslagsfinansierad kultur att delta i utvecklingsprojektet med sina outnyttjade resurser och sin kom- petens. I samma stund som mäklaren i steg 3 förmedlat prototyp till en institution så ingår den i ordinarie planerings- och produk- tionsprocess och upphör att vara en del av idékultivatorn.

Mäklarnas roller

Målet med kultivatorns mäklarfunktioner är att kunna återkoppla till anslagsgivare med kvantitativa och kvalitativa analyser av pro- jektets utfall.

Mäklare 1 har särskilt fokus på demokratiutveckling och ökat inflytande på kultursektorn ur ett medborgarperspektiv (infly- tande) och kvantitativa analyser av utfall gällande nya artister och nya målgrupper (tillgänglighet, delaktighet).

429

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

Sverige måste ta sitt internationella ansvar

av Chris Torch

Det är lätt att bli hemmablind när man talar om migration och kulturell mångfald.

Vi lever våra liv lokalt. Det är i vardagen som mångfalden märks mest. Det är också i vardagen som en ökande segregering blir tyd- lig. Etniska svenskar bor i en stadsdel, invandrare i en annan. Arbetslösheten ökar bland människor med utländska namn. Svenskar födda utomlands saknar politiskt inflytande.

När det gäller Kultursverige är bilden inte heller särskilt upp- muntrande. Tradition, kulturell bakgrund och fördomar bestämmer repertoar, publik och tillgänglighet. Och det finns inte många invandrare – särskilt inte utomeuropeiska – som har chefsposi- tioner på offentliga kulturinstitutioner.

Men migration är inte ett svenskt fenomen. En ökad rörlighet pågår över hela världen.

Jag själv är uppvuxen i USA, i en stor industristad i Ohio. Min farfar emigrerade dit från Italien 1915. Jag gjorde resan i motsatta riktningen och efter några år i Italien flyttade jag till Sverige för 30 år sedan. Mina barn bär två pass och jag med. Det är inte unikt men definitivt berikande. Flerspråkighet och ökad rörelsefrihet är naturligt för många idag; det är inte bara jetsetfolket som lever det livet längre.

Alla storstäder brottas med samma brokiga blandning av folk, religioner och livsstilar. Att migration har skapat spänningar i många EU-länder märks tydligt i Frankrikes förstäder och på de populistiska tongångarna i bland annat Danmark, Nederländerna, Belgien, Österrike och Italien. Etnisk diskriminering – och ilskan den skapar – går som en röd tråd genom Europa. Inget land har en lösning, inga klara modeller finns.

Men, samtidigt – i nästan varje EU-land pågår seriösa försök att överbrygga osynliga gränser och sätta igång varaktiga samtal, med konst och kultur. Dessa erfarenheter erbjuder en rik källa av kun- skap.

Sverige är ett litet land. Vi representerar en bråkdel av världens befolkning. Vi har överlevt som folk och nation genom att samar- beta med omvärlden så gott det går. Den internationella tanken ingår på ett sätt i den svenska folksjälen. Den tillhör vår nationella berättelse. Men när vi konfronteras med utmaningar om identitet

431

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

och värderingar på hemmaplan verkar vi vilja hålla blicken sänkt, mot de egna fötterna, istället för att lära oss något från andra länders erfarenheter.

Hur kan Sverige få igång ett samspel där olika modeller jämförs och där vår egen interkulturella kompetens växer? Och hur hänger det internationella och det som jag, kanske något inspirerad av ett engelskt språkbruk valt att kalla blandkulturella, ihop?

Två viktiga resurser är nästan outnyttjade i vårt arbete för en ökad mångfald i kulturlivet: den delen av vår befolkning som har invandrarbakgrund och Sveriges goda rykte i världen som en solida- risk och pålitlig partner.

Många svenskar är blandkulturella idag. De har växt upp i hem där ett annat språk än svenska talas till vardags. Men de har sin grundutbildning på svenska. De reser till sina forna ”hemländer” ofta. De har bara delvis anammat den svenska kulturen. De står stadigt med en fot i varje kultur. De kanske bildar familj med andra personer med liknande bakgrund som de själva och deras barn fly- ter sedan obehindrat mellan olika språk och traditioner.

Dessa kosmopolitiska medborgare skulle kunna ge oss en för- del. Sveriges tidigare självständiga och generösa invandrarpolitik kan visa sig ha varit den bästa möjliga framtidsinvesteringen. Eko- nomiskt och politiskt utbyte underlättas av kultursatsningar som odlar ömsesidig respekt och nyfikenhet: hur gör man i andra län- der? Vad vet vi om hur våra tilltänkta partners tänker?

Den naturliga länken i dessa globaliserade förhandlingar är invandraren. Han/hon besitter den nödvändiga livserfarenheten för att öppna samtalet. Samma kompetens som behövs i lokala kon- flikter blir grunden i ett transnationellt utbyte. Förmågan att förändra sig och följa med blir avgörande.

Sverige är känt för att vara väldigt aktivt på den internationella politiska scenen: i miljöfrågor, i konfliktlösning, i kvinnofrågor, med mera. Men vi är fullständigt passiva när det gäller utrikes kulturpolitik. Vi har envist vägrat att diskutera en gemensam kulturpolitik inom EU. Sverige är ett av de få EU-länderna som förnekar EU så kallad ”kompetens” inom kulturpolitik, på det sätt som vi till exempel gjort inom miljöpolitiken. Kulturpolitiken behandlas istället som bland annat utrikespolitiken, och suveränitetsprincipen gäller. Det nationella går före i kultursfären, EU får inte lägga sig i utvecklingen. Naturligtvis blir EU:s kultur- plånbok därmed starkt begränsad, och utgör mindre än

432

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

0,03 procent av unionens årsbudget. Sverige tar inga initiativ. Europa som kulturprojekt får inte breda ut sig.

Varför är det så? Hur kan kulturpolitik vara endast en nationell angelägenhet i en alltmer globaliserad värld? Varför är vi rädda för att samspela med andra?

Vi lever med en förlegad tro att vi har en rättvis och generös inställning till kulturens roll i samhället. Vi pumpar in stora summor i våra statliga kulturinstitutioner, som drivs utan tydliga krav, trots att det handlar om skattepengar. Det räcker inte med ett luddigt formulerat regleringsbrev för att institutionerna ska upp- datera sättet att arbeta utifrån migrationens nya förutsättningar. Traditionerna består, är sällan ifrågasatta och staten vågar inte rubba principen om ”armlängds avstånd” (vems arm?) som lämnar teater- och museichefer i ett vakuum.

Kulturutbyte har förvandlats till en reklamkampanj: Svenska institutet talar om att ”sätta Sverige på kartan” för att gynna utrikeshandeln istället för att skapa varaktiga relationer med likvär- diga partners. När vi undviker att förklara vår erfarenhet av migra- tion, när vi talar integration men exporterar blåögda kulturupp- levelser, försummar vi vårt goda rykte. Vi blir som vilket litet land som helst, som med armbågar och glättiga evenemang konkurrerar om omvärldens gunst.

En internationell kulturutredning beställdes av den förra regeringen. Ingrid Dahlberg fick ansvaret att leda kommittén och hon lämnade sitt slutbetänkande 2004. Hon och hennes kolleger kom med flera konkreta förslag, bland annat ville kommittén att resurser som är avsatta för internationellt kulturutbyte skulle samlas i en större fond, som förvaltas utifrån en tydlig strategi. Meningen var att man skulle se på kulturpolitik på samma sätt som på utrikespolitik: samordnad och flexibel. Som det ser ut nu går Svenska institutet, Kulturrådet, SIDA, Konstnärsnämnden och flera andra myndigheter åt var sitt håll, utan någon direkt samord- ning och utan väsentlig finansiering för kulturutbyte.

Sedan 2004 har endast ett fåtal organisatoriska förändringar kommit till. Svenska institutet har förtydligat sin roll som förmed- lare av ”svenska” värderingar och arrangerar olika projekt som ska gynna Sveriges snävt tolkade konkurrenskraft. SIDA har praktiskt taget lämnat det kulturella fältet och ska syssla endast med fattig- domsbekämpande. Kulturrådet har fått i uppdrag att arbeta inter- kulturellt och samordnande internationellt. Men inga nya pengar finns ännu.

433

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

Vi måste förstå sammanhanget: Sveriges blandkulturella berättelse är vårt effektivaste verktyg internationellt. Våra invand- rare är vårt starkaste kort. Svensk körmusik, kronjuvelerna, ABBA och Björn Borg duger inte längre. Vi behöver uppdatera vår själv- bild genom att visa andra vilka vi verkligen är.

EU har utropat 2008 som ”European Year of Intercultural Dialogue”, ett firande som kan låta lite tråkigt och tomt. Dessutom har initiativet inte några resurser att tala om, på samma sätt som Sveriges eget Mångkulturår 2006 var mer eller mindre pankt från början. Mångkulturåret hade endast 3 miljoner kronor till sitt förfogande att dela ut för olika program. Av de 10 miljoner euro avsatta för EU:s satsning på året har närmare hälften öronmärkts för en ”reklamkampanj”. Ett stort kontrakt har undertecknats med ett konsultföretag i Berlin. Resten av pengarna kommer att spridas till projekt i alla 27 medlemsländerna och ett 10-tal bredare paneuropeiska initiativ.

Men Sverige sitter fortfarande i baksätet när det gäller att påverka och utforma en modern kulturpolitisk plattform. Vi har endast en suppleant i EU:s parlamentariska kulturkommitté. Vi vägrar föreslå ökningar i kulturbudgeten. Vi undviker ett aktivt deltagande i kulturpolitiska sammanhang. Vi blundar för möjlig- heterna som uppstår som EU-medlemsstat. Vi talar ekonomi. Vi talar medborgarskap. Vi glömmer kultur.

Vi har ändå en fördel efter Mångkulturårets arbete under 2006. Vi har statistik, det har gjorts sammanställningar över olika sätt att jobba runt om i landet, vi har diskuterat och debatterat på ett stort antal konferenser och seminarier, vi har försökt övertala stora kulturinstitutioner att radikalt ändra sitt sätt att arbeta och att se.

Men: hur ska dessa erfarenheter förmedlas vidare till andra europeiska länder? Eller ska Bryssel uppfinna hjulet på nytt medan Sverige diskuterar vidare med sig själv?

