Äktenskap för par med samma kön Vigselfrågor

Innehåll

Förkortningar.....................................................................		13
Sammanfattning ................................................................		15
Summary ..........................................................................		31
Författningsförslag .............................................................		49
1	Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ......................	49
2	Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ...........................	56
3	Förslag till lag om ändring i brottsbalken ..............................	58

4Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap och förmynderskap ................................................

5Förslag till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap, adoption och förmynderskap ...............................

6Förslag till lag om ändring i lagen (1993:305)

om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund

	än Svenska kyrkan....................................................................	63
7	Förslag till lag om ändring i sambolagen (2003:376).............	65
8	Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen
	(2005:104) ................................................................................	66
9	Förslag till lag om ändring i lagen (2006:351)
	om genetisk integritet m.m. ....................................................	68

Innehåll SOU 2007:17

1	Uppdraget och dess genomförande...............................		69
1.1	Utredningsuppdraget ...............................................................		69
1.2	Utredningsarbetet ....................................................................		71
2	Nuvarande ordning .....................................................		73
2.1	Vissa bestämmelser i regeringsformen....................................		73
2.2	Äktenskap .................................................................................		74
	2.2.1	Grundläggande principer om äktenskap......................	74
	2.2.2	Äktenskapshinder och hindersprövning......................	75
	2.2.3	Allmänt om vigsel .........................................................	77
	2.2.4	Vigsel förrättad av präst i Svenska kyrkan...................	78
	2.2.5	Vigsel förrättad av befattningshavare inom andra
		trossamfund...................................................................	79
	2.2.6	Vigsel förrättad av domare eller särskilt
		förordnad vigselförrättare ............................................	80
	2.2.7	Ogiltig vigsel .................................................................	81
	2.2.8	Äktenskapsskillnad .......................................................	82
	2.2.9	Äktenskapets rättsverkningar ......................................	83
	2.2.10 I Sverige gällande internationella privat- och
		processrättsliga regler rörande äktenskap....................	85
2.3	Registrerat partnerskap............................................................		93
	2.3.1 Grundläggande krav för registrering av
		partnerskap ....................................................................	93
	2.3.2	Partnerskapshinder och hindersprövning....................	94
	2.3.3	Registrering ...................................................................	95
	2.3.4	Ogiltig registrering .......................................................	96
	2.3.5 Upplösning av registrerat partnerskap ........................		96
	2.3.6 Rättsverkningar av registrerat partnerskap..................		97
	2.3.7 I Sverige gällande internationella privat- och
		processrättsliga regler rörande registrerat
		partnerskap ....................................................................	98
2.4	Samboförhållande...................................................................		100

2.5Regler i föräldrabalken med anknytning till

äktenskapsreglerna .................................................................		101
2.5.1	Föräldraskap ................................................................	101
2.5.2	Adoption .....................................................................	104

SOU 2007:17 Innehåll

	2.5.3	Vårdnad .......................................................................	105
3	Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling ...		107
3.1	Vigsel ur ett historiskt perspektiv.........................................		107
3.2	Frågornas tidigare behandling...............................................		109
	3.2.1 Formerna för ingående av äktenskap.........................		109
	3.2.2 Utvecklingen av homosexuellas rättigheter ..............		117
4	Vissa internationella bestämmelser ............................		129
4.1	Vissa FN-konventioner .........................................................		129
	4.1.1 FN-konventioner om mänskliga rättigheter.............		129
	4.1.2 FN-konventionen angående samtycke till,
		minimiålder för samt registrering av äktenskap ........	131
	4.1.3	FN:s barnkonvention .................................................	132
4.2	Europakonventionen .............................................................		132
4.3	Vissa EG-rättsliga regler........................................................		140
	4.3.1 Europeiska unionens stadga om de
		grundläggande rättigheterna ......................................	140
	4.3.2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71
		om tillämpningen av systemet för social trygghet
		när anställda, egenföretagare eller deras familje -
		medlemmar flyttar inom gemenskapen .....................	141
5	Utländsk rätt ...........................................................		147
5.1	Inledning.................................................................................		147
5.2	Danmark.................................................................................		148
5.3	Norge	......................................................................................	151
5.4	Finland....................................................................................		156
5.5	Nederländerna........................................................................		160
5.6	Belgien ....................................................................................		165
5.7	Spanien....................................................................................		169
5.8	Kanada ....................................................................................		174
			7

Innehåll		SOU 2007:17
5.9	USA.........................................................................................	178
5.10	Tyskland..................................................................................	183
5.11	Frankrike.................................................................................	186
5.12	Storbritannien.........................................................................	189
5.13	Nya Zeeland............................................................................	193
5.14	Sammanfattning......................................................................	195
	5.14.1 Äktenskaps- och partnerskapslagstiftningen
	i nordiska länder..........................................................	195
	5.14.2 Länder med lagstiftning som tillåter äktenskap
	för par med samma kön ..............................................	197
	5.14.3 Några utomnordiska länder med
	partnerskapslagstiftning .............................................	200
6	Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m. ................	203
6.1	Äktenskap ...............................................................................	203
6.2	Registrerat partnerskap..........................................................	205

6.3Opinions- och samhällsundersökningar avseende

homosexuella ..........................................................................

206

6.4Allmänhetens syn på nuvarande och framtida former

	för ingående av äktenskap......................................................	209
7	Överväganden...........................................................	217
7.1	Äktenskap för par med samma kön ......................................	217
	7.1.1 Inledning......................................................................	217
	7.1.2 Redovisning av skäl för en ordning med
	äktenskap för par med samma kön ...........................	221
	7.1.3 Redovisning av skäl emot en ordning med
	äktenskap för par med samma kön ............................	223
	7.1.4 Sociologiska aspekter..................................................	225
	7.1.5 Min bedömning av skälen...........................................	227
7.2	Utgångspunkter för en lagstiftning.......................................	237
7.3	Övergångsordning för registrerade partnerskap ..................	243

SOU 2007:17 Innehåll

7.4	Formerna för ingående av äktenskap – inledning ................		246
7.5	Registrering istället för vigsel?..............................................		247
	7.5.1	Bakgrund .....................................................................	247
	7.5.2	Min bedömning...........................................................	248

7.6Bör nuvarande system med valfrihet mellan vigsel inom

trossamfund och borgerlig vigsel behållas? ..........................		252
7.6.1	Bakgrund .....................................................................	252
7.6.2	Min bedömning...........................................................	252
7.7 Vigsel inom trossamfund.......................................................		255
7.7.1	Bakgrund .....................................................................	255
7.7.2 Mina bedömningar och förslag ..................................		260

7.8Särskilt om vigselplikt för vigselförrättare inom

trossamfund eller för samfunden ..........................................		274
7.8.1	Bakgrund .....................................................................	274
7.8.2	Mina bedömningar och förslag ..................................	276

7.9Bör domstolarna befrias från uppgiften att förrätta

	vigsel?	......................................................................................	281
	7.9.1	Bakgrund .....................................................................	281
	7.9.2	Mina bedömningar och förslag ..................................	282
7.10	Vem bör anförtros uppgiften att förrätta borgerlig vigsel
	i framtiden? ............................................................................		284
	7.10.1 .....................................................................Bakgrund		284
	7.10.2 ..................................Mina bedömningar och förslag		287
7.11	Närmare om särskilt förordnade borgerliga
	vigselförrättare .......................................................................		290
	7.11.1 .....................................................................Bakgrund		290
	7.11.2 ..................................Mina bedömningar och förslag		292
7.12	Bör det vara regeringens uppgift att godkänna ogiltiga
	vigslar? ....................................................................................		300
	7.12.1 .....................................................................Bakgrund		300
	7.12.2 ..................................Mina bedömningar och förslag		302
7.13	Internationella privat- och processrättsliga frågor
	– inledning ..............................................................................		304

Innehåll

SOU 2007:17

7.14Det internationellt privat- och processrättsliga regelverkets tillämplighet på äktenskap för par med

	samma kön ..............................................................................	305
	7.14.1 EG-rättsliga regler.......................................................	305
	7.14.2 Konventionsgrundad lagstiftning ..............................	307
	7.14.3 Svenska internationella privat- och
	processrättsliga författningar .....................................	310
7.15	Särskilt om NÄF:s tillämplighet på äktenskap mellan ett
	par med samma kön................................................................	313
7.16	Särskilt om IÄL:s tillämplighet på äktenskap mellan ett
	par med samma kön................................................................	315
7.17	Utländska registrerade partnerskap ......................................	319
7.18	Hur kommer svenska äktenskap för par med samma
	kön att behandlas utomlands? ...............................................	323
8	Konsekvenser och genomförande................................	325
9	Författningskommentar .............................................	331
9.1	Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken .................	331
9.2	Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.......................	340
9.3	Förslaget till lag om ändring i brottsbalken..........................	341

9.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap och förmynderskap...............................................

342

9.5Förslaget till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

	äktenskap, adoption och förmynderskap.............................	347
9.6	Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:305)
	om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än
	Svenska kyrkan .......................................................................	347
9.7	Förslaget till lag om ändring i sambolagen (2003:376)........	349

Förkortningar

art.	artikel
bet.	betänkande
Bryssel I-förordningen	Rådets förordning (EG) nr 44/2001 om
	domstols behörighet och om erkännan-
	de och verkställighet av domar på privat-
	rättens område
Bryssel II-förordningen	Rådets förordning (EG) nr 2201/2003
	om domstols behörighet och om erkän-
	nande och verkställighet av domar i
	äktenskapsmål och mål om föräldra-
	ansvar samt om upphävande av förord-
	ning (EG) nr 1347/2000
dir.	direktiv
dnr	diarienummer
Ds	departementspromemoria
EG	Europiska gemenskapen
EU	Europeiska unionen
Europakonventionen	Europeiska konventionen (4 november
	1950) om skydd för de mänskliga rättig-
	heterna och de grundläggande friheterna
FB	föräldrabalken
IÄL	lagen (1904:26 s. 1) om vissa internatio-
	nella rättsförhållanden rörande äkten-
	skap och förmynderskap

Sammanfattning

Uppdraget

Som särskild utredare, biträdd av två referensgrupper, har jag haft till uppgift att se över ett antal frågeställningar rörande äktenskap och registrerat partnerskap och föreslå de författningsändringar som bedöms vara behövliga. Den ena referensgruppen har bestått av före- trädare för riksdagspartierna och den andra har representerat tros- samfunden.

En av huvuduppgifterna har varit att redovisa samtliga skäl som talar för eller emot att äktenskap skall kunna ingås av par med samma kön, göra en grundlig analys av dessa skäl och sedan ta ställning till om äktenskapet liksom hittills skall vara förbehållet relationen mellan en kvinna och en man eller om det skall öppnas också för par med samma kön. I uppdraget har vidare ingått att redovisa vilka inter- nationella privat- och processrättsliga frågor som äktenskap för par med samma kön aktualiserar och överväga om detta motiverar någon särskild reglering.

En annan huvuduppgift har varit att – oavsett min slutsats beträf- fande frågan om äktenskap för par med samma kön – ta ställning till formerna för ingående av äktenskap. I denna del har uppdraget innefattat frågan om de som vill gifta sig även i fortsättningen skall kunna välja mellan vigsel inom ett trossamfund och borgerlig vigsel eller om äktenskap endast bör få ingås civilt. Under förutsättning att nuvarande ordning bör behållas har det också ingått att ta ställning till om några förändringar bör göras när det gäller trossamfundens rätt att företräda det allmänna som vigselförrättare. Jag har vidare haft till uppgift att utreda formerna för ingående av äktenskap i civil ordning.

I uppdraget har slutligen ingått att överväga ändringar i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap (partnerskapslagen). Om äktenskap bör kunna ingås av par med samma kön gäller dock som utgångspunkt att denna lag skall upphävas.

Sammanfattning

SOU 2007:17

I det följande lämnas en redogörelse för mina överväganden, be- dömningar och förslag.

Äktenskap för par med samma kön

Bör det införas en ordning med äktenskap för par med samma kön?

Min utgångspunkt vid bedömning av skälen för eller emot äktenskap för par med samma kön har varit det rättsliga äktenskapets betydelse som familjebildning. Jag har därvid tagit fasta på främst vad som anförts från referensgrupperna, vid de olika hearings som jag hållit och vad som sagts i den allmänna debatten.

Internationella åtaganden. Våra internationella åtaganden kan en- ligt min bedömning inte tolkas så att vi är skyldiga att öppna äkten- skapet för par med samma kön. Rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet enligt gällande konventioner men konventions- länderna har rätt att i sin nationella lagstiftning bestämma hur denna rättighet skall implementeras. Konventionerna på området sträcker sig inte längre än till att garantera heterosexuella rätt att gifta sig. Å andra sidan kan konventionerna inte anses hindra att man i nationell lagstiftning ger även par som har samma kön rätt att gifta sig.

Äktenskap jämfört med registrerat partnerskap. Rättsverkningarna av ett registrerat partnerskap skiljer sig inte nämnvärt från ett äkten- skap. Äktenskapet får dock enligt min mening anses ha ett högre symbolvärde. Traditionellt har det ansetts innebära ett livslångt par- förhållande byggt på kärlek och omtanke och på ömsesidiga skyldig- heter makarna emellan. Även om samhällsutvecklingen medfört en något annorlunda syn på äktenskapet har det registrerade partner- skapet inte samma klang som äktenskapet i det allmänna medvetandet. För de homosexuella är äktenskapet viktigt som värdemätare både för deras egna relationer och för omgivningens inställning. Från denna utgångspunkt finns det således skäl för att inte göra någon åtskillnad mellan homosexuella och heterosexuella i fråga om möjlig- heten att kunna ingå äktenskap.

Äktenskapets innebörd. Äktenskapet har sedan mycket länge ansetts vara en samhällelig institution för samlevnad mellan en kvinna och en man och denna definition av äktenskapet är djupt förankrad hos allmänheten både här hemma och utomlands. Den överensstämmer också med trossamfundens grundläggande uppfattning om äkten-

SOU 2007:17

Sammanfattning

skapet som en institution även om samfundens uppfattningar av vad äktenskapet närmare innebär sedan kan gå isär. En viss upp- fattning om eller definition av en samhällsföreteelse kan emellertid inte för alltid vara bestående även om den har mycket djupa rötter. Samhällsutvecklingen går framåt och nya värderingar och åsikter kan behöva ges utrymme också då det gäller grundläggande uppfatt- ningar. Samhällets syn på homosexualitet är ett exempel på en sådan omsvängning och på olika områden har det funnits en strävan att upphäva tidigare särbehandling av homosexuella och motverka diskri- minering. Detta har bl.a. kommit till uttryck i den s.k. målsättnings- paragrafen i 1 kap. 2 § regeringsformen där det anges att samhället skall motverka diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning. Att äktenskapet inte står öppet för par med samma kön torde dock varken enligt regeringsformen eller enligt Europakonventionen i och för sig innebära en diskriminering på grund av sexuell läggning, men det torde ändå innebära en form av särbehandling.

Enligt min uppfattning kan den traditionella betydelsen av äkten- skapet som en heterosexuell relation inte vara avgörande för om äktenskap skall öppnas också för par med samma kön. Lagstiftaren måste ha frihet att definiera äktenskapet så att det motsvarar rådan- de uppfattningar. Det kan också sägas ligga mer i linje med äkten- skapsbalkens (ÄktB:s) neutralitet i fråga om hur makarna förhåller sig till varandra att parterna själva får bestämma vem de vill gifta sig med än att man utesluter vissa parbildningar från äktenskapet.

Termen äktenskap. Referensgruppen med företrädare för trossam- fund har invänt att termen äktenskap inte bör användas i en lagstift- ning som gäller för både par med olika kön och par med samma kön. Man bör i stället använda en annan rättslig term. För tros- samfunden är äktenskapet ett laddat begrepp som på olika sätt är en del av deras trosuppfattningar. Vid de hearings jag hållit har samma invändning framförts från Svenska kyrkan och andra trossamfund.

En omständighet som talar mot ett tillmötesgående av trossam- fundens önskemål är enligt min mening att ordet äktenskap sedan mycket länge har varit i dagligt bruk och att ett byte på många håll skulle kunna uppfattas som helt onödigt. Vidare skulle alla de som redan gift sig ställas inför den situationen att deras valda samlevnads- form plötsligt fick en annan benämning. Också andra skäl talar emot en lösning som tillgodoser trossamfunden. Det är bl.a. svårt att finna någon lämplig synonym som kan beteckna det rättsliga förhållandet mellan två makar.

Sammanfattning

SOU 2007:17

Termen äktenskap i dess olika språkliga former är vidare en i de flesta länder vanlig benämning på ett av staten sanktionerat för- hållande mellan två personer med vilket följer en rad rättsverkningar på olika områden. I de internationella konventionerna på familje- rättens område är äktenskapet också den gängse benämningen. Att nu ersätta den etablerade termen äktenskap med en annan term för att beteckna något som i allt skall motsvara äktenskapet kan inne- bära stora risker för att det nya begreppet i andra länder kommer att missuppfattas såsom innebärande något annat än äktenskap. Ett annat skäl är att ordet äktenskap kommer att leva kvar även om svensk lagstiftning ändras. Skälen emot att införa en annan benäm- ning på det rättsliga begreppet äktenskap är så starka att jag inte funnit detta vara en framkomlig väg.

Reproduktivitet. En invändning som framförts är att äktenskapet är en samhällelig institution där barn skall födas och växa upp och att det från denna utgångspunkt är viktigt att samhället värnar om äktenskapet. Äktenskapet är emellertid inte bara är till för dem som skaffar sig barn. Barnafödande är inget krav för äktenskap och många som inte kan eller vill skaffa barn gifter sig ändå. Att homosexuella saknar möjlighet att få gemensamma biologiska barn kan då knappast vara ett argument mot att människor med samma kön skall kunna gifta sig med varandra. Tvärtom har Europadomstolen i ett rättsfall slagit fast att möjligheten att få gemensamma biologiska barn inte är en förutsättning för rätten att ingå äktenskap.

Barnperspektivet. Enligt min mening ger barnperspektivet inte heller någon egentlig vägledning när det gäller att ta ställning till om homosexuella skall kunna gifta sig med varandra eller inte. För barnet torde det vara mest betydelsefullt att relationerna till föräldrarna är goda och trygga oavsett deras kön och vilken rättslig form de valt för sin samlevnad. Och om det skulle förhålla sig så som har häv- dats i debatten att äktenskapet ger barnen en större trygghet måste man ställa frågan varför barn i familjer där föräldrarna har samma kön inte skall jämställas med barn till gifta heterosexuella föräldrar.

Andra samlevnadskonstellationer. Det har vidare uttryckts farhågor för att äktenskapet skulle urvattnas om homosexuella skulle få gifta sig med varandra och att andra samlevnadskonstellationer på sikt skulle kunna komma att inkluderas i äktenskapet. Det går natur- ligtvis inte att ge något bestämt svar på frågan huruvida införandet av en möjlighet för homosexuella att gifta sig skulle ha någon inverkan på giftermålsfrekvensen bland heterosexuella. Vad som däremot kan sägas är att en sådan reform inte med automatik behöver leda till att

SOU 2007:17

Sammanfattning

andra samlevnadskonstellationer också skall inkluderas. Ytterst är detta en fråga för lagstiftaren men skulle ett sådant steg någon gång i framtiden bli aktuellt skulle det enligt min mening innebära ett större trendbrott än äktenskap för par med samma kön.

Behovet av en lagändring. En fråga som också behöver besvaras är huruvida en lagändring verkligen är nödvändig eftersom rättsverk- ningarna av äktenskapet inte nämnvärt skiljer sig från dem som följer med det registrerade partnerskapet. Detta kan naturligtvis ses som ett argument mot en lagändring. Min bedömning är emellertid att det nu från olika utgångspunkter finns skäl för att ha en gemensam lagstiftning för homosexuella och heterosexuella som vill manifestera sina etablerade förhållanden. En lagändring står också i samklang med vad som nu får anses vara många människors uppfattning.

Internationella komplikationer. Vad slutligen gäller den invänd- ningen som framförts från olika håll, nämligen att det internationellt privat- och processrättsliga regelverket inte är anpassat till andra äktenskap än dem som ingås mellan en kvinna och en man är detta givetvis ett problem. I dagsläget är det inte troligt att några ändringar i de olika konventioner som finns på familjerättens område kan komma ändras så att samma regler kommer att gälla för både hetero- sexuella äktenskap och äktenskap där makarna har samma kön. Situationen är för övrigt densamma när det gäller registrerade part- nerskap. Det har inte hindrat oss och flera andra länder att införa regler om registrerat partnerskap och några länder, Nederländerna, Belgien, Spanien, Kanada och Sydafrika, har trots bristen på en inter- nationell harmonisering inte tvekat att ta steget och öppna äkten- skapet för par med samma kön. Jag kan inte se att en bristande anpassning av det internationellt privat- och processrättsliga regel- verket skall behöva utgöra ett hinder för en svensk lagstiftning på området. I mångt och mycket får frågan i nuläget ses som en infor- mationsfråga. Det är viktigt om en lagstiftning skall komma till stånd att man satsar på informationsåtgärder till dem som berörs av reformen.

Min slutsats är att de skäl som har anförts emot äktenskap för par med samma kön inte har tillräcklig bärkraft och inte kan väga upp de skäl som talar för en lagändring. ÄktB:s portalparagraf om vad som är ett äktenskap bör således utvidgas till att omfatta också par med samma kön. Liksom för närvarande bör de som ingått äkten- skap betecknas som makar i balken. Reglerna i ÄktB blir därigenom tillämpliga på alla äktenskap oavsett makarnas sexuella läggning. Det- samma gäller andra svenska författningar som knyter an till äktenskap

Sammanfattning

SOU 2007:17

och makar. Någon särskild bestämmelse härom behövs inte. Fader- skapspresumtionen i 1 kap. 1 § föräldrabalken bör dock endast gälla i de fall då modern är gift med en man vid barnets födelse. Frågan om föräldraskapet för en kvinna som är gift med barnets moder bör presumeras på liknande sätt ligger utanför mitt utredningsuppdrag.

Övergångsordning för registrerade partnerskap

Jag föreslår att partnerskapslagen upphävs samtidigt som par med samma kön får möjlighet att ingå äktenskap. Efter det att ändring- arna i ÄktB har trätt i kraft skall ett partnerskap som registrerats här i landet och inte upplösts gälla som ett äktenskap. Härutöver krävs vissa följdändringar i ÄktB och vissa andra författningar.

Internationella privat- och processrättsliga frågor

EG-rättslig reglering. Bryssel II-förordningen – som bl.a. reglerar behörigheten för domstolarna i EU:s medlemsstater att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap och erkännande av i EU-staterna meddelade domar i dessa frågor – torde för närvarande inte omfatta äktenskap där makarna har samma kön.TPF1FPT Motsvarande torde även gälla beträffande annan EG- rättslig reglering i den mån denna inte i sin tur hänvisar till nationell rätt. I nuläget får utgångspunkten därför anses vara att våra egna regler om äktenskap som finns i 1904 års lag om vissa internatio- nella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) är tillämpliga på äktenskap där makarna har samma kön.

Konventionsgrundad lagstiftning. Det är inte givet att en konven- tionsgrundad författning kan tillämpas på äktenskap där makarna har samma kön. Någon uttrycklig bestämmelse om att konventions- grundad lagstiftning skall tillämpas på sådana äktenskap bör emeller- tid inte införas. Som regel bör det istället överlämnas åt de rätts- tillämpande organen att med ledning av allmänna principer om kon- ventionsvänlig tolkning avgöra hur konventionsgrundade författ-

1TP PT Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 (Bryssel II-förordningen) går i rättstillämpningen före tillämpningen av alla internationella instrument på området och även före medlemsstaternas egna nationella regler. Danmark är dock inte bundet av för- ordningen. Den är inte heller bindande mellan Finland och Sverige på grund av en reserva- tion till förmån för NÄF.

SOU 2007:17

Sammanfattning

ningar skall tillämpas när det gäller äktenskap där makarna har samma kön.

Jag föreslår dock att det införs ett uttryckligt undantag i 1931 års förordning om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten- skap, adoption och förmynderskap (NÄF) – som grundar sig på den nordiska äktenskapskonventionen från år 1931 – om att för- ordningen inte gäller för äktenskap som ingås mellan två kvinnor eller mellan två män. Därmed kommer istället reglerna i IÄL om äktenskaps ingående och äktenskapsmål m.m. att vara tillämpliga på par med samma kön som har anknytning till ett annat nordiskt land.

Anknytningskrav vid ingående av äktenskap. Enligt min mening bör det inte uppställas något särskilt krav på anknytning till Sverige motsvarande det som finns i partnerskapslagen för att par med samma kön skall få ingå äktenskap i Sverige. Bestämmelserna om tillämplig lag för rätten att ingå äktenskap kan dock leda till att det föreligger hinder mot äktenskap när de som vill gifta sig varken är medborgare eller har hemvist i länder som tillåter ett par med samma kön att ingå äktenskap. Den undantagsregel som finns i IÄL bör vara tillräcklig för att eventuella problem skall kunna lösas.

Svensk domsrätt i äktenskapsmål. Det bör inte heller införas en generell regel enligt vilken alla äktenskap som ingåtts i Sverige alltid skall kunna upplösas i Sverige. En sådan regel skulle komma i direkt konflikt med Bryssel II-förordningen genom att den skulle innebära en allmän och ensidig utvidgning av den svenska doms- rätten. Den skulle då inte kunna tillämpas här i förhållande till andra EU-stater. En bestämmelse som begränsas till att gälla makar som har samma kön innebär en särlagstiftning för homosexuella relationer. Enligt min mening kan en lösning istället vara att nu- varande reglering om svensk domsrätt i äktenskapsmål ges ett något vidare tillämpningsområde så att den kan tillämpas i de förmodligen rätt få och ömmande fall där ett par inte kan få sitt äktenskap upplöst någon annanstans.

Jag föreslår alltså att IÄL ändras så att äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol om det finns särskilda skäl att talan prövas här i landet, under förutsättning att endera maken är svensk medborgare eller att käranden inte kan få sin talan prövad i den stat där hon eller han är medborgare eller har hemvist.

Utländska registrerade partnerskap. När partnerskapslagen upphävs kommer det inte längre att finnas några uttryckliga regler om hur vi skall ställa oss till sådana samlevnadsformer i andra länder som liknar

Sammanfattning

SOU 2007:17

det registrerade partnerskapet. Utländska samlevnadsformer bör emellertid alltjämt kunna ges samma rättsverkningar här i landet som ett äktenskap i de fall svensk rätt skall tillämpas på förhållandet. Jag ser ingen anledning till att vi härvid skall göra undantag för sådana utomlands reglerade samlevnadsformer som vid sidan av äktenskap gäller för par med olika kön De utländska samlevnadsformer som skall erkännas här i landet bör däremot i huvudsak ha samma rätts- verkningar som ett äktenskap i det aktuella landet. Den reserva- tionen bör också göras att mitt förslag endast avser tillämpliga delar av andra lagar och författningar eftersom en tolkning av konventions- grundad lagstiftning kan leda till att författningen inte kan avse sam- levnad mellan personer med samma kön och det bör ges utrymme för en konventionsvänlig tolkning.

Jag föreslår att det införs en generell regel i IÄL med det angivna innehållet.

Hur kommer svenska äktenskap för par med samma kön att be- handlas utomlands? Äktenskap mellan makar med samma kön som ingåtts enligt svensk lag kommer sannolikt att få rättsverkningar i vissa länder men inte i andra. Det får antas att de länder som genom- fört en motsvarande lagstiftning kommer att respektera ett äkten- skap ingånget i Sverige. Min bedömning är vidare att länder med en lagstiftning som motsvarar våra regler om registrerade partnerskap kan komma att erkänna äktenskapet som ett rättsinstitut och då tillämpa sina nationella regler om rättsverkningarna av en partner- skapsliknande samlevnadsform. Andra länder kan ta avstånd från äktenskap för par med samma kön i större eller mindre utsträckning.

Formerna för ingående av äktenskap

Nuvarande ordning

Ett äktenskap kan ingås genom vigsel inom ett trossamfund eller genom borgerlig vigsel. I det förstnämnda fallet förrättas vigseln av en präst inom Svenska kyrkan eller av befattningshavare inom andra trossamfund om samfundet har fått vigselrätt. Det krävs också att befattningshavaren inom trossamfundet har givits behörighet att vara vigselförrättare. Kammarkollegiet prövar frågor om vigselrätt för andra trossamfund än Svenska kyrkan och om vigselbehörighet för deras befattningshavare. Vigselbehörigheten för präster i Svenska kyrkan följer direkt av en bestämmelse i ÄktB. För trossamfunden

SOU 2007:17

Sammanfattning

och deras vigselförrättare gäller inte någon vigselplikt. Borgerlig vigsel förrättas antingen av lagfaren domare i tingsrätt eller av särskilt förordnade borgerliga vigselförrättare. Sådana förordnan- den meddelas enligt ÄktB av länsstyrelserna. Förutsättningarna för ett förordnande och förfarandet i övrigt är däremot inte författ- ningsreglerade. Med det offentliga uppdraget som borgerlig vigsel- förrättare får anses följa en skyldighet att viga alla som uppfyller lagens krav för att ingå äktenskap.

Registrering istället för vigsel?

Jag har övervägt om vigseln kan ersättas med en enkel registrering men har funnit att flera skäl talar emot en sådan ordning. Ett skäl är våra förpliktelser enligt FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap. Konventionen ställer krav på ett visst muntligt förfarande. Om konventionens krav skall tillgodoses blir den praktiska skillnaden mellan vad som måste före- komma vid en vigsel och en registrering inte särskilt stor och man vinner därför inte så mycket på att införa ett registreringsförfaran- de. Vidare förutsätter en övergång till ett registreringsförfarande att äktenskap endast kan ingås i civil ordning, eftersom det knappast är ett tänkbart alternativ att behålla vigsel inom trossamfund sam- tidigt som man ersätter den borgerliga vigseln med registrering hos Skatteverket. Med hänsyn till att människor i allmänhet fäster stor vikt vid de förhållanden under vilka äktenskapet ingås kan ett re- gistreringsförfarande också uppfattas som en alltför långtgående för- enkling av förfarandet. Par som önskar en högtidlig inramning av äktenskapets ingående skulle dessutom vara tvungna att genomgå dubbla förfaranden. Äktenskap bör således fortfarande ingås genom en särskild ceremoni och inte genom registrering. Ordet vigsel bör behållas som benämning på ceremonin.

Bör systemet med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel behållas?

Ett system med enbart borgerlig vigsel ger i och för sig på ett klarare sätt uttryck för äktenskapet som ett rent civilrättsligt för- hållande. Även det faktum att Svenska kyrkan numera har skilts från staten samt den allmänna principen om statens neutralitet i

Sammanfattning

SOU 2007:17

religiösa frågor kan anföras som skäl för att trossamfunden inte bör har kvar sin behörighet att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap. Flera skäl talar emellertid emot en övergång till ett sådant system. Hänsyn bör sålunda bl.a. tas till den allmänna opinionen i frågan. Av en undersökning som Statistiska centralbyrån har utfört på mitt uppdrag framgår att en klar majoritet av allmänheten vill att nuvarande system skall behållas. Det har inte heller framkommit några nackdelar med den ordning vi har i dag. För allmänheten skulle det säkerligen framstå som mycket svårförståligt om man tog bort val- friheten. Vidare kan en ändring, om den genomförs samtidigt som möjlighet öppnas för par med samma kön att gifta sig, få negativa konsekvenser för den allmänna inställningen till sådana äktenskap och till homosexuella i allmänhet. För många skulle det dessutom bli förenat med både omgång och möjligen kostnader att först ingå äktenskap i civil ordning och därefter få äktenskapet välsignat vid en särskild religiös ceremoni. Eftersom mer än hälften av alla äkten- skap ingås genom vigsel inom trossamfund skulle en övergång till enbart borgerlig vigsel också medföra stora praktiska olägenheter. Det resursbortfall som uppkommer skulle vara svårt att kompensera. Alla vigslar skulle nämligen inte kunna hanteras inom det nuvarande systemet för borgerlig vigsel utan det skulle krävas en ny organisa- tion. Att låta Skatteverket ta hand om samtliga vigslar i landet skulle inte vara alldeles okomplicerat och det skulle vara kostnadskrävande för staten. Enligt min mening har främst allmänhetens önskemål om att behålla nuvarande valfrihet samt de praktiska problem som skulle uppkomma vid en övergång till enbart borgerlig vigsel sådan tyngd att man bör avstå från att införa obligatoriskt civiläktenskap av rent principiella skäl.

Vigsel inom trossamfund

Svenska kyrkan särbehandlas i förhållande till andra trossamfund när det gäller vigselrätt och vigselbehörighet för vigselförrättare. Mot bakgrund av den förändrade relationen mellan Svenska kyrkan och staten samt den principiella utgångspunkten att staten så långt möjligt bör hålla sig neutral i förhållande till olika trossamfund framstår nuvarande skillnader som omotiverade. Svenska kyrkan bör således behandlas på samma sätt som andra trossamfund i nämnda avseende.

SOU 2007:17

Sammanfattning

Jag har vidare övervägt om det bör införas ett gemensamt system för förordnande av vigselförrättare inom trossamfund och borgerliga vigselförrättare. Jag har dock kommit fram till att det inte finns förutsättningar att införa ett sådant system. Frågor som rör vigsel- rätt för trossamfund och vigselbehörighet för deras befattnings- havare bör enligt min mening fortfarande prövas av Kammarkollegiet. Det finns inte heller skäl att frångå nuvarande ordning med såväl vigseltillstånd för trossamfunden och förordnande för de enskilda befattningshavarna. Någon ändring bör således inte ske i denna del utom såvitt avser införandet av ett krav på vigseltillstånd för Svenska kyrkan och förordnande av kyrkans befattningshavare.

Jag föreslår således att 1993 år lag om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan, efter ändring av rubriken, skall ändras i enlighet med det sagda.

De nya reglerna om förordnande om vigselbehörighet föreslås inte gälla präster i Svenska kyrkan som vid ikraftträdandet var vigsel- behöriga enligt ÄktB:s bestämmelser, under förutsättning att de har anmälts till Kammarkollegiet senast ett år därefter och att Svenska kyrkan dessförinnan har sökt och beviljats vigseltillstånd. Bestäm- melsen i ÄktB om ”automatisk” vigselbehörighet för präster i Svenska kyrkan skall upphävas, men behörigheten kvarstår övergångsvis under ett år. Vidare bör bestämmelsen i ÄktB som hänvisar till Svenska kyrkans interna föreskrifter omformuleras för att bättre ge uttryck för Svenska kyrkans likställdhet med andra trossamfund i fråga om vigsel.

Jag föreslår också att det införs en ny bestämmelse i ÄktB av vilken det framgår att trossamfund har rätt att ta ut avgift för vigsel som förrättas inom samfundet samt att bestämmelsen om överkla- gande av beslut om förrättande av vigsel som fattats av präst inom Svenska kyrkan upphävs.

Särskilt om vigselplikt för vigselförrättare inom trossamfund eller för samfunden

Med utgångspunkt från att en vigsel inom ett trossamfund är en gudstjänst finns det skäl att ifrågasätta om en plikt att viga två kvinnor eller två män skulle strida mot religionsfriheten i de fall då religionen förbjuder äktenskap mellan två personer som har samma kön. I vart fall tangerar en sådan skyldighet religionsfrihetens om- råde. Man kan rimligen inte begära att man inom ett trossamfund

Sammanfattning

SOU 2007:17

skall hålla en vigselgudstjänst som inte omfattas av dess tro. Dess- utom skulle en vigselplikt i praktiken ge alla en ovillkorlig rätt även till den religiösa ceremonin eftersom de religiösa momenten inte går att särskilja från de juridiska. Till saken hör också att en vigsel- plikt inte rimligen kan avgränsas så att den allmänt avser par med samma kön. En allmän vigselplikt skulle föra för långt även om den begränsades till att avse respektive trossamfunds medlemmar. En vigselförrättare kan nämligen vägra att viga ett par även av andra skäl än att de är av samma kön. Man skulle därför i lagtext behöva specificera när vigselplikten inte gäller. En sådan reglering skulle sannolikt leda till en lång rad undantag. I praktiken skulle det också vara svårt att avgöra vilka skäl som ligger bakom en vägran att för- rätta vigsel. Om man ställer krav på att vigselförrättarna inom tros- samfunden skall viga par med samma kön finns det vidare en bety- dande risk för att flertalet trossamfund inte längre vill ha kvar sina vigseltillstånd eller avstår från att söka sådant tillstånd. Detta skulle i realiteten innebära en övergång till i huvudsak borgerlig vigsel. Som redan nämnts medför en sådan övergång i sin tur en rad praktiska olägenheter. Enligt min mening bör det inte heller vara en förut- sättning för trossamfundens vigseltillstånd att de tillåter vigsel både av par med olika kön och av par med samma kön. De skäl som an- förts beträffande vigselplikt för trossamfundens befattningshavare har relevans också när det gäller en skyldighet för trossamfunden att erbjuda vigslar. Det bör således inte införas någon vigselplikt vare sig för vigselförrättare inom trossamfund eller för samfunden.

Eftersom uppgiften att viga utgör myndighetsutövning föreslår jag att det införs en uttrycklig bestämmelse i ÄktB om att befatt- ningshavare i ett trossamfund inte är skyldig att förrätta vigsel.

Borgerlig vigsel

Domstolarnas uppgift att förrätta vigsel. I uppdraget har ingått att ta ställning till vem som bör anförtros uppgiften att förrätta borgerlig vigsel i framtiden. Regeringen har bl.a. väckt frågan om behörigheten för lagfaren domare att förrätta vigsel bör tas bort. Sedan flera år pågår ett omfattande reformarbete för att utveckla och modernisera domstolsväsendet. Domstolsverksamheten skall så långt möjligt in- riktas på endast rättskipning. Enligt min bedömning är vigselför- rättning i huvudsak en administrativ uppgift som saknar dömande inslag och är därmed typiskt sett en främmande verksamhet för dom-

SOU 2007:17

Sammanfattning

stolarna. För uppgiften som vigselförrättare krävs inte heller den specialkompetens som lagfarna domare har. Det ligger således i linje med den allmänna strävan att renodla domarnas och domstolarnas arbetsuppgifter att vigselärenden inte längre handläggs i domstol. Domstolarna bör således befrias från uppgiften att förrätta vigslar.

Vem bör förrätta borgerlig vigsel i framtiden? Det finns vissa för- delar med en ordning som innebär att Skatteverket ansvarar för hela det borgerliga vigselförfarandet, bl.a. skulle kontrollen av att vigslar- na gått rätt till underlättas och vigseln skulle komma i nära anslut- ning till folkbokföringen. Mot en sådan ordning talar emellertid att Skatteverket endast finns på ett begränsat antal platser i landet och att tillgängligheten till vigselmöjligheter därför skulle minska. Skatteverket har i vart fall inte möjlighet att med befintliga per- sonalresurser tillgodose behovet av borgerliga vigselförrättare i hela landet. Principiellt kan det också vara otillfredsställande att vigsel- myndigheten själv skall kontrollera att vigseln har skett i behörig ordning. Av Statistiska centralbyråns undersökning om allmänhetens syn på formerna för ingående av äktenskap framgår dessutom att intresset av att tjänstemän på Skatteverket skall kunna förrätta vigsel inte är stort medan geografisk närhet uppfattas som betydelsefullt. Uppgiften att förrätta vigslar bör därför inte handhas av Skatte- verket.

Enligt min bedömning finns det däremot inte något hinder mot att vigseluppgiften istället överlåts på kommunerna. Det skulle i så fall röra sig om en i lag specialreglerad uppgift som kan finansieras genom att kommunerna tar ut avgifter för vigselförrättningarna. Behovet av vigselmöjligheter skulle därmed tillgodoses i hela landet och statens kostnader för vigselförfarandet skulle minska. Det kan emellertid ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl att genomföra en sådan reform. Principiellt innebär ett sådant system en stor föränd- ring jämfört med den ordning som gäller i dag och som har tillämpats sedan lång tid tillbaka. Såvitt framkommit under mitt utrednings- arbete finns det inte heller några påtagliga olägenheter med nuvarande ordning. Jag har därför valt att inte lägga fram något ändringsför- slag i denna del.

Jag föreslår således att alla borgerliga vigslar fortsättningsvis skall förrättas av dem som förordnas av länsstyrelserna. Det resursbort- fall som uppkommer till följd av att domstolarna befrias från upp- giften att förrätta vigsel bör kunna kompenseras genom att läns- styrelserna vid behov förordnar fler vigselförrättare.

Sammanfattning

SOU 2007:17

Särskilt förordnade borgerliga vigselförrättare

Krav på vigselförrättarna. Innan en person förordnas till borgerlig vigselförrättare bör länsstyrelsen kontrollera att hon eller han har de kunskaper och de kvalifikationer i övrigt som behövs för upp- draget som vigselförrättare. En vigselförrättare bör t.ex. ha ett gott omdöme och åtnjuta allmänt förtroende samt ha den erfarenhet som krävs för att kunna fullgöra uppdraget på bästa sätt. Hon eller han bör också vara väl medveten om vigselns betydelse som ett juridiskt bindande avtal och det ansvar som är förenat med upp- draget. En annan omständighet som bör vägas in är att vigselförrät- taren kan anses lämplig att företräda det allmänna. Endast den som är villig att viga såväl en kvinna och en man som två personer med samma kön bör komma i fråga för uppdraget som vigselförrättare.

Förordnande för enstaka tillfälle. Vigselförrättare bör endast i undantagsfall kunna förordnas för enstaka tillfälle. Förutom nyss berörda kompetenskrav bör en grundläggande förutsättning för ett sådant förordnande vara att vigselförrättaren i kraft av sin ställning kan bidra till att förrättningen ges en officiell prägel och att det klart framgår att hon eller han företräder det allmänna. I princip bör sådana förordnanden begränsas till att avse personer med viss kvalifi- cerad erfarenhet och vissa personer med politiska förtroende- uppdrag.

Ersättning till vigselförrättare och avgift för vigsel. Uppdraget som borgerlig vigselförrättare är i grunden ett hedersuppdrag, något som bör påverka arvodesnivån. Ersättningen har emellertid legat på samma nivå i många år och står numera inte i rimlig proportion till vigsel- förrättarnas arbetsinsatser. En höjning framstår som därför som väl motiverad. Ett lämpligt riktmärke för arvodering av borgerliga vigsel- förrättare kan vara 300 kr. Förrättas flera vigslar samma dag bör dock arvodet för varje vigsel utöver den första utgå med endast 100 kr. En höjning av arvodet till borgerliga vigselförrättare bör finansieras genom en avgift för vigselförrättningen som betalas till länsstyrel- sen.

Jag föreslår att regeringen meddelar föreskrifter i förordning i enlighet med mina synpunkter. Föreskrifterna bör inte medföra att tidigare meddelade förordnanden att vara vigselförrättare upphör utan de skall gälla som om de hade meddelats med tillämpning av de nya reglerna.

Jag föreslår vidare att det i ÄktB införs en ny bestämmelse om att avgift skall utgå för vigsel som förrättas av den som länsstyrelsen

SOU 2007:17

Sammanfattning

har förordnat till vigselförrättare. Närmare föreskrifter om sådan av- gift och betalningen av den meddelas av regeringen. Länsstyrelsens beslut om förordnande av vigselförrättare skall inte kunna över- klagas varför den nuvarande bestämmelsen i ÄktB om överklagande föreslås bli upphävd.

Bör det vara regeringens uppgift att godkänna ogiltiga vigslar?

Min utgångspunkt är att regeringen bör befrias från ärenden som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ. Ärendena om godkännande av ogiltig vigsel är inte av sådant slag. Eftersom ärendena kan vara tvistiga och muntlig bevisning kan behöva föras bör de delegeras till domstol. Även ett i utlandet en- ligt utländsk lag ingånget äktenskap som är ogiltigt på grund av formfel bör kunna godkännas av domstol istället för regeringen.

Jag föreslår att reglerna i ÄktB och IÄL om godkännande av ogiltig vigsel ändras på angivet sätt.

Konsekvenser och genomförande

Om domstolarna befrias från uppgiften att förrätta vigsel torde det medföra en kostnadsbesparing om knappt en miljon kronor för domstolsväsendet. För att klara uppgiften att förordna vigselför- rättare inom Svenska kyrkan behöver Kammarkollegiet tillföras en viss resursförstärkning. Denna kostnad, som torde bli relativt blyg- sam, bör kunna finansieras genom att den besparing som upp- kommer för domstolsväsendet förs över till Kammarkollegiets utgiftsområde. Mina övriga förslag torde inte ge upphov till kost- nader som kräver ökade anslag. Förslagen antas inte heller ge några konsekvenser av det slag som anges i 15 § kommittéförordningen (1998:1474).

Författningsförslagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 2008.

Summary

SOU 2007:17

Finally, the assignment also included deliberating on amend- ments to the Registered Partnership Act (1994:1117) (the Partner- ship Act). However, if it is to become possible for marriage to be entered into by couples of the same sex, one prerequisite is that this Act should be repealed.

A report is provided below on my deliberations, conclusions and recommendations.

Marriage for couples of the same sex

Should a system of marriage for couples of the same sex be introduced?

My point of departure when assessing the reasons for and against marriage for couples of the same sex has been the significance of lawful marriage as a basis for starting families. I have in this connection mostly borne in mind the opinions of the reference groups, views expressed at the various hearings I have held and what has been said in the public debate.

International obligations. In my opinion, our international obliga- tions cannot be interpreted to mean that we are obliged to make marriage available to couples of the same sex. The right to enter into marriage is a human right according to applicable conventions, but the convention States are entitled in their national legislation to decide how this right should be implemented. The conventions in this area go no further than guaranteeing the right of heterosexual persons to get married. On the other hand, the conventions cannot be deemed to prevent national legislation from also granting the right to get married to couples who are of the same sex.

Marriage compared with registered partnership. The legal effect of registered partnership does not differ significantly from marriage. However, in my opinion, marriage may be deemed to have a higher symbolic value. Marriage is traditionally considered to represent a lifelong relationship between a couple, founded on love and con- sideration and on mutual obligations between spouses. Although the development of society has resulted in a somewhat different view of marriage, registered partnership does not have the same con- notation as marriage in the general public consciousness. For homosexual people, marriage is important as a standard of values, both for their own relationships and for the attitude of those

SOU 2007:17

Summary

around them. With these points of departure there is consequently no reason for making any distinction between homosexual and heterosexual persons as regards the opportunities to be able to enter into marriage.

The meaning of marriage. Marriage has long been deemed to be a social institution for cohabitation between a man and a woman, and this definition of marriage is deeply rooted in society, both here in Sweden and abroad. It also corresponds with the fundamental view of marriage by religious communities as an institution although the perception of religious communities on the specific implications of marriage may differ here. However, a particular perception or definition of a social phenomenon cannot last forever even if it has very deep roots. Social progress advances and new values and opinions might also have to be given scope when it is a matter of fundamental opinions. The view of society on homosexuality is one example of such a shift in opinion and in various areas attempts have been made to eliminate former disfavourable treatment of homosexuals and to counteract discrimination. This has, among other things, been expressed in the basic principles laid down in Chapter 1, Section 2 of the Swedish Constitution, where it is stated that society should counteract discrimination on the basis of, among other things, sexual orientation. The fact that marriage is not open to couples of the same sex will not, either according to the Constitution or the European Convention, amount to discrimi- nation as such on the basis of sexual orientation, but it nonetheless implies a kind of special disfavourable treatment.

In my opinion, the traditional significance of marriage as a heterosexual relationship cannot determine whether marriage should also be opened up to couples of the same sex. The legislator must be at liberty to define marriage so that it corresponds to prevailing opinion. For the parties themselves to be allowed to decide about whom they wish to marry, without some kinds of couple being excluded from marriage, may also be considered to fall more closely in line with the neutrality expressed by the Marriage Code (ÄktB) as regards the position spouses care to adopt in relation to each other.

The term ‘marriage’. The reference group, with representatives from religious communities, has objected to the term ‘marriage’ being used in legislation that applies both to couples of different sex and couples of the same sex. Another legal term should be used instead since for religious communities ‘marriage’ is an emotive term,

Summary

SOU 2007:17

which in various ways constitutes an element of their religious beliefs. At the hearings that I have held, the same objection was raised by the Church of Sweden and other religious communities.

One factor that goes against accommodating religious commu- nities’ wishes is that, in my opinion, the word ‘marriage’ has been in regular use for many years and that a change could possibly be perceived in many quarters to be completely unnecessary. More- over, all those who are already married would be put into the situation that their chosen form of cohabitation would suddenly assume a different designation. There are also other reasons for not having a solution that satisfies religious communities. It is, among other things, difficult to find any appropriate synonym that can denote the legal relationship between two spouses.

The term marriage (in Swedish äktenskap) in its various linguistic forms is commonly used in most countries for a relationship between two persons sanctioned by the State, from which a number of legal effects ensue in various areas. The usual designation in inter- national conventions in the area of family law is also ‘marriage’. To now substitute the established term ‘äktenskap’ (marriage) with another term in order to designate something that in all essential respects corresponds to marriage may entail a serious risk of the new term possibly being misunderstood in other countries as meaning something other than marriage. Another reason is that the word ‘marriage’ will also endure even if Swedish legislation changes. The reasons against introducing another designation for the legal term ‘marriage’ are so strong that I have not considered the use of an alternative term to be a feasible way forward.

Reproduction. One objection that has been advanced is that marriage is a social institution in which children should be born and grow up, and that with this point of departure it is important that society protects marriage. Marriage, however, does not only exist for those who have children. The birth of children is not a requirement for marriage and many who cannot or do not wish to have children nonetheless get married. The fact that homosexuals can not have common biological children can therefore hardly be an argument against people of the same sex being able to get married to each other. On the contrary, the European Court has established in a legal case that the possibility of having common biological children does not constitute a precondition for the right to get married.

SOU 2007:17

Summary

The perspective of the child. In my opinion, the perspective of the child does not give any real guidance either as regards adopting a position on whether it should be possible for homosexual people to get married to each other. For children it can be assumed that the most important aspect is that their relationship with their parents is good and secure, regardless of the sex of their parents and the legal form of cohabitation chosen by their parents. Also, if the situation should be such, as asserted in the public debate, that marriage provides children with greater security, one must pose the question why children in families where parents are of the same sex should not be regarded as on a par with children of married hetero- sexual parents.

Other constellations of cohabitation. Fears have also been expressed that marriage would be diluted if homosexual persons were allowed to get married to each other and that other constellations of cohabitation would in time possibly be included in marriage. It is of course not possible to give any firm answer to the question whether introducing the ability for homosexual people to get married would have any impact on the frequency of marriage between heterosexuals. However, it may be said that such a reform would not automatically need to result in other constellations of co- habitation having to be included. Ultimately, this is an issue for the legislator, but if such a step were to come into question at any time in the future, it would in my opinion entail a greater deviation from the prevailing trend than would marriage for couples of the same sex.

The need for statutory amendments. One issue that also needs to be answered is whether a statutory amendment is really necessary, since the legal effects of marriage do not significantly differ from those accompanying registered partnership. This may of course be viewed as an argument against a statutory amendment. However, my assessment is that, from several different perspectives, there is reason to have common legislation for homosexual and hetero- sexual persons who wish to manifest the relationships they have established. A statutory amendment would also be in harmony with what may now be considered to represent the opinion of many people.

International complications. Finally, there is of course a problem as regards the objection advanced from various quarters, namely that the international private and procedural law system of rules is not adapted to marriage other than that entered into between a

Summary

SOU 2007:17

man and a woman. In the current situation, it is not likely that any changes in the various conventions applicable to the area of family law will be amended so that the same rules would apply to both heterosexual marriage and a marriage where the spouses are of the same sex. The situation is in other respects the same in the case of registered partnership. This has not impeded us and several other countries from introducing rules on registered partnership, and some countries – the Netherlands, Belgium, Spain, Canada and South Africa – have, notwithstanding the lack of international harmonisation, not hesitated in taking the step to open marriage up to couples of the same sex. I cannot see that the inadequate adaptation of the system of rules for international private and procedural law should need to comprise an impediment to Swedish legislation in this area. In many respects, the issue in the current situation is perceived to be an awareness issue. It is important that, if legislation is introduced, efforts are made to inform those affected by the reform.

My conclusion is that the reasons that have been advanced against marriage for couples of the same sex are not of sufficient substance and cannot outweigh the reasons that support a statutory amend- ment. The introductory section of the Marriage Code (ÄktB) defining marriage should consequently be extended to also include couples of the same sex. As at present, those who have entered into marriage should be designated as spouses in the Code. The rules contained in the ÄktB would thereby become applicable to all marriage regardless of the sexual orientation of the spouses. The same applies to other Swedish enactments related to marriage and spouses. No special provision regarding this is required. The presumption of paternity contained in Chapter 1, Section 1 of the Code on Parents, Children and Guardians should however only apply in those cases where the mother is married to a man at the time of the child’s birth. The issue of parenthood for a woman who is married to the mother of the child should for similar reasons be presumed to lie outside the ambit of my assignment.

Transitional arrangements for registered partnership

I propose that the Partnership Act be repealed simultaneously with couples of the same sex being given an opportunity to enter into marriage. After the amendments made to the ÄktB have entered

SOU 2007:17

Summary

into force, a partnership that is registered in Sweden and which has not been dissolved shall take effect as a marriage. In addition, certain consequential amendments are required to the ÄktB and certain other enactments.

International private and procedural law issues

EC legal regulations. The Brussels II Regulation – which, among other things, regulates the jurisdiction of the courts in the EU Member States to entertain issues relating to divorce, separation and annulment of marriage and the recognition of judgments issued by the EU Member States in these matters – probably does not at present cover marriage where the spouses are of the same sex.TPF1FPT However, the equivalent also probably applies regarding other EC legal regulation to the extent that such rules do not in their turn refer to national law. In the current situation, the point of departure should therefore be deemed to be that our own rules on marriage contained in the 1904 Act on certain international legal relationships regarding marriage and guardianship (IÄL) apply to marriage where the spouses are of the same sex.

Convention-based legislation. It cannot be assumed that a convention-based enactment can be applied to marriage between spouses of the same sex. However, no express rule should be introduced providing that convention-based legislation should apply to such marriage. The basic rule should be that such matters are instead referred to the body administering the law to determine, on the basis of general principles of convention-friendly inter- pretation, how convention-based enactments should be applied in relation to marriage where the spouses are of the same sex.

I propose, however, that an express exemption be introduced into the 1931 Ordinance on Certain International Legal Relationships relating to Marriage, Adoption and Guardianship (NÄF) – which is based on the Nordic Marriage Convention of 1931 – providing that the Ordinance does not apply to marriages that have been entered into between two women or between two men. Thereby, the rules contained in IÄL on entry into marriage and matrimonial cases,

1TP PT The Council Regulation (EC) no. 2201/2003 of 27 November 2003 (Brussel II Regulation) is in the application of the law given priority over the application of all international instruments in the area and also over the Member States’ own national rules. However, Denmark is not bound by the regulation. Nor is it binding between Finland and Sweden owing to a reservation in favour of NÄF.

Summary

SOU 2007:17

etc. will instead apply to couples of the same sex who have links with another Nordic country.

The requirement of a link to Sweden when entering into marriage. In my opinion, no special requirement should be imposed on a link to Sweden corresponding to those referred to in the Partnership Act for a couple of the same sex to be allowed to enter into marriage in Sweden. The provisions on applicable law regarding the right to enter into marriage may, however, result in there being an impediment to marriage when those who wish to get married are neither citizens of nor are resident in countries that allow a couple of the same sex to enter into marriage. The rule on exclusions contained in IÄL should be sufficient to enable any problems to be resolved.

Swedish jurisdiction in matrimonial cases. Nor should there be introduced any general rule providing that a marriage that has been entered into in Sweden should always be able to be dissolved in Sweden. Such a rule would come into direct conflict with the Brussels II Regulation because it would entail a general and unilateral extension of Swedish jurisdiction. It could then not be applied in Sweden in relation to other EU Member States. A provision that is limited to apply to spouses of the same sex would entail special legislation for homosexual relationships. In my opinion, one solution may instead be that the current regulation on Swedish jurisdiction over marriage cases be given a somewhat wider scope of application so that it can be applied in the probably rather few and compassionate cases where a couple cannot have their marriage dissolved anywhere else.

I also propose that IÄL is amended so that matrimonial cases may be entertained by a Swedish court if there are special reasons for an action to be considered in Sweden, provided that one of the spouses is a Swedish national or the plaintiff cannot have her/his action considered in the State where she or he is a citizen or is resident.

Foreign registered partnerships. When the Partnership Act is repealed, there will no longer be any express rules regarding the position we should adopt in respect of those forms of cohabitation in other countries that resemble registered partnership. It should be possible for foreign forms of cohabitation to still be afforded the same legal effects in Sweden as marriage in those cases where Swedish law should apply to the relationship. I cannot see any cause in this connection for making any exception for such forms of cohabitation regulated abroad that, in parallel with marriage,

SOU 2007:17

Summary

apply to couples of different sex. The foreign forms of cohabitation that are to be recognised in Sweden should, however, have basically the same legal effects as a marriage in the country in question. The reservation should also be made that my proposal only relates to the relevant parts of other laws and enactments because an inter- pretation of convention-based legislation may result in the legis- lation not being deemed to relate to cohabitation between people of the same sex, and scope should be provided for a convention- friendly interpretation.

I propose that a general rule be introduced in IÄL with this content.

How will Swedish marriage for couples of the same sex be treated abroad? Marriage between spouses of the same sex that has been concluded according to Swedish law will probably have legal effects in certain countries but not in others. It may be assumed that those countries that have implemented corresponding legislation will respect a marriage entered into in Sweden. I have also drawn the con- clusion that countries with legislation corresponding to our rules on registered partnership may possibly recognise marriage as a legal institution and in that event apply their national rules on the legal effects of a partnership-like form of cohabitation. Other countries may distance themselves from marriage for couples of the same sex to a greater or lesser extent.

The formalities for entering into marriage

Current system

Marriage can be entered into by a religious wedding ceremony within a religious community or a civil wedding ceremony. In the former case, the ceremony is conducted by a priest within the Church of Sweden or an official from another religious community that has been empowered to perform wedding ceremonies. It is also necessary for the official of the religious community to have been granted authorisation to officiate at weddings. The Kammar- kollegiet (Swedish Legal, Financial and Administrative Services Agency) determines issues concerning the right to officiate at wedding ceremonies for religious communities other than the Church of Sweden and concerning authorisation for their officials. Authorisation for priests of the Church of Sweden to conduct wedding ceremonies ensues directly from a provision contained in

Summary

SOU 2007:17

ÄktB. Religious communities and their officials authorised to conduct wedding ceremonies are under no obligation to do so. A civil wedding ceremony is conducted either by a legally qualified judge of the district court or by a specially appointed civil wedding ceremony official. Such appointments are made by the County Administrative Board under the Marriage Code. The preconditions for appointment and the procedure generally are, however, not governed by statute. Anyone holding public office as a civil wedding ceremony official is under an obligation to marry all those who satisfy the legal requirements for entering into marriage.

Registration instead of wedding ceremony?

I have considered whether a wedding ceremony could be replaced by a simple registration procedure but have concluded that there are several reasons against having such a system. One reason is our obligations under the UN Convention regarding consent to, minimum ages for and registration of marriage. The Convention imposes requirements for a certain verbal procedure. If the requirements of the Convention are to be satisfied, the practical difference between what must occur at a wedding ceremony and a registration would not be particularly great and consequently little would be gained by introducing a registration procedure. More- over, a transition to a registration procedure presupposes that marriage can only be entered into by a civil procedure, as it can hardly be a conceivable alternative to retain religious wedding ceremonies and simultaneously provide for civil wedding ceremonies to be replaced by registration with the Tax Authority. Considering the fact that people in general attribute great importance to the circumstances under which marriage is entered into, a registration procedure may also be perceived to be a gross simplification of the procedure. Couples who wish to have a solemn setting for entering into marriage would moreover be compelled to undergo duplicate procedures. Marriage should thus still be entered into by a special ceremony and not through registration. The words ‘wedding cere- mony’ (in Swedish vigsel) should be retained as a designation for the ceremony.

SOU 2007:17

Summary

Should the system of freedom of choice between a religious wedding ceremony within a religious community and a civil wedding ceremony be retained?

A system of civil wedding ceremonies as such only constitutes a clearer expression of marriage as a purely civil law relationship. The fact that the Church of Sweden is now separated from the State, together with the general principle of the neutrality of the State on religious issues, can be presented as reasons for a religious community not being able to retain its right to represent the public in connection with entering into marriage. However, there are several reasons for opposing a transition to such a system. Among other things, public opinion on this matter should be taken into account. From the survey conducted at my request by Statistics Sweden, it is indicated that a clear majority of the public want to retain the current system. Nor have any disadvantages with the system that we have today been found. It would certainly appear very difficult for the public to understand if the present freedom of choice were removed. Moreover, such an amendment may, if it were implemented at the same time as the possibility is created for couples of the same sex to get married, have negative consequences for the general attitude towards such marriages and to homosexual people in general. For many people it would also entail repetition and possibly costs to first enter into marriage by a civil procedure and thereafter have the marriage blessed in a separate religious ceremony. As more than half of all marriages are entered into through religious wedding ceremonies, a transition to civil wedding ceremonies only would also involve great practical inconvenience. The loss of resources that would arise would be difficult to replace. All wedding ceremonies could not actually be dealt with within the current system for civil marriage ceremonies, and a new organi- sation would be required. To allow the Tax Agency to deal with all wedding ceremonies in Sweden would not be free from compli- cation and would also be expensive for the State. In my opinion, the wishes of society to retain the current freedom of choice in addition to the practical problems that would arise in the event of a transition to civil wedding ceremonies are alone so substantial that we should, for reasons of principle, refrain from introducing mandatory civil marriage.

Summary

SOU 2007:17

Religious wedding ceremonies

The Church of Sweden is dealt with separately in relation to other religious communities as regards the right to perform wedding ceremonies and authorisation for wedding ceremony officials. The current differences appear to be unjustified set against the back- ground of the changed relationship of the Church of Sweden and the State and also considering the point of departure and principle that the State should as far as possible assume a neutral position in relation to the various religious communities. The Church of Sweden should consequently be dealt with in the same way as other religious communities in the said respect.

I have also deliberated on whether a common system should be introduced for the appointment of wedding ceremony officials within religious communities and civil wedding officials. However, I have concluded that the preconditions for the introduction of a system do not prevail. Matters relating to the right of religious communities to perform religious wedding ceremonies and the authorisation of their officials to conduct wedding ceremonies should, in my opinion, still be considered by the Kammarkollegiet. Nor is there reason to deviate from the current system of both a wedding permit for the religious communities and the appointment of individual officials. Consequently there should be no amend- ment in this respect, except as regards the introduction of a requirement for a wedding permit for the Church of Sweden and the appointment of the Church’s officials.

I consequently propose that the 1993 Act on the right of religious communities other than the Church of Sweden to perform wedding ceremonies, following amendment of the title, should be amended in accordance with that stated.

It is not proposed that the new rules on appointment regarding authorisation to perform wedding ceremonies should apply to priests of the Church of Sweden who, at the time of the law coming into effect, are authorised to perform wedding ceremonies under the provisions of the ÄktB. However, this is subject to the pre- condition that they have been notified to the Kammarkollegiet no later than one year thereafter and that the Church of Sweden has before then applied and been granted a wedding ceremony permit. The provisions contained in ÄktB on ‘automatic’ authorisation to perform wedding ceremonies for priests of the Church of Sweden shall be repealed, although the authorisation continues for tran-

SOU 2007:17

Summary

sitional purposes for a period of one year. Moreover, the provisions contained in ÄktB referring to the internal rules of the Church of Sweden should be reworded to more accurately express the position of the Church of Sweden as being on a par with other religious communities as regards wedding ceremonies.

I also propose that a new provision be included in ÄktB by which it is indicated that religious communities are entitled to impose a charge for performing religious ceremonies and that the provision on appeals against decisions about performing wedding ceremonies made by a priest of the Church of Sweden be repealed.

The obligation of religious communities’ wedding officials or the community to perform wedding ceremonies

On the basis of a religious wedding ceremony being a religious service, there is reason to question whether an obligation to marry two women or two men would violate the freedom of religion in those cases where the religion prohibits marriage between two persons who are of the same sex. In any event, such an obligation crosscuts the area of freedom of religion. It is not reasonable to require that a religious community should conduct wedding services that are alien to its beliefs. Moreover, an obligation to conduct wedding ceremonies would in practice also provide anyone with an unconditional right to the religious ceremony, as the religious component cannot be separated from the legal component. Another factor is that it would not be reasonable to limit the obligation to conduct wedding ceremonies so that it generally relates to couples of the same sex. A general obligation to conduct wedding ceremonies would go too far even if it were limited to relate to the members of the respective religious communities. A wedding ceremony official can in fact also refuse to marry a couple for reasons other than they being of the same sex. The statutory text would therefore need to specify when the obligation to conduct a wedding ceremony does not apply. Such a regulation would probably result in a considerable number of exceptions. In practice it would also be difficult to determine what reasons underlie a refusal to perform a wedding ceremony. If requirements are imposed on religious communities’ wedding ceremony officials to marry couples of the same sex, there is also significant risk that most religious communities would no longer wish to retain their

Summary

SOU 2007:17

permit to conduct wedding ceremonies or would refrain from applying for such a permit. This would in reality mean a transition to mainly civil marriage ceremonies. As already mentioned, such a transition would in its turn lead to a number of practical difficulties. Nor should it, in my opinion, be a precondition for a religious community’s wedding permit that it allows weddings both for couples of different sexes and couples of the same sex. The reason stated regarding the obligation on religious communities’ officials to conduct wedding ceremonies is also relevant as regards an obligation on religious communities to offer wedding ceremonies. Consequently, no obligation to conduct wedding ceremonies should be imposed on either wedding ceremony officials within a religious denomination or on the communities.

Since the task of conducting wedding ceremonies constitutes the exercise of official power, I propose that an express provision is in- cluded in ÄktB providing that the officials of a religious community are not liable to conduct wedding ceremonies.

Civil wedding ceremonies

The task of the courts to conduct wedding ceremonies. The assign- ment included adopting a position on who in the future should be entrusted with the task of conducting civil wedding ceremonies. The Government has, among other things, raised the issue of whether the power of legally qualified judges to conduct wedding ceremonies should be abolished. In the past few years extensive reform work has been underway to develop and modernise the judicial service. The judicial operation should as far as possible only be oriented towards the administration of justice. In my opinion, the conduct of wedding ceremonies is basically an administrative task without any adjudicative element, and is therefore generally viewed as being an anomalous operation for the courts. Nor does the task of a wedding ceremony official require the special com- petence that legally qualified judges have. It is thus in line with the general effort to streamline the courts and the business of the courts that wedding ceremony matters are no longer dealt with at court. The courts should consequently be released from the task of conducting wedding ceremonies.

Who should conduct civil wedding ceremonies in the future? There are certain advantages of a system in which the Tax Agency becomes

SOU 2007:17

Summary

responsible for the entire civil marriage procedure. Among other things, the verification that wedding ceremonies have been con- ducted properly would be made easier and the wedding ceremony would be more closely linked to population registration. How- ever, reasons against such a system are the fact that the Tax Agency only has a limited number of locations in Sweden and that the availability of opportunities for wedding ceremonies would there- fore reduce. In any event, the Tax Agency does not have the capa- city with its existing manpower resources to satisfy the require- ment for civil wedding ceremony officials throughout Sweden. It may also be fundamentally unsatisfactory that the wedding ceremony authority itself should verify that the wedding ceremony has been conducted according to the proper procedure. A survey conducted by Statistics Sweden into the public’s opinion on the formalities for entering into marriage also indicated that there is no great interest in officers at the Tax Office being allowed to perform wedding ceremonies and that geographical proximity is perceived to be important. The task of conducting wedding ceremonies should therefore not be dealt with by the Tax Agency.

However, in my opinion, there is no impediment to the wedding ceremony task being transferred to the municipalities. In that event, this would involve a special function regulated by law and which can be funded through the municipalities imposing charges for conducting wedding ceremonies. The need regarding locations for wedding ceremonies would therefore be satisfied throughout Sweden and the costs to central government for arranging weddings would reduce. However, it may be questioned whether there are sufficient reasons for implementing such a reform. Such a system would basically entail a major change in comparison with the current system that has applied for many years. Nor, as far as I have established in the course of my investigation work, does the current system involve any manifest inconvenience. I have therefore chosen not to submit any proposed amendment in this respect.

I consequently propose that all civil marriage ceremonies should continue to be conducted by those who have been appointed by the County Administrative Boards. It ought to be possible to compensate for the loss of resources that would result owing to the courts being released from the task of performing wedding ceremonies by the County Administrative Boards appointing more wedding ceremony officials when necessary.

Summary

SOU 2007:17

Special appointment of civil wedding ceremony officials

Requirements for wedding ceremony officials. Before a person is appointed to be a civil wedding ceremony official, the County Administrative Board must verify that she or he has the knowledge and the qualifications that are generally required for the role of a wedding ceremony official. The wedding ceremony official should, for example, be a person of sound judgment and enjoy public confidence, and also have the experience required to be able to perform the task in the best way. She or he should also be well aware of the importance of the wedding ceremony as a legally binding contract and the responsibility that accompanies the role. Another aspect that should be taken into account is that the wedding ceremony official may be deemed to be a suitable person to represent the public. Only such persons who are willing to officiate at wedding ceremonies for both a man and a woman and for two persons of the same sex should be eligible for the role of wedding ceremony official.

Appointment for individual cases. A wedding ceremony official should only in exceptional cases be appointed for a specific occasion. Besides the requirements regarding competence referred to above, one fundamental precondition for such an appointment should be that the wedding ceremony official can, because of her/his position, contribute towards the ceremony being deemed to be in the nature of an official matter and that it is clearly indicated that she or he represents the public. In principle, such appointments should be limited to persons with certain qualified experience and certain persons holding politically elected positions.

Remuneration for wedding ceremony officials and charges for wedding ceremonies. Appointment as a civil wedding ceremony official is basically an honorary position, which should affect the level of fees. However, this remuneration has been at the same level for many years and is now disproportionate to the work performed by wedding ceremony officials. An increase therefore appears to be justified. SEK 300 may represent an appropriate guide mark for fees for civil wedding ceremony officials. If several wedding ceremonies are conducted on the same day, the fee payable for each wedding ceremony after the first should only be SEK 100. Any increase in the fee for civil wedding ceremony officials should be financed through a charge for a wedding ceremony payable to the County Administrative Board.

SOU 2007:17

Summary

I propose that the Government makes regulations by an ordinance in accordance with my views. These regulations should not cause pre-existing appointments of wedding ceremony officials to cease, but rather that they shall apply as if they had been granted under the new rules.

I also propose that a provision be introduced into ÄktB whereby a charge is payable for wedding ceremonies conducted by a person appointed as a wedding ceremony official by the County Administra- tive Board. More detailed regulations about such fees and their pay- ment will be issued by the Government. It should not be possible to appeal against a decision by the County Administrative Board regarding the appointment of a wedding ceremony official, for which reason it is proposed that the current provisions on appeals contained in ÄktB be revoked.

Should it be the role of the Government to approve invalid wedding ceremonies?

My starting point is that the Government should be released from matters that do not require a position to be adopted by the Government as a political body. Matters concerning the approval of invalid marriage ceremonies are not such a matter: since such matters can be contentious and verbal evidence may have to be presented, they ought to be delegated to a court. It ought also to be possible for a court, instead of the Government, to approve a marriage entered into abroad in accordance with foreign law but which is invalid owing to a formal defect.

I propose that the rules contained in ÄktB and IÄL on the approval of invalid wedding ceremonies are amended in the manner referred to.

Consequences and implementation

If the courts are released from the task of officiating at wedding ceremonies, this would probably involve a cost-savings for the judicial service of almost one million kronor. In order to deal with the task of appointing wedding ceremony officials within the Church of Sweden, the Kammarkollegiet needs to have some further resources. These costs, which would probably be rather modest,

De som begär hindersprövning skall vid denna skriftligen för- säkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras för- säkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär hinderspröv- ning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap enligt lagen (1994:1117) om registrerat part- nerskap. Den som tidigare har ingått äktenskap eller låtit re- gistrera partnerskap skall styrka att äktenskapet eller partnerska- pet har blivit upplöst, om detta inte framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myn- dighet.

Författningsförslag SOU 2007:17

3 kap.

1 §TPF1FPT

Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot äktenskapet. Denna prövning skall göras av Skatteverket.

Hindersprövningen skall begä-	De som avser att ingå äkten-
ras av kvinnan och mannen ge-	skap skall gemensamt begära hin-
mensamt hos Skatteverket eller	dersprövningen hos Skatteverket
Försäkringskassan.	eller Försäkringskassan.

3 §TPF2FPT

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen för- säkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras för- säkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär hinderspröv- ning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap. Den som tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap skall styrka att äktenskapet eller part- nerskapet har blivit upplöst, om detta inte framgår av folkbok- föringen eller av intyg från ut- ländsk myndighet.

1TP PT Senaste lydelse 2004:796.

2TP PT Senaste lydelse 1994:1118.

SOU 2007:17 Författningsförslag

	3
4 §TPF FPT
Finner Skatteverket att det inte	Finner Skatteverket att det inte
finns något hinder mot äkten-	finns något hinder mot äkten-
skapet, skall verket på begäran av	skapet, skall verket på begäran av
kvinnan och mannen utfärda in-	dem som ansökt om hinderspröv-
tyg om detta.	ningen utfärda intyg om detta.

4kap.

2 §

Vid vigseln skall kvinnan och	Vid vigseln skall de som avser
mannen samtidigt vara närvaran-	att ingå äktenskap samtidigt vara
de. De skall var för sig på fråga	närvarande. De skall var för sig på
av vigselförrättaren ge till känna	fråga av vigselförrättaren ge till
att de samtycker till äktenskapet.	känna att de samtycker till äkten-
Vigselförrättaren skall därefter	skapet. Vigselförrättaren skall
förklara att de är makar.	därefter förklara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen

ogiltig som vigsel.
En förrättning som enligt	En förrättning som enligt
andra stycket är ogiltig som vig-	andra stycket är ogiltig som vig-
sel får godkännas av regeringen,	sel får godkännas av allmän dom-
om det finns synnerliga skäl.	stol, om det finns synnerliga skäl.
Ärendet får tas upp endast på	Ärendet får tas upp endast på
ansökan av kvinnan eller mannen	ansökan av en av makarna eller,
eller, om någon av dem har av-	om någon av dem har avlidit, av
lidit, av arvingar till den avlidne.	arvingar till den avlidne.
	4
	3 §TPF FPT

Behörig att vara vigselförrät- tare är

1.präst i Svenska kyrkan,

2.sådan präst eller annan be- fattningshavare i ett annat tros- samfund som har förordnande enligt bestämmelserna i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund

än Svenska kyrkan,

Behörig att vara vigselförrät- tare är

1. befattningshavare i ett tros- samfund som har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossam- fund, eller

3TP PT Senaste lydelse 2003:644.

4TP PT Senaste lydelse 2006:212.

Författningsförslag

SOU 2007:17

3.lagfaren domare i tingsrätt,

eller

4.den som länsstyrelsen har förordnat.

Länsstyrelsens förordnande skall avse såväl behörighet att förrätta vigsel som behörighet att regi- strera partnerskap enligt lagen (1994:1117) om registrerat part- nerskap.

2. den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

Den som är vigselbehörig enligt första stycket 1 är inte skyldig att förrätta vigsel.

Vid vigsel gäller i övrigt

1.föreskrifterna i kyrkohand- boken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln för- rättas av en präst i den kyrkan,

2.den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,

3.föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

6 §

Vid vigsel gäller i övrigt

1.den ordning som gäller inom ett trossamfund, om vigseln förrättas av en befattningshavare

isamfundet,

2.föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

8 §

Avgift skall utgå för vigsel som förrättas av den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare. Närmare föreskrifter om sådan av- gift och betalningen av den med- delas av regeringen.

Om vigsel förrättas av en vig- selförrättare inom ett trossamfund har samfundet rätt att ta ut en av- gift för vigseln.

SOU 2007:17 Författningsförslag

		5 kap.
			5 §
En make har rätt till äkten-			En make har rätt till äkten-
skapsskillnad	utan	föregående	skapsskillnad	utan	föregående
betänketid om det görs sanno-			betänketid om det görs sanno-
likt att maken har tvingats att			likt att maken har tvingats att
ingå äktenskapet eller om maken			ingå äktenskapet eller om maken
har ingått äktenskapet före 18 års			har ingått äktenskapet före 18 års
ålder utan behörig		myndighets	ålder utan behörig		myndighets
tillstånd. Om äktenskapet har in-			tillstånd. Om äktenskapet har in-
gåtts trots att makarna är släkt			gåtts trots att makarna är släkt
med varandra i rätt upp- och ned-			med varandra i rätt upp- och ned-
stigande led eller är helsyskon,			stigande led eller är helsyskon,
har var och en av makarna rätt			har var och en av makarna rätt
till äktenskapsskillnad utan före-			till äktenskapsskillnad utan före-
gående betänketid.		Detsamma	gående betänketid.		Detsamma
gäller om äktenskapet har ingåtts			gäller om äktenskapet har ingåtts
trots att någon av makarna redan			trots att någon av makarna redan
var gift eller partner i ett registre-			var gift och det tidigare äkten-
rat partnerskap och det tidigare			skapet inte har blivit upplöst.
äktenskapet	eller partnerskapet
inte har blivit upplöst.
Föreligger	tvegifte, har var		Föreligger tvegifte, har var och
och en av makarna i det tidigare			en av makarna i det tidigare
äktenskapet rätt att få detta upp-			äktenskapet rätt att få detta upp-
löst genom	äktenskapsskillnad		löst genom	äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid. Det-			utan föregående betänketid.
samma gäller om partnerskap regi-

strerats trots att någon av partner- na då var gift.

I de fall som avses i första stycket kan talan om äktenskaps- skillnad föras även av allmän åklagare. I de fall som avser äktenskap som ingåtts av underårig är socialnämnden i den kommun där per- sonen är folkbokförd eller, om personen inte är folkbokförd här i landet, i den kommun där han eller hon vistas skyldig att på begä- ran lämna yttrande samt de upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning till åklagaren. En annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse i frågan är skyldig att lämna sådana på begäran av den socialnämnd som skall yttra sig.

Författningsförslag SOU 2007:17

14 kap.

	2 §
Talan om fastställelse av att	Talan om fastställelse av att
ett äktenskap består eller inte	ett äktenskap består eller inte
består kan föras endast i en tvist	består kan föras endast i en tvist
mellan kvinnan och mannen.	mellan makarna.

Frågan huruvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

3 §

Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i lan- det, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där någon av makarna har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i lan- det, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

Första stycket gäller även ären- de om godkännande av ogiltig vigsel.

15 kap.

2 §TPF5FPT

Skatteverkets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos en länsrätt inom vars dom- krets kvinnan eller mannen är folkbokförd. Finns ingen sådan behörig länsrätt överklagas beslu- tet hos Länsrätten i Stockholms län.

Skatteverkets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos en länsrätt inom vars dom- krets båda eller en av dem som begärt hindersprövningen är folk- bokförd. Finns ingen sådan be- hörig länsrätt överklagas beslu- tet hos Länsrätten i Stockholms län.

Detsamma gäller beslut av präster inom Svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

5TP PT Senaste lydelse 2003:644.

Författningsförslag

SOU 2007:17

2Förslag till

lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 och 9 §§ föräldrabalkenTPF6FPT skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader, om ej annat följer av 2 §. Detsamma gäller, om modern är änka och barnet födes inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat dessförinnan.

Är vid barns födelse modern gift med en man skall han anses som barnets far, om inte annat följer av 2 §. Detsamma gäller, om modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter man- nens död att det kan vara avlat dessförinnan.

9 §TPF7FPT

Har insemination utförts på modern enligt 6 kap. lagen (2006:351) om genetisk integri- tet m.m. eller har befruktning av moderns ägg utförts enligt 7 kap. samma lag med samtycke av en kvinna som var moderns registre- rade partner eller sambo och är det med hänsyn till samtliga om- ständigheter sannolikt att barnet har avlats genom inseminationen eller befruktningen, skall den som har lämnat samtycket anses som barnets förälder.

Har insemination utförts på modern enligt 6 kap. lagen (2006:351) om genetisk integri- tet m.m. eller har befruktning av moderns ägg utförts enligt 7 kap. samma lag med samtycke av en kvinna som var moderns maka eller sambo och är det med hän- syn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet har avlats genom inseminationen eller be- fruktningen, skall den som har lämnat samtycket anses som bar- nets förälder.

6TP PT Lagen omtryckt 1995:974.

7TP PT Senaste lydelse 2006:352.

SOU 2007:17

Författningsförslag

4Förslag till

lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa inter- nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskapTPF9FPT

dels att 1 kap. 1, 7 och 8 §§, 3 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse,

dels att nuvarande 7 kap. 4, 5 och 6 §§ skall betecknas 7 kap. 5, 6 och 7 §§,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 4 §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §TPF10FPT

Vill en man och en kvinna ingå äktenskap inför en svensk myndighet, skall det prövas om det finns något hinder mot äkten- skapet enligt svensk lag.

Om varken mannen eller kvin- nan är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, skall det dessutom prövas att var och en av dem har rätt att ingå äkten- skapet enligt lagen i en efter eget val angiven stat där han respek- tive hon antingen är medborgare eller har hemvist. Om båda begär det och det finns särskilda skäl, får dock prövningen ske med tillämpning av enbart svensk lag även i sådant fall.

Vill en kvinna och en man, två kvinnor eller två män ingå äkten- skap med varandra inför en svensk myndighet, skall det prö- vas om det finns något hinder mot äktenskapet enligt svensk lag.

Om ingen av dem är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, skall det dessutom prö- vas att var och en av dem har rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i en efter eget val angiven stat där hon eller han antingen är medbor- gare eller har hemvist. Om båda begär det och det finns särskilda skäl, får dock prövningen ske med tillämpning av enbart svensk lag även i sådant fall.

9TP PT Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797.

10TP PT Senaste lydelse 2004:144.

Författningsförslag	SOU 2007:17
11
7 §TPF	FPT

Äktenskap som ingåtts utom riket enligt främmande lag anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Har äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan, som av främmande stat förordnats att förrätta vigsel i annan främmande stat, anses äktenskapet också giltigt till formen, om det är giltigt i den stat som meddelat förordnandet.

Även i annat fall än som avses	Även i annat fall än som avses
i första stycket skall äktenskap	i första stycket skall äktenskap
som ingåtts utom riket anses gil-	som ingåtts utom riket anses gil-
tigt till formen, om det är giltigt	tigt till formen, om det är giltigt
i den eller de stater där mannen	i den eller de stater där makarna
och kvinnan var medborgare eller	var medborgare eller hade hem-
hade hemvist.	vist.
	12
	8 §TPF FPT

Äktenskap, som skulle vara ogiltigt på grund av formfel, kan godkännas av regeringen på an- sökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande får lämnas endast om synnerliga skäl föreligga.

Äktenskap, som skulle vara ogiltigt på grund av formfel, kan godkännas av svensk domstol på ansökan av en av makarna eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkän- nande får lämnas endast om det finns synnerliga skäl.

3 kap.

1 §TPF13FPT

Äktenskapsmål äro mål om äktenskapsskillnad och mål däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro förenade i äktenskap med varandra.

Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål om huruvida en kvinna och en man, två kvinnor eller två män är för- enade i äktenskap med varandra.

		14
		2 §TPF FPT
	Äktenskapsmål får upptagas av	Äktenskapsmål får tas upp av
svensk domstol, om		svensk domstol, om
	1. båda makarna äro svenska	1. båda makarna är svenska

11	PT Senaste lydelse 2004:144.
TP	PT Senaste lydelse 2004:144.
12	PT Senaste lydelse 1976:1120.
TP	PT Senaste lydelse 1976:1120.
13	PT Senaste lydelse 1973:942.
TP	PT Senaste lydelse 1973:942.
14	PT Senaste lydelse 1976:1120.
TP	PT Senaste lydelse 1976:1120.

SOU 2007:17

Författningsförslag

medborgare,

2.käranden är svensk med- borgare och har hemvist här i riket eller tidigare haft hemvist här sedan han fyllt aderton år,

3.käranden ej är svensk med- borgare men har hemvist här i riket sedan minst ett år,

4.svaranden har hemvist här i riket,

5.saken rör ogiltighet av vig- sel som förrättats av svensk myn- dighet,

6.i annat fall än som avses i 1–5 regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer finner skäl att talan prövas här i riket, under förutsättning att endera maken är svensk medborgare eller käran- den ej kan få sin talan prövad i den stat där han är medborgare.

medborgare,

2.käranden är svensk med- borgare och har hemvist här i riket eller tidigare haft hemvist här sedan hon eller han fyllt aderton år,

3.käranden ej är svensk med- borgare men har hemvist här i riket sedan minst ett år,

4.svaranden har hemvist här i riket,

5.saken rör ogiltighet av vig- sel som förrättats av svensk myn- dighet,

6.det i annat fall än som avses

i1–5 finns särskilda skäl att talan prövas här i riket, under förut- sättning att endera maken är svensk medborgare eller käran- den ej kan få sin talan prövad i den stat där hon eller han är med- borgare eller har hemvist.

7kap.

4 §

Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar skall i till- lämpliga delar gälla en i ett annat land författningsreglerad samlev- nadsform och parterna i förhållan- det om samlevnadsformen har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äktenskap i det landet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

SOU 2007:17

Författningsförslag

6Förslag till

lag om ändring i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan

dels att rubriken till lagen skall ha följande lydelse, dels att 1§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
Lag (1993:305) om rätt att för-	Lag (1993:305) om rätt att för-
rätta vigsel inom andra tros-	rätta vigsel inom trossamfund
samfund än Svenska kyrkan
	1 §
Annat trossamfund än Svenska	Ett trossamfund kan ges till-
kyrkan kan ges tillstånd att för-	stånd att förrätta vigsel, om sam-
rätta vigsel, om samfundets verk-	fundets verksamhet är varaktig
samhet är varaktig och samfun-	och samfundet har en sådan orga-
det har en sådan organisation att	nisation att det på goda grunder
det på goda grunder kan antas att	kan antas att äktenskapsbalkens
äktenskapsbalkens bestämmelser	bestämmelser om vigsel och där-
om vigsel och därmed samman-	med sammanhängande åtgärder
hängande åtgärder kommer att	kommer att iakttas. Har tillstånd
iakttas. Har tillstånd givits, får	givits, får vigsel inom samfundet
vigsel inom samfundet förrättas	förrättas av den som förordnats
av den som förordnats enligt 2 §	enligt 2 § att vara vigselförrättare.
att vara vigselförrättare.

Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Kammar- kollegiet efter ansökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2.De nya reglerna om förordnande om vigselbehörighet gäller inte präster i Svenska kyrkan som vid ikraftträdandet var vigselbehö- riga enligt äldre bestämmelser, under förutsättning att de har an- mälts till Kammarkollegiet senast ett år efter ikraftträdandet och

Författningsförslag

SOU 2007:17

8Förslag till

lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 6 § försäkringsavtalslagen (2005:104) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

6 §

Har försäkringstagaren till en försäkring som gäller på hans liv eller hälsa utan att namnge för- månstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, an- ses detta innebära följande:

make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnan- det tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller inte förordnan- det,

registrerad partner: den som är registrerad partner med för- säkringstagaren när förordnandet tillämpas; om det pågår mål om upplösning av partnerskapet, gäller inte förordnandet,

sambo: den som är sambo med försäkringstagaren när förord- nandet tillämpas,

barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,

make och barn: försäkrings- tagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; om

Har försäkringstagaren till en försäkring som gäller på hans liv eller hälsa utan att namnge för- månstagaren använt någon av nedan angivna beteckningar, an- ses detta innebära följande:

make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnan- det tillämpas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller inte förordnan- det,

sambo: den som är sambo med försäkringstagaren när förord- nandet tillämpas,

barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,

make och barn: försäkrings- tagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; om

1Uppdraget och dess genomförande

1.1Utredningsuppdraget

Med biträde av två referensgrupper har jag som särskild utredare haft till uppgift att se över ett antal frågeställningar rörande äkten- skap och registrerat partnerskap och föreslå de författningsändringar som bedöms vara behövliga.

En huvudfråga har varit om par med samma kön bör kunna ingå äktenskap. Enligt direktiven (dir. 2005:6, se bilaga 1) skall det göras en grundlig analys av frågan och samtliga skäl som talar för och emot äktenskap för par med samma kön skall redovisas. Om slutsatsen blir att sådana äktenskap skall kunna ingås bör enligt direktiven i princip detsamma gälla för dessa äktenskap som för äktenskap mellan en kvinna och en man. I uppdraget ingår då att redovisa vilka internationella privat- och processrättsliga frågor som äkten- skap för par med samma kön aktualiserar och överväga om detta motiverar någon särskild reglering. Även i övrigt skall behovet av följdändringar eller andra åtgärder utredas. Frågor om assisterad befruktning och föräldraskap till barn omfattas inte av uppdraget.

En annan huvuduppgift har varit att – oavsett slutsatsen i frågan om äktenskap för par med samma kön – ta ställning till formerna för ingående av äktenskap. Enligt direktiven skall det övervägas om behörigheten för trossamfund att företräda det allmänna vid ingåen- de av äktenskap bör finnas kvar eller om äktenskap endast bör få ingås civilt.

Om äktenskap även i fortsättningen bör kunna ingås hos trossam- fund, skall det övervägas om några förändringar bör göras när det gäller denna behörighet. Det skall utredas om trossamfunden bör vara fria att välja vilka man vill viga. Om par med samma kön skall få möjlighet att ingå äktenskap uppkommer även frågan om vigsel- tillstånd bör kunna ges till trossamfund som endast tillåter äkten- skap mellan en kvinna och en man.

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2007:17

Formerna för ingående av äktenskap i civil ordning skall utredas oavsett om det föreslås ett generellt system med civiläktenskap eller om den civila vigseln föreslås vara ett alternativ till vigsel genom trossamfund. I direktiven aktualiseras följande frågeställningar.

•Finns det anledning att knyta uppkomsten av ett äktenskap till något annat än en vigsel, t.ex. en registrering?

•Vem bör vara behörig att företräda det allmänna?

•Bör uppgiften att företräda det allmänna t.ex. ges till Skatte- verket, som redan i dag ansvarar för hindersprövningen före in- gående av äktenskap?

•Bör nuvarande behörighet för lagfaren domare att förrätta vigsel tas bort?

•Om länsstyrelsen liksom i dag bör förordna personer som före- träder det allmänna vid ingående av äktenskap, vad bör då gälla beträffande dessa förordnanden, t.ex. när det gäller förutsätt- ningarna för ett förordnande, överklagande av länsstyrelsens beslut och ersättning till vigselförrättare?

•Bör det tas ut avgifter?

•Bör det även i fortsättningen vara regeringens uppgift att god- känna ogiltiga vigslar?

I uppdraget har också ingått att överväga ändringar i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Om äktenskap bör kunna ingås av par med samma kön, bör detta enligt direktiven få till följd att partnerskapslagen upphävs. I detta läge skall det särskilt övervägas vilka övergångsregler som bör gälla för redan registrerade partnerskap.

Om äktenskap inte bör kunna ingås av par med samma kön, skall utgångspunkten i stället vara att partnerskapet behålls. Förändringar när det gäller partnerskapet skall då övervägas. Bland annat aktuali- seras följande frågeställningar.

•Bör Svenska kyrkan och andra trossamfund kunna registrera partnerskap?

•Bör behörigheten att registrera partnerskap förutsätta beslut av Kammarkollegiet?

•Bör ett trossamfund, med bibehållet tillstånd, ha rätt att välja om det vill registrera partnerskap?

•Bör terminologin i partnerskapslagen ändras?

SOU 2007:17

Uppdraget och dess genomförande

•Bör det införas en möjlighet att få dispens från 18-års gränsen för registrering av partnerskap?

•Bör anknytningskraven för registrering av partnerskap ändras?

Frågan om beslut enligt lagen (1972:119) om fastställande av köns- tillhörighet i vissa fall bör få meddelas endast beträffande den som är ogift ingick ursprungligen i utredningsuppdraget men togs bort genom tilläggsdirektiv (dir. 2006:9) i samband med att regeringen beslutade direktiv till en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av nämnda lag (dir. 2006:8).

1.2Utredningsarbetet

Jag har hållit fyra hearings som ett led i arbetet med en redovisning av skälen för och emot att äktenskap skall kunna ingås av par med samma kön. Även frågan om Svenska kyrkan och andra trossam- fund bör registrera partnerskap, för det fall att äktenskapet inte utvidgas till att omfatta par med samma kön, har berörts vid dessa tillfällen. Hearingarna har också utgjort underlag för ett ställnings- tagande beträffande framtida former för ingående av äktenskap. Första hearingen hölls den 14 december 2005 och riktade sig till Sveriges Kristna råd och dess medlemskyrkors ledningar. Till en hearing den 11 januari 2006 inbjöds Sveriges Muslimska råd och vissa islamiska trossamfund. Den 1 februari 2006 hölls en hearing med myndigheter och organisationer m.fl. som bl.a. har till uppgift att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning. Vid den sista hearingen som ägde rum den 15 mars samma år inhämtades synpunkter från bl.a. Judiska Centralrådet, vissa religiösa ungdoms- organisationer, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, Socialstyrelsen och personer som genom sin sakkunskap på olika områden kunde bidra till att bredda beslutsunderlaget. En förteck- ning över samtliga medverkande vid utredningens hearings finns i bilaga 2. Under ett senare skede av utredningsarbetet har jag hållit ett särskilt möte med företrädare för Riksförbundet för sexuell upp- lysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) samt RFSL Ungdom. Jag har också sammanträffat med Ombuds- mannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning vid två tillfällen under utredningstiden.

När det har gällt formerna för ingående av äktenskap och ord- ningen för förordnande av vigselförrättare, har jag samrått med före-

Uppdraget och dess genomförande

SOU 2007:17

trädare för Kammarkollegiet, Länsstyrelsernas chefsjuristförening, Skatteverket samt Svenska Kommunförbundet och Landstingsför- bundet. Allmänhetens syn på nuvarande och framtida former för ingående av äktenskap har inhämtats genom en enkätundersökning som Statistiska centralbyrån har utfört på mitt uppdrag (se bilaga 3 och avsnitt 6.4).

Jag har också inhämtat upplysningar om gällande rätt och even- tuellt pågående lagstiftningsarbete i ett antal länder. Studiebesök har genomförts i Norge, Finland, Spanien, Nederländerna och Belgien. Vidare har skriftligt underlag inhämtats från Danmark, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Nya Zeeland. Resul- tatet av mitt arbete i denna del redovisas i kapitel 5.

De som medverkat i referensgrupperna med företrädare för riks- dagspartierna respektive trossamfund har informerats om vad som framkommit under mitt utredningsarbete och jag har fortlöpande samrått med dem om de olika frågor som innefattas i mitt uppdrag. De har också beretts tillfälle att delta vid de hearings och möten som jag har hållit. Flertalet utredningssammanträden har varit gemen- samma för sakkunniga, experter och de två referensgrupperna. Jag har vidare haft särskilda möten med de sakkunniga och experterna i utredningen.

Samtliga medverkande i referensgrupperna har, sedan önskemål framställts härom, fått mitt tillstånd till att lämna särskilda yttran- den. Detsamma gäller experterna. Sakkunnigas rätt att lämna yttrande följer av kommittéförordningen (1998:1474). Av företrädarna för riksdagspartierna har Martin Andreasson, Yvonne Andersson, Tasso Stafilidis och Mikael Björk Blomkvist lämnat särskilda yttranden. Från referensgruppen med företrädare för trossamfund har Maria Lundqvist Norling och Per-Magnus Selinder lämnat ett gemensamt yttrande liksom Marianne Andréas, Per Karlsson och Süleyman Wannes. Vidare har ett yttrande från Per Samuelsson fogats till be- tänkandet.

Slutligen bör nämnas att Justitiedepartementet i september månad 2006 överlämnade ett upprop med rubriken ”Bevara äktenskapet mellan kvinna och man” till utredningen. Uppropet har under- tecknats av ett stort antal personer (enligt uppgift 51 544 namn- underskrifter).

2 Nuvarande ordning

2.1Vissa bestämmelser i regeringsformen

1 kap. regeringsformen (RF) innehåller bl.a. bestämmelser om med- borgarnasTPF1FPT frihet och lika värde och i 1 kap. 2 § RF lämnas riktlinjer för den offentliga verksamheten. Paragrafen ger uttryck för vissa särskilt viktiga mål för den samhälliga verksamheten, men ger däremot inte upphov till några rättigheter för medborgarna. I 1 kap. 2 § första stycket anges att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Denna föreskrift kan sägas utgöra grunden för det svenska rättssamhället och utgångspunkt för den detaljerade regleringen om grundläggande rättigheter som följer i 2 kap. RF. I 1 kap. 2 § fjärde stycket RF uttalas vidare att det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.TPF2FPT Det allmänna skall också verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person.

I 1 kap. 9 § RF fastläggs den s.k. objektivitetsprincipen. Enligt denna skall domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Reglerna om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. RF är rättsligt bindande och skall ge de enskilda ett visst skydd gentemot det allmänna. Vissa av de grundläggande fri- och rättigheterna är

1TP PT Det skydd som RF ger tillkommer i första hand svenska medborgare. Utlänningar som be- finner sig här i riket är emellertid i stor utsträckning likställda med svenska medborgare (jfr 2 kap. 22 § RF).

2TP PT I skyddet för familjelivet inbegrips rätten att ingå äktenskap (jfr SOU 1975:75 s. 183).

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

absoluta i den meningen att de inte kan begränsas utan grundlags- ändring medan andra kan begränsas genom lag, eller i undantagsfall, genom annan författning efter bemyndigande i lag, s.k. relativa rättigheter. För att begränsning skall få ske måste vissa materiella krav vara uppfyllda.

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, informationsfrihet och mötesfrihet. Ett annat exem- pel på en grundläggande fri- och rättighet är religionsfrihet, dvs. frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Denna rättighet är absolut. I 2 kap. 15–16 §§ RF fastslås vissa all- männa diskrimineringsförbud; förbud mot minoritetsdiskrimine- ring och könsdiskriminering. I det senare fallet fastslås att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön om inte föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män eller avser värn- plikt eller motsvarande tjänsteplikt. Diskriminering av par som har samma kön i förhållande till par med olika kön faller utanför be- stämmelsens tillämpningsområde.

Någon särskild bestämmelse om rätten att ingå äktenskap och bilda familj finns inte i RF. Av 2 kap. 23 § RF framgår emellertid att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.TPF3FPT Rätten att ingå äktenskap och bilda familj regleras i artikel 12 i kon- ventionen (jfr avsnitt 4.2).

2.2Äktenskap

2.2.1Grundläggande principer om äktenskap

I 1 kap. äktenskapsbalken (ÄktB) finns bestämmelser som innehåller de grundläggande principerna om äktenskap och vars föreskrifter är avsedda att ange innebörden av begreppet äktenskap. I 1 § före- skrivs att äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar. Härigenom klargörs att äktenskap endast får ingås mellan personer som har olika kön och att äktenskapet skall vara monogamt.

3TP PT Vid en eventuell normkonflikt har de rättstillämpande organen att tillämpa lagprövnings- regeln i 11 kap. 14 § RF.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

Makarna skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemen- samt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa (1 kap. 2 § ÄktB). Skyldigheten för makarna att i samråd verka för familjens bästa innefattar även att makarna skall vara lojala mot varandra.TPF4FPT Bestämmelsen ger också uttryck för makarnas gemen- samma ansvar när det gäller praktiska bestyr i hemmet och med barnen. Några rättsliga sanktioner finns inte mot den make som eftersätter sin skyldighet enligt dessa riktlinjer. Överenskommelser mellan makar i rent personliga frågor, t.ex. om principerna för barnens uppfostran, är inte heller juridiskt bindande.

En annan grundläggande princip som kommer till uttryck i 1 kap. 3 § ÄktB är att varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Den av makarna som förvärvat något är att betrakta som ägare till egendomen också i förhållande till den andra maken. Egendomsskillnaden gäller så länge äktenskapet består.TPF5FPT Vem av makarna som äger viss egendom regleras inte i ÄktB utan avgörs enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer.TPF6FPT Det kan tilläggas att det i princip råder avtalsfrihet mellan makarna.

I 1 kap. 4 § ÄktB finns en allmän bestämmelse om makars in- bördes förhållanden. Enligt denna skall makar fördela utgifter och sysslor mellan sig. Härigenom framhålls att makarna har ett gemen- samt ansvar för olika moment i familjens försörjning. De bör båda sträva efter att ta del av dessa olika moment. Makar skall också lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas. Någon bestämmelse som gör det möjligt att framtvinga nämnda upplysningar finns emellertid inte. Inte heller i övrigt finns det några rättsliga sanktioner i nu berörda fall.

1 kap. avslutas med en bestämmelse om att ett äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad (1 kap. 5 § ÄktB).

2.2.2Äktenskapshinder och hindersprövning

I ÄktB regleras tre typer av äktenskapshinder, nämligen i fråga om äktenskapsålder, nära släktskap och tvegifte. Äktenskapshindren upp- ställs av arvsbiologiska skäl eller socialetiska hänsyn. I det senare

4	PT Prop. 1986/87:1 s. 113.
TP
5	PT Vissa s.k. rådighetsinskränkningar föreskrivs dock i 7 kap. 5–8 §§ ÄktB.
TP
6	PT I fråga om gåvor mellan makar uppställs vissa formkrav i 8 kap. ÄktB.
TP

Nuvarande ordning SOU 2007:17

fallet har lagstiftaren velat markera att vissa förbindelser från sam- hällets synpunkt inte är önskvärda.

Äktenskapsåldern är 18 år för både kvinnor och män. Ålders- gränsen har motiverats med att den som är yngre än 18 år i all- mänhet inte har nått den mognad som fordras för att självständigt ta ställning till de problem av personlig och ekonomisk art som uppkommer i en stadigvarande samlevnad.TPF7FPT Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där hon respektive han är folkbokförd. Länsstyrelsen får meddela till- stånd endast om det finns särskilda skäl (2 kap. 1 § ÄktB).TPF8FPT

Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller som är helsyskon. Halvsyskon kan däremot ges tillfälle till äktenskap genom dispens. Tillstånds- myndighet är även i detta fall länsstyrelsen i det län där den sökande är folkbokförd. Ett adoptivförhållande jämställs med biologiskt släktskap vid tillämpningen av reglerna om äktenskapshinder. De som på grund av adoption anses som helsyskon får dock ingå äkten- skap med varandra efter tillstånd av länsstyrelsen (jfr 2 kap. 3 § ÄktB).

Slutligen föreskrivs att den som är gift eller partner i ett regi- strerat partnerskap inte får ingå äktenskap (2 kap. 4 § ÄktB).

För en överenskommelse om äktenskap gäller dessutom det grund- läggande och oskrivna kravet att parterna skall ha rättslig hand- lingsförmåga, dvs. ha förmåga att fatta innebörden av den rättshand- ling de företar. I fråga om vigsel bör det krävas viss förståelse för vad ett äktenskap innebär.TPF9FPT

Hindersprövningen skall göras av Skatteverket innan äktenskap in- gås. Den skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt. Ansökan kan lämnas var som helst i landet hos Skatteverket eller Försäkrings- kassan (3 kap. 1 § ÄktB). Kvinnan och mannen skall skriftligen på heder och samvete försäkra att det inte föreligger något äktenskaps- hinder vad avser nära släktskap. De skall också på heder och samvete uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera part- nerskap (se 3 kap. 3 § ÄktB). Finner Skatteverket att det inte finns något hinder mot äktenskapet, skall verket på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta (3 kap. 4 § ÄktB). Beslutet får överklagas hos länsrätt (15 kap. 2 § första stycket ÄktB).

7		Se prop. 1973:32 s. 95.
TP	PT	Se prop. 1973:32 s. 95.
8		Beträffande handläggning av och fullföljd i ärenden om tillstånd till äktenskap, se 15 kap.
TP	PT
1 § ÄktB.
9		Jfr Tottie, L., Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990, s. 51.
TP	PT

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

2.2.3Allmänt om vigsel

ÄktB saknar bestämmelser om när ett äktenskap kan ingås i Sverige och vilka regler som då skall tillämpas. Sådana bestämmelser finns i stället i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållan- den rörande äktenskap och förmynderskap. Den lagen reglerar så- ledes både svenska medborgares och utlänningars möjlighet att gifta sig inför en svensk vigselförrättare (jfr avsnitt 2.2.10).

Enligt ÄktB kan äktenskap ingås antingen genom vigsel inom ett trossamfund, s.k. kyrklig vigsel eller genom borgerlig vigsel. En kyrklig vigsel förrättas av präst i Svenska kyrkan eller av präst eller likställd i annat trossamfund medan en borgerlig vigsel förrättas av lagfaren domare i tingsrätt eller av länsstyrelsen förordnad för- rättare. Äktenskap som ingåtts genom borgerlig vigsel kallas ibland civiläktenskap. Det förekommer också att borgerlig vigsel benämns civil vigsel. Bestämmelser om vigsel finns i 4 kap. ÄktB. Begreppen kyrklig vigsel respektive borgerlig (civil) vigsel förekommer dock inte i lagtexten. Där används endast det gemensamma begreppet vigsel. Bestämmelserna bygger på principen om valfrihet. Det står därmed blivande makar fritt att välja mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Ett trossamfund kan dock uppställa vissa krav för att vigsel skall förrättas inom samfundet, t.ex. krav på medlemskap eller lik- nande.

I 4 kap. 1 § ÄktB föreskrivs beträffande vigselproceduren att äkten- skap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen. Minst två personer skall vara närvarande som vittnen. Enligt 2 § första stycket samma kapitel skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande vid vigseln. De skall var för sig på fråga av vigselförrätta- ren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Behörig att vara vigselförrättare är som redan nämnts präst i Svenska kyrkan, sådan präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund som har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan, lag- faren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat (4 kap. 3 § ÄktB). Länsstyrelsens förordnande avser numera såväl behörighet att förrätta vigsel som behörighet att registrera partner- skap enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.TPF10FPT Behöriga är vidare bl.a. vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen (se avsnitt 2.2.10).

10TP PT Prop. 2005/06:58, bet. 2005/06:LU22, rskr. 2005/06:179.

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit (4 kap. 5 § ÄktB).

Vid vigsel gäller i övrigt föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för Svenska kyrkan, om vigsel förrättas av en präst i den kyrkan, den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund samt föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall (4 kap. 6 § ÄktB). Frågan om vilken vigselform som skall användas av varje kategori vigselförrättare regleras således inte i ÄktB utan genom sär- skilda bestämmelser på annat håll. En vigselförrättare kan inte välja en annan vigselform än den som gäller för hennes eller hans kategori.

Efter vigseln skall vigselförrättaren genast lämna makarna ett bevis om densamma (4 kap. 7 § första stycket ÄktB).TPF11FPT

Enligt 4 kap. 8 § ÄktB skall vigselförrättaren genast sända under- rättelse om vigseln till Skatteverket. Underrättelsen ligger till grund för ändring av uppgift i folkbokföringsregistret. Skatteverket skall härvid kontrollera att vigseln har föregåtts av hindersprövning och att vid denna prövning något hinder mot äktenskapet inte kommit fram. Om en sådan prövning inte har förekommit eller om vigseln har förrättats trots att det vid prövningen kommit fram hinder mot äktenskapet, skall Skatteverket sända underrättelse om förhållandet till den som skall anmäla eller pröva frågor om disciplinansvar, åtals- anmälan, avskedande eller entledigande beträffande vigselförrättaren. I de fall där allmän åklagare kan föra talan om äktenskapets upplös- ning skall Skatteverket även underrätta denne (jfr 5 kap. 5 § ÄktB). Eftersom Skatteverket endast skall registrera giltiga äktenskap kontrollerar verket också att vigselförrättaren har varit behörig.

2.2.4Vigsel förrättad av präst i Svenska kyrkan

Som framgått innehåller ÄktB endast vissa grundläggande bestäm- melser om vigsel. För vigsel som förrättas av präst i Svenska kyrkan gäller i övrigt Svenska kyrkans interna föreskrifter.

Beslut av präster inom Svenska kyrkan om förrättande av vigsel får överklagas hos en länsrätt inom vars domkrets kvinnan eller mannen är folkbokförd. Prövningstillstånd krävs för överklagande till kam- marrätten (15 kap. 2 § andra och tredje stycket ÄktB).

11TP PT Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar (4 kap. 7 § andra stycket ÄktB).

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

Det bör noteras att det inte finns någon författningsreglerad skyldighet för präster i Svenska kyrkan att ställa sig till förfogande som vigselförrättare.TPF12FPT Om en sådan präst på förfrågan vägrar att förrätta en vigsel, t.ex. på grund av samvetsbetänkligheter av visst slag, har hon eller han inte fattat ett enligt ÄktB överklagbart be- slut. Sådant beslut föreligger däremot om den präst som först har förklarat sig villig att förrätta vigseln därefter vägrar att genomföra förrättningen t.ex. på grund av att hon eller han funnit någon brist i hindersprövningen.TPF13FPT

2.2.5Vigsel förrättad av befattningshavare inom andra trossamfund

Av 1 § lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan framgår att berörda trossamfund kan ges tillstånd att förrätta vigsel, om samfundets verksamhet är varaktig och sam- fundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att ÄktB:s bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. Frågor om tillstånd prövas av Kammar- kollegiet efter ansökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.

Ett fyrtiotal trossamfund har vigseltillstånd, bl.a. Romersk-katolska kyrkan i Sverige, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfun- det, Pingstförsamlingarnas Vigselnämnd, Judiska Församlingarnas i Sverige Centralråd samt flera ortodoxa och muslimska samfund.

Har tillstånd givits, får vigsel inom samfundet förrättas av den som särskilt förordnats att vara vigselförrättare. Enligt 2 § nämnda lag får Kammarkollegiet, efter ansökan av ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare. Innan en person förordnas till vigselförrättare skall Kammarkollegiet pröva att hon eller han har de kunskaper som behövs för uppdraget. Kammarkollegiet får uppdra åt trossamfundet att utföra denna pröv- ning. Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det inte har begränsats att gälla till en angiven dag.

12TP PT I 4 kap. 4 § ÄktB föreskrevs tidigare att en kvinna och en man som skulle vigas inom Svenska kyrkan hade rätt att välja den präst inom kyrkan som de själva önskade och som var villig att viga dem. Vidare gällde att de hade rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhörde. Bestämmelsen upphörde att gälla vid utgången av år 1999. I prop. 1998/99:38 s. 252 konstaterade regeringen att det efter relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan inte borde finnas en lagstadgad skyldighet för präster och församlingar i Svenska kyrkan att stå till förfogande för kyrklig vigsel.

13TP PT Jfr Tottie, L., Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990, s. 529–530.

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

I 3 § samma lag finns bestämmelser om återkallelse av tillstånd respektive förordnande. Uppfyller ett trossamfund som fått tillstånd att förrätta vigsel inte längre de redovisade kraven skall Kammar- kollegiet återkalla tillståndet. Uppfyller en vigselförrättare inte längre de krav som uppställs för ett förordnande eller missköter denne sin uppgift, skall Kammarkollegiet återkalla förordnandet att vara vigsel- förrättare. I samband med en sådan återkallelse skall det även utredas om det finns grund för att återkalla samfundets tillstånd att förrätta vigsel. Slutligen skall ett förordnande att vara vigselförrättare åter- kallas av Kammarkollegiet, om samfundet begär det. Om en vigsel- förrättare avlider, skall samfundet snarast anmäla detta till Kammar- kollegiet. Kollegiets beslut om tillstånd och förordnande respektive återkallelse av dessa får inte överklagas (5 §).

Vad som närmare gäller vid en vigsel regleras genom respektive trossamfunds interna föreskrifter. Kammarkollegiets tillstånd att förrätta vigsel och förordnande av vigselförrättare innebär inte att det föreligger någon vigselskyldighet för trossamfunden och deras vigselförrättare. I sammanhanget bör också påpekas att beslut av en vigselförrättare inom annat trossamfund än Svenska kyrkan om förrättande av vigsel inte kan överklagas enligt ÄktB.

2.2.6Vigsel förrättad av domare eller särskilt förordnad vigselförrättare

Förordningen (2006:214) med närmare föreskrifter om vigsel och registrering av partnerskap som förrättas av domare eller särskilt för- ordnad förrättare innehåller bestämmelser om borgerlig vigsel och registrering av partnerskap. Bestämmelserna som rör partnerskap redovisas i avsnitt 2.3.3. Såväl domare som särskilt förordnade vigsel- och registreringsförrättare (i det följande vigselförrättare) är skyldiga att förrätta vigslar.

När en vigsel skall ske inför en domare förrättas den av lagmannen eller någon annan domare som lagmannen utser. En domare är inte skyldig att förrätta vigsel på annan tid än under tjänstetid eller på annan plats än domstolens kansli. Det är dock inget som hindrar att vigseln sker på annan tid eller plats om domaren går med på detta. För särskilt förordnad vigselförrättare bestämmer länsstyrelsen tjänstgöringstiden (2 §). Tid och plats för vigseln bestäms av vigsel- förrättaren efter samråd med det blivande brudparet (3 §).

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

Förordningen innehåller också föreskrifter om vilka ord vigsel- förrättaren skall rikta till kvinnan och mannen. Det finns två olika alternativ. Den kortare varianten innebär att förrättningen enbart innehåller de för en giltig vigsel konstitutiva momenten, dvs. att vigselförrättaren frågar först mannen och sedan kvinnan om de vill ingå äktenskap med varandra samt att hon eller han därefter för- klarar dem för äkta makar (se 4 och 5 §§). Härutöver finns sär- skilda bestämmelser om protokoll (8 och 9 §§).

Av förordningen framgår vidare att vigselförrättare som har för- ordnats av länsstyrelsen har rätt till ersättning med 110 kr för varje vigsel som hon eller han förrättat. Har vigselförrättaren samma dag förrättat mer än en vigsel utgör dock ersättningen 30 kr för varje vigsel utöver den första (10 §). Ersättningsnivåerna har varit oför- ändrade sedan år 1988. Ersättningen betalas ut av länsstyrelsen efter ansökan av vigselförrättaren (11 §).

Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länssty- relsen, vars beslut i frågan får överklagas hos allmän förvaltningsdom- stol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (15 kap. 3–4 §§ ÄktB).

Länsstyrelsens beslut om förordnande av vigselförrättare får över- klagas hos regeringen (15 kap. 5 § ÄktB).

2.2.7Ogiltig vigsel

Av 4 kap. 2 § andra stycket ÄktB framgår att en vigsel är ogiltig om inte följande krav har uppfyllts.

•Kvinnan och mannen skall ha varit samtidigt närvarande vid vigseln.

•De skall uttryckligen ha samtyckt till äktenskapet.

•Vigselförrättaren skall ha förklara att de är äkta makar.

•Vigselförrättaren skall ha varit behörig att förrätta vigsel.

Ett ogiltigt äktenskap saknar helt rättsverkningar. En vigsel som är ogiltig får emellertid godkännas av regeringen om det finns synner- liga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller om någon av dem har avlidit, av arvingar till den av- lidne (4 kap. 2 § tredje stycket ÄktB). Regleringen syftar närmast

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

på fel i vigselförrättningen av rent förbiseende.TPF14FPT Godkännande har ansetts i första hand komma i fråga då något fel i vigselförfarandet har förekommit och kontrahenterna kan anses ha förlitat sig på att vigseln varit giltig.TPF15FPT Om en ogiltig vigsel godkänns av regeringen anses äktenskapet ha bestått alltsedan vigseln.

Andra fel eller brister i förrättningen eller förfarandet än nyss berörda leder inte till att vigseln är ogiltig. Exempelvis är en vigsel giltig trots att den har förrättats utan att hindersprövning har ägt rum. Vissa s.k. upplösande äktenskapshinder skall dock leda till äktenskapsskillnad snarast möjligt (jfr avsnitt 2.2.8). Vidare är en vigsel giltig även om vittnen inte har varit närvarande vid denna.

2.2.8Äktenskapsskillnad

Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad (5 kap. 1 § ÄktB). Vill bara en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har den maken rätt till äktenskapsskillnad endast efter betänketid (5 kap. 2 § ÄktB).

Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äkten- skapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskill- nad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna då framställer ett särskilt yrkande om det. Har ett så- dant yrkande inte framställts inom ett år från betänketidens början, har frågan om äktenskapsskillnad fallit. Avvisas en begäran om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden (5 kap. 3 § ÄktB).

I några särskilda fall är omedelbar äktenskapsskillnad möjlig trots att betänketid borde gälla enligt nyss redovisade huvudregler. Det sagda gäller om makarna lever åtskilda sedan minst två år. Då har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående be- tänketid (5 kap. 4 § ÄktB).

En make har vidare rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om det görs sannolikt att maken har tvingats att ingå äktenskapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder

14TP PT Se SOU 1964:35 s. 100.

15TP PT Prop. 1968:136 s. 82 f.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

utan behörig myndighets tillstånd. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller partner i ett registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller partner- skapet inte har blivit upplöst. Föreligger tvegifte, har dessutom var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om partnerskap registrerats trots att någon av partnerna då var gift (5 kap. 5 § första stycket ÄktB).

Åklagaren tillvaratar det allmännas intresse av att äktenskap som inte är önskvärda blir upplösta. Åklagarens talerätt i ovan berörda situationer regleras i 5 kap. 5 § tredje stycket ÄktB.

Ett äktenskap är upplöst när en dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft (5 kap. 6 § ÄktB). Ända fram till den tidpunkten kan en make återkalla sin ansökan om eller sitt samtycke till äktenskaps- skillnad.

Äktenskapsmål, dvs. mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består, tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hem- vist. Har ingen av dem sitt hemvist här i landet, tas målet upp av Stockholms tingsrätt (14 kap. 1§ och 3 § ÄktB). Förutsättningarna för att äktenskapsmål skall få tas upp av svensk domstol regleras emellertid inte i ÄktB utan i andra författningar (jfr avsnitt 2.2.10).

2.2.9Äktenskapets rättsverkningar

Äktenskapet kan ses som ett avtal mellan makar i den meningen att ett giltigt äktenskap förutsätter båda makarnas gemensamma viljeför- klaring vid ingåendet. Äktenskapet är emellertid också ett statusför- hållande, vars tillkomst beror av myndighets beslut. Av det föregående framgår att äktenskapet får rättslig verkan som ett statusförhållande genom vigselförrättarens förklaring. Även äktenskapets upphörande förutsätter myndighets beslut. Med äktenskapets rättsverkningar avses äktenskapets rättsliga innehåll, dvs. makarnas rättigheter och skyldigheter på grund av äktenskapet.

Med äktenskap följer ett stort antal rättsverkningar i personliga och andra hänseenden. I ÄktB finns ett omfattande regelsystem som reglerar makarnas inbördes rättigheter och skyldigheter såväl

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

under bestående äktenskap som i samband med dess upplösning på grund av äktenskapsskillnad eller den ene makens död. Äktenskapet har dessutom viktiga rättsverkningar i förhållande till tredje man. Även i denna del finns vissa bestämmelser i ÄktB. Ett äktenskap får emellertid också rättsverkningar enligt ett stort antal andra för- fattningar genom att bestämmelser i dessa anknyter till äktenskapet eller till begreppet makar. Sådana bestämmelser finns t.ex. i namn- lagen (1982:670), föräldrabalken och jordabalken.TPF16FPT I det följande begränsas redovisningen till en kort presentation av ÄktB:s reglering om makars ekonomiska förhållanden.

I 6 kap. ÄktB finns bestämmelser om underhållsskyldighet mellan makar under äktenskapet och efter äktenskapsskillnad. Enligt dessa bestämmelser skall makar, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och person- liga behov skall tillgodoses. En make är skyldig att ge den andre maken de pengar som behövs, om det som den maken skall bidra med inte räcker till makens personliga behov eller för de betal- ningar som hon eller han annars ombesörjer för familjens underhåll (6 kap. 1–2 §§ ÄktB). Efter äktenskapsskillnad är utgångspunkten att vardera maken svarar för sin försörjning. I två olika fall kan dock underhållsskyldighet föreligga (se 6 kap. 7 § ÄktB).

Makars egendomsförhållanden regleras i 7 kap. ÄktB. Som tidigare nämnts är huvudprincipen i ÄktB att varje make råder över sin egen- dom och svarar för sina skulder (1 kap. 3 § ÄktB). Den egendom som en make har kan vara giftorättsgods eller enskild egendom. Vad som är enskild egendom framgår av 7 kap. 2 § ÄktB. Exempelvis kan makar eller blivande makar genom äktenskapsförord bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Om egendomen inte är enskild, är den giftorättsgods (7 kap. 1 § ÄktB). När äktenskapet upplöses skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Makar- na skall enligt huvudregeln dela lika på deras sammanlagda gifto- rättsgods efter avdrag för skulder. Vad en make har som enskild egendom får den maken däremot som regel behålla.TPF17FPT Vidare regleras vissa s.k. rådighetsinskränkningar i 7 kap. 5–8 §§ ÄktB, vilka utgör undantag från grundprincipen att varje make ensam bestämmer över sin egendom. Samtycke krävs bl.a. när en make skall göra sig av med en fastighet som är hennes eller hans giftorättsgods.

16TP PT Jfr Partnerskapskommitténs betänkande SOU 1993:98, bilagorna 5 och 6, som innehåller en redogörelse för ett stort antal bestämmelser som anknyter till äktenskap och makar.

17TP PT Beträffande bodelning, se 9-12 kap. ÄktB.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

När det gäller gåvor mellan makar finns särskilda bestämmelser i 8 kap. ÄktB. Av regleringen framgår bl.a. att en gåva mellan makar blir gällande mot givarens fordringsägare först sedan den har regi- strerats vid domstol. Till skillnad från var som gäller i allmänhet räcker det således inte att gåvan har kommit i mottagarens besittning. Från kravet på registrering görs undantag om gåvan är en personlig present vars värde inte står i missförhållande till givarens ekono- miska villkor.

2.2.10I Sverige gällande internationella privat- och processrättsliga regler rörande äktenskap

Allmänt

Den svenska internationella privat- och processrättsliga regleringen föreskriver under vilka förutsättningar svensk domstol eller myn- dighet skall befatta sig med en fråga med internationell anknytning och enligt vilket lands lag frågan skall avgöras. Den reglerar också förutsättningarna för att utländska avgöranden skall erkännas eller verkställas här. Den internationella privat- och processrättsliga lag- stiftningen består dels av allmänna regler som gäller i förhållande till alla stater, dels av reglering som gäller i förhållande till vissa stater. De senare har tillkommit efter internationella överenskom- melser och tar över de allmänna reglerna i den mån det föreligger en konflikt mellan systemen. Flera frågor regleras emellertid inte i lag utan istället utgör praxis rättskälla.

Vissa internationella frågor rörande äktenskap m.m. regleras numera genom Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äkten- skapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av för- ordning (EG) nr 1347/2000 (den nya Bryssel II-förordningen). För- ordningen innehåller bl.a. bestämmelser om domsrätt och erkännande av domar i fråga om äktenskaps upplösning. Däremot finns det inte några bestämmelser som rör ingående av äktenskap. Bryssel II- förordningen är direkt tillämplig och till alla delar bindande för alla EU:s medlemsstater utom Danmark.TPF18FPT Den har således företräde framför rent nationella regler. I förhållandena mellan EU:s medlems- stater ersätter förordningen som regel sådana vid förordningens ikraftträdande gällande konventioner som ingåtts mellan två eller

18TP PT Jfr ingresspunkt 31.

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

flera medlemsstater och som avser frågor som regleras i förord- ningen. Bryssel II-förordningen har sålunda företräde framför vissa multilaterala konventioner. Som exempel kan anges Haagkonven- tionen av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader (jfr artikel 60). Förordningen är emellertid inte till alla delar tillämplig i de inbördes förhållandena mellan de nordiska länderna, eftersom både Finland och Sverige har avgivit en förklaring som innebär att bestämmelserna i 1931 års nordiska äktenskaps- konvention äger företräde.TPF19FPT

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, den s.k. Bryssel I-förordningen, bör också nämnas i sammanhanget. Den förordningen har ersatt den s.k. Brysselkonventionen.TPF20FPT Av artikel 1.2 i förordningen framgår att förordningen inte är tillämplig på bl.a. makars förmögenhets- förhållanden. Däremot finns i artikel 5.2 en domsrättsregel som omfattar underhållstvister mellan makar. Enligt den bestämmelsen kan talan om underhållsskyldighet mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, närmare bestämt vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sitt hemvist eller vanliga vistelseort. Bryssel I-förordningens domsrättsregler gäller vid underhållstvister så fort som svaranden har sitt hemvist i en annan EU-stat (artikel 2.1).

Vid underhållstvister mellan makar gäller vidare Luganokonven- tionen som införlivats med svensk rätt genom lagen (1992:794) om Luganokonventionen. Denna konvention är en spegelbild av Bryssel- konventionen och gäller numera endast i förhållandet mellan å ena sidan Sverige och övriga EU-länder och å andra sidan EFTA- staterna Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.

1931 års nordiska konvention har tillträtts av Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige och har införlivats med svensk rätt genom förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF). Förordningen reglerar bl.a. frågor om domsrätt, tillämplig lag och erkännande av avgörande från andra nordiska länder i fråga om äktenskaps ingående och upplösning.

19TP PT Jfr artikel 59 och bilaga VI till Bryssel II-förordningen.

20TP PT Brysselkonventionen – om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – gäller i Sveriges sedan den 1 januari 1999, se lagen (1998:358) om Brysselkonven- tionen. Eftersom Bryssel I-förordningen inte gäller för Danmark är Brysselkonventionen alltjämt tillämplig i förhållande till detta land.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

Svenska fristående eller autonoma bestämmelser, dvs. regler som gäller då några konventionsbundna bestämmelser inte är tillämpliga, finns i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållan- den rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Lagen innehåller huvudsakligen regler om svensk domsrätt, tillämplig lag och erkän- nande av främmande avgöranden avseende bl.a. äktenskaps ingående och upplösning.

I 7 kap. IÄL behandlas vissa allmänna internationellt privaträtts- liga spörsmål. Dessa regler anses vara vägledande inom den svenska internationella privaträtten i stort, dvs. även utanför nämnda lags tillämpningsområde. Bland annat anses den som är bosatt i viss stat ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varak- tighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande (jfr 7 kap. 2 § IÄL). En person som har dubbla medborgarskap, varav det ena är svenskt, torde alltid kunna åberopa svenskt medborgarskap. Är en person statslös likställs denne med medborgare i den stat där hon eller han har hemvist eller, om hemvist saknas, där hon eller han har sin vistelseort. Politisk flykting jämställs med medborgare i den stat där hon eller han har hemvist (7 kap. 3 § IÄL).

Vidare gäller att bestämmelse i främmande lag eller beslut som meddelats av myndighet i främmande stat inte får tillämpas, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket, ordre public (7 kap. 4 § IÄL).

Svensk hindersprövning inför svensk vigsel

Vill en kvinna och en man ingå äktenskap inför en svensk myndig- het, skall det enligt 1 kap. 1 § första stycket IÄL prövas om det finns något hinder mot äktenskapet enligt svensk lag. Med svensk myndighet avses härvid samtliga vigselförrättare vars behörighet grundas på svenska bestämmelser. De anses i sin funktion fullgöra svensk myndighetsutövning (11 kap. 6 § tredje stycket RF).

Av 1 kap. 1 § andra stycket IÄL framgår att även utländsk lag skall beaktas om varken kvinnan eller mannen är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Utöver frånvaron av svenska äktenskaps- hinder krävs då att var och en av dem har rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i en efter eget val angiven stat där hon respektive han antingen är medborgare eller har hemvist. Om båda begär det och det finns särskilda skäl, får dock prövningen ske med tillämpning

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

av enbart svensk lag även i sådant fall.TPF21FPT Enligt förarbetena kan detta undantag bli aktuellt t.ex. när det är svårt eller omöjligt att fastställa innehållet i viss utländsk lag, i fråga om asylsökande eller vid ömmande omständigheter såsom graviditet.TPF22FPT

Svensk vigsel i Sverige

När äktenskap skall ingås inför svensk myndighet här i riket, tilläm- pas svensk lag i fråga om vigseln (1 kap. 4 § IÄL).

Frågan om vem som enligt svensk rätt är behörig att förrätta vigsel i Sverige samt formerna för vigseln regleras i 4 kap. ÄktB och därtill anslutande författningar (jfr avsnitt 2.2.3). När vigsel förrättas av svensk vigselförrättare inom riket torde svensk vigselbehörighet föreligga oavsett kontrahenternas medborgarskap och hemvist.

Svensk vigsel i utlandet

Svensk vigsel, dvs. vigsel förrättad av svensk vigselförrättare, får i vissa fall äga rum utomlands.

I fråga om sättet för hindersprövning gäller då kungörelsen (1973:948) om hindersprövning för vigsel inför svensk vigselför- rättare utom riket. Har hindersprövning gjorts av Skatteverket eller hos myndighet tillhörande Danmark, Finland, Island eller NorgeTPF23FPT, får vigsel äga rum enligt vad som i allmänhet gäller för vigsel enligt svensk lag (2 §). Hindersprövning får också verkställas av svensk beskickning i främmande stat eller av svenskt konsulat i enlighet med vad som föreskrivs i kungörelsen.TPF24FPT

När det gäller vigselförrättare föreskrivs i 1 kap. 5 § första stycket IÄL att regeringen kan bestämma, att med diplomatisk eller konsulär tjänst eller med befattning som präst skall vara förenad behörighet att i främmande stat förrätta vigsel enligt svensk lag. Regeringen kan även genom särskilt förordnande tillerkänna lämplig person så- dan behörighet. Det främsta skälet för denna ordning är att svenska medborgare bosatta i vissa andra länder än Sverige skall ha möjlig- het att där ingå äktenskap.

21TP PT Se även förordningen (2004:146) om utredning angående rätt att ingå äktenskap enligt lagen i annan stat.

22TP PT Se prop. 2003/04:48 s. 53 f.

23TP PT Jfr 2 § första stycket NÄF.

24TP PT Jfr 3–8 §§ kungörelsen om hindersprövning för vigsel inför svensk vigselförrättare utom riket.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

Regeringen har meddelat ett antal bemyndiganden med stöd av denna bestämmelse. Bland annat har beskickningscheferna vid Sveriges ambassader i ett flertal länder bemyndigats att förrätta vigsel. Bemyndigandena är ofta förenade med varierande förbehåll avseende de blivande makarnas medborgarskap.

Enligt 1 kap. 5 § andra stycket IÄL äger vad som i svensk lag föreskrivs om verkan av att vigselförrättare förfarit oriktigt vid vigsel här i riket eller överskridit sin behörighet motsvarande tillämpning, när svensk vigselförrättare viger i främmande stat. Det sagda inne- bär att förrättningen är ogiltig som vigsel om inte formkraven i 4 kap. 2 § första stycket ÄktB är uppfyllda eller om vigselförrättaren inte var behörig att förrätta vigsel (jfr avsnitt 2.2.7). I likhet med vad som gäller för svensk vigsel inom riket påverkas inte vigselns giltighet av att t.ex. hindersprövning inte gjorts.

Svensk hindersprövning och vigsel i internordiska förhållanden

Enligt 1 § första stycket NÄF skall svensk myndighet vid hinderspröv- ningen avseende medborgare i annan nordisk stat tillämpa svensk rätt om någon av de trolovade har hemvist i Sverige och om sökan- den inte begär att hemlandets lag skall tillämpas. I annat fall skall hindersprövning ske enligt lagen i hemlandet (dvs. det land i vilket sökanden är medborgare).

Andra stycket samma paragraf innehåller en undantagsbestämmelse avseende föräldrars eller förmyndares samtycke till underårigs äkten- skap. Med hänsyn till att svensk rätt i fråga om minderåriga kräver länsstyrelsens och inte föräldrarnas eller förmyndarens samtycke, måste svensk hindersprövning respektera de krav på föräldrarnas eller förmyndarens samtycke som uppställs i hemvistlandets lag.TPF25FPT

Har hindersprövning eller lysning ägt rum hos myndighet till- hörande en nordisk stat, kan vigsel, så länge hindersprövningen eller lysningen är giltig, förrättas av myndighet tillhörande annan nordisk stat utan ny hindersprövning eller lysning. Detta gäller oavsett om de trolovade är medborgare i en nordisk stat (2 § första stycket NÄF). Det är inte heller relevant om de trolovade har hem- vist inom eller utanför norden eller vilket lands lag som tillämpas vid prövningen. Om vigsel gäller i övrigt lagen i den stat vigsel- myndigheten tillhör (2 § andra stycket NÄF). En svensk vigselför- rättare skall således följa svensk rätt i fråga om själva vigseln.

25TP PT Jfr Michael Bogdans kommentar till bestämmelsen i Karnov.

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

Utländsk vigsel

Äktenskap kan, under vissa förutsättningar, ingås i Sverige inför utländsk vigselförrättare. Den som enligt främmande lag är behörig att förrätta vigsel får nämligen i fall som regeringen bestämmer viga här i riket med tillämpning av nämnda lag (1 kap. 6 § IÄL). Vissa främmande diplomatiska och konsulära ämbetsmän och präster har meddelats sådana tillstånd. I tillstånden ställs varierande krav på med- borgarskap och hemvist.

Beträffande äktenskap som ingåtts i utlandet enligt utländsk rätt finns bestämmelser i 1 kap. 7 § IÄL. Ett äktenskap anses i förevarande fall giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Har äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan, som av främmande stat förordnats att förrätta vigsel i annan främmande stat, anses äktenskapet också giltigt till formen, om det är giltigt i den stat som meddelat förordnandet.TPF26FPT Även i annat fall skall äktenskap som ingåtts utom riket anses giltigt till formen, om det är giltigt i den eller de stater där kvinnan och man- nen var medborgare eller hade hemvist.

Äktenskap, som skulle vara ogiltigt på grund av formfel, kan enligt 1 kap. 8 § IÄL godkännas av regeringen på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Så- dant godkännande får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Enligt 1 kap. 8 a § IÄL erkänns inte ett äktenskap i Sverige som har ingåtts enligt utländsk lag om det vid tidpunkten för äkten- skapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige eller om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång. Det sagda gäller dock inte om det finns särskilda skäl att erkänna äktenskapet. Bestämmelsen omfattar både äktenskap som ingåtts i Sverige inför utländsk vigselförrättare och äktenskap som ingåtts i utlandet enligt utländsk rätt.

I sammanhanget kan nämnas att Skatteverket i ett folkbokför- ingsärende har beslutat att registrera ett i utlandet ingånget äkten- skap mellan två personer med samma kön som registrerat partner- skap och således inte som äktenskap i folkbokföringsregistret. Frågan är för närvarande föremål för prövning i kammarrätt sedan Länsrätten i Göteborg avslagit ett överklagande av Skatteverkets beslut.

26TP PT Bestämmelsen är inte tillämplig på vigslar som förrättas av utländska diplomater m.fl. i Sverige; jfr 1 kap. 6 § IÄL.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

Äktenskapsmål

Det finns som redan berörts flera författningar som innehåller be- stämmelser om svensk domstols internationella behörighet i äkten- skapsmål och om erkännande av domar i sådana mål.

Svensk domstols möjlighet att avgöra äktenskapsmål regleras bl.a. i den nya Bryssel II-förordningen. Enligt artikel 3 i förord- ningen skall behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap tillkomma domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium (1) makarna har hemvist;

(2) makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bo- satt där; (3) svaranden har hemvist; (4) om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist; (5) sökanden har hemvist, om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan an- sökan gjordes; eller (6) sökanden har hemvist, om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och dessutom är medborgare där. Härutöver är (7) dom- stolarna i den medlemsstat där båda makarna är medborgare be- höriga. Domsrättsgrunderna är formellt likvärdiga och det råder ingen rangordning bland dem.

Bryssel II-förordningen gäller så fort som någon medlemsstats domstol är behörig enligt den. Endast om ingen medlemsstats dom- stol är behörig skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag (artikel 7.1). Bestämmelser om exklusiv be- hörighet finns dock i artikel 6. Enligt nämnda artikel får talan mot en make som har hemvist i en medlemsstat eller som är medborgare i en medlemsstat väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med förordningens domsrättsregler.

Ett yrkande om äktenskapsskillnad mellan makar som är med- borgare och har hemvist i ett nordiskt land tas enligt 7 § NÄF bl.a. upp i den stat där makarna har sitt hemvist eller där makarna är medborgare. Domsrättsgrunderna i nämnda paragraf sammanfaller med de grunder som anges i artikel 3 i Bryssel II-förordningen. Reglerna är tvingande, och svensk domstol skall därför avvisa ett yrkande om äktenskapsskillnad om det enligt 7 § NÄF skall upptas i ett annat nordiskt land. Vid prövning av berörda äktenskaps- skillnader i Sverige skall svensk rätt tillämpas (jfr 9 § första stycket NÄF).

Även om Bryssel II-förordningen som regel skall tillämpas fram- för nationella regler om domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar gäller detta inte fullt ut i Norden. För de

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

nordiska länderna innebär de redovisade reglerna att i förhållandet mellan Sverige och Danmark skall Sverige fortfarande tillämpa NÄF. Genom Finlands och Sveriges reservation till Bryssel II-förord- ningen är NÄF fortfarande tillämplig mellan dessa länder.

Om ingen domstol eller annan behörig myndighet i EU:s med- lemsstater har domsrätt enligt Bryssel II-förordningen och NÄF inte är tillämplig regleras förutsättningarna för ett äktenskapsmåls upptagande av svensk domstol i 3 kap. 2 och 3 §§ IÄL. Regleringen överensstämmer i stort med domsrättsreglerna i Bryssel II-för- ordningen. Enligt IÄL får ett äktenskapsmål bl.a. upptas om båda makarna är svenska medborgare eller om svaranden har hemvist här i riket.TPF27FPT Talan om äktenskapsskillnad prövas enligt svensk lag, men äktenskapsskillnad kan vägras under vissa förutsättningar av hänsyn till innehållet i utländsk lag (se 3 kap. 4 § IÄL).

Bestämmelser om erkännande i Sverige av utländska äkten- skapsskillnader finns vidare bl.a. i Bryssel II-förordningen, NÄF samt lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äkten- skapsskillnader och hemskillnader, vilken grundar sig på 1970 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hem- skillnader. Konventionen har tillträtts av såväl vissa länder inom EU som länder utanför EU. I de fall där erkännande inte regleras av någon internationell överenskommelse prövas ett utländskt skils- mässobesluts giltighet i Sverige enligt IÄL.

Enligt artikel 21.1 i Bryssel II-förordningen skall en dom som har meddelats i en medlemsstat erkännas i de andra medlems- staterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. En dom som har meddelats i ett EU-land är således giltig utan särskild pröv- ning i övriga EU-länder. Den får aldrig omprövas i sak (artikel 26). Det sagda innebär att en dom på äktenskapsskillnad från ett annat EU-land utan vidare skall läggas till grund för anteckning i den svenska folkbokföringen. Av artikel 22 framgår dock att en dom på äktenskapsskillnad inte skall erkännas i vissa närmare angivna fall. Detta gäller bl.a. om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public). Erkännande av en dom får inte vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter äktenskapsskillnad under samma omständigheter (artikel 25).

27TP PT I Bryssel II-förordningen saknas motsvarighet till bl.a. 3 kap. 2 § punkten 2 IÄL. Ett äktenskapsmål får enligt nämnda bestämmelse tas upp av svensk domstol om käranden är svensk medborgare och har hemvist här i riket eller tidigare haft hemvist här sedan hon eller han fyllt 18 år.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

I fråga om nordiska domar i äktenskapsmål mellan makar som är medborgare och har hemvist i ett nordiskt land gäller 22 § NÄF. Av bestämmelsen framgår att sådana domar, liksom avgöranden av- seende ogiltighet eller återgång av äktenskap, skall gälla i Sverige utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktig- het eller den dömande myndighetens behörighet.

1973 års lag om erkännande av vissa utländska äktenskapsskill- nader och hemskillnader bygger som redan nämnts på Haagkon- ventionen den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader. Enligt denna lag skall ett i en konventions- ansluten stat meddelat avgörande om äktenskapsskillnad eller hem- skillnad gälla här i riket om makarna har någon av de anknytningar till denna stat som närmare anges i lagen. En sådan anknytning är om svaranden hade hemvist i den främmande staten vid den tidpunkt då talan väcktes eller om båda makarna vid denna tid- punkt var medborgare i den främmande staten (jfr 1–2 §§). Bestäm- melserna i Bryssel II-förordningen och NÄF har företräde framför bestämmelserna i 1973 års lag (jfr 11–12 §§). Konventionsländerna utanför EU och Norden berörs dock inte och beträffande dem har Sverige således att tillämpa 1973 års lag.

I de fall där IÄL är tillämplig gäller att ett främmande beslut om äktenskapsskillnad enligt huvudprincipen i 3 kap. 7 § första stycket skall gälla här i riket, om det med hänsyn till makes medborgar- skap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Som inledningsvis har nämnts finns det en bestämmelse om ordre public i 7 kap. 4 § IÄL.

2.3Registrerat partnerskap

2.3.1Grundläggande krav för registrering av partnerskap

I 1 kap. 1 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap (partner- skapslagen) anges att två personer av samma kön kan låta registrera sitt partnerskap. I likhet med vad som gäller för äktenskap upp- ställs inte krav på hushållsgemenskap, sexuell relation eller sexuell läggning.

För registrering gäller enligt 2 § i samma kapitel särskilda s.k. anknytningskrav. Registrering får ske om en av partnerna har hem- vistTPF28FPT här i landet sedan minst två år eller en av partnerna är svensk

28TP PT Beträffande hemvistbegreppet, se 7 kap. 2 § IÄL (avsnitt 2.2.10).

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

medborgare med hemvist här i landet. Det ställs sålunda höga krav på anknytning till Sverige för den ena partnern medan det inte ställs några krav alls för den andra partnern. Med svensk medborgare jäm- ställs enligt nämnda bestämmelse medborgare i Danmark, Island, Nederländerna och Norge. Om en av partnerna är medborgare i något av dessa länder ställs således inte något krav på att hemvistet skall ha varat i två år. Huvudskälet till att medborgare i just angivna länder jämställs med svenska medborgare är att länderna har egen partnerskapslagstiftning motsvarande i väsentliga hänseenden den svenska.TPF29FPT

2.3.2Partnerskapshinder och hindersprövning

Registrering av partnerskap förutsätter att det inte föreligger något s.k. partnerskapshinder. Enligt 1 kap. 3 § partnerskapslagen får regi- strering inte ske beträffande den som är under 18 år eller dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är hel- syskon. Inte heller får halvsyskon registrera partnerskap, men dispens kan meddelas av länsstyrelsen. Slutligen anges att registrering inte får ske av den som är gift eller som redan är registrerad partner. Adoptivförhållande jämställs med biologiskt släktskap vid tillämp- ningen av reglerna om partnerskapshinder. De som därvid anses som helsyskon får dock registrera sitt partnerskap med varandra efter tillstånd av länsstyrelsen. Partnerskap mellan ett adoptivbarn och adoptivföräldrarnas biologiska barn får således ingås efter till- stånd. Detsamma gäller för partnerskap mellan två adoptivsyskon.

Regleringen om partnerskapshinder motsvarar i princip reg- leringen om äktenskapshinder i ÄktB. I partnerskapslagen har dock inte upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 2 kap. 1 § ÄktB att den som är under 18 år får gifta sig efter dispens.

Hindersprövning skall göras av Skatteverket innan registrering sker. Vid prövningen har de bestämmelser i 3 kap. och 15 kap. ÄktB som gäller för förfarandet vid prövning av äktenskapshinder mot- svarande tillämpning (1 kap. 4 och 5 §§ partnerskapslagen).

I förarbetena påpekas att partnerna i samband med hinders- prövningen bör upplysas om risken för att partnerskapet inte blir gällande utomlands.TPF30FPT

29TP PT Jfr prop. 1999/2000:77 s. 6 ff. Föreskriften tillkom genom en lagändring den 1 juli 2000 (bet. 1999/2000:LU22, rskr. 1999/2000:218). Härefter har även andra länder infört partner- skapslagstiftning eller annan likvärdig lagstiftning, bl.a. Finland och Tyskland.

30TP PT SOU 1993:98, del A, s. 110.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

2.3.3Registrering

Förfarandet vid registrering av partnerskap motsvarar i huvudsak vad som gäller vid borgerlig vigsel. Enligt 1 kap. 6 och 7 §§ partner- skapslagen skall registrering ske i närvaro av vittnen. Vid registre- ringen skall partnerna samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av registreringsförrättaren ge till känna att de samtycker till registreringen. Registreringsförrättaren skall därefter förklara att de är registrerade partner. Behörig att vara registreringsförrättare är lagfaren domare i tingsrätt eller den som länsstyrelsen har för- ordnat (1 kap. 8 § första stycket partnerskapslagen).TPF31FPT

Innan registrering sker skall registreringsförrättaren förvissa sig om att hindersprövningen har skett inom fyra månader före den planerade registreringen och att inget hinder framkommit.TPF32FPT

Vid registrering gäller särskilda föreskrifter om förfarandet. Efter- som de som förordnas av länsstyrelserna numera har till uppgift att förrätta såväl vigsel som registrering regleras registreringsförrätt- ningen och den borgerliga vigselförrättningen i samma förordning; förordningen med närmare föreskrifter om vigsel och registrering av partnerskap som förrättas av domare eller särskilt förordnad för- rättare (jfr avsnitt 2.2.6). Registreringsförrättningen motsvarar i huvudsak den borgerliga vigselförrättningen. Partnerna har liksom blivande makar två olika alternativ att välja mellan. Det kortare inne- bär att förrättaren endast uttalar de ord som krävs för ett giltigt partnerskap.

Efter registrering skall bevis om registreringen överlämnas till partnerna och Skatteverket underrättas.TPF33FPT

Beslut om registrering får överklagas hos länsstyrelsen, vars beslut i sin tur får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövnings- tillstånd krävs vid överklagande till Kammarrätten.TPF34FPT

31TP PT I paragrafens andra stycke anges att länsstyrelsens förordnande skall avse såväl behörighet att förrätta registrering enligt partnerskapslagen som behörighet att förrätta vigsel enligt ÄktB.

32TP PT 1 kap. 9 § första stycket partnerskapslagen jfr 4 kap. 5 § ÄktB.

33TP PT 1 kap. 9 § första stycket partnerskapslagen; jfr 4 kap. 7 och 8 § ÄktB. 34TP PT 1 kap. 9 § andra stycket partnerskapslagen; jfr 15 kap. 3 och 4 §§ ÄktB.

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

2.3.4Ogiltig registrering

Av 1 kap. 7 § andra stycket partnerskapslagen framgår att en regi- strering är ogiltig om inte följande krav har uppfyllts.

•Partnerna skall ha varit samtidigt närvarande vid registreringen.

•De skall uttryckligen ha samtyckt till registreringen.

•Registreringsförrättaren skall ha förklarat att de är registrerade partner.

•Registreringsförrättaren skall ha varit behörig att förrätta regi- streringen.

En ogiltig registrering saknar helt rättsverkningar. En sådan registre- ring får emellertid godkännas av regeringen, om det finns synner- liga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av endera partnern eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne. Reg- leringen i denna del överrensstämmer med bestämmelserna om ogiltigt äktenskap i ÄktB.

2.3.5Upplösning av registrerat partnerskap

Enligt 2 kap. 1 § partnerskapslagen upplöses ett registrerat partner- skap genom den ena partnerns död eller genom domstols avgörande. Bestämmelserna i 5 kap. ÄktB har motsvarande tillämpning i fråga om upplösning av registrerat partnerskap (2 kap. 2 § partnerskaps- lagen). Reglerna om betänketid i samband med äktenskapsskillnad kan därmed vara tillämpliga även vid upplösning av registrerat partnerskap, t.ex. om en av partnerna har vårdnaden om barn under 16 år. På motsvarande sätt som gäller beträffande äktenskap kan all- män åklagare föra tala om upplösning av ett registrerat partnerskap.

Partnerskapsmål, dvs. mål om upplösning av registrerat partner- skap och mål där talan förs om fastställande att ett registrerat part- nerskap består eller inte består, får alltid tas upp av svensk domstol om registrering har skett enligt partnerskapslagen. Härigenom garanteras att ett partnerskap som har registrerats enligt denna lag också kan upplösas (2 kap. 3 och 4 §§ partnerskapslagen).

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

2.3.6Rättsverkningar av registrerat partnerskap

Enligt 3 kap. 1 § första stycket partnerskapslagen har ett registrerat partnerskap samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undan- tag som anges i kapitlets 3–4 §§.TPF35FPT Med äktenskapets rättsverkningar avses inte bara sådana som får effekt under äktenskapets bestånd utan också rättsverkningar som får betydelse i samband med att äktenskapet upplöses och därefter. Bestämmelsen tar sikte inte endast på de rättsverkningar som framgår av lag utan också sådana som emanerar från författningar av lägre dignitet. I andra stycket samma paragraf föreskrivs vidare att bestämmelser i lag eller annan för- fattning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på mot- svarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av undantagsreglerna i nyss nämnda bestämmelser.

I princip alla regler med anknytning till äktenskap skall således tillämpas på registrerat partnerskap. Detta gäller oavsett om regle- ringen innefattar egentliga rättsverkningar eller om det är fråga om andra bestämmelser med anknytning till äktenskap, t.ex. regler av mer eller mindre rent administrativ karaktär såsom skyldighet att lämna uppgifter i olika sammanhang. Även svenska internationella privat- och processrättsliga bestämmelser av betydelse för verkningar av äktenskap skall tillämpas på motsvarande sätt för registrerade partnerskap om inte undantagsreglerna är tillämpliga (se nedan beträffande NÄF). Det sagda gäller oavsett om det rör sig om inter- nationella privat- och processrättsliga regler vilka ensidigt utformats av den svenska lagstiftaren eller härrör ur en konvention. I samman- hanget bör påpekas att den nya Bryssel II-förordningen inte är tillämplig på registrerat partnerskap och inte heller Bryssel I-för- ordningen och Luganokonventionen.TPF36FPT För partnerskap gäller vidare internationella privat- och processrättsliga bestämmelser även om de inte uttryckligen nämner äktenskap respektive makar och oavsett om det rör sig om domsrättsregler, lagvalsregler eller regler om er- kännande och verkställighet av främmande avgöranden.TPF37FPT Som exem- pel kan nämnas lagen (1990:272) om internationella frågor rörande

35TP PT I 3 kap. 2 § partnerskapslagen föreskrevs tidigare att registrerade partner inte fick anta adoptivbarn eller utses att i egenskap av särskild förordnad förmyndare gemensamt utöva vård- naden om underårig. Undantaget togs bort ur lagen den 1 februari 2003 (se prop. 2001/02:123, bet. 2001/02:LU27, rskr. 2001/02:304). I bestämmelsen, som upphävdes den 1 juli 2005, före- skrevs också att lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen inte gällde för registrerade partner (se prop. 2004/05:137, bet. 2004/05:LU25, rskr. 2004/05:284).

36TP PT Jfr avsnitt 2.2.10.

37TP PT Jfr Bogdan, M., SvJT 1994 s. 780 ff.

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Det finns dock särskilda bestämmelser i partnerskapslagen om svensk behörighet vid registrering av partnerskap samt i fråga om partnerskapsmål (jfr avsnitt 2.3.7).

I 3 kap. 3 § partnerskapslagen föreskrivs att bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön inte gäller för regi- strerade partner. Vissa förmåner för änkor som övergångsvis finns kvar gäller därför inte för denna grupp, t.ex. änkelivränta.TPF38FPT Bestämmelser om faderskapspresumtion, dvs. att en gift man anses vara far till ett barn som hustrun har fött under äktenskapet, är inte heller tillämpliga i fråga om registrerade partner.TPF39FPT

Av 3 kap. 4 § partnerskapslagen framgår att de internordiska reglerna om äktenskap, dvs. bestämmelserna i NÄF, inte gäller för registrerat partnerskap. I förarbetena till lagenTPF40FPT motiverades undan- taget bl.a. av att förordningen förutsätter ömsesidighet och att alla nordiska länder då inte hade lagstiftning om registrerat partnerskap. De allmänna internationella privat- och processrättsliga reglerna i svensk rätt ansågs fullt tillräckliga för att reglera de frågor som kunde uppkomma. Av förarbetena framgår vidare att undantaget avser hela förordningen, såväl dess bestämmelser om äktenskapets rättsverkningar som dess regler om äktenskapets ingående och upp- lösning.

2.3.7I Sverige gällande internationella privat- och processrättsliga regler rörande registrerat partnerskap

Som tidigare redovisats får svensk partnerskapsregistrering som regel endast ske om en av partnerna har hemvist här i Sverige sedan minst två år eller en av partnerna är svensk medborgare med hem- vist i Sverige (jfr 1 kap. 2 § partnerskapslagen). Detta krav på an- knytning till Sverige, som skall beaktas vid hindersprövningen,

38TP PT Lagen (1962:381) om allmän försäkring (LAF) innehöll intill utgången av år 1989 bestäm- melser om rätt till livränta till änka efter den som avlidit till följd av arbetsskada. Denna särskilda form av livränta har genom lag (1988:882) om ändring i lagen (1976:380) om arbets- skadeförsäkring, som trätt i kraft den 1 januari 1990, utmönstrats ur LAF och ersatts av vissa

– mer begränsade – generella regler om rätt till livränta till efterlevande make. Av över- gångsbestämmelserna till nämnda lagändring framgår emellertid att de äldre bestämmelserna om sådan livränta fortfarande gäller i fall där rätten till livränta grundas på dödsfall till följd av en arbetsskada som har inträffat före ikraftträdandet.

39TP PT Jfr 1 kap. 1 § föräldrabalken.

40TP PT Bet. 1993/94:LU28 s.29.

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

saknar motsvarighet i fråga om äktenskap. Även par, där ingen av parterna har hemvist eller medborgarskap i Sverige, får i princip ingå äktenskap inför svensk myndighet.

Enligt 1 kap. 3 § fjärde stycket partnerskapslagen skall rätten till registrering av ett partnerskap alltid prövas enligt svensk lag. Så länge endast ett fåtal länder har infört lagstiftning om registrerat partnerskap skulle hindersprövning enligt utländsk lag nämligen som regel innebära att registrering inte vore möjlig.

Beträffande internationella förhållanden rörande registreringen gäller 1 kap. 4–9 §§ IÄL, dvs. samma bestämmelser som gäller i fråga om vigsel (1 kap. 9 § tredje stycket partnerskapslagen). Härav framgår bl.a. att registrering inför svensk myndighet skall ske enligt svensk lag, att partnerskap som registrerats utomlands under vissa förutsättningar erkänns här samt att regeringen får utfärda bemyn- diganden att förrätta registreringar utomlands enligt svensk lag och i Sverige enligt utländsk lag (jfr avsnitt 2.2.10).

Registrering av partnerskap i Sverige enligt utländsk lag förut- sätter att det främmande landet i fråga infört partnerskapsinstitutet i sin lagstiftning och att en utländsk registreringsförrättare bemyn- digats att här i landet registrera partnerskap, vilket förutsätter till- stånd av regeringen. Behörighet att registrera partnerskap enligt svensk rätt i utlandet brukar på motsvarande sätt bygga på en över- enskommelse mellan Sverige och det främmande landet.TPF41FPT

På liknande sätt som ett äktenskap betraktas i Sverige ett i be- hörig form i Sverige eller utomlands registrerat partnerskap som giltigt även om det ingåtts i strid med föreskrivna partnerskaps- hinder.

Av 2 kap. 3 § partnerskapslagen framgår att bestämmelser i lag eller annan författning angående äktenskapsmål även gäller i fråga om partnerskapsmål, dvs. mål om upplösning av partnerskap och mål där talan förs om fastställande huruvida ett partnerskap består eller inte. Hänvisningen omfattar förutom materiell svensk äkten- skapsrätt även svenska internationellt privat- och processrättsliga regler avseende äktenskapsmål; främst reglerna om svensk domsrätt, tillämplig lag och erkännande av utländska avgöranden i 3 kap. IÄL.

41TP PT Inför regeringsbeslut om bemyndigande av registreringsförrättare vid utlandsmyndigheter sände Utrikesdepartementet en förfrågan till samtliga myndigheter där vigselbemyndigande fanns och begärde uppgift om värdlandets inställning. Positivt svar inkom endast från Paris, Madrid och Lissabon. Partnerskapsregistrering vid Sveriges ambassad i Lissabon godtogs en- bart mellan personer som inte var portugisiska medborgare. Regeringen beslutade den 28 maj 2003 att ge viss utsänd personal vid ambassaderna i Paris, Madrid och Lissabon behörighet att registrera partnerskap mellan svenska medborgare (UD2003/26737/KC, UD2003/26740/KC, UD2003/26743/KC).

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

Partnerskapsmål får dock med stöd av 2 kap. 4 § partnerskapslagen alltid tas upp av svensk domstol om partnerskapsregistreringen har skett enligt den svenska lagen. Som framgått är föreskrifterna i NÄF inte tillämpliga på registrerat partnerskap.

2.4Samboförhållande

Enligt 1 § sambolagen (2003:376) definieras sambor som två per- soner som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. Med sambor avses sambor av såväl motsatt som samma kön. Sambolagen gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift eller registrerad partner.

Av samma paragraf framgår vidare att när det i en lag eller annan författning talas om sambor eller personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden eller används liknande ut- tryck skall detta antas syfta på sambor i nyss angiven mening. Defini- tionen på sambor är således tillämplig även utanför sambolagens tillämpningsområde. Genom denna föreskrift utsträcks olika bestäm- melser i lag eller annan författning till att gälla inte bara förhållanden mellan en kvinna och en man utan också förhållanden där paret har samma kön. Sambolagen gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. I sista stycket nämnda paragraf erinras slutligen om att det som sägs om äktenskap också gäller registrerat partnerskap, vilket följer av regleringen i partnerskapslagen.

Ett samboförhållande upphör om samborna eller någon av dem ingår äktenskap eller partnerskap, om samborna flyttar isär eller om någon av samborna avlider. Ett samboförhållande skall också anses upphöra i vissa andra särskilt angivna fall, bl.a. om en sambo ansöker om förordnande av bodelningsförrättare (jfr 2 § sambolagen).

I 3 § sambolagen definieras samboegendom som bostad och bohag som förvärvats för gemensam användning.TPF42FPT Med bohag avses möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet, dock inte bohag som används uteslutande för den ene sambons bruk (6 §). Till gemensam bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål (7 §). I sambolagen finns också bestämmelser om bodelning av samboegendom som i stort sätt följer reglerna för bodelning mellan makar (8–21 §§).

42TP PT Vissa undantag följer dock av 4 och 9 §§ sambolagen.

100

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyres- rätt eller bostadsrätt och utgör inte egendomen samboegendom har den andra sambon rätt att med stöd av 22 § sambolagen överta den när samboförhållandet upphör, om den sambon bäst behöver bo- staden och ett sådant övertagande även med hänsyn till omständig- heterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar för det. I sambolagen föreskrivs vidare vissa inskränkningar i sambors förfoganderätt över sin bostad och sitt bohag som mot- svarar bestämmelserna om makes rådighet över bostad och bohag enligt ÄktB (23–25 §§).

2.5Regler i föräldrabalken med anknytning till äktenskapsreglerna

2.5.1Föräldraskap

Föräldrabalkens (FB:s) regler om faderskap anknyter till äktenskaps- reglerna genom att moderns civilstånd tillerkänns viss betydelse.

Om modern till ett barn är gift vid barnets födelse krävs det inte några särskilda åtgärder för fastställande av faderskapet utan det presumeras att den äkta mannen är far. Faderskapspresumtionen gäller även för det fall att en änka föder ett barn inom sådan tid efter mannens död, att barnet kan vara avlat dessförinnan (1 kap. 1 § FB). Däremot gäller inte presumtionen om barnet föds kort tid efter det att en dom på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft.

Faderskapspresumtionen kan hävas av domstol under de förut- sättningar som anges i 1 kap. 2 § FB, om det är utrett att modern har haft samlag med annan än mannen under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av en andre. Detsamma gäller om det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att mannen inte är barnets far eller barnet har avlats före äktenskapet eller under det att makarna levde åtskilda och det inte är sannolikt att makarna har haft samlag med varandra under tid då barnet kan vara avlat. Godkänner mannen i äktenskapet skriftligen annan mans, formenliga och av modern godkända, bekräftelse av faderskapet anses det därigenom fastställt att mannen i äktenskapet inte är far till barnet.

101

Nuvarande ordning SOU 2007:17

Om modern är ogift vid barnets födelse måste däremot ett sär- skilt förfarande tillgripas varigenom faderskapet kan fastslås. Faststäl- lelse av faderskap kan ske antingen genom en faderskapsbekräftelse i föreskriven formTPF43FPT av den man som anser sig vara barnets far eller genom domstols dom (jfr 1 kap. 3 § FB). I det senare fallet skall rätten förklara en man vara far, om det genom en genetisk under- sökning är utrett att han är barnets far. Rätten skall också förklara en man vara far, om det är utrett att han har haft samlag med barnets mor eller att en insemination eller befruktning utanför moderns kropp har skett med hans spermier under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av honom. Faderskapet kan dock inte fastställas genom dom för en man som är spermiegivare enligt 6 och 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.TPF44FPT (1 kap. 5 § FB).

Har assisterad befruktning utförts på modern med samtycke av en man som var hennes make eller sambo och är det med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet har avlats genom inseminationen skall vid tillämpningen av berörda bestämmelser i 1 kap. 2–5 §§ FB den som har lämnat samtycket anses som far (1 kap. 6 och 8 §§ FB). Om modern är gift, gäller liksom i andra fall en faderskapspresumtion för mannen i äktenskapet. Presumtionen kan hävas av domstolen om han inte har samtyckt till befruktningen eller om det inte är sannolikt att barnet har avlats genom en be- fruktning som han har samtyckt till. Presumtionen kan vidare hävas om mannen i äktenskapet godkänner en annan mans faderskapsbe- kräftelse. Som framgått skall faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom om kvinnan är sambo med en man. Bestämmelserna gäller även vid en insemination i egen regi eller i utländsk sjukvård.

I 1 kap. 7 § FB finns en bestämmelse om moderskapet då ett barn har avlats genom äggdonation. Enligt denna regel skall den kvinna som föder barnet anses som barnets mor och alltså inte den kvinna som är barnets ”genetiska” mor.

Sedan den 1 juli 2005 får assisterad befruktning med donerade spermier utföras även beträffande en kvinna som är registrerad partner eller sambo med en annan kvinna. Som en följd av denna lagändring

43TP PT Se 1 kap. 4 § FB.

44TP PT Genom lagen om genetisk integritet m.m., som trädde i kraft den 1 juli 2006, infördes en sammanhållen lag om viss bioteknik på det medicinska området. Lagen innehåller nya be- stämmelser om bl.a. genetiska undersökningar och genetisk information. Den innehåller också bestämmelser om assisterad befruktning, vilket kan utföras dels i form av insemination, dels i form av befruktning utanför kroppen. Bestämmelser om detta fanns tidigare i lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen (prop. 2005/06:64, bet. 2005/06:SoU16, rskr. 2005/06:219).

102

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

infördes i FB en särskild bestämmelse om föräldraskapet till barn som föds i sådana parförhållanden (1 kap. 9 § FB).TPF45FPT Har insemina- tion utförts enligt 6 kap. lagen om genetisk integritet m.m. eller har befruktning av moderns ägg utförts enligt 7 kap. samma lag med samtycke av en kvinna som var moderns registrerade partner eller sambo och är det med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet har avlats genom inseminationen eller befruktningen, skall den som har lämnat samtycket anses som barnets förälder. Föräldra- skapet skall fastställas genom bekräftelse eller dom.