Slutsatserna från Mångkulturåret 2006 måste förmedlas aktivt till folk som arbetar med European Year of Intercultural Dialogue 2008. Kopplingen är självklar. Sverige har gjort ett försök att påverka nationella kulturinstitutioner, att ”mainstreama mångfald”, utan morötter och utan piska. Har det fungerat? Om inte, varför?

Det finns andra saker som Sverige kan göra redan nu. Kultur- departementet, Svenska institutet, Kulturrådet och andra myndig- heter måste axla ansvaret.

För det första: Kulturkontakt Sverige måste utvecklas till ett dynamiskt instrument för partnerskapande och fortbildning.

434

SOU 2007:50

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

Enheten betalas dels av EU, dels av Sverige. Grundidén är att varje medlemsland ska ha ett proaktivt kulturkontor som förmedlar EU:s kulturpolitiska tankar i samspel med det egna landets mål- sättningar. Det verkar som om Sveriges regering aldrig har funderat på hur man ska hantera konceptet.

Just nu finns en dryg heltidstjänst som administreras av två olika myndigheter, Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet. Den bevakar förändringar på Kommissionen i Bryssel och erbjuder information om EU:s kulturprogram. Men under förutsättningarna klarar den inte av så mycket mer.

Vissa EU-länder har lämnat uppdraget till externa och oberoende organisationer och därmed ökat engagemanget. I Nederländerna finns en enhet som kallas SICA (Service Center for International Cultural Activities). De får sina pengar från både Utrikesdepartementet och Kulturdepartementet. De har över 20 anställda och de har mandat att arbeta aktivt i gränslandet mellan utrikespolitiska mål och kulturpolitiska aktioner. De kan – som en fristående organisation – ta egna, konkreta initiativ för att hitta europeiska partners till holländska projekt. De kan länka nationella mål med EU-initiativ, som till exempel det interkulturella året 2008. Andra EU-länder har åtminstone ett större antal medarbetare för att förstärka Kulturkontakt-initiativet. Det krävs en strategi: vad vill man med EU och kulturpolitik? Ska vi delta?

Sverige måste öka sitt deltagande i andra internationella sammanhang. Ett exempel: för cirka ett och ett halvt år sedan bildades EUNIC, en organisation som samlar 22 nationella kulturinstitut i Europa, som British Council, Goethe Institutet och CultureFrances. Svenska institutet representerar vårt land. Under arbetet har det diskuterats olika sätt att samla kraft och samordna en del resurser transnationellt. Konferenser har hållits, gemen- samma samtal har förts med olika EU-institutioner, gemensamma projekt har kommit igång. Allt för att söka en ”multilateral” kultur- strategi istället för att stanna kvar i det ”bilaterala” tänkandet. Sverige har knappt varit närvarande och då endast passivt. Den senaste konferensen i Haag som samlade 250 deltagare inklusive cheferna för både utrikes- och kulturpolitik från EU gjordes UutanU Svenska institutets medverkan. Varför?

När det gäller Kulturrådet: EU:s Kulturprogram kräver allt större resurser från deltagande organisationer. Det behövs respengar till partnerskapandet. Det behövs garantifonder för mindre, dynamiska organisationer, så att de kan våga delta i

435

Det nationella mångfaldsarbetet och det internationella hänger ihop

SOU 2007:50

programmet. Det behövs ett slags ”efterhandsstöd” (som i film- branschen) för att uppmuntra dem som tar risker i internationella projekt. Inga av dessa konstruktioner finns idag i Sverige. Är vi medvetna om att andra länder i Europa har uppfunnit kreativa instrument för att handskas med EU? I både Bulgarien och Rumänien finns det speciella fonder som är avsatta för organisatio- ner som söker EU-stöd. I Frankrike finns det flera olika bidrags- former för att forma europeiska partnerskap, innan det är dags att söka till EU:s Kulturprogram. Finland har en garantifond för kulturoperatörer som vågar delta i internationella projekt och plattformar.

Och allting handlar inte om EU. Det finns all anledning att höja blicken även utanför. Internationellt förvaltar Sverige sedan många år tillbaka en konstruktion av Kulturråd i ett fåtal länder. Dessa är felplacerade, nästan alla i västerländska länder: London, Berlin, Washington, Paris, med flera städer. Systemet är tungt med stora och kostsamma infrastrukturer som hus, personal och administra- tion. Varför inte bilda en eller flera ”rörliga” enheter, ett slags ”quick response team”, som kan sätta in krafter och inleda ett kultu- rellt utbyte där det mest behövs? Man kan samla en mindre grupp av experter som rör sig från ett målområde till ett annat, utifrån en utrikespolitisk omvärldsanalys. Dessa ”rörliga kulturråd” kan flera språk, har interkulturell kompetens, arbetar utifrån en flexibel administration och har ett välutvecklat kontaktnät. Invandrare helt enkelt.

Vi måste rusta inför en alltmer globaliserad framtid. Vi behöver en spetsutbildning för internationell projektledning. Vi kan genom ett sådant initiativ ta vara på vår blandade befolkning och talangen som finns. Efter några år med en sådan satsning skulle vi kunna bygga upp ett ”kompetenskapital”.

Och, slutligen, måste Sverige föra fram nya moderna uttryck som speglar vår blandkulturella berättelse, inte minst med hjälp av konst som använder sig av mötet mellan olika kulturer, som växer ur vår kosmopolitiska grogrund. Att visa upp sig internationellt med en etnisk svensk yta är pinsamt och kortsint. Det räcker inte med Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Lars Norén längre. Sverige består av så mycket mer. Jag är övertygad om att åtmin- stone Lars Norén håller med mig.

Vi har möjligheterna precis framför näsan. En lätt justering i rätt riktning och mycket kan förändras. En medveten integrations- strategi som växer ur ett internationellt perspektiv erbjuder helt nya

436

Referenser

Lagar och förordningar

Förordning (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken.

Förordning (1988:676) med instruktion för Statens kulturråd. Förordning (1995:679) med instruktion för Riksarkivet och lands-

arkiven.

Förordning (1998:1714) med instruktion för Statens museer för världskultur.

Jämställdhetslag (1991:433)

Lag (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfatt- ning.

Offentligt tryck

Dir. 2004:169. Samordning av Mångkulturåret 2006. Beslut vid regeringssammanträde den 9 december 2004.

Dir. 2007:7. Tilläggsdirektiv till Folkrörelseutredningen (Ju 2005:12). Beslut vid regeringssammanträde den 1 februari 2007.

Prop. 1997/98:16. Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik.

Prop. 1997/98:165. Utveckling och rättvisa – en politik för storstaden på 2000-talet.

Prop. 1999/2000:79. Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan för handikappolitiken.

Prop. 2001/02:1. Budgetpropositionen för 2002. Utg. omr. 17, bilaga 22.

Prop. 2002/03:122. Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling.

Skr. 2003/04:49. Lokalt utvecklingsarbete i storstäderna.

439

Referenser

SOU 2007:50

Skr. 2005/06:175. Redovisning av fördelning av medel från All- männa arvsfonden under budgetåret 2005.

SOU 2000:15. Forum för världskultur. Delbetänkande av Kom- mittén Forum för världskultur. Stockholm: Fritzes.

SOU 2000:118. Ja jag vill leva jag vill dö i Norden. Slutbetänkande av Kommittén Forum för världskultur. Stockholm: Fritzes.

SOU 2003:121. Internationella kulturutredningen 2003. Betänkande av Internationella kulturutredningen. Stockholm: Fritzes.

SOU 2005:29. Storstad i rörelse – kunskapsöversikt över utvärde- ringar av storstadspolitikens lokala utvecklingsavtal. Slutbetän- kande av Utredningen om utvärdering av lokala utvecklings- avtal. Stockholm: Fritzes.

SOU 2005:56. Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige. Betänkande från utredningen om strukturell diskrimi- nering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. Stockholm: Fritzes.

SOU 2005:91. Agenda för mångkultur – Programförklaring och kalendarium för Mångkulturåret 2006. Delbetänkande av Kom- mittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Stockholm: Fritzes.

SOU 2006:22. En sammanhållen diskrimineringslagstiftning. Slut- betänkande av Diskrimineringskommittén. Stockholm: Fritzes.

SOU 2006:42. Plats på scen. Betänkande av Kommittén för jäm- ställdhet inom scenkonstområdet. Stockholm: Fritzes.

Regeringskansliet

Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Storstadsdelega- tionens årsrapport 2006.

Justitiedepartementet 2007. Handläggning av vissa bidrag till före- ningslivet, Internt PM.

Justitiedepartementet 2006. Faktablad Storstadspolitiken, Ju 2006.21.

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Protokoll från mångkulturkonsulentmöte och presentation av Mångkultu- rellt centrums utvärdering av mångkulturkonsulentverksam- heten på Göteborgs Stadsmuseum torsdagen den 21 september 2006. Protokoll 2006/0921, 2006-11-09.

440

SOU 2007:50

Referenser

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Minnesan- teckningar från Statens konstråds portfoliovisning i Malmö 2006-10-06 och från utvärderingen 2006-12-06-2006-12-07.

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Protokoll från tre samrådsgruppsmöten med de fria aktörerna, genom- förda 22 och 23 februari 2007.

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Protokoll från sex samrådsgruppsmöten med uppdragsmyndigheter och institutioner genomförda den 12 september, 13 september, 14 september, 27 september (två möten), samt 25 oktober 2006.

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Minnes- anteckningar från deltagande i ”Det mångkulturella projektet” 2007-05-21.

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Minnes- anteckningar från visning på Nationalmuseum 2007-03-16.

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006. Minnes- anteckningar från möte med George Lawson, arrangerat av Intercult, 2007-05-08.

Kulturdepartementet 1999. Uppdrag till statliga myndigheter att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland sina anställda. (Ku1999/2927/IM).

Kulturdepartementet 2003. Dagordning för kultur 2003–2006. Kulturdepartementet 2007. Faktablad om 2007 års ekonomiska

vårproposition (Ku07.005), april 2007.

Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Kungliga Dramatiska Teatern AB.

Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Moderna museet Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Nationalmuseum med

Prins Eugens Waldemarsudde.

Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Kungliga Operan AB. Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Riksarkivet och

landsarkiven.

Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Stiftelsen Svenska Rikskonserter.

Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Statens kulturråd. Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende universitet och högskolor m.m.