I sammanhanget bör nämnas att assisterad befruktning enligt lagen om genetisk integritet endast får utföras om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen har samtyckt till detta. Vid äggdonation skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier. I lagen erinras om att det som sägs om make också gäller registrerad partner. Beträffande var behandling får utföras finns vissa begränsningar.TPF46FPT

Regeringen beslutade den 3 november 2005 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att överväga om föräldraskapet för en kvinna enligt 1 kap. 9 § FB – i likhet med vad som gäller för faderskap – bör utvidgas till att gälla även vid assisterad befruktning som har skett i utländsk sjukvård och i egen regi (dir. 2005:115). I uppdraget ingick också bl.a. frågan om föräldraskapet för en partner bör presumeras på liknande sätt som faderskapet för en gift man. Uppdraget redovisades i januari månad 2007. I betänkandet

Föräldraskap vid assisterad befruktning (SOU 2007:3) föreslår utredaren att det skall införas en bestämmelse om föräldraskap för moderns partner (föräldraskapspresumtion) motsvarande den nuvarande faderskapspresumtionen. Den kvinna som är moderns registrerade partner skall således automatiskt anses vara barnets förälder. Föräldraskapspresumtionen skall kunna hävas på motsvarande sätt som en faderskapspresumtion. Vidare föreslås att bestämmelserna om föräldraskap för en kvinna även skall omfatta assisterad befruktning som skett utomlands och insemination i egen regi.

45TP PT Prop. 2004/05:137, bet. 2004/05:LU25, rskr. 2004/05:284. Paragrafen har härefter ändrats i samband med att bestämmelser om assisterad befruktning överflyttades till lagen om gene- tisk integritet m.m., SFS 2006:352.

46TP PT Jfr 6 kap 1–2 §§ och 7 kap. 1–4 §§ lagen om genetisk integritet.

103

Nuvarande ordning

SOU 2007:17

2.5.2Adoption

En adoption innebär att barnet i rättsligt hänseende betraktas som adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar. Adoptivbarnet och dess avkomlingar tar arv och ärvs såsom om adoptivbarnet var adoptantens eget barn. Genom adoptionen över- går vårdnaden om barnet och skyldigheten att försörja det till adoptanten. Bestämmelser om adoption som genomförs i Sverige finns i 4 kap. FB.

För adoption krävs tillstånd av domstol. Domstolens bedömning skall göras utifrån från principen om barnets bästa. Domstolen får ge sitt tillstånd endast om adoptionen är till fördel för barnet. Dess- utom krävs att den som vill adoptera barnet har uppfostrat det eller vill uppfostra det eller att det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen (4 kap. 6 § FB). En adoption kräver som regel sam- tycke av barnet om det har fyllt 12 år. Även yngre barns inställning skall emellertid beaktas vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Är barnet under 18 år, krävs normalt sam- tycke också av barnets föräldrar.TPF47FPT Innan domstolen beslutar skall yttrande inhämtas från socialnämnden( 4 kap. 10 § FB).

Den som är gift får adoptera endast gemensamt med sin make. Den ena maken får dock adoptera ensam, om den andre vistas på okänd ort eller lider av en allvarlig psykisk störning. Den ena maken får också adoptera den andra makens barn (biologiskt eller adopterat). Efter en sådan s.k. styvbarnsadoption anses barnet som makarnas gemensamma. Registrerade partner jämställs sedan den 1 februari 2003 med makar när det gäller rätten att adoptera. Andra än makar och registrerade partner får inte adoptera gemensamt. Ensamstående och sambor, oavsett om det rör sig om ett heterosexuellt eller homosexuellt par, får således endast adoptera var för sig.TPF48FPT

Vid utländska adoptioner gäller särskilda regler, bl.a. lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Lagen innehåller domsrättsregler, lagvalsregler och regler om erkän- nande av utländska avgöranden om adoption. I förhållande till de nordiska länderna gäller bestämmelserna i NÄF. Härutöver kan nämnas lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haag- konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och sam-

47TP PT Jfr 4 kap. 5, 5 a och 6 §§ FB. 48TP PT Jfr 4 kap. 3–4 §§ FB.

104

SOU 2007:17

Nuvarande ordning

arbete vid internationella adoptioner är avsedd att omfatta adop- tioner där gifta par med olika kön och ensamstående är adoptanter.

2.5.3Vårdnad

Bestämmelser om vårdnad finns i 6 kap. FB. Frågor om vårdnad skall alltid avgöras efter vad som är bäst för barnet. Bedömningen är beroende av en prövning av samtliga omständigheter i det en- skilda fallet. Särskild vikt skall bl.a. fästas vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Vid avgörandet skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (jfr 2 a – 2 b §§ FB).

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna om de är gifta med varandra (eller registrerade partner) och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap (eller regi- strerar partnerskap), står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om rätten inte dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Gemensam vård- nad består som regel även om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna (6 kap. 3 § FB jfr 3 kap. 1 § partnerskapslagen).

I enlighet med vad som närmare föreskrivs i 6 kap. FB kan vårdnaden om ett barn ändras så att den överflyttas från den ena föräldern till den andra, görs gemensam för båda föräldrarna eller anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Det senare kan ske bl.a. om en förälder vid utövandet av vårdnaden brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling.

När vårdnadshavare förordnas särskilt, skall domstolen utse någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra, registrerade partner eller är sambor (jfr 6 kap. 10 a § FB). Möjligheten att utse registrerade partner och sambor av samma kön till gemensamma vårdnadshavare infördes genom lag- ändringar som trädde i kraft den 1 februari 2003.TPF49FPT I det enskilda fallet får hänsyn tas till barnets ålder och utveckling samt den per- sonliga anknytningen till de tilltänkta vårdnadshavarna.

49TP PT Jfr prop. 2001/02:123.

105

3Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

3.1Vigsel ur ett historiskt perspektiv

Under tidig medeltidTPF1FPT var äktenskapet i Sverige en privat angelägen- het som ägde rum utan inblandning av det allmänna eller kyrkan. Äktenskapet ingicks genom avtal mellan kvinnans och mannens släkter (ätter) och innefattade flera rättshandlingar. Viktigast var fästningen (trolovningen), giftermålet och den s.k. sängledningen. Under processen övergick paret stegvis från de ogiftas till de giftas tillstånd.

Det första steget i giftermålsprocessen var frieriet då mannen an- höll om bruden hos giftomannen, vanligtvis brudens far. Om friaren och giftomannen kom överens bestämdes dagen för fästningsstäm- man, då trolovningen skulle äga rum. Under fästningen fastslogs av- talet mellan kvinnans och mannens släkter. Det skedde i närvaro av de blivande makarnas anförvanter, som fungerade som vittnen. Av- tal om den hemgift som kvinnan skulle ha med sig i boet träffades också under fästningen. Själva giftermålet, som brukade äga rum i kvinnans hem, innebar att giftomannen överlämnade kvinnan till hennes blivande man under uttalande av en formel som tydligt angav den gifta kvinnans position, rättigheter och skyldigheter. Härefter gav sig bröllopsföljet iväg till mannens hus, där själva bröllopsfesten hölls. Festen avslutades med sängledningen, då kvinnan och mannen tillsammans gick till sängs i vittnens närvaro. Först efter sängled- ningen betraktades äktenskapet som fullbordat. De rättsliga avtal som hade träffats under gifermålsprocessen vann därigenom laga kraft. Det var emellertid endast en del av befolkningen som ingick äktenskap på angivet sätt. Denna ordning var förbehållen socialt och ekonomiskt jämställda par inom samhällets högre skikt, där dess betydelse för egendomsförhållandena gjorde det till en viktig affär mellan de inblandade familjerna. Större delen av befolkningen levde

1TP PT I svensk historia räknas epoken från ca 1000-talet till 1520-talet till medeltiden.

107

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

tillsammans i informella, men likväl stabila och varaktiga, förhållan- den, s.k. frilloförhållanden. I det dåvarande samhället betraktades dessa parförhållanden som legitima.

Kyrkan ville efterhand alltmer delta, ceremoniellt och normativt, i den viktiga händelse som man ansåg att ett äktenskaps ingående innebar. Under medeltiden ökade också kraven på offentlighet kring giftermålen. Bland annat ville man komma till rätta med hem- liga giftermål som ingicks mot familjens vilja och utan vittnen eller ens präst närvarande. Sådana äktenskap var olagliga men samtidigt giltiga och oupplösliga enligt den kanoniska rättenTPF2FPT. Regler om lys- ning och giftermålets offentlighet slog förhållandevis snabbt igenom i landskapslagarna. Däremot verkar det ha varit svårare att ersätta det traditionella giftermålet med en kyrklig ceremoni. Kristna moment, såsom vigsel, inkorporerades emellertid efterhand i gifter- målsprocessen. Kompromisser mellan kyrkans lagar, landskapslagar och traditioner försenade framväxten av dagens kyrkliga vigsel som blev social norm först efter reformationen på 1500-talet. Reforma- tionens genomförande i Sverige var i sig av största betydelse för äktenskapsrättens utveckling. Den kanoniska rätten upphörde att gälla och kyrkan förlorade sin självständiga lagstiftningsmakt.

Under lång tid kunde man välja att ingå äktenskap i kyrkan eller enligt den äldre traditionen. Bland allmogen var det vanligast att kyrklig vigsel skedde offentligt, i samband med gudstjänsten och med församlingen närvarande. Efterhand kom dock välbeställda grupper att gifta sig privat men med präst. Det centrala momentet vid den kyrkliga vigseln var de trolovades utväxling av äktenskapslöften följt av en koncensusförklaring. Vigseln föregicks av fästning och hindersprövning.

Först genom giftermålsbalken i 1734 års lag blev kyrklig vigsel obligatorisk i Sverige och därmed ett villkor för äktenskap med full rättsverkan. Kravet på kyrklig vigsel motiverades visserligen av religiösa skäl såsom effektiv kyrkotukt och församlingsdisciplin, men också av praktiska och administrativa fördelar. Före reformen var det vanligt att äktenskap ingicks under så oklara former att många levde i vad de trodde vara riktiga äktenskap men som inte var det. Andra visade sig vara lagligen gifta utan att veta om det. Genom den nya ordningen undveks sådana oklarheter. Vid sidan av den obligatoriska kyrkliga vigseln fanns dock det traditionella sättet

2TP PT Enligt kanonisk rätt, dvs. den romersk-katolska kyrkans rättsordning, var makarnas sam- tycke ensamt tillräckligt för att skapa ett giltigt äktenskap. Varken familj eller andra auktori- teter hade laglig bestämmanderätt över två personers giftermål.

108

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

att ingå äktenskap kvar. Trolovning med efterföljande könsumgänge gav ända fram till år 1915 upphov till vissa men inte alla av äkten- skapets rättsverkningar genom att s.k. ofullkomnade äktenskap an- sågs uppkomma därigenom.

Med vigsel i 1734 års lag avsågs en av präst i Svenska kyrkan utförd kyrklig akt. Svensk vigsel enligt luthersk ritual gällde således även för i Sverige bosatta utlänningar, om de ville gifta sig här i riket. Den religionsfrihet som genom 1781 års toleransedikt med- gavs främmande kristna trosbekännare kom dock att innefatta rätt för dem att vigas av sina egna präster och enligt sina egna cere- monier. Sådan vigsel fick därmed samma civilrättsliga verkan som vigsel inom Svenska kyrkan. Detsamma torde ha gällt om mosaiska former för äktenskapets ingående enligt de bestämmelser som år 1782 meddelades om mosaiska trosbekännare. Rätten att med laga verkan förrätta vigsel inom främmande trossamfund gjordes genom en förordning år 1873 beroende på Kungl. Maj:ts med- givande.TPF3FPT

De fordringar som kyrkan uppställde för rätten till kyrklig vigsel medförde att röster höjdes med krav på möjlighet till civiläkten- skap. Under 1800-talets senare hälft medgavs successivt skilda grupper, som inte ägde rätt till kyrklig vigsel, rätt att ingå äkten- skap i borgerlig ordning. Civiläktenskapet hade under denna tid huvudsakligen karaktären av ett s.k. nödäktenskap. Först genom en lag år 1908 om äktenskapets ingående infördes fakultativt civiläkten- skap. Härigenom blev den borgerliga ordningen tillåten för alla svenska medborgare.

3.2Frågornas tidigare behandling

3.2.1Formerna för ingående av äktenskap

Äldre förarbetsuttalanden

Som framgår av avsnitt 3.1 bygger de civilrättsliga reglerna om vig- sel sedan lång tid tillbaka på principen om valfrihet och innebär att äktenskap kan ingås antingen vid en kyrklig ceremoni eller genom s.k. borgerlig vigsel. I förarbetena till 1908 års lag om äktenskapets ingåendeTPF4FPT diskuterades om giftermål inför borgerlig myndighet borde

3TP PT Jfr prop. 1951:100 s. 90.

4TP PT Prop. 1908:2 s. 8 f, lagutskottets utlåtande samma år nr 30 och 37, rskr. nr 57. Jfr lagutskot- tets utlåtande 1904 nr 30.

109

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

bli obligatoriskt för alla. En sådan ordning ansågs på ett klarare sätt ge uttryck för äktenskapet som ett rent borgerligt rättsförhållande men infördes trots detta inte, framför allt med hänvisning till de praktiska olägenheterna. Det var bara kyrkan, som ju var en del av staten, som var representerad över hela landet. Kyrkan ansvarade då också för folkbokföringen och andra administrativa offentliga upp- gifter. En ordning med allmänt obligatoriskt civiläktenskap förut- satte att det inrättades särskilda myndigheter.

Under förarbetena till 1915 års lag om äktenskapets ingående och upplösning berörde den år 1909 tillsatta utredningen (Lagberedningen) åter frågan om möjligheten att alltid kräva borgerlig vigsel.TPF5FPT Enligt Lagberedningen kunde emellertid ett sådant krav bli ett kännbart tvång för många. Statistiska uppgifter visade att det övervägande flertalet föredrog den kyrkliga vigseln. Om den borgerliga formen blev obligatorisk, skulle säkerligen ett stort antal kontrahenter önska erhålla kyrklig välsignelse av sitt äktenskap. Det skulle bli förenat med både omgång och kostnader att anlita både prästen och den borgerliga myndigheten. Lagberedningen framhöll också att det hos oss inte fanns någon motsvarighet till de stridigheter mellan olika kyrkosamfund eller mellan stat och kyrka som i främmande länder kunnat åberopas till stöd för systemet med obligatoriskt civiläktenskap.

År 1920 tillkom ”den nya” giftermålsbalken som ersatte ”den äldre” giftermålsbalken i 1734 års lag och viss annan lagstiftning. 1915 års lag om äktenskapets ingående och upplösning arbetades in i den nya giftermålsbalken. Genom äktenskapsreformerna 1915–1920 etable- rades äktenskapet som en rent borgerlig angelägenhet, men med statlig vigselbehörighet delegerad till representanter för vissa tros- samfund.

Frågan om obligatoriskt civiläktenskap behandlades därefter bl.a. i samband med tillkomsten av 1951 års religionsfrihetslag. Dissenter- lagkommittén ansåg inte att det fanns anledning att införa borgerlig vigsel som enda legala form för äktenskapets ingående.TPF6FPT De borger- liga vigslarna utgjorde endast en mindre andel av samtliga vigslar och det skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införande av obligatoriskt civiläktenskap frånta den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar. Enligt kommitténs uppfattning var dessutom det religiösa momentet ägnat att bidra till att stärka den äktenskapliga

5TP PT Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken I. Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m.m., Stockholm 1913, s. 279 ff.

6TP PT SOU 1949:20 s. 131.

110

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

gemenskapen. Föredragande departementschefen konstaterade i en proposition till 1951 års riksdagTPF7FPT, under åberopande av statistiska uppgifter och avgivna yttranden, att frågan om obligatoriskt civil- äktenskap i huvudsak hade ett teoretiskt intresse. Frågan om in- förande av obligatoriskt civiläktenskap drogs åter upp i två motioner som avvisades av särskilda utskottet.TPF8FPT Så länge kyrklig vigsel be- gagnades i så stor omfattning som statistiken gav vid handen var vårt system enligt utskottets uppfattning mera praktiskt än obliga- toriskt civiläktenskap. Det tillgodosåg också den enskildes valfrihet och anknöt till folkets sed. Utskottet framhöll emellertid, att den borgerliga vigseln borde ske på ett sätt som motsvarade vigselns be- tydelse för kontrahenterna och att antalet borgerliga vigselför- rättare borde ökas. Vid ärendets behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut.

Vid 1963 års riksdag yttrande första lagutskottetTPF9FPT, i anledning av motioner om införande av obligatoriskt civiläktenskap, att det ringa antalet fall av borgerlig vigsel i vårt land inte kunde tolkas som ett direkt uttryck för allmänhetens principiella inställning till vigsel- formerna. Det kunde antas, att den kyrkliga formen i många fall valdes av yttre praktiska skäl; i varje församling fanns i regel tillgång till kyrkliga vigselförrättare, medan borgerliga fanns på ett betyd- ligt mindre antal platser. Vidare kunde antas att den kyrkliga for- men var mer attraktiv, eftersom vigselceremonin vanligen fick en värdigare inramning. Utskottet tillade att många gånger valdes nog också den kyrkliga formen av ren traditionsbundenhet utan närmare överväganden. Uppenbarligen hade emellertid den kyrkliga vigseln alltjämt en stark förankring. Detta och den omständigheten att gällan- de ordning gav valfrihet, visade att frågan om övergång till obligato- riskt civiläktenskap inte utgjorde ett problem som var i behov av en snar lösning. Utskottet avstyrkte motionerna och framhöll därvid vikten av att de båda vigselformerna fick faktisk likställighet genom ökat antal borgerliga vigselförrättare och likvärdiga lokaler för borger- lig vigsel. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

År 1956 tillkallades sakkunniga (Familjerättskommittén), med upp- gift att företa en allmän översyn av äktenskapslagstiftningen. Kom- mittén avgav år 1964 betänkandet Äktenskapsrätt (SOU 1964:34 och 35). Den konstaterade att en ordning med obligatoriskt civil- äktenskap otvivelaktigt skulle innebära ökad omgång och besvär

7TP PT Prop. 1951:100 s. 91.

8TP PT Utlåt. nr 1/1951 s. 74 f.

9TP PT L¹U 45/1963 s. 14 ff.

111

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

för det stora flertalet och föreslog därför enbart redaktionella ändringar av då gällande bestämmelser.TPF10FPT I efterföljande proposition år 1968 förklarade departementschefen att han inte var beredd att vid det tillfället ta upp frågan om en revision av lagstiftningen på detta område.TPF11FPT Som ett led i strävan att göra den borgerliga vigseln jämställd med den kyrkliga förordade departementschefen att ersättning till särskilt förordnad vigselförrättare skulle utgå av statsmedel. Han förutsatte att kommunerna skulle upplåta värdiga lokaler för vigsel utan särskild kostnad. Kommitténs samlade förslag till ändringar i giftermålsbalken m.fl. författningar ansågs inte kunna läggas till grund för några mer omfattande reformer på familjerättens område. För detta behövdes en ny utredning.TPF12FPT

Frågans behandling i samband med 1973 års reform av äktenskaps- lagstiftningen

År 1969 tillkallades nya sakkunniga (Familjelagssakkunniga) för att verkställa utredning angående den familjerättsliga lagstiftningen. I direktiven angavs vissa allmänna riktlinjer för reformarbetet. En ny lagstiftning borde så långt möjligt vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar. Äktenskapet hade och borde ha en central plats inom familjerätten, men man borde försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehöll några bestämmelser som skapade onödiga svårigheter eller olägen- heter för dem som skaffade sig barn eller bildade familj utan att gifta sig. Vidare angavs bl.a. att formerna för ingående och upplös- ning av äktenskap borde förenklas.

Familjelagssakkunniga lämnade i ett delbetänkande – Familj och äktenskap 1 (SOU 1972:41) – bl.a. förslag till ändring av giftermåls- balkens regler om äktenskapets ingående och upplösning.

I fråga om formerna för ingående av äktenskap innebar de sak- kunnigas förslag att lagen endast skulle reglera de frågor som hade betydelse för äktenskapets giltighet, medan vigsel eller annan hög- tidlig inramning som kvinnan och mannen kunde vilja ge sitt gifter- mål lämnades helt utanför. Enligt förslaget skulle äktenskapet ingås genom att kvinnan och mannen gemensamt anmälde att de var ense

10TP PT SOU 1964:35 s. 96.

11TP PT Prop. 1968:136 s. 81 f.

12TP PT Vissa begränsade frågor ansågs dock böra lösas genast såsom vissa ändringar av reglerna om äktenskapets ingående och upplösning (prop. 1968:136, bet. 1LU 49, rskr. 394).

112

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

om äktenskapet. Anmälan skulle vara skriftlig och lämnas av kvinnan och mannen personligen till den som av regeringen (Kungl. Maj:t), eller myndighet som regeringen bestämde, hade utsetts att motta sådana anmälningar. Hos vissa myndigheter, såsom dåvarande pastors- ämbeten och andra lokala folkbokföringsmyndigheter, försäkrings- kassor, tingsrätter samt svenska beskickningar och konsulat skulle utses särskilda tjänstemän med uppgift att motta anmälningar, men utan skyldighet att tillhandahålla någon ceremoniell inramning. Uppgiften skulle ingå i deras tjänsteåligganden. Enligt de sakkun- niga borde dessutom personer som kunde förväntas ge giftermålet den högtidliga inramning som parterna kunde önska utses som mottagare. Dessa personer, som inte skulle vara skyldiga att ta emot anmälningar, kunde utses bland dem som var vigselförrättare inom trossamfund. De sakkunniga tänkte sig att även andra per- soner utan anknytning till någon speciell organisation skulle komma i fråga, t.ex. kommunala förtroendemän.

Enligt förslaget skulle anmälan inte mottas, eller om den mottagits omedelbart avvisas, om vissa i lagen närmare angivna förutsätt- ningar inte var för handen. Avvisades inte anmälan skulle bevis om äktenskap ofördröjligen överlämnas till makarna. Konstruktionen innebar att det konstitutiva momentet för äktenskapets uppkomst blev mottagarens godkännande av anmälningen, dvs. det sista ledet i anmälningsförfarandet. De par som ville skulle dessutom kunna få en vigsel eller annan högtidlig inramning.

Det kan tilläggas att de sakkunniga också övervägde en ordning med registrering hos folkbokföringsmyndighet såsom form för äktenskapets uppkomst. Om dubbla förfaranden (för par som önska- de en kyrklig eller annan högtidlig inramning av äktenskapets ingå- ende) skulle kunna undvikas krävdes, enligt de sakkunniga, att den för äktenskapets uppkomst grundläggande överenskommelsen även kunde ingås i annat sammanhang än inför registreringsmyndig- heten. Ytterligare ett krav var att överenskommelsen kunde godtas och registreras utan att någon av parterna behövde inställa sig hos myndigheten. Samtidigt krävdes att myndigheten hade säkerhet för att överenskommelsen bestod. De sakkunniga fann efter påpekande av olika tillämpningsproblem att vägande skäl talade emot en sådan ordning.TPF13FPT

Familjelagssakkunnigas förslag i berörda delar var inte enhälligt. Två av de sakkunniga hade reserverat sig till förmån för bibehållan-

13TP PT De sakkunnigas överväganden beträffande formerna för ingående av äktenskap redovisas ingående på s. 145 ff i betänkandet (SOU 1972:41).

113

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

de av vigseln. De ansåg bl.a. att det föreslagna systemet var torftigt och föga ägnat att markera att giftermålet är en av de viktigaste händelserna i livet. De fann det också betänkligt att Sverige genom att slopa kravet på vittnens närvaro skulle åsidosätta 1950 års FN- konvention angående samtycke till, minimiålder för samt registre- ring av äktenskap.TPF14FPT

Föredragande statsrådet anförde i efterföljande proposition (prop. 1973:32 s. 103) att de sakkunnigas förslag hade betydande för- tjänster genom att man skulle få ett enhetligt förfarande för ingående av äktenskap grundat på kvinnans och mannens eget handlande, nämligen anmälan av deras överenskommelse att ingå äktenskap. Förslaget stämde väl överens med föredragandens principiella in- ställning att äktenskapsrätten borde tillhandahålla lösningar på praktiska problem och att dessa regler borde vara utformade på sådant sätt att de kunde accepteras av det stora flertalet människor. Det var neutralt i förhållande till religiösa och andra föreställningar på området. Föredraganden ansåg emellertid att förslaget var oför- enligt med nyss nämnda FN-konvention enligt vilken parternas samtycke till äktenskapet skall avges i vittnens närvaro. Om de sak- kunnigas förslag skulle genomföras krävdes en kompletterande föreskrift om närvaro av vittnen vid anmälningstillfället. Efter ett sådant tillägg skulle dock skillnaden i förhållande till reglerna i giftermålsbalken bli så liten att det enligt föredragandens mening inte fanns tillräcklig anledning att överhuvudtaget ändra dessa. Någon saklig ändring av giftermålsbalkens regler om formen för äktenskapets ingående borde därför inte genomföras. Vid frågans behandling i lagutskottetTPF15FPT gjordes samma bedömning. Familjelags- sakkunnigas förslag i berörda delar ledde därmed inte till lagstift- ning. I stället förenklades det då gällande borgerliga vigselformu- läret.TPF16FPT

14TP PT Konvention angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap, New York den 10 december 1962 (Sö 1964:29). Konventionsbestämmelserna redovisas i avsnitt 4.1.2.

15TP PT Bet. LU 1973:20 s. 86 ff.

16TP PT I andra delfrågor ledde lagstiftningsarbetet till flera ändringar i giftermålsbalken, vilka trädde i kraft den 1 januari 1974 (prop. 1973:32, bet. LU 1973:20, rskr. 256). Familjelags- sakkunnigas översyn av reglerna om underhållsbidrag behandlades i ett senare delbetänkande (SOU 1977:37) som ledde till nya ändringar i giftermålsbalken (prop. 1978/79:12, bet. LU 9, rskr. 99).

114

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

Frågans behandling i samband med 1987 års reform av äktenskapslagstiftningen

År 1981 lämnade Familjelagssakkunniga förslag till en ny balk, äkten- skapsbalken (ÄktB), som skulle ersätta giftermålsbalken (SOU 1981:85). Betänkandet byggde i vissa delar på utredningens tidigare betänkanden. Utredningen föreslog inte några sakliga ändringar i giftermålsbalkens bestämmelser om vigsel. Vid omdisposition av lag- texten ifrågasatte utredningen om dåvarande uppdelning i kyrklig och borgerlig vigsel borde behållas. Alltsedan tillkomsten av 1915 års lag om äktenskapets ingående och upplösning hade uttrycket vigsel använts som en gemensam benämning på den kyrkliga och borger- liga formen. Uppdelningen hade inte någon rättslig innebörd, men enligt de sakkunniga kunde den ge en felaktig föreställning om att så kunde vara fallet.TPF17FPT

Familjelagssakkunnigas förslag ledde till att riksdagen år 1987 fattade beslut om att ÄktB skulle ersätta giftermålsbalken.TPF18FPT I sam- band med ÄktB antog riksdagen även en lag som reglerade sambo- förhållanden i vissa avseenden, lagen (1987:232) om sambors gemen- samma hem (sambolagen).TPF19FPT Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988.

ÄktB innebar betydelsefulla förändringar, främst i fråga om för- delningen av makars egendom vid äktenskapets upplösning. Där- emot flyttades giftermålsbalkens regler om äktenskaps ingående och upplösning över till ÄktB huvudsakligen i oförändrat skick. Den nya författningstexten innehöll dock endast begreppet vigsel. Be- träffande nuvarande bestämmelser om äktenskap och vigsel, se avsnitt 2.2.

Riksdagens behandling av frågan under senare år

I motioner till riksdagen under senare år har en ordning med obli- gatoriskt civiläktenskap särskilt förespråkats. En gemensam ut- gångspunkt har varit att endast en civil vigsel bör vara juridiskt bindande och läggas till grund för de rättigheter och skyldigheter som är förenade med äktenskapet. Den religiösa äktenskapscere- monin skulle därmed bli en enskild angelägenhet. Tankar har också

17TP PT SOU 1981:85 s. 308 f.

18TP PT Prop. 1986/87:1, bet. LU 1986/87:18, rskr. 159.

19TP PT Bestämmelserna i 1987 års lag har numera överförts till sambolagen (2003:376).

115

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

framförts om att man borde knyta uppkomsten av ett äktenskap till t.ex. en registrering.

Frågan om att frånkänna den kyrkliga vigseln rättslig betydelse väcktes bl.a. med anledning av att Svenska kyrkan skulle skiljas från staten. Lagutskottet konstaterade år 1998 i sitt av riksdagen god- kända betänkandeTPF20FPT att bestämmelserna om vigsel hade mycket gamla traditioner i Sverige och att önskemål om att som giltig vigsel endast erkänna en förrättning inför borgerlig myndighet hade av- visats redan i början av 1900-talet. Utskottet kunde inte se att den av motionären förordade ordningen skulle vara förenad med några särskilda fördelar. För ett bibehållande av den gällande ordningen talade enligt utskottet även att den torde vara väl förankrad hos allmänheten. När lagutskottet med riksdagens godkännande av- styrkte ett liknande yrkande år 1999TPF21FPT påminde utskottet om riks- dagens tidigare ställningstaganden i saken och kunde för sin del inte heller se det ändamålsenliga i att frånkänna den kyrkliga vigseln juridisk giltighet.

År 2000, när utskottet på nytt behandlade motsvarande motions- spörsmålTPF22FPT – denna gång åberopade motionären principen om statens neutralitet i religiösa frågor – hade det enligt utskottets upp- fattning inte framkommit skäl att frångå tidigare ställningstaganden från riksdagens sida i fråga om den kyrkliga vigselns rättsliga giltig- het. Utskottet hänvisade bl.a. till att lagstiftningen om äktenska- pets ingående bygger på den grundläggande principen om valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel och att ett obligatoriskt civil- äktenskap skulle tvinga många människor att genomgå två vigsel- ceremonier. Därutöver noterade utskottet att begreppen borgerlig respektive kyrklig vigsel hade ersatts med det gemensamma be- greppet vigsel i samband med ÄktB:s ikraftträdande. Att i lagtexten införa begreppet civiläktenskap respektive civil vigsel borde enligt utskottets mening inte komma i fråga. Även i senare betänkanden har utskottet avstyrkt bifall till motioner om obligatoriskt civil- äktenskap.TPF23FPT

Av lagutskottets bet. 2003/04:LU22, som behandlas närmare i nästa avsnitt, framgår att utskottet utgick från att krav på en ordning

20TP PT Bet. 1997/98:LU10.

21TP PT Bet. 1998/1999:LU18.

22TP PT Bet. 1999/2000:LU16.

23TP PT Se t.ex. bet. 2000/01:LU13. Uppsala universitet – Juridiska fakultetsnämnden, Lunds uni- versitet – Teologiska fakulteten, Islamiska Samarbetsrådet och Sveriges Kristna Råd har yttrat sig på lagutskottets begäran i frågan om civiläktenskap. En sammanställning av remissvaren har tagits in som bilaga till nämnda betänkande. Jfr även bet. 2001/02:LU8.

116

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

med civiläktenskap skulle beaktas av regeringen vid utarbetandet av direktiven till förevarande utredning. I senare betänkande avslås motionsyrkanden med krav på ändringar i äktenskapslagstiftningen, bl.a. såvitt gäller formerna för ingående av äktenskap, med hänvis- ning till pågående utredningsarbete.TPF24FPT

3.2.2Utvecklingen av homosexuellas rättigheter

Kort bakgrund

Under medeltiden dominerade kyrkans syn på sexualitet, nämligen att sexualitet endast fick förekomma inom äktenskapet mellan en kvinna och en man och då i barnalstrande syfte. Protestantismens genombrott innebar inte någon förändring. Reformationen hyllade äktenskapet och inom ramen för detta fruktsamheten. Detta var den enda godkända sexualiteten. Protestantismen kunde, liksom katolicismen, inte acceptera homosexuella beteenden. Under lång tid framöver ansågs homosexualitet som något brottsligt.

Fram till år 1944 var sexuella relationer mellan personer med samma kön, såväl mellan kvinnor som mellan män, förbjudna enligt svensk lag. När detta förbud upphävdes, ersattes det med en minimiålder för frivilliga homosexuella relationer. Denna åldersgräns var dock högre än den som gällde för motsvarande heterosexuella förbindel- ser. År 1978 ändrades brottsbalkens bestämmelser så att samma nedre åldersgräns kom att gälla för såväl heterosexuella som homo- sexuella förbindelser.

Utvecklingen av homosexuellas rättigheter på främst det familje- rättsliga området redovisas i det följande.

Grundläggande ställningstagande av riksdagen

Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen behandlat spörsmål rörande homosexuell samlevnad. Första gången frågan om homosexuellas rättigheter var föremål för närmare uppmärksamhet var år 1973 då riksdagen behandlade vissa förslag till ändringar i giftermålsbalken (jfr avsnitt 3.2.1). I den proposition som låg till grund för de före- slagna lagändringarnaTPF25FPT berördes inte frågan om homosexuell samlevnad. Däremot togs frågan upp i det sammanhanget med

24TP PT Jfr bet. 2004/05:LU14.

25TP PT Prop. 1973:32.

117

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

anledning av en motion, vari yrkades att de homosexuellas rätt till lika villkor med andra grupper skulle erkännas. Enligt motionären borde även sexuellt avvikande ges möjlighet att använda en registrerad samlevnad som en rättslig form för en tvåpartsrelation.

I sitt av riksdagen godkända betänkandeTPF26FPT avstyrkte utskottet bi- fall till motionsyrkandet. I anslutning till behandlingen av motionen framhöll emellertid utskottet att samlevnad mellan parter med samma kön från samhällets synpunkt var en fullt acceptabel sam- levnadsform. Utskottet utgick från att de homosexuellas problem skulle bli föremål för närmare utredning i lämpligt sammanhang.

Frågans behandling i samband med regleringen av homosexuell samlevnad år 1987

År 1978 tillsattes en utredning (Utredningen om homosexuellas situa- tion i samhället) efter det att riksdagen uttalat sig för att en under- sökning borde komma till stånd i syfte att belysa de homosexuellas situation i samhället och även frågan om vilka åtgärder som kunde behöva vidtas för att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. Utredningen fick bl.a. i uppgift att sammanställa och redovisa tillgänglig vetenskaplig dokumentation om homosexualitet och att föreslå åtgärder som syftade till att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella.

I sitt betänkande (SOU 1984:63) behandlade utredningen bl.a. frågan om homosexuella borde få möjlighet att ingå äktenskap med varandra. Utredningen konstaterade att äktenskap, frånsett de rätts- liga aspekterna, innebar en förening mellan kvinna och man. Det var också inom äktenskapet som barn skulle födas och växa upp. Sett från denna synpunkt hade äktenskapet stor betydelse för sam- hället och den enskilde. Sett från en annan synpunkt innebar äktenskapet endast att förhållandet mellan kvinnan, mannen och deras barn fick en rättslig överbyggnad. När det gällde möjlighet till äktenskap mellan personer med samma kön var det äktenskapet i den senare betydelsen som frågan gällde. Samma känslomässiga och ekonomiska bindningar utgjorde härvid grunden för både hetero- exuell och homosexuell samlevnad.

Det förhållandet att par med samma kön inte kunde få gemen- samma barn var inte avgörande för deras möjlighet att få ingå äktenskap med varandra. Den sociala verkligheten visade nämligen

26TP PT Bet. LU 1973:20 s. 116.

118

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

att det fanns homosexuella samlevnadsförhållanden där det fanns uppväxande barn och att det fanns heterosexuella samlevnadsför- hållanden där barn saknades men som ändå hade samma funktioner som den homosexuella samlevnaden. Enligt utredningens uppfatt- ning framstod det därför inte, utifrån betraktelsesättet att äkten- skapet är en rättslig överbyggnad på ett samlevnadsförhållande, som omotiverat att två människor med samma kön skulle kunna få ingå äktenskap med varandra.

Utredningen konstaterade därefter att en konsekvens av att två personer med samma kön får möjlighet att ingå äktenskap med varandra blir att samhället helt likställer den homosexuella samlev- nadsformen med äktenskapet. Genom att öppna för möjligheten för äktenskap mellan personer med samma kön skulle alla regler där makebegreppet har någon betydelse bli tillämpliga för dem som in- gått ett homosexuellt äktenskap. En annan ordning skulle uppfattas som diskriminerade. Den omständigheten att ett äktenskap mellan två människor med samma kön måste ges samma rättsverkningar som andra äktenskap innebar enligt utredningens uppfattning hinder mot äktenskap för par med samma kön.

Utredningen framhöll vidare att det skulle vara uteslutet att Svenska kyrkan eller andra trossamfund vid den tidpunkten skulle acceptera att viga två personer med samma kön eller erkänna sådana äktenskap. Så länge som samhället behöll kyrklig vigsel som konsti- tuerande för äktenskapet skulle den enda möjligheten för dessa par att ingå äktenskap vara genom borgerlig vigsel.

Mot bakgrund av då genomförda attitydundersökningar drog ut- redningen slutsatsen att det i vart fall inte var de särskilda rätts- verkningarna som ett äktenskap medförde som var avgörande för människors inställning till äktenskap för par med samma kön. Av- görande var troligen i stället uppfattningar om att äktenskapet var en särskild religiös och social institution inom vilken barn skulle födas och växa upp. En möjlighet för två parter med samma kön att ingå äktenskap skulle innebära en ytterst genomgripande förändring i en djupt rotad syn på äktenskapet. Man riskerade därför, anförde utredningen, att en lagstiftning om äktenskap mellan två personer med samma kön skulle strida mot den helt dominerande uppfatt- ningen i samhället.

Utredningen påpekade också att en möjlighet för två personer med samma kön att ingå äktenskap med varandra kunde ge upphov till internationellrättsliga komplikationer genom att utländska rätts-

119

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

systems syn på svenska äktenskap och dess rättsverkningar kunde komma att påverkas.

Tanken på äktenskap mellan homosexuella avvisades därefter med motiveringen att värderingarna om äktenskapet som en institution för familjebildning mellan en kvinna och en man var så grundmurade att det inte var möjligt att införa bestämmelser som gav två personer med samma kön möjlighet att ingå äktenskap med varandra. Om det homosexuella samlevnadsparet från rättslig syn- punkt överhuvudtaget i framtiden skulle kunna behandlas lika med dem som var gifta med varandra var det enligt utredningen nöd- vändigt att någon form av civil registrering genomfördes som en- samt konstituerande för de rättsverkningar som blev följden av kyrklig eller borgerlig vigsel. En sådan registrering berörde inte de kristna samfundens syn på äktenskapet.

Som ett alternativ diskuterade utredningen införandet av en möjlig- het för homosexuella att anmäla eller registrera sitt förhållande. Till en sådan registrering kunde knytas rättsverkningar motsvarande dem som gällde för äktenskap. Även denna tanke avvisades dock, under motiveringen att tillskapandet av ett nytt rättsinstitut som bara hän- förde sig till homosexuella framstod som ett onödigt utpekande av en grupp människor i samhället. Utredningen framhöll också risken för att ett sådant system skulle kunna befästa rådande fördomar. Däremot borde enligt utredningen homosexuell samlevnad från rätts- lig synpunkt jämställas med vad som inom lagstiftningen kallades äktenskapsliknande förhållande eller motsvarande uttryck.

Vissa av utredningens förslag låg till grund för regeringens proposi- tion om de homosexuellas situation i samhället (prop. 1986/87:124). Propositionen innehöll bl.a. förslag till en särskild lag om homosexu- ella sambor.

Föredragande statsrådet ansåg inte att tillämpningsområdet för reglerna om äktenskap borde utvidgas till att gälla förhållandet mellan två personer med samma kön som lever tillsammans. Han anförde därvid samma skäl som utredningen, nämligen att detta inte var möjligt med hänsyn till samhällets värderingar om äkten- skapet som institution för familjebildning mellan en kvinna och en man. En sådan lagstiftning skulle enligt statsrådet stå i strid med den allmänna opinionen på ett centralt livsområde. Han ansåg inte heller att det fanns skäl att göra en omprövning av de grundläg- gande principerna för uppkomsten av äktenskapets rättsverkningar. Familjelagssakkunnigas förslag från år 1972 om någon form av

120

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

allmän civil registrering hade avvisats av riksdagenTPF27FPT och arbetet med en ny äktenskapsbalk befann sig i sitt slutskede. Även den alternativa lösningen att rättsverkningar skulle knytas till en an- mälan eller registrering av den homosexuella samlevnaden avvisades av samma skäl som tidigare hade framförts av Utredningen om homo- sexuellas situation i samhället.

Propositionen behandlades i lagutskottet såvitt avsåg förslag till lagstiftning för homosexuella sambor. I sitt av riksdagen godkända betänkandeTPF28FPT tillstyrkte utskottet förslaget till lag om homosexuella sambor jämte viss följdlagstiftning med anledning av den nya lagen. Möjligheten för ett par med samma kön att ingå äktenskap med varandra avvisades på samma grunder som i propositionen.

Lagen (1987:813) om homosexuella sambor trädde i kraft den 1 januari 1988. Vad som gällde i fråga om sambor enligt ett antal uppräknade lagar och bestämmelser skulle enligt den nya lagen tillämpas även på två personer som bodde tillsammans i ett homo- sexuellt förhållande. Exempelvis skulle lagen (1987:232) om sam- bors gemensamma hem tillämpas även på homosexuella samboför- hållanden. I denna lag fanns bestämmelser om bl.a. bodelning vid upplösning av samboförhållandet samt bestämmelser om en sam- bos rätt att i vissa fall ta över en bostad som inte ingick i bodel- ningen. Den nya lagstiftningen innebar dock inte någon fullständig jämlikhet mellan sambor med samma och motsatt kön.

Registrerat partnerskap – ett nytt rättsinstitut

Lagen om homosexuella sambor motsvarade inte önskemålen hos företrädare för homosexuella och växande politiska grupperingar om likvärdig behandling av homosexuella personer med heterosexuella. Socialstyrelsen lämnade på eget initiativ i juni månad 1990 ett för- slag till lagstiftning om registrering av partnerskap. Förslaget byggde på den lag om registrerat partnerskap som då, sedan den 1 oktober 1989, gällt i Danmark.

Regeringen beslöt i januari månad 1991 att tillkalla en kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om registrerat partnerskap (dir. 1991:6).

27TP PT Jfr avsnitt 3.2.1.

28TP PT Bet. 1986/87:LU28, rskr. 350.

121

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling SOU 2007:17

I betänkandet Partnerskap (SOU 1993:98) föreslog Partnerskaps- kommittén en lag om partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Den sistnämnda var avsedd att ersätta lagen om homosexuella sambor. En minoritet av hälften av kommitténs ledamöter stod emellertid inte bakom förslaget till lag om partnerskap utan för- ordade i stället att frågan om en särskild lag om hushållsgemenskap skulle utredas. I regeringen fanns det inte heller stöd för lagstift- ning på grundval av Partnerskapskommitténs förslag.

Riksdagen beslutade år 1994 att anta ett inom lagutskottet (majoriteten) utarbetat förslag till lagstiftning som gjorde det möjligt för två personer med samma kön att registrera sitt partner- skap.TPF29FPT Lagutskottets förslag till lag om registrerat partnerskap byggde på Partnerskapskommitténs förslag, dock med lagtekniska ändringar och omformuleringar i ganska många avseenden. Lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i kraft den 1 januari 1995. Registrering enligt lagen innebar att de flesta bestämmelser som gällde för äktenskap också gällde för registrerade partnerskap. Undantag gjordes framför allt för gemensamt rättsligt föräldraskap. Registrerade partner fick varken gemensamt eller var för sig adop- tera barn och de fick inte heller utses att i egenskap av särskilt för- ordnade förmyndare gemensamt utöva vårdnaden om underårig. Registrerade partner undantogs också från möjligheterna till assiste- rad befruktning genom att det föreskrevs att lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen inte gällde för registrerade partner.TPF30FPT Som framgår av det följande gäller inte nämnda undantag längre.TPF31FPT

I sammanhanget finns skäl att återge vissa uttalanden i lagut-

	32
skottets betänkandeTPF FPT varigenom önskemålet om likabehandling av
homosexuella och heterosexuella personer kommer till uttryck:
	Utskottet vill erinra om att Partnerskapskommittén – liksom tidigare
	Utredningen om homosexuellas situation i samhället – har slagit fast
	att den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella
	är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. Ett
	parförhållande mellan två kvinnor eller mellan två män företer typiskt
	sett stora likheter med ett parförhållande mellan en man och en kvinna.
	I dessa förhållanden finns samma känslor av kärlek, omtanke, ömhet,
	vänskap, lojalitet och omsorg. Personer som lever i homosexuella par-
	förhållanden har samma känslomässiga behov av att såväl sig emellan

29	PT Bet. 1993/94:LU28, rskr. 414.
TP	PT Bet. 1993/94:LU28, rskr. 414.
30	PT Jfr 3 kap. 2 § partnerskapslagen i dess lydelse före den 1 februari 2003, SFS 1995:1245.
TP
31	PT Beträffande övriga undantag, se redovisningen av gällande rätt i avsnitt 2.3.
TP
32	PT Bet. 1993/94:LU28 s. 8 f.
TP	PT Bet. 1993/94:LU28 s. 8 f.

122

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

som utåt visa känslor och sin önskan att leva tillsammans i ett varaktigt och ömsesidigt förpliktande förhållande som personer som lever i heterosexuella parförhållanden.

Utskottet vill för sin del framhålla att flera av de regler som gäller för äktenskapet har tillkommit för att skapa ekonomisk och juridisk trygghet för makarna. Dessa är en följd av att makar i regel har en tätt sammanvävd ekonomi och behov av regler till skydd och till hjälp vid konfliktlösning. Med ekonomisk och juridisk trygghet avses i första hand de regler som träder in vid upplösning av ett förhållande, exem- pelvis bodelningsregler, arvsregler och regler om efterlevandepension. Äktenskapets regelnät har bl.a. till uppgift att underlätta den ekono- miska uppgörelsen med maken eller i förekommande fall makens andra efterlevande. Äktenskapet har i dessa sammanhang också funktionen av att utgöra ett bevis på relationens karaktär.

Parterna i ett varaktigt homosexuellt förhållande har enligt utskot- tets mening typiskt sett behov av i huvudsak samma ekonomiska och juridiska trygghet som heterosexuella par har och som dessa kan få till- godosedd genom äktenskapets juridiska regelverk. Enligt utskottet kan det inte anföras några beaktansvärda sakliga skäl för att man under hänvisning till den sexuella läggningen skulle ha rätt att förneka homo- sexuella möjligheten att trygga ett parförhållande på motsvarande sätt som står till buds för heterosexuella par. Det bör inte ankomma på samhället att – genom lagstiftningen eller på annat sätt – ge uttryck för några värderingar när det gäller människors sätt att ordna sin samlev- nad. Samhället har i stället en skyldighet att tillgodose det uppenbara behov som finns genom att erbjuda även enkönade par möjligheten att bilda familj med juridiska rättigheter och förpliktelser som följd.

Partnerskap och adoption

Regeringen beslutade år 1999 att tillkalla en parlamentarisk kom- mitté för att undersöka och analysera villkoren för barn i homo- sexuella familjer (dir. 1999:5). Kommitténs ena huvuduppgift var att utreda förhållandena för barn i homosexuella familjer och att därvid sammanställa, analysera och redovisa den kunskap som fanns om barnen. Kommitténs andra huvuduppgift var att ta ställning till de rättsliga skillnader som fanns mellan homosexuella och heterosexu- ella par när det gällde möjligheten att adoptera och utses till särskilt förordnade vårdnadshavare. Om kommittén kom fram till att skill- naderna borde tas bort i fråga om adoption, skulle kommittén även överväga om kvinnor som levde i homosexuella parförhållanden borde ges tillgång till assisterad befruktning. År 2001 överlämnade Kommittén om barn i homosexuella familjer betänkandet Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10). Kommittén föreslog bl.a. att

123

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

registrerade partner skulle ges möjlighet att prövas som adoptiv- föräldrar och att partner och homosexuella sambor också skulle få tillgång till assisterad befruktning i sjukvården.

Kommitténs förslag om att partner skulle få möjlighet att prövas som adoptivföräldrar låg till grund för regeringens proposition Partnerskap och adoption (prop. 2001/02:123), vilken ledde till lag- stiftning som trädde i kraft den 1 februari 2003.TPF33FPT Enligt bestämmel- ser i föräldrabalken (FB) kan två partner numera gemensamt adop- tera ett barn och en partner kan adoptera den andra partnerns barn. Vidare kan registrerade partner och homosexuella sambor utses att som särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt utöva vårdna- den om ett barn.TPF34FPT Regleringen redovisas närmare i avsnitt 2.5.2.

I propositionen ifrågasatte regeringen om det fanns skäl att upp- rätthålla skillnaden mellan makar och registrerade partner i fråga om möjligheten att adoptera barn. Enligt regeringen borde utgångspunk- ten vara att lagstiftaren så långt som möjligt var neutral mellan äkten- skap och partnerskap när det gällde samlevnadsformernas rättsverk- ningar. Registrerade partner borde i lagen uteslutas som adoptanter endast om de på ett mera generellt plan inte kunde anses uppfylla de krav som ställs på adoptivföräldrar. Om adoption tilläts, skulle däremot samma krav på individuell lämplighet och prövning av denna ställas också på sådana par. En ändring av gällande regler borde vidare vara sakligt motiverad utifrån principen om barnets bästa.

Under rubriken avslutande bedömning anförde regeringen följande (prop. 2001/02:123 s. 29 f).

Liksom annan lagstiftning är partnerskap och adoption i grunden en fråga om värderingar, här framför allt synen på familjebildning och föräldraskap, som samtidigt skall avgöras sakligt och rationellt. I detta fall skall bedömningen utgå från vad som kan antas vara bäst för barnen.

Kommittén har lagt fram ett omfattande forskningsunderlag och har belyst frågan ur ett brett perspektiv. Forskningen talar med tillräcklig säkerhet för att registrerade partner allmänt sett kan erbjuda adoptiv- barn en god uppväxtmiljö och tillgodose adoptivbarns särskilda behov, också med beaktande av den känsliga situation som barnet då kan be- finna sig i på grund av partnernas homosexualitet. En styvbarnsadop- tion i ett partnerskap kan ge ett barn en ekonomisk, social och rättslig trygghet. Om partner kan adoptera gemensamt, skulle fler lämpliga

33TP PT Bet. 2001/02:LU27, rskr. 2001/02:304.

34TP PT Undantaget beträffande adoption och särskilt förordnade förmyndare i 3 kap. 2 § första stycket partnerskapslagen utgick. Genom en ändring i lagen om homosexuella sambor gjor- des 6 kap. 10 a § FB tillämplig på homosexuella sambor.

124

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

adoptivföräldrar finnas tillgängliga som kan erbjuda trygghet. Att erkänna en sådan homosexuell familjebildning ger en viktig signal till de barn som lever hos homosexuella vuxna. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det ligger i barnens bästa att registrerade partner kan adoptera och att det inte är motiverat att i lagen upp- rätthålla ett generellt hinder mot adoption. Liksom när det gäller andra som önskar adoptera barn bör en individuell prövning kunna göras utifrån de sökandes förutsättningar att erbjuda gynnsamma uppväxt- förhållandena.

I linje med sin bedömning i adoptionsfrågan ansåg regeringen att partner och homosexuella sambor allmänt sett skulle kunna erbjuda en sådan uppväxtmiljö som behövs för att hantera eventuella problem och att de därför också borde kunna utses gemensamt till särskilt förordnade vårdnadshavare.

I propositionen uttalade regeringen slutligen att en möjlighet till assisterad befruktning för partner och homosexuella sambor inte borde införas innan frågan om hur föräldraskapet för barn som då kommer till ytterligare hade övervägts.

Ny sambolag

År 2003 ersattes lagen om sambors gemensamma hem och lagen om homosexuella parförhållanden av en ny sambolag (2003:376) som avsåg såväl heterosexuella som homosexuella samboförhållanden.TPF35FPT Lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 2003. Den gamla lagstift- ningens regler fördes i huvudsak över till den nya sambolagen. Den nya lagen innehöll också vissa nyheter; bl.a. infördes en allmänt tillämplig och klarare definition av begreppet sambor. Såväl sambor med motsatt som samma kön omfattades av den nya definitionen, vilken dessutom var tillämplig när det i andra författningar talas om sambor eller används liknande uttryck. Bestämmelserna om fader- skap vid assisterad befruktning i 1 kap. 6 och 8 §§ FB samt lagen om insemination och lagen om befruktning utanför kroppen gällde dock endast sambor med olika kön. Sambolagens nuvarande be- stämmelser redovisas i korthet i avsnitt 2.4.

I propositionenTPF36FPT konstaterade regeringen att registrerade partner i princip likställdes med makar när det gäller samlevnadens rätts- verkningar och att likställdhet även borde gälla mellan homosexuella

35TP PT Prop. 2002/03:80, bet. LU19, rskr. 211.

36TP PT Prop. 2002/03:80 s. 40 f.

125

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

sambor och heterosexuella sambor. De rättsliga skillnader som fanns borde tas bort i alla avseenden utom när det gällde assisterad be- fruktning, eftersom den frågan var föremål för överväganden inom Regeringskansliet. Likställdheten gällde t.ex. förmåner och bidrag från det allmänna såsom ersättning för närståendevård och bidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar samt vissa jävsbestäm- melser eller jävsliknande bestämmelser.

Enligt regeringen framstod det som värdefullt att föra in en regel i sambolagen som allmänt gav uttryck för likställdheten mellan heterosexuella och homosexuella sambor. Omotiverade rättsliga skill- nader i behandlingen av homosexuella sambor i annan lagstiftning skulle undanröjas genom att definitionen av sambor i den nya sam- bolagen skulle tillämpas när begreppet sambor eller personer som lever under äktenskapsliknande förhållanden eller liknande uttryck används i andra författningar.

Assisterad befruktning och föräldraskap

Inom Regeringskansliet utarbetades år 2004 en departementspro- memoria om föräldraskap vid assisterad befruktning (Ds 2004:19). På grundval av bl.a. detta beredningsunderlag föreslog regeringen att assisterad befruktning enligt 1984 års lag om insemination och 1988 års lag om befruktning utanför kroppen skulle få utföras med donerade spermier när en kvinna är partner eller sambo med en annan kvinna.TPF37FPT Regeringen lämnade även förslag på hur det rättsliga för- äldraskapet skulle regleras för barn som då kommer till. Förslaget innebar i denna del att partnern eller sambon till den behandlade kvinnan också skulle anses som barnets förälder. Föräldraskapet förutsatte dock att partnern eller sambon hade samtyckt till be- handlingen och att det var sannolikt att barnet hade avlats genom den. Föräldraskapet skulle fastställas genom bekräftelse eller dom. Regeringens förslag genomfördes genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 2005. Bland annat upphävdes undantagsbestämmel- serna i 3 kap. 2 § partnerskapslagen och 1 § sambolagen avseende assisterad befruktning och nya bestämmelser om föräldraskap vid sådan befruktning infördes i 1 kap. FB (jfr avsnitt 2.5.1).

I propositionenTPF38FPT ifrågasatte regeringen om det var tillräckligt motiverat att behandlingar enligt 1984 och 1988 års lagar fick utföras

37TP PT Prop. 2004/05:137, bet. 2004/05:LU25, rskr. 2004/05:284.

38TP PT Prop. 2004/05:137 s. 38 f.

126

SOU 2007:17

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

när en kvinna var gift eller sambo med en man men däremot inte när kvinnan var partner eller sambo med en annan kvinna. En allmän utgångspunkt för regeringens överväganden var att ett barn som kommit till med hjälp av assisterad befruktning skulle ha två för- äldrar och att barnet skulle ha fötts av en av föräldrarna. Enligt regeringen var den forskning som Kommittén om barn i homo- sexuella familjer hade presenterat om barn som kommit till genom givarinsemination i homosexuella relationer i och för sig begränsad, och kommittén hade inte lagt fram någon forskning som särskilt tog sikte på barn som kommit till genom befruktning utanför kroppen. Mot bakgrund av forskningen om barn i familjer där de vuxna är homosexuella och om adopterade barn fann regeringen emellertid inte skäl att anta något annat än att såväl partner som homosexuella sambor generellt sett kunde erbjuda även dessa barn en god uppväxtmiljö och tillgodose de särskilda behov av omsorg och omvårdnad som barnen kunde ha. Ett skäl som också, enligt regeringens mening, talade för att lesbiska par borde få tillgång till behandlingar enligt 1984 och 1988 års lagar var att barnet då garan- terades möjlighet att få kunskap om sitt biologiska ursprung, vilket inte var fallet när en insemination skedde vid klinik utomlands och ibland inte heller vid insemination i egen regi. Regeringen ansåg med hänvisning till det anförda att det inte längre kunde anses motiverat att i lagen ha ett generellt hinder mot behandling enligt 1984 eller 1988 års lag. Bestämmelser om assisterad befruktning finns numera i lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.TPF39FPT

Riksdagsbehandlingen under senare år

Frågan om äktenskap för personer med samma kön har varit före- mål för riksdagens bedömning vid ett flertal tillfällen under senare år. I motioner har det bland annat gjorts gällande att det är omoti- verat att två personer med samma kön inte skall ha samma rättig- heter och skyldigheter som två personer med motsatt kön. Det har också framförts att nuvarande ordning legitimerar fördomar och diskrimineringar mot homosexuella. År 1998 uttalade lagutskottet med anledning av motioner med denna innebörd att äktenskap även fortsättningsvis endast skall få ingås av en man och en kvinna.TPF40FPT Riksdagen följde utskottet. Även påföljande år vidhöll utskottet

39TP PT Jfr avsnitt 2.5.1.

40TP PT Bet. 1997/98:LU10.

127

Kortfattad historik och frågornas tidigare behandling

SOU 2007:17

med riksdagens godkännande de uppfattningar riksdagen tidigare hade gett uttryck för och avstyrkte bifall till de då aktuella motio- nerna.TPF41FPT

Under de allmänna motionstiderna åren 2002 och 2003 väcktes ett stort antal motioner som avsåg lagstiftningen om äktenskap och partnerskap, främst frågan om införandet av en könsneutral äkten- skapslagstiftning och därmed en s.k. könsneutral ÄktB. Bland annat förordades en särskild ordning med civiläktenskap för såväl par med samma kön som för par med olika kön. Enligt motionärerna skulle en sådan ordning innebära ett enhetligt sätt för alla, oavsett sexuell läggning, att ingå äktenskap. Det begärdes också att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att i ett brett perspektiv se över ÄktB i syfte att en civil vigselceremoni skulle bli den juri- diskt bindande.

Med anledning av berörda motioner konstaterade lagutskottet våren 2004TPF42FPT att det hade gått drygt 15 år sedan riksdagens ursprung- liga ställningstagande till frågan om ett homosexuellt äktenskap. Under denna tidsperiod hade samhällets syn på homosexuella och homosexuell samlevnad förändrats radikalt. Det kunde enligt ut- skottet inte uteslutas att allmänhetens syn på dessa frågor också hade genomgått betydande förändringar, vilket vann stöd av då gjorda opinionsundersökningar. Utskottet ansåg att tiden var mogen för att brett och förutsättningslöst utreda frågan och förordade att en parlamentariskt sammansatt utredning skulle tillkallas. Såsom redan nämnts i föregående avsnitt utgick utskottet från att reger- ingen i samband med utarbetandet av direktiven till utredningen skulle beakta även motionsyrkanden med krav på en ordning med civiläktenskap. Betänkandet godkändes av riksdagen.

Lagutskottet har härefter med riksdagens godkännande avslagit motionsyrkanden med krav på en könsneutral äktenskapslagstift- ning med hänvisning till pågående utredningsarbete.TPF43FPT

41TP PT Se bet. 1998/99:LU18, 2000/01:LU13 och 2001/02:LU8.

42TP PT Bet. 2003/04:LU22 s. 15.

43TP PT Jfr bet. 2004/05:LU14.

128

4Vissa internationella bestämmelser

4.1Vissa FN-konventioner

4.1.1FN-konventioner om mänskliga rättigheter

Enligt artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättig- heternaTPF1FPT är alla människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Av artikel 2 följer att envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter som omfattas av förklaringen, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Principen om allas likhet inför lagen fastslås i artikel 7 och skyddet mot godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens framgår av artikel 12.

I artikel 16 anges att fullvuxna kvinnor och män har rätt att utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. De har lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid äktenskapets upplösning. Av artikeln fram- går också att äktenskap endast får ingås med de blivande makarnas fria och fullständiga samtycke. Slutligen anges att familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.

Utöver FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänsk- liga rättigheterna har det inom FN:s ram under åren utarbetats bind- ande konventioner som rör mänskliga rättigheter.

FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheterTPF2FPT be- handlar rättigheter som rätten till liv, förbud mot tortyr och mot slaveri samt olika friheter som yttrande- och religionsfrihet. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskom- mitté, Kommittén för de mänskliga rättigheterna, vars huvudsakliga

1TP PT Förklaringen antogs och kungjordes av FN:s generalförsamling den 10 december 1948.

2TP PT FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 16 december 1966, prop. 1971:125, SÖ 1971:42.

129

Vissa internationella bestämmelser

SOU 2007:17

verksamhet består av att övervaka staters efterlevnad av konven- tionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen ger i artikel 2 uttryck för principen om icke-diskri- minering. I artikeln anges att stater som har anslutit sig till konven- tionen skall respektera och tillförsäkra var och en, som befinner sig på dess område och är underkastade dess jurisdiktion, rättigheterna i konventionen utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, natio- nell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt. Uppräkningen är endast exemplifierande. FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna har fastslagit att diskrimineringsförbudet även omfattar bl.a. sexuell läggning.

Principen om allas likhet inför lagen följer av artikel 26. Enligt denna är alla lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan åtskillnad av något slag. I detta hänseende skall lagen förbjuda all åtskillnad och garantera envar ett likvärdigt och effektivt skydd mot varje åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, för- mögenhet, börd eller ställning i övrigt.

I artikel 23 föreskrivs att familjen är samhällets naturliga och grund- läggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd. Rätten för giftasvuxna kvinnor och män att ingå äktenskap och bilda familj skall erkännas. Äktenskap skall inte ingås utan de blivande makarnas fria och fulla samtycke. Artikeln avslutas med en bestämmelse om att konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgär- der för att säkerställa makars likställighet i fråga om rättigheter och ansvar vid äktenskapets ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning. Vid fall av upplösning skall åtgärder vidtas för att till- försäkra barnen erforderligt skydd.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har med anledning av ett klagomål mot Nya Zeeland haft anledning att år 2002 uttala sig om den konventionsenliga rätten att ingå äktenskap. Med hänsyn till ordalydelsen i artikel 23 ansåg kommittén inte att en fördrags- slutande stats vägran att tillåta par med samma kön att ingå äkten- skap skulle anses utgöra konventionsbrott. Genom artikeln är med- lemsstaterna enbart förpliktade att erkänna föreningen mellan en kvinna och en man som önskar gifta sig med varandra som äkten- skap. I ett särskilt yttrande bilagt till avgörandet påpekade två av kommitténs medlemmar att bestämmelsen inte begränsar staternas

130

SOU 2007:17

Vissa internationella bestämmelser

frihet att erkänna samhörighet mellan två kvinnor eller två män i form av äktenskap eller i någon annan jämförbar form.TPF3FPT

FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättig- heterTPF4FPT behandlar rättigheter som rätten till arbete, rätten till till- fredsställande levnadsstandard och rätten till utbildning. Principen om icke-diskriminering slås fast i artikel 2.

4.1.2FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap

FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap ratificerades av Sverige den 29 april 1964.TPF5FPT I inledningen till konventionen hänvisas bl.a. till artikel 16 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.TPF6FPT Konventio- nen syftar främst till att förhindra olika former av tvångsäktenskap.

I konventionens artikel 1.1 sägs att äktenskap inte skall anses in- gånget i laga ordning utan båda kontrahenternas av fri vilja avgivna samtycke. Samtycket skall avges av dem personligen efter veder- börlig kungörelse samt inför vigselmyndigheten och i vittnens när- varo i enlighet med vad som föreskrivs i lag. Enligt artikel 1.2 får en av parterna dock vara frånvarande i fall då vigselmyndigheten be- dömer att det finns särskilda omständigheter. Det ställs därvid krav på att parten har lämnat sitt samtycke inför behörig myndighet och i den ordning som föreskrivs i lag samt att parten inte har tagit till- baka samtycket.TPF7FPT

Artikel 2 innehåller en bestämmelse om att minimiålder för äkten- skaps ingående skall regleras i lag. Äktenskap får inte ingås av en per- son som inte har uppnått denna ålder om inte befrielse från ålders- kravet har meddelats av behörig myndighet i fall då ”allvarliga skäl därtill föreligga” och befrielsen är i de blivande makarnas intresse.

I artikel 3 föreskrivs att vigslar skall registreras av behörig myndighet i ett lämpligt officiellt register.

3TP PT New Zealand – CCPR/C/75/D/902/1999 [2002] UNHRC 36 (30 July 2002).

4	PT Internationell konvention	om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter antogs av
TP
FN:s generalförsamling den		16 december 1966, prop. 1971:125, SÖ 1971:41.
5	PT SÖ 1964:29. Konventionen trädde i kraft den 9 december 1964.
TP

6TP PT Jfr avsnitt 4.1.1.

7TP PT Vid ratifikationen gjorde Sverige förbehåll mot andra stycket i artikel 1.

131

Vissa internationella bestämmelser

SOU 2007:17

4.1.3FN:s barnkonvention

Riksdagen beslutade i mars 1999 att godkänna den av regeringen föreslagna strategin för att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige.TPF8FPT Utgångspunkten för strategin är att barnkonventionen skall beaktas vid allt beslutsfattande som rör barn. Det skall där finnas ett tydligt barnperspektiv.

Barnkonventionen bärs upp av fyra grundläggande principer: icke-diskriminering (artikel 2), barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv och utveckling (artikel 6) och barnets rätt att komma till tals (artikel 12). Vid tolkningen och genomförandet av övriga rättigheter som föreskrivs i konventionen skall dessa grundläggan- de principer tas i beaktande. I artikel 7 anges att barnet skall regi- streras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

Enligt barnkonventionen skall barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offent- liga eller av privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, admini- strativa myndigheter eller lagstiftande organ. Principen om barnets bästa skall tillämpas på alla områden och gäller också i lagstiftnings- arbetet. Konventionen kräver inte att barnets bästa skall vara ut- slagsgivande, men barnets bästa skall finnas med och väga tungt i vågskålen när åtgärder som rör barn vidtas.

4.2Europakonventionen

Inledning

Europarådet är en mellanstatlig organisation som bildades år 1949. Medlemsstater i Europarådet måste bekänna sig till principen om ett demokratiskt och lagstyrt samhällssystem där de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna respekteras.

Den 4 november 1950 undertecknades i Rom den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).TPF9FPT Medlemsstaterna i Europarådet är skyldiga att respektera och följa konventionen. I artikel 1 åläggs staterna att garantera de fri- och rättigheter som anges i konventionen. Varje stats ansvar omfattar såväl lagstiftning,

8TP PT Prop. 1997/98:182, bet. 1998/99:SoU6, rskr 1998/99:171. 9TP PT Konventionen trädde i kraft den 3 september 1953.

132

SOU 2007:17

Vissa internationella bestämmelser

rättstillämpning som annan form av maktutövning. Det innefattar också i viss utsträckning skyldighet att skydda individen från rättighetskränkningar från andra enskilda rättssubjekt. Om inte fri- och rättigheterna följs och respekteras i medlemslandet är det ett konventionsbrott. Medlemsstaternas skyldigheter att följa konven- tionens bestämmelser kan avgöras av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Domstolens domar är bindande för medlemsländerna och domar som avkunnats av domstolen skall därför respekteras av myndigheterna i det land som berörs. Konventionen skall inte bara skydda ett medlemslands egna medborgare utan alla som bor eller vistas i landet eller på något sätt berörs av myndighetsbeslut som fattas i medlemslandet. Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall konventionen jämte de tilläggsprotokoll som innehåller ändringar och tillägg till denna gälla som lag i Sverige.

Genom konventionen (artikel 2–14) och tilläggsprotokoll garan- teras ett antal specifika rättigheter och friheter. Det gäller bl.a. rätt till frihet och säkerhet, rätt till rättvis rättegång, rätt till skydd för privat- och familjeliv samt rätt att ingå äktenskap. Framställningen i det följande begränsas till de artiklar och frågeställningar som kan vara av vikt som utgångspunkt för utredningsarbetet.

Rätt till skydd för privat- och familjeliv

Enligt artikel 8.1 i konventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten till respekt innebär i första hand ett skydd mot godtycklig myndig- hetsinblandning, men den kan också innebära en positiv förplik- telse för staten att skydda rättigheten och förhindra rättighets- intrång som görs av ett enskilt rättssubjekt mot ett annat.

Av undantagsbestämmelsen i artikel 8.2 framgår att offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nöd- vändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra per- soners fri- och rättigheter. Laglighetskravet innefattar inte bara skriven lag utan också etablerad praxis enligt de principer som ut- vecklas i ett common-law system.

133

Vissa internationella bestämmelser

SOU 2007:17

Rätten till respekt för privatlivet är en svårdefinierad rättighet med många aspekter. Först genom rättspraxis kan begreppet få en någorlunda tydlig avgränsning. Vidare är gränsen mellan privat- och familjelivet flytande.

Under skyddet för privatlivet faller bl.a. sexuella relationer. I konventionen är utgångspunkten att staten inte skall ingripa med lagstiftning eller på annat sätt utom om det finns mycket starka skäl, t.ex. för att skydda minderåriga. Hans Danelius konstaterar i sin bok Mänskliga rättigheter i europeisk praxis att synsättet i kon- ventionsstaterna kraftigt har förändrats sedan konventionens till- komst när det gäller synen på homosexuellt beteende. Vid den tidpunkten fanns i många länder förbud mot sexuella handlingar även mellan vuxna personer, och sådana förbud ansågs inte vara otillåtna inskränkningar i rätten till respekt för privatlivet. En mera tolerant hållning har successivt gjort sig gällande, och även tolk- ningen av konventionen har förändrats.TPF10FPT

Enligt Europakonventionen utgör äktenskapet och familjen vik- tiga institutioner i samhället. Som nyss nämnts skyddas rätten till respekt för familjelivet i artikel 8. Härmed åsyftas främst den på äktenskapet grundade familjen, men artikeln tillämpas också på samlevnad utan äktenskap. Med stöd av artikel 8 kan det ställas krav på ett lands familjerättsliga lagstiftning. Den skall i rimlig mån skydda äktenskapet och familjen. Rätten att ingå äktenskap och bilda familj följer dock av artikel 12, som berörs närmare i det följande. Någon rätt till skilsmässa kan inte heller härledas ur artikel 8. Enligt Hans Danelius måste det däremot finnas lag- bestämmelser som ger ett barn en acceptabel familjerättslig status och detta vare sig det fötts inom eller utom äktenskapet.TPF11FPT Ur arti- keln kan vidare härledas en rätt för föräldrar att ta ansvar för sina barn. Hur långt artikeln i detta avseende sträcker sig är dock inte alldeles klart. Rätten till ett namn kan också härledas ur artikel 8.

Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

Enligt artikel 9 har var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offent- ligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst,

10TP PT Danelius, H., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., Stockholm 2002, s. 266 f. 11TP PT Danelius s. 262.

134

SOU 2007:17

Vissa internationella bestämmelser

undervisning, sedvänjor och ritualer. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är före- skrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 9 ger skydd för såväl religiösa som icke religiösa livsåskåd- ningar. Även en pacifistisk övertygelse skyddas av nämnda artikel.

Rätten till religionsfrihet innebär att kyrkor och religiösa sam- fund skall tillåtas verka och att enskilda personer skall kunna bli medlemmar av kyrkor och andra religiösa samfund och delta i deras verksamhet. Kyrkorna skall ha rätt att värva anhängare, och var och en skall vara fri att konvertera från en religion till en annan. En kyrka eller ett samfund måste också ha, eller på begäran kunna få, en sådan rättsställning att de religiösa uppgifterna kan fullgöras på ett effektivt sätt.

Av det sagda framgår att en kyrkas rätt till religionsutövning skyddas genom artikel 9. Det föreligger däremot inte något hinder mot att annan verksamhet som en kyrka eller religiöst samfund bedriver, t.ex. av kommersiell art, underkastas samma villkor och föreskrifter som annan näringsverksamhet. Enligt Hans Danelius måste begreppen samvetsfrihet och religionsfrihet tolkas relativt försiktigt även när det gäller den enskilda människans rätt enligt artikel 9. Det kan i och för sig hävdas att många olika handlingar strider mot en viss persons samvete eller religion, men syftet med artikel 9 kan enligt Danelius inte sträcka sig längre än till att skydda mot ingrepp i vad som framstår som det centrala innehållet i en övertygelse eller en religion och att förhindra att det uppkommer praktiska svårigheter för religionsutövning.TPF12FPT

I samband med fullgörandet av förpliktelser på grund av en tjänst eller anställning kan frågan uppkomma om befrielse bör beviljas av religiösa eller ideologiska skäl. Hans Danelius anger som exempel att en statlig tjänst eller anställning är organiserad så att arbete skall ut- föras på en dag som för arbetstagaren har särskild religiös betydelse. Arbetsgivaren är då inte nödvändigtvis förpliktad att avstå från att utkräva arbete på den dagen. Disciplinära åtgärder eller avskedande vid arbetsvägran behöver inte strida mot artikel 9. Enligt Danelius föreligger dock ett krav på proportionalitet och det är därvid av särskild betydelse om tjänstemannen eller arbetstagaren redan när

12TP PT Danelius s. 297.

135

Vissa internationella bestämmelser

SOU 2007:17

han accepterade sin tjänst eller anställning hade klart för sig att den ställde krav på honom som var svåra att förena med hans normala religionsutövning.TPF13FPT Motsvarande resonemang torde kunna föras också beträffande den som har förordnats att utföra ett uppdrag för statens räkning.

Rätt att ingå äktenskap

I artikel 12 fastslås att giftasvuxna kvinnor och män har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet. Europadomstolen har i flera fall tolkat artikel 12 så att den endast är tillämplig på kontrahenter som har olika könTPF14FPT. Någon rätt för homosexuella att ingå äktenskap eller registrera sitt partnerskap kan således inte härledas ur bestäm- melsen. Det kan tilläggas att oförmåga att avla och fostra ett barn inte påverkar den konventionsenliga rätten att ingå äktenskap.TPF15FPT Hänvisningen till nationell rätt kan enligt Hans Danelius förstås så att de enskilda staterna har stor frihet att genom sina egna lagar reg- lera villkor och former för ingående av äktenskap. Eventuella in- skränkningar och villkor måste dock vara proportionerliga och får i vart fall inte vara sådana att de äventyrar själva substansen i den skyddade rättigheten.TPF16FPT

Europadomstolen har prövat en transsexuell persons rätt att gifta sig med någon som ”kromosommässigt” var av samma kön bl.a. i målen Christine Goodwin mot Förenade Konungariket samt I mot Förenade Konungariket.TPF17FPT Domstolen ansåg inte att ett totalt för- bud efter könsbyte mot giftermål med någon av motsatt kön var förenligt med artikel 12. Staterna fick dock ställa krav på bevisning om att könsbytet verkligen hade kommit till stånd. Situationen var däremot en annan i ett mål mot Sverige.TPF18FPT En person som var född som man hade bytt kön till kvinna och ville gifta sig med en annan kvinna. Könsbytet erkändes i Sverige. Eftersom kontrahenterna hade

13TP PT Danelius s. 300 f.

14TP PT Se t.ex. Europadomstolens avgörande i målen Rees ./. Förenade Konungariket (1986) och Sheffield och Horsham ./. Förenade Konungariket (1998).

15TP PT Europadomstolens avgörande i målet Christine Goodwin ./. Förenade Konungariket (2002). 16TP PT Danelius s. 348 f.

17TP PT Dom i båda målen den 11 juli 2002.

18TP PT Beslut 9 november 1989 (Ansökan nr. 14573/89 Eriksson och Goldschmidt ./. Sverige).

136

SOU 2007:17

Vissa internationella bestämmelser

samma kön kunde de inte ingå äktenskap enligt svensk lag. Europa- kommissionenTPF19FPT ansåg inte att detta innebar ett brott mot artikel 12.

Förbud mot diskriminering

Enligt artikel 14 skall åtnjutandet av de fri- och rättigheter som an- ges i Europakonventionen säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Diskrimine- ringsförbudet har ingen självständig innebörd utan gäller endast med avseende på de rättigheter som upptas i konventionen och dess tilläggsprotokoll. Det är dock tillräckligt att de förhållanden med avseende på vilka diskrimineringen görs gällande, faller inom tillämpningsområdet för någon av de konventionsskyddade rättig- heterna. Vidare är de diskrimineringsgrunder som anges i artikeln inte uttömmande utan utgör närmast exempel på otillåtna diskrimi- neringsgrunder.

Artikel 14 skyddar personer som befinner sig i analoga situatio- ner mot diskriminering. All olika behandling i en analog situation är dock inte diskriminering i den mening som avses i artikeln. Diskriminering föreligger endast om det saknas en objektivt god- tagbar grund för sådan behandling. Huruvida en sådan grund före- ligger får bedömas med hänsyn till ifrågavarande åtgärds syften och verkningar och med beaktande av de principer som normalt tilläm- pas i demokratiska samhällen.TPF20FPT

Av det föregående framgår att artikel 8 bl.a. skyddar rätten till privatliv och familjeliv. Europadomstolen har i flera fall prövat frågan om diskriminering med avseende på nämnda rätt såvitt gäller sexuell läggning och homosexuell samlevnad. Enligt Hans Danelius karaktäriseras rättspraxis av en viss osäkerhet när det gäller synen på sådan samlevnad.TPF21FPT

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell lägg- ning har framhållit att Europadomstolen i flera fall har slagit fast att en särbehandling på grund av sexuell läggning måste kunna moti- veras av särdeles starka skäl för att inte anses utgöra diskriminering, detta eftersom en människas sexuella läggning berör privatlivets

19TP PT Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna hade mellan år 1953 och 1999 till uppgift att granska anmälningar om brott mot Europakonventionen.

20TP PT Jfr det belgiska språkmålet och Danelius redovisning av detta, s. 363. 21TP PT Se Danelius s. 369 f.

137

Vissa internationella bestämmelser

SOU 2007:17

mest centrala delar.TPF22FPT För några år sedan skärpte domstolen dess- utom kraven ytterligare genom att lägga till ett nödvändighetsrek- visit. För att särbehandling på grund av sexuell läggning inte skall anses utgöra diskriminering måste syftet med särbehandlingen vara legitimt. Vidare skall särbehandlingen inte bara motiveras av starka skäl; den måste vara nödvändig för att det uppgivna legitima syftet skall kunna uppnås. Det får således inte finnas några alternativa handlingsmöjligheter.TPF23FPT

Frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning har prö- vats bl.a. Fretté mot FrankrikeTPF24FPT. I målet hade Europadomstolen att bedöma ett beslut av den högsta förvaltningsdomstolen i Frankrike att inte tillåta en homosexuell man att adoptera ett barn. Den franska domstolen ansåg att Fretté med hänsyn till sin livssituation inte skulle kunna erbjuda ett adoptivbarn en tillräcklig god miljö när det gällde familjeliv, uppfostran och allmänna uppväxtförhållanden. Europadomstolen pekade på de olika uppfattningar som förelåg i fråga om lämpligheten av att tillåta sådana adoptioner och fann med hänsyn härtill att den franska domstolen haft rimliga skäl för sin ståndpunkt. Det fanns således en objektiv och godtagbar grund för bedömningen av Frettés fall. Något brott mot diskriminerings- förbudet i artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen förelåg därför inte.TPF25FPT

Ett annat exempel är Karner mot Österrike.TPF26FPT Högsta domstolen i Österrike hade kommit fram till att familjemedlemmars rätt att överta hyresavtal vid dödsfall inte gällde i parförhållanden mellan personer med samma kön. Den österrikiska lagen som reglerade frågan var inte avsedd att omfatta sådana parförhållanden. Genom lagen hade man velat skydda den traditionella heterosexuella famil- jen som institution. Europadomstolen fann att det borde krävas starka skäl för att rättfärdiga distinktioner grundade på sexuell läggning. Skyddet för den homosexuella familjen som institution var i och för sig ett vägande legitimt skäl, men enligt domstolen var det samtidigt tämligen abstrakt till sin natur. Enligt konventionen krävdes det också att de medel som användes till att tillgodose ett legitimt ändamål var proportionerliga. I det aktuella fallet innebar detta att det måste visas att det för att skydda traditionella familje-

22TP PT Jfr Dudgeon ./. Förenade kungadömet (1981) och Lustig-Prean och Becket ./. Förenade kungadömet samt Smith och Grady ./. Förenade kungadömet (1999).

23TP PT Jfr Karner ./. Österrike (2003) som redovisas i det följande. 24TP PT Dom den 26 februari 2002.

25TP PT Jfr SvJT 2002 s. 402 f.

26TP PT Dom den 24 juli 2003.

138

SOU 2007:17

Vissa internationella bestämmelser

förhållanden var nödvändigt att undanta homosexuella parförhållan- den från lagens tillämpningsområde. Enligt Europadomstolen hade den österrikiska regeringen inte anfört något som visade att detta var nödvändigt. Domstolen ansåg därför att Karner hade utsatts för diskriminering på grund av sin sexuella läggning i strid med arti- kel 14 i förening med artikel 8 i konventionen.TPF27FPT

Frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning har vidare prövats i B.B. mot Förenade Konungariket.TPF28FPT Engelsk rätt förbjöd homosexuellt umgänge med män under 18 år, medan åldersgränsen för heterosexuellt umgänge var 16 år. Europadomstolen fann att denna skillnad ifråga om åldersgränsen inte hade varit grundad på objektiva och godtagbara skäl. B.B., som hade arresterats som miss- tänkt för att ha haft homosexuellt umgänge med en man under 18 år, hade därför utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sin rätt enligt artikel 8 i konven- tionen till respekt för sitt privatliv.TPF29FPT

Ibland är det ett diskriminerande element i en viss handling som bidrar till att denna anses utgöra en kränkning av någon annan bestämmelse i konventionen. Kriminaliseringen av homosexuellt beteende mellan vuxna i Dudgeon mot Förenade Konungariket har t.ex. ansetts strida mot rätten till respekt för privatlivet i artikel 8 samtidigt som det också finns ett drag av diskriminering i en sådan kriminalisering. Enligt Hans Danelius har Europadomstolen i ett sådant fall i allmänhet inte ansett det påkallat att ta ställning till om det föreligger ett separat brott mot diskrimineringsförbudet i arti- kel 14. Det kan dock, hävdar Danelius, finnas situationer då diskri- mineringen är så framträdande att det är rimligt att särskilt bedöma förenligheten med artikel 14, trots att det också föreligger en separat kränkning enligt någon annan bestämmelse.TPF30FPT

Likställdhet mellan makar

I Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll artikel 5 föreskrivs att makar skall vara likställda i fråga om rättigheter och ansvar av privaträttslig natur inbördes samt i förhållande till sina barn, i fråga om äktenskapet, under äktenskapet och i händelse av dess upplös-

27TP PT Jfr SvJT 2003 s. 1015.

28TP PT Dom den 11 februari 2004.

29TP PT Jfr SvJT 2004 s. 376. Beträffande liknande fall, se även SvJT 2005 s. 89 f, 386 och 953. 30TP PT Danelius s. 361 f.

139

Vissa internationella bestämmelser

SOU 2007:17

ning. Vidare anges att artikeln inte skall hindra staterna att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga i barnens intresse.

Ifrågavarande artikel är avsedd att garantera makars likställdhet i civilrättsligt hänseende såväl under äktenskapet som i samband med dess upplösning. Artikeln kompletterar och utvidgar i viss utsträck- ning det skydd som följer av artikel 8 i förening med artikel 14 i Europakonventionen.

4.3Vissa EG-rättsliga regler

4.3.1Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (den 7 december 2000), den s.k. EU-stadgan,TPF31FPT avser skyldigheter gentemot medborgarna som skall respekteras av unionens institu- tioner och andra organ samt medlemsländerna när de tillämpar EG- rätten. Den understryker därmed att de mänskliga rättigheterna gäller för EU, även om unionen i sig inte är ansluten till någon konvention på området. EU-stadgan är emellertid inte rättsligt bindande, eller har i vart fall inte varit avsedd att vara det.TPF32FPT I juni 2004 enades Europeiska rådet om ett nytt EU-fördragTPF33FPT som innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för EU att anslutas till Europakonventionen. EU-stadgan ingår som en del i det nya EU-fördraget. För att fördraget skall träda i kraft krävs dock att det ratificeras av samtliga medlemsstater, vilket ännu inte har skett.

I artikel 9 i EU-stadgan anges att rätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj skall garanteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter. Denna artikel bygger på artikel 12 i Europakonventionen i vilken det fastslås att giftasvuxna kvinnor och män har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlig- het med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättig- het (jfr avsnitt 4.2). Utformningen av denna rätt har moderniserats så att den också omfattar fall då nationell lagstiftning erkänner andra sätt att bilda familj än att ingå äktenskap. Artikel 9 i EU- stadgan varken förbjuder eller föreskriver att partnerskap mellan per- soner med samma kön kan få samma status som äktenskap. Rätten i

31TP PT EFT 2000 C 364/01.

32TP PT Förstainstansrätten har hänvisat till EU-stadgan i några mål, t.ex. T-177/01 Légo-Quéré & Cie SA mot Europeiska kommissionen, varigenom den har fått viss bindande verkan.

33TP PT Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa.

140

SOU 2007:17

Vissa internationella bestämmelser

denna artikel motsvarar således den rätt som är fastställd i nyss berörda artikel i Europakonventionen, men den kan göras mer om- fattande i enlighet med nationell rätt.TPF34FPT

EU-stadgan innehåller också bl.a. bestämmelser om rätt till respekt för privat- och familjeliv (artikel 7) samt bestämmelser om tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet (artikel 10).

4.3.2Rådets förordning (EEG) nr 1408/71

om tillämpningen av systemet för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen

En av de grundläggande friheter som garanteras genom EG-rätten är fri rörlighet för personer. Den inbegriper rätt att bo och arbeta i en annan EU-medlemsstat. Ursprungligen var den en rättighet för framförallt förvärvsarbetande och deras familjer. I dag har också grupper som studerande, pensionstagare och EU-medborgare i all- mänhet rätt till fri rörlighet inom EU.

Alla EU-medborgare har rätt att arbeta i en annan medlemsstat. Begreppet ”arbetstagare” definieras inte i EG-fördraget, men EG- domstolen har tolkat det så att det omfattar alla personer som utför faktiskt och verkligt arbete under uppseende av någon annan och får lön för det. Det avser vidare personer som arbetar tio timmar per vecka och praktikanter. En EU-medborgare som arbetar i en annan medlemsstat måste behandlas på exakt samma sätt som sina kollegor som är medborgare i anställningsstaten när det gäller arbets- villkor. Migrerande arbetstagare har vidare rätt till samma sociala och skattemässiga förmåner som medborgarna i värdstaten.TPF35FPT EG-dom- stolen har fastställt att detta omfattar alla förmåner som, oavsett om de är knutna till ett anställningsavtal eller inte, i regel beviljas inhemska arbetstagare på grundval av deras objektiva status som arbetstagare eller endast i kraft av att de är bosatta inom berörda medlemsstaters territorium.

Familjemedlemmar definieras som arbetstagarens make och arbets- tagarens och makens avkomlingar som är under 21 år eller är bero- ende av dem för sin försörjning, samt släktingar i närmast före- gående led.TPF36FPT EG-domstolen har fastställt att med ”make” avses den

34TP PT EU-Karnov 2005 s. 82.

35TP PT Artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68. 36TP PT Artikel 10 i förordning (EEG) nr 1612/68.

141

Vissa internationella bestämmelser SOU 2007:17

ena parten av ett gift par och att sambopartner inte omfattas. Av ett meddelande från Europeiska gemenskapernas kommissionTPF37FPT framgår att kommissionen när det gäller rätten till fri rörlighet har fått frågor om äktenskap mellan homosexuella i medlemsstater där sådana äkten- skap har samma status som ”traditionella” äktenskap. Kommissionen konstaterade i meddelandet (s. 8 f) att EG-domstolen ännu inte hade fått någon begäran om avgörande i denna specifika fråga, men den hade nyligen konstaterat att eftersom det inte rådde någon enig- het mellan medlemsstaterna om huruvida partner med samma kön kan likställas med makar i ett traditionellt äktenskap, måste slutsatsen bli att makar med samma kön ännu inte har samma rättigheter som traditionella makar i förhållande till EG-rätten om fri rörlighet för arbetstagare. Kommissionen tillade att om en medlemsstat beviljar förmåner för sina egna medborgare som lever i samboförhållanden, bör samma förmåner beviljas migrerande arbetstagare enligt principen om lika behandling när det gäller sociala förmåner.

EG-lagstiftningen om social trygghet är en nödvändig förutsätt- ning för att rätten till fri rörlighet för personer skall kunna utövas. För att se till att tillämpningen av olika nationella sociala trygghets- system inte är ofördelaktig för personer som utövar sin rätt till fri rörlighet fastställs i förordningen (EEG) nr 1408/71TPF38FPT vissa gemen- samma bestämmelser och principer, bl.a. principen om likabehand- ling och icke-diskriminering. Syftet med dessa är att säkerställa att en person som utövar sin rätt att fritt röra sig inom EU inte hamnar i underläge i jämförelse med en person som alltid har bott och arbe- tat i en annan medlemsstat.

Förordningen (EEG) nr 1408/71 har anpassats, förbättrats och ut- vidgats många gånger. Ursprungligen omfattade den endast arbets- tagare och deras familjemedlemmar. Den utvidgades sedan till att omfatta egenföretagare, alla EU-medborgare som har rätt till sjuk- försäkringsförmåner vid tillfällig vistelse utomlandsTPF39FPT och studeran- de. Till följd av domen i Vougioukas-måletTPF40FPT omfattar förordningen sedan år 1998 också särskilda system för offentligt anställda.

37	PT Meddelande från kommissionen, Fri rörlighet för arbetstagare – att utnyttja alla fördelar
TP
och möjligheter, Bryssel den 11.12 2002, KOM (2002) 694 slutlig.
38	PT Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemet
TP

för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2), jfr konsoliderad utgåva (EGT L 28, 30.1.1997, s. 1) och därefter gjorda ändringar.

39TP PT Se förordning (EG) nr 3095/95.

40TP PT Mål C-443/93, REG 1995, s. I-4033.

142

SOU 2007:17

Vissa internationella bestämmelser

Enligt artikel 4 i EG-förordningen gäller förordningen all lag- stiftning om följande grenar av sociala trygghetssystem:

•Förmåner vid sjukdom och moderskap.

•Förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan.

•Förmåner vid ålderdom.

•Förmåner till efterlevande.

•Förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

•Dödsfallsersättningar.

•Förmåner vid arbetslöshet.

•Familjeförmåner.

I artikel 2 föreskrivs att förordningen skall gälla anställda, egen- företagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lag- stiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efter- levande. Förordningen gäller också för efterlevande till anställda, egenföretagare och studerande som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett dessa anställdas, egenföre- tagares eller studerandes medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium.TPF41FPT

Av artikel 1 f framgår vilken betydelse beteckningen familjemed- lem har i förordningen. Härmed avses som huvudregel den som de- finieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstiftning enligt vilken förmåner ut- ges.TPF42FPT Om denna lagstiftning betraktar som familjemedlem eller medlem av hushållet endast den som är samboende med den an- ställde, egenföretagaren eller studeranden, skall detta villkor anses vara uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen är eko- nomiskt beroende av en anställd, egenföretagare eller studerande. Om lagstiftningen i en medlemsstat inte gör det möjligt att skilja mellan familjemedlemmar och andra personer, som den är tillämp- lig på, skall begreppet familjemedlemmar ges den betydelse som framgår av bilaga I till förordningen.

41TP PT Utan hinder av vad som sägs i artikel 2 har EU-medborgare och familjemedlemmar som är bosatta tillsammans med dem viss rätt till sjukförmåner i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 22 a.

42TP PT I fall som avses i artikel 22.1 a och artikel 31 skall frågan istället bestämmas enligt lag- stiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt.

143

Vissa internationella bestämmelser

SOU 2007:17

I nämnda bilaga föreskrivs för Sveriges del att vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med ”familjemedlem” make eller barn under 18 år.

När det gäller handikappförmåner som enligt en medlemsstats lag- stiftning utges till alla medborgare i den staten som uppfyller före- skrivna villkor, skall uttrycket familjemedlem innebära åtminstone en anställds, egenföretagares eller studerandes make och en sådan per- sons barn som antingen är minderåriga eller ekonomiskt beroende av en sådan person (artikel 1 f sista stycket).

I artikel 1 g anges betydelsen av beteckningen efterlevande; en per- son som definieras eller erkänns som sådan av den lagstiftning en- ligt vilken förmånerna utges. Om denna lagstiftning betraktar som efterlevande endast den, som var samboende med den avlidne, skall detta villkor anses vara uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen var ekonomiskt beroende av den avlidne.

Vid tillämpningen av förordningen och anslutande rättsakter upp- kommer frågan om en make med samma kön eller en registrerad partner omfattas av förordningens familjebegrepp (eller omfattas av begreppet efterlevande). Av ovan redovisade bestämmelser fram- går att EG-förordningen inte ger svar på frågan utan hänvisar till medlemsstaternas nationella lagstiftning. I den mån bestämmelser om olika sociala förmåner i den nationella lagstiftningen inte lämnar besked om vem som hör till kretsen familjemedlemmar, bl.a. i vissa fall beträffande vårdförmåner, ges en definition i nämnda bilaga till förordningen.

Av 3 kap. 1 § andra stycket lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap framgår att bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerad partner, dock med undantag för bestämmelser som gäller för makar och vars tillämplig- het är beroende av att makarna är av motsatt kön (jfr avsnitt 2.3.6). Härav följer att en registrerad partner enligt svensk lagstiftning i princip har samma sociala förmåner som en make.

Från svensk sida jämställs äktenskap mellan två personer med samma kön med registrerat partnerskap. Vid tillämpningen av EG- förordningen i Sverige kommer en utländsk make med samma kön, liksom en registrerad partner, således att ha rätt till samma sociala förmåner som en make i ett äktenskap mellan en kvinna och en man. På motsvarande sätt kan ett par som låtit registrera partnerskap i Sverige vara berättigat till sociala förmåner om de flyttar till ett annat

144

Utländsk rätt

SOU 2007:17

länder har liksom de nordiska länderna partnerskapslagarTPF2FPT men tillåter inte äktenskap mellan personer med samma kön. Framställningen bygger i huvudsak på information som inhämtats via Sveriges am- bassader i respektive land. Ambassaderna i Berlin, London och Paris har översänt skriftliga svar från vederbörande utländska departement medan ambassaden i Canberra själv har besvarat utredningens frågor.

Till skillnad från äktenskapsbegreppet förekommer inte termen vigsel i samtliga berörda länders rättsordningar. I det följande an- vänds dock vigsel genomgående som beteckning på den ceremoni varigenom ett rättsligt äktenskap konstitueras. Distinktionen mellan kyrklig vigsel och borgerlig (eller civil) vigsel görs med utgångs- punkt från om ceremonin förrättas inom trossamfund (alternativt livssynssamfund) eller i civil ordning av domare, tjänstemän inom offentlig verksamhet, enskilda personer med särskilt förordnande m.fl. Begreppet registrerat partnerskap används även i fråga om partnerskapsliknande rättsinstitut som har en annan benämning i det aktuella landet.

5.2Danmark

Äktenskap för par med olika kön

I den danska äktenskapslagen uppställs ett antal äktenskapshinder som bl.a. rör äktenskapsålder, nära släktskap och tvegifte. Bestäm- melserna är något mer ingripande än motsvarade svenska reglering, bl.a. kan halvsyskon inte få dispens att gifta sig. Frågan om det föreligger äktenskapshinder prövas av hemkommunen. I samband med detta fyller de blivande makarna i en äktenskaps- eller partner- skapsförklaring, där bl.a. uppgifter om inbördes släktskap skall anges. För att ett par skall få gifta sig i Danmark krävs vidare att en var av parterna är dansk medborgare eller har rätt att vistas i landet enligt den danska utlänningslagens bestämmelser om bl.a. uppe- hållstillstånd.

Äktenskap kan ingås genom kyrklig eller borgerlig vigsel. Båda vigselformerna är författningsreglerade och det står i princip var och en fritt att välja vigselform.

Den danska folkkyrkan (Folkekirken) är knuten till staten. För att ett par skall ha rätt att ingå äktenskap genom kyrklig vigsel i

2TP PT Partnerskapslagar eller annan lagstiftning som i större eller mindre utsträckning jämställer homo- och heterosexuell samlevnad finns även i bl.a. Schweiz, Andorra, Luxemburg, Portugal och Ungern.

148

SOU 2007:17

Utländsk rätt

folkkyrkan måste minst en av parterna vara medlem i kyrkan. Även ett antal andra erkända trossamfund får lov att förrätta kyrklig vigsel, bl.a. det romersk-katolska trossamfundet, det mosaiska tros- samfundet och Svenska Gustafsförsamlingen i Köpenhamn. Kyrk- lig vigsel kan också äga rum inom andra trossamfund, när en av parterna tillhör samfundet, och trossamfundet har präster som den danska kyrkoministern har bemyndigat att förrätta vigslar.

Borgerlig vigsel förrättas av representanter för kommunen. Borg- mästaren eller av borgmästaren utsedda kommunala förtroende- valda eller tjänstemän är behöriga att företräda det allmänna som vigselförrättare. Förfarandet är kostnadsfritt. Par som har gift sig borgerligt kan få kyrklig välsignelse i den danska folkkyrkan.

För att en vigsel skall vara giltig krävs att den har ägt rum inför en myndighet som är behörig att förrätta vigsel. Vidare skall parterna vid samma tillfälle förklara att de vill ingå äktenskap med varandra och därefter av vigselmyndigheten ha förklarats vara äkta makar. En vigsel som är ogiltig kan godkännas av Familiestyrelsen om det finns särskilda skäl som talar för detta.

Danmarks ambassadörer kan få bemyndigande att förrätta vigsel utomlands, men sådant bemyndigande ges sällan i praktiken.

Makar har rätt till äktenskapsskillnad efter sex månaders separation om de är överens och i annat fall efter ett års separation. I några särskilda fall är omedelbar äktenskapsskillnad möjlig. Frågor om äktenskapsskillnad avgörs av domstol, men om makarna är överens kan beslut om äktenskapsskillnad meddelas av länsstyrelserna (stats- amterne).

Beträffande dansk domstols internationella behörighet i äkten- skapsmål finns särskilda bestämmelser i nationell lag. Talan om t.ex. äktenskapsskillnad får väckas vid dansk domstol när 1) svaranden har hemvist i Danmark, eller 2) käranden har hemvist i Danmark och antingen har bott i landet de senaste tio åren eller tidigare har haft hemvist i landet, eller 3) käranden är dansk medborgare och det bevisas att hon eller han på grund av sitt medborgarskap inte vill väcka talan i hemvistlandet, eller 4) båda makarna är danska medborgare och svaranden inte motsätter sig att frågan väcks vid dansk domstol, eller 5) när ansökan om skilsmässa grundar sig på en separation som har meddelats i Danmark under de senaste fem åren. I de internordiska fallen gäller den nordiska äktenskaps- konventionen.

149

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Registrerat partnerskap

Som första land i norden införde Danmark år 1989 institutet regi- strerat partnerskap som särskild samlevnadsform för par med samma kön.

För att ett par skall få registrera sitt partnerskap i Danmark upp- ställs vissa anknytningskrav i den danska partnerskapslagen. Regi- strering får endast ske om en av parterna har hemvist i landet och är dansk medborgare eller om båda parterna har haft hemvist i landet de senaste två åren före registreringen. Medborgarskap i Norge, Sverige, Finland eller Island jämställs härvid med danskt med- borgarskap och hemvist i nyss nämnda länder jämställs med hem- vist i Danmark. Ministern för familje- och konsumentangelägen- heter (familie- forbrugeranliggender) kan bestämma att medborgar- skap och hemvist i ett annat land med lagstiftning om registrerat partnerskap, som motsvarar det danska, också skall jämställas med danskt medborgarskap och hemvist i Danmark. Ett sådant beslut har meddelats beträffande Nederländerna.

Samma rättsliga hinder som gäller för äktenskap gäller även för registrerat partnerskap. Vidare tillämpas samma regler vid registre- ring av partnerskap som vid ingående av äktenskap i civil ordning. Den som får förrätta borgerlig vigsel är också skyldig att registrera partner. Förfarandet är kostnadsfritt. Präster och andra befattnings- havare inom trossamfund får inte registrera partnerskap i Danmark. Däremot kan ett par som registrerat sitt partnerskap få en kyrklig välsignelse i den danska folkkyrkan. Registrering av partnerskap i utlandet förekommer inte, men Danmarks ambassadörer skulle i och för sig kunna ges sådan behörighet.

Regleringen är densamma i fråga om upplösning av partnerskap som upplösning av äktenskap. Även de danska internationella privat- och processrättsliga reglerna om upplösning av äktenskap gäller för partnerskap. Ett registrerat partnerskap som är ingånget i Danmark kan dock alltid upplösas i Danmark, om inte en av parterna bor i ett land som likställs med Danmark i fråga om ingående av partnerskap.

Ett registrerat partnerskap har som huvudregel samma rätts- verkningar som ett äktenskap. Bestämmelserna i den danska adop- tionslagen om makar är dock inte tillämpliga på registrerade partner. En registrerad partner kan emellertid adoptera den andre partnerns barn (styvbarnsadoption) under förutsättning att det inte rör sig om ett adoptivbarn från ett annat land. Registrerade partner kan inte heller ha gemensam vårdnad om ett barn, såvida inte en styvbarns-

150

SOU 2007:17

Utländsk rätt

adoption genomförts. Bestämmelser i dansk lagstiftning som inne- håller särskilda regler om den ena parten i ett äktenskap på grund av dennes kön är inte tillämpliga på registrerade partnerskap. Det sagda gäller bl.a. bestämmelser om faderskap. Slutligen är bestäm- melser i internationella konventioner inte tillämpliga på registrerade partnerskap om inte medkontrahenterna går med på detta.

Partnerskap som har registrerats i Sverige, Norge, Finland, Island och Nederländerna erkänns enligt särskilt beslut i Danmark.

Frågornas behandling i Danmark

I Danmark har oppositionen vid upprepade tillfällen fört fram för- slag om att partnerskapslagen skall ersättas av en lagstiftning om äktenskap för par med samma kön, men regeringen har avvisat för- slagen. Frågan har väckts samtidigt som man har diskuterat om trossamfund bör kunna registrera partnerskap. För närvarande på- går det inte någon formell process med inriktning på äktenskap för homosexuella och frågan är inte heller föremål för någon allmän diskussion i Danmark. Däremot debatteras frågan om par med samma kön bör få möjlighet att adoptera även andra barn än styv- barn. Den danska regeringen har vid flera tillfällen givit till känna att den inte önskar någon ändring i berörda frågor.

Från dansk sida har man ännu inte tagit ställning till hur äkten- skap mellan personer med samma kön som har ingåtts i andra länder skall behandlas i Danmark.

5.3Norge

Äktenskap för par med olika kön

I den norska äktenskapslagen uppställs ett antal materiella villkor som måste vara uppfyllda för att en kvinna och en man skall få gifta sig (äktenskapshinder) som bl.a. rör äktenskapsålder, nära släktskap och förbud mot att ingå äktenskap så länge tidigare äktenskap eller registrerat partnerskap består. Bestämmelserna har i huvudsak samma innebörd som motsvarande svenska reglering. För att en ut- ländsk medborgare skall få ingå äktenskap i Norge krävs att hon eller han har rätt att vistas i landet enligt norsk utlänningslagstiftning.

Äktenskap kan ingås genom kyrklig eller borgerlig vigsel. Bliv- ande makar kan i princip fritt välja mellan de olika vigselformerna.

151

Utländsk rätt

SOU 2007:17

År 2004 ingicks ca 22 000 äktenskap i Norge, varav ca 11 000 genom vigsel i den norska statskyrkan, 387 genom vigsel i andra kyrkor eller trossamfund och ca 7 000 genom borgerlig vigsel. Vidare gifte sig ca 3 500 par vid norska beskickningar utomlands. Vid såväl kyrklig som borgerlig vigsel skall paret inställa sig inför en vigsel- förrättare och medan båda är närvarande skall de förklara att de önskar ingå äktenskap med varandra. Därefter skall vigselförrätta- ren förklara dem för äkta makar. Minst två vittnen skall vara när- varande under vigseln.

Kyrklig vigsel förrättas av präst i den norska statskyrkan (Den norske kirke) och präst eller föreståndare i registrerade trossam- fund eller ceremoniledare eller motsvarande i registrerade livssyns- samfund.TPF3FPT Vigselkompetensen följer med nämnda befattningar. Det krävs således inte något särskilt förordnande för de enskilda befattningshavarna. Vigselförrättaren kan vägra att förrätta vigsel om en av makarna (eller båda) inte är medlem i trossamfundet eller livssynssamfundet. Vigselförrättare inom trossamfund kan också vägra att förrätta vigsel om någon av parterna är skild och den tidigare maken lever. Vigselceremonin i statskyrkan fastställs av kyrkans högsta organ, kyrkomötet, i överensstämmelse med kyrkans liturgier. Detta följer av den norska grundlagen. Föreståndare eller ceremoniledare i ett registrerat tros- eller livssynssamfund har bara kompetens att förrätta vigsel om Konungen (delegerat till Barn-, ungdoms- och familjedirektoratetTPF4FPT) har godkänt formen för vigseln.

Borgerlig vigsel förrättas av notarius publicus, en befattning som innehas av domare i underrätt vid sidan av domareämbetet, eller norsk utrikestjänsteman. Den borgerliga vigselceremonin regleras närmare i äktenskapslagen och en förordning från år 1996. Det finns inga uttryckliga begränsningar i fråga om tid och plats för en borgerlig vigsel utan det är vigselförrättaren som får besluta härom. Vigseln är inte avgiftsbelagd.

Den norska äktenskapslagen innehåller härutöver bl.a. bestäm- melser om ogiltig vigsel. Barn-, ungdoms- och familjedirektoratet prövar frågor om godkännande av ogiltiga vigslar.

Vardera maken har rätt till äktenskapsskillnad efter ett års separa- tion. Detsamma gäller om de inte har haft något samliv sedan minst

3TP PT Möjligheten att förrätta vigsel inom livssynssamfund infördes den 1 oktober 2004. För närvarande finns det två registrerade livssynssamfund, varav det ena har vigselrätt.

4TP PT Barn-, ungdoms- och familjedirektoratet är en myndighet under Barn- och jämställdhets- departementet i Norge.

152

SOU 2007:17

Utländsk rätt

två år. I några särskilda fall är omedelbar äktenskapsskillnad möjlig. Frågan avgörs av landshövding eller under vissa förutsättningar av domstol.

I fråga om norsk domstols internationella behörighet i äkten- skapsmål tillämpas domicilprincipen. Om inte annat gäller till följd av överenskommelse med främmande stat kan talan om äktenskaps- skillnad väckas vid norsk domstol när 1) svaranden har hemvist i Norge, eller 2) käranden har hemvist i Norge och antingen har bott i landet de senaste två åren eller tidigare har haft hemvist i landet, eller 3) käranden är norsk medborgare och det bevisas att hon eller han på grund av sitt medborgarskap inte vill väcka talan i hemvist- landet, eller 4) båda makarna är norska medborgare och svaranden inte motsätter sig att frågan väcks vid norsk domstol, eller 5) när ansökan om skilsmässa grundar sig på en separation som har med- delats i Norge under de senaste fem åren. För flyktingar som upp- fyller kraven på flyktingstatus dispenseras från kravet på hem- vist/två års vistelse. I de internordiska fallen gäller den nordiska äktenskapskonventionen.

Registrerat partnerskap

I Norge infördes registrerat partnerskap för två personer med samma kön den 1 augusti 1993.TPF5FPT Under år 2004 registrerade 192 par sitt partnerskap i Norge.

I den norska partnerskapslagen uppställs vissa krav på anknyt- ning till Norge för att ett par med samma kön skall få registrera partnerskap. Registrering får ske om minst en av parterna är norsk medborgare och en av dem har hemvist i Norge. Vidare får regi- strering ske om minst en av parterna har haft hemvist i Norge de två senaste åren före registreringen. Medborgarskap i Danmark, Island eller Sverige jämställs med norskt medborgarskap. Konungen (delegerat till Barn- och jämställdhetsdepartementet) kan bestäm- ma att medborgarskap i ett annat land med lagstiftning om registre- rat partnerskap, som motsvarar den norska, skall jämställas med norskt medborgarskap. Så har skett beträffande Nederländerna och Finland.

Den norska äktenskapslagens villkor för att ingå äktenskap tilläm- pas även vid registrering av partnerskap. Ingen kan ingå partnerskap så länge ett tidigare registrerat partnerskap eller äktenskap består.

5TP PT Lov om registrert partnerskap (den 30 april 1993).

153

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Hindersprövningen regleras i föreskrifter som i huvudsak har samma utformning som reglerna för prövning av äktenskapsvill- koren.

Partnerskap får endast registreras av notarius publicus (domare i tingsrätt). Någon reservationsrätt när det gäller att registrera partnerskap finns inte. Om en domare har visat sig vara ovillig till att registrera partnerskap har man i praktiken dock löst detta genom att lämna över uppgiften till en annan domare. Ett registre- rat partnerskap ingås vid en särskild ceremoni, inte genom efter- följande registrering. Det finns inga formella begränsningar i fråga om var och när ceremonin skall äga rum. Förfarandet är avgiftsfritt.

Ett par med samma kön som skall eller har registrerat sitt part- nerskap kan få kyrklig välsignelse. Frågan är inte författningsreg- lerad utan det är den enskilde prästen som avgör om hon eller han vill ge välsignelse. Den norska statskyrkan har inte utarbetat någon särskild liturgi för välsignelse i dessa fall.

Reglerna om upplösning av äktenskap gäller även för upplösning av partnerskap. Talan om upplösning av registrerade partnerskap som ingåtts i Norge kan alltid väckas vid norsk domstol.

Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med undantag för rätten att gemensamt adoptera barn. En partner i ett registrerat partnerskap har dock möjlighet att adoptera den andre partens barn genom styvbarnsadoption. Undan- tag gäller för ett adoptivbarn som ursprungligen kommer från ett främmande land som inte tillåter sådana adoptioner. Bestämmelser om faderskapspresumtion är inte heller tillämpliga på registrerade partner och det är inte tillåtet med assisterad befruktning för par med samma kön i Norge.

Partnerskap som har ingåtts i andra länder erkänns i Norge efter samma regler som gäller för erkännande av äktenskap som har in- gåtts utomlands. Enligt norsk internationell privat- och processrätt

(som inte är författningsreglerad) är ett äktenskap som har ingåtts i ett annat land giltigt om det är giltigt i det land där det ingicks. Detsamma gäller för partnerskap om det andra landet har en part- nerskapslagstiftning som motsvarar den norska.

Partnerskap kan registreras av norska beskickningar utomlands efter särskilt bemyndigande. För närvarande kan partnerskap regi- streras vid Norges ambassader i Bryssel, Köpenhamn, Haag, Stockholm och Madrid. För registrering vid ambassaderna i Bryssel och Köpenhamn krävs att båda parterna är norska medborgare. Vid

154

SOU 2007:17

Utländsk rätt

övriga ambassader krävs att minst en av parterna är norsk medborgare och att minst en av parterna är bosatt i Norge.

Frågornas behandling i Norge

I Norge pågår en debatt i frågan om par med samma kön bör få möj- lighet att ingå äktenskap. Enligt en opinionsundersökningTPF6FPT år 2005 var 45 procent av de tillfrågade anhängare av en könsneutral äkten- skapslag som ger homosexuella rätt till adoption och kyrklig vigsel, 36 procent var negativa medan 19 procent inte hade någon uppfatt- ning i frågan.

Den norska trepartiregeringen, som tillträdde efter valet år 2005, aviserade i regeringsförklaringen att den ämnade sätta i gång en ut- redning som syftar till ändringar i äktenskapslagen och öppnar upp äktenskapet för två personer med samma kön. Lagstiftningsarbetet påbörjades hösten 2006. Efter regeringens riktlinjer utreds flera frågor med anknytning till äktenskap och föräldraskap inom Familje- och jämställdhetsdepartementet och vissa andra departement. För- utom frågan om äktenskap för par med samma kön utreds bl.a. frågor om homosexuellas rätt till adoption och assisterad befrukt- ning samt faderskap och föräldraansvar för homosexuella föräldrar. Utredningsarbetet omfattar däremot inte frågan om det bör införas obligatorisk borgerlig vigsel i Norge. Enligt uppgift från Familje- och jämställdhetsdepartementet beräknas stortinget kunna ta ställ- ning till en proposition i ämnet tidigast år 2008.

Enligt nämnda departement torde äktenskap som har ingåtts i andra länder mellan personer med samma kön för närvarande inte jämställas med norskt äktenskap, eftersom det senare endast kan ingås mellan en kvinna och en man. Frågan om ett utländskt äkten- skap mellan två kvinnor eller två män erkänns som registrerat part- nerskap i Norge har inte behandlats i den juridiska litteraturen och det finns ingen särskild ordning för godkännande av äktenskap och partnerskap som har ingåtts i andra länder. Det ankommer på dom- stol eller annan myndighet att i varje enskilt fall ta ställning till det utländska äktenskapets/partnerskapets giltighet.

6TP PT Undersökningen gjordes av Opinion for Norsk Rikskringkastning och redovisades i Aften- posten i oktober/november månad 2005.

155

Utländsk rätt

SOU 2007:17

5.4Finland

Äktenskap för par med olika kön

Den finska äktenskapslagenTPF7FPT tillåter endast att äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. Enligt lagen ingås äktenskap genom vigsel. Äktenskapet upplöses när den ena maken avlider eller dödförklaras eller när domstol dömer till äktenskapsskillnad mellan makarna.

I äktenskapslagen regleras tre typer av äktenskapshinder, nämli- gen äktenskapsålder, nära släktskap samt tvegifte eller registrerat partnerskap som är i kraft. Bestämmelserna har i huvudsak samma innehåll som motsvarande svenska bestämmelser. Hindersprövning sker hos MagistratenTPF8FPT eller hos den församling i den evangelisk- lutherska kyrkan eller i ortodoxa kyrkosamfundet där de förlovadeTPF9FPT eller den ena av dem är medlem. Finner den som prövar hinder mot äktenskap att det inte finns något i lag stadgat hinder mot äkten- skapet, skall hon eller han utfärda ett intyg om detta. Det ställs inte några särskilda krav på anknytning till Finland för att ett par skall få gifta sig. Även om ingendera av de förlovade är finsk medborgare eller har hemvist i Finland är det alltså juridiskt möjligt att ingå äktenskap i Finland.

Vigsel förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen, antingen genom kyrklig eller genom borgerlig vigsel.

Kyrklig vigsel är populärast i Finland och utgör uppskattningsvis ca 70 procent av alla vigslar. Den får förrättas inom den evangelisk- lutherska kyrkan eller det ortodoxa kyrkosamfundet eller inom annat religionssamfund som Undervisningsministeriet har beviljat rätt att förrätta vigsel.TPF10FPT Inom den evangelisk-lutherska kyrkan respektive det ortodoxa kyrkosamfundet får präst vara vigselförrättare och inom annat religionssamfund får vigsel förrättas av den som med stöd av samfundets statuter har sådan rätt. Något särskilt förordnande för vigselförrättarna krävs inte. Vid vigseln skall de förlovade vara sam- tidigt närvarande. Då vardera parten har svarat jakande på vigselför- rättarens fråga om hon eller han vill ingå äktenskap med den andra,

7TP PT Äktenskapslag 13.6.1929/234.

8TP PT Ett statligt organ med bl.a. folkbokföringsuppgifter.

9TP PT Enligt äktenskapslagen är en kvinna och en man som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra förlovade.

10TP PT I Finland fanns det tidigare två statskyrkor, den evangelisk-lutherska och den grekisk- ortodoxa med deras ställning ändrades på 1990-talet. Vissa särdrag finns dock kvar, t.ex. befogenhet att uppbära kyrkoskatter och vissa centrala frågor beträffande kyrkornas organi- sation regleras i en särskild lag. Lagen kan dock inte ändras av riksdagen utan kyrkomötets samtycke.

156

SOU 2007:17

Utländsk rätt

skall vigselförrättaren konstatera att de är äkta makar. Övriga villkor och former för kyrklig vigsel bestäms av det religionssamfund inom vilket vigseln förrättas. Ett religionssamfund kan t.ex. uppställa sär- skilda krav för att förrätta kyrklig vigsel.

Borgerlig vigsel är däremot öppen för alla par med olika kön. Lag- man och tingsdomare samt häradsskrivareTPF11FPT är skyldiga att förrätta sådan vigsel. I praktiken är det dock främst häradsskrivare som för- rättar borgerliga vigslar. Vigseluppgiften kan inte delegeras. Själva vigselceremonin är kostnadsfri. Om vigseln enligt överenskommel- se mellan vigselförrättaren och de blivande makarna förrättas vid någon annan tidpunkt än under tjänstetid tas dock en avgift på 200 euro ut till staten. Förrättas vigseln någon annanstans än i vigsel- förrättarens ämbetslokal utgår ersättning till staten för vigselför- rättarens resekostnader. Detsamma gäller om vigseln förrättas i vig- selförrättarens ämbetslokal utanför tjänstetid. Närmare föreskrifter om förfarandet vid borgerlig vigsel meddelas i förordning.TPF12FPT

Den finska äktenskapslagen innehåller härutöver bl.a. bestäm- melser om ogiltig vigsel av samma innebörd som motsvarande svensk reglering. Finlands president kan besluta att en ogiltig vigsel skall anses vara giltig om det föreligger synnerligen vägande skäl härför.

Finska domstolars internationella behörighet vid upplösning av äktenskap är delvis reglerad i Bryssel II-förordningenTPF13FPT och i de internordiska fallen gäller den nordiska äktenskapskonventionen. Enligt de autonoma domsrättsreglerna i äktenskapslagen, som gäller i övriga fall, kan ett ärende om äktenskapsskillnad prövas i Finland om någondera maken har hemvist där eller sökanden har haft hem- vist i eller nära anknytning till Finland och inte kan få ärendet prövat i den främmande stat där någondera maken har hemvist, eller detta skulle innebära oskäliga svårigheter för sökanden, och om det med hänsyn till omständigheterna kan anses befogat att ärendet prövas i Finland.

11TP PT Häradsskrivare är jurister som tjänstgör i landets Magistrater. De har bl.a. ansvar för folkbokföringen.

12TP PT Äktenskapsförordning 6.11.1987/820.

13TP PT Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Jfr avsnitt 2.2.10.

157

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Registrerat partnerskap

Den finska partnerskapslagenTPF14FPT trädde i kraft den 1 mars 2002. Unge- fär 780 par lever för närvarande i registrerade partnerskap i Finland.

Enligt partnerskapslagen kan två personer med samma kön vilka vardera fyllt 18 år låta registrera sitt partnerskap. Ett partnerskap får dock inte registreras, om den ena parten i parförhållandet redan är registrerad partner eller är gift. Som regel får ett partnerskap inte heller registreras om parterna i parförhållandet är släkt med varandra på ett sådant sätt att släktskapet enligt den finska äktenskapslagen är ett hinder mot äktenskap. Hindersprövningen sker hos Magi- straten.

I partnerskapslagen anges att ett partnerskap registreras av en myndighet som har rätt att förrätta borgerlig vigsel. Lagmän, tings- domare eller häradsskrivare är således behöriga att registrera part- nerskap i Finland. Nämnda befattningshavare är dessutom skyldiga att genomföra registreringen som ett led i tjänsten. Själva registrer- ingen avviker från vad som gäller för borgerlig vigsel och går till så att vardera parten i ett parförhållande i närvaro av en häradsskrivare (eller domare) tillsammans undertecknar en registreringshandling, varefter denne bestyrker handlingen med sin namnteckning. Till skillnad från vad som gäller Danmark, Norge och Sverige skall parterna inte inför registreringsförrättare muntligen samtycka till att ingå partnerskapet. Registrering av partnerskap kan, efter över- enskommelse, förrättas utanför tjänstetid och på annan plats än registreringsmyndighetens ämbetslokal. Avgift och ersättning för reskostnader tas då ut till staten.

Präster och andra befattningshavare inom olika religionssamfund får inte registrera partnerskap. Huruvida en kyrklig välsignelsecere- moni över registrerat partnerskap är möjlig beror på trossamfun- dets egna regler. Hittills har det inte varit aktuellt med sådana ceremonier i Finland.

Partnerskapslagen innehåller också bestämmelser om när regi- streringen av ett partnerskap är ogiltig, vilka i princip överensstäm- mer med motsvarande reglering i Sverige.

Ett registrerat partnerskap upplöses då den ena parten i partner- skapet avlider eller dödförklaras eller genom domstolsbeslut. Vad som föreskrivs i äktenskapslagen om äktenskapsskillnad gäller även vid upplösning av partnerskap.

14TP PT Lag om registrerat partnerskap 9.11.2001/950.

158

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Registrering av ett partnerskap och upplösning av ett sådant partnerskap har samma rättsverkningar som ingående respektive upplösning av äktenskap, om inte något annat föreskrivs. En be- stämmelse om äktenskap i en lag eller en förordning tillämpas också på ett registrerat partnerskap, om inte något annat föreskrivs. Mot- svarande gäller bestämmelser om makar.

I den finska partnerskapslagen anges dock följande undantag. På ett registrerat partnerskap tillämpas inte de bestämmelser i lagen om faderskap som gäller konstaterande av faderskap på grund av äktenskap och inte heller andra sådana bestämmelser som gäller make enbart på grund av dennes kön. Vidare tillämpas inte de bestämmelser i adoptionslagen som gäller makes rätt att adoptera barn och inte heller bestämmelserna i namnlagen om makes släkt- namn. I det senare fallet innebär undantaget att en registrerad part- ner inte med automatik kan få den andre partnerns släktnamn men väl efter särskild ansökan, vilken i praktiken alltid beviljas. Frågor om assisterad befruktning är för närvarande inte författningsreglerade i Finland, men i en av riksdagen godkänd proposition om assisterad befruktning och ändring i lagen om faderskapTPF15FPT föreslås att alla kvinnor skall få tillgång till behandling om de uppfyller de allmänna kraven för sådan behandling. Parförhållande utgör härvid inte en förutsättning. Något rättsligt hinder föreligger således inte mot t.ex. insemination av en kvinna som lever i ett registrerat partnerskap.

Bestämmelser som hör till den internationella privat- och process- rätten finns samlade i 4 kap. partnerskapslagen. Bland annat upp- ställs särskilda anknytningskrav för registrering. Ett partnerskap får registreras i Finland endast om åtminstone den ena parten i parför- hållandet är finsk medborgare och är bosatt i Finland, eller vardera parten i parförhållandet har varit bosatt i Finland under de två år som omedelbart föregår registreringen. Med finskt medborgarskap jämställs härvid medborgarskap i en sådan främmande stat vars lag- stiftning ger möjlighet att registrera partnerskap med i huvudsak samma rättsverkningar som föreskrivs i den finska partnerskaps- lagen. Rätten att registrera ett partnerskap inför en finsk myndig- het bestäms enligt finsk lag. Ett registrerat partnerskap mellan två personer med samma kön som registrerats i en främmande stat är giltigt i Finland, om det är giltigt i den stat där registreringen förrättades.

Ett ärende som gäller upplösning av ett registrerat partnerskap kan prövas i Finland, om registreringen av partnerskapet har förrättats i

15TP PT RP 3/2006. Det är ännu inte klart när lagen om assisterad befruktning kommer att träda i kraft.

159

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Finland, eller en part i partnerskapet har en sådan anknytning till Finland att en finsk domstol vore behörig i ett äktenskapsskillnads- ärende. På giltigheten av ett beslut som meddelats i en främmande stat om upplösning av ett registrerat partnerskap tillämpas vad som i den finska äktenskapslagen föreskrivs om giltigheten i Finland av beslut som i en främmande stat meddelats om upplösning av äkten- skap.

Enligt den finska partnerskapslagen skall den nordiska äkten- skapskonventionen och lagen om godkännande och verkställighet av nämnda konvention inte tillämpas på ett registrerat partnerskap.

Frågornas behandling i Finland

Frågan om äktenskap mellan par med samma kön har inte varit föremål för överväganden från lagstiftarens sida i Finland och den är inte aktuell på den politiska dagordningen. Frågan har inte heller debatterats i massmedier och några krav med sådan inriktning har inte framförts från olika organisationer som representerar de homo- sexuellas intressen i Finland.

Finland har ännu inte i något enskilt fall behövt ta ställning till frågan om ett äktenskap mellan två kvinnor eller två män som har ingåtts i ett annat land erkänns i Finland. Enligt Justitieministeriet torde ett äktenskap mellan två personer med samma kön inte erkän- nas som äktenskap utan det skulle förmodligen istället komma att jämställas med ett finskt registrerat partnerskap.

5.5Nederländerna

Äktenskap för par med olika kön

Enligt nederländsk äktenskapslagstiftning får den som redan är gift eller registrerad partner inte ingå nytt äktenskap. Andra äktenskaps- hinder rör bl.a. nära släktskap. Äktenskapsåldern är 18 år, men det finns vissa möjligheter till dispens.

För att ett par skall kunna ingå äktenskap i Nederländerna krävs att åtminstone en av parterna är bosatt i en nederländsk kommunTPF16FPT

16TP PT Om två utländska medborgare vill ingå äktenskap i Nederländerna måste den ena parten därmed vara registrerad hos den lokala myndigheten. Bosättningskravet har tillkommit i syfte att förhindra skenäktenskap.

160

SOU 2007:17	Utländsk rätt
17
eller att åtminstone en av parterna är nederländsk medborgare.TPF	FPT

Om nämnda anknytningskrav är uppfyllt skall frågan om paret får gifta sig dvs. om det föreligger äktenskapshinder, prövas enligt neder- ländsk lag. Huruvida den som är utländsk medborgare får ingå äktenskap enligt lagen i sitt hemland saknar således betydelse. Får paret gifta sig ingås äktenskapet i enlighet med den nederländska äktenskapsregleringen.

I Nederländerna har enbart äktenskap som ingås genom borgerlig vigsel juridisk giltighet. Två personer som vill ingå äktenskap måste anmäla detta till den tjänsteman som svarar för folkbokföringen (Registrars of Births, Deaths, Marriages and Registred Partner- ships), vanligtvis i den kommun inom vilken en av parterna är bosatt. Två veckor efter det att anmälan har registrerats kan paret ingå äktenskap. Hindersprövning har skett under mellantiden. Endast därtill förordnade tjänstemän eller den som särskilt utsetts till ”registrar” får förrätta vigsel (och registrera partnerskap).

Äktenskap ingås genom att paret avger sina äktenskapslöften inför vigselförrättaren i stadshuset. Det är också möjligt att gifta sig i andra lokaler, men det krävs ett särskilt tillstånd i varje enskilt fall. Det blivande äkta paret kan välja vilken behörig vigselförrättare de vill i landet. För att ett äktenskap skall vara giltigt krävs vidare att minst två och högst fyra personer över 18 år har bevittnat vig- seln. När de nyblivna makarna har avgett sina äktenskapslöften skall de underteckna ett äktenskapsintyg. Intyget skall även under- tecknas av vittnena och vigselförrättaren.

Makarna får betala en avgift för äktenskapsceremonin. Alla kommuner reserverar dock viss tid under vilken par kan gifta sig gratis, vanligtvis måndagsmorgon på skattemyndighetens kontor tillsammans med andra par. Avgiftens storlek skiftar från kommun till kommun. Den beror också på valet av lokal, årstid och tidpunkt på dagen.

Äktenskap får endast välsignas i kyrkan efter det att den civila äktenskapsceremonin har ägt rum. Härigenom garanteras att paret har vetskap om att de är lagligt gifta. Varje trossamfund bestämmer själv om det vill välsigna eller på annat sätt högtidlighålla äkten- skapet. Samfunden är alltså inte skyldiga att göra detta.TPF18FPT Om en präst eller annan religiös befattningshavare genomför den religiösa

17	PT Äktenskap kan i dessa fall ingås i Haag inför en person som är behörig att förrätta vigsel.
TP
18	PT Vissa protestantiska trossamfund i Nederländerna erbjuder välsignelseceremonier för såväl
TP

par med olika som samma kön.

161

Utländsk rätt

SOU 2007:17

ceremonin utan att paret först har ingått civilt äktenskap kan hon eller han dömas till böter.

Äktenskapsskillnad är tillåtet och accepterat. Äktenskap upplöses av domstol. Som närmare redovisas i det följande kan makarna välja att istället omvandla äktenskapet till ett registrerat partnerskap och därefter upplösa detta i administrativ ordning. I fråga om upplös- ning av äktenskap mellan medborgare i EU-länderna tillämpas bl.a. Bryssel II-förordningen.

Äktenskap för par med samma kön

Sedan den 1 april 2001 får par med samma kön ingå äktenskap i Nederländerna. Landet var först i världen med att införa denna möjlighet för homosexuella. Som skäl för äktenskap mellan par med samma kön anfördes jämställdhet och icke-diskriminering, varav det förstnämnda skälet var avgörande för lagändringen. Samma former för samlevnad skulle vara tillgängliga för såväl heterosexuella som homosexuella. Ett förändrat politiskt klimat bidrog också till att reformen genomfördes. Mot äktenskap mellan par med samma kön anfördes religiöst grundade skäl samt argument om att en sådan för- ändring på ett fundamentalt sätt skulle ändra äktenskapsinstitutet. Härutöver åberopades att äktenskap mellan par med samma kön inte skulle erkännas i andra länder. I lagstiftningsärendet aktualise- rades två huvudfrågor, nämligen om privat- och processrättsliga inter- nationella konventioner och lagstiftning kunde tillämpas på äktenskap som ingåtts mellan två personer med samma kön samt om en sådan tillämpning skulle godkännas utomlands. Den första frågan besva- rades jakande i flertalet fall medan den andra frågan inte kunde besvaras.TPF19FPT Under åren 2001–2005 ingicks totalt 351 976 äktenskap i Nederländerna, varav 3 535 mellan två kvinnor och 3 751 mellan två män. De äktenskap som ingåtts mellan par med samma kön ut- gjorde därmed ca 2,1 procent av alla äktenskap som ingicks under nämnda tidsperiod.TPF20FPT

Samma författningsreglering om ingående av äktenskap respektive äktenskapsskillnad gäller för såväl par med olika kön som par med samma kön. Särskilda nederländska internationella privat- och pro- cessrättsliga regler rörande äktenskap mellan två kvinnor eller

19TP PT Rapport från Staatscommissie, december 2001.

20TP PT Uppgifterna inkluderar registrerade partnerskap som omvandlats till äktenskap under samma tidsperiod. Hur många av äktenskapen som numera är upplösta är inte känt.

162

SOU 2007:17

Utländsk rätt

två män saknas. Flertalet av de nuvarande vigselförrättarna är inte skyldiga att förrätta vigsel mellan par med samma kön om kommu- nen i fråga kan finna en annan lämplig vigselförrättare. Alla ”nya” vigselförrättare kommer emellertid att vara skyldiga att genomföra sådana vigselceremonier, eftersom detta numera är ett uttryckligt krav i de kontrakt som upprättas. Frågan är däremot inte författ- ningsreglerad.

Rättsverkningarna av ett äktenskap är de samma oavsett om makar- na har olika eller samma kön. Det finns dock vissa skillnader beträf- fande rättsligt föräldraskap och adoption. Enligt nederländsk lag- stiftning är en make och en maka föräldrar till de barn som föds i deras äktenskap. Kvinnan som föder barnet är moder och hennes make anses vara barnets fader (s.k. faderskapspresumtion). Äkten- skap skapar ett familjerättsligt förhållande mellan det gifta paret och barnet, vilket är förenat med olika rättigheter och skyldigheter. Förhållandet har betydelse för olika frågor såsom föräldraansvar, umgängesrätt, barnets medborgarskap och rätten till arv. Om ett barn föds under ett äktenskap mellan två kvinnor, uppkommer ett familjerättsligt förhållande mellan barnet och den kvinna som har fött barnet. Äktenskapet som sådant har däremot inte några konse- kvenser för relationen mellan den andra kvinnan och barnet. Familje- rättsliga band kan dock skapas genom adoption. Det kan tilläggas att två kvinnor (eller två män) kan adoptera barn som är vararaktigt bosatta i Nederländerna oberoende av om paret har ingått äkten- skap eller inte. Gemensamma adoptioner av barn från andra länder är endast tillåtet för makar med olika kön. Frågan om även makar med samma kön skall få denna möjlighet övervägs för närvarande i Nederländerna.

Möjligheterna för ett nederländskt par med samma kön att ingå äktenskap utomlands inför en nederländsk vigselförrättare är be- gränsade. Möjligheten beror på lagen i det land där konsulatet eller den diplomatiska representationen är belägen. I princip är dock alla vigselförrättare vid konsulaten berättigade att viga par så länge de uppfyller nederländsk lag och äktenskapet är tillåtet enligt lagen i det land där representationen är belägen.

163

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Registrerat partnerskap

Såväl heterosexuella som homosexuella som vill formalisera sin samlevnad i Nederländerna kan förutom att ingå äktenskap välja att registrera partnerskap eller ingå samlevnadsavtal.TPF21FPT Möjligheten att registrera partnerskap infördes år 1998. Under åren 1998–2005 regi- strerades sammanlagt 48 123 partnerskap i Nederländerna, varav 4 698 mellan två kvinnor, 5 025 mellan två män, och 38 400 mellan en kvinna och en man. Cirka 20,2 procent av alla registrerade partnerskap under nämnda tidsperiod avsåg således par med samma kön.

Registrerat partnerskap är i huvudsak jämställt med äktenskap. I likhet med äktenskap är partnernas rättigheter och skyldigheter författningsreglerade. Kraven för registrering av partnerskap och ingående av äktenskap är de samma. När det gäller själva ceremonin finns det dock några mindre skillnader. Äktenskapslöftena kan inte ändras medan ett par som registrerar sitt partnerskap själva får bestämma vilka löften de vill avge. Till skillnad från vad som gäller för äktenskap finns det inte något förbud mot att hålla en väl- signelseceremoni innan ett par registrerar sitt partnerskap. Vidare kan ett äktenskap endast upplösas av domstol medan partnerna själva kan upplösa ett registrerat partnerskap om de är överens. De måste dock vända sig till notarius publicus eller en advokat som upprättar ett kontrakt för detta ändamål. Först när kontraktet har registrerats är partnerskapet officiellt upplöst. Partner som har registrerat sitt partnerskap i Nederländerna är alltid berättigade att vidta rättsliga åtgärder i landet.TPF22FPT

Ett par har samma rättigheter och skyldigheter gentemot varandra oavsett om de är makar eller registrerade partner. En viktig skillnad mellan registrerat partnerskap och äktenskap rör däremot relatio- nen till barn. Enligt lag är båda makarna föräldrar till ett barn som föds inom äktenskapet om äktenskapet har ingåtts mellan en kvinna och en man. Det sagda gäller inte par som har registrerat sitt partnerskap. Registrerade partner torde inte heller ha möjlighet att gemensamt adoptera barn från utlandet.

21TP PT Ett samlevnadsavtal täcker enbart de frågor som parterna, vilka kan vara fler än två, väljer att reglera och det får enbart legala konsekvenser för parternas inbördes förhållande. Avtalen kan även ingås mellan parter som redan är gifta eller registrerade partner. Ett officiellt kontrakt kan upprättas av notarius publicus mot viss ersättning, vilket krävs bl.a. för att ena partens pensionsförmåner skall kunna tas i anspråk av en annan part.

22TP PT Beträffande erkännande av utländska registrerade partnerskap finns särskilda bestämmelser i lag.

164

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Registrerat partnerskap kan omvandlas till äktenskap och vice versa. Vigselförrättaren (dvs. ”the registrar of Births, Deaths, Marriages and Registred Partnership” i den kommun där paret bor) upprättar i dessa fall en särskild handling vilken registreras i äktenskapsregistret om att partnerskapet omvandlas till äktenskap, samt i partnerskapsregistret om äktenskapet omvandlas till partner- skap. Kommunerna tar ut en avgift för förfarandet. Avgiftens storlek beror bl.a. på om paret vill markera händelsen med en cere- moni. Omvandlingen får i princip inte några rättsverkningar utöver de särskilda verkningar som är förknippade med respektive samlev- nadsform. Om den ena eller båda parterna är utländska medborgare eller saknar hemvist i Nederländerna kan omvandlingen dock få konsekvenser för egendomsordningen mellan parterna. Även ut- ländska äktenskap och registrerade partnerskap kan omvandlas, förutsatt att de erkänns i Nederländerna.

Enligt uppgift från Justitieministeriet i Haag torde ett svenskt registrerat partnerskap inte jämställas med nederländskt äktenskap utan med nederländskt registrerat partnerskap. Något formellt beslut har dock inte tagits från nederländsk sida i frågan.

Slutligen bör nämnas att äktenskap för par med samma kön och registrerade partnerskap nyligen har utvärderats i Nederländerna på uppdrag av regeringen. Utvärderingen utmynnar inte i några förslag till författningsändringar men innehåller påpekanden om bl.a. de internationellt privat- och processrättsliga problemen med att fram- för allt äktenskap där makarna har samma kön inte erkänns utanför Nederländerna. Också bristen på regler om båda makarnas för- äldraskap till barn som föds i förhållandena påpekas.

5.6Belgien

Äktenskap för par med olika kön

För att kunna ingå äktenskap i Belgien måste man vara minst 18 år. Äktenskapet måste ingås av fri vilja, det får inte föreligga några nära släktband och man får inte vara gift sedan tidigare.

Ett par kan ingå äktenskap i Belgien om en av de blivande makar- na är belgisk medborgare, har sitt hemvist i Belgien eller vid äkten- skapets ingående kontinuerligt har varit bosatt i Belgien i mer än

165

Utländsk rätt

SOU 2007:17

tre månader.TPF23FPT Detta anknytningskrav har två syften, dels att klart slå fast förutsättningarna för de belgiska myndigheternas inter- nationella behörighet, dels att förhindra ”äktenskapsturism” genom kravet på tre månaders bosättning. Frågan om utländska medbor- gare eller par där den ena parten är utländsk medborgare får gifta sig med varandra styrs, för respektive part, av lagen i hennes eller hans hemland, dvs. det land där hon eller han är medborgare.

Uppkomsten av äktenskap är i Belgien knutet enbart till en borger- lig vigsel. Vigseln förrättas av tjänstemän vid kommunerna. Någon möjlighet för andra att förordnas som vigselförrättare finns inte. Själva vigseln sker vanligtvis i kommunalhuset i närvaro av vittnen. Paret kan inte själva välja vem som skall förrätta vigseln eller var den skall äga rum. De får betala en mindre avgift som motsvarar kostnaden för registrering av äktenskapet. Efter den borgerliga ceremonin kan paret välja att också ha en vigselceremoni i kyrkan, men denna har inga juridiska konsekvenser, utan är endast en fri- villig, religiös ceremoni. Det är straffbart att förrätta den religiösa ceremonin innan paret har ingått ett civilrättsligt giltigt äktenskap.

I Belgien är äktenskapsskillnad en fråga för domstolen. Lagen erkänner tre olika procedurer för skilsmässa. Domstolen kan upp- lösa ett äktenskap ”pour cause determiné”, dvs. när ena parten vill skiljas på grund av t.ex. otrohet, misshandel etc. och bevis härom föreligger. Domstolen kan även upplösa ett äktenskap när ett par levt åtskilda under två år och då utan att peka ut någon skyldig part. Om man är överens om att skilja sig kan domstolen genom proceduren för ömsesidigt samtycke upplösa äktenskapet. I detta fall måste personerna i fråga dock vara minst 20 år och äktenskapet ha varat i minst två år. När en gemensam skriftlig överenskom- melse, som skall innehålla bl.a. uppdelning av tillgångar och beslut om vårdnad om ev. barn, lämnas in till domstolen kan denna döma till äktenskapsskillnad sedan paret inställt sig i rätten vid två till- fällen. I praktiken tar denna procedur sex till åtta månader.

Belgisk domstol kan också upplösa äktenskap mellan utländska medborgare med tillämpning av utländsk lag. När det gäller upp- lösning på grund av ömsesidigt samtycke kan detta ske enbart om detta godtas i deras nationella lag. Beträffande domstolens be- hörighet att ta upp frågan gäller Bryssel II-förordningen eller natio- nell lag enligt vilken åtminstone en av makarna bl.a. måste uppfylla

23TP PT Den faktiska bosättningen är avgörande för bedömningen. Bosättningskravet gäller även för EU-medborgare.

166

SOU 2007:17

Utländsk rätt

vissa närmare angivna krav på bosättning eller tidigare bosättning i Belgien.

Äktenskap för par med samma kön

Sedan den 1 juni 2003 får par med samma kön ingå äktenskap i Belgien. Reformen föregicks av en tämligen intensiv debatt. Den belgiska regeringens främsta argument för en ordning med äkten- skap för par med samma kön var att inställningen i samhället hade förändrats och att det inte längre fanns skäl att förneka personer möjligheten att gifta sig enbart på grund av deras kön eller sexuella läggning. Heterosexuella och homosexuella skulle behandlas lika beträffande äktenskap. Det framhölls också att äktenskapsinstitutet hade utvecklats. Fortplantning utgjorde inte längre ett skäl att gifta sig. Barn avlas och föds såväl inom som utom äktenskapet. Äktenskapet betraktas numera som en (formell) förbindelse mellan två personer med huvudsakligt syfte att skapa ett gemensamt långvarigt liv tillsammans. Äktenskapet erbjuder paret en möjlighet att bekräfta deras förbindelse och de känslor de har för varandra för omvärlden.

Kritikerna hänvisade till faderskapsreglerna och menade att en av äktenskapets hörnstenar saknades. Syftet med äktenskap var fort- plantning och institutet kunde endast sättas i samband med en kvinna och en man. Ett annat argument som anfördes mot äkten- skap för par med samma kön var att äktenskapets symboliska värde måste förbli vägledande för samhället. Det gjordes också gällande att det inte var juridiskt möjligt att knyta olika rättsverkningar till äktenskapet beroende på om det ingicks av par med olika eller samma kön.

Parlamentet i Belgien godkände lagförslaget med bred majoritet. Den fråga som väckte mest debatt var emellertid om lagregleringen också skulle inkludera homosexuellas rätt att adoptera. År 2004 in- gicks 2 207 äktenskap mellan två personer med samma kön i Belgien. Av dessa var 940 mellan kvinnor och 1 267 mellan män. I 303 fall var den ena parten utländsk medborgare.TPF24FPT

I den belgiska civillagstiftningen har införts en bestämmelse som föreskriver att två personer med samma kön har rätt att ingå äkten- skap. Därmed gäller samma författningsreglering för såväl par med

24TP PT Under 2003 ingicks 1 708 äktenskap mellan två personer med samma kön, varav 1 018 ingicks mellan män och 690 mellan kvinnor.

167

Utländsk rätt

SOU 2007:17

olika kön som par med samma kön i fråga om ingående av äkten- skap och äktenskapsskillnad. Särskilda belgiska internationella privat- och processrättsliga regler rörande äktenskap mellan personer med samma kön saknas. Som tidigare framgått skall frågan om utländska medborgare får gifta sig prövas enligt lagen i hennes eller hans hem- land (medborgarstat). Om den ena makens nationella rätt inte accep- terar eller godkänner äktenskap där makarna har samma kön tillämpas dock inte den lagstiftningen när den andra maken är medborgare eller har hemvist i ett land som tillåter sådana äktenskap.

De tjänstemän vid kommunerna som förrättar borgerliga vigslar är skyldiga att viga även par med samma kön. Det finns ännu inget trossamfund i Belgien som har öppnat möjligheten till en religiös ceremoni för par med samma kön som har ingått äktenskap.

Äktenskapet får samma rättsverkningar i Belgien oavsett om det har ingåtts mellan två personer som har olika eller samma kön, dock med ett undantag. Äktenskap mellan personer med samma kön har nämligen inte några verkningar när det gäller rättsligt föräldraskap. Den faderskapspresumtion som gäller för mannen i ett heterosexu- ellt äktenskap i förhållande till barn som föds inom äktenskapet (eller senast 300 dagar efter det att äktenskapet har upplösts eller annullerats) är inte tillämplig då två kvinnor (eller två män) har in- gått äktenskap. En lesbisk partner till barnets moder betraktas över- huvudtaget inte som medförälder till barnet. Genom en ändring av civillagen som antogs år 2006 är det numera tillåtet för par med samma könTPF25FPT att gemensamt adoptera barn från såväl Belgien som utlandet.

Från belgisk sida utgår man från att alla regler som rör äktenskap, även internationella, är tillämpliga när två personer med samma kön har gift sig.

Enligt belgisk lagstiftning har par med samma kön samma möj- ligheter som en kvinna och en man att ingå äktenskap utomlands inför en belgisk vigselförrättare.

Övrigt

I Belgien finns det inte någon partnerskapsreglering. Däremot kan två vuxna personer, oavsett kön, sexuell läggning, släktskap etc., göra en skriftlig framställning om s.k. lagstadgad samlevnad hos

25TP PT Liksom par med olika kön skall de ha bott tillsammans i tre år för att få möjlighet att adoptera. Däremot ställs det inte något krav på att de skall ha ingått äktenskap.

168

SOU 2007:17

Utländsk rätt

notarius publicus på den ort där de är bosatta. Ingen av parterna får dock vara gift eller bunden av annan författningsreglerad samlev- nad. Framställningen registreras i befolkningsregistret. Under sam- levnaden gäller därefter särskilda bestämmelser bl.a. beträffande parternas gemensamma bostad, lösöre och utgifter.

Enligt det belgiska Justitieministeriet jämställs svenskt registre- rat partnerskap med äktenskap i Belgien.TPF26FPT I det enskilda fallet an- kommer det dock på domstol att ta ställning i frågan.

5.7Spanien

Äktenskap för par med olika kön

Den spanska konstitutionen innehåller en bestämmelse om att kvin- nor och män har rätt att ingå äktenskap. Det anges inte uttryckligen om rätten enbart avser äktenskap med en person som har motsatt kön eller om rätten även gäller äktenskap med en person med samma kön. I konstitutionen fastslås också bl.a. principer om likhet inför lagen och jämställdhet. Endast staten kan lagstifta om äktenskap medan de autonoma regionerna i Spanien har möjlighet att meddela bestämmelser om andra samlevnadsformer. Kompetensen kan dock variera från en region till en annan.

För att ett par skall kunna gifta sig i Spanien krävs att den ena parten är spansk medborgare eller stadigvarande har hemvist i lan- det. Om båda parterna är utlänningar kan äktenskap ingås i enlighet med vad som gäller för spanska medborgare eller enligt lagen i endera partens hemland.

Äktenskap kan uppkomma genom en borgerlig eller kyrklig ceremoni (vigselTPF27FPT) och det står de blivande makarna fritt att välja mellan de olika vigselformernaTPF28FPT. Borgerlig respektive kyrklig vigsel förekommer i ungefär samma utsträckning.

Ingående av äktenskap regleras i den spanska civilrättslagen (Código Civil) och i lagen för personregistret. Enligt den sist- nämnda lagen skall handläggningen omfatta följande.

26TP PT Detsamma gäller registrerade partnerskap i övriga nordiska länder samt i Nederländerna. 27TP PT I spansk rätt görs det ingen åtskillnad mellan äktenskap och vigsel.

28TP PT Fram till år 1979 fick spanska medborgare endast ingå äktenskap genom kyrklig vigsel eftersom de ansågs vara katoliker.

169

Utländsk rätt

SOU 2007:17

•Ansökan från parterna, jämte nödvändiga handlingar för att styrka deras identitet, civilstånd och hemvist.

•Beroende på antalet invånare på hemorten: publicering av kun- görelse eller vittnes deklaration om att samtliga krav för att ingå äktenskap är uppfyllda.

•Privata audienser med parterna för att säkerställa att inga äkten- skapshinder föreligger, bl.a. beträffande äktenskapsålder, närmare släktskap och tidigare äktenskap.

•Rapport från åklagarämbetet samt beslut utfärdat av domare som är chef för personregistret om medgivande till äktenskap.

•Vigselakt.

•Inskrivning av äktenskapet i personregistret och överlämnade av familjebok till parterna.

Följande personer är behöriga att förrätta borgerlig vigsel:

•Domare som är ansvarig för personregister samt borgmästare i kommunen där äktenskapet ingås, eller ett kommunalråd som denne utnämner.

•I de kommuner där ovan nämnd domare inte har hemvist, det ombud som är utnämnt enligt gällande rättsordning.

•Tjänsteman i diplomatiska eller konsulära kåren som är ansva- rig för personregister utomlands.

Förfarandet är helt kostnadsfritt

Kyrklig vigsel förrättas av präster inom katolska kyrkan. Den spanska staten har emellertid även kommit överens med vissa andra trossamfund om att vigsel med rättslig verkan får förrättas inom samfunden. Sådan överenskommelse har träffats med mosaiska, evangeliska och islamiska trossamfund. Diskussion pågår om också romer i Spanien skall få motsvarande rätt. Det krävs inte något särskilt förordnande för att präster och andra befattningshavare inom samfunden skall vara behöriga att förrätta vigsel utan behö- righeten följer av trossamfundens interna bestämmelser.

Vid vigsel inom katolska kyrkan ansvarar en präst även för hindersprövningen. Skall vigsel förrättas inom andra trossamfund måste en domare som är ansvarig för personregistret först pröva frågan om äktenskapshinder. Efter det att vigsel förrättats skall intyg om vigseln lämnas för registrering i personregistret. Vigseln är inte giltig förrän registrering skett. Äktenskapet får dock rätts- verkningar redan från vigseltillfället när vigseln väl är registrerad.

170

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Vigselceremonin inom katolska kyrkan och andra trossamfund följer den interna ordning som gäller för respektive trossamfund. Förfarandet är inte författningsreglerat av staten.

En vigsel är ogiltig om inte båda parterna har lämnat sitt samtycke till äktenskapet, om äktenskapet ingåtts under hot eller tvång, om det förelåg hinder mot äktenskapet enligt lag, om vigselförrättaren inte var behörig, om vittne inte var närvarande vid förrättningen samt om det förelåg fel beträffande den andre partens identitet eller i de personliga egenskaper som, på grund av sin natur, skulle ha varit avgörande för medgivandet.

Äktenskapsskillnad kan meddelas av domstol efter gemensam an- sökan eller på begäran av den ena parten utan att några särskilda skäl behöver åberopas. Frågan om äktenskapsskillnad kan också prövas av katolska kyrkan i enlighet med kyrkans egna bestämmel- ser. Vidare upplöses ett äktenskap genom den ena partens dödsfall.

Spansk domstols juridiska behörighet i äktenskapsmål bestäms av Bryssel II-förordningen och dessutom i vissa fall av lagen om rättsväsendet. Enligt lagen om rättsväsendet är spansk domstol be- hörig att pröva mål om äktenskapsskillnad bl.a. om båda makarna har hemvist i Spanien vid tidpunkten när ansökan inlämnas, om käranden är spansk medborgare och har hemvist i Spanien vid tid- punkten när ansökan inlämnas samt om makarna har spanskt med- borgarskap, oavsett deras hemvist, under förutsättning att ansökan görs gemensamt eller av en av parterna med andra partens samtycke.

Äktenskap för par med samma kön

Homosexualitet var straffbart i Spanien ända fram till år 1975. Under senare år har allt fler autonoma regioner i Spanien infört bestäm- melser om homosexuell samlevnad i form av registrerade partner- skap.TPF29FPT Dessa partnerskap är dock inte jämförbara med svenskt partnerskap eftersom de endast medför begränsade rättigheter och andra rättsverkningar.

I den spanska regeringsförklaringen den 15 april 2004 under- ströks att homo- och transsexuella personer förtjänade samma offentliga anseende som heterosexuella personer och att de hade rätt att fritt leva de liv som de själva valde att leva. Den nya regeringen lovade att vidta åtgärder för att anpassa den civilrättsliga lagstift- ningen så att homo- och transsexuella personer skulle kunna ingå

29TP PT Registrerat partnerskap har införts i 11 av totalt 17 regioner.

171

Utländsk rätt

SOU 2007:17

äktenskap på lika villkor och därmed omfattas av arvs-, arbets- och sociallagstiftningen.

Det första steget mot en reformering av den spanska civillagen för att likställa äktenskap mellan två personer med samma och olika kön togs i oktober månad 2004 efter det att regeringen tagit del av en opinionsundersökning på temat familjeattityder. Studien visade bl.a. att 42,4 procent av spanjorerna var positiva eller mycket posi- tiva till att homosexuella skulle få adoptera barn (40,8 procent var av motsatt åsikt). Opinionsundersökningar genomförda vid års- skiftet 2004/2005 visade att mer än halva befolkningen i Spanien (56,9 procent) var positiva till äktenskap för par med samma kön medan omkring 32 procent uppgav att de hade en direkt negativ in- ställning till en ny lagstiftning om äktenskap mellan personer med samma kön.

Ett allmänt argument som anfördes mot äktenskap för homo- sexuella var att äktenskapet som institution, definitionsmässigt och historiskt, enbart omfattar personer med olika kön. Från olika organ, bl.a. Consejo General del Poder JudicalTPF30FPT, framfördes vissa konstitu- tionella aspekter som talade mot en sådan lagstiftning. Vidare rik- tades kritik mot att makar med samma kön skulle få möjlighet att adoptera barn. Det ifrågasattes också om det fanns anledning att lagstifta om äktenskap för par med samma kön med hänsyn till att endast ett litet antal homosexuella kunde förväntas vilja ingå äkten- skap.

I juli månad 2005 ändrades äktenskapslagstiftningen i Spanien så att även par med samma kön fick möjlighet att ingå äktenskap. Den spanska lagen om ändring i civillagen angående rätten att ingå äktenskapTPF31FPT grundades på resonemang om att samhället utvecklas och att lagstiftaren kan och bör handla så att lagen inte står i strid med samhällets värderingar och konstitutionens bestämmelser om jämlikhet, frihet och icke-diskriminering. Den medborgerliga rättig- heten att ingå äktenskap skulle, med tillämpning av jämställdhets- principen, omfatta alla utan diskriminering på grund av deras sexu- ella läggning. Under lagstiftningsarbetet framfördes den synpunk- ten att om verkan av den rättsliga regleringen för heterosexuell och homosexuell samlevnad skulle vara densamma, så borde också samma benämning användas på båda samlevnadsformerna.

Enligt civillagen är det numera tillåtet för två personer med såväl olika som samma kön att ingå äktenskap med fullständigt samma

30TP PT Generalrådet för rättsväsendet som bl.a. utnämner och har tillsyn över domare i Spanien. 31TP PT Lagen trädde i kraft den 3 juli 2005.

172

SOU 2007:17

Utländsk rätt

rättigheter och skyldigheter, inklusive sociala förmåner och möjlig- heten att adoptera. Lagtekniskt är förändringarna minimala. I lagen föreskrivs bl.a. att äktenskap skall vara föremål för samma villkor och skall ge samma verkan oberoende av om makarna har samma eller olika kön. Vidare har begreppen kvinna och man ändrats till det könsneutrala ”cónyuge”. Övriga bestämmelser i civillagen och anknytande lagstiftning kvarstår i princip oförändrade. Sålunda saknas t.ex. särskilda spanska internationella privat- och processrättsliga regler om äktenskap mellan två kvinnor eller två män. Eventuella tillämpningsproblem har överlämnats till domstolarna att lösa i den praktiska rättstillämpningen. En utestående fråga är hur regler om faderskapspresumtion skall tolkas när det gäller äktenskap mellan personer med samma kön.

Katolska kyrkan och andra trossamfund vars äktenskap har civil verkan i Spanien har inte någon författningsreglerad skyldighet att förrätta vigsel och hittills har de ställt sig avvisande till att viga par med samma kön. Katolska kyrkan har bl.a. framhållit att äktenskap mellan kvinna och man är ett heligt sakrament. Mot detta har från andra håll invänts att äktenskapet är ett civilrättsligt begrepp som fanns redan innan trossamfunden anammade detta. Någon frivillig religiös välsignelseceremoni för homosexuella som ingått äktenskap torde inte heller förekomma. En enskild präst är förhindrad att viga ett par som har samma kön så länge det inte är tillåtet enligt tros- samfundets interna föreskrifter. Det är inte heller aktuellt för katolska kyrkan att pröva frågan om äktenskapsskillnad i före- varande fall. Frågan om en övergång till enbart borgerlig vigsel tycks inte ha varit föremål för närmare överväganden under lag- stiftningsarbetet. Ett skäl som anfördes mot en sådan ordning var emellertid att det skulle vara för krångligt för par som vill ingå äktenskap i kyrkan att behöva genomgå två olika ceremonier.

Domares skyldighet att förrätta vigsel har ifrågasatts i Spanien sedan det blev möjligt för par med samma kön att ingå äktenskap. Vissa domare anser att den nya regleringen i civillagen strider mot den spanska konstitutionen och har därför vägrat att förrätta vigsel mellan två personer som har samma kön. Huruvida en domare har denna möjlighet är ännu oklart. Oenighet råder redan beträffande frågan om domaren utför en administrativ handling eller agerar i sin egenskap av domare när hon eller han förrättar vigsel. Endast i det senare fallet kan nämligen domaren vända sig till den spanska konstitutionsdomstolen för att få prövat om den nya regleringen strider mot konstitutionen. Även om viss polemik förekommer,

173

Utländsk rätt

SOU 2007:17

synes man däremot vara överens om att en domare eller annan borgerlig vigselförrättare inte kan vägra att viga två kvinnor eller två män med hänvisning till personliga samvetsbetänkligheter eller liknande.

När det gäller internationella privat- och processrättsliga aspekter bör noteras att det inte uppställs några särskilda anknytningskrav i civillagen för att ett par med samma kön skall få ingå äktenskap i Spanien. Som redan framgått kan två utländska medborgare ingå äktenskap om en av dem stadigvarande har hemvist i Spanien oav- sett om de har olika eller samma kön. Två kvinnor eller två män får ingå äktenskap som har full rättslig verkan i Spanien, även i de fall att deras respektive nationella lagar inte medger äktenskap mellan två personer med samma kön. Det räcker nämligen att de får ingå äktenskap med varandra enligt spansk lag.

Ett spanskt äktenskap mellan två kvinnor eller två män får ingås utomlands inför en person som ansvarar för konsulatets folkbok- föring. Härvid gäller dock Wienkonventionen om konsulära för- bindelser.TPF32FPT

5.8Kanada

Äktenskap för par med olika kön

På federal nivå regleras äktenskapshinder på grund av släktskap samt månggifte. Restriktioner rörande minimiålder och samtycke finns reglerat i Common Law. Minimiålder är dock reglerat i lag i de flesta provinser.

Uppkomsten av ett äktenskap knyts till en vigsel och själva vigsel- akten regleras på provinsnivå. Alla provinser kräver viss ceremoni- ordning, men den skiljer sig åt mellan olika provinser. För att ett äktenskap skall vara juridiskt giltigt måste det följa både federal och provinsiell lag. Religiösa vigselförrättare ansöker om tillstånd att genomföra ”civil” vigsel, vilken äger rum samtidigt med den religiösa ceremonin. I Kanada kan äktenskap således ingås genom kyrklig eller borgerlig (civil) vigsel, om man, som inledningsvis nämnts, med kyrk- lig vigsel avser civilrättsligt giltig vigsel som förrättas inom tros- samfund. Det är den enskilda religiösa församlingen som avgör vilka som får gifta sig inom deras församling. I övrigt finns inga restrik- tioner.

32TP PT Konventionen har ratificerats av Sverige (SÖ 1974:10).

174

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Vem som är behörig att företräda det allmänna som vigselförrättare avgörs på provinsnivå. I t.ex. Ontario är det domare, fredsdomare eller annan person med licens från provinsiella myndigheter. I British Colombia är det person med licens utgiven av provinsmyndigheten.

Kanadensiska lagar ger endast rätt till kanadensiska vigselför- rättare (civila liksom religiösa sådana) att viga inom dennes provins eller territorium. En ordning liknande den svenska med vigselrätt för vissa ambassadörer eller präster i utlandet tycks inte finnas.

Endast domstol kan bevilja äktenskapsskillnad, något som reg- leras på federal nivå. För att domstol skall upplösa äktenskap krävs att ena parten har hemvist i den provins där skilsmässa söks. Med- borgarskap eller plats för giftermålet saknar betydelse.

Äktenskap för par med samma kön

Den kanadensiska äktenskapslagen, Civil Marriage Act, ändrades genom ett parlamentsbeslut i juli månad 2005, då lagens krav på olika kön för äktenskap togs bort. Äktenskap mellan homosexuella var då redan lagligt i nio (av totalt 13) provinser och territorier, som resultat av enskilda domstolsbeslut i dessa provinser.TPF33FPT Domstolarna hade då vid sina prövningar, med början år 2001, funnit att kravet på olika kön strider mot den kanadensiska konstitutionen och dess Charter of Rights and Freedoms (hädanefter kallad rättighetsstad- gan), enligt vilken alla individer är lika inför lagen och har samma rättigheter utan diskriminering.

På provinsiell nivå, där de ursprungliga besluten togs, använde domstolarna samma argument. I Ontario resonerade även dom- stolen kring den förändrade synen på äktenskapet i dagens moderna samhälle. Man ansåg att det som i dag definierar ett äktenskap; sam- levnad, ömsesidigt omhändertagande, delad arbetsbörda och bostad, ömsesidigt känslomässigt och ekonomiskt beroende samt barnupp- fostran även kan appliceras på äktenskap mellan två personer med samma kön. Domstolens enda reservation i detta avseende gällde förmågan att skaffa egna barn, men eftersom inte alla gifta par har barn och många barn även föds utanför äktenskapet ansågs inte detta vara ett tillräckligt tungt skäl för att äktenskapet skulle vara förbehållet en kvinna och en man.

33TP PT Medierapporter från Ontario år 2003 berättar att drygt 780 par med samma kön gift sig i Toronto. Av dessa var knappt 300 från USA och ytterligare 19 par från andra länder. År 2004 hade över 2 000 par med samma kön gift sig i de provinser och territorier där de hade den möjligheten.

175

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Lagstiftningen på federal nivå handlade alltså om att kodifiera en uttolkning av konstitutionen som gjorts i flera domstolsbeslut på provinsnivå och reglera en situation med olika definition av äkten- skap i olika provinser. Eftersom man på federal nivå råder över äktenskapslagstiftningen, men inte över annan form av samlevnad (vilket regleras i provinserna) fanns inte möjligheten att lagstifta om en samlevnadsform liknande registrerat partnerskap. I samband med parlamentets omröstning var regeringen tydlig i att hänvisa till att omröstningen handlade om att göra äktenskapslagen förenlig med konstitutionens rättighetsstadga.

I december månad 2004 prövade Kanadas högsta domstol rege- ringens lagförslag inför behandlingen i parlamentet, och fann då att det inte bara var förenligt med rättighetsstadgan utan ett direkt ut- flöde ur dess jämlikhetsskydd.

På både federal och provinsiell nivå anfördes många skäl mot den nya lagen under alla delar av lagstiftningsprocessen. Bland argumen- ten fanns inskränkt religionsfrihet, eventuellt negativ påverkan på barn, oro över den förändrade definitionen av äktenskap, dess roll och påverkan i samhället, oro över att andra aspekter av äktenskapet skulle förändras (bl.a. att lagen mot månggifte skulle försvinna), mot- sättning mot att äktenskapet inte länge definieras av bl.a. fortplantning samt att andra samlevnadsformer än just äktenskap vore bättre. I ett första domstolsbeslut i British Colombia, som utmynnade i att homosexuella inte skall ha rätt att gifta sig, menade domarna att kravet på motsatt kön för att ingå äktenskap visserligen var diskri- minerande för homosexuella, men att detta inte var ett resultat av en diskriminerande åsikt att par med samma kön inte är värda att få gifta sig. Därför var inte lagen i sig diskriminerande, även om ut- fallet av den var det.