Utbildnings- och kulturdepartementet. Regeringsbeslut om Upp- drag och inbjudan till myndigheter och andra att medverka i Mångkulturåret 2006. (U2005/4445/Kr, U2005/2828/Kr, 2005- 05-04).

441

Referenser

SOU 2007:50

Andra myndigheter

Arbetets museums slutredovisning Arkitekturmuseets slutredovisning Dramatiska institutets slutredovisning Forum för levande historias slutredovisning

Högskoleverket 2005. Snäv rekrytering till de konstnärliga hög- skolorna, Statistik och analys. Högskoleverket 2005.

Integrationsverkets årsredovisning för 2006. Konstfacks slutredovisning

Konstnärsnämnden 2003. Invandrade konstnärers situation. Stock- holm: Konstnärsnämnden.

Kungliga Musikhögskolans slutredovisning Kungliga Operans slutredovisning

Livrustkammarens, Skoklosters slotts och Hallwylska museets slutredovisning

Länsstyrelsen Västernorrland, ”Program Mångkulturåret 2006 – Västernorrland”, Dnr 850-6884-05.

Nationalmuseum 2007. Sammanställning över demografisk bak- grund bland besökarna på museet under 2005-2006. Riksantik- varieämbetet 2004. Kulturarv är mångfald. Fördjupad omvärlds- analys för kulturmiljöområdet 2004. Stockholm: Riksantikvarie- ämbetet.

Nordiska museets slutredovisning Riksteaterns slutredovisning Riksutställningars slutredovisning

Sida, 2005. Sidas roll och ansvar inom politiken för global utveck- ling.

Sida 2006. Facts & Figures 2005, Culture and Media.

Sida 2006. ”Policy för kultur och medier i svenskt utvecklingssam- arbete”.

Statens försvarshistoriska museers slutredovisning Statens historiska museers slutredovisning Statens konstråds slutredovisning

Statens konstråd 2007. Skriftlig rapport från Statens konstråd, inskickad till kommittén 2007-01-19.

Statens kulturråd 2005. Om kulturell mångfald. Kulturrådets omvärldsanalys 2005. Stockholm: Statens kulturråd.

Statens kulturråd 2005. Kulturell mångfald. Bilaga till Kulturrådets omvärldsanalys 2005. Stockholm: Statens kulturråd.

Statens kulturråds årsredovisning för 2006.

442

SOU 2007:50

Referenser

Statens kulturråd 2006. Rapport av Louise Thurén, Statens kultur- råd, daterad 23 augusti 2006.

Statens kulturråd 2006. Beslut om fördelning av bidragen, GD 2006:140 samt GD 2006:209.

Statens kulturråd 2006. Statens kulturråds kommentarer på utvär- deringen ”Har du sett på mångkulturkonsulenten! – Utvärde- ring av verksamheten med regionala konsulenter för mångkul- tur”. 2006-10-13.

Statens kulturråd 2006. Stöd från EU:s strukturfonder till svenska projekt med kulturanknytning år 2006. Rapport nummer 10 perioden 2006-01-01–2006-12-31. En rapport från Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Svenska Filminstitutet.

Statens kulturråd 2007. ”Uppföljning av de integrationspolitiska målen” (KUR 2006/8049).

Statens kulturråd 2007. Access – Delutvärdering av sysselsättnings- åtgärder inom kulturområdet. Kulturrådets skriftserie 2007:6.

Statens kulturråd 2007. Plan för Kulturrådets arbete med interna- tionell verksamhet 2007-2010.

Statens kulturråd 2007. Beslut 2007-04-10, GD 2007:116, Dnr KUR 2006/8794.

Statens kulturråd. Budgetunderlag 2008 – 2010. Statens maritima museers slutredovisning Statens musiksamlingars slutredovisning

Statistiska centralbyrån 2006. Sveriges befolkning, kommunala jämförelsetal, 31/12/2006.

Statskontoret 2004. Bidrag till ideella organisationer (2004:17). Sveriges ambassad i Tokyos slutredovisning

Sveriges ambassad i Vilnius slutredovisning Sveriges författarfonds slutredovisning

Internationella organisationer

Arts Council England. Faktabroschyr om decibel, utgiven av Arts Council England, Storbritannien.

Arts Council England. Faktabroschyr från Arts Council England, decibel Evaluation: key findings, utgiven april 2005.

Commission of The European Communities 2007. Communication on a European agenda for culture in a globalizing world.

NESTA. Faktablad om NESTA, Cultural leadership award.

443

Referenser

SOU 2007:50

UNESCO, 2001. Universal Declaration on Cultural Diversity, citerad från Sidas policy för kultur och medier, 2006.

Övriga källor

Botkyrka kommun, 2007-05-24. ”Erfarenheter från arbetet med främjandet av kulturell mångfald på kommundels- och stads- delsnivå”. Dnr KS/2007:273.

Dunkers Kulturhus 2006 och 2007. Inbjudan med program till seminarieserien Get Real!. 2-3 mars och 11 september 2006 samt 19-20 februari 2007.

Edström, Nina, Eva Karlsson & Viveca Motsieloa 2002. Kultur i storstad - en kartläggning och analys av kulturens roll i stor- stadsarbetet. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Edström, Nina & Emil Plisch 2005. En känsla av delaktighet – en studie av underifrånperspektivet i Storstadssatsningen. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Edström, Nina 2006. Har du sett på mångkulturkonsulenten!

Utvärdering av verksamheten med regionala konsulenter för mångkultur. Botkyrka: Mångkulturellt centrum. (Mångkultu- rellt centrum 2006:4)

Edström, Nina 2007. Framtidens kultur och mångfald i kulturlivet. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Film Stockholm, Regionbibliotek Stockholm & Stockholms läns museum 2007. Hundra Historier – en mångfald av röster i Stockholms län, rapport från samarbetsprojekt i anslutning till Mångkulturåret, maj 2007.

Folkoperan 2007. Shit också! Onödigt bra opera! – en dokumen- tation av Folkoperans barn- och ungdomsprojekt i Rinkeby november 2005 – maj 2007.

Höglund, Vanja 2005. Enkultur, flerkultur eller mångkultur? – en analys av Mångkulturåret 2006. Umeå: Umeå universitet. Likic- Brboric, Branka 2006. ”Utvecklingspolitik och mångfald: invandrarkvinnors jämställdhet” i Bortom etnicitet, red. Diana Mulinari & Nora Räthzel.

Malmö Museer 2007. Mångfald i Malmös kulturliv. Malmö: Malmö Museer och Malmö Kulturförvaltning.

Musik Gävleborg och DalFolk 2006. Musik & Mångkultur.

Nordin, Annika 2004. Kultur förändrar – om konsten att gestalta mångfald. Stockholm: Agora.

444

SOU 2007:50

Referenser

Pripp, Oscar (red.) 2004. Mångfald i kulturlivet. Botkyrka: Mång- kulturellt centrum.

Pripp, Oscar, Emil Plisch & Saara Printz Werner 2004. Tid för mångfald. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Riks förbundet för Folkmusik och Dans (RFoD). Fem reklamblad framställda under hösten 2006 och våren 2007.

Stockholms läns landsting, Kultur- och utbildningsnämnden, pro- tokoll, 2006-01-20.

Stockholms stadsteater AB:s årsredovisning för 2006.

Taylor, Charles 1994. Det mångkulturella samhället och erkännan- dets politik. Göteborg: Daidalos.

Trappan 2006. Projektbeskrivning ”Att ta tillvara invandrade artis- ters kompetens”.

Värnamo kommun 2007. Slutrapport för Kulturmöten i Värnamo. Västra Götalandsregionen 2005. ”Kulturpolitik för Västra Göta-

land”. Regional kulturvision antagen av regionfullmäktige 13 september 2005.

Intervjuer

Intervju med Marie Persson Hedenius, 2006-01-12

Intervjuer med Edward Buffalo Bromberg, 2006-08-15 och 2007-02-15 Intervju med Dritëro Kasapi, 2006-08-16

Intervju med Alma Kirlic, 2006-10-03 Intervju med Behrang Bedjou, 2006-10-04

Intervju med Inger Höjer Aspemyr, 2006-12-07

Intervju med Yvette Vaughn, Visiting Arts, Storbritannien, 2006-12-12 Intervju med Venu Dhupa och Nicola Turner, Southbank Centre,

Storbritannien, 2006-12-12

Intervju med Lola Young, Storbritannien, 2006-12-13 Intervju med Ulla Svedin, 2006-12-13

Intervju med Lisia Pires och Ingeborg Wegter, Netwerk CS, Nederländerna, 2007-01-23

Intervju med Joost Burger, nederländska kulturdepartementet, Nederländerna, 2007-01-24

Intervju med Patrik Steorn, 2007-03-16 Intervju med Christina Molander, 2007-05-15 Intervju med Lars Farago, 2007-05-21

Intervju med Josette Bushell-Mingo, 2007-06-07

445

Referenser

SOU 2007:50

Elektroniska källor

Arts Council England http://www.artscouncil.org.uk Botkyrka kommun http://www.botkyrka.se

Bwana Club http://www.bwanaclub.org

Dunkers Kulturhus http://www.dunkerskulturhus.se Dvoted http://www.dvoted.net

Folkoperan http://www.folkoperan.se

Hundra Historier http://www.hundrahistorier.se Höganäs kommun http://www.hoganas.se Inkonst http://www.inkonst.com

Intercult http://www.intercult.se Jeriko http://www.jeriko.info Kosmopolis http://www.kosmopolis.nl

Kulturkontakt Sverige http://www.kultur.nu Loco Motion http://www.loco-motion.se Länsstyrelsen Västernorrland http://www.y.lst.se Malmö stad http://www.malmo.se

Malmö Stadsbibliotek http://www2.malmo.stadsbibliotek.org Manifesto Club http://www.manifestoclub.com

MOI (Mångfald och inflytande) http://www.omoi.se Mångkulturellt centrum http://www.mkc.botkyrka.se Mångkulturåret 2006 http://www.mangkulturaret.se Nederländska kulturdepartementet http://www.minocw.nl Nederländska kulturrådet http://www.cultuur.nl

Nya pjäser - nya världar http://www.nyapjaser.nu Ordbron – http://www.eref.se

Perfect Performance http://www.perfectperformance.se Regeringen http://www.regeringen.se

Re:Orient http://www.reorient.se Riksutställningar http://www.riksutstallningar.se

Scottish Arts Council http://www.scottisharts.org.uk Selam http://www.selam.se

Statens kulturråd http://www.kulturradet.se Storstadsdelegationen http://www.storstad.gov.se Southbank Centre http://www.southbankcentre.co.uk Trappan http://www.trappan.net

Umeå kommun http://www.umea.se

Verket för förvaltningsutveckling (VERVA) http://www.verva.se Visiting Arts http://www.visitingarts.org.uk

Värnamo kommun http://www.varnamo.se

Västra Götalandsregionen http://www.vgregion.se/mangkulturkonsu- lenterna

446

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Samordning av Mångkulturåret 2006	Dir.
	2004:169

Beslut vid regeringssammanträde den 9 december 2004

Sammanfattning av uppdraget

En nationell samordnare för Mångkulturåret 2006 tillkallas. I uppdraget ingår att i samarbete med olika aktörer inom kultur- sektorn kulturarbetare, organisationer, institutioner och myndig- heter utarbeta ett program för Mångkulturåret och att vara ett stöd för berörda aktörer inför och under Mångkulturåret. Syftet med Mångkulturåret 2006 är att på ett bestående sätt öka alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet och att skapa ett samspel mellan olika kulturtraditioner. Syftet är också att skapa incitament för att offentligt finansierade kulturverksamheter på ett tydligt sätt speglar och införlivar den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige. Samordnaren skall även lämna förslag på hur det fortsatta arbetet för att stärka den kulturella mångfalden skall bedrivas.