Genomgående har det avgörande argumentet för ett positivt ställ- ningstagande varit en hänvisning till den kanadensiska konstitutio- nens rättighetsstadga, enligt vilken alla är lika inför lagen och har rätt till samma behandling och skydd. Som framgått hade domstolar i en majoritet av Kanadas provinser och territorier när äktenskaps- lagen ändrades redan funnit att den gamla lagen var diskriminerande enligt rättighetsstadgan.

Det är mycket tveksamt om denna lag hade röstats igenom, eller ens kommit så långt i processen, om det inte vore för rättighets- stadgan. Många parlamentsledamöter, även inom det liberala reger- ingspartiet, var i sak motståndare eller tveksamma till äktenskap för

176

SOU 2007:17

Utländsk rätt

par med samma kön, men röstade för en lagändring för att inte gå emot rättighetsstadgan.

Nuvarande äktenskapslagstiftning innehåller inte någon särreg- lering för äktenskap mellan personer med samma kön utan alla civila äktenskap behandlas likadant. Detta gäller såväl ingående av äkten- skap, rättverkningarna av detta samt ordningen för äktenskaps- skillnad.

En vigselförrättare inom ett trossamfund som har tillstånd att viga civilt har behörighet att viga såväl par med samma kön som olika kön. Varje enskilt trossamfund avgör själv om två kvinnor eller två män får ingå äktenskap genom vigsel inom samfundet. Den kana- densiska konstitutionen garanterar nämligen religionsfrihet som skyddar dem som inte kan viga par med samma kön på grund av deras religion. Inom de flesta större trossamfund i Kanada råder det delade meningar om huruvida de skall viga par med samma kön. Vissa av de trossamfund som inte tillåter vigsel mellan homosexuella erbju- der istället en välsignelseceremoni eller liknande i samband med ett borgerligt bröllop. Dessa ceremonier har ingen juridisk effekt.

Frågan om borgerliga vigselförrättare är skyldiga att viga par med samma kön har behandlats i Kanadas provinsdomstolar. Vissa pro- vinser och territorier har valt att ta hänsyn till den enskilde vigsel- förrättarens religiösa övertygelse och tvingar därmed ingen att viga par med samma kön. Andra provinser har valt positionen att pro- vinsen måste erbjuda samma service till alla invånare, och har där- med bett dem som vägrar viga homosexuella om deras avsked. Frågan är föremål för rättslig prövning. De sistnämnda provinserna förväntas bli tvungna att ändra sin position med hänvisning till den religionsfrihet som garanteras i rättighetsstadgan.

Kanada har inte tagit ställning till den legala giltigheten av äkten- skap mellan personer med samma kön som förrättats utomlands. De sedvanliga internationella privat- och processrättsliga reglerna tilläm- pas från fall till fall. Restriktioner vad gäller hemvist för att kunna gifta sig i Kanada regleras på provinsiell nivå. I dag finns inga sådana restriktioner i någon provins. Ett homosexuellt par med hemvist i ett land där äktenskap mellan personer med samma kön är förbjudet kan således gifta sig i Kanada. Huruvida hemlandet i fråga accepterar äktenskapet är det landets ensak. Ett svenskt registrerat partner- skap är inte ett legalt hinder för giftermål i Kanada.

177

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Övrigt

I Kanada finns en med registrerat partnerskap liknande samlevnads- form (civil union) endast på provinsiell nivå. Denna erkänns inte utanför den provins eller det territorium där arrangemanget ingåtts. För närvarande har fyra provinser och territorier infört partnerskaps- institutet, bl.a. Quebec. Ett sådant partnerskap ger mer eller mindre samma juridiska rättigheter som ett äktenskap på provinsiell nivå. I vissa provinser är partnerskapet mycket likt ett äktenskap, medan i andra provinser även icke-äktenskapsliknande förhållanden kan komma ifråga.

Registrerade partnerskap från Sverige är inte erkända i kanaden- sisk lag. Ett sådant partnerskap skulle troligtvis likställas med ett common-law förhållande.TPF34FPT

5.9USA

Inledning

Av USA:s delstater är det endast Massachusetts som tillåter äkten- skap för par med samma kön. Ett fåtal kommuner (counties), bland annat i Kalifornien, Oregon och New Mexico, har under korta perioder utfärdat äktenskapstillstånd, vilka emellertid senare annulle- rats av delstatliga domstolar. Delstaterna Connecticut och Vermont har infört särskilda partnerskapslagar som medger par med samma kön lika ekonomiska och rättsliga fördelar. I New Jersey har en delstatlig överrätt år 2006 slagit fast att par med samma kön skall ha rätt till samma rättsverkningar av sitt förhållande som ett gift par. Något ställningstagande till frågan om äktenskap för par med samma kön har domstolen dock inte gjort utan överlämnat den frågan till lagstiftaren. Av inhämtade upplysningar framgår att lagstiftaren över- väger att införa en särskilt reglerad samlevnadsform för par med samma kön. Flertalet delstater har förbjudit äktenskap när kontra- henterna har samma kön genom tillägg i delstatskonstitutionerna eller i den vanliga delstatslagstiftningen. Förslag om motsvarande tillägg i den federala konstitutionen föreligger i senaten. Såvitt fram- kommit är frågan ännu inte avgjord.

34TP PT Ett common-law förhållande är legalt erkänt och kan jämföras med samboförhållande. Common-law partners, som kan vara heterosexuella eller homosexuella, måste uppfylla vissa kriterier, såsom att de bevisligen lever tillsammans.

178

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Äktenskap för par med olika kön i delstaten Massachusetts

I Massachusetts kan äktenskapshinder föreligga av fyra skäl:

•Ålder: Båda parter måste vara över 18 år, eller ha en domares godkännande för omyndigt giftermål.

•Äktenskap: Båda parter måste vara ogifta och ev. skilsmässor vara helt avslutade.

•Släktskap: Parterna får inte vara närbesläktade.

•Syfilis: Parterna måste med blodprov bevisa att de inte bär på smittsam syfilis.

Uppkomsten av äktenskap i Massachusetts är knuten en vigsel- ceremoni. Massachusetts tillåter både kyrklig och borgerlig (civil) vigsel. Det står de blivande makarna fritt att välja vigselform. Vigseln kan förrättas av präst eller rabbi alternativt fredsdomare (Justice of the Peace)TPF35FPT inom 60 dagar efter det att äktenskapstillståndet ut- färdats. Lekmän (exempelvis familjemedlemmar eller vänner) kan också ansöka om ett engångstillstånd för att förrätta en särskild vigsel hos Massachusetts guvernör.

Till skillnad från borgerlig vigsel av fredsdomare kan vissa religiösa samfund kräva att vigselakten bevittnas. Varken Massachusetts för- fattning eller den amerikanska konstitutionen innehåller omnäm- nande av äktenskap, och därför inte heller specifika regleringar av kyrkliga eller borgerliga vigslar.

Äktenskapsskillnadsmål behandlas i den delstatliga testaments- och familjedomstolen (Probate and Family Court). Ett eller flera av följande skäl kan åberopas: Djup och varaktig söndring, grym och utnyttjande behandling, underlåten försörjning, ett års övergiv- ande, äktenskapsbrott, impotens, grav alkoholism eller drogbero- ende och slutligen femårigt fängelsestraff. Om domstolen anser att skäl för äktenskapsskillnad föreligger inträffar skilsmässan formellt 90 dagar efter domstolsbeslutet. Massachusetts domstolar har doms- rätt i mål där parterna har bott som hustru och man inom delstatens gränser, där skälet för äktenskapsskillnad uppkom i delstaten eller där en av parterna bodde inom delstatens gränser när ett sådant skäl uppkom utanför delstaten. Således kan Massachusetts domstolar upplösa äktenskap även mellan utländska medborgare.

35TP PT Fredsdomare är delstatligt anställda vars uppgift består bland annat av att företräda det all- männa vid civila vigslar.

179

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Äktenskap för par med samma kön i delstaten Massachusetts

Massachusetts Högsta Domstol beslutade i fallet Goodridge vs. Massachusetts Department of Public Health den 18 november 2003 att par med samma kön har rätt till borgerlig vigsel. Domstolen slog fast att homosexuella inte kan nekas de rättigheter och fördelar som äktenskap medger, eftersom detta går emot konstitutionens löfte om självbestämmanderätt och likaberättigande.TPF36FPT Under det första året vigdes över 6 000 par med samma kön i Massachusetts (65 pro- cent av äktenskapen ingicks mellan kvinnor och 35 procent mellan män). Under samma period ingicks ca 27 000 äktenskap mellan par med olika kön i delstaten.

Massachusetts kongress har emellertid antagit ett tillägg till del- statskonstitutionen som definierar äktenskap som ett förbund mellan kvinna och man, men tillåter en motsvarighet till registrerat part- nerskap. Detta tillägg måste godkännas av delstatskongressen igen och sedan antas genom folkomröstning. Delstatskongressen har ännu inte tagit ställning i frågan. Trots att Massachusetts generellt inte kräver att de par som vigs i delstaten är bosatta där, har guvernören åberopat en outnyttjad lag från år 1913 för att hindra par med samma kön från andra delstater att komma till Massachusetts för att gifta sig. Enligt lagen måste åtminstone ena parten ha anknytning till Massachusetts för att kunna ingå äktenskap i delstaten. Detta gäller även för par med olika kön.

Många skäl har anförts mot en ordning med äktenskap mellan homosexuella, framförallt ifrån kristna, konservativa kretsar. Exem- pel på sådana skäl anges i det följande.

•Att legalisera äktenskap för par med samma kön kommer snabbt att förstöra den traditionella familjen.

•Om äktenskap för par med samma kön legaliseras kommer barn vara de som lider mest.

•Om äktenskap mellan två kvinnor eller två män jämställs med äktenskap mellan en kvinna och en man kommer statliga skolor på alla nivåer att tvingas lära ut att homosexualitet är normalt och i undervisningen inte prioritera eller favorisera heterosexu- ella relationer.

36TP PT Domen löd: ”Barred access to the protections, benefits, and obligations of civil marriage, a person who enters into an intimate, exclusive union with another of the same sex is arbitrarily deprived of membership in one of our community's most rewarding and cherished institutions. That exclusion is incompatible with the constitutional principles of respect for individual auto- nomy and equality under law.”

180

SOU 2007:17

Utländsk rätt

•De adoptionslagar som i dag hindrar par med samma kön från att adoptera barn kommer att bli ogiltiga i och med en legalise- ring av äktenskap för par med samma kön.

•USA och hela världen kommer att följa Massachusetts exempel och anta liknande lagar om äktenskap för par med samma kön.

•Äktenskap för par med samma kön är emot kristendomen och de flesta andra religioner och har förbjudits av Gud. Om de legaliseras kommer det att bli svårare att sprida Guds ord. Efter- som äktenskapet är ett heligt sakrament kommer vi att drabbas av Guds vrede.

•Att även homosexuella kan ingå äktenskap innebär en så pass dramatisk omdefiniering av vad äktenskap är att det i längden kan leda till, exempelvis, legalisering av polygami.

Huvudargumenten för en legalisering av äktenskap för par med samma kön har bl.a. varit följande.

•Att förbjuda äktenskap för par med samma kön är ett brott mot religionsfriheten.

•Staten måste skilja på kyrkliga och civila äktenskap.

•De ekonomiska och legala fördelar som man som makar åt- njuter bör tillfalla alla par.

•Att neka par med samma kön äktenskap är en form av minori- tetsdiskriminering.

•Homosexualitet är en numera accepterad livsstil.

•Äktenskap för par med samma kön skadar inte samhället eller någon enskild.

•Äktenskap bygger i grunden på kärlek, vilket även homosexu- ella känner.

•Att legalisera äktenskap mellan två personer med samma kön uppmuntrar familjebildning och påtvingar inte homosexuella en sexuellt riskabel livsstil.

Det avgörande skälet för Högsta domstolen i Massachusetts var dock, som nyss nämnts, att den delstatliga konstitutionen inte tillåter diskriminering grundad på sexuell läggning.

Samma författningsreglering, bl.a. i fråga om äktenskapshinder samt ingående och upplösning av äktenskap, gäller för såväl par med samma som olika kön.

Två kvinnor eller två män får ingå äktenskap genom kyrklig vigsel inom trossamfund som godkänner sådana äktenskap. Emellertid

181

Utländsk rätt

SOU 2007:17

stödjer endast ett fåtal trossamfund äktenskap mellan personer med samma kön, framför allt de liberala Unitarian Universalist Associa- tion och United Church of Christ. Trossamfund kan inte tvingas förrätta vigslar av två personer med samma kön och ingen kyrklig företrädare är skyldig att viga sådana par.

Det är också de olika trossamfunden som beslutar om en kyrklig ceremoni med anledning av ett äktenskap mellan två kvinnor eller två män är förenlig med deras tro. Majoriteten av de amerikanska tros- samfunden är som redan nämnts emot äktenskap för par med samma kön och vägrar därför att ha något att göra med dem. Episkopal- kyrkan är ett exempel på ett samfund som inte förrättar vigslar mellan homosexuella men som inom vissa stift välsignar äktenskap som ingåtts i civil ordning mellan två personer med samma kön.

De som är auktoriserade att förrätta borgerliga vigslar, dvs. freds- domarna, är enligt lag skyldiga att erbjuda även homosexuella sina tjänster. Om detta går att upprätthålla i praktiken är emellertid oklart och de flesta intresseorganisationer för homosexuella uppmanar bli- vande par att inte argumentera om de blir nekade vigsel utan istället leta vidare efter en villig fredsdomare.

Eftersom Massachusetts tillåter äktenskap mellan personer med samma kön är de delstatliga rättsverkningarna identiska för alla gifta par. Emellertid så erkänns inte dessa äktenskap av den federala staten, varför de federala rättsliga och ekonomiska fördelar som följer med ett äktenskap inte tillkommer makar med samma kön som ingått äktenskap i Massachusetts.

Ett återkommande argument för legalisering av äktenskap för par med samma kön har varit att utländska homosexuella partners till amerikanska medborgare inte kan få uppehållstillstånd såsom utländska heterosexuella partners får. I övrigt har det internatio- nella perspektivet i stort sett saknats i debatten, som istället foku- serat på federala-delstatliga frågor. Ett fåtal delstater som i nuläget inte tillåter äktenskap för par med samma kön ger lagligt erkännande till sådana äktenskap som ingåtts i Kanada eller i Massachusetts. De internationella aspekterna kompliceras av att det ankommer på den federala staten att sköta alla utrikesärenden. Eftersom äktenskap för par med samma kön inte erkänns av den federala staten så har det amerikanska Justitiedepartementet inte vidtagit några särskilda åtgärder. Tillämpningssvårigheter har uppkommit framför allt i gränslandet mellan federal och delstatlig lagstiftning.

182

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Övrigt

Det kan tilläggas att Massachusetts har bland de mest omfattande del- statslagstiftningarna i USA när det gäller homosexualitet och homo- sexuell samlevnad. Bland annat får par med samma kön gemensamt adoptera barn sedan år 1993. Vidare gäller att homosexualitet inte får beaktas i vårdnadstvister där ena föräldern är homosexuell.

I Massachusetts får par med samma kön sedan år 1998 också ingå samma typ av samlevnadsavtal som par med olika kön. Avtalet med- för vissa ekonomiska rättigheter, framförallt när det gäller samägande av egendom.

5.10Tyskland

Äktenskap för par med olika kön

Enligt de äktenskapsrättsliga föreskrifterna i BGB (Bürgerliches Gesetzbuch) föreligger äktenskapshinder bl.a. om äktenskapsmyndig- hetsålder inte uppnåtts. Familjedomstolen kan dock efter ansökan medge att ett äktenskap får ingås om den sökande har fyllt 16 år och den blivande maken är myndig. Äktenskap får inte ingås om den ena parten är gift resp. lever i ett livspartnerskap. Äktenskap får inte heller ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led samt mellan helsyskon och halvsyskon. Detsamma gäller släktskap som har uppstått genom adoption, såvida inte adoptionsförhållandet har upplösts. Utlänningar måste uppvisa intyg om behörighet att ingå äktenskap. Hovrätten (Oberlandes- gericht), kan dock befria personen från att uppvisa ett intyg om behörighet att ingå äktenskap.

Ett äktenskap i Tyskland ingås genom borgerlig vigsel. Äkten- skapet är giltigt endast om det har ingåtts inför en tysk borgerlig vigselförrättare. Det finns emellertid två undantag. Det första undan- taget avser äktenskap som grundar sig på ett mellanstatligt avtal. Av respektive statsavtal (t.ex. tysk-turkiskt konsuläravtal av den 28 maj 1929) framgår både vem som är behörig att vara vigselförrättare och vilka som får vigas. Det andra undantaget avser äktenskap vid vars ingående följande förutsättningar är uppfyllda.

•Ingen av de förlovade är tysk medborgare.

•Åtminstone en av de förlovade är medborgare i den stat inför vars befullmäktigade äktenskap skall ingås.

183

Utländsk rätt

SOU 2007:17

•Den person, inför vilken äktenskapet ingås, är befullmäktigad av respektive lands regering att vara vigselförrättare i Tyskland.

•Äktenskapet ingås i den form som föreskrivs av lagarna i detta land.

Sådana behörighetsförklaringar är i regel oproblematiska när den behörigförklarade personen är en diplomatisk eller konsulär repre- sentant för en stat som har ratificerat Wienkonventionen om kon- sulära förbindelser. Om präster är behörigförklarade behövs det i regel förutom den generella behörigheten att vara vigselförrättare enligt den utländska lagen en särskild behörighet att vara vigsel- förrättare i Tyskland.

Äktenskapet kan dessutom ingås i de av Utrikesdepartementet i samråd med Inrikesdepartementet (Bundesministerium des Inneren) bestämda konsulärdistrikten av en för detta behörig konsulär ämbets- man. I praktiken ingås emellertid äktenskap hos de tyska utlands- representationerna numera endast i undantagsfall. I och med refor- men av civilståndslagen skall den konsulära vigseln avskaffas helt. Tidpunkten för ikraftträdandet av den nya civilståndslagen är emel- lertid ännu inte bestämd (förmodligen år 2007).

En religiös vigselceremoni får inte äga rum förrän den borgerliga vigseln har förrättats, såvida inte en av de förlovade är dödssjuk eller det bekräftas att det föreligger en annan nödsituation som inte går att avvärja.

Äktenskapsskillnad meddelas av den behöriga familjedomstolen (tingsrätten) på begäran av den ena eller båda makarna. Grund för äktenskapsskillnad föreligger vid varaktig söndring (upplösnings- principen), dvs. makarnas livsgemenskap finns inte längre och det kan inte förväntas att den återställs. Innan ett år har förflutit kan makarna endast skiljas om det skulle vara orimligt för den sökande att fortsätta äktenskapet med hänsyn till den andra makens person. Det presumeras att varaktig söndring föreligger om makarna har levt åtskilda sedan ett år och båda gemensamt ansöker om skils- mässa, eller om makarna har levt åtskilda sedan tre år.

Registrerat partnerskap

Registrerat partnerskap (Lebenspartnerschaft) infördes i Tyskland den 1 augusti 2001 genom livspartnerskapslagen som är en förbunds- lag. Genomförandet av lagen åligger delstaterna.

184

SOU 2007:17

Utländsk rätt

I huvudsak gäller samma förutsättningar för registrering av part- nerskap som vid ingående av äktenskap. Bland annat måste båda parterna vara myndiga. Några särskilda anknytningskrav uppställs inte i den tyska partnerskapslagen.

Ett partnerskap kommer till stånd på i huvudsak samma sätt som ett äktenskap som ingås genom borgerlig vigsel. De tyska delstater- na har meddelat bestämmelser om vem som är behörig att vara part- nerskapsförrättare. I de flesta delstaterna är den ämbetsman behörig som också handhar borgerlig vigsel. I några delstater är kommunen eller notarius publicus behörig. I varje delstat finns det emellertid även en myndighet inför vilken ett partnerskap kan ingås och som är skyldig att registrera det.

I allt väsentligt gäller samma regler för upplösning av partnerskap som för upplösning av äktenskap. Till stora delar är rättsverkning- arna också de samma. Särskilda anpassningar, framför allt inom skatterätten, har dock inte genomförts.

Genom livspartnerskapslagen kompletterades den tyska internatio- nella privat- och processrätten med en bestämmelse enligt vilken ingående, de flesta civilrättsliga verkningar samt upplösning av ett registrerat partnerskap är underkastade föreskrifterna hos den re- gisterförande staten. Verkningarna av ett i utlandet registrerat part- nerskap sträcker sig emellertid inte längre än vad som gäller enligt föreskrifterna i BGB och livspartnerskapslagen.

Tyska domstolar är behöriga att ta upp mål om upplösning av partnerskap i många fall (men inte alltid), t.ex. om åtminstone en partner har sitt hemvist i Tyskland eller om partnerskapet har ingåtts inför en tysk borgerlig vigselförrättare.

Enligt tysk rätt är det endast möjligt att ingå ett partnerskap i Tyskland. Det är således inte möjligt för ett par att registrera sitt partnerskap utomlands inför en tysk partnerskapsförrättare.

Övrigt

I Tyskland är äktenskap för par med samma kön en kontroversiell fråga. De flesta personer som bejakar det registrerade partnerskapet är också positiva till att man inför äktenskap för par med samma kön. Motståndarna till partnerskap, i synnerhet konservativa kyrk- liga kretsar, är så mycket mera mot äktenskap för homosexuella. Enligt tysk författningsrätt är äktenskap endast möjligt mellan en

185

Utländsk rätt

SOU 2007:17

kvinna och en man. Partnerskap får emellertid likställas med äkten- skap.

Enligt det tyska Utrikesdepartementet skulle ett äktenskap mellan två personer med samma kön som ingåtts i ett annat land möjligen kunna godkännas som partnerskap i Tyskland.

5.11Frankrike

Äktenskap för par med olika kön

I Frankrike är äktenskap förbjudet mellan personer med samma kön. Män under 18 år och kvinnor under 15 år får inte ingå äkten- skap om inte tillstånd erhålls från allmänna åklagaren.TPF37FPT Andra äktenskapshinder gäller visst släktskap. Äktenskap får inte ingås mellan släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, släktingar på samma sidolinje samt mellan syskon, far/morbror och brors/systerdotter, faster/moster och brors/systerson (om inte tillstånd erhålls av presidenten) och inte heller om en av de blivande makarna redan är gift.

Endast borgerlig vigsel har juridisk verkan. Det är dock möjligt att, utöver den borgerliga vigseln, gifta sig kyrkligt i det samfund man önskar. Den kyrkliga ceremonin måste alltid ske efter den borgerliga.

Borgerlig vigsel förrättas vid en offentlig och högtidlig ceremoni i kommunhuset. Den förrättas av borgmästaren eller av en kommun- fullmäktigemedlem. I utlandet förrättas vigseln av konsulat- eller ambassadtjänsteman. Enligt fransk lag är det en grundläggande rättig- het att ingå äktenskap. Vigselförrättaren får därför inte vägra att förrätta vigsel om samtliga materiella krav och formkrav är upp- fyllda.

Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad. Beslut om äktenskapsskillnad fattas av tings- rätten. Äktenskapsskillnad kan meddelas efter gemensam ansökan, om äktenskapsskillnad begärs av en make och accepteras av den andra, till följd av samlevnadens upphörande samt på grund av brott.

Behörig jurisdiktion bestäms av Bryssel II-förordningen. Fransk lag är tillämplig om båda makarna är franska medborgare eller båda

37TP PT Parlamentet har dock nyligen antagit en lag som flyttar fram kvinnornas lagliga ålder för äktenskap till 18 år.

186

SOU 2007:17

Utländsk rätt

är bosatta i Frankrike. Den kan också tillämpas om ingen annan domstol anser sig vara behörig och om den franska domstolen är territoriellt behörig att besluta om äktenskapsskillnad.

Registrerat partnerskap

Den franska partnerskapslagen trädde i kraft i november månad 1999. Vid årsskiftet 2005/2006 hade omkring 205 000 registrerade partnerskap (le pacte civil de solidarité) ingåtts.TPF38FPT Såväl par med samma som olika kön kan registrera sitt partnerskap.

I lagen finns det inga krav vad gäller nationalitet utom när part- nerskapet registreras på konsulat utomlands. I det fallet måste minst en av parterna vara fransk medborgare. I gengäld måste parterna ha sin gemensamma bostad i Frankrike. Släktmässiga hinder är desamma som vid äktenskap. Dessutom får ingen part vara bunden genom bestående äktenskap eller genom ett annat partnerskap.

Det franska partnerskapet är ett kontrakt mellan två personer som registreras av en tingsrätts förste kanslist eller utomlands vid ett konsulat. Rättsligt sett utgör inte registreringen en ceremoni utan bara en administrativ formalitet.

Då äktenskap och registrerat partnerskap inte har samma mål, har de inte heller samma rättsverkan. Äktenskapet förenar en kvinna och en man som bildar familj. Därigenom har det särskild verkan gentemot makarna, i synnerhet i fråga om tillgångar, släktskap, adoption och arv. Det registrerade partnerskapet är som tidigare nämnts ett kontrakt mellan två personer och har till syfte att reglera deras samlevnad. Det har vissa verkningar som är identiska med äktenskapets (i synnerhet i fråga om inkomsttaxering). Part- nerskapet syftar dock inte till att ge parterna samma familjerättsliga rättigheter som äktenskapet gör. De skyldigheter som är förenade med ett registrerat partnerskap och dess verkan på tillgångar reg- leras inte heller av samma regler som äktenskapet.

Ett registrerat partnerskap upplöses antingen genom parternas gemensamma önskan, genom den ena partens önskan eller genom den ena partens eller båda parters giftermål eller död. Upplösning- en registreras av en tingsrätts förste kanslist i dennes egenskap av ämbetsman.

38TP PT I en rapport som överlämnades till den franske justitieministern den 20 november 2004 redovisas hur lagen har tillämpats under de första fem åren. Vissa möjliga ändringar föreslås, särskilt när det gäller reglerna för hur ett registrerat partnerskap skall kungöras samt hur parternas tillgångar skall regleras och förvaltas.

187

Utländsk rätt

SOU 2007:17

När det gäller internationella privat- och processrättsliga frågeställ- ningar innehåller den franska partnerskapslagen inga särskilda be- stämmelser om domsrätt eller lagvalsregler. Av parter med utländsk nationalitet krävs för att de skall kunna registrera partnerskap att de visar ett intyg om sitt lands gällande äktenskapslagstiftning med beskrivning av de legitimationshandlingar som gör det möjligt att kontrollera att de lagligen kan registrera partnerskap. I övrigt är det i praktiken tillåtet för alla utlänningar att registrera partnerskap även om de redan har registrerat ett civilrättsligt partnerskap i ett annat land. Ingen dom har dock ännu avkunnats på denna punkt.

Övrigt

Frågan om äktenskap för par med samma kön diskuterades inte under det arbete som ledde fram till att partnerskapsinstitutet infördes i Frankrike. Det poängterades särskilt att partnerskapet var ett nytt institut för dem som inte vill eller kan gifta sig och som inte inkräktade på det traditionella äktenskapet. Däremot har frågan berörts i olika sammanhang under senare år.

År 2004 tillsattes en parlamentarisk utredning av nationalförsam- lingen som fick i uppdrag att utreda barnets rättigheter och familjens situation i dagens Frankrike. Utredningen, som redovisade sitt arbete i januari månad 2006, avvisade tanken på äktenskap mellan två kvinnor eller mellan två män med hänvisning till att äktenskap för homosexuella inte kan tillåtas utan att par med samma kön sam- tidigt ges rätt att adoptera.

En enda vigsel av två personer med samma kön har förrättats i Frankrike. Det äktenskapet har ogiltigförklarats. Även om nämnda fall har varit föremål för en livlig samhällsdebatt, så har parlamentet ännu inte diskuterat någon eventuell reform som skulle öppna äkten- skapet även för par med samma kön. I juni månad 2006 lade emeller- tid en grupp socialistiska ledamöter av senaten fram ett förslag om att äktenskapet skall vidgas så att det även kan ingås av två personer som har samma kön.

De materiella krav som gäller för att ett äktenskap som förrättats utomlands skall vara giltigt enligt fransk internationell privat- och processrätt bestäms av varje makes nationella lagstiftning. Av det skälet får man skilja mellan två situationer: a) Om ingen av makarna är fransk medborgare och makarnas nationella lag tillåter äktenskap mellan personer med samma kön, så kan äktenskapet i fråga få vissa

188

SOU 2007:17

Utländsk rätt

juridiska verkningar i Frankrike (såsom till exempel verkningar för tillgångarna). Dock kan ordre public-förbehållet få de franska myn- digheterna att vägra att låta ett äktenskap som förrättats utom- lands, oavsett om det är giltigt, få vissa verkningar i Frankrike. Så skulle till exempel vara fallet om ett par med samma kön begärde att få adoption beviljad i Frankrike. b) Om ett äktenskap förrättats utomlands mellan två personer med samma kön kommer det äkten- skapet inte att gälla enligt fransk lag när den ena maken är fransk medborgare och därigenom inte ha någon verkan i Frankrike.

5.12Storbritannien

Äktenskap för par med olika kön

I den brittiska äktenskapslagen (the Marriage Act 1949) uppställs ett antal äktenskapshinder som bl.a. rör äktenskapsålder, nära släkt- skap och tvegifte.

Äktenskap ingås vid en särskild ceremoni vid vilken vissa form- krav skall vara uppfyllda. Äktenskapslöften skall uttalas och båda parterna och deras två vittnen skall skriva sin namnteckning i äkten- skapsboken. Vigselceremonin kan ske i såväl kyrklig som borgerlig ordning.

Borgerlig vigsel förrättas av en tjänsteman vid folkbokföringsmyn- dighet eller av en befullmäktigad person i en auktoriserad lokal. For- merna för den borgerliga vigseln regleras i äktenskapslagen. Bland annat anges vilka ord som skall uttalas under vigselceremonin. Det finns också regler med annat innehåll, t.ex. förbud mot religiös musik och religiösa symboler under ceremonin.

Kyrklig vigsel kan bl.a. förrättas av präst i Anglikanska kyrkan. Eftersom Anglikanska kyrkan är statskyrka i Storbritannien är prästerna skyldiga att viga alla som bor i deras församling och som vill gifta sig. Vigseln utförs i enlighet med statskyrkans ceremonier. Äktenskapet registreras därefter av en präst.

Äktenskap kan även ingås inom bl.a. judiska trossamfund och inom Vännernas samfund. Ett judiskt äktenskap registreras av sekretera- ren i den synagoga där mannen är medlem medan ett äktenskap som ingås inom Vännernas samfund registreras av den funktionär som samfundet utser för distriktet i fråga. Ceremonierna genomförs i enlighet med interna religiösa regler.

189

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Äktenskap inom andra trossamfund måste ingås i en registrerad byggnad. Vilka ord som skall uttalas i dessa fall regleras i äkten- skapslagen. Äktenskapen kan antingen registreras av en tjänsteman vid folkbokföringen eller annan behörig person. Inom vissa reli- gioner hålls religiösa ceremonier (som saknar rättslig verkan) och som sedan följs av en borgerlig vigselceremoni.

Upplösning av äktenskap regleras i en särskild lag (the Matrimonial Causes Act). Äktenskapsskillnad beviljas av domstol. De brittiska domstolarnas internationella behörighet i äktenskapsskillnadsmål regleras bl.a. av Bryssel II-förordningen.

Registrerat partnerskap

Den 5 december 2005 trädde en lag om registrerat partnerskap (Civil Partnership Act) i kraft i Storbritannien. Lagen innehåller en i stort sett fullständig reglering av förutsättningarna för ingående och upplösning av partnerskap (civil partnership), av rättsverkningarna av partnerskap samt av processuella och internationella privat- och processrättsliga frågor. I lagen finns också speciella regler om regi- strering av partnerskap i dels England och Wales, dels Skottland, dels ock Nordirland.

I redovisningen nedan har specialreglerna för Skottland och Nord- irland uteslutits. Inte heller redovisas regleringen av partnerskapets rättsverkningar. Processuella bestämmelser har också uteslutits.

Ett partnerskap kan bara registreras om två personer med samma kön inför en registreringsförrättare har undertecknat ett särskilt dokument. Båda kontrahenterna skall närvara liksom två vittnen. Ingen religiös ceremoni får förekomma vid förrättningen så länge den leds av registreringsförrättaren. Platsen för registreringsför- farandet skall vara tillgänglig för allmänheten. Tjänstemän vid folk- bokföringsmyndigheterna och andra personer som är behöriga att förrätta borgerlig vigsel är också behöriga att vara registreringsför- rättare. Registreringsmyndigheten har en rättslig skyldighet att se till att det finns ett tillräckligt antal registreringsförrättare inom dess område för att uppgiften skall fullgöras. Huruvida en enskild för- rättare kan vägra att registrera partnerskap avgörs av myndigheten.

Partnerskap får inte ingås av en person som redan är gift eller registrerad partner, som är under 16 år eller som på vissa närmare angivna sätt är släkt med den andra parten. Till sådana hinder hör bl.a. släktskap mellan föräldrar och barn inklusive släktskap på

190

SOU 2007:17

Utländsk rätt

grund av adoption, mellan barnbarn och far- och morföräldrar och barn och föräldrarnas hel- och halvsyskon. Dessutom finns det särskilda hinder om en partner är under 21 år. Att några hinder mot registrering inte föreligger skall styrkas av kontrahenterna på visst sätt. När det gäller en person under 18 år krävs samtycke till regi- streringen från föräldrar eller vissa andra personer.

Det finns särskilda registreringsprocedurer för handikappade, in- tagna på kriminalvårdsanstalter, sjukhus m.m. samt för personer som är dödligt sjuka. Standardproceduren innebär att registrering- en måste ske inom landet och på en plats som kungörs i förväg och är tillgänglig för envar. Registreringsförrättaren måste godkänna platsen. Registreringen får inte ske i en byggnad som används eller har använts för religiösa ändamål.

Åtskilliga formföreskrifter gäller för registrering av ett partner- skap. Kontrahenterna måste sålunda i förväg till en registrerings- myndighet anmäla sitt önskemål om att få partnerskapet registrerat och anmälan skall publiceras på visst sätt. Det krävs också att de har vistats i landet minst sju dagar innan en anmälan får göras. Vidare skall registreringsmyndigheten ha prövat om det finns några hinder mot en registrering. Registreringen får genomföras först sedan 15 dagar förflutit från det anmälan gavs in. Syftet med publi- ceringen är att invändningar mot det planerade partnerskapet skall kunna framföras. Om inga hinder mot en registrering framkommer kan förrättningen genomföras. Den måste dock föregås av en s.k. civil partnership schedule som utfärdas av registreringsmyndigheten.

Som registreringsmyndigheter fungerar kommunala förvaltningar. De utser också dem som skall tjänstgöra som registreringsför- rättare. För hela landet finns vidare en central registreringsmyndig- het som skall föra en förteckning över ingångna partnerskap. Av- gifter kan tas ut vid de olika momenten i registreringsförfarandet.

Ett partnerskap upphör om det förklaras upplöst eller ogiltigt eller om ena partnern är död eller presumeras vara död. Beslut härom fattas av domstol och ett sådant beslut är till en början preliminärt. Ett slutgiltigt beslut får fattas först sex veckor efter det preliminära beslutet. Domstol kan också besluta att partnerna skall separera, ett beslut som senare kan läggas till grund för ett beslut om upplös- ning av partnerskapet. I lagen ges föreskrifter om de närmare förut- sättningarna för att de olika domstolsbesluten skall kunna med- delas.

Ett registrerat partnerskap har i huvudsak samma ställning som ett äktenskap. En skillnad är dock att otrohet har utelämnats som

191

Utländsk rätt

SOU 2007:17

grund för att bevisa varaktig söndring av ett partnerskap. Till skill- nad från äktenskap kan ett partnerskap inte ogiltigförklaras på grund av att relationen inte har fullbordats genom samlag. Någon möjlig- het att registrera partnerskap inom ett trossamfund finns inte heller.

Enligt bemyndigande i lagen får regeringen ge föreskrifter om ingående av partnerskap vid brittiska ambassader och konsulat och vid brittiska militära förband utomlands. Som en allmän förutsätt- ning gäller då att åtminstone en av kontrahenterna skall vara brittisk medborgare.

Lagen innehåller vidare regler om erkännande av partnerskap som registrerats enligt lagstiftningen i ett annat land och under de för- utsättningar som gäller där (s.k. overseas relationship). I en särskild bilaga till lagen räknas upp de utländska partnerskap som innefattas i begreppet overseas relationship. Hit hör bl.a. partnerskap som registrerats i de nordiska länderna. Vissa minimivillkor uppställs dock för att utländskt partnerskap skall erkännas bl.a. ifråga om hinder mot registrering som gäller enligt brittisk lag.

En brittisk domstols behörighet att besluta om upplösning, ogiltig- förklaring m.m. av partnerskap är i princip knuten till partnerskap som registrerats enligt brittisk lag. På det internationellt privat- och processrättsliga området har dock den brittiska regeringen bemyn- digats att meddela regler om behörighet för brittiska domstolar att handlägga partnerskapsmål mellan utländska parter och om erkännan- de av utländska domar i partnerskapsmål som motsvarar bestämmel- serna i Bryssel II-förordningen. Det innebär att brittiska domstolar kan ges behörighet att upplösa eller annullera partnerskap som in- gåtts i ett annat EU-land. Även om sådan behörighet inte givits kan brittiska domstolar ändå besluta att handlägga ett mål om upplösning eller ogiltigförklaring i vissa fall, bl.a. om det saknas en behörig domstol eller det ligger i rättvisans intresse att saken tas upp.

När det gäller utländska domar om upplösning eller ogiltigför- klaring av partnerskap erkänns de i Storbritannien om bl.a. parterna vid tiden för domen var bosatta eller medborgare i landet där domen meddelades.

Övrigt

I Storbritannien råder skilda meningar beträffande äktenskap eller registrerade partnerskap mellan personer med samma kön. Innan den nuvarande partnerskapslagstiftningen trädde i kraft genomfördes

192

SOU 2007:17

Utländsk rätt

en opinionsundersökning. 83 procent av de tillfrågade ställde sig då bakom någon form av civilt partnerskapsinstitut.

Enligt Departementet för konstitutionella ärenden i London torde äktenskap mellan par med samma kön som ingåtts i andra länder betraktas som partnerskap i Storbritannien. Frågan har varit föremål för rättslig prövning i ett fall. Ett brittiskt par med samma kön som hade ingått äktenskap i Kanada begärde att Storbritannien skulle erkänna deras relation som äktenskap och inte partnerskap. Den brittiska regeringen motsatte sig denna begäran. Högsta dom- stolen prövade frågan under sommaren 2006 men avslog parets yrkanden.TPF39FPT

För närvarande pågår arbete med att ta fram en sambolagstiftning för såväl par med motsatt som samma kön. Utredningsarbetet kom- mer att redovisas tidigast sommaren 2007.

5.13Nya Zeeland

Äktenskap för par med olika kön

För att gifta sig i Nya Zeeland behövs en äktenskapslicens från Födelse- döds- och äktenskapsregistreringskontoret (Department of Internal Affairs, Registrar of Births, Deaths and Marriages). Licenserna är giltiga tre månader efter utfärdande.

Vem som helst kan gifta sig i Nya Zeeland förutsatt att båda parterna är fria att gifta sig, dvs.:

•ingen av parterna är gift eller registrerad partner sedan tidigare,

•de är tillräckligt gamla (16 år eller äldre), är någon av parterna under 20 år krävs dessutom föräldrars medgivande,

•de är inte nära släkt via blodsband, äktenskap eller adoption och

•de är inte av samma kön.

Ett äktenskap (marriage) uppkommer genom en formell ceremoni, som är att jämställa med en vigsel. Vigselceremonin kan vara antingen kyrklig eller borgerlig. De blivande makarna kan fritt välja mellan de olika vigselformerna.

Bara den som är utnämnd till vigselförrättare av Registrar General, och vars namn finns på listan över vigselförrättare i dags- tidningen New Zealand Gazette får förrätta vigsel i Nya Zeeland.

39TP PT Jfr England and Wales High Court (Family Division) Decisions, Wilkinson v Kitzinger & Ors [2006] EWHC 2022 (Fam) (31 July 2006).

193

Utländsk rätt

SOU 2007:17

Det finns tre olika typer av vigselförrättare, nämligen präst från en religiös församling, organisationsföreträdare och oberoende vigsel- förrättare (Marriage Celebrant). Registrar of Marriages i Registry Office är också behöriga att förrätta vigsel.

En eller båda parter kan ansöka om äktenskapsskillnad. Parterna måste ha levt åtskilda under minst två års tid innan ansökan görs, men de behöver inte ha separerat officiellt. Åtminstone en av parterna måste bo i Nya Zeeland och äktenskapet måste ha brutit samman och vara över. Äktenskapsskillnad beviljas av familje- domstolen (Family Court).

Registrerat partnerskap

För par med samma kön, samt par med olika kön som inte vill gifta sig, finns som alternativ till äktenskapet s.k. Civil Union, partner- skap. Civil Union Act 2004 trädde i kraft den 26 april 2005.TPF40FPT

För att få registrera partnerskap krävs att man är 18 år eller äldre. Vid 16 och 17 års ålder krävs föräldrars medgivande. I övrigt gäller samma regler som vid äktenskap. Särskilda anknytningskrav saknas.

I New Zeeland Human Rights Act 1993 fastställs att det är olagligt för en partnerskapsförrättare (Civil Union Celebrant) att vägra att utföra sitt ämbetes plikter eller att vid fullgörandet av dessa plikter behandla en person annorlunda på grund av civilstånd eller sexuell läggning, då detta räknas som diskriminering.

Vid upplösning av partnerskap gäller samma lagar som vid skils- mässa. För par med olika kön kan partnerskapet ändras till/från äktenskap. Ansökan om separation eller äktenskapsskillnad be- handlas av familjedomstolen.

Ett partnerskap ger paren samma lagliga rättigheter och skyldig- heter som vid äktenskap. Dock kan enbart gifta par adoptera, samt enbart vid äktenskap får den andra parten automatiskt nyzeeländskt medborgarskap.

Nya Zeeland erkänner officiellt finska, tyska och brittiska part- nerskap samt partnerskapsinstituten i de amerikanska delstaterna New Jersey och Vermont. Enligt uppgift skulle ett svenskt partner- skap teoretiskt jämställas med ett nyzeeländskt partnerskap i de flesta fall.

40TP PT Samtidigt infördes The Relationships (Statutory References) Act 2005 vilken ändrar de lagar som reglerar effekterna av en ändring i äktenskapslagen, dvs. för arv, dödsbo, vårdnad av barn etc.

194

SOU 2007:17

Utländsk rätt

5.14Sammanfattning

5.14.1Äktenskaps- och partnerskapslagstiftningen i nordiska länder

Äktenskap

Äktenskapslagstiftningarna i Sverige, Danmark, Norge och Finland överrensstämmer i stora delar. Som inledningsvis nämnts tillåter respektive lands lagstiftning endast äktenskap mellan en kvinna och en man. Bestämmelserna om äktenskapshinder och hinderspröv- ning är likartade. Det ställs inga krav på anknytning till Sverige för att ett par skall få gifta sig här i landet och motsvarande gäller i Finland. En utländsk medborgare som vill gifta sig i Danmark eller Norge måste däremot ha rätt att vistas i landet enligt nationell utlänningslagstiftning. I samtliga länder kan äktenskap ingås genom kyrklig eller borgerlig vigsel. De grundläggande kraven vad avser själva vigselproceduren är också i huvudsak de samma.

Av det föregående (jfr avsnitt 2.2.5) framgår att andra tros- samfund än Svenska kyrkan måste ha tillstånd att förrätta vigsel i Sverige. Vidare krävs särskilt förordnande för vigselförrättarna in- om dessa samfund. I Danmark har den danska statskyrkan och vissa särskilt angivna trossamfund vigselrätt. Kyrklig vigsel kan även förrättas inom andra trossamfund med då krävs särskilt för- ordnande för vigselförrättarna. I Norge har präster inom den norska statskyrkan och vissa närmare angivna befattningshavare inom registrerade trossamfund och registrerade livssynssamfund vigselrätt. Särskilda förordnande för vigselförrättarna krävs inte. Vigselrätt i Finland tillkommer Evangelisk-lutherska kyrkan och Ortodoxa kyrkosamfundet samt de trossamfund som särskilt har beviljats vigselrätt. Vigsel får förrättas av präst inom förstnämnda trossamfund och inom övriga trossamfund av den som med stöd av samfundets statuter har sådan rätt.

En borgerlig vigsel i Sverige förrättas av lagfaren domare i tings- rätt eller av länsstyrelsen förordnad vigselförrättare (jfr avsnitt 2.2.6). I huvudsak förordnas personer tillsvidare eller för mandatperiod efter förslag från kommunerna. Andra personer kan också förordnas främst för enstaka tillfälle. I Danmark förrättas borgerlig vigsel av repre- sentanter för kommunerna, nämligen av borgmästaren eller av kom- munala förtroendevalda eller tjänstemän. De förtroendevalda och tjänstemännen utses emellertid inte av något statligt organ utan av borgmästaren. I Norge ankommer uppgiften att förrätta borgerlig

195

Utländsk rätt

SOU 2007:17

vigsel på notarius publicus (en befattning som innehas av domare i tingsrätt vid sidan av domareämbetet). Flertalet borgerliga vigslar i Finland förrättas av häradsskrivare vid landets folkbokföringsmyn- digheter (Magistrater), men även domare vid tingsrätt är behörig att förrätta sådan vigsel. Varken i Danmark, Norge eller Finland torde det finnas någon möjlighet för enskilda personer att bli för- ordnade som vigselförrättare för en särskild vigsel.TPF41FPT Endast Finland tar ut avgifter i samband med borgerlig vigsel.

I samtliga berörda länder finns likartade bestämmelser om när en vigsel är ogiltig. I Sverige kan en ogiltig vigsel godkännas av rege- ringen och i Finland av presidenten. I övriga länder har uppgiften i stället lagts på myndighetsnivå, i Danmark på Familjestyrelsen och i Norge på ett direktorat.

Äktenskapsskillnad meddelas av domstol i samtliga länder och beträffande Danmark och Norge även på administrativ väg. 1931 års nordiska äktenskapskonvention som bl.a. innehåller regler om domstols behörighet i äktenskapsskillnadsmål gäller i förhållandet mellan de nordiska länderna framför nationella internationellt privat- och processrättsliga regler. Bryssel II-förordningen, som gäller i alla EU:s medlemsstater utom Danmark, är visserligen tillämplig i Sverige och Finland, men genom en reservation i förordningen är den nordiska äktenskapskonventionen fortfarande tillämplig mellan dessa länder.TPF42FPT

Registrerat partnerskap

Det finns betydande likheter mellan partnerskapslagstiftningarna i Sverige, Danmark, Norge och Finland. Anknytningskrav (medborgar- skap och hemvist alternativt två års hemvist) och bestämmelser om partnerskapshinder är i huvudsak de samma. I Sverige, Danmark och Norge gäller i princip motsvarande regler vid registrering av part- nerskap som vid ingående av äktenskap genom borgerlig vigsel. Borgerliga vigselförrättare i respektive land är också partnerskaps- förrättare. Även i Finland är de borgerliga vigselförrättarna skyl- diga att registrera partnerskap, men själva registreringen avviker från vad som gäller för borgerlig vigsel. Parterna undertecknar en registreringshandling som bestyrks av partnerskapsförrättaren. Endast

41TP PT Av övriga länder som behandlas i kapitlet är det, såvitt framkommit, bara Massachusetts i USA som har en liknande ordning. Lekmän kan ansöka om engångstillstånd för att få för- rätta särskild vigsel hos delstatens guvernör.

42TP PT Jfr avsnitt 2.2.10.

196

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Finland tar ut en avgift i samband med registreringen. I samtliga länder tillämpas bestämmelser om upplösning av äktenskap även vid upplösning av partnerskap. Det sagda gäller också beträffande respektive lands egna internationella privat- och processrättsliga regler om upplösning av äktenskap. Ett partnerskap kan emellertid alltid upplösas i det land som registrerade partnerskapet.

Gemensamt för Sverige, Danmark, Norge och Finland är vidare att ett registrerat partnerskap med få undantag får samma rätts- verkningar som ett äktenskap. I den svenska partnerskapslagen föreskrivs att bestämmelser som gäller för makar och vars tillämp- ning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön inte gäller för registrerade partner. Motsvarande undan- tag görs även i den danska och finska partnerskapslagen men inte i den norska. Bestämmelser om faderskapspresumtion torde dock inte vara tillämpliga på registrerade partner i något av de berörda länderna. I samtliga partnerskapslagar utom den svenska görs vidare undantag i fråga om rätten att adoptera barn. Såvitt framkommit har registrerade partner möjlighet till assisterad befruktning i samt- liga länder utom Norge.

Den nordiska äktenskapskonventionen och Bryssel II-förord- ningen gäller inte för registrerat partnerskap.

Pågående lagstiftningsarbete

Av de nordiska länderna torde det enbart vara Sverige och Norge som för närvarande överväger att ändra sin lagstiftning så att par med samma kön kan få möjlighet att ingå äktenskap. Frågan om det bör införas en ordning med obligatorisk borgerlig vigsel utreds endast i Sverige.

5.14.2Länder med lagstiftning som tillåter äktenskap för par med samma kön

Nederländerna var det första landet i världen som ändrade sin äktenskapslagstiftning (april 2001) så att det blev möjligt även för två kvinnor eller två män att ingå äktenskap. Drygt två år senare (juni 2003) genomförde Belgien motsvarande reform. Numera är det även tillåtet för par med samma kön att ingå äktenskap i Spanien (juli 2005). Av länder utanför Europa är det främst Kanada som är

197

Utländsk rätt

SOU 2007:17

av intresse. Krav på att blivande makar skall ha olika kön för att få ingå äktenskap togs bort ut den kanadensiska äktenskapslagstift- ningen vid samma tidpunkt (juli 2005) som Spanien genomförde sin reform. Äktenskap mellan par med samma kön är även tillåtna i delstaten Massachusetts i USA och i Sydafrika.TPF43FPT Reformerna har främst motiverats av krav på jämställdhet och icke-diskriminering. En gemensam utgångspunkt har varit att alla par oavsett kön skall behandlas lika i fråga om äktenskap.

I berörda länder gäller i dag samma bestämmelser om ingående och upplösning av äktenskap oavsett om de blivande makarna har olika eller samma kön. Särskilda nationella internationellt privat- och processrättsliga bestämmelser om äktenskap mellan personer med samma kön saknas med något undantag. Ett äktenskap som ingåtts mellan två kvinnor eller två män har också samma rättsverkningar som övriga äktenskap. I Nederländerna och Belgien görs dock vissa undantag i fråga om rättsligt föräldraskap och i Nederländerna även beträffande adoption av barn från andra länder.

För att ett par skall få ingå äktenskap i Nederländerna, Belgien och Spanien måste vissa anknytningskrav vara uppfyllda. Enligt nederländsk rätt krävs att åtminstone en av parterna är nederländsk medborgare eller att åtminstone en av parterna är bosatt i en neder- ländsk kommun. För giftermål i Belgien måste en av de blivande makarna vara belgisk medborgare, ha sitt hemvist i Belgien eller vid äktenskapets ingående kontinuerligt ha varit bosatt i Belgien i mer än tre månader. I Spanien måste den ena parten vara spansk med- borgare eller stadigvarande ha hemvist i landet. Det finns däremot inga anknytningskrav alls för utländska medborgare som vill ingå äktenskap i Kanada.

Frågan om ett par får gifta sig eller om det föreligger äktenskaps- hinder prövas alltid enligt nationell lag i Nederländerna. I Belgien tillämpas hemlandets lag beträffande utländska medborgare. Om den ena makens internationella rätt inte accepterar eller godkänner äkten- skap där makarna har samma kön tillämpas dock inte den lagstift- ningen när den andra maken är medborgare eller har hemvist i ett land som tillåter sådana äktenskap. I Spanien kan utländska med- borgare ingå äktenskap i enlighet med vad som gäller för spanska medborgare eller enligt lagen i endera partens hemland.

43TP PT Den rättsliga regleringen i Massachusetts och Sydafrika berörs inte i det följande.

198

SOU 2007:17

Utländsk rätt

Medan ett rättsligt äktenskap endast kan ingås genom borgerlig vigsel i Nederländerna och Belgien så har Spanien och Kanada en ordning med både borgerlig och kyrklig vigsel.

I Nederländerna förrättar tjänstemän som svarar för folkbok- föringen eller särskilt utsedda personer de borgerliga vigslarna. Vigselförrättarna är på grund av avtal skyldiga att viga även par med samma kön. Vigsel sker i stadshuset eller efter särskilt tillstånd i annan lokal. I Belgien är det tjänstemän vid kommunerna som för- rättar borgerlig vigsel, vilken vanligtvis äger rum i kommunalhuset. I båda länderna tas det ut vissa avgifter i samband med vigselför- rättningen. Religiösa vigsel- eller välsignelseceremonier får endast ske sedan äktenskap ingåtts i civil ordning.

I Spanien förrättas vigsel i borgerlig ordning av domare som är ansvarig för personregister eller ombud för denne och av borgmäs- tare eller kommunalråd. I Kanada avgörs frågan om vem som är behörig respektive skyldig att företräda det allmänna som vigselför- rättare på provinsnivå. Bland annat kan vissa domare vara vigsel- förrättare.

Katolska kyrkan och vissa andra trossamfund förrättar kyrklig vigsel i Spanien. Något särskilt förordnande för de enskilda vigsel- förrättarna krävs inte utan behörigheten följer av samfundens in- terna bestämmelser. Trossamfunden och deras vigselförrättare är inte skyldiga att viga par med samma kön. Vigselceremonin följer den interna ordning som gäller för respektive trossamfund. I Kanada kan religiösa vigselförrättare ansöka om tillstånd att förrätta ”civil” vigsel. Därefter utförs den religiösa och den civila ceremonin (som konstituerar ett juridiskt giltigt äktenskap) samtidigt. Varje enskilt trossamfund avgör själv om par med samma kön skall få ingå äkten- skap inom samfundet. Vissa trossamfund i Kanada, men däremot inte i Spanien, torde vara villiga att viga par med samma kön.

Avslutningsvis bör nämnas att beträffande samtliga länder som tillåter äktenskap för par med samma kön har upplysningar inhämtats om huruvida det har uppkommit några särskilda tillämpningssvårig- heter till följd av lagändringarna i respektive land, men inte i något fall har det lämnats uppgifter om konkreta tillämpningsproblem eller i övrigt redovisats några särskilda olägenheter.

199

Utländsk rätt

SOU 2007:17

5.14.3Några utomnordiska länder med partnerskaps- lagstiftning

Som nyss redovisats är det tillåtet för par med samma kön att ingå äktenskap i Nederländerna. Till skillnad från övriga länder som tillåter sådana äktenskap har Nederländerna även en nationell part- nerskapslagstiftning.TPF44FPT Par med såväl olika som samma kön kan välja att registrera sitt partnerskap istället för att ingå äktenskap. Ett registrerat partnerskap får i princip samma rättsverkningar som äktenskap. De undantag som gäller ifråga om äktenskap mellan personer med samma kön gäller också för registrerat partnerskap.

I Frankrike är det inte tillåtet med äktenskap mellan personer som har samma kön. Äktenskap kan enbart ingås genom en borgerlig vigsel och en religiös vigselceremoni får inte äga rum förrän borger- lig vigsel har förrättats. Partnerskapsinstitutet infördes år 1999. Såväl par med samma som olika kön får registrera sitt partnerskap. För- farandet vid registrering av partnerskap motsvarar inte borgerlig vigsel och rättsverkningarna av ett partnerskap är mer begränsade än de som följer av ett äktenskap. Frågan om äktenskap för par med samma kön har varit föremål för diskussion i olika sammanhang i Frankrike. Bland annat lade en grupp socialistiska ledamöter i sena- ten fram ett förslag härom i juni månad 2006.

Tysk äktenskapslagstiftning tillåter inte äktenskap mellan personer med samma kön. Liksom i Frankrike kan ett äktenskap enbart in- gås genom en borgerlig vigsel. Normalt får en religiös ceremoni inte äga rum förrän borgerlig vigsel har förrättats. Möjligheten för par med samma kön att registrera sitt partnerskap infördes år 2001. Vanligtvis är de borgerliga vigselförrättarna även behöriga att regi- strera partnerskap och förfarandet vid registreringen av partnerskap är i huvudsak detsamma som vid borgerlig vigsel. I stora delar är också rättsverkningarna de samma. I Tyskland är det för närvaran- de inte aktuellt att tillåta äktenskap för par med samma kön.

Storbritannien, som inte heller tillåter äktenskap mellan personer av samma kön, har så sent som i december månad 2005 infört part- nerskapsinstitutet i sin lagstiftning. I Storbritannien är det liksom i de nordiska länderna möjligt att ingå äktenskap genom en kyrklig- eller borgerlig vigselceremoni. Den som får förrätta borgerlig vigsel, dvs. tjänsteman vid folkbokföringsmyndighet eller person som utsetts av kommun, är också behörig att registrera partnerskap. Registre- ringen sker genom undertecknande av ett särskilt dokument. Regi-

44TP PT Olika former av registrerat partnerskap förekommer på regional nivå i Spanien och Kanada.

200

6Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

6.1Äktenskap

Under 2005 ingick 44 381 par äktenskap i Sverige. Inte sedan 1989 har så många par gift sig på ett år och då berodde det på ändrade änke- pensionsregler som ledde till att 108 919 par gifte sig det året. Antalet giftermål och skilsmässor över tiden i förhållande till Sveriges be- folkning framgår av nedanstående tabell.

Tabell 6.1 Befolkningsutveckling; gifta, skilda 1900–1995TPF1FPT

År	Folkmängd	Giftermål	Skilsmässor
1900	5 136 441	31 478	405

1905	5 294 885	30 888	448

1910	5 522 403	33 162	609

1915	5 712 740	33 182	847

1920	5 904 489	42 918	1 325

1925	6 053 562	37 419	1 748

1930	6 142 191	43 858	2 218

1935	6 250 506	51 306	2 718

1940	6 371 432	59 166	3 489

1945	6 673 749	64 280	6 463

1950	7 041 829	54 222	8 008

1955	7 290 112	52 250	8 785

1960	7 497 967	50 149	8 958

1965	7 772 506	59 963	9 563

1970	8 081 229	43 278	12 943

1975	8 208 442	44 103	25 383

1980	8 317 937	37 569	19 887

1985	8 358 139	38 297	19 763

1990	8 590 630	40 477	19 357

1TP PT Enligt statistik från Statistiska centralbyrån, Befolkningsutveckling; födda, döda, in- och utvandring, gifta, skilda 1749–2005.

203

Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m. SOU 2007:17

1995	8 837 496	33 642	22 528
2000	8 882 792	39 895	21 502

2005	9 047 752	44 381	20 000

Medelåldern för personer som gifter sig för första gången har ökat genom åren. Under 2005 var kvinnorna i genomsnitt 32,0 år och männen 34,7 år när de gifte sig. Åldersökningen från år 1940 och framåt redovisas nedan. Samma trend gäller även vid omgifte, men medelåldern är givetvis något högre.

Tabell 6.2	Medelålder för personer som gifter sig
		2
	för första gången 1940–2005TPF FPT

Vigselår	Medelålder för män	Medelålder för kvinnor

1940	29,2	26,3

1950	28,3	25,6

1960	27,3	24,3

1970	26,2	24,0

1980	29,0	26,4

1990	30,2	27,6

2000	33,1	30,6

2005	34,7	32,0

Enligt uppgift från Statistiska centralbyrån fanns det drygt 1,5 mil- joner par som var registrerade som gifta i folkbokföringen vid ut- gången av år 2005.TPF3FPT

Som framgått kan ett par som vill ingå äktenskap välja mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Någon officiell statistik över antalet vigslar fördelat på vigselform torde inte finnas. Svenska kyrkan har emellertid fört statistik över antalet par som varje år har vigts inom Svenska kyrkans ordning. Vid en jämförelse med det totala antalet vigslar i landet kan man därför få en viss uppfattning om fördel- ningen mellan kyrklig och borgerlig vigsel.

2TP PT Enligt statistik från Statistiska centralbyrån. 3TP PT Antal gifta personer i riket år 2005: 3 092 448.

204

SOU 2007:17 Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

Tabell 6.3	Antal vigslar inom Svenska kyrkan år 1970–2005 jämfört med
	totala antalet giftermål (vigslar)

Antal vigslar		Antal vigslar enligt	Vigda enligt Svenska kyrkans
År	4	5	ordning i % av alla vigda
totalt i landetTPF FPT		Svenska kyrkans ordningTPF FPT	ordning i % av alla vigda
1970	43 278	35 543	82,1
1975	44 103	29 232	66,3
1980	37 569	22 423	59,7
1985	38 297	24 368	63,6
1990	40 477	27 420	67,7
1995	33 642	21 098	62,7
2000	39 895	24 386	61,1
2001	35 778	20 949	58,6
2002	38 012	22 084	58,1
2003	39 041	21 639	55,4
2004	43 088	23 227	53,9
2005	44 381	22 305	50,2

Av ovanstående tabell framgår att det förrättades drygt 44 000 vigslar under år 2005 samt att ca hälften av dessa förrättades inom Svenska kyrkan. Resterande andel, dvs. ca hälften av vigslarna, under mot- svarande period förrättades sålunda inom andra trossamfund som hade vigselrätt eller enligt den borgerliga vigselordningen. Dom- stolsverket har upplysts att domare vid landets tingsrätter förrättar strax över 4 000 vigslar per år. Uppgift om antalet vigslar som för- rättas av särskilt förordnade vigselförrättare respektive präster eller andra befattningshavare inom andra trossamfund än Svenska kyrkan saknas.

6.2Registrerat partnerskap

Sedan lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i kraft den 1 januari 1995 har Statistiska centralbyrån fört statistik över antalet personer fördelat på kön som har registrerat sitt partner- skap. Motsvarande statistik har även förts beträffande avregistrera- de partnerskap.

4TP PT Enligt statistik från Statistiska centralbyrån.

5TP PT Enligt statistik från Svenska kyrkan.

205

Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m. SOU 2007:17

Tabell 6.4	Personer som nyregistrerat och avregistrerat sitt partnerskap
	1995–2005

Registreringsår		Nyregistrerade partnerskap		Avregistrerade partnerskap

		Män	Kvinnor	Män	Kvinnor
		Män	Kvinnor	Män	Kvinnor

1995	498		167	..	..

1996	201		118	..	..

1997	158		104	..	..

1998	158		92	45	16

1999	154		133	42	38

2000	218		139	53	48

2001	195		186	43	62

2002	212		210	47	45

2003	240		257	61	52

2004	285		282	59	56

2005	244		349	64	70

Anm: Tabellen visar enbart personer som är folkbokförda i Sverige.

Av tabellen framgår att 244 män och 349 kvinnor registrerade sitt partnerskap under år 2005. Vid utgången av 2005 var enligt uppgift från Statistiska centralbyrån 2 091 män och 1 639 kvinnor registrera- de som partners i folkbokföringen.

6.3Opinions- och samhällsundersökningar avseende homosexuella

Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier (FSI)TPF6FPT har sedan slutet av 1990-talet mätt svenska folkets attityder kring homosexualitet och har vid flera tillfällen redovisat positiva föränd- ringar i människors inställning till homosexuella. År 2000 presen- terade FSI i samarbete med Folkhälsoinstitutet en rapport baserad på de mätningar som gjorts under åren 1998–2000TPF7FPT. Sedan dess har även ett flertal uppföljningar redovisats.TPF8FPT

6TP PT FSI, som bildades år 1971, är en från myndigheter, företag och organisationer fristående forskningsinstitution. Arbetet möjliggörs av anslag från bl.a. forskningsfonder och genom frivilliga forskarinsatser. Huvudverksamheten består i mätning och analys av attityder, vär- deringar, kunskaper, vanor och bakgrundsförhållanden i befolkningen.

7TP PT Se ”Föreställningar och vanföreställningar”, Folkhälsoinstitutet 2001:36. Boken baseras på en rapport av Torsten Österman: ”Svenska befolkningens attityd till homosexuella och homosexualitet”, FSI 2000.

8TP PT Bl.a. Fsi04:v11homo, Fsi03:v27homo, Fsi02:v50homo, Fsi02:v08homo, Fsi01:v42homo.

206

SOU 2007:17 Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

I en rapport som FSI presenterade i samarbete med Folkhälso- institutet under december månad 2005TPF9FPT gjordes en uppföljning av allmänhetens attityder till homosexuella 1998–2005. Bland annat redo- visades svenskarnas inställning till att homosexuella par skall få rätt att gifta sig. Inställningen hade mätts under våren 2005. Rapporten innehåller också en redovisning av allmänhetens attityd till homo- sexuella och homosexuellas möjlighet att få adoptera barn.

FSI konstaterade sammanfattningsvis att andelen positiva attityder till homosexuella hade ökat kraftigt i 2005 års mätning. Om an- delen som hade svarat ”varken positiv eller negativ” räknades till andelen med en accepterande attityd till homosexuella innebar det, enligt FSI, att en klar majoritet av svenska folket var positivt inställd och/eller accepterande till homosexuella.

När det gällde två kvinnors eller två mäns rätt att få gifta sig kon- staterade FSI att en övervägande andel av svenska folket var för ett sådant förslag i 2005 års mätning, men att knappt var tredje person fortfarande var emot ett sådant förslag (46 procent positiva respek- tive 31 procent negativa). Motsvarande frågaTPF10FPT ställes även till svenska folket åren 1999 och 2004. Resultatet från 2005 skiljde sig inte nämnvärt från motsvarande resultat år 2004 (59 procent positiva respektive 33 procent negativa). När frågan ställdes år 1999 var opinionen något mer negativ (41 procent positiva respektive

35 procent	negativa). Andelen som ansåg att förslaget						var
”alltigenom	bra”	ökade	emellertid	från 18 procent	år	1999	till
26 procent	år	2005.	Det sagda	åskådliggörs	av	följande

uppställning som hämtats från 2005 års rapport.

9TP PT Uppföljning av attityder till homosexuella 1998–2005 (Fsi05:v33homo).

10TP PT År 1999 ställde FSI frågan ”Vad tycker du om förslaget att homosexuella ska få rätt att gifta sig med varandra?”. År 2004 ställdes frågan ”Tycker du att homosexuella par borde få gifta sig i kyrkan eller tycker du inte det?” och år 2005 löd frågan ”Vad tycker du om förslaget att homosexuella ska få gifta sig med varandra?”.

207

Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

SOU 2007:17

som en postenkät med två påminnelser. PopulationenTPF11FPT utgjordes av kvinnor och män i åldern 20–50 år. Totalt var det 1 804 personer som besvarande frågeblanketten, vilket är 60,3 procent av urvalet.TPF12FPT Uppräkning med vikter medför att resultatet kan redovisas för hela populationen och inte bara för personerna i urvalet. Varje person i urvalet representerar ett visst antal personer i populationen. Enkät- svaren är således representativa för Sveriges befolkning i den ålder då giftermål normalt har störst aktualitet. Statistiska centralbyråns rapport ingår som bilaga 3 till betänkandet.

I enkäten ställde utredningen först några frågor om nuvarande former för ingående av äktenskap. Den inledande frågan gällde in- ställningen till kyrklig och borgerlig vigsel.

Tabell 6.5	Idag kan man välja mellan att gifta sig borgerligt eller inom
	Svenska kyrkan eller inom annat trossamfund. Vilket föredrar
	du?

		Skattat antal i	%
		populationen	%
		populationen

Vigsel inom trossamfund		1463789	49

Borgerlig vigsel		614764	20

Har ingen åsikt		909026	30

Vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel		17465	1

Total		3005045	100

Nästan hälften av de tillfrågade (49 procent) föredrog vigsel inom trossamfund medan 20 procent föredrog borgerlig vigsel. För 1 pro- cent spelade det ingen roll vilket och 30 procent hade ingen åsikt.

En annan fråga tog sikte på själva vigseln och vilka faktorer som är av särskild betydelse för den enskilde. Varje person uppmanades att kryssa i tre svarsalternativ var.

11TP PT Med populationen avses de objekt man vill dra slutsatser om. För att dra ett urval från popu- lationen skapas en urvalsram som avgränsar, identifierar och möjliggör koppling till objekten i populationen. Urvalsramen i undersökningen skapades utifrån Registret över totalbefolkningen och bestod av samtliga folkbokförda i Sverige i åldern 20–50 år. Antalet individer i ramen var 3 050 410 den 31 oktober 2005.

12TP PT Urvalsstorleken bestämdes ursprungligen till 3 000 personer. Nettourvalet efter det att den s.k. övertäckningen hade tagits bort från bruttourvalet blev 2 994 personer.

210

SOU 2007:17 Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

Tabell 6.6	Vad tycker du är viktigast när det gäller att välja hur vigseln skall
	gå till?

		Skattat antal i	%
		populationen	%
		populationen

Religiösa faktorer		359921	12
Traditionella skäl		869675	29
Själva vigselceremonin och allt runt omkring		1377056	45
Stämningen vid en vigsel		1422858	47
Möjligheten för oss att visa samhörighet i		1572681	52
närvaro av släkt och vänner		1572681	52
närvaro av släkt och vänner

Att det är en fin tradition		1078616	36

Platsen eller orten för vigseln		837837	28

Att vigseln kan ske med kort varsel		127731	4

Praktiska skäl		586732	19

13		185486	6
Annat, nämligenTPF	FPT	185486	6
Inget särskilt		249934	8

Total		3037831	14
Total		3037831	100TPF FPT

Litet drygt hälften av de svarande angav att möjlighet att visa sam- hörighet i närvaro av släkt och vänner är en viktig sak när det gäller att välja hur vigseln skall gå till. Själva vigselceremonin och allt runt omkring samt stämningen vid en vigsel är andra faktorer som nästan hälften av svarspersonerna fäste särskild vikt vid. Däremot synes praktiska skäl spela mindre roll. Endast ett fåtal (4 procent) tyckte att det är särskilt viktigt att vigsel kan ske med kort varsel.

Svarspersonerna fick också ange vad som var allra viktigast i sam- band med en vigsel.

13TP PT Svarspersonerna räknade bl.a. upp faktorer såsom kärlek, samhörighet, samförstånd och efterföljande fest. Vissa personer angav ekonomiska eller juridiska skäl. Vidare nämndes vikten av att själv få bestämma när, var och hur en vigsel skall gå till samt vem som skall vara vigselförrättare.

14TP PT Summan av procenttalen blir inte 100 eftersom svarspersonerna fick kryssa i tre alternativ.

211

Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m. SOU 2007:17

Tabell 6.7	Om du bara ska välja en sak, vilken väljer du då?

		Skattat antal i	%
		populationen

Religiösa faktorer		153724	5

Traditionella skäl		187153	6

Själva vigselceremonin och allt runt omkring		530854	18

Stämningen vid en vigsel		382403	13
Möjligheten för oss att visa samhörighet i		762747	25
närvaro av släkt och vänner		762747	25
närvaro av släkt och vänner

Att det är en fin tradition		306039	10

Platsen eller orten för vigseln		125371	4

Att vigseln kan ske med kort varsel		13181	0

Praktiska skäl		299083	10

15		127007	4
Annat, nämligenTPF	FPT	127007	4
Inget särskilt		141903	5

Total		3029466	100

25 procent tyckte att det allra viktigaste att ta hänsyn till när det gäller att välja hur vigseln skall gå till är möjligheten att visa sam- hörighet i närvaro av släkt och vänner. 18 procent ansåg att det vikti- gaste är själva ceremonin och allt runt omkring medan 13 procent menade att stämningen vid en vigsel är viktigast. Minst viktigt är att vigseln kan ske med kort varsel.

Trots att nästan hälften av de tillfrågade föredrog kyrklig vigsel var det bara 12 procent som tyckte att religiösa faktorer spelar en viktig roll i samband med vigseln och enbart 5 procent fäste avgö- rande vikt vid de religiösa faktorerna. Sammantaget ger svaren stöd för antagandet att många människor vill gifta sig i kyrkan av andra än religiösa skäl.

I enkäten ställde utredningen också ett antal frågor om framtida former för ingående av äktenskap, bl.a. om det är viktigt att kunna välja vigselförrättare.

15TP PT Svarspersonerna angav bl.a. faktorer som kärlek och bröllopsfest samt att man får gifta sig var man vill.

212

SOU 2007:17 Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

Tabell 6.8	Tycker du det är viktigt att kunna välja vem som ska förrätta
	vigseln?

		Skattat antal i	%
		populationen	%
		populationen

Ja, mycket viktigt		1753702	58
Nej, inte särskilt viktigt		965114	32
Helt oviktigt		101777	3
Har ingen åsikt		209602	7
Total		3030194	100

Mer än hälften av de tillfrågade (58 procent) tyckte att det är mycket viktigt att kunna välja vem som skall förrätta vigseln medan 32 pro- cent inte tyckte att det är särskilt viktigt.

Frågan om vem som bör ha rätt att förrätta juridiskt giltiga vigslar i framtiden besvarandes enligt följande. Flera svarsalternativ kunde väljas.

Tabell 6.9 Vilka tycker du bör ha rätt att förrätta vigslar som är juridiskt giltiga?

	Skattat antal i	%
	populationen	%
	populationen

Präster och deras motsvarigheter i Svenska	2562661	84
kyrkan och andra trossamfund (har rätt idag)

Domare i domstol (har rätt idag)	1911673	63

Andra personer som fått särskilt tillstånd att	2079334	69
vara vigselförrättare (har rätt idag)

Tjänstemän på Skatteverket	120025	4
16	33373	1
Tjänstemän på annan myndighet, nämligen...TPF FPT	33373	1
Egna förslag till kategorier av personer som	129423	4
17
bör få vigselrättTPF FPT
Har ingen åsikt	227677	8

Total	3034132	18
Total	3034132	100TPF FPT

16TP PT Bland annat nämndes Sveriges ambassader.

17TP PT Flera svarspersoner som lämnade egna förslag ansåg att brudparet själva skall få välja vigsel- förrättare, t.ex. en god vän eller nära anhörig. De föreslog därför att privatpersoner skall kunna ansöka om engångstillstånd att förrätta vigsel. Andra förslag på vigselförrättare var bl.a. militära befäl, sjökaptener, läkare och advokater.

18TP PT Eftersom varje person kunde kryssa i flera alternativ var så blir inte summan av procent- talen 100.

213

Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

SOU 2007:17

Av svarspersonerna ansåg 84 procent att präster och deras motsvarig- heter i Svenska kyrkan och andra trossamfund liksom i dag bör ha rätt att förrätta vigslar som är juridiskt giltiga. 69 procent tyckte att personer som har fått särskilt tillstånd att vara vigselförrättare bör ha kvar sin vigselrätt och 63 procent menade att domare i domstol bör ha kvar denna befogenhet. Majoriteten förordade således att nu- varande ordning behålls. Intresset av att t.ex. tjänstemän på Skatte- verket skall kunna förrätta vigsel framstår däremot som minimalt (4 procent).

Utredningen inhämtade också upplysningar om hur pass viktigt det är för den enskilde att ha geografisk närhet till vigselorten.

Tabell 6.10 Tycker du att det är viktigt att kunna gifta sig på hemorten (eller någonstans i närheten)?

	Skattat antal i	%
	populationen	%
	populationen

Ja, mycket viktigt	1912884	63
Nej, inte särskilt viktigt	679663	22
Helt oviktigt	172047	6
Har ingen åsikt	264384	9
Total	3028978	100

Svaren visar att geografisk närhet uppfattas som betydelsefullt. 63 pro- cent av de tillfrågade ansåg nämligen att det är mycket viktigt att kunna gifta sig på hemorten. 22 procent tyckte inte att det är sär- skilt viktigt men endast en mindre andel (6 procent) uppfattade det som helt oviktigt.

En annan fråga i enkäten gällde betydelsen av att själva vigsel- ceremonin blir högtidlig.

Tabell 6.11 Är det viktigt att själva vigselceremonin blir högtidlig?

	Skattat antal i	%
	populationen	%
	populationen

Ja, mycket viktigt	1818255	60

Nej, inte särskilt viktigt	872171	29

Helt oviktigt	121795	4

Har ingen åsikt	216780	7

Total	3029002	100

214

SOU 2007:17

Statistiska uppgifter, undersökningar, m.m.

En majoritet av de tillfrågade (60 procent) svarade att det är mycket viktigt att själva vigselceremonin blir högtidlig medan 29 procent inte tyckte att det är särskilt viktigt. Endast ett fåtal ansåg att det är helt oviktigt (4 procent).

På en fråga om det är viktigt att äktenskap bara kan ingås vid en särskild ceremoni lämnades följande svar.

Tabell 6.12 Är det viktigt att äktenskap bara kan ingås vid en särskild ceremoni?

	Skattat antal i	%
	populationen	%
	populationen

Mycket viktigt	692744	23

Viktigt	948410	31

Inte viktigt	1010934	33

Har ingen åsikt	380757	13

Total	3032845	100

Enligt 33 procent av de tillfrågade är det inte viktigt att äktenskap bara kan ingås vid en särskild ceremoni. Nästan lika många personer (31 procent) ansåg emellertid att det är viktigt och ytterligare 23 pro- cent tyckte att det är mycket viktigt. 13 procent hade ingen åsikt.

Enkäten avslutades med en fråga som syftade till att få upplysning om allmänhetens inställning till en ordning med obligatorisk borger- lig vigsel istället för nuvarande valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel.

Tabell 6.13 I flera andra länder har man andra vigselceremonier än vad vi har i Sverige. Där kan man bara gifta sig borgerligt och väljer sedan själv om man vill ha särskild kyrklig välsignelse av äkten- skapet eller inte. Vad tycker du om det sättet att gifta sig på?

	Skattat antal i	%
	populationen	%
	populationen

Bra, de svenska vigselreglerna bör likna	413653	14
systemet i dessa länder	413653	14
systemet i dessa länder

Det är sämre, vi bör behålla det svenska
systemet med valfrihet mellan kyrklig och	1794623	59
borgerlig vigsel

Har ingen åsikt/Spelar ingen roll för mig	815253	27
Total	3023529	100

215

7 Överväganden

7.1Äktenskap för par med samma kön

7.1.1Inledning

Enligt direktiven för mitt utredningsarbete skall jag redovisa samt- liga skäl som talar för eller emot att äktenskap skall kunna ingås av par med samma kön. Jag skall vidare göra en grundlig analys av dessa skäl och sedan ta ställning till om äktenskapet liksom hittills skall vara förbehållet relationen mellan en kvinna och en man eller om det skall öppnas också för par med samma kön.

Det finns en rad olika aspekter på frågan om begreppen äkten- skap och äkta makar skall vidgas. De kan vara av bl.a. känslomässig och religiös art. För många människor är äktenskapet synonymt med en relation byggd på kärlek mellan en kvinna och en man. För alla kristna trossamfund innebär också begreppet äktenskap rela- tionen mellan kvinna och man, något som återspeglas i nuvarande lagstiftning. Detsamma gäller äktenskapsbegreppet inom Islam. Även om trossamfunden i grunden har samma uppfattning om äktenskapet kan de emellertid skilja sig åt i synen på homosexuella relationer. Också de samfund som står öppna för en välsignelse- handling för par med samma kön och i övrigt likställighet inför lagen önskar dock reservera begreppet äktenskap för relationen mellan en kvinna och en man. Samtliga dessa påverkas således av en utvidg- ning av begreppet i lagstiftningen. Också allmänhetens syn på och uppfattning om äktenskapet spelar en roll. Äktenskapets funktion är en annan faktor av betydelse. Har äktenskapet en så speciell funktion i samhället att den inte kan fyllas i andra fall än när det är fråga om heterosexuella parförhållanden? Från rättsliga utgångs- punkter har äktenskapet den funktionen att ge en rättslig ram för samlevnaden mellan två personer, i dag en kvinna och en man. Fler- talet människor torde vidare se äktenskapet som en naturlig sam- levnadsform vid familjebildning. Samtidigt är familjebildningen i

217

Överväganden

SOU 2007:17

dagens samhälle betydligt mer varierad än förr och normerna för vad som är accepterat betydligt vidare. Detta avspeglas bl.a. i att äktenskapet inte längre är den enda formen av familjebildning med rättsliga konsekvenser. Genom sambolagen (2003:376) som gäller för både par med olika kön och par med samma kön har skapats ett regelsystem för dem som väljer att bilda familj utan att gifta sig. På olika sektorer av samhället som är av betydelse för familjen, t.ex. arbetsmarknaden, det sociala trygghetssystemet och skattesektorn har vidare sambor i väsentlig utsträckning fått samma ställning som gifta. Slutligen har genom lagen (1994:1117) om registrerat part- nerskap (partnerskapslagen) införts en samlevnadsform som med något enstaka undantag har samma rättsliga konsekvenser som ett äktenskap och som är avsedd för familjebildning mellan par med samma kön.

I dagligt tal har ordet äktenskap åtminstone två betydelser. Den ena avser det regelsystem som betecknas äktenskapsrätt och som utgör en del av den svenska rättsordningen. I mer konkret bemärkelse syftar dagens äktenskap på rättsförhållandet mellan en kvinna och en man som kommit överens om att gifta sig och därmed anlita äktenskapet som den rättsliga formen för sin samlevnad. I den be- märkelsen existerar äktenskapet endast till dess det upplöses genom den ene makens död eller genom äktenskapsskillnad. Det ingångna äktenskapets existens är däremot oberoende av hur makarna faktiskt utformar sin samlevnad. Ett rättsligt äktenskap föreligger även om makarna aldrig haft för avsikt att leva tillsammans och bilda familj utan valt att gifta sig av andra skäl t.ex. för att dra nytta av någon fördel som äktenskapsrätten eller annan lagstiftning erbjuder.