Bakgrund

Statliga myndigheter skall enligt förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrations- politiken fortlöpande beakta samhällets etniska och kulturella mångfald både när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den. Myndigheter och institutioner på kulturområdet har sedan 2000 i uppdrag att årligen rapportera till regeringen hur de arbetar såväl internt som externt med att främja en samhällsutveckling som kännetecknas av respekt och tolerans, och där etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald tillvaratas som en positiv kraft. Målet är också att bidra till minskad diskriminering, främlings- fientlighet och rasism. Myndigheter med ett kulturarvsuppdrag

447

Bilaga 1

SOU 2007:50

skall särskilt beakta kulturarvets betydelse för en demokratisk samhällsutveckling.

Pågående kartläggningar och analyser av mångfaldsarbete

Mångkulturellt centrum fick under hösten 2003 regeringens upp- drag att kartlägga och analysera myndigheternas och institutio- nernas resultat vad gäller detta mål. Uppdraget skall redovisas till regeringen under hösten 2004.

Riksantikvarieämbetet har under 2004 haft i uppdrag att i en fördjupad omvärldsanalys visa hur kulturmiljösektorn kan bli en förebild och en aktiv kraft i arbetet med att främja ett mång- kulturellt samhälle och att ge en differentierad syn på historien. Uppdraget redovisades till regeringen i oktober 2004.

Även Konstnärsnämnden har under 2004 haft i uppdrag att göra en fördjupad omvärldsanalys som särskilt skall avse invandrade konstnärers situation. Uppdraget skall redovisas under hösten 2004.

Regeringens insatser för att främja kulturell mångfald

Regeringen har sedan flera år konsekvent verkat för att långsiktigt främja den kulturella mångfalden i Sverige. För att ytterligare stärka den etniska och kulturella mångfalden och för att lyfta fram betydelsen av ett ökat ansvar inom offentligt finansierad kultur- verksamhet gentemot större delar av befolkningen, har regeringen utlyst 2006 till ett särskilt mångkulturår.

Under senare år har de viktigaste insatserna för att främja kulturell mångfald varit följande.

Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/2002:1 utg.omr. 17) att medel skulle anvisas för särskilda regionala konsulenter för mångkultur. Sådana mångkulturkonsu- lenter har därefter utsetts och finns för närvarande i sju regioner. Konsulenternas uppgift är att i samarbete med statliga, regionala och lokala krafter stimulera en utveckling som tar till vara det mångkulturella samhällets skiftande uttrycksformer och att främja mångfalden i kulturlivet.

Regeringen initierade 2001 ett informationsprojekt om samer och samisk kultur och avsatte för detta ändamål 20 miljoner kronor.

448

SOU 2007:50

Bilaga 1

Projektet slutförs under 2004. På regeringens uppdrag bygger Same- tinget upp ett nationellt informationscentrum, som skall överta regeringens arbete med att sprida information om och skapa intresse för samisk kultur.

Statens museer för världskultur inrättades som en ny myndighet 1999. Myndigheten har bl.a. i uppgift att visa och levandegöra världens kulturer. Vidare skall myndigheten dokumentera och belysa olika kulturers yttringar och villkor samt kulturmöten histo- riskt och i dagens samhälle. I myndigheten ingår det nya Världs- kulturmuseet, som öppnar i slutet av detta år i Göteborg.

Kommittén Forum för världskultur verkade under åren 1998– 2000 och hade i uppdrag att bedriva en försöksverksamhet för att öka den konstnärliga och kulturella mångfalden i Sverige. Kommit- tén var ett samarbete mellan staten, Stockholms stad och Stock- holms läns landsting och skulle ta initiativ till och samordna pre- sentationer av kulturyttringar från hela världen (dir. 1998:14, dir. 1999:55). I sin slutrapport (SOU 2000:118) redovisade Forum för världskultur vissa brister men också en positiv potential inom den offentligt finansierade kulturverksamheten vad gäller mångkultu- rella uttryck och ett bredare publikt engagemang.

Statens kulturråds arbete

Statens kulturråd har sedan 2001 i uppdrag att ta initiativ till insatser inom det mångkulturella området. Därtill skall rådet vara huvudman för de regionala konsulenterna för mångkultur.

Sedan 2000 har Sverige en samlad politik för nationella minori- teter. De nationella minoriteterna är samer, sverigefinnar, torne- dalingar, romer och judar. Att förutsättningarna för de nationella minoriteternas kultur och språk främjas är en angelägenhet för såväl dessa grupper som samhället i övrigt. Statens kulturråd fick 1999 regeringens uppdrag att utreda hur de nationella minori- teterna skulle få mer utrymme i svenskt kulturliv. Uppdraget redo- visades 2001. Sedan 2002 har Statens kulturråd i uppdrag att fördela särskilda medel i syfte att främja de nationella minoriteternas språk och kultur.

449

Bilaga 1

SOU 2007:50

Kultur inom ramen för storstadspolitiken

Den statliga storstadspolitiken har som mål att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregionerna samt att skapa goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt och bidra till att nya arbetstillfällen skapas såväl i storstadsregionerna som i övriga delar av landet (prop. 1997/98:165). I detta arbete har kulturen en väsentlig roll. Av en rapport som Mångkulturellt centrum skrivit 2002 på regeringens uppdrag framgår att av de särskilda medel som tilldelats 24 stadsdelar har nära en tredjedel använts för ändamål med kulturell inriktning. Ett grundläggande arbetssätt inom stor- stadspolitiken har varit det s.k. underifrånperspektivet, där bl.a. direkta dialoger med boende är en metod. Regeringen har gett Mångkulturellt centrum i uppdrag att utföra en studie om hur underifrånperspektivet har tillämpats i de aktuella stadsdelarna inom ramen för de lokala utvecklingsavtalen. Studien skall redo- visas senast i mars 2005.

Syftet med Mångkulturåret 2006

Sverige har utvecklats till ett land som präglas av etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald. Det är av stor vikt att klargöra att varje offentligt finansierad kulturinstitution och kulturfrämjande organisation ansvarar för att dess verksamhet vänder sig till hela befolkningen. Utgångspunkten är att alla medborgares erfaren- heter, kunskaper och värderingar skall speglas och tas till vara för att berika och utveckla det offentligt stödda kulturlivet.

Regeringen har mot denna bakgrund utlyst 2006 till ett särskilt mångkulturår. Verksamheten under året skall bidra till att uppfylla de av riksdagen fastslagna kulturpolitiska målen (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). Syftet med Mångkulturåret 2006 är att på ett bestående sätt öka alla invånares möjligheter att delta i kulturlivet och att skapa ett samspel mellan olika kultur- traditioner. Syftet är också att skapa incitament för att offentligt finansierade kulturverksamheter på ett tydligt sätt speglar och införlivar den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige. När nya aktörer involveras och får möjlighet att ta egna initiativ och samspelet mellan olika grupper och kulturer främjas, ökas utrymmet för och utvecklingen av konstnärliga och kulturella yttringar och en bredare publik kommer att kunna nås.

450

SOU 2007:50

Bilaga 1

Målet är att fler människor som känner sig distanserade från och sällan eller aldrig besöker offentligt finansierade kulturinstitutioner under detta år och därefter skall kunna finna anledning att besöka och bli delaktiga och berörda av verksamheten.

Regeringen avser att ge statliga myndigheter och institutioner på kulturområdet ett särskilt uppdrag inför Mångkulturåret 2006 för att förtydliga målsättningar m.m. Samtidigt kommer en inbjudan att delta i Mångkulturåret att riktas till bl.a. regionala och lokala kulturinstitutioner och deras huvudmän samt till fria kultur- utövare.

Uppdraget

Samordnarens uppdrag är att på ett nationellt plan svara för samordningen av förberedelser och genomförande av Mång- kulturåret 2006. Med utgångspunkt i de uttalade målen för Mång- kulturåret skall samordnaren utarbeta ett program för året. Av pro- grammet skall framgå hur olika verksamheter kan samverka med varandra och hur Mångkulturårets olika manifestationer kan ge bestående effekter i det offentligfinansierade kulturlivet. Sam- ordnaren skall även fungera som ett stöd för myndigheter, institu- tioner och andra berörda aktörer inför och under Mångkulturåret.

Mångkulturåret 2006 är en del av ett långsiktigt arbete för att permanent lyfta in kulturuttryck med ursprung från hela världen och att skapa och utveckla ett offentligt finansierat kulturliv i Sverige som kan engagera allt fler människor. Arbetet skall även omfatta de nationella minoriteterna. I linje med detta skall sam- ordnaren ta initiativ till och främja långsiktiga samarbeten mellan myndigheter, institutioner, organisationer och fria kulturutövare. Möten på jämlika villkor skall främjas och nya samarbetsformer bör därvid premieras. Kontakt- och kommunikationsvägar mellan offentligt finansierade kulturverksamheter och kulturutövare respek- tive publik och besökare med främst utomsvensk eller minoritets- bakgrund skall likaså främjas av samordnaren.