Den andra betydelsen av äktenskapet knyter an till familjebild- ningen som social institution i den rättsligt kvalificerade formen äktenskap. FamiljelagssakkunnigaTPF1FPT påpekade att denna mening med äktenskapet kom till uttryck bl.a. när en borgerlig vigselförrättare enligt ett av vigselformulären uttalar: ”Må endräkt och lycka råda i ert äktenskap och i ert hem”. När de kristna kyrkorna betraktar äktenskapet som en del av skapelseordningen är det också fråga om den faktiska förbindelsen mellan kvinnan och mannen, om deras förening och gemenskap till släktets bestånd och inbördes hjälp och inte om det formella rättsförhållandet mellan makarna. Det borgerliga samhällets lagstiftning, liksom formerna för borgerlig vigsel, är en återspegling av den kristna traditionen. När möjlig-

1TP PT SOU 1972:41 s. 82.

218

SOU 2007:17

Överväganden

heterna till borgerlig ”vigsel” öppnades i början av 1900-talet kom de kyrkliga termerna och formerna för giftermål till användning även på det civilrättsliga området.

Den gemensamma nämnaren mellan de olika betydelserna av ordet äktenskap är att de i dag avser en relation mellan en kvinna och en man. I övrigt finns det ingen identitet mellan de olika be- tydelserna av äktenskapet. Att man ändå använder ordet äktenskap utan någon åtskillnad mellan dess olika betydelser hänger troligen samman med att man utgår från det normala förhållandet att äkten- skapet är identiskt med samlevnad. Det behöver dock inte vara fallet som sagts nyss. Identiteten kan vara bruten genom att det rättsliga äktenskapet inte svarar mot någon samlevnad. En defini- tion av vad rättsordningen förstår med äktenskapet måste därför hänföra sig till den formella sidan. Det rättsliga äktenskapet kan då som Familjelagssakkunniga påpekade beskrivas som en förbindelse mellan en kvinna och en man som ingås i en viss form och som samhället tillägger vissa rättsverkningar. En annan sak är att de rättsliga reglerna har utformats med utgångspunkt i hur familje- bildningen faktiskt gestaltar sig i normalfallet. Tanken har varit att människorna skall ha frihet att själv utforma sina liv, att välja sam- levnadsform och bestämma de etiska normerna för sammanlevnaden. Äktenskapsreglerna skall enbart tillhandahålla lösningar på prak- tiska problem.

Av det sagda följer att det främst är det rättsliga äktenskapet som bör stå i fokus vid en diskussion om äktenskap för par med samma kön. Reglerna om äktenskapets rättsverkningar har ju dock som redan påpekats med några undantag gjorts tillämpliga på regi- strerade partnerskap. Den fråga jag har att ta ställning gäller således i realiteten om definitionen av det rättsliga äktenskapet skall ändras till att också omfatta par med samma kön och berör inte rätts- verkningarna av äktenskapet. Den frågan kan dock inte ses isolerad från hur familjebildningen faktiskt gestaltar sig. Jag uppfattar vidare mitt uppdrag så att det snarare handlar om en bedömning av skälen för eller emot att äktenskap skall ingås av par med samma kön än en analys i vedertagen mening.

Vid ett ställningstagande till frågan om äktenskapet skall öppnas för par med samma kön kan en översikt över familjebildningens funktioner vara av värde. En sådan översikt som inte tog sikte en- bart på äktenskapet utan avsåg familjens funktioner oavsett val av samlevnadsform redovisades av Familjelagssakkunniga i delbetänk- andet Familj och äktenskap 1 (SOU 1972:41). Utredningen fram-

219

Överväganden

SOU 2007:17

höll att en i sociologiska sammanhang ofta använd indelning av familjens funktioner upptog fortplantningsfunktionen, dvs. famil- jens uppgift att vara den enhet där barn föds och släktets bestånd skall säkras, och den sexuella funktionen, dvs. familjens uppgift att med minsta möjliga sociala och personliga störningar ge kvinnan och mannen möjlighet att tillfredsställa sina sexuella behov. Vidare ingick den fostrande funktionen gentemot barnet som skall förbe- reda barnet för vuxenlivet, den ekonomiska funktionen som en enhet för produktion och konsumtion och skyddsfunktionen som bl.a. skall ge familjen skydd i krissituationer och barnet trygghet. Slutligen ingick i uppdelningen den religiösa funktionen som syftar till att ge familjemedlemmarna tillfälle till andakt och religiösa handlingar i gemenskap med varandra, den känslomässiga funktio- nen som skapar samhörighet inom familjen och fritidsfunktionen, dvs. familjens uppgift att ge familjemedlemmarna möjlighet till rekreation.

Familjelagssakkunniga påpekade att betydelsen av de olika funk- tionerna kunde skifta mellan olika familjer och att vissa funktioner kommit att spela en mindre framträdande roll eller i princip kommit att sakna betydelse på grund av utvecklingen i samhället. Dit hörde bl.a. skyddsfunktionen som i princip tagits över av de sociala trygg- hetssystemen.

Sedan Familjelagssakkunniga avlämnade sitt betänkande har sam- hällsutvecklingen fortsatt och en analys av familjens olika funktio- ner skulle troligen bli något annorlunda i dag än den som gjordes på 1970-talet. Så till exempel har den ekonomiska funktionen för- ändrats till att ta sikte på en hushållsgemenskap inom familjen som tryggar familjemedlemmarnas ekonomiska försörjning och den reli- giösa funktionen har fått minskad betydelse. Enligt min mening ger dock översikten fortfarande en bra bild av de värden som äkten- skapet som familjebildning står för.

En redovisning av skälen för eller emot ett vidgat äktenskaps- begrepp måste grundas på vad som sagts i den allmänna debatten eller som annars har en viss allmängiltighet. Rena känsloskäl som exempelvis kan bero på en persons inställning till homosexualitet måste lämnas åt sidan. Inte heller kan religiösa uppfattningar om homosexualitet som en mänsklig företeelse ges utrymme. Det kan inte vara min uppgift att värdera sådana uppfattningar som kan ha en rent religiös bakgrund. Inte heller kan jag välja eller vraka bland olika skäl för den ena eller andra lösningen beroende på min personliga uppfattning. Det måste i stället bli en fråga om skäl som

220

SOU 2007:17

Överväganden

kan mätas med en någorlunda objektiv måttstock. Redovisningen som lämnas i det följande har utformats från denna utgångspunkt. En annan utgångspunkt har varit äktenskapets betydelse som famil- jebildning. I den allmänna debatten om äktenskap för par med samma kön synes nämligen oftast äktenskapet som familjebildning ha stått i fokus.

För undvikande av missförstånd vill jag understryka att de följ- ande redovisningarna av argument för och emot äktenskap för par med samma kön är sammanfattande referat av vad som framförts från ledamöter i utredningens referensgrupper, från deltagarna i utredningens hearings, i den allmänna debatten och i olika andra sammanhang.

Som en komplettering av de argument som framförts när det gäller barnperspektivet på äktenskap för par med samma kön har företrädare för Socialstyrelsen och Ulla Björnberg, professor i sociologi med inriktning på köns- och familjesociologi, lämnat syn- punkter vid en av utredningens hearingar.

7.1.2Redovisning av skäl för en ordning med äktenskap för par med samma kön

Till stöd för att par med samma kön skall kunna ingå äktenskap har framförts synpunkten att frågan i princip handlar om olika samlev- nadsformer i relation till samhällets och människors behov samt om människors ansvarstagande för varandra. Den europeiska upp- fattningen om äktenskapet är att det ingås på grund av kärlek. I andra kulturer är det en allians mellan olika släktgrupper. Samhället bör emellertid inte värdera människors sätt att ordna sin samlev- nad. Valet av partner är en privat angelägenhet. Principen om lika- behandling av homosexuella och heterosexuella är ett starkt skäl för att äktenskapet inte skall vara förbehållet endast par med olika kön. Härtill kommer att, har det sagts, rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet.

Vidare har anförts att homosexuella par har samma känslomässiga bindningar som heterosexuella och har samma behov av ekonomisk och juridisk trygghet. För sådana par är det lika viktigt som för heterosexuella att samlevnaden kan stadfästas. De vill liksom de heterosexuella kunna utåt manifestera sin samhörighet genom att ingå äktenskap.

221

Överväganden

SOU 2007:17

En annan aspekt är att den tidigare särbehandlingen av homo- sexuella gradvis upphävts i en strävan att jämställa dem med hetero- sexuella. Det gäller bl.a. på familjerättens område där sambolagen gjorts könsneutral och en särskilt reglerad samlevnadsform införts för par med samma kön genom partnerskapslagen och med samma rättsverkningar som äktenskap. Vidare har lagstiftaren genom för- ändrade adoptionsregler och regler om insemination och konst- gjord befruktning öppnat möjlighet för att barn kan födas och växa upp i homosexuella parförhållanden. Tiden kan då vara mogen för ett sista steg i den utvecklingen och på familjerättens område fullt ut jämställa homosexuella och heterosexuella par. Skall en särlös- ning för homosexuella bibehållas måste det kunna motiveras, något som kan vara svårt.

Det har också framhållits att äktenskapet är en juridisk institu- tion och att lika fall bör behandlas lika på lagstiftningsområdet. Att utesluta homosexuella från äktenskap kränker deras värdighet och innebär en särreglering för deras del. Nuvarande ordning befäster vidare fördomar och särbehandlar homosexuella.

När det gäller barnperspektivet på äktenskap för par med samma kön har lagstiftaren genom adoptionsreglerna och reglerna om assisterad befruktning m.m. givit uttryck för att det är förenligt med barns bästa att de kan ha både homosexuella och heterosexu- ella par som föräldrar. Barn med homosexuella föräldrar bör då ha samma rätt att växa upp i ett äktenskap som andra barn.

I flera länder har lagstiftningen ändrats så att möjlighet öppnats för par med samma kön att ingå äktenskap utan att det internatio- nella privat- och processrättsliga systemet ansetts medföra några hinder. Sverige bör nu följa dessa exempel. Även Norge, där frågan för närvarande utreds, torde komma att genomföra en sådan reform.

Vidare har inställningen till äktenskap för par med samma kön ändrats inte bara internationellt sett utan också här i landet. Fem av riksdagspartierna har sålunda förklarat sig stödja en reform på området. Vidare torde det ha skett en svängning i frågan i den all- männa opinionen och det finns i dag en större acceptans än tidigare bland allmänheten till att par med samma kön skall tillåtas ingå äktenskap.

222

SOU 2007:17

Överväganden

7.1.3Redovisning av skäl emot en ordning med äktenskap för par med samma kön

Mot att par med samma kön skall kunna gifta sig har i olika samman- hang anförts att äktenskapet sedan lång tid tillbaka ansetts som en social och juridisk institution för samlevnad mellan en kvinna och en man där barn skall födas och växa upp. I Västeuropa torde detta synsätt vara den gängse uppfattningen både bland allmänheten och inom trossamfunden. Att öppna äktenskapet för par med samma kön strider alltså mot den allmänna uppfattningen om äktenskapets innebörd. Det har vidare framhållits att föreningen mellan en kvinna och en man alltid har varit en grundläggande enhet för samhället och haft ensamrätt till beteckningen äktenskap. Man bör inte god- tyckligt ändra detta förhållande. Ett sådant steg kan för övrigt med- föra att begreppet äktenskap blir oklart och att det som för när- varande inte längre har en entydig heterosexuell innebörd. Det har också sagts från flera trossamfund att relationer mellan par med samma kön och par med olika kön inte är jämförbara i alla avseen- den. Heterosexuella relationer i form av äktenskapet har betydelse för samhället genom att relationen är reproduktiv. Redan av detta skäl finns det anledning att värna äktenskapet i dess nuvarande form som en samlevnad mellan en kvinna och en man. En annan synpunkt som framförts är att just det förhållandet att homosexu- ella inte kan få gemensamma biologiska barn medför att det inte kan anses diskriminerande när homosexuella par utesluts från möj- ligheten att gifta sig.

Man har vidare framhållit att det inte är en mänsklig rättighet att alla samlevnadsformer skall kallas äktenskap och att värdigheten för dem som inte kan ingå äktenskap inte förringas av att äktenskapet är förbehållet föreningen mellan en kvinna och en man. Från några håll har vidare påpekats att om man utvidgar äktenskapet till att också omfatta par med samma kön kan det på längre sikt medföra att andra samlevnadskonstellationer kan komma att inkluderas i äktenskapet.

Från vissa trossamfund, bl.a. katolska kyrkan, ortodoxa kyrkor och muslimska trossamfund, har framförts att äktenskap där paren har samma kön är oförenliga med deras trosuppfattning. Inom katolska kyrkan är ingående av äktenskap en kyrklig handling och ett av de sju sakramenten vid sidan av bl.a. dop, konfirmation och natt- vard. Vissa frikyrkor har påpekat att äktenskapet har en sakramental

223

Överväganden

SOU 2007:17

karaktär och att denna karaktär inte kan överföras på äktenskap för par med samma kön.

Svenska kyrkan, Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan har vid de hearings jag hållit uttalat att de accepterar en gemensam lagstiftning för både heterosexuella och homosexuella parbildningar, så länge som man inte använder ordet äktenskap i lagstiftningen utan väljer en mera neutral term för sam- levnaden. Begreppet äktenskap är värdeladdat och har särskild inne- börd för de olika trossamfunden. Om ett annat mera neutralt be- grepp kunde införas skulle det göra det möjligt för trossamfund att i kyrkoordningarna fortsätta att använda termen äktenskap i dess traditionella liturgiska bemärkelse och använda andra ritualer för par med samma kön. Det har vidare påpekats att själva vigseln är en liturgisk handling som inte med gällande trosuppfattningar kan ut- föras i andra fall än när det är fråga om att förena en kvinna och en man i äktenskap. Det har också uttryckts farhågor för att man skulle göra sig skyldig till diskriminering om man inom trossamfunden har olika liturgier beroende på om det gäller ett par med samma kön eller ett par med olika kön.

Vidare har barnperspektivet lyfts fram. Barn behöver både en mor och en far och en äktenskapslagstiftning som bygger på att även par med samma kön kan ingå äktenskap rimmar mindre väl med barns intressen. Sålunda sägs i artikel 7 i FN:s barnkonvention att ett barn så långt som det är möjligt skall få omvårdnad av både sin mor och far. Mer än andra samlevnadsformer tillgodoser äkten- skapet detta behov.

En annan invändning som förts fram är att en ändring av äkten- skapsreglerna inte bör drivas fram om den inte är väl förankrad bland allmänheten. Det är inte heller klarlagt att en lagändring är nödvändig. Den lagstiftning som finns om registrerat partnerskap ger redan i dag par med samma kön de rättigheter och skyldigheter som äkta makar har med enstaka undantag. Skillnaden består främst i att par med samma kön inte kan gifta sig på traditionellt vis, dvs. genom vigsel inom trossamfund eller borgerlig vigsel.

Det har slutligen påpekats att vissa länder, bl.a. Frankrike, har prövat frågan om man bör tillåta två kvinnor eller två män att ingå äktenskap men inte funnit skäl att ändra sin lagstiftning. Äkten- skap för par med samma kön är accepterat och erkänt endast i några få länder. För par som flyttar till andra länder än dessa kan det medföra problem och rättsförluster. En lagstiftning om äktenskap

224

SOU 2007:17

Överväganden

för par med samma kön bör därför inte genomföras förrän det finns förutsättningar för allmänt internationellt erkännande.

7.1.4Sociologiska aspekter

Socialstyrelsen har påpekat att ett stort antal barn i dag lever i homosexuella familjer och att det på sikt kan bli ännu fler med hän- syn till homosexuella pars möjligheter att adoptera barn. Det är viktigt att man inte gör skillnad mellan barn som lever i olika typer av samlevnadsformer, t.ex. så att de som lever inom ett äktenskap tillhör A-laget och de som lever inom ett registrerat partnerskap tillhör B-laget. Det blir enklare och tydligare för barnen om man har samma samlevnadsformer för heterosexuella och homosexuella par.

Enligt Socialstyrelsen vet man inte så mycket om hur det är för ett barn att växa upp i familjer där föräldrarna ha samma kön, efter- som det inte finns tillräckligt med forskning på området. Det finns dock en tendens till att man inte längre fäster samma fokus på för- äldrarnas kön som tidigare utan istället framhåller vikten av att ett barn får växa upp med föräldrar som tycker om barnet.

Ulla Björnberg har framhållit att familjerelationerna i dagens sam- hälle är betydligt mer varierande än för ett antal decennier sedan och att normerna för vad som är socialt accepterade familjer har utveck- lats mot en större vidsynthet. Hur många som lever i ett förhållande med en partner med samma kön vet man dock inte så mycket om eftersom statistik saknas.

Det finns ingen entydig uppfattning om barns behov av att ha två föräldrar. Å ena sidan har större vikt lagts vid att barn har två för- äldrar att ty sig till. Å andra sidan accepterar samhället enförälders- familjen som tillräckligt god och acceptabel samtidigt som stor vikt läggs vid att barn skall ha kontakt med båda sina föräldrar även om de inte lever tillsammans. Stor vikt läggs också vid barns rätt att känna till sitt biologiska ursprung.

Möjligheterna att vetenskapligt studera effekterna på barn som växer upp med en eller två homosexuella föräldrar är starkt begrän- sade. En sammanställning av existerande forskning i USA visar att det inte finns någon vetenskaplig grund för slutsatsen att homo- sexuella föräldrar är olämpliga på grund av sin sexuella läggning. Tvärtom visar forskningen att homosexuella föräldrar i samma ut- sträckning som heterosexuella är kapabla att ge sina barn en stöd-

225

Överväganden

SOU 2007:17

jande och hälsosam miljö. Barnen i homosexuella familjer skiljer sig inte heller från barnen i heterosexuella familjer när det gäller ut- veckling, anpassning och välbefinnande. Forskning visar vidare att engagemanget i barnen är likartat i båda föräldrakonstellationerna. Barnen skiljer sig inte åt när det gäller kognitiv förmåga, beteende och emotionell utveckling. Däremot kan barn till homosexuella ten- dera att utveckla mindre könsstereotypa beteenden och attityder. Data tyder på att det finns vissa intressanta skillnader mellan barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar och barn i heterosexu- ella familjer men förklaringarna härtill kan vara flera.

Enligt Ulla Björnberg skulle en reform där äktenskap mellan två kvinnor eller två män jämställs med det traditionella äktenskapet kunna medföra större stabilitet och varaktighet i familjen. Man vet inte om risken för familjesplittring är större i fråga om gifta par med samma kön än beträffande gifta heterosexuella par. Dock vet man att familjesplittring är mindre vanlig bland gifta än bland sam- boende par. För barnen är det en större trygghet att leva i en socialt accepterad familjeform.

Ulla Björnberg anser att det i princip kan hävdas att argumenten för varför äktenskap mellan heterosexuella föräldrar är en mycket lämplig familjeform har samma giltighet när det gäller äktenskap mellan homosexuella föräldrar. Utgångspunkten bör i första hand vara barnets rätt att inte behöva komma i kläm därför att samhället inte vill tillerkänna de vuxna legitimitet på grund av deras sexuella läggning eller orientering.

Frågan om varför äktenskap för par med samma kön fått en så stor aktualitet i dagens samhälle kan också kopplas till hur äkten- skap och kärlek uppfattas i dagens samhälle. Sett historiskt har äktenskapet under en lång tid haft en stor betydelse för att säkra egendom och arvsrätt. Det har också haft en stor betydelse för att säkra lojaliteter mellan släkter. Särskilt viktigt har det varit att reglera blodsband och för att markera social tillhörighet och sociala förpliktelser. Det har också varit viktigt för att reglera faderns egen- dom inklusive barn, hustru, och tjänstefolk. I sådana avseenden har äktenskapet inte längre betydelse i ett nutida sekulariserat, civilt samhälle, där äktenskapet bygger på personliga val och står för en personlig och emotionell relation mellan två parter. För många medborgare i dag är äktenskapet huvudsakligen ett civilt kontrakt (även vid vigsel inom trossamfund) som man ingår frivilligt. Alla individer har en laglig rätt att själv bestämma vem man vill gifta sig med, men också att upplösa sitt äktenskap, om relationen inte

226

SOU 2007:17

Överväganden

fungerar. Äktenskapets sociala legitimitet handlar om parets intima relation och den lycka som den medför. Att ingå äktenskap har en symbolisk och social betydelse – parterna vill ge en offentlighet till sitt förbund, vill visa att man ingår en långsiktig relation med ömse- sidiga lojaliteter gentemot varandra, att man offentligt lovar varandra att ta hand om varandra, framförallt emotionellt. Man vill visa inför omgivningen att man hör ihop som ett par, att man har en relation som man är beredd att arbeta på för att den skall bli varaktig. Det skänker gemenskap, tillhörighet och intimitet. Inför varandra och inför omgivningen vill man visa att man gör ett långsiktigt åtagande beträffande omsorg och kärlek. Denna innebörd har banat väg och öppnat upp för en ökad acceptans för att intima relationer kan upp- nås på flera sätt, särskilt i homosexuella relationer.

7.1.5Min bedömning av skälen

Bedömning: De skäl som anförts emot äktenskap för par med samma kön har inte tillräcklig bärkraft och kan inte väga upp de skäl som talar för en lagändring. Äktenskapsbalkens (ÄktB:s) definition av vad som är ett äktenskap bör således utvidgas till att omfatta också par med samma kön.

Som jag redan berört finns det en mängd olika aspekter på frågan om par med samma kön skall kunna ingå äktenskap. En del av dessa aspekter har ingen direkt bäring på själva frågan om äktenskap utan bottnar i andra förhållanden som exempelvis en allmänt negativ in- ställning till homosexualitet som företeelse eller en trosuppfattning som inte accepterar homosexualitet. Även om vissa skäl i den ena eller andra riktningen av denna anledning måste uteslutas är andra skäl ändå av så varierande beskaffenhet att en analys av dem inte kan ske utan att man bestämmer från vilken utgångspunkt bedömningen skall ske. Först därefter kan man värdera bärkraften av de olika skälen och göra en sammanvägning.

När det gäller regleringen av äktenskapets rättsverkningar har det som jag redan påpekat inte framkommit några synpunkter som talar mot att dessa regler görs tillämpliga på par med samma kön. Den argumentation som förts har i stället tagit sikte på äktenskapet som en form för familjebildning och den traditionella uppfattningen om äktenskapet särskilt då inom trossamfunden.

227

Överväganden

SOU 2007:17

Lagstiftaren kan inte diktera trossamfundens uppfattningar om äktenskapet. Däremot måste lagstiftaren ha frihet att bestämma hur det rättsliga äktenskapet skall definieras med hänsyn till ett allmänt perspektiv på äktenskapet som en viktig form för familjebildning utan att man därvid värderar hur familjebildningen bör gestalta sig. Detta kan också sägas vara den utgångspunkt från vilken ÄktB ut- formats när man inskränkt sig till att tillhandahålla praktiska lös- ningar för makarnas förhållanden sinsemellan och avstått från etiska värderingar och normer. Lagstiftarens definition av äktenskapet be- höver alltså inte vara bindande för trossamfunden och medborgarna på det sättet att andra uppfattningar om äktenskapet och dess när- mare innebörd är uteslutna. Mot denna bakgrund anser jag att en bedömning av skälen för och emot äktenskap för par med samma kön bör ske med utgångspunkt i det rättsliga äktenskapets betydelse som familjebildning.

En fråga som redan inledningsvis bör ställas är om våra internatio- nella åtaganden kan tolkas så att vi är skyldiga att öppna äktenskapet för par med samma kön.

Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är alla människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Denna grundläggande inställning ligger bakom bl.a. icke-diskriminerings- principen som kommit till uttryck såväl i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheterTPF2FPT som i den europeiska kon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (Europakonventionen).TPF3FPT När det gäller rätten att ingå äktenskap kan emellertid varken Europakonventionen eller FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter i vart fall med rådande praxis anses jämställa homosexuella med hetero- sexuella. Artikel 23.2 i FN-konventionen föreskriver att giftasvuxna kvinnors och mäns rätt att ingå äktenskap och bilda familj skall er- kännas. Vid tolkningen av den bestämmelsen har en konventions- stats vägran att tillåta par med samma kön att gifta sig inte ansett innebära konventionsbrott. Enligt artikel 12 i Europakonventionen har giftasvuxna kvinnor och män rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de inhemska lagar som reglerar utövandet av denna rättighet. Vid tillämpningen av artikeln har Europadomstolen i flera fallTPF4FPT slagit fast att rätten att ingå äktenskap hänför sig till äkten- skap i dess traditionella betydelse som relationen mellan en kvinna

2TP PT Jfr avsnitt 4.1.1.

3TP PT Jfr avsnitt 4.2.

4TP PT Jfr avsnitt 4.2 Rätt att ingå äktenskap och bilda familj.

228

SOU 2007:17

Överväganden

och en man. I fallet Christine Goodwin ./. Förenade Konungariket uttalade domstolen dock att en avgörande omständighet vid tillämp- ningen av artikel 12 är en parts egna önskemål. Det kan då påpekas att rätten att ingå äktenskap ter sig tämligen meningslös om man inte har möjlighet att välja vem man vill gifta sig med. Omständig- heterna i fallet Goodwin var emellertid speciella eftersom Christine Goodwin hade bytt kön från man till kvinna och ville gifta sig med en man, något som under de omständigheterna inte var möjligt en- ligt engelsk rätt. Europadomstolen ansåg att denna ordning stred mot artikel 12 i konventionen. Det går alltså inte att från avgöran- det dra några slutsatser om konventionens tillämplighet på homo- sexuella. Inte heller har artikel 8 om skydd för privat- och familjeliv ansetts medföra en rätt för par med samma kön att gifta sig.

I sammanhanget kan också nämnas att avdelningen för familje- rätt vid den brittiska överrätten för England och WalesTPF5FPT nyligen slagit fast att ett äktenskap som ingåtts enligt lagstiftningen i Kanada av ett par med samma kön inte kunde erkännas. Domstolen prövade därvid frågan med utgångspunkt i både Europakonventionen och brittisk rätt.

Min slutsats är att rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättig- het enligt gällande konventioner men att konventionsländerna har rätt att i sin nationella lagstiftning bestämma hur denna rättighet skall implementeras. Jag ser inte att konventionerna på området sträcker sig längre än till att garantera heterosexuella rätt att gifta sig. Å andra sidan kan konventionerna inte anses hindra att man i nationell lagstiftning ger även homosexuella rätt att gifta sig med varandra.

Rättsligt sett är äktenskapet ett förhållande mellan två parter som endast kan uppkomma genom ett formbundet förfarande. I Europa liksom i många andra delar av världen anses ett utmärkande drag för äktenskapet vara att det ingås av kärlek och i enlighet med parter- nas fria vilja även om kärleken inte är någon rättslig förutsättning för att de skall få gifta sig. Det synsättet får anses prägla även vår nuvarande äktenskapslagstiftning. Som familjebildning har vidare äktenskapet en känslomässig funktion och den funktionen att ge parterna möjlighet att med minsta möjliga sociala och personliga störningar tillfredsställa sina sexuella behov. Det ligger i sakens natur att en kärleksfull relation då är ett viktigt moment.

5TP PT Avgörande (2006) EWHC 2022 (Fam) av England and Wales High Court (family division) i mål FD05D04600.

229

Överväganden

SOU 2007:17

I olika sammanhang har framhållits att den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att de homosexuella känslomässigt dras till personer som har samma kön som de själva. Ett förhållande mellan två kvinnor eller två män företer, har det sagts, typiskt sett stora likheter med ett förhållande mellan en kvinna och en man. Oavsett om förhållandena avser personer av lika eller olika kön bygger de på samma känslor av kärlek, omtanke, lojalitet och omsorg. Det finns heller ingen skillnad mellan homosexuella och heterosexuella när det gäller det känslomässiga behovet av att såväl mellan sig som utåt visa känslor och sin önskan att leva till- sammans i ett varaktigt och ömsesidigt förpliktande förhållande.

Den inställningen har inte ifrågasatts under utredningens arbete och vad som har sagts tidigare har enligt min mening fortfarande giltig- het. Av de angivna skälen infördes också det registrerade partner- skapet som en form för familjebildning mellan homosexuella. Även om rättsverkningarna av den samlevnadsformen inte nämnvärt skiljer sig från äktenskapet måste det emellertid beaktas att äktenskapet enligt min mening får anses ha ett högre symbolvärde. Traditionellt har det ansetts innebära ett livslångt parförhållande byggt på kärlek och omtanke och på ömsesidiga skyldigheter makarna emellan. Även om samhällsutvecklingen medfört en något annorlunda syn på äkten- skapet har det registrerade partnerskapet inte samma klang som äktenskapet i det allmänna medvetandet. För de homosexuella kan äktenskapet vara viktigt som värdemätare både för deras egna rela- tioner och för omgivningens inställning.

Från denna utgångspunkt finns det således skäl för att inte göra någon åtskillnad mellan homosexuella och heterosexuella i fråga om möjligheten att kunna ingå äktenskap.

Det är givetvis riktigt att äktenskapet sedan mycket länge ansetts vara en samhällelig institution för samlevnad mellan en kvinna och en man och att denna definition av äktenskapet är djupt förankrad hos allmänheten både här hemma och utomlands. Den överens- stämmer också med trossamfundens grundläggande uppfattning om äktenskapet som en institution även om samfundens uppfatt- ningar av vad äktenskapet närmare innebär sedan kan gå isär.

För egen del anser jag att en viss uppfattning om eller definition av en samhällsföreteelse inte för alltid kan vara bestående även om den har mycket djupa rötter. Samhällsutvecklingen går framåt och nya värderingar och åsikter kan behöva ges utrymme också då det gäller grundläggande uppfattningar. Redan vid 1973 års reform av den dåvarande giftermålsbalken ändrades innebörden av äktenskapet

230

SOU 2007:17

Överväganden

genom att bl.a. kravet på makarnas trohet mot varandra och andra etiska normer togs bort eftersom de ansågs svara mindre väl mot den dåvarande synen på äktenskapet. Också skilsmässoreglerna mjukades upp. Ändringen innebar alltså att lagstiftarens definition av äktenskapet och dess innebörd kom att fjärma sig från vad som länge varit trossamfundens traditionella syn på äktenskapet som bl.a. en livslång relation byggd på trohet.

Samhällets syn på homosexualitet är ett annat exempel på en sådan omsvängning och på olika områden har det funnits en strävan att upphäva tidigare särbehandling av homosexuella och motverka diskriminering. Detta har bl.a. kommit till uttryck i den s.k. mål- sättningsparagrafen i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) där det anges att samhället skall motverka diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning. Att äktenskapet inte står öppet för par med samma kön torde dock varken enligt RF eller enligt Europakonventionen i och för sig innebära en diskriminering på grund av sexuell läggning, men det torde ändå innebära en form av särbehandling. I Neder- länderna och Belgien där äktenskap för par med samma kön blivit möjligt under senare år har just vikten av att homosexuella inte sär- behandlas varit ett av de huvudsakliga skälen för äktenskapsrefor- merna.

Min uppfattning är alltså att den traditionella betydelsen av äktenskapet som en heterosexuell relation inte kan vara avgörande för om äktenskap skall öppnas också för par med samma kön. Lagstiftaren måste ha frihet att definiera äktenskapet så att det motsvarar rådande uppfattningar Uppenbarligen har den traditio- nella innebörden av äktenskapet inte heller utgjort något hinder för lagändringar i Nederländerna, Belgien, Spanien, Kanada och Syd- afrika. Det är alltså så att äktenskapet inte överallt har behållit sin traditionella och entydiga innebörd som en relation mellan en kvinna och en man och att en ändring inte behöver medföra någon begreppsförvirring såsom hävdats från vissa håll.

Till detta kan läggas att vår nuvarande ÄktB bygger på en neutra- litet i fråga om hur makarna förhåller sig till varandra. Lagstiftaren har medvetet inskränkt sig till att tillhandahålla praktiska lösningar. Det kan sägas ligga mer i linje med neutraliteten att parterna själva får bestämma vem de vill gifta sig med än att man utesluter vissa parbildningar från äktenskapet. Att sedan vissa hinder mot äkten- skap till exempel mellan nära släktingar ändå ställts upp har beting- ats av särskilda skäl och strider inte mot principen om valfrihet.

231

Överväganden

SOU 2007:17

Referensgruppen med företrädare för trossamfund har invänt att termen äktenskap inte bör användas i en lagstiftning som gäller för både par med olika kön och par med samma kön. Man bör i stället använda en annan rättslig term. För trossamfunden är äktenskapet ett laddat begrepp som på olika sätt är en del av deras trosuppfatt- ningar och bör få fortsätta att vara det. Skulle det rättsliga begreppet äktenskap utvidgas till att också omfatta par med samma kön får det konsekvenser för trossamfunden. Vid de hearings jag hållit har samma invändning framförts från Svenska kyrkan och andra tros- samfund.

Ordet äktenskap har funnits mycket länge i vårt språk och här- stammar från medeltidstyskan.TPF6FPT Det hänför sig till något som till- kommit i laglig ordning. I den betydelsen är det besläktat med sådana konstellationer som äkta hälft, äkta make, äkta börd m.m. Att nu byta ut det ordet mot något annat skulle innebära att sådana uttryck som äkta make m.fl. skulle förlora sin vedertagna bemär- kelse. Dessutom är det svårt att finna någon lämplig synonym som kan beteckna det rättsliga förhållandet mellan två makar. Ordet giftermål är inte en lämplig term eftersom det språkligt avser själva ingåendet av äktenskap. Inte ens i giftermålsbalken som upphävdes i samband med införandet av ÄktB kunde man undvika att använda ordet äktenskap. Det var endast i rubriken till balken som ordet giftermål förekom. I övrigt användes ordet äktenskap. Ordet gifter- mål speglar också en föråldrad syn på förhållandet mellan kvinna och man genom att det hänför sig en gammal sed varigenom gifto- mannen (oftast fadern) genom ett avtal gav bort sin dotter.TPF7FPT Av denna anledning byttes rubriken Giftermålsbalken ut mot ÄktB. Härtill kommer att ordet äktenskap sedan mycket länge har varit i dagligt bruk och att ett byte på många håll skulle kunna uppfattas som helt onödigt. För övrigt skulle alla de som redan gift sig ställas inför den situationen att deras valda samlevnadsform plötsligt fick en annan benämning.

Termen äktenskap i dess olika språkliga former är vidare en i de flesta länder vanlig benämning på ett av staten sanktionerat för- hållande mellan två personer med vilket följer en rad rättsverkningar på olika områden. Det gäller inte bara makarnas relationer till var- andra utan också andra familjerättsliga frågor som vårdnad om barn, arv m.m. Äktenskapet har vidare rättsverkningar utanför familje- rätten, t.ex. inom skatterätten och på socialförsäkringsområdet. I

6TP PT Se Hellquist, Elof, Svensk etymologisk ordbok 3 uppl.,1966,. s. 1430. 7TP PT Se SOU 1981:85 s. 303.

232

SOU 2007:17

Överväganden

de internationella konventionerna på familjerättens område är äktenskapet också den gängse benämningen. Att nu ersätta den etablerade termen äktenskap med en annan term för att beteckna något som i allt skall motsvara äktenskapet kan innebära stora risker för att det nya begreppet i andra länder kommer att missupp- fattas såsom innebärande något annat än äktenskap. Detta talar mot att man bör byta ut termen. Härtill kommer att internationella överenskommelser och andra instrument kan finnas i en officiell och godkänd svensk översättning. I den mån sådana innehåller ordet äktenskap i olika sammansättningar kan vi inte ensidigt ändra översättningen. Detta gäller inte minst EG:s rättsakter. Ett typ- exempel är Bryssel II-förordningen som bl.a. reglerar domstolarnas behörighet i äktenskapsmål. Endast genom ett förfarande inom EU kan den svenska versionen ändras. Ordet äktenskap kommer alltså att leva kvar även om svensk lagstiftning ändras. Det kan i sin tur ge upphov till tolkningssvårigheter.

Som jag redan påpekat är lagstiftarens terminologi inte heller bindande för trossamfunden i den meningen att trossamfunden måste ge den exakt samma innebörd som lagstiftaren. Det är ju som sagts tidigare definitionen av det rättsliga äktenskapet och hur det ingås saken handlar om. Jag ser inga hinder mot att trossamfunden fort- sätter att ge ordet äktenskap samma innebörd i religiösa samman- hang som tidigare. Enligt min mening blir frågan om konsekven- serna för trossamfunden främst beroende av om lagstiftningen tvingar samfunden att använda ett utvidgat äktenskapsbegrepp genom att införa en skyldighet för dem att viga par med samma kön. Till den frågan liksom andra frågor om vigselformerna återkommer jag senare.

Givetvis hade det varit en fördel om jag kunnat finna en lösning som tillgodoser trossamfundens intresse. Skälen emot att införa en annan benämning på det rättsliga begreppet äktenskap är dock så starka att jag inte funnit detta vara en framkomlig väg.

En annan invändning som framförts är att äktenskapet är en samhällelig institution där barn skall födas och växa upp och att det från denna utgångspunkt är viktigt att samhället värnar om äkten- skapet. Det har också sagts att ett barn behöver både en mor och en far och att barnperspektivet talar mot att äktenskap skall kunna ingås av par med samma kön.

Otvivelaktigt har familjebildningen inom äktenskapets ram en stor betydelse för samhället. Familjen brukar betecknas som den minsta och grundläggande enheten i samhällsbyggnaden och äkten-

233

Överväganden

SOU 2007:17

skapet och dess rättsliga reglering borgar för en stabilitet i familjen. Från den utgångspunkten är det naturligtvis viktigt för samhället att slå vakt om äktenskapet som en institution för kärnfamiljen bestående av föräldrar och barn och där fortplantningsfunktionen är ett viktigt moment. Nu är det emellertid så att äktenskapet inte bara är till för dem som skaffar sig barn. Barnafödande är inget krav för äktenskap och många som inte kan eller vill skaffa barn gifter sig ändå. Att två kvinnor eller två män saknar möjlighet att få gemensamma biologiska barn kan då knappast vara ett argument mot att människor med samma kön skall kunna gifta sig med var- andra. Tvärtom har Europadomstolen i det ovan berörda rättsfallet Christine Goodwin ./. Förenade KonungariketTPF8FPT slagit fast att möj- ligheten att få gemensamma biologiska barn inte är en förutsättning för rätten att ingå äktenskap. Om homosexuella till skillnad från heterosexuella par nekas möjligheten att gifta sig just på grund av omöjligheten att få gemensamma barn skulle det dessutom innefatta en särbehandling som är svår att motivera från just denna utgångs- punkt.

En annan fråga är vilken roll barnperspektivet spelar för synen på äktenskap för par med samma kön. Om sådana äktenskap inte skulle gagna barnens intressen talar detta givetvis starkt mot att äkten- skapen bör tillåtas. Enligt vad som upplysts vid en av utredningens hearingar finns det i dag ett stort antal barn som lever i homosexu- ella familjer, men man vet inte så mycket om hur förhållandena är för dessa barn eftersom det saknas forskning på området. Vissa amerikanska forskningar har dock visat att barn till homosexuella föräldrar inte skiljer sig från barn till andra föräldrar när det gäller utveckling m.m. Vad som är viktigt, har det framhållits, är att man inte gör någon skillnad mellan barn som lever i äktenskap eller i registrerat partnerskap. För barnen är det en större trygghet att leva i en socialt accepterad familjeform och äktenskapet i sig borgar för en större trygghet och kontinuitet i familjen. Utgångspunkten bör därför i första hand vara barnets rätt att inte behöva komma i kläm därför att samhället ger olika legitimitet till skilda samlevnads- former beroende på de vuxnas sexuella läggning eller orientering. Det finns vidare en tendens att man inte längre fäster samma vikt vid föräldrarnas kön utan mer inriktar sig på vikten av att barn får växa upp med föräldrar som tycker om barnet.

8TP PT Se avsnitt 4.2 under rubriken Rätt att ingå äktenskap och bilda familj.

234

SOU 2007:17

Överväganden

Det bör också påpekas att samhället genom förändrade adoptions- regler och möjlighet till assisterad befruktning gjort det möjligt för homosexuella att på samma sätt som heterosexuella bilda en kärn- familj med föräldrar och barn. Samhället har därmed också ställt sig bakom att barn på lika goda villkor kan växa upp och fostras i homosexuella parförhållanden som i heterosexuella familjer. Detta ställningstagande har inte ansetts strida mot barnkonventionens före- skrift om att barnet så långt som möjligt skall få omvårdnad av både en far och en mor.

Till bilden hör också att den familjerättsliga lagstiftningen i Sverige bygger på att makarnas förhållande till varandra regleras i ÄktB medan relationerna mellan barn och deras föräldrar regleras i föräldrabalken. Man har alltså gjort en åtskillnad mellan de regler som skall gälla för makarna i äktenskap och de regler som gäller föräldrar och barn. Det innebär att barnperspektivet i första hand faller inom ramen för föräldrabalken och inte är ett moment i det äktenskapsrättsliga regelsystemet.

Mot den angivna bakgrunden kan jag inte finna att barnperspek- tivet ger någon egentlig vägledning när det gäller att ta ställning till om homosexuella skall kunna gifta sig med varandra eller inte. För barnet torde det vara mest betydelsefullt att relationerna till för- äldrarna är goda och trygga oavsett deras kön och vilken rättslig form de valt för sin samlevnad. Och om det skulle förhålla sig så som har hävdats i debatten att äktenskapet ger barnen en större trygghet måste man ställa frågan varför barn i familjer där föräld- rarna har samma kön inte skall jämställas med barn till gifta hetero- sexuella föräldrar.

Det har vidare uttryckts farhågor för att äktenskapet skulle ur- vattnas om homosexuella skulle få gifta sig med varandra och att andra samlevnadskonstellationer på sikt skulle kunna komma att inkluderas i äktenskapet.

Det går naturligtvis inte att ge något bestämt svar på frågan huruvida införandet av en möjlighet för homosexuella att gifta sig skulle ha någon inverkan på giftermålsfrekvensen bland hetero- sexuella. Vad som däremot kan sägas är att en sådan reform inte med automatik behöver leda till att andra samlevnadskonstella- tioner också skall inkluderas. Ytterst är detta en fråga för lagstif- taren men skulle ett sådant steg någon gång i framtiden bli aktuellt skulle det enligt min mening innebära ett större trendbrott än äktenskap för par med samma kön. Som jag redan påpekat är det utmärkande för äktenskapet att det ingås av kärlek. Kärlek i den

235

Överväganden

SOU 2007:17

betydelsen det har i äktenskapliga sammanhang är inget som utmärker andra relationer t.ex. mellan två syskon eller mellan två personer som av bl.a. praktiska skäl vill dela bostad och hushåll.

När det gäller familjens samhälleliga funktioner i övrigt bl.a. skyddsfunktionen och den ekonomiska funktionen i form av hus- hållsgemenskap är detta funktioner som inte påverkas av om part- erna lever i registrerat partnerskap eller äktenskap. Dessa funktioner berörs alltså inte om äktenskapet öppnas för par som har samma kön.

En fråga som också återstår att besvara är huruvida en lagändring verkligen är nödvändig eftersom rättsverkningarna av äktenskapet inte nämnvärt skiljer sig från dem som följer med det registrerade partnerskapet. Detta kan naturligtvis ses som ett argument mot en lagändring. Vad som sagts ovan innebär emellertid att det nu från olika utgångspunkter finns skäl för att ha en gemensam lagstiftning för homosexuella och heterosexuella som vill manifestera sina etablerade förhållanden. Till saken hör också att det har skett en omsvängning bland allmänheten när det gäller frågan om äktenskap mellan homosexuella. Som framgår av den statistiska redogörelsen i avsnitt 6.3 var år 2005 46 procent av svenska folket positivt till att homosexuella får gifta sig medan endast 31 procent var negativa. Det kan vidare noteras att fem av riksdagspartierna tagit ställning för homosexuella äktenskap. Enligt min mening står en lagändring i samklang med vad som nu får anses vara många människors upp- fattning.

Vad slutligen gäller invändningen att det internationella privat- och processrättsliga regelverket inte är anpassat till andra äktenskap än dem som ingås mellan en kvinna och en man är detta givetvis ett problem. I dagsläget är det inte troligt att några ändringar i de olika konventioner som gäller på familjerättens område och som ligger till grund för nationella privat- och processrättsliga regelverk kan komma ändras så att samma regler kommer att gälla för både hetero- sexuella äktenskap och äktenskap där paren har samma kön. Situa- tionen är för övrigt densamma när det gäller registrerade partner- skap. Det har inte hindrat oss och flera andra länder att införa regler om registrerat partnerskap och några länder, Nederländerna, Belgien, Spanien, Kanada och Sydafrika, har trots bristen på en internationell harmonisering inte tvekat att ta steget och öppna äkten- skapet för par med samma kön. I ett senare avsnitt återkommer jag till vilka ensidiga lagstiftningsåtgärder på det internationellt privat- och processrättsliga området som kan genomföras i Sverige för att

236

SOU 2007:17

Överväganden

motverka rättsförluster. Jag kan inte se att en bristande anpassning av det internationellt privat- och processrättsliga regelverket skall behöva utgöra ett hinder för en svensk lagstiftning på området. I mångt och mycket får frågan i nuläget ses som en informations- fråga. Det är viktigt om en lagstiftning skall komma till stånd att man satsar på informationsåtgärder till dem som berörs av reformen.

Min sammanfattande bedömning är att de skäl som anförts emot äktenskap för par med samma kön inte har tillräcklig bärkraft och inte kan väga upp de skäl som talar för en lagändring. Jag anser så- ledes att ÄktB:s definition av vad som är ett äktenskap bör utvidgas till att omfatta också par med samma kön.

7.2Utgångspunkter för en lagstiftning

Förslag: 1 kap. 1 § ÄktB ändras så att äktenskap kan ingås an- tingen mellan en kvinna och en man, mellan två kvinnor eller mellan två män. Samma regler skall gälla för alla äktenskap. Fader- skapspresumtionen i 1 kap. 1 § föräldrabalken (FB) skall dock endast gälla i de fall då modern är gift med en man vid barnets födelse. Vissa bestämmelser i ÄktB ges en könsneutral utform- ning.

Bedömning: Något särskilt anknytningskrav motsvarande det som finns i partnerskapslagen bör inte uppställas för att par med samma kön skall få ingå äktenskap i Sverige.

I enlighet med mitt ställningstagande i föregående avsnitt bör den nuvarande särbehandlingen av homosexuella på äktenskapsrättens område upphöra. Det innebär att äktenskap i fortsättningen skall kunna ingås av både par med olika kön och par med samma kön och att reglerna i ÄktB i princip bör bli fullt tillämpliga på alla äktenskap oavsett makarnas kön. Reformen kräver i första hand att 1 kap. 1 § ÄktB ändras så att äktenskap kan ingås mellan en kvinna och en man, mellan två kvinnor eller mellan två män. Liksom för närvarande bör de som ingått äktenskap betecknas som makar i balken. Eftersom reglerna i balken med något enstaka undantag är könsneutrala och knyter an till begreppen maka, make eller makar kommer reglerna att bli tillämpliga på alla äktenskap oavsett makar- nas sexuella läggning. Detsamma kommer att gälla vid tillämp- ningen av andra författningar som knyter an till äktenskap och

237

Överväganden

SOU 2007:17

makar. I vissa författningar har man valt uttrycken maka resp. make utan att någon åtskillnad mellan makarna är avsedd. När sådana ut- tryck förekommer bör de givetvis tillämpas så att de avser någon av makarna i ett äktenskap utan någon åtskillnad på grund av kön. Detsamma gäller sådana uttryck i författningsbestämmelser som kvinnan eller mannen i ett äktenskap. Någon uttrycklig bestäm- melse härom torde inte vara nödvändig.

Enligt 1 kap. 2 § partnerskapslagen gäller särskilda s.k. anknyt- ningskrav. Registrering får bara ske om en av parterna har hemvist här i landet sedan minst två år eller om en av parterna är svensk med- borgare med hemvist i Sverige. Med svensk medborgare jämställs medborgare i Danmark, Island, Norge och Nederländerna. Anknyt- ningskraven tar över reglerna i lagen (1904:26 s. 1) om vissa inter- nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) och förordningen (1931:429) om vissa internationella rätts- förhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF) är över huvud taget inte tillämplig på registrering av partner- skap. Anknytningskravet har motiverats med att man bör undvika att medverka till registrering som inte får någon verkan i hemlandet. Registrerat partnerskap har numera införts i fler länder än de angivna. Förutom Finland har samlevnadsformen införts bl.a. i Tyskland, Storbritannien, Schweiz och Nya Zeeland. Vidare har Neder- länderna, Belgien, Spanien, Kanada, Sydafrika samt delstaten Massachusetts i USA infört regler som innebär att homosexuella jämställs med heterosexuella i fråga om rätten att ingå äktenskap.

Mot denna bakgrund ställer jag mig frågan om det efter mönster av partnerskapslagen skall krävas särskild anknytning till Sverige för att par med samma kön skall få gifta sig här i landet.

Det går inte att förutse i vilken utsträckning ett äktenskap där makarna har samma kön och som ingåtts enligt svensk lag kommer att få rättsverkningar i andra länder. Det får antas att de länder som genomfört lagstiftning om sådana äktenskap kommer att fullt ut respektera ett äktenskap ingånget i Sverige. Länder med partner- skapslagstiftning kan också komma att erkänna äktenskapet som ett rättsinstitut och då tillämpa sina nationella regler om rättsverkning- arna av partnerskap. Så tycks kunna bli fallet i t.ex. Storbritannien där regeringen fått ett bemyndigande att föreskriva att de brittiska reglerna om rättsverkningarna av partnerskap skall tillämpas på äktenskap mellan två personer med samma kön enligt Nederländernas lagstiftning. De upplysningar som inhämtats om utländsk rätt ger vidare vid handen att man i de andra länder som infört partner-

238

SOU 2007:17

Överväganden

skapslagstiftning i praxis troligen kommer att ha samma inställning. Sedan kan det finnas ett otal varianter av avståndstagande från äkten- skap för par med samma kön i större eller mindre utsträckning. Den mest extrema varianten kan vara att man i vissa länder helt tar avstånd från sådana äktenskap och behandlar makarna som ogifta. En annan variant kan vara att man beaktar äktenskapet som ett hinder för ett nytt giftermål men vägrar att medverka till att rätts- verkningarna av äktenskapet kan realiseras eller att man vägrar att ställa landets domstolar till förfogande för upplösning av äkten- skapet. Av hänsyn till parterna är det naturligtvis angeläget att man inte ger möjlighet till ingående av äktenskap när äktenskapet inte erkänns i hemlandet eller i andra länder dit de flyttar. Ett tungt vägande skäl emot en särreglering beträffande rätten för par med samma kön att gifta sig inför svensk vigselförrättare är emellertid att ett anknytningskrav kommer att innebära en särbehandling av homosexuella. Man bör också ställa sig frågan om ett särskilt anknytningskrav verkligen är nödvändigt. För parterna är det vik- tigast att de blir uppmärksammade på riskerna med att äktenskapet inte kommer att erkännas i andra länder. Vissa av nackdelarna kan vidare motverkas genom olika rättshandlingar, t.ex. avtal och testa- menten.

Härtill kommer att de länder som infört lagstiftning om äkten- skap för par med samma kön inte har ställt upp några särskilda anknytningskrav. I Nederländerna, Belgien och Spanien uppställs visserligen krav på viss anknytning till respektive land antingen i form av medborgarskap eller hemvist för att äktenskap skall kunna ingås där. Kraven gäller emellertid både heterosexuella par och homo- sexuella par och i Nederländerna och Belgien har kraven främst för- anletts av önskemål om att förhindra ”äktenskapsturism”. Det är alltså inte den eventuella bristen på rättsverkningar i andra länder som talat för anknytningskravet. I Kanada däremot saknas särskilda anknytningskrav.

På grund av det anförda anser jag att det saknas tillräckliga skäl för några särskilda krav på anknytning till Sverige för att två kvinnor eller två män skall kunna gifta sig här i landet.

Det internationellt privat- och processrättsliga regelverkets tillämp- ning på äktenskap mellan två kvinnor eller mellan två män behandlas särskilt i ett senare avsnitt. En sådan fråga bör emellertid tas upp redan nu, nämligen hur man skall förhålla sig när äktenskap skall in- gås inför svensk vigselförrättare och kontrahenterna inte är svenska medborgare och inte heller har hemvist här i landet.

239

Överväganden

SOU 2007:17

Om en kvinna och en man vill gifta sig inför svensk vigselför- rättare skall det enligt 1 kap. 1 § första stycket IÄL prövas om det finns något hinder mot äktenskapet enligt svensk lag. I 1 kap. 1 § andra stycket föreskrivs att även utländsk lag skall beaktas om ingen av dem är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Förutom frånvaro av svenska äktenskapshinder krävs då att var och en av dem har rätt att ingå äktenskap enligt lagen i en efter eget val an- given stat där hon respektive han antingen är medborgare eller har hemvist. Om båda begär det och det finns särskilda skäl kan dock prövningen ske med tillämpning av enbart svenska lag. För nordiska medborgare gäller bestämmelserna i NÄF som skall tillämpas i stället för IÄL. Jag kommer senare att föreslå att NÄF över huvud taget inte skall till vara tillämplig på äktenskap där parterna har samma kön. Även nordiska medborgares möjlighet att ingå äkten- skap inför svensk vigselförrättare kommer sålunda att bedömas enligt IÄL i de fall kontrahenterna har samma kön. När två kvinnor eller två män som vill gifta sig med varandra varken är medborgare eller har hemvist i länder som tillåter sådana äktenskap kan en tillämpning av regeln i IÄL om beaktande av utländsk rätt leda till att det föreligger ett hinder mot äktenskapet. Enligt vad som upplysts vid utredningens studiebesök i Belgien och Nederländerna beaktas inte sådant hinder i dessa länder. I Belgien anses det, under vissa förutsättningar, strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) och i Nederländerna har man löst problemet genom att endast den nederländska lagstiftningen gäller beträffande förut- sättningarna för ingående av äktenskap. Beträffande förhållandena i Spanien har det vid utredningens studiebesök i det landet upplysts att frågan överlämnats åt rättstillämpningen. Senare utfärdade dekretTPF9FPT ger stöd för en tillämpning som innebär att en spansk och en utländsk medborgare med samma kön kan ingå äktenskap i Spanien fastän lagen i den utländske medborgarens hemland inte tillåter sådana äktenskap. Motsvarande gäller även då båda parterna är utländska medborgare.

Jag ser ingen anledning att vi nu skulle lätta på kraven i IÄL och generellt öppna en möjlighet för både par med olika kön och par med samma kön att ingå äktenskap inför svensk vigselförrättare när de saknar anknytning till Sverige. Det skulle innebära att vi skulle medverka till äktenskap mellan personer från andra länder när äktenskapet inte skulle bli giltigt i det land varifrån de kommer.

9TP PT Dirección General de los registros y del notariado, Ministerio de Justicia, den 29 juli 2005.

240

SOU 2007:17

Överväganden

Sverige skulle då bli en frizon för par som inte kan gifta sig i hem- landet eller något annat land som de har anknytning till. Den möj- lighet som finns att göra undantag från huvudreglerna i vissa fall får anses tillräcklig för att parterna efter prövning i det enskilda fallet skall kunna gifta sig här oavsett vad som följer av lagstiftningen i det land eller de länder till vilka de har anknytning genom med- borgarskap eller hemvist. Det skall också beaktas att svenska med- borgares rätt att ingå äktenskap enlig IÄL skall prövas enligt svenska regler. Det är alltså främst utländska par utan anknytning till Sverige som kan nekas rätten att gifta sig här.

Liksom när det gäller andra äktenskap bör en hindersprövning föregå ett äktenskap mellan två personer med samma kön. De äktenskapshinder som anges i 2 kap. ÄktB, dvs. underårighet, släkt- skap samt bestående äktenskap eller registrerat partnerskap, bör därvid gälla fullt ut. Underårighet är dock inte ett absolut hinder mot äktenskap utan länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist kan ge dispens. Någon motsvarande möjlighet finns inte enligt partnerskapslagen. Under förarbetena till partnerskapslagenTPF10FPT motiverades detta med att dispensansökningar var sällsynta och dispens nästa uteslutande gavs på grund av att parterna hade eller väntade barn. Hänsynen till utländska seder och bruk kunde också vara dispensskäl. Endast i undantagsfall kunde dispensmöjligheten därför komma utnyttjas vid partnerskap. Mot bakgrund av att ÄktB i största möjliga utsträckning skall bli tillämplig på äktenskap där paret har samma kön finner jag inte anledning att dispensmöjligheten inte skall gälla också för dessa par.

Släktskapshindren har motiverats av genetiska skäl för att mot- verka nedärvning av sjukdomar och defekter. Det kan hävdas att de genetiska riskerna inte är aktuella i homosexuella parförhållanden. Det finns emellertid etiska aspekter på sexuella förbindelser mellan närstående och i det avseendet skiljer sig inte homosexuella rela- tioner från heterosexuella. Av det skälet uppställs nära släktskap som ett hinder mot registrering av partnerskap och det finns ingen anledning att vara mindre restriktiv när det gäller äktenskap där paren har samma kön.

I 3 kap. 1 § andra stycket, 3 § första stycket och 4 § ÄktB finns bestämmelser om var hindersprövning skall ske och om vad som åligger kvinnan och mannen vid den prövningen. Tillämpningen av

10TP PT Se Partnerskapskommitténs betänkande Partnerskap (SOU 1993:98) s. 98.

241

Överväganden

SOU 2007:17

bestämmelserna är inte beroende av vilket kön den ena eller andra parten har och de bör ges en mera könsneutral utformning. Det- samma gäller bestämmelserna i 4 kap. 2 § första och tredje stycket, 14 kap. 2 § första stycket och 3 § första stycket samt 15 kap. 2 § första stycket ÄktB.

I partnerskapslagen fanns tidigare ett antal undantag från prin- cipen att partnerskapet har samma rättsverkningar som äkten- skapet. Bland annat fick registrerade partner inte anta adoptivbarn eller utses att i egenskap av särskilt förordnad förmyndare gemen- samt utöva vårdnaden om underårig. Bestämmelser om assisterad befruktning gällde inte heller för registrerade partner. Efter flera olika lagändringar gäller numera i princip samma regler för regi- strerade partners som för gifta heterosexuella par. Undantag görs dock fortfarande för bestämmelser som gäller för makar och vars tillämpning innebär en särbehandling av den ene maken endast på grund av dennes kön samt vissa konventionsgrundade regler.

Några särskilda undantag som tar sikte på äktenskap för par med samma kön är enligt min mening inte nödvändiga. Beträffande be- stämmelser som gäller för makar och vars tillämpning är beroende av att makarna har olika kön är det numera främst bestämmelsen i FB om faderskapet till barn som föds under ett äktenskap (fader- skapspresumtion) och äldre regler om vissa efterlevandeförmåner till änkor som har aktualitet. De sistnämnda reglerna är inte särskilt omfattande och har med tiden nästan undantagslöst förlorat i be- tydelse. Med utgångspunkt i att samma regler skall gälla för alla äktenskap oavsett makarnas sexuella läggning finns det knappast anledning att nu göra något undantag för dessa regler, särskilt som det svårligen kan tänkas förekomma fall där förmånerna kan utgå i eller efter ett äktenskap mellan makar med samma kön.

När det gäller faderskapspresumtionen bör den emellertid ha samma omfattning som i dag. Frågan om föräldraskapet för en kvinna som är gift med barnets moder bör presumeras på liknande sätt som faderskapet för en gift man faller utanför mitt uppdrag. I direktiven för utredningsarbetet anges uttryckligen att det inte ligger i upp- draget att utreda frågor om assisterad befruktning och föräldraskap till barn som kommer till genom sådan befruktning. Dessa frågor har nyligen behandlats av en särskild utredningTPF11FPT och är föremål för överväganden inom Regeringskansliet. I avvaktan på regeringens ställningstagande till den utredningens förslag bör bestämmelsen i

11TP PT Se avsnitt 2.5.1.

242

SOU 2007:17

Överväganden

1 kap. 1 § FB anpassas till vad som nu föreslås om äktenskap för par med samma kön, så att det klart framgår att faderskapspresum- tionen endast gäller i de fall då modern är gift med en man vid barnets födelse.

Till frågan om de konventionsgrundade författningarna återkom- mer jag i avsnittet om internationella privat- och processrättsliga regler.

7.3Övergångsordning för registrerade partnerskap

Förslag: Partnerskapslagen upphävs när ändringarna i ÄktB träder i kraft. Ett partnerskap som registrerats här i landet och inte upplösts skall gälla som ett äktenskap.

Vissa följdändringar föreslås i ÄktB, FB, brottsbalken, sam- bolagen (2003:376), försäkringsavtalslagen (2005:104) och lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.

Om äktenskapet i enlighet med mina tidigare ställningstaganden öppnas för par med samma kön finns det knappast någon anledning att det registrerade partnerskapet skall finnas kvar som en rättslig samlevnadsform för sådana par, detta särskilt som rättsverkning- arna av partnerskapet med några få undantag överensstämmer med äktenskapets. Partnerskapslagen bör därför upphävas när ändring- arna i ÄktB träder i kraft.

En särskild fråga är emellertid om ÄktB då skall bli automatiskt tillämplig på dem som redan registrerat sitt partnerskap eller om det skall krävas någon särskild form av övergångslösning för dessa par, t.ex. genom att de får välja om de vill bli betraktade som regi- strerade partners eller som gifta. Vad som skulle tala för en sådan lösning är att det finns par som inte vill ha äktenskapet som sam- levnadsform utan föredrar det religiöst mindre laddade partner- skapet. En omständighet som också kan tala för en sådan lösning är att partnerskap erkänns i flera länder medan det däremot är mer osäkert i vilken utsträckning äktenskap mellan homosexuella kommer att erkännas i andra länder än dem som redan infört könsneutrala äktenskap. Som jag tidigare påpekat finns det emellertid anledning anta att äktenskap mellan homosexuella som ingåtts i Sverige kommer att ges rättsverkningar i andra länder enligt de nationella reglerna om registrerade partnerskap.

243

Överväganden

SOU 2007:17

En avgörande nackdel med den berörda lösningen är att vi under lång tid kan komma att ha två rättsligt reglerade samlevnadsformer som inte nämnvärt skiljer sig åt utom så till vida att den ena är av- sedd endast för par med samma kön. Jag anser att detta skäl är så starkt att det väger över andra betänkligheter som kan finnas mot att äktenskapsreglerna till fullo blir tillämpliga på dem som redan är registrerade partners. Jag föreslår därför att ett partnerskap som registrerats här i landet innan de föreslagna ändringarna i ÄktB träder i kraft och inte upplösts skall gälla som ett äktenskap efter ikraftträdandet. Något formellt beslut eller annan särskild omgång bör inte krävas. Det bör räcka med att Skatteverket i folkbok- föringen antecknar att ett tidigare registrerat partnerskap är ett äktenskap enligt övergångsreglerna till ändringarna i ÄktB. En sådan anteckning bör dock inte ha retroaktiv verkan utan endast avse tiden efter ikraftträdandet. Det kan naturligtvis hävdas att den föreslagna övergångslösningen formellt sett strider mot FN-kon- ventionen angående samtycke till, minimiålder för och registrering av äktenskap. Redan vid registreringen av sitt partnerskap har dock parterna samtyckt till att ingå en samlevnadsform med i allt väsent- ligt samma rättsverkningar som ett äktenskap. Att samtycket inte avsett just äktenskap kan inte tillmätas någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Eftersom mitt förslag innebär att den som är registrerad partner när ändringarna i ÄktB träder i kraft med automatik blir make och partnerskapet därefter anses vara ett äktenskap är det viktigt att Skatteverket informerar berörda par om reformen. Detta bör ske i god tid innan den nya regleringen träder ikraft så att den som är registrerad partner får möjlighet att ta ställning till om hon eller han vill upplösa partnerskapet eller leva i ett äktenskap.

Enligt 3 kap. 3 § andra stycket ÄktB skall de som avser att ingå äktenskap vid hindersprövningen på heder och samvete intyga att de inte tidigare ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap samt i förekommande fall styrka att äktenskapet eller partnerskapet upplösts om det inte framgår av folkbokföringen. Jag anser inte att man kan undvara den nuvarande regeln såvitt avser registrerat partnerskap även om partnerskapet som rättsinstitut utmönstras ur lagstiftningen och bestående partnerskap efter ikraftträdandet skall anses som äktenskap. Ett redan upplöst partnerskap träffas inte av denna övergångslösning. Inte minst med hänsyn till att uppgifts- skyldigheten i 3 kap. 3 § andra stycket ÄktB är straffsanktionerad genom bestämmelserna i 15 kap. 10 § brottsbalken om osann eller

244

SOU 2007:17

Överväganden

vårdslös försäkran är det vidare viktigt att omfattningen av uppgifts- skyldigheten vid hindersprövning klart framgår av ÄktB. I berörda regel i ÄktB bör därför anges att uppgift skall lämnas om ett part- nerskap som ingåtts enligt 1994 års partnerskapslag.

Jag återkommer i ett senare avsnitt till de bestämmelser som kan behövas för att partnerskap som registrerats utomlands fortfarande skall kunna ges rättsverkningar här i landet.

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår den som är ogift äktenskap med den som är gift skall hon eller han dömas för tve- gifte enligt 7 kap. 1 § första stycket brottsbalken. Om den som är partner i ett registrerat partnerskap ingår äktenskap är detta straff- bart enligt andra stycket i samma paragraf som olovligt ingående av äktenskap. I 1 a § nämnda kapitel föreskrivs straff för den som regi- strerar partnerskap och sedan innan det tidigare upplösts låter registrera ett nytt partnerskap. Detsamma gäller om den som redan är gift låter registrera partnerskap. I och med att partnerskapslagen upphävs bör sistnämnda bestämmelse kunna slopas.

Den som låtit registrera ett partnerskap utomlands och därefter ingår äktenskap i Sverige trots att det utländska partnerskapet fort- farande består bör däremot fortfarande kunna dömas till straff i Sverige. Jag kommer senare att föreslå att det i 7 kap. 4 § IÄL in- förs en generell regel som innebär att bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar i tillämpliga delar skall gälla en i ett annat land författningsreglerad samlevnads- form och parterna i förhållandet om samlevnadsformen har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äktenskap i det landet (jfr avsnitt 7.17). Denna bestämmelse torde emellertid på grund av legalitetsprincipenTPF12FPT inte kunna utsträckas till att gälla på det straff- rättsliga området. Jag föreslår därför att bestämmelsen i 7 kap. 1 § brottsbalken såvitt avser partner i ett registrerat partnerskap ändras så att den istället avser part i en samlevnadsform som är författnings- reglerad i ett annat land och som i huvudsak har samma rättsverk- ningar som ett äktenskap i det landet.

Om partnerskapslagen upphävs krävs även följdändringar i 2 kap. 4 § och 5 kap. 5 § första och andra stycket ÄktB samt i vissa andra författningar, nämligen i 1 kap. 9 § första stycket FB, 1 § fjärde stycket sambolagen, 14 kap. 6 § försäkringsavtalslagen samt 6 kap. 1 § andra stycket och 7 kap. 1 § andra stycket lagen om genetisk integritet m.m.

12TP PT Legalitetsprincipen finns uttryckt i RF och i brottsbalkens promulgationslag. Den innebär i princip att en gärnings straffbarhet och straff skall framgå direkt av lagen.

245

Överväganden

SOU 2007:17

7.4Formerna för ingående av äktenskap – inledning

Frågan om äktenskap för par med samma kön har behandlats i av- snitt 7.1. Som framgått föreslås att ÄktB ändras så att äktenskap också skall kunna komma till stånd för två kvinnor eller två män. I detta och följande avsnitt behandlas nästa huvudfråga, nämligen formerna för ingående av äktenskap i framtiden. Samma former för ingående av äktenskap bör i princip gälla för alla par oavsett kön.

Enligt nuvarande ordning kan ett äktenskap ingås genom vigsel inom trossamfund, s.k. kyrklig vigsel, eller genom borgerlig vigsel. I det förstnämnda fallet kan vigseln förrättas av präst inom Svenska kyrkan eller av befattningshavare inom andra trossamfund om sam- fundet har fått vigselrätt. Det krävs också att befattningshavaren inom trossamfundet har givits behörighet att vara vigselförrättare. Kammar- kollegiet prövar frågor om vigselrätt för andra trossamfund än Svenska kyrkan och om vigselbehörighet för deras befattnings- havare. Borgerlig vigsel förrättas antingen av tingsrättsdomare eller av särskilt förordnade borgerliga vigselförrättare. Sådana förordnan- den meddelas av länsstyrelserna, ofta på förslag av kommunerna.

Enligt direktiven för mitt utredningsarbete skall jag bl.a. pröva om den nuvarande valfriheten mellan de två vigselformerna skall slopas till förmån för en ordning där endast borgerlig vigsel blir juridiskt giltig. I det sammanhanget skall också utredas om vigseln kan ersättas med en enkel registrering. Om vigsel inom trossam- fund behålls skall det övervägas om några förändringar bör göras när det gäller trossamfundens vigselrätt. Vidare skall domares be- fattning med vigslar övervägas. En annan fråga är om behörigheten att företräda det allmänna vid en vigsel skall anförtros Skatteverket. Också det nuvarande systemet med förordnande av borgerliga vigselförrättare skall prövas. Även frågan om avgifter för vigsel skall utredas.

Det årliga antalet vigslar inom Svenska kyrkan är ca 22 000 och antalet vigslar som förrättas av domare ca 4 000. Totala antalet vigslar per år är drygt 44 000. Det innebär att ca 18 000 vigslar för- rättas inom andra trossamfund än Svenska kyrkan och av särskilt förordnade borgerliga vigselförrättare.

Det finns ca 1 500 förordnade borgerliga vigselförrättare och ca 6 000 präster inom Svenska kyrkan. Det bör dock observeras att rätten att viga inom Svenska kyrkan inte är förknippad med inne- havet av en anställning utan följer av prästvigningen i Svenska kyr- kan. Även t.ex. pensionerade präster är således behöriga att förrätta

246

SOU 2007:17

Överväganden

vigsel. Cirka 3 300 befattningshavare inom andra trossamfund har vigselbehörighet. Härtill kommer antalet tingsrättsdomare som uppgår till ca 550. Resurserna för vigslar uppgår totalt till minst ca 11 300 befattningshavare.

7.5Registrering istället för vigsel?

7.5.1Bakgrund

Den första frågan som bör besvaras är om vigsel kan ersättas med en enkel registrering.

Enligt gällande rätt (4 kap. 1 och 2 §§ ÄktB) ingås ett äktenskap genom vigsel i närvaro av vittnen. Vid vigseln skall parterna sam- tidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrätta- ren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar. När dessa moment i vigsel- förfarandet fullgjorts är äktenskapet ingånget och rättsverkningarna av det inträder. Momenten är de samma vare sig vigseln sker inom ett trossamfund eller i borgerlig ordning. Efterföljande registrering hos Skatteverket saknar däremot betydelse för äktenskapets upp- komst och rättsverkningar.

Familjelagssakkunniga övervägde på 1970-talet om själva regi- streringen hos folkbokföringsmyndigheten borde vara det konsti- tutiva momentet för äktenskapets uppkomst i stället för vigseln, men fann att vägande skäl talade mot en sådan ordning. Bland annat ansåg de sakkunniga att personlig inställelse hos folkbokför- ingsmyndigheten var nödvändig för att det skulle kunna säker- ställas att parternas överenskommelse om att ingå äktenskap fort- farande gällde vid registreringstillfället. För att dubbla förfaranden för dem som önskade kyrklig eller annan högtidlig inramning av äktenskapets ingående skulle kunna undvikas förordades istället ett anmälningsförfarande. En gemensam skriftlig anmälan skulle per- sonligen lämnas till den som hade utsetts att motta sådana anmäl- ningar, bl.a. tjänstemän hos vissa myndigheter, kommunala för- troendemän och befattningshavare inom trossamfund. Det konsti- tutiva momentet för äktenskapets uppkomst skulle enligt förslaget vara mottagarens godkännande av anmälningen. Par som så önska- de skulle därmed kunna få en religiös vigsel eller annan högtidlig inramning vid samma tillfälle som det rättsliga äktenskapet ingicks. Familjelagssakkunnigas förslag ledde emellertid inte till lagstiftning.

247

Överväganden

SOU 2007:17

Förslaget ansågs vara oförenligt med FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för och registrering av äktenskap. Kon- ventionens krav att parternas samtycke till äktenskapet skall avges i vittnens närvaro var inte uppfyllt. Den praktiska skillnaden mellan det av de sakkunniga förordade anmälningsförfarandet, komplet- terat med en föreskrift om närvaro av vittnen vid anmälningstill- fället, och ingående av äktenskap genom vigsel ansågs så liten att det inte fanns anledning att ändra på dåvarande ordning.TPF13FPT

En idé som nu har framförts bl.a. från vissa trossamfund är att registreringen skulle kunna gå till så att de blivande makarna efter hindersprövningen undertecknar ett kontrakt som bevittnas av två personer. Detta skulle kunna ske vid besök hos Skatteverket eller vid annat tillfälle, t.ex. under en vigselgudstjänst eller under en icke-religiös ceremoni, varpå dokumentet skickas till Skatteverket för registrering. Trossamfunden skulle kunna införa själva under- tecknandet av dokumentet i liturgin för vigselgudstjänsten. Man skulle därmed undgå olägenheten med dubbla förfaranden. Äkten- skapet skulle dock konstitueras först genom registreringen.

Det har vidare framhållits att vigsel är ett religiöst begrepp samt att den kyrkliga vigseln har använts som förebild vid utformningen av den borgerliga vigseln. Om lagstiftaren väljer att övergå till en ordning där äktenskap endast kan ingås civilt bör det övervägas om termen vigsel fortfarande skall användas. Ytterligare en komplika- tion som påpekats är att vigseln inom vissa trossamfund är en litur- gisk handling som inte med gällande trosuppfattningar kan utföras i andra fall än när det är fråga om att förena en kvinna och en man i äktenskap. Inom t.ex. katolska kyrkan är vigseln dessutom ett sak- rament. Representanter för några trossamfund har därför gjort gällande att det bör användas en annan, neutral terminologi i lag- stiftningen även om en ordning med både vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel behålls. Vigselbegreppet skulle t.ex. kunna ersättas med ordet giftermål.

7.5.2Min bedömning

Bedömning: Äktenskap bör fortfarande ingås genom en särskild ceremoni och inte genom registrering. Ordet vigsel bör behållas som benämning på ceremonin.

13TP PT Jfr avsnitt 3.2.1.

248

SOU 2007:17

Överväganden

Bör äktenskap ingås genom registrering eller vid en särskild ceremoni?

Den av Sverige antagna FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap uppställer vissa krav beträffande formerna för ingående av äktenskap. Enligt konven- tionen skall ett äktenskap inte anses ingånget i laga ordning utan båda kontrahenternas av fri vilja avgivna samtycke. Samtycket skall avges av dem personligen efter vederbörlig kungörelse samt inför vigselmyndigheten och i vittnens närvaro i enlighet med vad som föreskrivs i lag.TPF14FPT En framtida lagstiftning om formerna för ingå- ende av äktenskap bör inte strida mot Sveriges internationella för- pliktelser enligt konventionen, låt vara att äktenskapet numera inte föregås av något kungörelseförfarande.

Om FN-konventionens krav skall tillgodoses krävs således att båda parterna personligen kommer till vigselmyndigheten och i vittnens närvaro ger till känna att de vill ingå äktenskap. FN-kon- ventionen ställer därmed krav på ett visst muntligt förfarande. Genom förfarandet säkerställs frivilligheten i parternas överens- kommelse. En ordning som innebär att registreringen är avgörande för äktenskapets uppkomst förutsätter vidare att registreringen sker i nära anslutning till parternas inställelse hos vigselmyndig- heten. Det får nämligen inte råda något tvivel om att överenskom- melsen består vid tidpunkten för äktenskapets uppkomst. I annat fall finns det åtminstone en teoretisk risk för att en av parterna under mellantiden avlider eller inte längre vill ingå äktenskap. Det är vidare viktigt att parterna med en gång får klart för sig från vilken tidpunkt de är gifta med varandra. I praktiken innebär det sagda att vigselmyndigheten även måste vara registreringsmyndig- het, annars finns det risk att det dröjer innan äktenskapet träder i kraft. Hela förrättningen måste därför ske hos Skatteverket. Det är således inte förenligt med FN-konventionens krav att blivande makar undertecknar en skriftlig överenskommelse i anslutning till en vigselgudstjänst eller annan äktenskapsceremoni som därefter skickas för registrering för att äktenskapet skall bli giltigt.

Även om ett registreringsförfarande uppfyller nämnda krav finns det flera skäl talar emot en sådan ordning. Som redan framgått konstitueras äktenskapet i dag genom själva vigselceremonin och inte vid en registrering. Samma ordning gäller i våra nordiska grannländer. En ändring skulle innebära ett paradigmskifte och att

14TP PT Jfr avsnitt 4.1.2.

249

Överväganden

SOU 2007:17

den nordiska rättslikheten bryts. Vidare förutsätter en övergång till berörda registreringsförfarande att äktenskap endast kan ingås i civil ordning. Att behålla vigsel inom trossamfund samtidigt som man ersätter den borgerliga vigseln med registrering hos Skatte- verket är knappast något tänkbart alternativ. Den praktiska skillna- den mellan förfarandet vid borgerlig vigsel och en registrering enligt ovan är inte heller särskilt stor. Man vinner därför inte så mycket på att införa ett registreringsförfarande. Med hänsyn till att människor i allmänhet fäster stor vikt vid de förhållanden under vilka äktenskapet ingåsTPF15FPT kan ett registreringsförfarande dessutom uppfattas som en alltför långtgående förenkling av förfarandet. Vigselceremonin torde däremot vara väl förankrad bland allmän- heten. Par som önskar en högtidlig inramning av äktenskapets in- gående skulle dessutom vara tvungna att genomgå dubbla för- faranden. Man kan inte heller bortse från att det finns risk för rätts- förlust om registrering av någon anledning inte sker.

Det kan tilläggas att alternativet att knyta uppkomsten av ett äktenskap till en anmälan istället för en vigsel har avfärdats i tidi- gare lagstiftningsärende. Flera av de skäl som anförts mot ett regi- streringsförfarande kan också anföras mot ett anmälningsförfar- ande. Det finns således inte heller förutsättningar att ersätta nu- varande vigselceremoni med ett anmälningsförfarande.

Bör vigselbegreppet behållas?

Vigsel som benämning på både den kyrkliga och borgerliga formen för ingående av äktenskap introducerades i lagstiftningen genom 1915 års lag om äktenskapets ingående och upplösning. Innan dess hade benämningen vigsel förbehållits den kyrkliga akten och haft en entydigt religiös innebörd. I förarbetena till lagen diskuterades om den föreslagna ändringen var lämplig med hänsyn till ordets religiösa ursprung. Lagutskottet konstaterade att ordet vigsel i lag- förslaget användes i en betydelse som avvek från dess språkliga och historiska innebörd och var ny för svenskt lagspråk. I det allmänna språkbruket användes emellertid termen vigsel även beträffande den borgerliga formen. Enligt utskottet gick denna språkbildning inte att hejda. En enhetlig beteckning för de båda formerna för äktenskapets ingående ansågs vidare vara av vikt för lagstiftningen.

15TP PT Jfr avsnitt 6.4 om allmänhetens syn på nuvarande och framtida former för ingående av äktenskap.

250

SOU 2007:17

Överväganden

Begreppsändringen syftade nämligen också till att motverka före- ställningen att ett äktenskap som ingåtts i borgerlig form skulle ha ett lägre värde än ett som slutits med kyrkans medverkan.TPF16FPT

Ordet vigsel har sålunda använts i lagstiftningen under lång tid som gemensam beteckning på den ceremoni genom vilken äkten- skap ingås, oavsett om ceremonin genomförs hos ett trossamfund eller i civil ordning. Denna användning är numera väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet och torde också ha fått fullt genom- slag i allmänt språkbruk. I t.ex. Nationalencyklopedin beskrivs vig- sel som det förfarande varigenom äktenskap ingås. Vigselbegreppet används således inte längre i strikt religiös bemärkelse i dagligt tal. Att nu, nästan 100 år senare, avvika från etablerat språkbruk och införa en helt ny terminologi i lagstiftningen skulle framstå som oförklarligt och svårförståligt. Det skulle sannolikt också dröja länge innan ett nytt begrepp skulle vinna allmän acceptans. Det ligger närmast till hands att anta att allmänheten skulle fortsätta att använda vigselbegreppet på samma sätt som i dag. Om vigsel ersätts med ett annat ord skulle dessutom vissa andra uttryck såsom t.ex. vigselring förlora sin vedertagna betydelse.

Det kan ifrågasättas om det likväl finns skäl att byta ut ordet vigsel i lagstiftningen, främst om nuvarande ordning med både vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel behålls. Möjligen skulle en ändrad terminologi underlätta för ett trossamfund som inte är berett att viga två kvinnor eller två män under en vigselgudstjänst, men som däremot skulle kunna tänka sig att anordna en annan liturgisk akt för sådana par som innehåller de moment som konstituerar ett civilrättsligt giltigt äktenskap. I övriga fall skulle ändringen emel- lertid inte få någon praktisk betydelse. Det förhållande att vissa trossamfund lägger en annan innebörd i ordet vigsel än lagstiftaren får dessutom i första hand konsekvenser om det införs en skyldig- het för dem att viga par med samma kön.TPF17FPT

Enligt min mening finns det inte tillräckliga skäl att frångå etable- rat språkbruk. Ordet vigsel bör därför behållas som benämning på den ceremoni varigenom äktenskap ingås.

16TP PT Lagberedningens betänkande år 1913 s. 282 och lagutskottets utlåtande nr 32 år 1915 s. 31. 17TP PT Jfr avsnitt 7.8.

251

Överväganden

SOU 2007:17

7.6Bör nuvarande system med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel behållas?

7.6.1Bakgrund

Civiläktenskap med allmän valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel infördes i början av 1900-talet. Denna princip har sedan dess inte undergått några större förändringar. Frågan om det bör införas en ordning med obligatoriskt civiläktenskap har under årens lopp varit föremål för diskussion vid flera tillfällen. För en ändring har bl.a. anförts att en sådan ordning på ett klarare sätt ger uttryck för äktenskapet som en rent borgerlig angelägenhet. På senare tid har också principen om statens neutralitet i religiösa frågor åberopats som skäl. Mot en förändring har främst praktiska skäl anförts, särskilt mot bakgrund av att vigsel inom trossamfund har använts i stor omfattning. Det har också påpekats att rådande ordning är väl förankrad hos allmänheten och tillgodoser den enskildes valfrihet. En närmare redogörelse för frågans tidigare behandling finns i avsnitt 3.2.1.