Storstadspolitiken har visat på en rad nya samarbetsformer. Sam- ordnaren bör därför samråda med regeringens storstadsdelegation samt med de sju kommuner med vilka staten tecknat lokala utvecklingsavtal, för att inhämta de erfarenheter som gjorts kring främjandet av kulturell mångfald.

451

Bilaga 1

SOU 2007:50

Samordnaren skall vid behov bistå med information och kunskap om kulturyttringar som har annat ursprung än det traditionellt svenska eller västerländska.

Samordnaren skall, med utgångspunkt från den rapport och den idéskrift som Mångkulturellt centrum skrivit på regeringens upp- drag om myndigheters och institutioners måluppfyllelse beträf- fande kulturell mångfald, lämna förslag på hur den kulturella mång- falden bäst kan främjas inom det offentligfinansierade kulturlivet. Som grund för sina ställningstaganden skall samordnaren bl.a. analysera erfarenheterna av Mångkulturåret 2006. Om samordnaren lämnar förslag med kostnadskonsekvenser skall förslag till finansie- ring anges.

Under arbetets gång skall samordnaren löpande samråda med berörda myndigheter, institutioner, organisationer och andra aktörer. Det kan exempelvis ske i form av att en eller flera samråds- grupper skapas med berörda aktörer, som Statens kulturråd, Riks- antikvarieämbetet, Riksarkivet, centrala museer, teaterinstitutioner, musikinstitutioner, regionala mångkulturkonsulenter, fria kultur- arbetare samt Mångkulturellt centrum och andra aktörer som arbetar tvärkulturellt. Samråd bör även ske med universitet och högskolor.

Redovisning av uppdraget

Samordnaren skall redovisa den del av uppdraget som avser ett program för Mångkulturåret 2006 senast den 15 augusti 2005. En redovisning av hela uppdraget skall lämnas senast den 1 juli 2007.

(Kulturdepartementet)

452

SOU 2007:50

Bilaga 2

Regeringsbeslut 1:9

2005-05-04 U2005/4445/Kr

U2005/2828/Kr

Utbildnings- och kulturdepartementet

Enligt bilagor

Uppdrag och inbjudan till myndigheter och andra att medverka i

Mångkulturåret 2006

(3 bilagor)

Regeringens beslut

Regeringen ger i uppdrag åt de myndigheter, stiftelser och bolag som anges i bilagd förteckning (bilaga 1) att under 2005 förbereda sin medverkan i Mångkulturåret 2006 och att under 2006 genomföra verksamheter.

Regeringen inbjuder vidare landets samtliga kommuner, landsting och länsstyrelser samt de myndigheter, bolag, stiftelser, föreningar och andra organisationer som anges i bilagd förteckning (bilaga 2) att delta i Mångkulturåret 2006.

I bilagd promemoria (bilaga 3) preciseras utgångspunkterna för uppdraget och inbjudan.

På regeringens vägnar

Leif Pagrotsky

Monica Pourshahidi

Postadress	Telefonväxel	E-post: registrator@educult.ministry.se
103 33 Stockholm	08-405 10 00
Besöksadress	Telefax
Drottninggatan 16	08-21 68 13

453

SOU 2007:50

Bilaga 2

Bilaga 1 till

regeringsbeslut

2005-05-04, nr 1:9

Utbildnings- och kulturdepartementet

Uppdrag att medverka i Mångkulturåret 2006

Myndigheter inom kulturområdet

Statens kulturråd Konstnärsnämnden Sveriges författarfond Statens konstråd

Nämnden för hemslöjdsfrågor Riksarkivet och landsarkiven Språk- och folkminnesinstitutet Riksantikvarieämbetet

Statens historiska museer

Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde Moderna museet

Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet Naturhistoriska riksmuseet

Statens maritima museer

Statens försvarshistoriska museer Statens museer för världskultur Arkitekturmuseet

Statens musiksamlingar Riksutställningar

Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund Talboks- och punktskriftsbiblioteket

Forum för levande historia

Stiftelser och bolag inom kulturområdet

Stiftelsen Arbetets museum

Stiftelsen Nordiska museet

Stiftelsen Tekniska museet

Stiftelsen Skansen

Riksteatern

Stiftelsen Svenska Rikskonserter

455

SOU 2007:50

Bilaga 2

Stiftelsen Svenska Filminstitutet

Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur, Centrum för lättläst

Kungl. Operan AB

Kungl. Dramatiska Teatern AB

Universitet och högskolor

Beckmans Designhögskola

Danshögskolan

Dramatiska institutet

Göteborgs universitet

Konstfack

Kungl. Konsthögskolan

Kungl. Musikhögskolan

Linköpings universitet

Luleå tekniska universitet

Lunds universitet

Operahögskolan i Stockholm

Teaterhögskolan i Stockholm

Umeå universitet

Andra myndigheter

Sveriges ambassad i:

Berlin, Bryssel, London, Moskva, Paris, Tokyo, Vilnius, Washington

456

SOU 2007:50

Bilaga 2

Bilaga 2 till

regeringsbeslut

2005-05-04, nr 1:9

Utbildnings- och kulturdepartementet

Inbjudan att medverka i Mångkulturåret 2006

Samtliga kommuner

Samtliga landsting

Samtliga länsstyrelser

Region Skåne

Myndigheter

Arbetslivsinstitutet Arbetsmarknadsstyrelsen Barnombudsmannen Boverket

Handelsflottans kultur- och fritidsråd Handikappombudsmannen Högskoleverket

Integrationsverket Jämställdhetsombudsmannen

Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning Myndigheten för skolutveckling

Nordiska Afrikainstitutet

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

Sametinget Sida Skolverket

Statens fastighetsverk Styrelsen för Samefonden Svenska institutet

Svenska institutet i Alexandria

Universitet och högskolor

Blekinge tekniska högskola

Chalmers tekniska högskola

Handelshögskolan i Stockholm

Högskolan Dalarna

Högskolan i Borås

457

SOU 2007:50

Bilaga 2

Högskolan i Gävle Högskolan i Halmstad Högskolan i Kalmar Högskolan i Skövde

Högskolan i Trollhättan/Uddevalla Högskolan Kristianstad Högskolan på Gotland Idrottshögskolan i Stockholm Karlstads universitet

Karolinska Institutet Kungl. Tekniska högskolan Lärarhögskolan i Stockholm Malmö högskola Mitthögskolan

Mälardalens högskola

Stiftelsen Högskolan i Jönköping Stockholms universitet Södertörns högskola

Uppsala universitet Växjö universitet Örebro universitet

Scenkonst

AB Helsingborgs stadsteater

AB Regionteatern Blekinge-Kronoberg

AB Upsala stadsteater

Bohusläns teater (Västsvenska Teater och Dans AB)

Borås Stadsteater

Byteatern, Kalmar läns teater

Camerata Nordica

Cirkus Cirkör

Dalasinfoniettan

Dalhalla

Folkoperan AB

Folkteatern i Göteborg

Gävle Symfoniorkester

Göteborgs Konsert AB

Göteborgs Stadsteater AB

GöteborgsOperan AB

Helsingborgs nya konserthus AB

Kalmar läns musikstiftelse

Kommunalförbundet Sundsvalls kammarorkester

Kommunalförbundet Teater Västmanland

Kommunalförbundet Västerås Sinfonietta

Kommunalförbundet Västmanlandsmusiken

Kulturprojekt Röda Sten

Länsmusiken i Jämtlands län

Länsteatern på Gotland

458

SOU 2007:50

Bilaga 2

Malmö Dramatiska Teater AB Malmö Opera och Musikteater AB Malmö Symfoniorkester AB Marionetteatern

Musica Vitae AB

Musik Gävleborg

Musik i Blekinge Musik i Väst Norrbottensmusiken NorrDans

Norrköpings symfoniorkester Norrlands musik- och dansteater Orionteatern

Sámi Teáhter

Skånes Dansteater AB Smålands Musik och Teater Stiftelsen Dansens Hus

Stiftelsen Folkteatern i Gävleborg Stiftelsen Färgfabriken

Stiftelsen Gotlandsmusiken

Stiftelsen Göteborgsmusiken

Stiftelsen Internationella Vadstena-akademien Stiftelsen Länsteatern i Dalarna

Stiftelsen Länsteatern i Örebro Stiftelsen Musik för Örebro län Stiftelsen Musik i Halland

Stiftelsen Musik i Syd, Skåne-Kronoberg Stiftelsen Musik i Uppland

Stiftelsen Musik i Västernorrland Stiftelsen Norrbottensteatern Stiftelsen Skaraborgs Länsteater Stiftelsen Teater i Västernorrland Stiftelsen Östergötlands Länsteater Stiftelsen Östgötamusiken Stockholms stadsteater AB Svenska kammarorkestern Sörmlands musik och teater Teater Halland

Ulriksdals slottsteater (Confidencen) Uppsala kammarorkester

Värmlands Teater- och Musikstiftelse Västerbottensmusiken AB (Norrlandsoperan) Västerbottensteatern AB

Älvsborgsteatern (Västsvenska Teater och Dans AB)

Regionala museer

Bohusläns museum

Göteborgs museer

459

SOU 2007:50

Bilaga 2

Kalmar konstmuseum

Kulturen i Lund

Länsmuseet Gotlands fornsal

Malmö museer

Naturhistoriska museet i Göteborg

Stiftelsen Blekinge museum

Stiftelsen Dalarnas museum

Stiftelsen Hallands länsmuseer, Halmstad och Varberg

Stiftelsen Jämtlands läns museum

Stiftelsen Jönköpings läns museum

Stiftelsen Kalmar läns museum

Stiftelsen Länsmuseet Gävleborg

Stiftelsen Länsmuseet Västernorrland

Stiftelsen Norrbottens museum

Stiftelsen Regionmuseet Kristianstad

Stiftelsen Regionmuseum Västra Götaland

Stiftelsen Smålands museum

Stiftelsen Stockholms läns museum

Stiftelsen Sörmlands museum

Stiftelsen Upplandsmuseet

Stiftelsen Värmlands museum

Stiftelsen Västergötlands museum

Stiftelsen Västmanlands läns museum

Stiftelsen Örebro läns museum

Stiftelsen Östergötlands länsmuseum

Stockholms stadsmuseum

Västerbottens museum AB

Övriga museer

Bildmuseet

Föreningen Svensk Form Nobelmuseet AB Röhsska museet

Stiftelsen Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem, Millesgården Stiftelsen Dansmuseifonden för Dansmuseet

Stiftelsen Drottningholms teatermuseum Stiftelsen Judiska museet

Stiftelsen Rooseum Stiftelsen Strindbergsmuseet Stiftelsen Thielska galleriet Zornsamlingarna

Bibliotek

Bibliotek Gävleborg

Gotlands läns bibliotek

Jämtlands läns bibliotek

Kungl. biblioteket

460

SOU 2007:50

Bilaga 2

Länsbibliotek Dalarna

Länsbibliotek Halland

Länsbibliotek Jönköping

Länsbibliotek Skåne, Malmö och Kristianstad Länsbiblioteket i Stockholms län

Länsbibliotek Sydost, Växjö, Karlskrona och Ronneby Länsbibliotek Sörmland

Länsbibliotek Uppsala Länsbiblioteket i Värmland Länsbiblioteket i Västerbotten Länsbiblioteket Västernorrland Länsbibliotek Västmanland Länsbiblioteket i Örebro Länsbibliotek Östergötland Norrbottens länsbibliotek Regionbibliotek Kalmar

Regionbibliotek Västra Götaland, Borås, Skara och Göteborg

Arkiv

Arkiv Gävleborg Arkiv Västmanland

Blekingearkivet för folkrörelse och lokalhistoria Bohusläns föreningsarkiv

Dalarnas folkrörelsearkiv Folkrörelsearkivet för Uppsala län

Folkrörelsearkivet i Västerbotten, Umeå och Skellefteå Folkrörelsearkivet Västernorrland

Folkrörelsernas arkiv i Örebro län Folkrörelsernas arkiv för Värmland Folkrörelsernas arkiv i Norrbotten Föreningsarkiven i Stockholms län Föreningsarkivet i Jämtlands län Föreningsarkivet Sörmland Hallands arkivförbund Jönköpings läns folkrörelsearkiv Kalmar läns Arkivförbund

Kronobergsarkivet för folkrörelse och lokalhistoria Skaraborgs läns folkrörelsearkiv

Skånes arkivförbund

Stiftelsen Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Älvsborgs läns föreningsarkiv

Östergötlands Arkivförbund

Festivaler

BUFF – Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö

Bwana Club/Clandestino Festival

Emmabodafestivalen/Föreningen Vinterbadarna

Falun Folkmusik Festival AB

461

SOU 2007:50

Bilaga 2

Folkmusik i Linköping/Linköpings folkmusikfestival

Föreningen Galaxen/Arvikafestivalen

Göteborg Film Festival

Piteå dansar och ler

Rockparty/Hultsfredsfestivalen

Stockholms Internationella Filmfestival

Stockholm Jazz Festival

Storsjöyran

Svenska Musikfestivaler

Tempo Dokumentärfestival

Umeå Internationella Filmfestival

Uppsala Internationella kortfilmfestival

Urkult

Övriga

Arbetarnas Bildningsförbund

Baltic Art Center

Bygdegårdarnas Riksförbund

Drömmarnas Hus

En bok för alla AB

Eric Sahlström-institutet

Finlandsinstitutet

Film i Skåne

Film i Väst

Filmpool Nord AB

Folkbildningsrådet

Folkrörelsernas konstfrämjande

Folkuniversitetet

Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter

Föreningen handarbetets vänner

Föreningen Kultur och Näringsliv

Föreningen Norden

Gaaltije – Sydsamiskt kulturcentrum

Grekiskt kulturcentrum

Hanaholmen, kulturcentrum för Sverige och Finland

Internationella konstnärer i Sverige

Immigranternas Centralförbund

Immigranternas Riksförbund

Immigrantinstitutet

InKonst

Intercult

462

SOU 2007:50

Bilaga 2

Islamiska Samarbetsrådet

Judiska Centralrådet

Konsthantverkscentrum

Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd Kungl. Akademien för de fria konsterna, Konstakademien Kungl. Musikaliska akademien

Kurdiska biblioteket

Landsorganisationen i Sverige

Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer

Mix musik

Mångkulturellt centrum

Nordiska kulturfonden

Pannhuset, Kultur- och idécentrum

Planeta, Nätverk för folk- och världsmusik

Re:Orient, Ideell Förening

Riksförbundet för Folkmusik och Dans

Riksföreningen Våra Gårdar

Riksorganisationen Folkets hus och Parker

RiksSkådebanan

Romska biblioteket/Internationell Musikförening

Romskt Kulturcentrum (Romano Kulturako Centro)

Samarbetsnämnden för folklig dans Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige Selam

Stiftelsen Framtidens kultur Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond Stiftelsen Svenska barnboksinstitutet Stiftelsen Svenska institutet i Athen Stiftelsen Svenska institutet i Rom Studieförbundet Vuxenskolan

Svenska ESF-rådet, Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige Svenska forskningsinstitutet i Istanbul

Svenska kyrkan Svenska PEN

Svenska språknämnden

Svenska Tornedalingars riksförbund Svenska Unescorådet Svenskhemmet Voksenåsen A/S Svenskt Kulturarv (inom RAÄ) Sverigefinska riksförbundet

463

SOU 2007:50

Bilaga 2

Bilaga 3

till regeringsbeslut

2005-05-04, nr 1:9

Utbildnings- och kulturdepartementet

Uppdrag och inbjudan att medverka i Mångkulturåret 2006

Regeringen har utlyst 2006 till ett Mångkulturår. Ett antal myndigheter och institutioner ges nu uppdrag inför och under Mångkulturåret. Samtidigt bjuds andra aktörer, t.ex. kommuner, landsting och läns- styrelser, in att delta i Mångkulturåret 2006.

Mål och syfte

Regeringen lyfter inom flera politikområden fram värdet av den kulturella mångfalden i samhället. Syftet med Mångkulturåret 2006 är att fördjupa kunskapen om betydelsen av etnisk och kulturell mångfald inom kulturlivet, så att utvecklingen mot en ökad mångfald stärks inom landets kulturverksamheter.

Mångkulturåret 2006 är en del av en långsiktig satsning för att kulturen bättre skall spegla och införliva den etniska och kulturella mångfald som finns i dagens Sverige. Mångkulturåret 2006 skall bidra till att uppfylla följande målsättningar.

Kulturutövande och kulturutbud skall under Mångkulturåret 2006 och därefter vara en angelägenhet för fler och upplevas som jämställt och lika tillgängligt för alla. Från och med 2006 skall den etniska och kulturella mångfalden inom det offentligt finansierade kulturutbudet öka. Detta innebär att:

•Kulturutbudet under 2006 och därefter skall generellt vara mångfacetterat och i större utsträckning än i dag aktualisera andra kulturuttryck än det traditionellt svenska eller västerländska.

•Andelen konstnärliga upphovsmän, utövare och kultur- administratörer med utomsvensk eller minoritetsbakgrund skall öka permanent och utgöra en större andel av de yrkesmässigt verksamma inom hela det offentligfinansierade kulturlivet.

465

SOU 2007:50

Bilaga 2

•Kulturutbudet skall under 2006 och därefter generellt nå en bredare publik än i dag, inkluderande en ökad andel av befolkningen med utländsk bakgrund.

•Internationella samarbeten och ett aktivt utbyte av kultur över gränser bör öka.

Samordning

För att på ett nationellt plan svara för samordning av förberedelser och genomförande av Mångkulturåret 2006 har regeringen tillkallat en särskild samordnare (Ku 2004:09). Samordnaren har bl.a. till uppdrag att i samarbete med olika aktörer inom kultursektorn – kulturarbetare, organisationer, institutioner och myndigheter – utarbeta ett program för Mångkulturåret och att vara ett stöd för berörda aktörer inför och under Mångkulturåret 2006 (dir. 2004:169). Samordnaren skall även lämna förslag på hur det fortsatta arbetet för att stärka den kulturella mångfalden skall bedrivas.

Bakgrund

Sverige har utvecklats till ett land som präglas av etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald. Det är av stor vikt att varje offentligt finansierad kulturinstitution och kulturfrämjande organisation öppet och ickediskriminerande vänder sig till hela befolkningen. Utgångspunkten är att medborgarnas erfarenheter, kunskaper och värderingar skall speglas och tas till vara för att berika och påverka utvecklingen inom det offentliga kulturlivet.

Regeringen har sedan flera år konsekvent verkat för att långsiktigt främja den kulturella mångfalden i Sverige. Alla myndigheter skall beakta samhällets etniska och kulturella mångfald både när de utformar sin verksamhet och när de bedriver den. Detta ansvar finns formulerat genom förordningen (1986:856) om integrationspolitikens genom- förande.

För myndigheter och institutioner på kulturområdet finns särskilda uppdrag i instruktioner och regleringsbrev, bl.a. om att främja en samhällsutveckling som kännetecknas av respekt och tolerans, och där etnisk, kulturell, språklig och religiös mångfald tas till vara som en positiv kraft. Därtill gäller de kulturpolitiska målen, som tydligt anger mål för allas möjlighet till delaktighet i kulturlivet, för en ökad kulturell mångfald och för möten mellan olika kulturer (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129).

Uppdrag till Mångkulturellt centrum

Mångkulturellt centrum fick under hösten 2003 regeringens uppdrag att kartlägga och analysera kulturmyndigheters och institutioners arbete med att främja och stärka mångfalden. Mångkulturellt centrum har

466

SOU 2007:50

Bilaga 2

redovisat uppdraget i rapporten Tid för mångfald (Ku2004/2309/Kr) samt genom idéskriften Mångfald i kulturlivet (Mångkulturellt centrum 2004:5). Rapporten bygger på enkäter, intervjuer och en kartläggning av årsredovisningar och verksamhetsberättelser. Dessa undersökningar visar att de statliga kulturinstitutionernas arbete med etnisk och kulturell mångfald går långsamt. Kulturinstitutionerna avspeglar enligt Mång- kulturellt centrum inte den svenska befolkningens sammansättning. Som exempel nämns att få av de anställda har utländsk bakgrund, ännu färre har utomeuropeisk bakgrund samt att ytterst få chefer har utländsk bakgrund. I rapporten har Mångkulturellt centrum också gjort en fördjupad analys och lämnat förslag på åtgärder för att stärka etnisk och kulturell mångfald i kulturlivet. Rapporten finns att läsa på www.mkc.botkyrka.se.