Flertalet trossamfund som har uttalat sig vid utredningens hearings är positiva till att behålla sin nuvarande behörighet att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap, dock under förutsättning att de inte åläggs en vigselplikt. Exempelvis vill Svenska kyrkan behålla sin vigselrätt som den anser är en del av folkkyrkotraditionen. Kyr- kan är inriktad på att betjäna samhället och skulle svika människors önskemål om den intog en annan inställning. För vissa trossam- fund, såsom den katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor, synes dock frågan vara av underordnad betydelse.

7.6.2Min bedömning

Bedömning: Nuvarande system med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel bör behållas.

Nuvarande ordning med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel har funnits under lång tid i Sverige och är väl förankrad hos allmänheten. Båda vigselformerna är vanligt före- kommande, även om antalet äktenskap som ingås genom vigsel in- om trossamfund är högre än de som ingås i borgerlig ordning. Mot

252

SOU 2007:17

Överväganden

denna bakgrund bör man inte utan starka skäl övergå till ett system med enbart borgerlig vigsel.

En sådan ordning ger i och för sig på ett klarare sätt uttryck för äktenskapet som ett rent civilrättsligt förhållande. Även det faktum att Svenska kyrkan numera har skilts från staten samt den allmänna principen om statens neutralitet i religiösa frågor kan anföras som skäl för att trossamfunden inte bör har kvar sin behörighet att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap. Det finns också flera europeiska länder vars lagstiftning endast tillåter att äktenskap ingås i civil ordning. Såvitt framkommit vid utredningens studie- besök, bl.a. i Belgien och Nederländerna, finns det inte några på- tagliga olägenheter med ett sådant system.

En nackdel är emellertid att Sverige i så fall kommer att skilja sig från övriga nordiska länder där det finns valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel.

Hänsyn bör också tas till den allmänna opinionen i frågan. Av den undersökning som Statistiska centralbyrån har utfört på upp- drag av utredningenTPF18FPT framgår att en majoritet av Sveriges befolk- ning i åldern 20–50 år (59 procent) vill behålla nuvarande ordning med valfrihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel. Endast 14 procent föredrar en ordning med enbart borgerlig vigsel. Resterande 27 procent har ingen åsikt i frågan eller så spelar den inte någon roll för dem. Det bör också nämnas att nästan hälften (49 procent) föredrar för egen del vigsel inom trossamfund framför borgerlig vigsel och 84 procent anser att präster och deras mot- svarigheter i Svenska kyrkan och andra trossamfund bör ha rätt att förrätta vigslar som är juridiskt giltiga. På en fråga om vad som var viktigast när det gäller att välja hur en vigsel skall gå till svarade endast 5 procent av de tillfrågade att de fäster avgörande vikt vid de religiösa faktorerna.TPF19FPT Möjligheten att visa samhörighet i närvaro av släkt och vänner är däremot en viktig sak när det gäller att välja hur vigseln skall gå till. Många fäster också särskild vikt vid själva vigselceremonin och allt runt omkring den samt stämningen vid en vigsel.

Sammantaget visar undersökningen att en klar majoritet av all- mänheten – oavsett bevekelsegrunder – vill att nuvarande system skall behållas. Det har inte heller framkommit några nackdelar med den ordning vi har i dag. För allmänheten skulle det säkerligen fram- stå som mycket svårförståligt om man tog bort valfriheten. Om en

18TP PT Jfr avsnitt 6.4.

19TP PT När de tillfrågade fick välja tre svarsalternativ valde 12 procent religiösa faktorer.

253

Överväganden

SOU 2007:17

ändring genomförs samtidigt som möjlighet öppnas för par med samma kön att gifta sig, kan den vidare få negativa konsekvenser för den allmänna inställningen till sådana äktenskap och till homo- sexuella i allmänhet.

För många skulle det dessutom bli förenat med både omgång och möjligen kostnader att först ingå äktenskap i civil ordning och därefter få äktenskapet välsignat vid en särskild religiös ceremoni.

Man kan inte heller bortse från de stora praktiska olägenheter som en övergång till enbart borgerlig vigsel i övrigt skulle medföra. Mer än hälften av alla äktenskap ingås i dag genom vigsel inom ett trossamfund. Om civilrättsligt giltig vigsel inte längre kan förrättas inom trossamfund leder det till ett resursbortfall som skulle vara svårt att kompensera. Alla vigslar skulle inte kunna hanteras inom det nuvarande systemet för borgerlig vigsel utan det skulle krävas en ny organisation. Det skulle inte heller vara alldeles okomplicerat att t.ex. låta Skatteverket ta hand om samtliga vigslar i landet. Någon annan statlig myndighet torde knappast vara aktuell. På vissa orter, främst i glesbygdsområden, skulle tillgängligheten till vigselmöjligheter minska. Vidare skulle det vara kostnadskrävande för staten eftersom Skatteverket skulle behöva ökade resurser för att kunna hantera alla vigslar. Som närmare utvecklats i föregående avsnitt kan ett enkelt registeringsförfarande knappast komma till- stånd. Varje vigsel kräver således en viss tidsåtgång även om cere- monin görs så kort som möjligt.

Vad som sålunda anförts, främst allmänhetens önskemål om att behålla nuvarande valfrihet samt de praktiska problem som skulle uppkomma vid en övergång till enbart borgerlig vigsel, har enligt min mening sådan tyngd att man bör avstå från att införa obliga- toriskt civiläktenskap av rent principiella skäl. För att det skall vara meningsfullt att behålla möjligheten till vigsel inom trossamfund krävs dock att flertalet större trossamfund också är villiga att åta sig uppgiften under de förutsättningar som uppställs i lagstiftningen. Frågor om vilka krav som bör ställas på trossamfunden samt deras präster och andra befattningshavare i egenskap av vigselförrättare och företrädare för det allmänna behandlas i avsnitt 7.7 och 7.8.

254

SOU 2007:17

Överväganden

7.7Vigsel inom trossamfund

7.7.1Bakgrund

Svenska kyrkan har historiskt sett haft en särställning i förhållande till andra trossamfund. Under århundradena närmast efter reforma- tionen fick Svenska kyrkan alltmer karaktär av statskyrka. Statens organ blev också kyrkans och vice versa. Förhållandet mellan kyrkan och staten har behandlats i flera utredningsomgångar. År 1992 till- satte regeringen en parlamentariskt sammansatt utredning, Kyrko- beredningen, som redovisade sitt uppdrag i betänkandet Staten och trossamfunden (SOU 1994:42). Förslaget remissbehandlades, var- efter regeringen hösten 1995, först till kyrkomötet och därefter till riksdagen, lade fram ett principförslag till ändrade relationer mellan stat och kyrka.TPF20FPT Såväl kyrkomötet som riksdagen godkände för- slaget. Ett av huvudmotiven för den förändrade relationen var den ökande samfundsmässiga pluralismen i Sverige. Efter ytterligare utredningsarbete och på grundval av detta ändrad lagstiftning trädde den nya ordningen i kraft den 1 januari 2000.TPF21FPT Svenska kyrkan har därmed upphört att vara statskyrka i den bemärkelse som den har haft allt sedan reformationen. Den är inte längre en del av det all- männa. Bland annat har församlingarnas kommunstatus försvunnit och deras beskattningsrätt upphört. I 8 kap. 6 § RF har införts sär- skilda regler för lagstiftning om Svenska kyrkan och andra trossam- fund och med stöd härav har det införts två lagar, lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan och lagen (1998:1593) om trossamfund. En över- vägande del av befolkningen tillhör fortfarande Svenska kyrkan.TPF22FPT

Mot bakgrund av sin särställning har Svenska kyrkan haft en självklar vigselrätt. Av 4 kap. 3 § ÄktB framgår vidare att präst i Svenska kyrkan är behörig att vara vigselförrättare utan särskilt för- ordnande. När Svenska kyrkan skildes från staten synes man ha utgått från att rådande ordning skulle bestå. Frågan berördes dock inte närmare i de förarbeten som låg till grund för reformen. Den lagstadgade skyldigheten för präster och församlingar i Svenska kyrkan att stå till förfogande för kyrklig vigsel togs dock bort.

Svenska kyrkan har upplyst att den accepterar att i lagstiftningen bli behandlad på samma sätt om andra trossamfund.

20TP PT Prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12.

21TP PT SOU 1997:41, prop. 1997/98:116, bet. 1997/98:KU20 och 1998/99:KU5. (Jfr också prop. 1998/99:124, bet. 1999/2000:KU5.)

22TP PT Den 31 december 2005 tillhörde 77 procent av alla innevånare i Sverige Svenska kyrkan.

255

Överväganden

SOU 2007:17

Möjligheterna för andra trossamfund än Svenska kyrkan att få till- stånd att förrätta vigsel öppnades först år 1951 med religionsfrihets- lagen (1951:680). Dessförinnan fanns undantagsvis en öppning för vigsel som förrättades av präster i vissa andra trossamfund än Svenska kyrkan. Denna möjlighet kunde till en början enbart utnyttjas av dem som tillhörde främmande kristna trossamfund och mosaiska trosbekännare. För de som tillhörde andra trossamfund var denna väg stängd varför motioner om obligatorisk civil vigsel väcktes i riksdagen flera gånger under 1880- och 1890-talen. I slutet av 1800- talet infördes en möjlighet för Kungl. Maj:t att ge ytterligare tros- samfund vigseltillstånd.

Det har ansetts stämma bäst med principen om valfrihet i fråga om formen för äktenskapets ingående att vigsel inom trossamfund skall vara tillgänglig för alla, dock med det förbehållet att vigsel skall kunna ske endast inom trossamfund som har en organisation som erbjuder tillräckiga garantier för att lagens föreskrifter om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder iakttas.TPF23FPT

Från år 1951 har frågan om medgivande av vigselrätt inte längre samband med samfundens troslära. I förarbetena till 1951 års reli- gionsfrihetslag framhölls att något anspråk på rätt att viga med laga verkan inte kan härledas ur rätten att åtnjuta religionsfrihet men att varje samfund är oförhindrat att, på det sätt som samfundet finner lämpligt, omgärda sina medlemmars äktenskap med religiös helgd. Frågan om religiösa ceremonier också skall bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga rättsverkningar sades vara ett praktiskt spörs- mål som måste avgöras med hänsyn inte bara till kravet på likstäl- lighet (dvs. den konfessionella likställigheten mellan medlemmar av Svenska kyrkan och medlemmar i andra trossamfund) utan också till behovet av garantier för att lagens bestämmelser om vigsel iakttas.

Medgivande av vigselrätt måste, enligt nämnda förarbetenTPF24FPT, grun- das på att det finns ett tillräckligt behov. Det ansågs dock böra ankomma på trossamfunden att själva, med hänsyn till behovet av vigselförrättare och övriga omständigheter, avgränsa de befattning- ar som skulle vara förenade med vigselrätt och uppställa sådana utbildnings- och kompetenskrav att dessa befattningar kunde bilda underlag för ett mer generellt medgivande. Det skulle ankomma på regeringen att, efter en utredning av omständigheterna i varje enskilt fall, avgöra om de religiösa samfundens präster och predikanter skulle få viga med rättslig verkan. Om förutsättningarna för ett mer

23TP PT Jfr prop. 1951:100 s. 91. 24TP PT Prop. 1951 nr 100 s. 91 ff.

256

SOU 2007:17

Överväganden

generellt medgivande saknades, ansågs det inte vara något hinder att regeringen begränsade sitt medgivande till att gälla vissa per- soner med personliga förordnanden. Det förutsattes att regeringen skulle utfärda närmare bestämmelser i administrativ ordning.

I 4 kap. 3 § ÄktB, i dess lydelse före den 1 juli 1993, föreskrevs att präster och andra befattningshavare i andra trossamfund än Svenska kyrkan var behöriga att förrätta vigsel om regeringen hade medgett trossamfundet vigselrätt och länsstyrelsen hade utfärdat intyg om behörigheten.TPF25FPT Regeringen höll vid sin prövning av frågor om vigselrätt fast vid principen att ett trossamfund skulle kunna erbjuda tillräckliga garantier för att ÄktB:s föreskrifter om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder iakttogs. Enligt den praxis som hade utvecklats gjordes en samlad bedömning av flera omständigheter. Bland annat skulle det sökande samfundet ha tillräckligt fast organisation och det skulle kunna betraktas som varaktigt. Som regel krävdes också att samfundet hade ett ganska betydande antal medlemmar; som riktmärke gällde att medlemmarna borde vara fler än 3 000. Vidare skulle kvalifikationerna hos blivande vigselförrättare tillmätas betydelse och samfundets vigselordning skulle uppfylla de krav som ställdes i ÄktB för att en vigsel skulle vara giltig. Vissa trossamfund som hade medgetts vigselrätt fick enligt regeringens beslut själva utse vigselförrättareTPF26FPT medan regeringen i andra fall förbehöll sig rätten att utse de enskilda vigselförrättarna.

Ordningen med behörighetsintyg från länsstyrelsen som förut- sättning för vigselförrättarnas behörighet visade sig medföra pro- blem. Bland annat förrättades vigslar i många fall av personer som hade förordnats att vara vigselförrättare men för vilka behörighets- intyg inte hade utfärdats. Detta ledde till att förrättningarna blev ogiltiga som vigslar. Vidare väcktes frågan om ärenden angående vigselrätt kunde handläggas av en myndighet istället för regeringen.

Regler om tillstånd att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan och om förordnande av vigselförrättare i sådana trossamfund är numera samlade i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan.

Frågor om vigseltillstånd prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av ett samfund. Enligt 1 § nämnda lag kan samfundet ges tillstånd att

25TP PT Närmare bestämmelser meddelades i förordningen (1987:1017) om vigselförrättare i annat trossamfund än Svenska kyrkan.

26TP PT I regeringens beslut om vigselrätt angavs vilket organ inom samfundet som skulle utse vigselförrättare och vilka kvalifikationskrav som vigselförrättaren skulle uppfylla. Ofta följde rätten att förrätta vigsel en viss befattning inom trossamfundet.

257

Överväganden

SOU 2007:17

förrätta vigsel om samfundets verksamhet är varaktig och samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att ÄktB:s bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åt- gärder kommer att iakttas. Ett vigseltillstånd gäller tills vidare. I den proposition som ligger till grund för lagen anför regeringenTPF27FPT att frågan om verksamheten skall anses varaktig bör bedömas bl.a. med hänsyn till den tid som den pågått. Det skall också kunna antas att verksamheten kommer att fortsätta under lång tid. Vid denna bedömning kan samfundets storlek och omfattningen av dess verksamhet vara av betydelse men också dess stabilitet i övrigt. En omständighet som enligt regeringen ofta kan ge ledning är om samfundet har beviljats statsbidrag för sin verksamhet. Vidare förutsätts den praxis som tidigare hade utbildats av regeringen ge ledning vid bedömningen av om förutsättningar för tillstånd att förrätta vigsel föreligger enligt lagen.

Kammarkollegiet har upplyst att kollegiet bl.a. ställer krav på att ett samfund har minst 3 000 medlemmar i Sverige som är över 18 år för att vigseltillstånd skall meddelas. Enligt Kammarkollegiet kan det i praktiken vara svårt att avgöra om ett trossamfund har den storlek som krävs. I vissa fall rör det sig inte om ett trossamfund utan om flera som samverkar i olika organisatoriska former. Alla trossamfund har inte heller medlemmar i egentlig bemärkelse utan har andra kriterier för vem som tillhör samfundet. En utgångspunkt kan vara antalet personer som samfundet betjänar.

Förutom vigseltillstånd krävs också särskilt förordnande av vigsel- förrättarna. Kammarkollegiet får, efter ansökan av ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vigselför- rättare (2 § 1993 års lag). Trossamfundet avgör själv om det skall ansöka om att en viss person skall utses till vigselförrättare. Detta bestäms i sin tur av vederbörandes ställning inom trossamfundet. Be- hörigheten att viga inträder omedelbart genom Kammarkollegiets beslut. Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det inte har begränsats att gälla till en angiven dag. Kammar- kollegiet har upplyst att vigselförrättare vanligtvis förordnas tills- vidare. Någon gång har vigselförrättare dock förordnats för ett enstaka tillfälle.

Innan en person förordnas till vigselförrättare skall Kammarkol- legiet enligt 1993 års lag pröva att hon eller han har de kunskaper

27TP PT Prop. 1992/93:211 s. 18 f.

258

SOU 2007:17

Överväganden

som behövs för uppdraget. I den proposition som låg till grund för lagen angesTPF28FPT att en vigselförrättare skall ha sådana kunskaper att ÄktB:s regler om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att iakttas.TPF29FPT Det betonas att samfundet har ett ansvar för att vigselförrättarna får tillräckliga kunskaper. Om det inte framgår redan av handlingarna att den föreslagne vigselförrättaren har de kunskaper som krävs för uppdraget får Kammarkollegiet på annat sätt förvissa sig om att denne besitter erforderliga kunskaper. En- ligt regeringen kan detta t.ex. ske genom ett personligt samman- träffande eller genom att lagmannen vid en tingsrätt ombeds att vid ett personligt sammanträffande förhöra sig om den föreslagne vigsel- förrättarens kunskaper och därefter avge ett skriftligt yttrande. Pröv- ningen är avsedd att säkerställa att vigselförrättaren har erforderliga kunskaper om gällande regler om vigslar. Någon ytterligare pröv- ning är inte avsedd att äga rum. Bedömningen av en vigselför- rättares kvalifikationer och lämplighet i övrigt får enligt regeringen ankomma på trossamfundet.

Enligt 1993 års lag får Kammarkollegiet uppdra åt trossamfundet att själv pröva att den som skall förordnas till vigselförrättare har de kunskaper som behövs för uppdraget. I lagstiftningsärendet konsta- teradesTPF30FPT att den formella beslutanderätten borde flyttas från sam- funden till Kammarkollegiet, men det hade inte framkommit något i ärendet som gav anledning att anse att de trossamfund som då utförde kunskapsprövningen av vigselförrättare inte skulle kunna göra detta även framdeles. Tvärtom ansågs den då gällande ord- ningen vara lämplig från många aspekter. Kammarkollegiet borde därför kunna uppdra åt vissa trossamfund att själva utföra pröv- ningen av tänkta vigselförrättare. Av specialmotiveringenTPF31FPT framgår att avsikten med berörda föreskrift är att vissa trossamfund, främst sådana som enligt regeringens beslut själva hade rätt att förordna vigselförrättare, även fortsättningsvis skall anförtros uppgiften att fullt ut pröva presumtiva vigselförrättares lämplighet. Beträffande bestämmelser om återkallelse av tillstånd och förordnande samt överklagande m.m., se redovisningen i avsnitt 2.2.5.

Kammarkollegiet har upplyst att kollegiet endast i två fall har dele- gerat kunskapskontrollen av blivande vigselförrättare till ett samfund som har beviljats vigseltillstånd med stöd av regleringen i 1993 års

28TP PT Prop. 1992/93:211 s. 19 f.

29TP PT Jfr 4 kap. 2 och 5–8 §§ ÄktB. 30TP PT Prop. 1992/93:211 s. 13.

31TP PT Prop. 1992/93:211 s. 20.

259

Överväganden

SOU 2007:17

lag. I övrigt har kunskapskontrollen utförts av tingsrättslagmän på uppdrag av kollegiet. Däremot utför trossamfund som dessför- innan har beviljats vigseltillstånd i stor utsträckning kunskapskon- trollen själva.TPF32FPT Kunskapsprövningen, i vart fall i alla större trossamfund, utförs därför i praktiken av respektive trossamfund och inte av Kammarkollegiet.

Det finns för närvarande omkring 3 300 vigselförrättare inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. Enligt Kammarkollegiet har det riktats relativt få klagomål mot de personer som har förordnats som vigselförrättare och i förekommande fall har det varit Skatte- verket som framfört kritiken. Bland annat har det förekommit att vigsel förrättats utan att hindersprövning skett. Sedan ikraftträdan- det av 1993 års lag har Kammarkollegiet återkallat ett vigseltillstånd samt vid ungefär tio tillfällen återkallat förordnande för enskilda vigselförrättare.

Handläggningen av frågor om vigseltillstånd och förordnande av vigselförrättare m.m. utgör endast en liten ärendegrupp hos Kammar- kollegiet. Verksamheten motsvarar en och en halv årsarbetskraft. Kammarkollegiet anser att den nuvarande ordningen är hanterbar ur ett praktiskt perspektiv, men att reglerna i grunden inte är ratio- nella. Regelsystemet bör därför ses över. En fråga är hur kunskaps- kontrollen skall kunna anordnas på ett effektivt och rationellt sätt med bibehållen kvalité. Enligt Kammarkollegiet är nuvarande ord- ning där kunskapskontrollen i vissa fall delegerats inte lämplig och

– från principen att alla trossamfund skall behandlas lika – inte heller försvarbar. En lösning skulle enligt kollegiet kunna vara att en statlig myndighet på regional nivå, exempelvis länsstyrelserna, ges exklusiv rätt och skyldighet att ansvara för kunskapskontrollen.

7.7.2Mina bedömningar och förslag

Förslag: Lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossam- fund än Svenska kyrkan skall, efter ändring av rubriken, gälla för alla trossamfund, dvs. även för Svenska kyrkan. Också Svenska kyrkan skall alltså i fortsättningen ha vigseltillstånd och befatt- ningshavare inom kyrkan måste förordnas särskilt för att vigsel- behörighet skall föreligga.

32TP PT Regeringens medgivande om vigselrätt för ett trossamfund gäller även efter det att 1993 års lag trädde i kraft. Av övergångsbestämmelserna framgår att tidigare meddelade förordnanden att vara vigselförrättare gäller som om de hade meddelats med tillämpning av 1993 års lag.

260

SOU 2007:17

Överväganden

De nya reglerna om förordnande om vigselbehörighet föreslås inte gälla präster i Svenska kyrkan som vid ikraftträdandet var vigselbehöriga enligt ÄktB:s bestämmelser, under förutsättning att de har anmälts till Kammarkollegiet senast ett år därefter och att Svenska kyrkan dessförinnan har sökt och beviljats vigsel- tillstånd.

Bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket första punkten ÄktB om ”automatisk” vigselbehörighet för präster i Svenska kyrkan upphävs, men behörigheten kvarstår övergångsvis under ett år. Bestämmelsen i 6 § samma kapitel som innehåller en särskild hänvisning till Svenska kyrkans interna föreskrifter omformu- leras för att bättre ge uttryck för Svenska kyrkans likställdhet med andra trossamfund i fråga om vigsel.

I 4 kap. ÄktB införs dessutom en ny bestämmelse av vilken det framgår att trossamfund har rätt att ta ut avgift för vigsel som förrättas inom samfundet.

Bestämmelsen i 15 kap. 2 § andra stycket ÄktB om över- klagande av beslut om förrättande av vigsel som fattats av präst inom Svenska kyrkan upphävs.

Bör enhetliga regler om vigselrätt och vigselbehörighet gälla för alla trossamfund, dvs. även för Svenska kyrkan?

Som framgått av det föregående särbehandlas Svenska kyrkan i för- hållande till andra trossamfund när det gäller vigselrätt och vigsel- behörighet för vigselförrättare. Mot bakgrund av den förändrade relationen mellan Svenska kyrkan och staten samt den principiella utgångspunkten att staten så långt möjligt bör hålla sig neutral i förhållande till olika trossamfund framstår nuvarande skillnader som omotiverade. En utgångspunkt för övervägandena i det följande bör därför vara att Svenska kyrkan och dess präster skall behandlas på samma sätt som andra trossamfund i fråga om vigselrätt och vigselbehörighet. Det innebär att Svenska kyrkan liksom andra trossamfund skall ha vigseltillstånd för att rättsligt giltiga vigslar skall kunna ske inom kyrkan.

Det sagda förutsätter bl.a. en ändring av bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket första punkten ÄktB som ger präst i Svenska kyrkan behörighet att vara vigselförrättare utan särskilt förordnan- de. En konsekvens av att särställningen för präster inom Svenska kyrkan avskaffas blir således att de inte längre med automatik

261

Överväganden

SOU 2007:17

kommer att vara behöriga att förrätta vigsel. Med hänsyn till att det rör sig om ett stort antal präster kommer emellertid arbetsbelast- ningen på Kammarkollegiet att öka avsevärt om kollegiet skall svara för kunskapskontroll och förordnande av vigselförrättare inom Svenska kyrkan. Kunskapskontrollen kan knappast utföras på nu- varande sätt. Det finns därför skäl att se över nuvarande regel- system.

Som Kammarkollegiet påpekat finns det även anledning att över- väga om nuvarande bestämmelser i övrigt är rationella. En fråga av grundläggande och principiell karaktär är om det behövs såväl vigsel- tillstånd för ett trossamfund som förordnande av vigselförrättare eller om man kan undvika denna dubblering.

En översyn är också motiverad av det skälet att enhetliga krav så långt möjligt bör gälla för alla vigselförrättare, oavsett om vigseln förrättas inom trossamfund eller i borgerlig ordning. Det kan emel- lertid också diskuteras om det över huvud taget finns skäl att göra skillnad mellan de vigselförrättare som i dag förordnas av Kammar- kollegiet och vigselförrättare som förordnas av länsstyrelserna eller om det bör införas ett gemensamt system för alla vigselförrättare.TPF33FPT

Bör det införas ett gemensamt system för förordnande av vigselförrättare inom trossamfund och borgerliga vigselförrättare?

Den fråga som bör behandlas först är om Kammarkollegiet fort- farande skall besluta om vigselrätt för trossamfund och vigselbe- hörighet för deras befattningshavare eller om uppgiften bör läggas på någon annan myndighet. En sådan förändring skulle kunna vara motiverad om man inrättar ett gemensamt system för såväl vigsel- förrättare inom trossamfund som borgerliga vigselförrättare. Vigsel- förrättare skulle kunna förordnas på förslag av kommuner, trossam- fund, ideella föreningar etc. Det ligger närmast till hands att läns- styrelserna i så fall förordnar alla vigselförrättare. De bör då också besluta i frågor som rör återkallelse av ett förordnande att vara vigselförrättare. Det omvända förhållandet att Kammarkollegiet svarar för samtliga förordnanden och entlediganden framstår inte som en framkomlig väg och någon annan myndighet kommer knappast ifråga för dessa uppgifter. Möjligen bör Kammarkollegiet ha kvar uppgiften att besluta om vigseltillstånd för trossamfund.

33TP PT Beträffande lagfaren domare i tingsrätt, se avsnitt 7.9.

262

SOU 2007:17

Överväganden

Lämpligheten av ett sådant system har delvis berörts tidigare. I 1993 års lagstiftningsärende hade en remissinstans väckt frågan om vigselförrättare inom andra trossamfund än Svenska kyrkan borde förordnas och entledigas av länsstyrelserna eftersom dessa hade god lokal- och personkännedom och dessutom förordnade borger- liga vigselförrättare. Enligt regeringenTPF34FPT skulle detta emellertid inne- bära en spridning av prövningen till ett stort antal myndigheter, vilka var för sig endast undantagsvis skulle komma i kontakt med denna ärendetyp. En sådan ordning skulle också innebära att uppgifter om trossamfundens behöriga vigselförrättare inte skulle vara samlade vid en myndighet, vilket försvårade för den som ville kontrollera om en viss vigselförrättare var behörig. Regeringen ansåg därför att Kammarkollegiet borde besluta inte bara i frågor om vigselrätt för trossamfund utan också i frågor om förordnande av vigselförrättare samt återkallelse av sådana förordnanden.

Om uppgiften att förordna enskilda vigselförrättare inom tros- samfund överflyttas till länsstyrelserna sprids prövningen visserli- gen på ett antal myndigheter, men eftersom präster inom Svenska kyrkan skall behandlas på samma sätt som vigselförrättare inom andra trossamfund kommer antalet ärenden per länsstyrelse att vara högre än vad regeringen hade anledning att räkna med i tidigare lagstiftningsärende. Som jämförelse kan nämnas att det i dag finns nästan dubbelt så många präster i Svenska kyrkan (ca 6 000) som präster och andra befattningshavare inom andra trossamfund som har vigselbehörighet (ca 3 300). Det förhållande att uppgifter om behöriga vigselförrättare inom trossamfund inte längre skulle vara samlade vid en myndighet synes dock inte vara ett tillräckligt skäl för att behålla nuvarande ordning när motsvarande inte gäller för de borgerliga vigselförrättarna. Om sådant behov föreligger bör andra lösningar övervägas, t.ex. att Skatteverket för ett register över alla vigselförrättare.

Däremot är det inte möjligt att frikoppla förordnandet av en vigsel- förrättare från det trossamfund inom vilket denne skall vara verk- sam. En präst eller motsvarande som förordnas som vigselförrättare representerar sitt trossamfund. Hon eller han kan inte viga i annat sammanhang än inom trossamfundet och enligt samfundets interna föreskrifter. Den interna legitimationen av vigselförrättaren är med andra ord lika nödvändig som den externa. Den interna behörig- heten att förrätta vigsel inom ett trossamfund måste därför ingå

34TP PT Prop. 1992/93:211 s. 12 f.

263

Överväganden

SOU 2007:17

som ett led i prövningen av det individuella förordnandet. Utöver den prövning som skall göras beträffande den enskilde vigselför- rättaren krävs dessutom en prövning av trossamfundets lämplighet. Som utgångspunkt gäller nämligen att en civilrättsligt giltig vigsel endast skall kunna ske inom trossamfund som kan erbjuda tillräckliga garantier för att ÄktB:s föreskrifter om vigsel och därmed samman- hängande åtgärder iakttas. Att låta Kammarkollegiet svara för pröv- ningen av trossamfunden och överflytta uppgiften att förordna vigselförrättarna på länsstyrelserna kan bl.a. leda till dubbelarbete och resultera i motstridiga bedömningar. Vidare bör återkallelse av vigseltillstånd respektive förordnande bedömas i ett sammanhang. Samtliga frågor som hör samman med trossamfundens vigselrätt bör därför behandlas av en och samma myndighet.

Enligt min mening är länsstyrelserna mindre lämpade att ta ställ- ning till de krav som tar sikte på trossamfunden, oavsett om kraven skall prövas särskilt eller som ett led i förordnandet av den enskilde befattningshavaren. Länsstyrelserna hanterar nämligen inte i övrigt frågor med anknytning till trossamfund. Kammarkollegiet har där- emot även andra, om än inte särskilt omfattande uppgifter som gäller trossamfunden; registrering av trossamfund, fastställande av begravningsavgifter och fastställande av clearingtaxor i begravnings- verksamheten inom Svenska kyrkan. Det finns således inte förutsätt- ningar att införa ett gemensamt system för alla vigselförrättare. Frågor som rör vigselrätt för trossamfund och vigselbehörighet för deras befattningshavare bör fortfarande prövas av Kammarkollegiet. Detta hindrar dock inte att det i princip ställs samma krav på vigselförrättare inom trossamfund och borgerliga vigselförrättare.

Allmänt om trossamfundens vigselrätt

Jag har redan uttalat mig för att Svenska kyrkan bör behandlas på samma sätt som andra trossamfund. Det skulle då krävas att alla tros- samfund som vill kunna viga måste ha tillstånd av Kammarkollegiet, dvs. även Svenska kyrkan. Som redan påpekats kommer emellertid arbetsbelastningen på Kammarkollegiet att öka avsevärt om kolle- giet skall svara för kunskapskontroll och förordnande av alla vigsel- förrättare inom Svenska kyrkan. Det torde dock inte finnas något hinder mot att Kammarkollegiet överlåter på Svenska kyrkan att själv pröva om blivande vigselförrättare har erforderliga kunskaper om gällande vigselregler. Några nackdelar i kunskapshänseende

264

SOU 2007:17

Överväganden

med nuvarande ordning där kyrkan själv avgör vilka som skall präst- vigas och därmed få den automatiska vigselbehörigheten har inte framkommit. Möjligheten till delegation av kunskapskontrollen finns redan nu enligt 2 § lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. Om denna möjlighet ut- nyttjas också beträffande Svenska kyrkan kan Kammarkollegiet förordna vigselförrättare omedelbart efter ansökan. Bedömningen av vigselförrättarnas kvalifikationer och lämplighet i övrigt ankom- mer enligt nuvarande ordning på trossamfunden. Vigselbehörig- heten inträder genom Kammarkollegiets beslut.

Ett alternativ är att Kammarkollegiet får möjlighet att efter viss prövning överlåta på ett trossamfund, dvs. såväl Svenska kyrkan som andra trossamfund, att också förordna vigselförrättare. Sam- funden skulle även i detta fall själva svara för kontrollen av att vigselförrättarna har erforderlig kompetens. Med hänsyn till att det rör sig om myndighetsutövningTPF35FPT måste det finnas uppgifter om behöriga vigselförrättare hos någon myndighet. Det skulle därför krävas att trossamfunden anmäler förordnade vigselförrättare till förslagsvis Skatteverket. Vigselbehörighet skulle inträda först när förordnandet registrerats hos verket.

Ett sådant förfarande skulle dock leda till viss osäkerhet om när vigselbehörighet föreligger. Man skulle i princip vara tillbaka till den ordning som gällde före 1993 års lag då trossamfund som hade medgetts vigselrätt i de flesta fall själva utsåg vigselförrättare och länsstyrelserna utfärdade behörighetsintyg på trossamfundens be- gäran. Som tidigare nämnts inträdde vigselförrättarnas behörighet först när behörighetsintyg hade utfärdats, vilket missuppfattades i en del fall. Vigslar förrättades utan att vigselförrättaren var behörig eller sedan vigselförrättarens behörighet hade upphört, med följd att förrättningarna var ogiltiga. Knyter man istället behörigheten till trossamfundens förordnande av vigselförrättare uppstår ett annat problem. Det kommer i så fall inte att finnas ett tillförlitligt register över behöriga vigselförrättare hos Skatteverket, eftersom man inte kan bortse från risken att verket inte får in alla uppgifter om vigselförrättare som har förordnats och entledigats.

35TP PT Myndighetsutövning är ett mångsidigt och omfattande begrepp. I korthet kan det definieras som beslut och åtgärder som är uttryck för samhällets makt att bestämma över med- borgarnas rättigheter och skyldigheter eller annars bevilja förmåner som bara en myndighet kan ge. Även ärenden som inte kan sägas röra förmån, rättighet, skyldighet eller disciplin- påföljd kan likväl bli att hänföra till myndighetsutövningens område, om det i något hänseende gäller ett offentligrättsligt ingrepp i enskildas ställning (se bl.a. Hellners, T., och Malmqvist, B., Nya förvaltningslagen med kommentarer, 1999 s. 134 ff).

265

Överväganden

SOU 2007:17

Det formella beslutet om vigselbehörighet för vigselförrättare bör med hänsyn till det anförda alltjämt fattas av Kammarkollegiet. I den mån Kammarkollegiet inte uppdrar kunskapskontrollen åt trossamfunden bör kollegiet liksom i dag pröva att blivande vigsel- förrättare har de kunskaper som behövs för uppdraget.

Om vigselbehörighet för präster i Svenska kyrkan fortsättnings- vis skall bli beroende av förordnande från Kammarkollegiet innebär det att också de präster som redan enligt gällande regler har vigsel- behörighet skall förordnas. För att Kammarkollegiet inte övergångs- vis skall drabbas av allt för mycket arbete när det gäller vigselförrät- tare inom Svenska kyrkan, men också i syfte att underlätta Svenska kyrkans hantering av frågan, föreslår jag att det införs en övergångs- ordning som innebär att de präster som vid ikraftträdandet av de nya bestämmelserna är vigselbehöriga skall behålla denna behörighet utan särskilt förordnande. En förutsättning skall dock vara att Svenska kyrkan har anmält dem till Kammarkollegiet inom viss tid efter det att den nya ordningen har trätt i kraft. Svenska kyrkan bör härvid kunna upprätta en lista över berörda präster och ge in denna till Kammarkollegiet. Övergångstiden bör lämpligen bestämmas till ett år för att både Kammarkollegiet och Svenska kyrkan skall kunna anpassa sig till den nya ordningen.

Med utgångspunkt från att Kammarkollegiet förordnar vigsel- förrättare inom trossamfunden kan det vidare ifrågasättas om det dessutom behövs särskilda vigseltillstånd för trossamfunden. Som jag kommer att beröra närmare längre fram bör trossamfunden alltjämt uppfylla vissa minimikrav i fråga om organisation, verksamhet, vigselordning m.m. Ett beslut om individuell vigselbehörighet skulle emellertid kunna innefatta ett ställningstagande beträffande det trossamfund inom vilket den blivande vigselförrättaren skall vara verksam.

Frågeställningen berördes under förarbetena till 1993 års lagTPF36FPT. Det påpekades då att det skulle göras en samlad bedömning av flera omständigheter när frågan om vigselrätt skulle prövas. Vad som främst skulle bedömas var samfundets organisation och verksam- hetens varaktighet. Denna prövning ansågs vara av särskilt slag och av grundläggande betydelse och borde därför hållas åtskild från prövningen av enskilda vigselförrättare. Regeringen tillade att Kammarkollegiet även borde anförtros prövningen av om ett tros- samfund i ett visst fall borde fråntas sin vigselrätt. Mot bakgrund av

36TP PT Prop. 1992/93:211 s. 10 f.

266

SOU 2007:17

Överväganden

vad som sålunda anförts bör ett avsteg från nuvarande ordning en- dast genomföras om det likväl finns påtagliga fördelar att vinna om trossamfundens lämplighet istället prövas inom ramen för det en- skilda förordnandet.

Till en början bör det noteras att antalet ärenden om vigseltill- stånd hos Kammarkollegiet är begränsat, i genomsnitt tre nya tros- samfund ansöker om vigseltillstånd per år. En gemensam prövning av trossamfundets och den blivande vigselförrättarens lämplighet skulle i sig knappast bidra till att rationalisera Kammarkollegiets handläggning eller minska arbetsbördan i varje enskilt fall.

Vidare har prövningen av vigseltillstånd för trossamfund en självständig funktion att fylla. För att få tillstånd krävs bl.a. att samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att ÄktB:s bestämmelser om vigsel och därmed sammanhäng- ande åtgärder kommer att iakttas. Genom kravet på vigseltillstånd tydliggörs sålunda trossamfundens ansvar för att de vigslar som förrättas inom samfundet uppfyller ÄktB:s formföreskrifter och att övriga åtgärder i samband med vigslarna genomförs på ett korrekt sätt (oaktat att ansvaret i första hand åvilar den enskilde vigsel- förrättaren). Trossamfunden har därmed ett ansvar för att vigsel- förrättarna har tillräckliga kunskaper även om Kammarkollegiet har utfört kunskapskontrollen i samband med förordnandet. Som nämnts svarar trossamfunden också för vigselförrättarnas kvalifikationer och lämplighet i övrigt. Till följd av en lagändring år 2004TPF37FPT skall Kammarkollegiet numera alltid utreda om det finns grund för att återkalla vigseltillståndet för ett trossamfund när ett förordnande att vara vigselförrättare i samfundet återkallas på grund av att vigselförrättaren har visat bristande kunskaper eller misskött upp- draget. Om vigselförrättaren inte längre uppfyller lagens kunskaps- krav eller har misskött sitt uppdrag kan det nämligen finnas brister i hur trossamfundets vigselverksamhet är organiserad. Förlorar ett trossamfund sin vigselrätt skall samtliga förordnanden av vigsel- förrättare inom det samfundet återkallas. Möjligheten till återkallelse av vigseltillstånd för trossamfund fyller därmed en viktig funktion som påtryckningsmedel när det gäller trossamfundens ansvar.

Det saknas sålunda skäl att frångå nuvarande ordning med såväl vigseltillstånd för trossamfunden som förordnande för de enskilda befattningshavarna. Någon ändring bör inte ske i denna del utom

37TP PT Prop. 2003/04:48, bet. 2003/04:LU19, rskr. 2003/04:180.

267

Överväganden

SOU 2007:17

såvitt avser införandet av ett krav på vigseltillstånd för Svenska kyrkan och förordande av kyrkans befattningshavare.

Vilka krav bör ställas på trossamfunden?

Den myndighetsutövning som anförtros trossamfunden genom tillståndet att förrätta vigsel är av väsentlig betydelse för både de enskilda och samhället. Det bör finnas klara regler för vilka tros- samfund som kan få vigselrätt. Vidare bör det ställas höga krav på de trossamfund inom vilka en civilrättsligt giltig vigsel skall för- rättas.

För närvarande uppställs andra kriterier för att ett trossamfund skall kunna registreras än för att få vigselrätt. Det kan ifrågasättas om de skäl som ligger bakom denna skillnad är sakligt motiverade. Det bör därför övervägas om endast registrerade trossamfund skall kunna få vigselrätt. Det kan vidare diskuteras om ytterligare krav i så fall bör ställas på trossamfunden och vilka krav som då bör gälla. En delvis annan fråga är om det allmänt sett finns anledning att skärpa kraven på de trossamfund som ansöker om vigseltillstånd. Bör det t.ex. ställas ett uttryckligt krav på att trossamfunden upp- fyller förutsättningarna för statsbidrag?

Lagen om trossamfund, som tillkom som ett led i reformen med ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan, reglerar tros- samfundens rättsliga förhållanden. Lagen innehåller vissa allmänna bestämmelser som gäller alla trossamfund.TPF38FPT Med trossamfund avses i lagen en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst (2 §). Gudstjänst skall härvid förstås i vid be- märkelse så att exempelvis sammankomster för gemensam bön och meditation normalt innefattas.TPF39FPT

Genom lagen om trossamfund infördes också en ny associations- form, registrerat trossamfund. Möjligheten till registrering står öppen för alla trossamfund i Sverige och syftar till att ge trossamfunden möjlighet att i formellt och rättsligt hänseende uppträda just som trossamfund. De samfund som väljer att bedriva sin verksamhet i denna associationsform kan få vissa förvaltningsuppgifter överläm- nade till sig. Med registrerat trossamfund avses Svenska kyrkan och trossamfund som har registrerats enligt lagen (5 §). Svenska

38TP PT Bestämmelser om grunderna för Svenska kyrkans organisation och verksamhet samt om den kyrkliga egendomen finns i lagen om Svenska kyrkan.

39TP PT Prop. 1997/98:116 s. 20 f. Tidigare definierades begreppet trossamfund i religionsfri- hetslagen.

268

SOU 2007:17

Överväganden

kyrkan får således sin ställning som registrerat trossamfund direkt genom lag utan att behöva använda sig av ett registreringsförfar- ande.TPF40FPT Andra trossamfund skall på egen begäran registreras av Kammarkollegiet om de uppfyller vissa krav. Av 7 § nämnda lag framgår att ett trossamfund skall ha stadgar där det finns bestäm- melser om trossamfundets ändamål och om hur det fattas beslut i ett trossamfunds angelägenheter, samt en styrelse eller motsvarande organ. Vidare skall trossamfundets namn vara ägnat att särskilja samfundets verksamhet från andras.TPF41FPT

Beträffande den praktiska tillämpningen har upplysts att en sam- manslutning som presenterar sig som ett trossamfund registreras så snart de formella kraven är uppfyllda. Kammarkollegiet avgör ären- det på handlingarna och någon bedömning av verksamheten som sådan eller värdering av samfundet i religiöst hänseende görs inte. Registreringen är ingen kvalitetskontroll. Att ett trossamfund inte är registrerat innebär alltså inte nödvändigtvis att trossamfundet prövats och inte godkänts.

De krav som ställs för att registrering skall ske beträffande stad- gar, styrelse och namn är således närmast av formell karaktär. I princip alla trossamfund som så önskar kan välja att bedriva sin verksamhet som ett registrerat trossamfund. Som framgått ställs det andra och betydligt högre krav för att ett trossamfund skall få vigselrätt. Det skall göras en samlad bedömning av flera omstän- digheter. Förutom kravet på att verksamheten skall vara varaktig skall trossamfundet ha en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att ÄktB:s bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. Samfundet skall därmed ha en vigselordning som uppfyller vad som krävs för att en vigsel skall vara giltig enligt ÄktB:s regler och organisationen skall vara sådan att även samfundet tar ansvar för att vigselförrättarens skyldigheter i samband med vigseln iakttas. Att ersätta dessa krav med enbart ett krav på att trossamfundet skall vara registrerat kommer knappast inte ifråga. Det skulle då inte finnas någon som helst garanti för att ÄktB:s föreskrifter följs eller att vigslarna i övrigt förrättas på ett lämpligt sätt. Det är inte heller givet att ett registrerat trossamfund uppfyller erforderliga krav på varaktig verksamhet. Vid registreringen görs ingen bedömning av faktorer

40TP PT Av 13 § fjärde stycket lagen om trossamfund framgår att församlingar, kyrkliga samfällig- heter och stift är registrerade organisatoriska delar av Svenska kyrkan.

41TP PT Rättskapaciteten som registrerat trossamfund inträder genom registreringsbeslutet. Att Svenska kyrkan har rättskapacitet framgår av 3 § lagen om Svenska kyrkan.

269

Överväganden

SOU 2007:17

såsom hur länge verksamheten har pågått eller om den kan antas fortsätta under lång tid. Man tar inte heller hänsyn till samfundets storlek och omfattningen av dess verksamhet eller dess stabilitet i övrigt.

Till bilden hör också att religiös verksamhet kan bedrivas i andra associationsformer, främst som ideell förening. Om det ställs krav på att ett trossamfund skall vara registrerat för att få vigselrätt faller dessa trossamfund utanför regleringen. Några sakliga skäl för att göra skillnad mellan olika associationsformer i förevarande fall sak- nas. Sammantaget leder det anförda till slutsatsen att registrering inte bör vara en förutsättning för att vigseltillstånd skall utfärdas för ett trossamfund.

Vad härefter gäller frågan om ett trossamfund bör uppfylla för- utsättningarna för statsbidrag för att få vigselrätt bör bl.a. följande beaktas.

Statens stöd till trossamfund i form av statsbidrag regleras i lagen (1999:932) om stöd till trossamfund. Stöd kan också lämnas som statlig hjälp med avgifter till registrerade trossamfund, vilket dock förbigås i det följande. Regeringen bestämmer efter ansökan vilka trossamfund som kan få statsbidrag. Det är därefter en fråga för varje bidragsberättigat trossamfund om det vill ansöka om bidrag, vilket inte alla gör. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossam- fund (SST) prövar ansökningarna och fördelar statsbidragen till trossamfunden. Statsbidraget skall bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg.

Statsbidrag får endast lämnas till ett trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som sam- hället vilar på, och är stabilt och har egen livskraft. I det förstnämn- da kravet ligger att samfundet utövar sin verksamhet med respekt för människors lika värde samt bidrar till en normbildning i sam- hället som överensstämmer med demokratins idéer. Det kan handla om att motverka olika typer av diskriminering samt att verka för att utveckla förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män samt att medlemmarna skall vägledas av etiska principer som är förenliga med samhällets grundläggande demokratiska värder- ingar. Kravet på att trossamfundet skall kunna uppvisa visst mått av stabilitet anses uppfyllt om samfundet kontinuerligt har bedrivit verksamhet i landet i minst fem år. Vidare bör trossamfundets organisatoriska struktur vara fast och tydlig och ekonomin vara

270

SOU 2007:17

Överväganden

stabil. Som regel krävs att samfundet bedriver verksamheten i någon av associationsformerna registrerat trossamfund eller ideell före- ning. Det förutsätts också att trossamfundet disponerar lokaler för sin verksamhet. Med kravet på egen livskraft förstås att samfundet som huvudregel betjänar minst 3 000 personer och bedriver verk- samhet på ett flertal platser i landet.TPF42FPT

Av redovisningen framgår att förutsättningarna för att ett tros- samfund skall beviljas statsbidrag är allmänt hållna och inriktade på andra faktorer än de som är av betydelse för att vigslar skall kunna förrättas inom ett trossamfund. Det bör därför inte ställas krav på att ett trossamfund uppfyller förutsättningarna för statsbidrag för att det skall kunna beviljas vigseltillstånd. Den omständigheten att ett trossamfund har beviljats statsbidrag för sin verksamhet kan däremot säkerligen i många fall ge ledning för bedömningen av om ett samfunds verksamhet uppfyller kravet på varaktighet i lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. Att ett trossamfund inte har stöd i form av statsbidrag kan dock bero på att det inte har ansökt om stöd och innebär således inte nödvändigtvis att det har prövats och inte godkänts.

Lämpligheten av att vigslar förrättas inom ett visst trossamfund bör enligt min mening alltjämt bedömas med hänsyn till verksam- hetens varaktighet, trossamfundets organisation, vigselordning m.m. efter en samlad bedömning i det enskilda fallet. Jag föreslår därför inte någon ändring i denna del.

Vilka krav bör ställas på vigselförrättarna inom trossamfunden?

Med hänsyn till att vigselförrättningarna innefattar myndighets- utövning som för med sig rättsliga konsekvenser för den enskilde bör det ställas höga krav på de personer som utses till vigselför- rättare inom trossamfunden. Det är av stor vikt att vigselförrättarna har betryggande kunskaper om de bestämmelser som skall tillämpas och att de är allmänt lämpliga för uppgiften. De bör vara väl med- vetna vigselns juridiska betydelse och det ansvar som följer med uppgiften.

För att en person skall bli förordnad som vigselförrättare krävs enligt nuvarande bestämmelser att hon eller han har de kunskaper som behövs för uppdraget, dvs. sådana kunskaper att ÄktB:s regler om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att iakttas.

42TP PT Jfr avsnitt 4.4.2 i prop. 1998/99:124.

271

Överväganden

SOU 2007:17

Däremot ställs det inte något uttryckligt krav på lämplighet i övrigt. Av förarbetenaTPF43FPT framgår att det ankommer på trossamfunden att göra en sådan bedömning. Eftersom nuvarande ordning i huvudsak fungerar tillfredsställande finns det enligt min mening inte något behov av att införa en särskild regel om att en vigselförrättare inom ett trossamfund skall vara allmänt lämplig för sin uppgift. Dess- utom skulle en sådan bestämmelse sannolikt medföra en rad tillämp- ningsproblem för det fall att Kammarkollegiet skulle svara för pröv- ningen.

Tillsyn över trossamfundens vigselverksamhet

Enligt lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan skall Kammarkollegiet återkalla ett trossamfunds vigseltillstånd om samfundet inte längre uppfyller de för tillståndet uppställda kraven och ett förordnande skall återkallas om en vigsel- förrättare inte längre uppfyller de krav som uppställs för ett förord- nande eller om denne missköter sin uppgift. I samband med åter- kallelse av ett förordnande skall Kammarkollegiet av skäl som redan berörts även utreda om det finns grund för att återkalla sam- fundets tillstånd att förrätta vigsel. Genom dessa bestämmelser åläggs således Kammarkollegiet en skyldighet att utöva viss tillsyn över trossamfundens vigselverksamhet. Enligt egen uppgift bedri- ver Kammarkollegiet däremot inte någon ordinär tillsyn över tros- samfunden och deras vigselförrättare. Som framgått har återkallelse av förordnande för enskilda vigselförrättare aktualiserats främst genom påpekanden från Skatteverket.

I det föregående har jag gjort bedömningen att det inte är ändamåls- enligt att Kammarkollegiet själv genomför den initiala kunskaps- kontrollen av alla blivande vigselförrättare, särskilt med hänsyn till det stora antalet präster inom Svenska kyrkan. Det förutsätts istället att trossamfunden, efter delegation, i flertalet fall svarar för denna kontroll. Trossamfunden svarar också för bedömningen av vigselförrättarnas allmänna lämplighet. Kammarkollegiet bör, inom ramen för nuvarande uppgifter beträffande trossamfunden, verka för att trossamfunden anordnar vigselverksamheten på ett ända- målsenligt sätt, bl.a. genom att bistå med råd och bidra med rele- vant information till trossamfunden. Redan i dag förser Kammar- kollegiet trossamfunden med information om viktigare lagändringar

43TP PT Prop. 1992/93:211 s. 20.

272

SOU 2007:17

Överväganden

m.m. Enligt min bedömning finns det däremot inte skäl att utvidga Kammarkollegiets tillsynsansvar över trossamfundens vigselverk- samhet. Någon särskild reglering av tillsynen torde inte heller vara nödvändig.

Författningsreglering m.m.

Mot bakgrund av vad som anförts i detta avsnitt föreslår jag att rubriken till lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossam- fund än Svenska kyrkan ändras till lagen om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. Samtliga bestämmelser i lagen bör gälla för alla trossamfund, dvs. även för Svenska kyrkan. Detta innebär att också Svensk kyrkan skall ha vigseltillstånd och att befattningshavare inom kyrkan måste förordnas särskilt för att vigselbehörighet skall föreligga. Lagens kunskapskrav kommer därmed att gälla även för vigselförrättare inom Svenska kyrkan.

Av en övergångsbestämmelse till lagen bör vidare framgå att de nya reglerna om förordnande om vigselbehörighet inte gäller för präster i Svenska kyrkan som vid ikraftträdandet var vigselbehöriga enligt ÄktB:s bestämmelser under förutsättning att de har anmälts till Kammarkollegiet senast ett år efter ikraftträdandetidpunkten och att Svenska kyrkan har sökt och beviljats vigseltillstånd före anmälan.

Bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket första punkten ÄktB om ”automatisk” vigselbehörighet för präster i Svenska kyrkan bör upphävas. För att undvika att det uppkommer ett behörighetsglapp bör dock präster i Svenska kyrkan ha kvar sin nuvarande behörig- het att vara vigselförrättare under ovan nämnda period på ett år, något som förutsätter en övergångsbestämmelse till lagen om änd- ring i ÄktB.

Trossamfunden bör själva få bestämma om de vill ta ut ersätt- ning för vigselförrättningarna. Eftersom det rör sig om myndig- hetsutövning bör det dock införas en föreskrift i 4 kap. ÄktB av vilken det framgår att trossamfund har rätt att ta ut avgift för vigsel som förrättas inom samfundet.

Utöver ÄktB:s bestämmelser om vigsel gäller enligt 4 kap. 6 § ÄktB föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för Svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan och den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln för- rättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund. Paragrafen,

273

Överväganden

SOU 2007:17

som återspeglar äldre förhållanden, bör omformuleras för att bättre ge uttryck för Svenska kyrkans likställdhet med andra trossamfund i fråga om vigsel.

Enligt 15 kap. 2 § andra stycket ÄktB får ett beslut av präst inom Svenska kyrkan om förrättande av vigsel överklagas hos länsrätt. Bestämmelsen är t.ex. tillämplig om en sådan präst först har för- klarat sig villig att förrätta vigsel och därefter vägrar att genomföra förrättningen med hänvisning till att det finns någon brist i hindersprövningen. Däremot föreligger det inte något överklagbart beslut om denne på grund av samvetsbetänkligheter inte anser sig kunna viga ett visst par. Det har inte gått att finna någon närmare bakgrund till varför bestämmelsen har införts. Motsvarande möjlig- het att överklaga beslut som fattats av vigselförrättare inom andra trossamfund saknas.

Enligt min bedömning finns det inte något vägande skäl som talar för att man bör kunna överklaga dessa beslut. Nämnda bestäm- melse i ÄktB om överklagande av beslut om förrättande av vigsel som fattats av präst inom Svenska kyrkan bör således upphävas.

7.8Särskilt om vigselplikt för vigselförrättare inom trossamfund eller för samfunden

7.8.1Bakgrund

Frågan om s.k. vigselplikt har diskuterats i äldre förarbeten med anledning av att vissa präster inom Svenska kyrkan inte ville viga den som var frånskild. I det fallet löstes problemet genom att skyl- digheten att förrätta vigsel lyftes bort från den enskilde prästen och istället lades på den prästerliga organisationen. Till vigsel inom Svenska kyrkan fick kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskade och som var villig att viga. En ovill- korlig rätt till vigsel i en församling förelåg först när någon av dem var församlingsmedlem.TPF44FPT Skyldigheten för präster och församlingar i Svenska kyrkan att stå till förfogande för vigsel upphörde i samband med relationsändringen mellan Svenska kyrkan och staten år 2000.TPF45FPT Befattningshavare i andra trossamfund har aldrig haft någon författningsreglerad skyldighet att förrätta vigsel.

44TP PT Jfr 4 kap. 4 § ÄktB. Bestämmelsen upphörde att gälla vid utgången av år 1999. 45TP PT Se avsnitt 7.7.1.

274

SOU 2007:17

Överväganden

I dag har trossamfunden således ingen vigselplikt och inte heller deras präster och andra befattningshavare. Vigselförrättarna har istället att följa trossamfundens interna föreskrifter i frågan. Bland annat kan det ställas krav på medlemskap eller annan tillhörighet till tros- samfundet. Vigsel kan också nekas av rent läromässiga skäl. Som redan framkommit är äktenskap mellan två kvinnor eller två män oförenliga med trosuppfattningen hos många samfund och den som är frånskild tillåts inte ingå nytt äktenskap inom t.ex. katolska kyrkan. Även om en enskild befattningshavare i ett trossamfund i och för sig skulle vara villig att viga par med samma kön kan hon eller han vara förhindrad att förrätta vigseln om samfundet inte tillåter sådana vigslar. Vigselförrättaren kan också avböja en be- gäran om vigsel av s.k. själavårdsmässiga skäl, t.ex. alltför snabbt in- gående av nytt äktenskap innan den tidigare relationen bearbetats. Ett par kan däremot alltid ingå äktenskap genom borgerlig vigsel så snart parterna är berättigade att ingå äktenskap.

I mitt uppdrag ingår att utreda om trossamfunden bör vara fria att välja vilka man vill viga. Eftersom par med samma kön föreslås få möjlighet att ingå äktenskap ställs frågan om vigselplikt på sin spets. Det ifrågasätts i direktiven om vigseltillstånd bör kunna ges till trossamfund som endast tillåter äktenskap för par med olika kön eller om vigseltillståndet bör göras villkorat av att samfundet även tillåter vigsel av par med samma kön.

Förespråkarna av en vigselplikt har framhållit att de religiösa vigselförrättarna inte bör kunna välja vem de vill viga. Det finns även homosexuella som är religiösa och som har önskemål om att gifta sig inom det samfund som de tillhör. Att bli nekade denna möjlighet utgör diskriminering. Det har vidare hävdats att det av principiella skäl inte bör finnas någon särreglering för vigselförrät- tare inom trossamfund utan att alla vigselförrättare bör vara lik- ställda. Eftersom det är fråga om myndighetsutövning ankommer det dessutom på samtliga vigselförrättare att beakta alla personers likhet inför lagen.

Från trossamfundens sida finns ett starkt motstånd mot att de skall åläggas en vigselplikt. Företrädare för flera trossamfund har förklarat att de i så fall hellre avstår från sin vigselrätt. Det har också gjorts gällande att en plikt att viga par med samma kön skulle strida mot religionsfriheten.

Enligt trossamfunden handlar frågan om vigselplikt i princip om deras oberoende och gränsdragningen mellan stat och trossamfund. En vigselplikt kan knappast innebära att trossamfunden blir tvungna

275

Överväganden

SOU 2007:17

att viga alla, dvs. även icke medlemmar. Vidare kan präster och andra befattningshavare inom trossamfunden inte fullt ut jämställas med borgerliga vigselförrättare. De representerar sitt samfund och måste viga enligt den ordning som gäller inom samfundet i fråga. I sin egenskap av präst och motsvarande har religiösa vigselförrättare som regel också ett annat förtroende och ansvar i förhållande till de blivande makarna än vad borgerliga vigselförrättare har. Det har vidare betonats att vigsel inom ett trossamfund är en gudstjänst och att det över huvud taget inte är möjligt att ”separera” myndig- hetsutövningen från den religiösa liturgin.

7.8.2Mina bedömningar och förslag

Förslag: Det bör inte införas någon vigselplikt vare sig för vigsel- förrättare inom trossamfund eller för samfunden. I 4 kap. 3 § andra stycket ÄktB föreskrivs att befattningshavare i ett tros- samfund inte är skyldig att förrätta vigsel.

Rättsliga utgångspunkter

Fram till stat-kyrkareformen var Svenska kyrkan en del av det all- männaTPF46FPT men är i dag ett privaträttsligt organ som bedriver sin verk- samhet i associationsformen registrerat trossamfund. Efter relations- ändringen är Svenska kyrkan eller dess organisatoriska delar således inte längre något statligt eller kommunalt organ och därmed inte heller en förvaltningsmyndighet.TPF47FPT Andra trossamfund än Svenska kyrkan har aldrig varit förvaltningsmyndigheter.

Enligt 11 kap 6 § tredje stycket RF kan förvaltningsuppgifter överlämnas till bl.a. ett registrerat trossamfund eller någon av dess organisatoriska delar, t.ex. församlingar och stift. Innefattar upp- giften myndighetsutövning skall det ske med stöd av lag. Föreskriften tillkom genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2000. I

46TP PT De grundläggande bestämmelserna om Svenska kyrkans offentligrättsliga organisation fanns samlade i kyrkolagen (1992:300). Inom Svenska kyrkans organisation fanns ett antal kyrkliga myndigheter, statliga och kyrkokommunala. Bland annat var domkapitlet en statlig myndighet i varje stift.

47TP PT Enligt RF:s terminologi är samtliga statliga och kommunala organ utom riksdagen och de beslutande kommunala församlingarna myndigheter. Även regeringen och domstolarna faller in under begreppet. Andra myndigheter än dessa betecknas förvaltningsmyndigheter. Där- emot är privaträttsliga rättssubjekt inte myndigheter även om de enligt 11 kap. 6 § tredje stycket RF har anförtrotts förvaltningsuppgifter.

276

SOU 2007:17

Överväganden

den proposition som låg till grund för ändringen konstaterade regeringen att de trossamfund som väljer att bedriva sin verksam- het i den nya associationsformen fortfarande bör kunna få förvalt- ningsuppgifter överlämnade till sig. I första hand torde det enligt regeringen vara fråga om myndighetsutövning i form av förrättande av vigsel. Av nyss nämnda lagrum framgår vidare att förvaltnings- uppgifter även kan överlämnas till trossamfund som alltjämt be- driver sin verksamhet i föreningsform, vanligtvis som ideell förening.

Uppgiften att förrätta civilrättsligt giltiga vigslar får anses ha över- låtits på andra trossamfund än Svenska kyrkan genom Kammar- kollegiets vigseltillstånd. Vigselrätten för Svenska kyrkan framgår indirekt genom bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket första punkten ÄktB, vari det anges att präster inom Svenska kyrkan är behöriga att vara vigselförrättare. I det föregående har jag föreslagit att det skall krävas vigseltillstånd även för Svenska kyrkan (och särskilt förordnande för kyrkans vigselförrättare).

Enligt min bedömning är de enskilda vigselförrättarna inom trossamfunden, till skillnad från de vigselförrättare som förordnas av länsstyrelserna, inte fristående uppdragstagare utan företrädare för det trossamfund inom vilket de är verksamma. Den vigsel- behörighet som gäller för trossamfundens befattningshavare inne- bär att de utför den förvaltningsuppgift som anförtrotts samfundet. Även om uppgiften innefattar myndighetsutövning är vigselför- rättarna inte att anse som förvaltningsmyndigheter.

I en vigselförrättares uppgifter ingår att förvissa sig om att hindersprövning skett, genomföra vigseln i föreskriven ordning samt underrätta Skatteverket så att äktenskapet blir registrerat. Fullgörandet av uppgifterna är att beteckna som myndighetsutöv- ning. Det har bl.a. till följd att vigselförrättaren svarar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken och att staten kan bli skadestånds- skyldig enligt principerna för delegerad myndighetsutövning för skada som vigselförrättaren har vållat genom fel eller försummelse (jfr 3 kap. 2 § skadeståndslagen [1972:207]). Däremot omfattas verk- samheten inte av förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser.TPF48FPT

48TP PT Jfr Hellners, T., och Malmqvist, B., Nya förvaltningslagen med kommentarer, 1999 s. 42.

277

Överväganden

SOU 2007:17

Bör det införas en vigselplikt?

Som allmän utgångspunkt för mina överväganden i denna del gäller att alla par oavsett sexuell läggning skall ha möjlighet att gifta sig. Det kan då ifrågasättas om en sådan reglering leder till att en vigsel- förrättare inom ett trossamfund som vägrar att viga ett par med samma kön gör sig skyldig till diskriminering på grund parets sexu- ella läggning. Bestämmelser som syftar till att motverka diskrimine- ring finns i flera olika lagar som förbjuder diskriminering på olika grunder och på olika samhällsområden. Sådana bestämmelser finns bl.a. i lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering. Det finns emellertid inte något uttryckligt förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning som täcker förevarande situation. En väg- ran att viga två kvinnor eller två män, sedan äktenskapsinstitutet öppnats för par med samma kön, torde t.ex. inte falla in under straffbestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbal- ken. Kretsen av personer som kan begå brottet olaga diskrimine- ring omfattar visserligen den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag, men med allmänt uppdrag avses i lagens mening politiskt valda förtroendemän och inte fall där myndighets- utövning har delegerats till privaträttsliga subjekt.TPF49FPT Inte heller torde en vägran att, som företrädare för det allmänna, viga homo- sexuella vara att bedöma som diskriminering enligt EG-rätten eller någon av de internationella konventioner som Sverige har ratifice- rat. För att vigselförrättare inom ett trossamfund skall vara skyl- diga att förrätta vigsel i berörda fall krävs således att vigseltillstånd förenas med en vigselplikt.

Det har vidare gjorts gällande att en vägran att viga ett par med samma kön inte skulle vara förenligt med 1 kap. 9 § RF. Enligt denna bestämmelse skall domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Med uttrycket ”andra” förstås bl.a. enskilda subjekt som fullgör förvaltningsuppgifter med stöd av 11 kap. 6 § tredje stycket RF. Bestämmelsen är allmänt formulerad och närmast att se som ett principstadgande. I den mån en ”särbehandling” inte är förbjuden i lagstiftningen – dvs. om par med samma kön tillåts ingå äktenskap men det inte införs en vigselplikt – kan det knappast hävdas ett en tillämpning av lagen skulle strida mot likhetsprincipen.

49TP PT Jfr prop. 1985/86:98 s. 116 ff.

278

SOU 2007:17

Överväganden

Det bör uppmärksammas att bestämmelsen inte riktar sig till lag- stiftaren.

En allmän målsättning som framgår av 1 kap. 2 § första stycket RF är däremot att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Mot bakgrund av denna föreskrift, som visserligen inte är rättsligt bindande, kan det ifrågasättas om det är principiellt godtagbart att vigselförrättare inom trossamfund av olika skäl kan vägra att viga par som har vänt sig till trossamfundet för att ingå äktenskap eller om de, liksom borgerliga vigselförrättare, bör vara skyldiga att viga alla som uppfyller lagens krav för att ingå äkten- skap. En avvägning måste i detta fall liksom annars göras mellan olika intressen.

Det kan till en början ifrågasättas om en ordning med vigselplikt skulle strida mot religionsfriheten. Religionsfriheten definieras i 2 kap. 1 § första stycket sjätte punkten RF som frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Denna frihet får inte begränsas.TPF50FPT Grundlagsskyddet innebär ett förbud mot bestämmel- ser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som, fastän de har fått en mera allmän avfattning, uppenbart syftar till att motverka en viss religiös inriktning. Religionsfriheten i artikel 9 i Europakonventionen är mera vidsträckt än enligt RF men i viss utsträckning begränsningsbar genom vanlig lag. Den innefattar frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, under- visning, sedvänjor och ritualer.TPF51FPT Uppgiften att förrätta civilrättsligt giltig vigsel utgör i sig inte ett led i trossamfundens religions- utövning. Man kan dock inte bortse från att vigseln också har en religiös innebörd. Med utgångspunkt från att en vigsel inom ett trossamfund är en gudstjänst finns det skäl att ifrågasätta om en plikt att viga två kvinnor eller två män skulle strida mot religionsfriheten i de fall då religionen förbjuder äktenskap mellan två personer som har samma kön. I vart fall tangerar en sådan skyldighet religions- frihetens område. Man kan rimligen inte begära att man inom ett trossamfund skall hålla en vigselgudstjänst som inte omfattas av dess tro.

I princip innebär vigselrätten en rätt för trossamfunden att för- rätta en ceremoni som jämställs med borgerlig vigsel och som får juridisk verkan under förutsättning att den uppfyller de krav som

50TP PT Jfr 2 kap. 12 § första stycket RF. 51TP PT Jfr avsnitt 4.2.

279

Överväganden

SOU 2007:17

ställs i ÄktB. Som trossamfunden har påpekat kan staten inte bestämma över vilka liturgiska moment som skall ingå i ceremonin. De religiösa momenten går inte heller att särskilja från de juridiska. En vigselplikt skulle därför i praktiken ge alla en ovillkorlig rätt även till den religiösa ceremonin.

Till saken hör också att en vigselplikt inte rimligen kan avgränsas så att den allmänt avser par med olika eller samma kön. En allmän vigselplikt skulle föra för långt även om den begränsades till att avse respektive trossamfunds medlemmar. En vigselförrättare kan nämligen vägra att viga ett par även av andra skäl än att de har samma kön. En trosuppfattning kan t.ex. hindra en präst eller annan befattningshavare att viga personer även om de tillhör samfundet. Man skulle därför i lagtext behöva specificera när vigselplikten inte gäller. En sådan reglering skulle sannolikt leda till en lång rad undantag. I praktiken skulle det vidare vara svårt att avgöra vilka skäl som ligger bakom en vägran att förrätta vigsel. Dessutom har vigselplikten för präster i Svenska kyrkan tidigare tagits bort och det har aldrig funnits någon vigselplikt för befattningshavare i andra trossamfund.

Om man ställer krav på att vigselförrättarna inom trossamfunden skall viga par med samma kön finns det vidare en betydande risk för att flertalet trossamfund inte längre vill ha kvar sina vigseltill- stånd eller avstår från att söka sådant tillstånd. Detta skulle i realite- ten innebära en övergång till i huvudsak borgerlig vigsel. Flera av de olägenheter som jag har anfört som skäl emot en övergång till obliga- toriskt civiläktenskap skulle därmed uppstå.

Mot bakgrund av det anförda bör det följaktligen inte föreligga någon skyldighet för trossamfundens befattningshavare att förrätta vigsel. Eftersom uppgiften att viga utgör myndighetsutövning bör det finnas ett uttryckligt undantag härom i lag. Jag föreslår därför att det införs en föreskrift i 4 kap. 3 § andra stycket ÄktB om att befattningshavare i ett trossamfund inte är skyldig att förrätta vigsel.

Inte heller bör det enligt min mening vara en förutsättning för trossamfundens vigseltillstånd att de tillåter vigsel både av par med olika kön och av par med samma kön. De skäl som anförts beträf- fande vigselplikt för trossamfundens befattningshavare har relevans också när det gäller en skyldighet för trossamfunden att erbjuda vigslar. För Svenska kyrkan skulle dessutom en vigselskyldighet som kopplades till vigselrätten kunna sägas vara en återgång till vad som gällde innan kyrkan skildes från staten. Det bör också påpekas att vigselrätten för övriga trossamfund aldrig har varit beroende av

280

SOU 2007:17

Överväganden

någon vigselplikt. Jag vill alltså inte förorda en reglering där man knyter vigseltillstånden till en vigselskyldighet utan anser att nu- varande ordning bör behållas.

7.9Bör domstolarna befrias från uppgiften att förrätta vigsel?

7.9.1Bakgrund

En borgerlig vigselform, äktenskaps ingående inför magistrat eller kronofogde, infördes redan under senare hälften av 1800-talet genom flera särskilda författningar. Denna var avsedd för sådana fall då kyrklig vigsel av en eller annan anledning inte kunde komma ifråga. Genom 1908 års lag om äktenskapets ingående blev den borgerliga formen öppen för alla och kontrahenterna kunde i de flesta fall välja mellan denna och kyrklig vigsel. Nya bestämmelser i ämnet, som infördes år 1915, innebar bl.a. att båda formerna för äkten- skaps ingående skulle kallas vigsel. För att behovet av borgerliga vigselförrättare skulle kunna tillgodoses på landsbygden fick ”Konungens befallningshavare” rätt att förordna vigselförrättare för visst område. Bestämmelserna överflyttades sedermera till gifter- målsbalken som utfärdades år 1920.

Av giftermålsbalken framgick att lagfaren ledamot av magistra- ten förrättade borgerlig vigsel i städerna. Om det inte fanns någon magistrat förrättades vigseln av stadsstyrelsens ordförande. Utan- för städerna var det landsfiskalernaTPF52FPT som förrättade borgerlig vig- sel. Det fanns också av länsstyrelse särskilt förordnade vigselför- rättare. En magistrat var en lokal statlig förvaltningsmyndighet som i regel bestod av borgmästare och rådmän. Myndigheten hade upp- gifter som bl.a. avsåg befattning med allmän ordning och säkerhet, handel och näringar, fastighetsväsen samt med rådhusrättens admi- nistration. En del sysslor ankom på viss ledamot av magistraten, t.ex. att förrätta vigsel, att vara överexekutor, att föra handelsregis- ter m.m.

Domstolskommittén lade i ett betänkande år 1963 (SOU 1963:56) fram förslag om förstatligande av de kommunala domstolarna, råd- husrätternaTPF53FPT. Den föreslog också att magistrats- och kommunal- borgmästareinstitutionerna skulle avvecklas i samband med rådhus-

52TP PT En landsfiskal var en statstjänsteman som år 1918–1964 var underställd landsfogden och handlade polis-, åklagar- och utsökningsärenden på landsbygden.

53TP PT Allmän underrätt i stad med egen jurisdiktion, som dömde i första instans.

281

Överväganden

SOU 2007:17

rätternas förstatligande. Kommittén anförde bl.a. att borgerlig vigsel i stad med rådhusrätt förrättades av domare och att, även om upp- giften såsom vigselförrättare huvudsakligen var av administrativ natur, fanns det inte tillräckliga skäl att överflytta denna uppgift till någon annan befattningshavare i staden. Principiella skäl hindrade inte att domare i häradsrättTPF54FPT fick samma uppgift. Härigenom tillgodosågs ett önskemål om lagkunnighet hos vigselförrättare och vigselakten kunde äga rum i en lokal som var lämplig med hänsyn till aktens högtidlighet och värdighet.

I remissyttrande över betänkandet framfördes bl.a. att domare inte skulle handlägga administrativa uppgifter. Uppgiften som vigsel- förrättare var av administrativ natur och främmande för domstols- verksamheten. Den lagkunnighet som vigselförrättare behövde var minimal och lämpliga lokaler fanns även hos administrativa tjänste- män.

Regeringen konstaterade emellertid i proposition nr 163 år 1964 (s. 116 f) att domare i rådhusrätt – i egenskap av magistratsledamot

– hade varit borgerlig vigselförrättare under mer än 50 år. Han an- såg inte att det fanns anledning att överflytta denna uppgift på någon annan befattningshavare i stad med rådhusrätt. Genom att låta domare i underrätt förrätta vigsel även på landsbygden skulle de flesta trolovade beredas möjlighet att få borgerlig vigsel under högtidliga former. I 4 kap. 5 § giftermålsbalken föreskrevs efter lag- ändring (SFS 1964:654) att lagfaren domare i allmän underrätt och den som länsstyrelsen särskilt förordnar till vigselförrättare är be- hörig att förrätta borgerlig vigsel enligt närmare bestämmelser som Konungen meddelade. Motsvarande reglering finns numera i 4 kap. 3 § första stycket ÄktB. Bland annat föreskrivs att lagfaren domare i tingsrättTPF55FPT är behörig att vara vigselförrättare. Enligt uppgift från Domstolsverket förrättar domarna ca 4 000 vigslar per år.

7.9.2Mina bedömningar och förslag

Förslag: Domstolarna befrias från uppgiften att förrätta vigslar. Föreskriften i 4 kap. 3 § första stycket tredje punkten ÄktB om vigselbehörighet för lagfaren domare i tingsrätt skall därmed utgå.

54TP PT Underrätt på landsbygden och i vissa städer, som var lagda under landsrätt.

55TP PT Genom domstolsreformen år 1971 ersattes rådhusrätterna och häradsrätterna av tings- rätter.

282

SOU 2007:17

Överväganden

Sedan flera år pågår ett omfattande reformarbete för att utveckla och modernisera domstolsväsendet. Det övergripande målet för förändringsarbetet är att domstolarna även i fortsättningen skall kunna leva upp till de krav som medborgarna har rätt att ställa på rättssäkra avgöranden inom rimlig tid. Reformarbetet delas upp i fyra huvudområden: förändringar av den yttre organisationen, för- ändringar av den inre organisationen, renodling av verksamheten och förbättringar av det processuella regelverket. Renodling av verksamheten innebär att domstolsverksamheten så långt det är möjligt skall inriktas på endast rättskipning. Ett antal uppgifter har därför förts över från domstolarna till andra myndigheter i syfte att i största möjliga utsträckning koncentrera domstolarnas resurser till den dömande verksamheten, dvs. att lösa tvister mellan enskilda och mellan enskilda och det allmänna samt att döma i brottmål.TPF56FPT Bland annat har de flesta frågor om förmyndarskap m.m. flyttats från tingsrätt till överförmyndaren och bouppteckningsärenden har överförts till Skatteverket.

Vigselförrättning är i huvudsak en administrativ uppgift som saknar dömande inslag och därmed typiskt sett en främmande verksamhet för domstolarna. För uppgiften som vigselförrättare krävs inte heller den specialkompetens som lagfarna domare har. Det ligger således i linje med den allmänna strävan att renodla domarnas och domstolarnas arbetsuppgifter att uppgifter av för- valtningskaraktär såsom vigselärenden inte längre handläggs i dom- stol.

Av den enkätundersökning som Statistiska centralbyrån har utfört på uppdrag av utredningen framgår att en majoritet av all- mänheten anser att domare bör ha kvar sin rätt att förrätta vigslar (63 procent). Allmänhetens inställning bör dock inte vara utslags- givande i denna fråga. Från ett medborgarperspektiv framstår näm- ligen intresset av att borgerlig vigsel förrättas av just domare som underordnat intresset av att domstolarnas resurser används till rättsskipande verksamhet. Det kan också påpekas att det är ett för- hållandevis litet antal vigslar som förrättas av domare och att till- gängligheten till denna vigselmöjlighet minskat genom den sedan flera år pågående sammanslagningen av tingsrätterna och koncen- trering av domstolarna till större städer.

Enligt min mening bör således domstolarna befrias från upp- giften att förrätta vigslar. Föreskriften i 4 kap. 3 § första stycket

56TP PT Se bl.a. skr. 1999/2000:106, bet. 1999/2000:JuU22, rskr. 1999/2000:255 samt skr. 2000/01:112, bet. 2000/01:JuU29, rskr. 2000/01:283.

283

Överväganden

SOU 2007:17

tredje punkten ÄktB om vigselbehörighet för domare i tingsrätt bör därmed utgå. Vem som bör överta domstolarnas vigseluppgift och därmed kompensera det resursbortfall som uppkommer om mitt förslag genomförs återkommer jag till i nästa avsnitt.

7.10Vem bör anförtros uppgiften att förrätta borgerlig vigsel i framtiden?

7.10.1Bakgrund

Av inledningen till avsnitt 7.9.1 framgår att enskilda personer har förordnats som borgerliga vigselförrättare sedan år 1915, till en början främst för att täcka behovet av borgerliga vigselförrättare på landsbygden. Genom en lagändring år 1964TPF57FPT fick länsstyrelserna rätt att förordna särskilda vigselförrättare utan regeringens med- givande. I propositionen som låg till grund för lagändringenTPF58FPT an- förde departementschefen att det var angeläget att länsstyrelserna utnyttjade denna möjlighet så att borgerliga vigselförrättare fanns på de orter där behov av sådan vigselförrättare förelåg. Systemet med särskilt förordnade borgerliga vigselförrättare har härefter använts i allt större utsträckning. Det torde inte ha varit föremål för någon mer genomgripande allmän översyn.

I dag finns det ca 1 500 särskilda vigselförrättare i landet. Läns- styrelserna vidtar som regel inte några särskilda åtgärder för att säkerställa tillgången av vigselförrättare i glesbygdsområden, men det finns en allmän strävan efter att täcka det geografiska behovet av vigselförrättare inom respektive län. Såvitt framkommit har länsstyrelserna inte heller fått klagomål om att det skulle finnas för få vigselförrättare i någon del av landet.

Länsstyrelserna förordnar som regel en vigselförrättare tills vidare eller för en mandatperiod om fyra år. Vigselförrättarna rekryteras vanligtvis från kommunerna men i något enstaka fall har en person, bl.a. en riksdagsledamot, som vänt sig direkt till länsstyrelsen fått ett generellt förordnande. Länsstyrelserna ber respektive kommun att uppge hur många vigselförrättare som behövs i kommunen samt att lämna förslag på lämpliga personer för uppdraget. Det förutsätts att kommunen i sitt svar kort presenterar de olika kandidaterna och inte enbart räknar upp ett antal namn. En majoritet av förslagen

57TP PT SFS 1964:654.

58TP PT Prop. nr 163 år 1964 s. 117.

284

SOU 2007:17

Överväganden

avser nuvarande och före detta kommunpolitiker men även andra personer kommer på förslag, t.ex. högre tjänstemän inom kommu- nen, landshövdingar och fartygskaptener. Länsstyrelserna följer normalt kommunernas förslag såväl till antal som beträffande vem som skall förordnas. Någon utredning härutöver brukar inte in- hämtas. Inte heller görs det någon kontroll av om föreslagna per- soner har de kunskaper som behövs för uppdraget eller i övrigt är lämpliga som vigselförrättare. När en vigselförrättare med tills- vidareförordnande avsäger sig uppdraget begär länsstyrelserna in ett förslag på ny vigselförrättare från den berörda kommunen. Som utgångspunkt gäller vidare att den som förordnas för en mandat- period på förslag av en kommun är verksam som vigselförrättare inom den kommunen. Den som är vigselförrättare kan dock i princip förrätta vigsel på valfri plats i landet.