Internationella kulturutredningen

Regeringen tillkallade i augusti 2002 en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av de statliga insatserna för internationell kultur- verksamhet. Utredaren redovisade sitt uppdrag i december 2003 i betänkandet Internationella kulturutredningen 2003 (SOU 2003:121). Utredningen pekar bl.a. på möjligheterna till nya kulturella impulser, internationella nätverk och kontakter dagens mångkulturella samhälle ger. Sveriges framväxande mångkultur konstateras vidare vara en stor internationell tillgång. Genom olika invandrade grupper ges möjligheter till dialog över kulturella och religiösa gränser och till nya former av kontakter med omvärlden, menar utredaren. Utredningen nämner bl.a. behovet av och utrymmet för förstärkt internationellt engagemang och nya initiativ på kulturområdet, genom t.ex. bilaterala relationer med länder i Mellanösternregionen.

Utredningen har remissbehandlats och ärendet bereds i Regerings- kansliet.

Mångkulturkonsulenter

Tidigare insatser för att främja den kulturella mångfalden har bl.a. varit kommittén Forum för världskultur, som var verksam under åren 1998– 2000. Kommittén hade i uppdrag att bedriva en försöksverksamhet för att öka den konstnärliga och kulturella mångfalden i Sverige (dir.

1998:14, dir. 1999:55). Med utgångspunkt ur kommitténs betänkande Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden (SOU 2000:118) beslutade regeringen att utse regionala konsulenter för mångkultur. Dessa s.k. mångkultur- konsulenter finns nu verksamma i sju regioner. Deras uppgift är att i samarbete med statliga, regionala och lokala krafter stimulera en utveckling som tar tillvara det mångkulturella samhällets skiftande uttrycksformer och att främja mångfalden i kulturlivet.

467

SOU 2007:50

Bilaga 2

Statens kulturråd

Statens kulturråd har ett särskilt ansvar och är t.ex. huvudman för de regionala konsulenterna för mångkultur. Rådet har till uppgift att ta initiativ till insatser inom det mångkulturella området. Därtill ger Kulturrådet särskilda medel till bl.a. mångkulturella organisationer och för insatser som syftar till att främja de nationella minoriteternas språk och kultur.

Statens museer för världskultur

Statens museer för världskultur inrättades som myndighet 1999. Det nya museet Världskulturmuseet som ingår i myndigheten invigdes den 1 januari 2005. Myndigheten har bl.a. till uppgift att visa och levandegöra världens kulturer, att dokumentera och belysa olika kulturers yttringar och villkor samt kulturmöten historiskt och i dagens samhälle.

Kultur inom ramen för storstadspolitiken

Inom ramen för regeringens storstadspolitik har också insatser genom- förts som främjat en ökad etnisk och kulturell mångfald inom kultur- området. Den statliga storstadspolitiken har som mål att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika och jämställda levnadsvillkor för storstädernas invånare (prop. 1997/98:165, bet. 1998/99:AU2, rskr. 1998/99:34). Särskilda medel har efter en nära dialog med de boende fördelats till olika utvecklingsprojekt i 24 stadsdelar i sju storstadskommuner. Av den rapport som Mångkulturellt centrum gjorde 2002 på regeringens uppdrag framgår att nära en tredjedel av medlen har använts för ändamål med kulturinriktning.

Storstadspolitiken har visat på en rad nya samarbetsformer, bl.a. genom de s.k. lokala utvecklingsavtalen, samt genererat en mängd kunskaper kring utveckling av kulturaktiviteter i miljöer präglade av mångfald och mångkultur i en vid bemärkelse. I betänkandet Storstäder i rörelse - kunskapsöversikt över utvärderingar av storstadspolitikens lokala utvecklingsavtal (SOU 2005:29) finns erfarenheterna som gjorts inom bl.a. kulturområdet på stadsdelsnivå samlade. Mångkulturellt centrum lyfter i rapporten En känsla av delaktighet också fram ett antal konkreta exempel på kulturaktiviteter som utvecklats tillsammans med boende på stadsdelsnivå.

Andra uppdrag om kulturell mångfald

Under 2004 har Riksantikvarieämbetet och Konstnärsnämnden haft särskilda uppdrag att göra fördjupade omvärldsanalyser på sitt respektive ansvarsområde bl.a. avseende hur ett mångkulturellt samhälle kan främjas. Uppdragen har redovisats till Utbildnings- och kultur- departementet.

468

SOU 2007:50

Bilaga 2

Uppdrag och inbjudan

Uppdrag till statliga myndigheter, stiftelser och aktiebolag

För att Mångkulturåret 2006 skall kunna bidra till att uppfylla de lång- siktiga målsättningarna för att öka den kulturella mångfalden krävs ett stort engagemang från många håll i samhället. En förutsättning för att målsättningarna med Mångkulturåret skall kunna uppnås och ges synliga resultat är att ett stort antal myndigheter och institutioner genomför ett aktivt arbete under året och att detta arbete får ett stort genomslag.

De myndigheter, stiftelser och aktiebolag som genom detta beslut får uppdrag inför och under Mångkulturåret 2006 skall, med utgångspunkt i den egna verksamheten och i de målsättningar och den bakgrund som anges ovan, överväga vilken eller vilka insatser som är lämpliga att genomföra under året.

Myndigheterna och institutionerna på kulturområdet har sedan tidigare fått ett uppdrag i regleringsbrevet för 2005 att i samverkan med sam- ordnaren för Mångkulturåret förbereda aktiviteter inför Mångkulturåret.

Senast den 31 december 2005 skall myndigheten lämna en redovisning till regeringen (Utbildnings- och kulturdepartementet) av hur man avser att medverka i Mångkulturåret 2006. Myndigheten skall även lämna en slutredovisning över genomförda insatser under Mångkulturåret senast den 1 mars 2007.

I de fall myndigheter samarbetar med de sju kommuner med vilka staten har tecknat lokala utvecklingsavtal skall insatserna samordnas med och redovisas i avtalen.

Inbjudan att medverka i Mångkulturåret

För att Mångkulturåret 2006 skall bli framgångsrikt är det en förutsätt- ning att också andra aktörer deltar, inte minst på regional och lokal nivå. Kommuners och regioners kulturverksamhet är av central betydelse. En stor och viktig del av det allmänna kulturutbudet står också förenings- verksamhet och olika typer av organisationer för. Dessa har stor betydelse för att ett brett deltagande och goda resultat av Mångkulturåret skall kunna uppnås.

Myndigheter, institutioner och bolag vars uppdrag och verksamhet inte i huvudsak omfattar kultur kan bidra till att uppfylla målsättningarna med Mångkulturåret bl.a. genom sina respektive specialkunskaper.

Regeringen gör bedömningen att inte minst samverkan mellan nationella, regionala, lokala och olika typer av verksamheter kan ge goda resultat för att uppnå en generellt större etnisk och kulturell mångfald i hela landet.

469

SOU 2007:50

Bilaga 2

Genomförande

Medverkan i Mångkulturåret 2006

De mål som regeringen formulerat för Mångkulturåret 2006 i bl.a. denna promemoria är centrala utgångspunkter för de verksamheter som skall genomföras. Vidare skall det delbetänkande samordnaren för Mångkulturåret kommer att lämna till Utbildnings- och kultur- departementet under sensommaren 2005 vara en viktig grund för det fortsatta förberedelsearbetet och för verksamheternas utformning.

Andra dokument att ta hänsyn till och hämta inspiration ifrån är Mångkulturellt centrums rapport om mångfald i kulturlivet som omnämns ovan, samt idéskriften Mångfald i kulturlivet, som har tagits fram i samband med rapporten.

Det är särskilt viktigt att framhålla att varje myndighet och institution själv svarar för de verksamheter och insatser som skall genomföras. All verksamhet skall genomföras inom befintliga anslags- och budgetramar. De målsättningar som anges för Mångkulturåret hör i princip till offentligfinansierade kulturverksamheters grunduppdrag. Verksamheter och projekt under Mångkulturåret som genomförs integrerat i ordinarie verksamhet bör ge bättre möjligheter till en långsiktigt ökad kulturell mångfald.

Gemensamma resurser

Den samordnare som regeringen har utsett skall löpande samråda med berörda myndigheter, institutioner, organisationer och andra aktörer. I samordnarens uppdrag ingår också bl.a. att ta initiativ till, främja och samordna långsiktiga samarbeten mellan myndigheter, institutioner, organisationer och fria kulturutövare. Nya samarbetsformer och nya kontakt- och kommunikationsvägar skall särskilt premieras.

Myndigheter, institutioner och andra aktörer har möjlighet att söka visst stöd av samordnaren för Mångkulturåret för vägledning, planering och utveckling av enskilda projekt och till möjliga samarbeten. All samverkan kring Mångkulturåret uppmuntras. Samarbeten som kan ge bestående, långsiktigt goda effekter främjas särskilt.

Mångkulturåret 2006 ger de medverkande ett gemensamt sammanhang att verka inom och ger också möjligheten till nya kontakter och nya samarbeten genom gemensamma mål. En logotyp för Mångkulturåret 2006 som fritt kan användas av de medverkande i Mångkulturåret i samband med aktiviteter kommer att finnas fr.o.m. den 1 juli 2005. Samtidigt kommer också en webbplats att finnas upprättad, där alla medverkande och på vilket sätt man deltar kommer att nämnas. Ett kalendarium för publika aktiviteter av olika slag kommer även att finnas på hemsidan.

470

Kommittén för samordning av Mångkulturåret 2006

Ku 2004:09

Bilaga 3

Promemoria

2007-01-18

Myndigheter, stiftelser och bolag inom kulturområdet samt universitet och högskolor som har fått i uppdrag att medverka i Mångkulturåret 2006

Slutredovisning av genomförda insatser under Mångkulturåret 2006

Mångkulturåret 2006 är nu formellt avslutat och för kommitténs del vidtar arbetet med att analysera erfarenheterna av året och lämna förslag på hur den kulturella mångfalden bäst kan främjas inom det offentligfinansierade kulturlivet. Detta kommer vi att göra i form av ett slutbetänkande som kommer att lämnas till regeringen den 1 juli 2007.

I regeringsbeslutet med uppdrag och inbjudan till myndigheter och andra att medverka i Mångkulturåret 2006 (U2005/4445/Kr, 2005-05-04) står det att myndigheten senast den 1 mars 2007 ska lämna en slutredovisning över genomförda insatser under Mångkulturåret 2006.

Denna slutredovisning ska särredovisas och lämnas till regeringen (Kulturdepartementet) i en separat skrivelse senast den 1 mars 2007.

För kommitténs del är det av stor betydelse att få ta del av de kunskaper, erfarenheter och goda exempel som myndigheten/stiftelsen/bolaget/universitetet/högskolan har förvärvat under Mångkulturåret 2006.

Viktiga utgångspunkter som bör finnas med i slutredovisningen är:

•Beskriv kortfattat hur arbetsprocessen såg ut (i samband med planering, genomförande, utvärdering m.m. av genomförda insatser under året)

•Beskriv kortfattat efter vilka eventuella metoder, modeller, analysverktyg m.m. ni har genomfört era insatser under året (såväl teoretiska utgångspunkter som praktiska redskap)

471

Bilaga 4 SOU 2007:50

presenterades Mångkulturåret 2006 och kommittén svarade på frågor om upplägg och genomförande.

18 oktober 2005

Seminarium på Erlandergården i Ransäter i Värmland med ett 50- tal kulturaktörer från hela Värmland. Utifrån en lokal och regional kontext diskuterades hur mångfalden hos utövarna, i utbudet och bland publiken kan öka inom kulturverksamheterna i Värmlands län och vilket behov av hjälp och stöd som dessa behöver från nationell nivå.

2006

10 januari 2006

Konferensen Framtidens Scenkonstorganisationer på Rosenbad i Stockholm. Ett samarrangemang mellan Kommittén för samord- ning av Mångkulturåret 2006, Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet, Aktionsgruppen för barnkultur, Orkesterutred- ningen och arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst.

På konferensen deltog drygt 120 chefer, rektorer och utbild- ningsledare inom scenkonstens organisationer och utbildningar från hela Sverige.

Presentation av Mångkulturåret 2006 samt medverkan i panel- samtal.

23 januari 2006

Seminariet From cultural diversity to intercultural competence; the challenges of transnational citizenship med den nederländske teater- vetaren och kulturteoretikern Dr Dragan Klaic kring mångfalds- arbete utifrån ett internationellt perspektiv. På seminariet, som genomfördes på samordnarens kansli i Stockholm, deltog ett 30-tal personer från kultur- och utbildningsområdet.

9 februari 2006

Samordnaren arrangerade tillsammans med Stockholms stads kulturförvaltning och Statens kulturråd på Finlandshuset i Stockholm ett seminarium med Naseem Khan, tidigare ansvarig för mångfalds- arbetet på Arts Council i England. Antalet deltagare på seminariet uppgick till ett 50-tal personer.

474

SOU 2007:50

Bilaga 4

11 februari 2006

Mångkulturåret 2006 invigdes officiellt samtidigt i Stockholm (Skärholmen), Göteborg (Nordstan), Malmö (Triangeln) och Umeå (Rådhustorget). Samordnaren deltog i programmet i Stockholm medan en av sekreterarna närvarade under invigningen i Umeå.

12 februari 2006

Seminarium på samordnarens kansli i Stockholm med Naseem Khan och teaterregissören Ong Keng Sen från Singapore som bland annat diskuterade nationellt mångfaldsarbete och internationellt samarbete tillsammans med ett 20-tal personer från kultur- och utbildningsområdet.

1 mars 2006

Kommunbesök i Höganäs. Presentation av Mångkulturåret 2006 och möte med kommunalråd, kulturchef, kultursekreterare samt representant för det kommunala bostadsbolaget om Höganäs som exempel på hur en mindre kommun arbetar under Mångkulturåret 2006.

12 juni 2006

Samordnaren presenterade Mångkulturåret 2006 på Mångkulturellt centrum i Botkyrka för ett antal europeiska kulturaktörer och jour- nalister som besökte Sverige genom Svenska institutet i Stockholm.

15 juni 2006

Samordnaren deltog i seminariet Multicultural approaches in a diverse society - differences and similarities på Svenska institutet i Stockholm.

31 juli 2006

Seminarium med rubriken Mångkultur och mångfald – mycket snack, lite verkstad? om Mångkulturåret 2006 på Pride House på Mariaskolan under Stockholm Pride 2006. Ett 60-tal personer del- tog i seminariet.

21 september 2006

Medverkan i Regeringskansliets gemensamma monter på Bok & Bibliotek 2006 i Göteborg (21–24 september). Information om Mångkulturåret 2006 och utdelning av informationsmaterial. Mål- grupp: Branschbesökare samt allmänhet.

475

Bilaga 5

Följande beviljades bidrag från Statens kulturråds tillfälliga stöd under Mångkulturåret 2006

Kunskapsteatern	Blekinge län
Jönköpings Allmogemarknad/Mediana	Jönköpings län
HB
Folkets Bio Malmö	Skåne län
Drömmarnas Hus	Skåne län
Octava Galleri	Skåne län
Ystads konstmuseum	Skåne län
Farhang föreningen	Stockholms län
Forum Nutidsplats för kultur	Stockholms län
Föreningen artister för Sverige	Stockholms län
Moderna Dansteatern	Stockholms län
MOI, Mångfald och Inflytande	Stockholms län
Mäster Olofsgården	Stockholms län
Mångkulturellt centrum	Stockholms län
RFoD, Riksföreningen för Folkmusik	Stockholms län
och Dans
Rinkeby Folkets hus m.fl.	Stockholms län
Selam	Stockholms län
Sveriges författarförbund	Stockholms län
Sveriges Hembygdsförbund	Stockholms län
Tempo Dokumentärfestival	Stockholms län
Vadstena – Akademien	Stockholms län
Översättarcentrum	Stockholms län
Föreningen Världskultur	Södermanlands län

477

Bilaga 6

Interkulturella dialogåret 2008 och interkulturell dialog

I en allt mer globaliserad värld står vi inför utmaningen och möjlig- heten att kombinera en ökad internationalisering av kulturlivet med ett nationellt kulturliv som i allt högre utsträckning präglas av mångfald.

Samtidigt står frågan om interkulturell dialog allt högre på dag- ordningen i flera internationella sammanhang, bland annat genom det meddelande om kultur som publicerades av Kommissionen i maj 2007.

Här beskrivs ett av de tre målen för en europeisk agenda för kultur som; ”Att främja kulturell mångfald och interkulturell dialog”. En definition som tar hänsyn till mångfaldsyttringar inte bara mellan nationer utan även på regional och individuell nivå.

Vidare återkommer behovet av att utveckla varje individs inter- kulturella färdigheter som består av en mängd komponenter, men där de viktigaste kan sägas vara att utveckla en kulturell medveten- het för mångfalden av uttryck och intryck från hela världen. Eller enkelt sagt, att lära sig att lyssna.

Sverige, och flera andra länder, har i dag ingen officiell position eller definition av termen interkulturell dialog, vilket skapar ett behov av dels teoretiska diskussioner och slutsatser och dels exem- pel som kan visa vad interkulturell dialog kan vara i praktiken.

EU har utropat 2008 till året för interkulturell dialog och avsatt 10 miljoner euro för att genomföra ett årslångt program. Med tanke på de stora diskrepanser som finns mellan de 27 medlems- staterna inom mångfaldsområdet har Kommissionen valt att stödja ett projekt i varje land som speglar synen på interkulturell dialog. Motivationen för detta kan till stor del uppfattas som ett sökande efter goda exempel som tillsammans kan ge en bild av vad vi fak- tiskt menar med termen.

479

Bilaga 6

SOU 2007:50

Det finns även ett behov av att ge en bild av interkulturell dialog på en europeisk nivå. Här kommer ett tiotal kulturprojekt som geografiskt och innehållsmässigt spänner över stora delar av Europa att sjösättas.

En paneuropeisk kommunikationskampanj kommer också att lanseras under året som har som särskild målsättning att tillgänglig- göra året för Europas ungdomar.

För Sveriges del innebär året en möjlighet att pröva en modell som direkt syftar till att samverka med den långsiktiga satsningen på etnisk och kulturell mångfald som regeringen aviserade i vår- propositionen 2007, där nätverksbygge, interkulturell dialog och internationellt kulturutbyte står i centrum.

Nätverksbygge för att skapa forum och möten mellan konst- närliga utövare, organisatörer och publik där man använder den resurs och särskilda kompetens som den del av Sveriges befolkning med bikulturell bakgrund kan erbjuda i kombination med existe- rande strukturer.

Interkulturell dialog så att det skapas trådar från individnivå över region/nation till internationella rörelser. Genom att starta med enskilda människor och deras närmaste omgivning skapas ett nätverk där en (interkulturell) dialog kan föras på flera nivåer.

Internationellt kulturutbyte där man tar avstamp i de nätverk och den interkulturella dialog som är själva förutsättningen för ett internationellt kulturutbyte som syftar till en djupare konstnärlig och demokratisk idé än de mer traditionella utbyten som sker idag.

I skrivande stund har inte det slutgiltiga beslutet fattats om vilken sorts projekt som kommer att vara Sveriges bidrag till det interkulturella dialogåret.

480

Bilaga 7

De 23 myndigheter, stiftelser, bolag, universitet och högskolor som omfattas av samordnarens metod

Förhandling och förankring och vilka föreslås få ett specifikt uppdrag inom mångfaldsområdet

Myndigheter inom kulturområdet

LOGGA IN

Konstnärsnämnden

Nationalmuseum med Prins Eugens

Waldemarsudde

Riksantikvarieämbetet

Riksarkivet och landsarkiven

Riksutställningar

Statens historiska museer

Statens maritima museer

Statens konstråd

Statens kulturråd

Statens museer för världskultur

Stiftelser och bolag inom kulturområdet

Riksteatern

Stiftelsen Nordiska museet

Stiftelsen Svenska Filminstitutet

Stiftelsen Svenska Rikskonserter

Kungliga Dramatiska Teatern AB

Kungliga Operan AB

481

KKV-Sörmland	Södermanlands län
RFSL	Västerbottens län
Atalante	Västra Götalands län
Cinnober Teaterförening	Västra Götalands län
Filmcentrum Väst	Västra Götalands län
Kulturföreningen BwC/Bwana Club	Västra Götalands län
Teateralliansen för Trappan	Västra Götalands län
Tryggare och Mänskligare Göteborg	Västra Götalands län
Totalt 3 miljoner kronor

Ulrika Westerlund	Emil Plisch
Kommittésekreterare	Kommittésekreterare