En vigselförrättare kan också förordnas för endast en vigsel efter ansökan, men det är inte vanligt förekommande. Länsstyrelserna är restriktiva i sin bedömning huruvida en person skall förordnas som vigselförrättare för endast ett tillfälle. Det ställs i praktiken höga krav på dennes bakgrund och ställning i samhället, exempelvis har statsministern, justitieministern och jurister som har varit verk- samma länge och har hög ställning fått sådana förordnanden. På senare tid har det dock skett en glidning mot en mer liberal in- ställning till att förordna personer för enstaka tillfällen, detta till följd av ändrad praxis från regeringens sida. Regeringen har näm- ligen i några fall bifallit överklagande av avslagsbeslut som med- delats av länsstyrelse trots att länsstyrelsen inte ansett att perso- nerna i fråga har uppfyllt nyss nämnda krav. Som exempel kan nämnas regeringens principbeslut från den 10 juni 2004 i ärende Ju 2004/2912/L2 där regeringen bestämde en ny praxis. Överklag- andet bifölls bl.a. därför att advokaten avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete och även i övrigt uppfyllde de krav som bör ställas på en vigselförrättare. I skälen för regeringens beslut angavs följande.

Vigselförrättarens roll att företräda det allmänna utesluter enligt reger- ingens mening inte att det i undantagsfall kan accepteras att förord- nandet begränsas till ett enskilt fall. Emellertid är en grundläggande förutsättning att vigselförrättaren i kraft av sin ställning kan bidra till att förrättningen ges en officiell prägel och att det klart framgår att förrättaren företräder det allmänna. Förrättaren får således inte ge intryck av att företräda enskilda intressen, t.ex. en viss organisation eller ett visst företag. Även anknytningen till det par som skall vigas bör beaktas. Dessutom bör, i likhet med vad som gäller för de gene-

285

Överväganden

SOU 2007:17

rella förordnandena som ges i dag, krävas att förrättaren har den kun- skap och erfarenhet som krävs för att fullgöra uppdraget och att hon eller han är medveten om det ansvar som är förenat med uppdraget.

Den länsstyrelse inom vars område en vigsel skall äga rum anses med stöd av föreskrifterna i länsstyrelseinstruktionen (2002:864) vara behörig att besluta i det enskilda ärendet.

Av landets 21 länsstyrelser är det endast 12 som fortlöpande lämnar uppgifter till Skatteverket om vem som har förordnats som borgerlig vigselförrättare.

Vigsel som förrättas av särskilt förordnade vigselförrättare äger rum i stadshus, i en annan passande lokal eller på någon särskild plats i enlighet med de blivande makarnas önskemål. När vigseln sker i kommunens lokaler står kommunen för eventuella lokalkost- nader. Regeringen har meddelat bestämmelser om borgerlig vigsel i förordningen (2006:214) med närmare föreskrifter om vigsel och registrering av partnerskap som förrättas av domare eller särskilt förordnad förrättare.TPF59FPT

Enligt uppgift, bl.a. från Länsstyrelsernas chefsjuristförening, har det hittills inte varit något problem att rekrytera tillräckligt med kompetenta personer som är villiga att åta sig uppdraget som vigselförrättare, men det finns ett utbrett missnöje bland dem som har förordnats som vigselförrättare vad avser nivån på den ersätt- ning som utgår per förrättad vigsel. Länsstyrelserna har överlag inte fått klagomål på de vigselförrättare som har förordnats efter förslag från kommunerna. Däremot har det förekommit att klagomål riktats mot personer som har fått förordnande för en enstaka vigsel. I dessa fall är det Skatteverket som har påpekat att vigselförrätt- ningen inte har gått rätt till, vigselförrättaren har t.ex. vigt utan att hindersprövning skett. Det har förekommit att generella förord- nanden för vigselförrättare har återkallats, men i absoluta tal rör det sig om få fall. Några klagomål om att det inte skulle finnas till- räckligt med lämpliga lokaler för ändamålet har inte framförts till länsstyrelserna. De klagomål som har förekommit har istället rört önskemål om att vigseln skulle förrättas på en udda plats.

Enligt Länsstyrelsernas chefsjuristförening kan den nuvarande ordningen upprätthållas även om lagstiftaren skulle komma fram till att domare i fortsättningen inte skall förrätta vigsel. Om det däremot skulle införas en ordning med enbart borgerlig vigsel anser

59TP PT Jfr avsnitt 2.2.6.

286

SOU 2007:17

Överväganden

föreningen att det skulle vara nödvändigt att vigseluppgiften istället läggs på t.ex. särskilda tjänstemän inom varje kommun.

7.10.2Mina bedömningar och förslag

Förslag: Alla borgerliga vigselförrättare förordnas av länsstyrel- serna.

Som framgått föreslås ingen ändring av nuvarande ordning med ingående av äktenskap såväl inom trossamfund som i borgerlig ordning.TPF60FPT Vidare föreslås att vigselbehörigheten för domare tas bort. När det gäller framtida former för ingående av äktenskap i borgerlig ordning skulle en möjlighet vara att alla borgerliga vigsel- förrättare förordnas av länsstyrelserna. En annan möjlighet, som enligt direktiven särskilt skall prövas, är om uppgiften att företräda det allmänna bör ges till Skatteverket. Det finns emellertid också skäl att överväga om vigseluppgiften istället bör överlåtas på Sveriges kommuner.

I sammanhanget kan nämnas att borgerlig vigsel i Danmark för- rättas av representanter för kommunerna, nämligen av borgmästa- ren eller av kommunala förtroendevalda eller tjänstemän. De för- troendevalda och tjänstemännen utses inte av något statligt organ utan av borgmästaren. I Finland förrättas flertalet vigslar av härads- skrivare vid landets folkbokföringsmyndigheter men även domare vid tingsrätt är behörig att förrätta borgerlig vigsel. I Norge an- kommer uppgiften att förrätta borgerlig vigsel på notarius publicus (en befattning som innehas av domare i tingsrätt vid sidan av domareämbetet). Såvitt framkommit är det inte möjligt för en- skilda personer i Danmark, Finland eller Norge att såsom i Sverige bli förordnade som vigselförrättare för en särskild vigsel.

Skatteverket ansvarar för den hindersprövning som skall göras innan äktenskap ingås och utfärdar på begäran intyg om hinders- prövning. I samband med registrering av ingångna äktenskap kon- trollerar Skatteverket att vigseln har föregåtts av hindersprövning och att det inte fanns hinder mot äktenskapet. Verket kontrollerar också att vigselförrättaren har varit behörig att förrätta vigseln.

Vid utredningens kontakt med Skatteverket har framkommit att Skatteverket inte har några principiella invändningar mot att upp-

60TP PT Beträffande frågan om det bör införas ett gemensamt system för förordnande av vigsel- förrättare inom trossamfund och borgerliga vigselförrättare, se avsnitt 7.7.2.

287

Överväganden

SOU 2007:17

giften att förrätta vigsel läggs på verket. Erforderliga investeringar, utbildning, lokaler m.m. skulle också kunna lösas.

Det finns flera fördelar med en ordning som innebär att Skatte- verket ansvarar för hela det borgerliga vigselförfarandet. Kontrollen av att vigslarna gått rätt till skulle underlättas och vigseln skulle komma i nära anslutning till folkbokföringen. Skatteverket skulle också kunna ge ökad service genom att hindersprövning och vigsel skulle kunna äga rum vid samma tillfälle och därmed tillgodose önskemål om omedelbar vigsel. Även i andra fall skulle vigsel kunna bokas samtidigt som man beställer hindersbevis. Vidare skulle Skatte- verket svara för att vigslarna endast hanteras av lämpliga tjänstemän och något särskilt tillstånd för Skatteverkets vigselförrättare skulle därmed inte behövas.

Om Skatteverket tar över uppgiften att förrätta vigslar upphör möjligheten för enskilda att ansöka om s.k. engångsförordnande och regeringen befrias från uppgiften att överpröva frågor om för- ordnande av vigselförrättare.

En nackdel, som påtalades av Skatteverket, är emellertid att Skatteverket finns på ett begränsat antal platser i landet, för när- varande 113 platser. Som jämförelse kan nämnas att det finns mer än dubbelt så många kommuner i landet. Tillgängligheten till vigsel- möjligheter skulle därför minska om Skatteverket blir vigselmyndig- het. Skatteverket har i vart fall inte möjlighet att med befintliga personalresurser tillgodose behovet av borgerliga vigselförrättare i hela landet. För att lösa uppgiften skulle Skatteverket behöva anlita externa personer, t.ex. förtroendevalda och andra i kommunerna att förrätta vigsel på uppdrag av Skatteverket. Principiellt kan det också vara otillfredsställande att vigselmyndigheten själv skall kon- trollera att vigseln har skett i behörig ordning.

Av den undersökning som Statistiska centralbyrån har utfört för utredningens räkning om allmänhetens syn på formerna för ingå- ende av äktenskapTPF61FPT framgår dessutom att intresset av att tjänste- män på Skatteverket skall kunna förrätta vigsel inte är stort (4 pro- cent). Att vigsel kan ske med kort varsel är inte heller något som prioriteras av allmänheten (4 procent tyckte att detta var särskilt viktigt). Däremot uppfattas geografisk närhet som betydelsefullt (63 procent ansåg att det är mycket viktigt att kunna gifta sig på hemorten).

61TP PT Jfr avsnitt 6.4.

288

SOU 2007:17

Överväganden

Med hänsyn till det anförda bör uppgiften att förrätta vigslar inte handhas av Skatteverket. Frågan är då om det borgerliga vigselför- farandet istället bör överlåtas på kommunerna.

Enligt min bedömning finns det inte något hinder mot att upp- giften att förrätta vigslar läggs på kommunerna. Det skulle i så fall röra sig om en i lag specialreglerad uppgift. Såvitt framkom vid mitt besök hos Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet skulle kommunerna sannolikt också ställa sig positiva till att vigsel- uppgiften läggs på dem under förutsättning att finansieringsfrågan får en för kommunerna godtagbar lösning. Om kommunerna blev vigselmyndigheter skulle förslagsvis följande ordning kunna gälla för vigselverksamheten. Varje kommun utser förtroendevalda eller tjänstemän inom kommunen som skall genomföra uppgiften. Det krävs då inte något särskilt förordnande utan kommunerna svarar själva för rekryteringen och för att vigslarna endast hanteras av lämpliga personer. Något ansökningsförfarande blir därmed inte heller aktuellt. Ett förtroendeuppdrag att förrätta vigsel jämställs i princip med andra uppdrag i kommunen. För tjänstemännen inom kommunen utgör vigselförrättningarna ett led i tjänsteutövningen. En kommun bör vara skyldig att anordna vigsel även för den som inte är kommunmedlem men som befinner sig i kommunen. Den enskildes möjligheter att gifta sig i borgerlig ordning begränsas där- med inte till hemkommunen. Kommunens vigselförrättare skulle kunna vara behöriga att viga utanför kommunens geografiska om- råde men inte skyldiga att göra detta. Behörigheten bör dock vara begränsad till svenskt territorium. Kommunerna får ut avgifter för vigselförrättningarna enligt taxa som fastställs av kommunfullmäk- tige. Avgiftens storlek bestäms av varje kommun i enlighet med den s.k. självkostnadsprincipen. Kommunerna har också möjlighet att differentiera avgifterna så länge det sker på saklig grund.

Jag kan se flera fördelar med att uppgiften att förrätta vigslar så- lunda läggs på kommunerna. Man skulle få ett renodlat system utan möjlighet till engångsförordnanden. Till skillnad från Skatteverket skulle kommunerna kunna tillgodose behovet av vigselmöjligheter i hela landet. Kommunerna skulle visserligen behöva satsa resurser, men dessa skulle kunna finansieras genom att kommunerna tar ut avgifter. En annan fördel är att statens kostnader för vigselför- farandet skulle minska. För allmänheten skulle en ordning enligt ovan inte innebära något större avsteg från den som gäller i dag. Kommunpolitiker förordnas ofta som vigselförrättare av länsstyrel-

289

Överväganden

SOU 2007:17

serna, vigseln bokas hos respektive kommuns kansli och kommu- nernas lokaler används i stor utsträckning vid förrättningarna.

Det kan emellertid ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl att genomföra en sådan reform. Principiellt innebär det skisserade syste- met en stor förändring jämfört med den ordning som gäller i dag och som har tillämpats sedan lång tid tillbaka. Såvitt framkommit under mitt utredningsarbete finns det inte några påtagliga olägenheter med nuvarande system där länsstyrelserna förordnar vigselförrät- tare. Referensgruppen med företrädare för riksdagspartierna har också ställt sig avvisande till att vigseluppgiften anförtros kom- munerna (eller Skatteverket). Jag har därför valt att inte lägga fram något ändringsförslag i denna del. Det kan tilläggas att mitt ställ- ningstagande förutsätter att vigsel inom trossamfund behålls som ett alternativ till den borgerliga vigseln. Vid en övergång till obliga- toriskt civiläktenskap hade det enligt min mening varit nödvändigt med särskilda vigselmyndigheter, i första hand kommunerna.

Som redan nämnts föreslås att domstolarna befrias från upp- giften att förrätta vigsel. En tänkbar lösning för att kompensera det resursbortfall som uppkommer om domare inte längre är vigsel- förrättare skulle kunna vara att Skatteverket får i uppgift att för- rätta vigslar samtidigt som ordningen med särskilt förordnade vigsel- förrättare behålls. Eftersom endast ett mindre antal av alla vigslar förrättas av domare (ca 4 000 per år) bör dock resursbortfallet istället kunna kompenseras genom att länsstyrelserna vid behov förordnar fler vigselförrättare. Domare i både allmänna domstolar och all- männa förvaltningsdomstolar som är villiga att vara vigselförrättare bör då kunna förordnas som ett led i täckandet av resursbortfallet. Jag föreslår således att alla borgerliga vigselförrättare förordnas av länsstyrelserna i framtiden. Frågan om det bör genomföras några för- ändringar inom ramen för nuvarande system behandlas i nästa avsnitt.

7.11Närmare om särskilt förordnade borgerliga vigselförrättare

7.11.1Bakgrund

Länsstyrelserna har i uppgift att förordna särskilda vigselförrättare, men är själva inte någon vigselmyndighet. Vigselförrättarna ingår inte i länsstyrelsernas organisation utan är att betrakta som fristå- ende uppdragstagare i förhållande till länsstyrelserna. Genom för-

290

SOU 2007:17

Överväganden

ordnandet överlämnas en förvaltningsuppgift till enskilda personer (jfr 11 kap. 6 § RF). Vigselförrättarna är inte myndigheter och om- fattas därmed inte av förvaltningslagen.TPF62FPT Lagens bestämmelser om handläggning av ärenden, jäv, överklagande m.m. gäller således inte för den verksamhet som bedrivs av de särskilda vigselförrättarna.

Med det offentliga uppdraget som vigselförrättare får anses följa en skyldighet att viga alla som uppfyller lagens krav för att ingå äktenskap. Om två kvinnor eller två män ges möjlighet att ingå äktenskap har således borgerliga vigselförrättare inte rätt att vägra att viga dem såvida det inte finns äktenskapshinder. Härvid före- ligger en skillnad i förhållande till vad som gäller för vigselför- rättare inom trossamfund. I det senare fallet har uppgiften att förrätta vigsel delegerats till trossamfunden genom utfärdade vigseltillstånd och inte till de enskilda vigselförrättarna. Någon särskild vigselplikt för vigselförrättare inom trossamfund eller för samfunden föreslås inte (jfr avsnitt 7.8.2).

Fullgörandet av vigseluppgifterna är att beteckna som myndig- hetsutövning. Det har bl.a. till följd att vigselförrättaren svarar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken och att staten kan bli skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Länsstyrelsernas uppgift att förordna vigselförrättare framgår av ÄktB och beträffande redan förordnade vigselförrättare finns vissa bestämmelser i förordningen med närmare föreskrifter om vigsel och registrering av partnerskap som fattas av domare eller särskilt förordnad förrättare. Däremot saknas författningsreglering som närmare anger hur de blivande vigselförrättarna skall rekryteras eller under vilka förutsättningar ett förordnande får ges. Bestäm- melser om hur vigselförrättarnas lämplighet för uppdraget skall kontrolleras saknas också, liksom bestämmelser om förordnan- denas giltighet samt återkallelse av förordnanden. Den praxis som har utvecklats hos länsstyrelserna och genom regeringens beslut i överklagade ärenden har redovisats i föregående avsnitt.

62TP PT Jfr Hellners, T., och Malmqvist, B., Nya förvaltningslagen med kommentarer, 1999 s. 42.

291

Överväganden

SOU 2007:17

7.11.2Mina bedömningar och förslag

Förslag: Regeringen bör i förordning meddela följande före- skrifter om förordnande av borgerliga vigselförrättare. Länsstyr- elsen skall pröva att en person har de kunskaper och de kvalifi- kationer i övrigt som behövs för uppdraget innan hon eller han förordnas till vigselförrättare. Länsstyrelsen får uppdra åt kom- munen att utföra denna prövning. Ett förordnande att vara vigselförrättare skall gälla tills vidare om det inte har begränsats att gälla en viss period, i undantagsfall får dock ett förordnande avse enstaka tillfälle. Uppgifter om vittnen som har varit när- varande vid en vigsel bör antecknas i vigselprotokollet. Tidigare meddelade förordnanden att vara vigselförrättare skall gälla som om de hade meddelats med tillämpning av den nya förordningen.

För en vigselförrättning skall tas ut en avgift för finansiering av bl.a. ett höjt arvode till vigselförrättarna. I ÄktB införs därför en ny bestämmelse om att avgift skall utgå för vigsel som för- rättas av den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrät- tare. Närmare föreskrifter om sådan avgift och betalningen av den meddelas av regeringen.

Länsstyrelsens beslut om förordnande av vigselförrättare skall inte kunna överklagas varför 15 kap. 5 § ÄktB föreslås bli upp- hävd.

Vilka krav bör ställas på vigselförrättarna?

Merparten av vigselförrättarna rekryteras i dag efter förslag från kommunerna. Även andra personer än förtroendevalda och tjänste- män i kommunerna kommer härvid på förslag. Som framgått kan en enskild person också vända sig direkt till länsstyrelsen och ansöka om att bli förordnad som vigselförrättare, något som dock inte är vanligt förekommande. Länsstyrelserna kan även rekrytera personer på eget initiativ. Eftersom det är angeläget att behovet av vigselförrättare tillgodoses i hela landet bör länsstyrelsernas möjlig- heter att rekrytera personer från olika håll i samhället inte be- gränsas. Å andra sidan bör länsstyrelserna inte förordna fler vigsel- förrättare än det vid varje tillfälle finns behov av. En behovspröv- ning bör därför ske i samband med att enskilda vigselförrättare för- ordnas.

292

SOU 2007:17

Överväganden

Med hänsyn till att de uppgifter som delegeras till vigselförrät- tarna utgör myndighetsutövning som, trots den rutinmässiga karak- tären, för med sig stora juridiska konsekvenser bör det ställas höga krav på de personer som rekryteras för uppdraget. Med ett för- ordnande följer en rätt att under personligt ansvar företräda det allmänna. Det är av stor vikt att de personer som utses till vigsel- förrättare har de kunskaper som behövs för uppdraget, dvs. sådana kunskaper att ÄktB:s regler om vigsel och därmed sammanhäng- ande åtgärder kommer att iakttas, samt att de även i övrigt är lämp- liga som vigselförrättare. Förutom nämnda kunskaper bör en vigselförrättare bl.a. ha ett gott omdöme och åtnjuta allmänt för- troende samt ha den erfarenhet som krävs för att kunna fullgöra uppdraget på bästa sätt. Hon eller han bör också vara väl medveten om vigselns betydelse som ett juridiskt bindande avtal och det an- svar som är förenat med uppdraget. En annan omständighet som bör vägas in är att vigselförrättaren kan anses lämplig att företräda det allmänna. Vidare bör endast den som är villig att viga såväl en kvinna och en man som två personer med samma kön kunna komma i fråga för uppdraget som vigselförrättare.

Det ankommer på länsstyrelserna att bedöma vigselförrättarnas kvalifikationer för uppdraget. Innan en person förordnas bör läns- styrelserna särskilt kontrollera att den som skall förordnas har erforderliga kunskaper. En möjlighet är att den blivande vigsel- förrättaren får besvara skriftliga eller muntliga frågor vid ett personligt besök hos länsstyrelsen. Länsstyrelserna bör dock i stor utsträckning kunna överlåta prövningen på kommunerna. Mer- parten av vigselförrättarna förordnas nämligen på förslag av kom- munerna och det kan förutsättas att kommunerna gör en lämplighetsbedömning innan förslag lämnas. I den mån förslaget från en kommun inte ger klart besked om vederbörandes kvalifi- kationer bör kompletterande upplysningar kunna inhämtas från kommunen.

Vidare bör länsstyrelserna ta ett ansvar för utbildningen av bliv- ande vigselförrättare, oavsett om kunskapskontrollen delegeras, genom att de t.ex. anordnar särskilda kurser eller tillhandahåller ut- bildningsmaterial.

293

Överväganden

SOU 2007:17

Förordnande för enstaka tillfälle

En ordning med särskilt förordnade vigselförrättare förutsätter att det finns en kår av vigselförrättare som kontinuerligt förrättar vigslar. Den som åtar sig ett uppdrag som vigselförrättare bör vara beredd att fullgöra sitt åtagande under en längre period. Ett för- ordnande att vara vigselförrättare bör därför som regel gälla tills vidare om det inte finns anledning att begränsa förordnandets giltighet till en viss angiven tidpunkt. Ett tidsbegränsat förordnande kan t.ex. vara aktuellt när kommunernas förtroendevalda utses till vigselförrättare.

En särskild fråga är om det bör vara möjligt att förordna vigsel- förrättare för enstaka tillfälle och i så fall vilka krav som bör ställas för ett sådant förordnande. Det torde sällan finnas ett behov av tillfälliga förordnanden ur ett allmänt perspektiv. Istället synes det vara i huvudsak privata motiv som ligger bakom en begäran bli förordnad som vigselförrättare i dessa fall. Det bör framhållas att vigselförrättningen inte är en privat angelägenhet i den meningen att de blivande makarna fritt bör kunna välja vem som skall viga dem. Vigselns officiella prägel skulle gå förlorad om t.ex. släktingar, vänner och bekanta regelmässigt skulle kunna bli förordnade som vigselförrättare efter ansökan. Detsamma gäller andra personer som av affärsmässiga eller annars rent personliga skäl vill bli förordnade som vigselförrättare. Syftet med ett förordnande bör istället vara att den som förordnas som vigselförrättare skall stå till allmän- hetens tjänst och fortlöpande fullgöra sitt uppdrag under en längre tid. Vigselförrättare bör endast i undantagsfall förordnas för en- staka tillfälle.

Regeringens uttalanden i samband med praxisändringen år 2004 (jfr avsnitt 7.10.1) bör även i fortsättningen vara vägledande för när enstaka vigselförordnande kan komma i fråga. Förutom de kompe- tenskrav som behandlats i det föregående bör en grundläggande förutsättning för att ett förordnande skall begränsas till enstaka fall således vara att vigselförrättaren i kraft av sin ställning kan bidra till att förrättningen ges en officiell prägel och att det klart framgår att hon eller han företräder det allmänna. De blivande makarnas önske- mål om en viss vigselförrättare bör inte få vara styrande. Vidare bör ett förordnande för enstaka fall inte avse en viss dag eller kortare tidsperiod och därmed ge generell vigselbehörighet, utan förord- nandet bör begränsas till en särskild vigsel mellan ett namngivet par. I princip bör förordnandena för enstaka tillfällen begränsas till

294

SOU 2007:17

Överväganden

att avse personer med viss kvalificerad erfarenhet och vissa per- soner med politiska förtroendeuppdrag. Genom att domstolarna avlastas vigseluppgifterna öppnas bl.a. möjlighet att förordna domare som borgerliga vigselförrättare antingen för en längre period eller ett enstaka tillfälle. Att endast vissa särskilt kvalifi- cerade personer bör kunna utses till vigselförrättare får anses följa av ett uttryckligt krav i författningstexten på att ett förordnande endast i undantagsfall får avse enstaka tillfälle.

I den mån vederbörandes kvalifikationer för uppdraget inte framgår av dennes bakgrund och tidigare erfarenheter bör det åligga länsstyrelserna att vidta kompletterande åtgärder för att säkerställa att den som aspirerar på att bli förordnad som vigselförrättare vid enstaka vigsel har tillräcklig kompetens. Det kan ske genom att den som ansöker om att få bli vigselförrättare för enstaka tillfälle får genomgå kunskapsprov.

Frågan om förordnande för enstaka fall prövas av den läns- styrelse inom vars län vigseln skall äga rum. Underrättelse om vem som har förordnats till vigselförrättare bör, oavsett förordnandets omfattning, regelmässigt lämnas till Skatteverket.

Tillsyn över den borgerliga vigselverksamheten

I uppgiften att förordna vigselförrättare får anses ingå en skyldig- het att utöva viss tillsyn över de särskilt förordnade vigselför- rättarnas verksamhet. Det ligger i sakens natur att länsstyrelserna har möjlighet att återkalla ett förordnande om en vigselförrättare inte längre uppfyller de krav som uppställs för ett förordnande eller om denne missköter sin uppgift. Däremot bedriver länsstyrelserna inte någon aktiv tillsyn över vigselförrättarnas verksamhet. Som framgått har återkallelse av förordnande för enskilda vigselförrät- tare aktualiserats främst genom påpekanden från Skatteverket.

Eftersom vigselförrättningarna har betydelsefulla rättsverkningar för den enskilde är det av vikt att länsstyrelserna även fortsättnings- vis utövar viss kontroll av vigselförrättarnas verksamhet. Vid miss- tanke om brott – tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken – bör länsstyrelserna i princip anmäla saken till polis eller åklagare. Läns- styrelserna bör också verka för att viktig information sprids till vigselförrättarna. Den som en gång har förordnats som vigselför- rättare bör t.ex. underrättas om eventuella författningsändringar på området. Någon ordinär tillsyn torde emellertid inte vara nöd-

295

Överväganden

SOU 2007:17

vändig. Inte heller torde det finnas behov av andra sanktionsmöjlig- heter än återkallelse av vigselförordnande.

För att öka länsstyrelsernas möjligheter att kontrollera att vigsel- förrättningarna har gått till i behörig ordning bör uppgifter om vittnenas namn, personnummer och adress antecknas i det proto- koll som skall föras över förrättningen och som inom viss tid skall sändas till respektive länsstyrelse.TPF63FPT Det kan också vara lämpligt att motsvarande uppgifter om vittnen som har varit närvarande vid en vigsel som förrättats inom ett trossamfund lämnas till Kammar- kollegiet, men någon uttrycklig bestämmelse härom torde inte behövas.

Författningsreglering

Länsstyrelsernas förordnande av borgerliga vigselförrättare bör för- fattningsregleras. Det bör ankomma på regeringen att meddela be- stämmelser härom. Av förordningen bör bl.a. framgå att länsstyrel- sen skall pröva att en person har de kunskaper och de kvalifika- tioner i övrigt som behövs för uppdraget innan hon eller han för- ordnas till vigselförrättare. Det bör också framgå att länsstyrelsen får uppdra åt kommunen att utföra denna prövning. Förordningen bör vidare innehålla en bestämmelse om att ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare om det inte har begränsats att gälla en viss period, i undantagsfall får dock ett förordnande avse enstaka tillfälle. Av en övergångsbestämmelse till förordningen bör vidare framgå att tidigare meddelade förordnanden att vara vigselförrät- tare skall gälla som om de hade meddelats med tillämpning av den nya förordningen. Regeringen bör dessutom meddela föreskrifter om att uppgifter om vittnen som har varit närvarande vid en vigsel skall antecknas i vigselprotokollet.

Länsstyrelsens beslut om förordnande av vigselförrättare över- klagas för närvarande till regeringen (15 kap. 5 § ÄktB). Det finns emellertid skäl att överväga om ett sådant beslut bör kunna över- klagas över huvud taget eller om i vart fall regeringen bör befrias från denna uppgift liksom uppgiften att godkänna ogiltiga vigslar (jfr avsnitt 7.12). Eftersom ärendena inte är av sådan beskaffenhet att politisk styrning av praxis framstår som nödvändig skulle upp- giften att överpröva länsstyrelsens beslut i och för sig kunna läggas

63TP PT Se 4 kap. 7 § ÄktB och 8 och 9 §§ förordningen med närmare föreskrifter om vigsel och registrering av partnerskap som förrättas av domare eller särskilt förordnad förrättare.

296

SOU 2007:17

Överväganden

på länsrätten istället för regeringen. Enligt min bedömning finns det emellertid inte något vägande skäl som talar för att man över huvud taget bör kunna överklaga dessa beslut. En överprövning av domstol framstår inte som nödvändig utan det bör räcka att frågan prövas i en instans. Eftersom ärendena inte avser enskildas civila rättigheter eller skyldigheter föranleder Europakonventionen inte någon annan bedömning. Inte heller torde någon annan internatio- nell konvention kräva domstolsbeslut eller domstolsprövning i första instans. I de fall där nya omständigheter kan tillföras eller sökanden vill anföra nya argument finns det möjlighet för läns- styrelsen att ta upp frågan till ny prövning. I sammanhanget kan nämnas att Kammarkollegiets beslut om förordnande av vigsel- förrättare inom trossamfund inte är överklagbara. Nyss nämnda bestämmelse i ÄktB bör således upphävas.

Särskilt om ersättning till vigselförrättare och avgift för vigsel

En vigselförrättare som är förordnad av länsstyrelsen har rätt till ersättning med 110 kr för varje vigsel som hon eller han har för- rättat. Har vigselförrättaren samma dag förrättat mer än en vigsel utgör dock ersättningen 30 kr för varje vigsel utöver den första.TPF64FPT Ersättningsnivåerna har varit oförändrade sedan år 1988. Länsstyr- elserna betalar ut ersättning till vigselförrättarna en gång per år med medel från förvaltningsanslaget.

Behovet av en översyn av regelverket för vigselförrättare i syfte att ersättningsnivåerna skall justeras uppåt har påtalats i ett antal motioner vid flera tillfällen. Lagutskottet har uttalat att ersättnings- nivåerna för vigselförrättare (och partnerskapsförrättare) bör höjas till en rimligare nivå.TPF65FPT I senare betänkandeTPF66FPT har lagutskottet av- slagit motioner av nämnda innebörd med hänvisning till förevar- ande utredning, vilket godkänts av riksdagen.

Utöver frågan om ersättning till vigselförrättare ingår det också i mitt uppdrag att överväga om det bör tas ut avgifter för vigsel.TPF67FPT När det gäller vigsel inom trossamfund har jag i avsnitt 7.7.2 före-

64TP PT 10 § förordningen med närmare föreskrifter om vigsel och registrering av partnerskap som förrättas av domare eller särskilt förordnad förrättare.

65TP PT Se t.ex. bet. 2001/02:LU8, 2003/04:LU22 och 2004/05:LU14. 66TP PT Se bet. 2004/05:LU14.

67TP PT För vigsel, inklusive protokoll, som förrättas av svensk myndighet utomlands tas det för närvarande ut en avgift om 600 kr. Detta gäller dock inte om kvinnan eller mannen har sitt hemvist inom utlandsmyndighetens område (jfr förordningen [1997:691] om avgifter vid utlandsmyndigheterna).

297

Överväganden

SOU 2007:17

slagit att det införs en bestämmelse i 4 kap. ÄktB av vilken det framgår att trossamfund har rätt men ingen skyldighet att ta ut avgift för vigsel.

Uppdraget som borgerlig vigselförrättare är i grunden ett heders- uppdrag, något som bör påverka arvodesnivån. Ersättningen har emellertid legat på samma nivå i många år och står numera inte i rimlig proportion till vigselförrättarnas arbetsinsatser. En höjning framstår som därför som väl motiverad.

Jag anser att ett lämpligt riktmärke för arvodering av borgerliga vigselförrättare kan vara 300 kr. Förrättas flera vigslar samma dag bör dock arvodet för varje vigsel utöver den första utgå med endast 100 kr.

Det synes också vara befogat att vigselförrättarna kan få skälig ersättning för resekostnader och andra utgifter som uppkommer när de fullgör sina uppdrag. Om t.ex. en vigsel i enlighet med parternas önskemål förrättas på annan plats än i den ordinarie vigsellokalen är det rimligt att vigselförrättaren får ersättning för sina resor till och från förrättningsplatsen. Resekostnader och andra utgifter som uppkommer på grund av parternas speciella önskemål om en vigsel på en viss plats utanför vigselförrättarens normala tjänsteställe eller under en tid som inte kan anses som normal tjänstetid bör dock inte ersättas av staten, utan det får bli en för- handlingsfråga mellan paret som avser att ingå äktenskap och vigselförrättaren.

En höjning av arvodet till borgerliga vigselförrättare bör finan- sieras genom en avgift för vigselförrättningen. Ersättningen bör i första hand ge täckning för statens ökade utgifter för arvoderingen av vigselförrättare. En variant kan då vara att avgiften betalas direkt till vigselförrättaren som får behålla beloppet som sitt arvode. En sådan ordning är dock inte invändningsfri. Det uppkommer bl.a. problem när flera vigslar förrättas samma dag och fullt arvode skall utgå endast för den första vigseln och reducerat arvode för de efter- följande vigslarna. Skall det par som vigs först betala fullt arvode och övriga endast ett mindre belopp? Detta framstår inte som skäligt. Inte heller torde det vara lämpligt att alla vigslar beläggs med samma, men något lägre avgift. Det finns inga garantier för att ett sådant system ger täckning för statens utgifter och på orter där det endast förekommer någon enstaka vigsel får vigselförrättaren inte sitt fulla arvode. Dessutom uppkommer vissa budgettekniska problem. Jag anser inte att detta är en framkomlig väg.

298

SOU 2007:17

Överväganden

En annan möjlighet är att avgiften betalas in till länsstyrelsen som förordnat vigselförrättaren. Ett problem med denna lösning är dock att länsstyrelserna inte har någon befattning med vigslarna sedan vigselförrättarna väl förordnats. Systemet är därför inte an- passat till att länsstyrelserna skall ta ut avgifter för de vigslar som faktiskt sker. Länsstyrelserna saknar också möjlighet att kontrol- lera att avgiften betalats in före vigseln Det skulle vidare leda till onödig administrativ omgång om länsstyrelsen först skulle kräva in en avgift från de blivande makarna och därefter betala ut ersättning till vigselförrättaren. Man kan också fråga sig om det är rimligt att de som tänker gifta sig skall betala in en avgift för en borgerlig vigsel innan de slutligt har bestämt sig för om de vill välja denna vigselform eller en vigsel inom ett trossamfund. Trots att det inne- bär en viss administrativ omgång skulle man ändå kunna tänka sig denna lösning om man ställer krav på att de blivande makarna före den borgerliga vigseln visar upp ett intyg eller kvitto på att vigsel- avgiften betalats in. De behövde då inte betala förrän de bestämt sig för en borgerlig vigsel. Det skulle också vara möjligt för vigsel- förrättaren att kontrollera att betalning skett och har så inte skett skulle hon eller han kunna vägra att genomföra vigseln på samma sätt som om hinderprövning inte skett.

En ytterligare variant är att vigselavgiften betalas in till Skatte- verket i samband med hindersprövningen eller vid ett senare till- fälle. Även med en sådan ordning skulle det vara en förutsättning för genomförandet av en borgerlig vigsel att avgiften betalats i vederbörlig ordning.

Av de två nämnda alternativen förordar jag att länsstyrelsen väljs. Det behöver då införas en särskild bestämmelse i 4 kap. ÄktB om att avgift skall utgå för vigsel som förrättas av den som länsstyrel- sen har förordnat till vigselförrättare.

En särskild fråga är hur stor en vigselavgift rimligen bör vara. Det får ankomma på regeringen att fastställa avgiften liksom att i övrigt meddela närmare föreskrifter om sådan avgift och betal- ningen av den. För egen del vill jag dock föreslå att avgiften be- stäms till 400 kr. Detta belopp kan visserligen ge ett visst över- skott, särskilt om en vigselförrättare genomför flera vigslar samma dag. Utgifterna för arvoden till vigselförrättaren kommer då att klart understiga motsvarande vigselavgifter. Att avgiftssystemet ger ett visst överskott framstår dock som befogat med hänsyn till det administrativa merarbete som kan uppkomma för länsstyrelserna.

299

Överväganden

SOU 2007:17

7.12Bör det vara regeringens uppgift att godkänna ogiltiga vigslar?

7.12.1Bakgrund

I 4 kap. 2 § ÄktB föreskrivs att kvinnan och mannen skall vara sam- tidigt närvarande vid vigseln. De skall var för sig på fråga av vigsel- förrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet och vigsel- förrättaren skall därefter förklara att de är makar. Har det inte gått till på detta sätt eller var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen ogiltig som vigsel. Detta innebär att det äktenskap, som till synes uppstått, är en nullitet och inte ger upp- hov till ett äktenskaps rättsverkningar. Om det finns synnerliga skäl får en sådan förrättning dock godkännas av regeringen efter ansökan av en av parterna eller om någon av dem har avlidit, av arv- ingar till den avlidne. I lagens förarbeten anges att godkännande i första hand bör ske i sådana fall då något fel i vigselförfarandet har uppkommit av förbiseende och kontrahenterna kan anses ha för- litat sig på att vigseln varit giltig.TPF68FPT Vidare uttalas att det inte bör komma i fråga att mot parts bestridande eller efter enderas död godkänna en vigsel som är behäftad med formellt fel om det kan råda tvekan om att parterna velat ingå äktenskap, t.ex. om inte båda var personligen närvarande eller om den ena parten befann sig i sådant sinnestillstånd att hon eller han inte insåg betydelsen av sitt handlande.TPF69FPT

Motsvarande ordning gäller även när en svensk vigselförrättare för- rättar vigsel enligt svensk lag i främmande stat (se 1 kap. 5 § IÄL).TPF70FPT

Bestämmelser om när ett i utlandet enligt utländsk lag ingånget äktenskap anses giltigt i Sverige finns i 1 kap. 7 § IÄL. Ett sådant äktenskap anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Har äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan, som av främmande stat förordnats att för- rätta vigsel i annan främmande stat, anses äktenskapet också giltigt till formen, om det är giltigt i den stat som meddelat förordnandet. Även i annat fall skall äktenskap som ingåtts utom riket anses giltigt till formen, om det är giltigt i den eller de stater där kvinnan och mannen var medborgare eller hade hemvist.

Äktenskap, som skulle vara ogiltigt på grund av formfel, kan enligt 8 § samma kapitel godkännas av regeringen på ansökan av kvinnan

68TP PT Prop. 1968 nr 136 s. 82 f, se även avsnitt 2.2.7. 69TP PT Jfr SOU 1964:35 s. 100.

70TP PT Jfr avsnitt 2.2.10.

300

SOU 2007:17

Överväganden

eller mannen eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl.

I praktiken förekommer det endast i begränsad utsträckning att regeringen efter ansökan prövar ärenden om godkännande av ogiltig vigsel eller ogiltig registrering av partnerskap.TPF71FPT Enligt Justitie- departementet prövar regeringen i genomsnitt ett ärende varje år. Den sammanlagda handläggningstiden uppskattas till ca fem timmar per år. Ärendena avgörs efter viss skriftlig handläggning.

I flera av ärendena har vigseln varit ogiltig på grund av att vigselförrättaren saknat behörighet att viga. Som regel har reger- ingen godkänt vigseln om parterna har varit överens och det inte har funnits motstridiga uppgifter.TPF72FPT

I några fall har ärendena varit tvistiga. Som exempel kan nämnas ett avgörande från år 2006.TPF73FPT Ett par hade gift sig med varandra in- om ett muslimskt trossamfund i Sverige. Vigselceremonin förrätta- des av en imam som inte var behörig att förrätta vigsel enligt svensk rätt. Regeringen hänvisade till nyss berörda förarbetsuttalanden och konstaterade att parterna hade olika inställningar till frågan om de uppfattat vigseln som giltig enligt svensk rätt. I ärendet hade vidare framkommit att parterna inte var antecknade som gifta i folkbokföringen och att de under lång tid hade haft olika folkbok- föringsadresser. Dessutom hade den ena parten vid kontakt med myndigheter lämnat olika uppgifter om parternas förhållanden. Med hänsyn till dessa omständigheter fanns det enligt regeringen inte synnerliga skäl att godkänna förrättningen som vigsel, varför ansökan avslogs.

I ett annat ärendeTPF74FPT hade paret i fråga också ingått äktenskap in- för en imam i Sverige. Äktenskapet hade registrerats utomlands. Den ena parten omkom 15 år senare. Regeringen konstaterade att det fanns motstridiga uppgifter i frågan om den avlidne haft upp- fattningen att hon och den andre parten varit förenade i ett enligt svensk lag giltigt äktenskap. Vad som framkommit i fråga om regi- streringen i det andra landet innebar inte att svenska myndigheter skulle ha intygat äktenskapets giltighet enligt svensk lag. Det fram- gick inte heller att imamen skulle ha gjort gällande att han hade

71TP PT Av 1 kap. 7 § partnerskapslagen framgår att en ogiltig registrering får godkännas av reger- ingen, om det finns synnerliga skäl. Regleringen överrensstämmer med bestämmelserna om ogiltig vigsel i ÄktB.

72TP PT Se bl.a. Ju 1998/2053.

73TP PT Ju 2005/5456/L2.

74TP PT Ju 1998/3785.

301

Överväganden

SOU 2007:17

haft behörighet att förrätta vigsel enligt svensk lag. Dessutom hade paret inte varit registrerade som gifta i folkbokföringsregistret. Regeringen ansåg inte heller i detta fall att det fanns synnerliga skäl att godkänna förrättningen som vigsel.

7.12.2Mina bedömningar och förslag

Förslag: Allmän domstol skall pröva frågor om godkännande av ogiltiga vigslar.

Ärende om godkännande av ogiltig vigsel tas upp av tingsrätten i den ort där någon av makarna har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt.

Att delegera regeringsärenden har sedan länge varit ett viktigt sätt att rationalisera regeringens verksamhet. Det gäller både ärenden som regeringen avgör efter besvär och ärenden som regeringen prövar som första och enda instans. Enligt de riktlinjer som gäller för delegeringsarbetet bör regeringen befrias från ärenden som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ.TPF75FPT Frågan om det även i fortsättningen bör vara regeringens uppgift att godkänna ogiltiga vigslar eller om uppgiften kan delegeras till ett underordnat organ är därmed främst av principiell karaktär.

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår att det rör det sig om enstaka ärende per år av tämligen enkelt slag. Regeringen har i sin praxis följt de riktlinjer som angetts i förarbetena till ÄktB. Politisk styrning av praxis framstår inte som nödvändig. Enligt min bedömning är ärendena inte av sådant slag att de kräver ett ställ- ningstagande av regeringen som politiskt organ. Uppgiften att godkänna ogiltiga vigslar bör således delegeras till domstol eller förvaltningsmyndighet.

Som regel bör ärenden där rättsfrågan är huvudsak prövas av domstol medan ärenden där lämplighetsbedömningen dominerar prövas i administrativ ordning. Avsteg från denna grundsats före- kommer dock i båda riktningarna. I ärenden om godkännande av ogiltiga vigslar är visserligen de rent rättsliga bedömningarna inte dominerande, med det skulle likväl vara en fördel för parterna om ärendena handläggs av domstol. Som framgått kan de vara tvistiga. Det förekommer att parterna lämnar motstridiga uppgifter i fråga

75TP PT Jfr prop. 1989/90:100 bil 2 s. 49.

302

SOU 2007:17

Överväganden

om vilka faktiska förhållanden som inträffat eller är för handen. En domstol har bättre förutsättningar att pröva olika bevisfrågor än vad regeringen eller någon underordnad förvaltningsmyndighet har. Bland annat kan domstolen hålla muntliga förhör med parterna, vigselförrättaren och vittnen som har varit närvarande vid vigseln. Om den ena parten har avlidit kan det också vara av betydelse att muntlig bevisning får föras om huruvida den avlidne haft anledning att förlita sig på att vigseln var giltig. Vid prövning i administrativ ordning är förfarandet som regel skriftligt. Frågan om en vigsels giltighet kan dessutom bli föremål för prövning av domstol i äkten- skapsmål.TPF76FPT I sammanhanget kan nämnas att tvister om äktenskapets giltighet inte omfattas av Bryssel II-förordningen. Däremot faller sådana tvister inom definitionen för äktenskapsmål i 3 kap. 1 § IÄL. De kan prövas av svensk domstol under de förutsättningar som framgår av 3 kap. 2 § IÄL. För svensk domsrätt räcker det t.ex. med att saken rör ogiltighet av vigsel förrättad av svensk vigselförrättare.

Med beaktande av vad som sålunda anförts föreslår jag att pröv- ningen av ärendena om godkännande av ogiltiga vigslar flyttas till domstol. Även ett i utlandet enligt utländsk lag ingånget äktenskap som är ogiltigt på grund av formfel bör kunna godkännas av dom- stol istället för regeringen. Liksom i dag bör det i båda fallen före- ligga synnerliga skäl för att en ogiltig vigsel skall godkännas. De uttalanden som gjordes under förarbetena till ÄktB liksom den praxis som hitintills tillämpats vid godkännande av ogiltiga vigslar bör kunna ge tillräcklig vägledning för rättstillämpningen utan några nya motivuttalanden. Uppgiften bör åvila allmän domstol och handläggas som ett domstolsärende enligt lagen (1996:242) om dom- stolsärende.

Ett ärende om godkännande av ogiltig vigsel – såväl svensk som utländsk vigsel – bör, i likhet med vad som gäller för äktenskaps- mål, tas upp av tingsrätten i den ort där någon av makarna har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, bör ärendet tas upp av Stockholms tingsrätt. Forumbestämmelsen bör framgå av ett nytt stycke till 14 kap. 3 § ÄktB och tillämpas analogt på ut- ländska vigslar.

Någon särskild bestämmelse om svensk domsrätt i förevarande fall torde däremot inte vara nödvändig. Av regleringen i ÄktB får anses följa att frågan om godkännande av en ogiltig vigsel som förrättats av svensk vigselförrättare som regel kan prövas av svensk

76TP PT Jfr 14 kap. 1–3 §§ ÄktB.

303

Överväganden

SOU 2007:17

domstol. Ett ärende om godkännande av en ogiltig utländsk vigsel bör däremot endast tas upp till prövning av svensk domstol i enstaka undantagsfall. Om ingen av parterna har anknytning till Sverige torde det över huvud taget inte finnas någon anledning att ärendet prövas av svensk domstol, eftersom beslutet endast får verkan här i landet. Domsrättsfrågan får enligt min mening prövas inom ramen för kravet på att det skall finnas synnerliga skäl för att vigseln skall godkännas.

7.13Internationella privat- och processrättsliga frågor

– inledning

I mitt uppdrag ingår att redovisa vilka internationella privat- och processrättsliga frågor som äktenskap för par med samma kön aktualiserar och överväga om detta motiverar någon särskild reg- lering. Som utgångspunkt för mina överväganden i denna del gäller att ÄktB ändras så att det blir möjligt för två kvinnor respektive två män att ingå äktenskap med varandra i Sverige.

I det följande kommer jag att redogöra för hur det internatio- nellt privat- och processrättsliga regelverket bör tillämpas när makarna i ett äktenskap har samma kön (avsnitt 7.14). EG-rättsliga regler, konventionsgrundad lagstiftning samt svenska internatio- nella privat- och processrättsliga författningar behandlas var för sig. Förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF), som grundar sig på den nordiska äktenskapskonventionen från år 1931, och dess tillämplighet på par med samma kön behandlas närmare i ett särskilt avsnitt. Därefter redovisas behovet av författningsänd- ringar i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhål- landen rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL), vilken hör till den svenska autonoma internationella privat- och processrättsliga författningsregleringen (avsnitt 7.16). I avsnittet behandlas bl.a. frågan om äktenskapsmål mellan makar med samma kön alltid skall få tas upp av svensk domstol om äktenskapet har ingåtts i Sverige. Hur utländska registrerade partnerskap bör behandlas i Sverige om partnerskapslagen i enlighet med mitt förslag upphävs diskuteras i avsnitt 7.17. Avslutningsvis kommer jag också att beröra följderna av att vi inte kan räkna med att svenska äktenskap som ingåtts av par som har samma kön kommer att erkännas i alla länder (avsnitt 7.18).

304

SOU 2007:17

Överväganden

7.14Det internationellt privat- och processrättsliga regelverkets tillämplighet på äktenskap för par med samma kön

7.14.1EG-rättsliga regler

Bedömning: Bryssel II-förordningen och annan EG-rättslig reglering torde för närvarande inte omfatta äktenskap där makarna har samma kön. Vi kan inte ensidigt med bindande verkan för de övriga EU-staterna tillämpa dessa regler på sådana äktenskap.

Det är oklart huruvida äktenskap som ingåtts av par med samma kön och makarna i sådana äktenskap omfattas av EG-rättsliga regler. Något auktoritativt stöd för uppfattningen att begreppet ”äkten- skap” i lagstiftning av EU-rättsligt ursprung skulle omfatta sådana äktenskap finns inte.

När det gäller äktenskapsbegreppet inom EG-rätten har staterna som regel inte möjlighet att lägga sin egen nationella lagstiftning till grund för hur de aktuella reglerna skall tillämpas. Det EG-rätts- liga äktenskapsbegreppet skall i stället tolkas autonomt utifrån ett europeiskt perspektiv. Enligt väl etablerad rättspraxis hos EG- domstolen måste det därvid finnas en gemensam kärna (common core) hos lagstiftarna i medlemsländerna eller så måste en stark tendens i en viss riktning åtminstone vara märkbar. De EU-stater som infört äktenskap för par med samma kön förblir – även med Sveriges sällskap – en klar minoritet. Det torde därför vara tvivel- aktigt om EG-domstolen och EU:s medlemsländer i den nationella rättstillämpningen kan tolka det EG-rättsliga äktenskapsbegreppet så att det även omfattar äktenskap mellan två kvinnor eller två män. Följaktligen finns det mycket som talar för att i EG-rättslig mening endast äktenskap mellan en kvinna och en man kan kvalificera sig som ”äktenskap”, i vart fall i nuläget. Avvikande meningar har dock gjorts gällande, inte minst i den nederländska doktrinen. Om fler länder inom EU i framtiden öppnar sin lagstiftning för äktenskap mellan två personer med samma kön kan dock äktenskapsbegreppet inom EU komma att tolkas så att också dessa äktenskap kommer att omfattas av den EG-rättsliga regleringen.

Svaret på frågan om äktenskapsbegreppets innebörd är av direkt praktisk betydelse på grund av Bryssel II-förordningenTPF77FPT som bl.a.

77TP PT Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003, jfr avsnitt 2.2.10.

305

Överväganden

SOU 2007:17

reglerar behörigheten för domstolarna i EU:s medlemsstater att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap och erkännande av i EU-staterna meddelade domar i dessa frågor. Den aktuella förordningen går i rättstillämpningen före tillämpningen av alla internationella instrument på området och även före medlemsstaternas egna nationella regler. Danmark är dock inte bundet av förordningen. Den är inte heller bindande mellan Finland och Sverige på grund av en reservation till förmån för NÄF. I för- hållande till övriga EU-stater får dock behörighets- och erkännande- reglerna i IÄL ge vika när situationen faller in under Bryssel II-för- ordningen.

Så länge det inte finns ett positivt besked om motsatsen från EG-domstolen är det – mot bakgrund av tidigare anförda skäl – min bedömning att Bryssel II-förordningen för närvarande inte omfattar äktenskap där makarna har samma kön. Vi kan i vart fall inte ensidigt med bindande verkan för de övriga EU-staterna tillämpa dessa regler på sådana äktenskap. I nuläget får utgångs- punkten därför anses vara att de svenska reglerna i IÄL om svensk domstols behörighet att ta upp äktenskapsmål är tillämpliga på äktenskap där makarna har samma kön, liksom lagens bestämmel- ser om erkännande av utländska beslut om äktenskaps upplösning. Vissa justeringar måste dock göras i lagen, vilket jag återkommer till senare. (Beträffande NÄF, se nästa avsnitt.)

Även vid tillämpning av annan EG-rättslig reglering kan tolkning- en av begreppen äktenskap och makar skapa vissa problem. Det gäller t.ex. Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställig- het av domar på privaträttens område, den s.k. Bryssel I-förord- ningen. Av artikel 1.2 framgår att förordningen inte är tillämplig på bl.a. makars förmögenhetsförhållanden. Däremot finns i artikel 5.2 en domsrättsregel vid underhållstvister mellan makar. Enligt den bestämmelsen kan talan om underhållsskyldighet mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, närmare bestämt vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sitt hemvist eller vanliga vistelseort. Bryssel I-förordningens doms- rättsregler gäller vid underhållstvister så fort som svaranden har sitt hemvist i en annan EU-stat (artikel 2.1). Förordningen gäller dock inte för Danmark. I förhållande till detta land tillämpas alltjämt Brysselkonventionen.TPF78FPT På samma sätt som fallet är med Bryssel II-

78TP PT Brysselkonventionen – om domstols behörighet och verkställighet av domar på privat- rättens område – gäller i Sveriges sedan den 1 januari 1999, se lagen (1998:358) om

306

SOU 2007:17

Överväganden

förordningen är det tvivelaktigt om begreppet makar i Bryssel I- förordningen och konventionen omfattar par med samma kön som har ingått äktenskap.

Beträffande Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 som rör sam- ordning av de sociala trygghetssystemen för personer som flyttar inom EU hänvisas till redovisningen i avsnitt 4.3.2. Som framgår av avsnittet är det lagstiftningen i det land där en social förmån skall utgå som är av görande för tolkningen av begreppet familjemedlem. Det innebär att ett utländskt gift par som flyttar till Sverige blir berättigade till sociala förmåner här i enlighet med vad som gäller för svenska makar. Såvitt avser tillämpningen av förordningen i Sverige bör några problem inte uppkomma.

EU-staternas konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, den s.k. Romkonventionen från år 1980, är inte tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Konventionen kommer inom kort att omvandlas till en EU-förordning med samma tillämpningsområde.

7.14.2Konventionsgrundad lagstiftning

Bedömning: Någon uttrycklig bestämmelse om att konven- tionsgrundad lagstiftning skall tillämpas på äktenskap som in- gåtts av par med samma kön och på makarna i äktenskapet bör inte införas. Som regel bör det överlämnas åt de rättstillämpande organen att med ledning av allmänna principer om konventions- vänlig tolkning avgöra hur konventionsgrundade författningar skall tillämpas när det gäller sådana äktenskap och makar.

Sverige är på den internationella familjerättens område part i ett antal internationella konventioner som reglerar rättsförhållandet mellan makar eller förutvarande makar eller som avser en efter- levande make. Dessa konventioner har införlivats med svensk rätt genom särskilda lagar. Förutom NÄF kan följande lagar nämnas som exempel.

•Lagarna (1935:44), (1935:45), (1935:46) som införlivar den s.k. nordiska arvskonventionen från år 1934 med svensk rätt. Flera av bestämmelserna i konventionen – och de införlivande svenska lagarna – fokuserar på efterlevande makes rättsställning.

Brysselkonventionen. Den har numera ersatts av Bryssel I-förordningen, vilken trädde i kraft mellan EU:s medlemsstater (utom Danmark) den 1 mars 2002.

307

Överväganden

SOU 2007:17

•Lagen (1962:512) om indrivning av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. Lagen grundar sig på en nordisk konvention på området och omfattar bl.a. make och förutvarande make.

•Lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

•Lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskaps- skillnader och hemskillnader, som grundar sig på en Haagkon- vention på området från år 1970.

•Lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet, vilken grundar sig på en Haagkonvention på området från år 1973. Konventionen om- fattar bl.a. avgöranden om underhåll mellan makar eller förut- varande makar.

•Lagen (1992:794) om Luganokonventionen varigenom Lugano- konventionen införlivas med svensk rätt. Lagen/konventionen omfattar frågor om bl.a. underhållsskyldighet.

•Lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haag- konventionen om skydd av barn och samarbete vid internatio- nella adoptioner. Konventionen från år 1993 tillåter att barn adopteras av makar eller ”ensamadoptanter”.

Liksom i fråga om de EG-rättsliga reglerna är det inte givet att de internationella konventionerna på familjerättens område och de införlivade svenska lagarna kan anses gälla för äktenskap som in- gåtts mellan personer med samma kön. Frågeställningen är egent- ligen inte ny hos oss utan aktualiserades redan när partnerskaps- lagen kom till. Enligt den lagen skall vad som i annan lag eller annan författning är stadgat om äktenskapsmål tillämpas också på mål om upplösning av ett registrerat partnerskap och mål om fastställelse av huruvida ett partnerskap består eller inte består. Vidare skall bestämmelser i lag eller annan författning med anknyt- ning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registrerat partnerskap och registrerade partner om inte annat föl- jer av vissa undantagsregler i lagen.TPF79FPT Det enda undantag som ut- tryckligen gjorts på det internationella området avser NÄF.TPF80FPT Av- sikten synes ha varit att alla andra regler – även övriga konventions- grundade bestämmelser rörande äktenskap och makar – skulle vara tillämpliga. Bestämmelserna i partnerskapslagen var motiverade

79TP PT Jfr 3 kap. 1 § andra stycket partnerskapslagen. 80TP PT Jfr 3 kap. 4 § partnerskapslagen.

308

SOU 2007:17

Överväganden

därför att det genom den lagen infördes ett nytt familjerättsligt rättsinstitut som inte kunde anses omfattat av reglerna om äkten- skap och makar. Nu däremot är det fråga om ett gammalt etablerat rättsinstitut – äktenskapet – som utvidgas till att gälla också äktenskap för par med samma kön och makarna i sådana äktenskap. Att då införa en bestämmelse liknande den i partnerskapslagen be- träffande den konventionsgrundade lagstiftningen bör inte komma i fråga. Det följer redan av ÄktB att begreppen äktenskap och makar omfattar alla äktenskap oavsett makarnas sexuella läggning. Därmed är inte sagt att den konventionsgrundade regleringen utan vidare kan tillämpas på äktenskap för par med samma kön. Tillämp- ningen av en sådan reglering måste liksom när det annars är fråga om konventionsgrundad lagstiftning grundas på en tolkning av den underliggande konventionen med utgångspunkt i svenska förhål- landen och principen om konventionsvänlig tolkning.TPF81FPT Det kan då hända att bestämmelserna om äktenskap och makar inte kan tilläm- pas när makarna har samma kön. I andra fall kan en tolkning leda till motsatt resultat. Man kan också tänka sig att en konvention i princip inte kan anses omfatta nämnda äktenskap och makar men att man ändå i rättstillämpningen bör kunna komma fram till att den aktuella regleringen kan tillämpas här i Sverige. Jag har svårt att se att det exempelvis skulle möta några hinder mot att vi tillämpar bestämmelserna i 1973 års lag om erkännande och verkställighet av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader på utländska domar rörande äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan personer med samma kön. En annan sak är att sådana avgöranden som med- delats i Sverige kanske inte får rättsverkningar i andra länder. Enligt min uppfattning får det överlämnas åt de rättstillämpande organen att med ledning av allmänna tolkningsprinciper avgöra hur konven- tionsgrundade författningar skall tillämpas när det gäller äktenskap där makarna har samma kön.TPF82FPT

Vad som nu sagts gäller dock inte NÄF. Jag återkommer i av- snitt 7.15 till den regleringen. I övrigt torde det inte uppkomma några

81TP PT Jfr artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten 1969 (SÖ 1975:1) som innehåller en allmän regel om tolkning av traktater. I artikeln anges att en traktat skall tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrunden av traktatens ändamål och syfte. Hänsyn skall också tas till bl.a. efterföljande överenskommelser mellan parterna rörande traktatens tolkning eller tillämp- ningen av dess bestämmelser, liksom efterföljande praxis vid traktatens tillämpning som ådagalägger enighet mellan parterna om traktatens tolkning.

82TP PT Viss konventionsgrundad lagstiftnings tillämplighet på registrerade partnerskap har behandlats närmare i förarbetena till partnerskapslagen, se SOU 1993:98 s. 117 ff och bet. 1993/94:LU28 kapitel 7.

309

Överväganden

SOU 2007:17

konkreta problem vid rättstillämpningen. Av skäl som anförts i avsnitt 7.14.1 torde det vara tvivelaktigt om Luganokonventionen och den lag varigenom konventionen införlivats med svensk rätt kan tolkas så att de är tillämpliga på makar med samma kön. Luganokon- ventionen ingicks ursprungligen mellan EG:s medlemsländer och de dåvarande EFTA-länderna. Konventionen var i princip en spegelbild av Brysselkonventionen som senare har ersatts av Bryssel I-förord- ningen. Luganokonventionen innehåller bestämmelser om dom- stols behörighet på privaträttens område och regler om erkännande och verkställighet av domar på detta område. Praktiskt taget hela familjerätten faller dock utanför konventionen med undantag för frågor om underhåll mellan bl.a. makar och förutvarande makar.

Luganokonventionen gäller numera endast i förhållandet mellan å ena sidan Sverige och övriga EU-länder och å andra sidan EFTA- staterna Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. För Danmarks del är som redan nämnts situationen den att Bryssel I-förordningen tills vidare inte gäller för det landet utan istället är Brysselkonven- tionen fortfarande tillämplig.

7.14.3Svenska internationella privat- och processrättsliga författningar

Bedömning: Utvidgas ÄktB:s definition av vad som är ett äktenskap till att omfatta par med samma kön kommer de svenska autonoma internationella privat- och processrättsliga författningarna på familjerättens område utan särskild reglering att tillämpas på äktenskap och makar oavsett om parterna är en kvinna och en man, två kvinnor eller två män. Någon särskild bestämmelse härom behövs inte.

I den mån det saknas tillämpliga EG-rättsliga regler och konven- tionsgrundad lagstiftning gäller de rent autonoma svenska reglerna på det internationellt privat- och processrättsliga området. Till denna lagstiftning hör de allmänna bestämmelserna på äktenskaps- rättens område som finns i IÄL om svensk domstols behörighet i äktenskapsmål m.m. liksom lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. På arvsrättens område finns lagen (1937:81) om internationella rätts- förhållanden rörande dödsbo. Vidare kan nämnas lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption. I flera av

310

SOU 2007:17

Överväganden

författningarna förekommer uttryck som ”äktenskap”, ”makar”, ”make” och ”efterlevande make”. Eftersom dessa författningar inte grundas på några bakomliggande internationella förpliktelser är vi fria att själva bestämma hur de skall tolkas och tillämpas.

I det föregående föreslås att ÄktB:s definition av vad som är ett äktenskap skall utvidgas till att omfatta par med samma kön. Härigenom kommer också våra autonoma svenska internationella privat- och processrättsliga författningar på familjerättens område att gälla för äktenskap och makar oavsett om parterna är en kvinna och en man, två kvinnor eller två män. Enligt min bedömning behövs det inte någon särskild bestämmelse härom. Att det i partnerskapslagen infördes en särskild bestämmelse om att lagar och andra författningar med anknytning till äktenskap och makar skulle tillämpas på motsvarande sätt när det gällde registrerade partners beror på att, som tidigare sagts, partnerskapet var ett helt nytt rättsinstitut. Däremot kommer en utvidgning av äktenskaps- begreppet i svensk rätt automatiskt att gälla också vid tillämp- ningen av våra egna interna internationella privat- och processrätts- liga regler. I några fall är dock reglerna formulerade på ett sätt som medför att vissa justeringar måste göras för att anpassa dem till det utvidgade äktenskapsbegreppet. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 7.16.

Den autonoma svenska internationella privat- och processrätten innehåller även ett antal lagvalsregler (kollisionsregler) som pekar ut vilken rättsordning som är tillämplig i ett visst fall. Som ett exempel kan nämnas 4 § första stycket lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden enligt vilken makars förmögenhetsförhållanden bestäms av lagen i den stat där makarna tog hemvist när de gifte sig, om tillämplig lag inte har be- stämts genom avtal. Beroende på i vilket land makarna tog hemvist vid äktenskapets ingående kan denna regel hänvisa till svensk eller till utländsk rätt. Lagvalsregler finns också beträffande makes arvsrätt.

I många fall innebär lagvalsreglerna att svensk lag skall tillämpas därför att makarna har anknytning till Sverige. Så är i allmänhet fallet beträffande förutsättningarna för upplösning av ett äktenskap, vid prövningen av frågor om äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar och vid prövningen av rätten till arv efter svenska med- borgare. I sådana fall uppkommer det inga problem. Reglerna om makars förmögenhetsförhållanden öppnar vidare möjlighet för makar- na att i en del fall träffa avtal om att svensk lag skall tillämpas och inte heller då bör det uppkomma några särskilda svårigheter.

311

Överväganden

SOU 2007:17

Om utländsk rätt pekas ut som tillämplig är situationen mer komplicerad. Då uppstår frågan vad som gäller ifall denna rätts- ordning saknar regler om förmögenhetsförhållandena eller arvsrätten i ett äktenskap som ingåtts mellan två personer med samma kön eller över huvud taget inte godtar sådana äktenskap. Det kan i dessa fall hävdas att det saknas materiella regler för hur en tvist mellan makar- na skall lösas.

Beträffande tillämplig lag för behörigheten att ingå äktenskap an- ser jag, som närmare utvecklats i avsnitt 7.2, att det kan finnas skäl att beakta utländsk lag när andra äktenskap än de som ingås mellan en kvinna och en man inte godtas i det aktuella landet. Vi bör näm- ligen inte generellt öppna en möjlighet för par av såväl olika som samma kön att ingå äktenskap inför svensk vigselförrättare när de saknar anknytning till Sverige. Vi skulle i så fall medverka till äktenskap mellan personer från andra länder i fall där äktenskapet inte skulle bli giltigt i de länder där de har hemvist eller är med- borgare.

När det däremot gäller frågor om äktenskapets rättsverkningar anser jag att man bör välja ett pragmatiskt synsätt.TPF83FPT Även i av- saknad av uttryckligt lagstöd vid tillämpningen i Sverige bör man kunna bortse från att äktenskap mellan två personer med samma kön inte har rättsverkningar i andra länder. De utländska regler som skulle gälla för en kvinna och en man som ingått äktenskap bör alltså tillämpas även beträffande ett äkta par som har samma kön. Som exempel kan nämnas det fallet att två utländska makar med samma kön bosatt sig här och den ene av dem avlider, då skall rätten till arv för den efterlevande enligt 1 kap. 1 § lagen om inter- nationella rättsförhållanden rörande dödsbo prövas enligt lagen i det land där hon eller han är medborgare. I en process inför svensk domstol om arvsrätten bör domstolen kunna tillämpa medborgar- skapslandets regler om arvsrätten i äktenskap där makarna har olika kön.

En komplikation som omnämndes av Partnerskapskommittén kan dock vara när den utländska rättsordningen är könsrelaterad t.ex. genom att den favoriserar den ena maken i ett äktenskap när det gäller rätten till underhållsbidrag. Hur en sådan och liknande frågor skall lösas får överlämnas till rättstillämpningen att lösa.

Tilläggas bör att de svårigheter som kan uppkomma när utländsk rätt på grund av en lagvalsregel skall tillämpas på ett äktenskap mellan

83TP PT Jfr bet. 1993/94:LU28.

312

SOU 2007:17

Överväganden

två kvinnor eller två män inte är unika. Den svenska internationella privat- och processrätten är inte heltäckande och det är inte ovanligt att domstolarna i Sverige ställs inför tolknings- och tillämpnings- problem därför att en utländsk rättsordning skiljer sig från den svenska.

7.15Särskilt om NÄF:s tillämplighet på äktenskap mellan ett par med samma kön

Förslag: Av en ny bestämmelse i NÄF skall framgå att förord- ningen inte gäller för äktenskap där makarna har samma kön.

NÄF och den underliggande konventionen reglerar bl.a. frågor om äktenskaps ingående, äktenskaps rättsverkningar och äktenskaps upplösning genom dom. Regleringen är tillämplig i de fall makarna är medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och förutsätter i vissa fall även att makarna har hemvist i någon av staterna. Däremot gäller inte bestämmelserna i NÄF för registrerat partnerskap (3 kap. 4 § partnerskapslagen). I förarbetena till part- nerskapslagenTPF84FPT konstaterade man att den internordiska reglering som finns i NÄF bildar en helhet och att förordningen förutsätter ömsesidighet. Eftersom alla nordiska länder vid den tidpunkt då partnerskapslagen utarbetades inte hade lagstiftning om registrerat partnerskap brast det därmed i en viktig förutsättning. De allmänt tillämpliga internationella privat- och processrättsliga bestämmel- serna ansågs fullt tillräckliga för att reglera de frågor som kunde uppkomma. Om NÄF skulle göras tillämplig på partnerskap skulle vidare denna förordnings exklusiva domsrättsregler kunna leda till att det i vissa fall skulle saknas behörig domstol för att avgöra ett mål om upplösning av registrerat partnerskap, vilket inte var god- tagbart. Enligt den dåvarande huvudregeln i 7 § NÄF fick nämligen ett yrkande om äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördrags- slutande stat endast tas upp av domstol i den stat där makarna hade hemvist eller senast hade haft hemvist samtidigt och en av dem fortfarande var bosatt.

Genom en ändring av 1931 års nordiska äktenskapskonvention och motsvarande lagändring i förordningen har behörighetsgrun- derna i 7 § NÄF numera ändrats så att de i sak motsvarar vad som

84TP PT Bet. 1993/94:LU28 s. 29.

313

Överväganden

SOU 2007:17

gäller enligt Bryssel II-förordningen.TPF85FPT Eftersom behörighetsgrun- derna är alternativa ges makarna i det enskilda fallet möjlighet att välja mellan två eller flera länders myndigheter. En bestämmelse i 8 a § NÄF om litispendens hindrar dock att en talan om samma sak mellan samma parter förs samtidigt i flera länder. Även med nu- varande bestämmelser skulle nyss nämnda situation ha kunnat upp- komma, dvs. att behörig domstol saknas för att avgöra mål om registrerat partnerskap.

På äktenskapsrättens område har övriga nordiska länder inte någon motsvarighet till de bestämmelser som nu föreslås införda i Sverige och kan inte heller förväntas följa Sveriges exempel inom en överskådlig framtid med undantag eventuellt för Norge. Liksom när det gällde registrerade partnerskap saknas därför en viktig förutsättning för att NÄF skall kunna bli tillämplig. Det får antas att övriga nordiska länder med största sannolikhet kommer att jäm- ställa ett svenskt äktenskap mellan två personer med samma kön med ett registrerat partnerskap och inte med ett äktenskap mellan en kvinna och en man. Det kan emellertid ifrågasättas om det bör göras ett uttryckligt undantag för NÄF:s tillämplighet på äkten- skap när makarna har samma kön eller om man i likhet med övriga konventionsgrundande författningar bör överlämna frågan åt rätts- tillämpningen. NÄF skiljer sig från andra konventionsbaserade för- fattningar framför allt därför att den behandlar hela Norden som ett enhetligt jurisdiktionsområde. Om NÄF inte undantas skulle det kunna uppstå fall där det inte finns svensk domsrätt. Som redan nämnts angavs likartade skäl för att undanta NÄF från partner- skapslagens tillämpningsområde. Jag föreslår med hänsyn härtill att det införs en bestämmelse i NÄF om att förordningen inte gäller för äktenskap som ingås mellan två kvinnor eller mellan två män. Därmed klargörs att reglerna i IÄL och andra svenska internationella privat- och processrättsliga författningar istället för NÄF skall tillämpas på makar med samma kön. Om övriga nordiska länder också ändrar sina äktenskapsbegrepp får det förutsättas att den nordiska äktenskapskonventionen kommer att ses över.

85TP PT Jfr prop. 2000/01:98, bet. 2000/01:LU22, rskr. 2000/01:217.

314

SOU 2007:17

Överväganden

7.16Särskilt om IÄL:s tillämplighet på äktenskap mellan ett par med samma kön

Förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 2 § sjätte punkten IÄL ändras så att äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol om det finns särskilda skäl att talan prövas här i landet, under förutsättning att endera maken är svensk medborgare eller att käranden inte kan få sin talan prövad i den stat där hon eller han är med- borgare eller har hemvist. Vidare föreslås vissa justeringar av språklig karaktär i IÄL.

Ingående av äktenskap

Vissa internationella privat- och processrättsliga frågor har redan behandlats i avsnitt 7.2. Samma bestämmelser föreslås gälla för alla par oavsett kön i fråga om ingående av äktenskap. Något särskilt krav på anknytning motsvarande det som finns i partnerskapslagen bör inte uppställas för att par med samma kön skall få ingå äkten- skap i Sverige. Bestämmelserna i 1 kap. 1 § IÄL om tillämplig lag för rätten att ingå äktenskap kommer dock som redovisats tidigare att innebära vissa begränsningar beträffande vilka par som kan ingå äktenskap i Sverige. Normalt räcker det visserligen att svensk lag beaktas, men om ingendera parten har medborgarskaps- eller hem- vistanknytning till Sverige blir det aktuellt att beakta reglerna i utländsk lag. För par med samma kön som varken är medborgare eller har hemvist i länder som tillåter äktenskap mellan två kvinnor eller två män kan tillämpningen av nämnda bestämmelse leda till att det föreligger hinder mot äktenskapet. Den möjlighet som finns att göra undantag från huvudreglerna om det finns särskilda skäl får anses tillräcklig för att parterna efter prövning i det enskilda fallet skall kunna gifta sig här oavsett vad som följer av lagstiftningen i det land eller de länder till vilka de har anknytning genom med- borgarskap eller hemvist.

Bestämmelserna i 1 kap. 1, 7 och 8 §§ IÄL hänvisar till ”mannen eller kvinnan” eller liknande och förutsätter en viss justering så att de får en könsneutral utformning. Detsamma gäller bestämmelsen i 3 kap. 1 § IÄL som rör äktenskapsmål.

315

Överväganden

SOU 2007:17

Äktenskapsmål m.m.

Om ingen domstol i EU:s medlemsstater har domsrätt enligt Bryssel II-förordningen och NÄF inte är tillämplig regleras förut- sättningarna för ett äktenskapsmåls upptagande av svensk domstol i 3 kap. 2 och 3 §§ IÄL.TPF86FPT

Ett äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol, om 1) båda makarna är svenska medborgare, 2) käranden är svensk medborgare och har hemvist här i riket eller tidigare haft hemvist här sedan hon eller han fyllt 18 år, 3) käranden inte är svensk medborgare men har hemvist här i riket sedan minst ett år, 4) svaranden har hemvist här i riket eller 5) saken rör ogiltighet av vigsel som förrättas av svensk myndighet.

Äktenskapsmål får också tas upp av svensk domstol om reger- ingen, eller myndighet som regeringen bestämmer, finner skäl att talan prövas här i riket. Ett sådant tillstånd förutsätter dock att en- dera maken är svensk medborgare eller att käranden inte kan få sin talan prövad i den stat där hon eller han är medborgare (3 kap. 2 § sjätte punkten IÄL). Regleringen saknar motsvarighet i Bryssel II- förordningen. Enligt förarbetenaTPF87FPT syftar bestämmelsen i det sist- nämnda fallet, dvs. när käranden är utlänning men inte kan få sin talan prövad i hemlandet, till att förebygga att käranden inte kan få sin talan upptagen någonstans. Bestämmelsen avser endast hinder beträffande domsrätten, inte materiella hinder mot äktenskapsskill- nad som gäller i den nationella lagen. Föreligger enbart sådana hinder, får käranden vänta till dess hon eller han har haft hemvist här i ett år, då målet kan tas upp enligt 3 kap. 2 § tredje punkten IÄL. Inte bara rättsliga utan även faktiska hinder skall beaktas. Bestämmelsen kan enligt förarbetsuttalande få praktisk betydelse främst i fråga om politisk flykting, som inte har hemvist någonstans men som uppehåller sig här i landet.

IÄL:s regler om äktenskapsmål gäller fullt ut för partnerskaps- mål. En särskild bestämmelse ansågs dock motiverad, nämligen att partnerskapsmål alltid skall få tas upp av svensk domstol om regi- strering har skett i Sverige (2 kap. 4 § partnerskapslagen). Genom denna regel undvek man den olyckliga situationen att ett i Sverige registrerat partnerskap inte skulle kunna upplösas här (eller någon annanstans) på grund av att partnerna senare förlorat sådan anknyt-

86TP PT Äktenskapsmål enligt 3 kap. 1 § IÄL omfattar såväl äktenskapsskillnadsmål som tvister om äktenskapets giltighet medan Bryssel II-förordningen endast omfattar mål om äktenskaps- skillnad.

87TP PT Prop. 1973:158 s. 105.

316

SOU 2007:17

Överväganden

ning till Sverige som ger svensk domsrätt. Samma hänsynstagande är aktuellt när äktenskap för par med samma kön införs i svensk rätt.

En generell regel i IÄL enligt vilken alla äktenskap som ingåtts i Sverige alltid skall kunna upplösas i Sverige skulle emellertid komma i direkt konflikt med Bryssel II-förordningen genom att den skulle innebära en allmän och ensidig utvidgning av den svenska doms- rätten. Den skulle då inte kunna tillämpas här i förhållande till andra EU-stater. En sådan bestämmelse skulle däremot inte strida mot Bryssel II-förordningen om den begränsas till att gälla makar som har samma kön, förutsatt då att sådana par inte omfattas av förordningen. En nackdel är emellertid att detta innebär en särlag- stiftning för homosexuella relationer. Å andra sidan kan det hävdas att om Sverige tillåter att par med samma kön ingår äktenskap så bör vi också garantera att äktenskapen kan lösas upp. En ny behörig- hetsregel när det gäller äktenskapsmål mellan makar med samma kön bör dock om möjligt undvikas.

Enligt min mening kan en lösning istället vara att bestämmelsen i 3 kap. 2 § sjätte punkten IÄL får tillämpas i de förmodligen rätt få och ömmande fallen där ett par inte kan få sitt äktenskap upplöst någon annanstans. Det är dock tvivelaktigt om bestämmelsen, med den nuvarande formuleringen, ger ett tillräckligt skydd när två per- soner med samma kön har ingått äktenskap i Sverige och de inte kan få det upplöst i något annat land. I de fall då ingen av makarna är svensk medborgare bör äktenskapsmålet kunna prövas här i landet om käranden inte kan få sin talan prövad i den stat där hon eller han är medborgare eller har hemvist. För att markera att bestämmelsen endast skall tillämpas i undantagsfall bör det i för- fattningstexten anges att det krävs särskilda skäl.

Formellt sett kan också den nu förordade lösningen anses in- kräkta på Bryssel II-förordningens tillämpningsområde i vart fall såvitt den omfattar makar med olika kön. Att en lagbestämmelse inte kan tillämpas fullt ut på grund av EG-rättens företräde framför nationella regler är givetvis en omständighet som talar mot att en sådan bestämmelse införs. Enligt sin ordalydelse strider dock redan den nuvarande regeln i 3 kap. 2 § sjätte punkten IÄL mot Bryssel II- förordningen. Med mitt förslag blir skillnaden mot dagsläget att paragrafen även kan tillämpas när båda makarna är utländska med- borgare och käranden inte kan få sin talan prövad i hemviststaten. Så länge som det inte blivit klarlagt att förordningen även omfattar äktenskap som ingåtts mellan två kvinnor eller mellan två män anser jag att vi inte bör tveka att ta detta steg om vi därmed för-

317

Överväganden

SOU 2007:17

hindrar att det uppstår problem för makar med samma kön. Lik- som dagens regel kommer den nya bestämmelsen naturligtvis bara att kunna tillämpas i situationer då Bryssel II-förordningen inte är tillämplig.TPF88FPT Skulle det i framtiden bli fastslaget genom avgörande av EG-domstolen att förordningen är tillämplig även på äktenskap där makarna har samma kön blir situationen den att bestämmelsen inkräktar på Bryssel II-förordningens anspråk på tillämplighet, vilket i så fall får till följd att bestämmelsen inte skall tillämpas.

Jag förordar att 3 kap. 2 § sjätte punkten IÄL ändras i enlighet med det sagda. Vidare bör bestämmelsen ändras så att frågan om svensk domsrätt inte skall prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer utan direkt av domstol.

Talan om äktenskapsskillnad prövas enligt svensk lag, men äkten- skapsskillnad kan vägras under vissa förutsättningar med hänsyn till innehållet i utländsk lag (jfr 3 kap. 4 § IÄL). Om t.ex. båda makar- na är utländska medborgare och ingen av dem har hemvist här i riket sedan minst ett år får domstol mot makes bestridande inte döma till äktenskapsskillnad om grund för äktenskapets upplösning inte föreligger enligt någondera makes nationella lag. Lagvals- bestämmelsen torde inte vålla några problem vid upplösning av äktenskap som ingåtts mellan ett par med samma kön. I linje med vad som sagts tidigare (jfr avsnitt 7.14.3) bör de bestämmelser som gäller för äktenskap mellan en kvinna och en man beaktas även om den utländska rättsordningen inte godtar äktenskap där makarna har samma kön.

Inte heller torde erkännande av utländska äktenskapsskillnader vålla några särskilda problem. Enligt huvudregeln i 3 kap. 7 § första stycket IÄL skall beslut om äktenskapsskillnad, som meddelats i främmande stat, gälla här i riket om det med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att talan prövades i den främmande staten.

88TP PT Jfr 7 kap. 6 § IÄL.

318

SOU 2007:17

Överväganden

7.17Utländska registrerade partnerskap

Förslag: Bestämmelser i lag eller annan författning med anknyt- ning till äktenskap och makar skall i tillämpliga delar gälla en i ett annat land författningsreglerad samlevnadsform och parterna i förhållandet om samlevnadsformen har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äktenskap i det landet.

I fråga om erkännande i Sverige av utländska registrerade partner- skap gäller samma bestämmelser som för erkännande av utländska äktenskap. Av 1 kap. 7 § IÄL framgår att äktenskap som har ingåtts utomlands enligt främmande lag anses giltigt till formen (inkl. vigselförrättarens behörighet) om det är giltigt i den stat där det ingicks. Har äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan, som av främmande stat förordnats att för- rätta vigsel i annan främmande stat, anses äktenskapet också giltigt till formen om det är giltigt i den stat som meddelat förordnandet. Även i annat fall skall äktenskap som ingåtts utom riket anses giltigt till formen, om det är giltigt i den eller de stater där kvinnan och mannen var medborgare eller hade hemvist. Regleringen tar i första hand sikte på formkraven. I fråga om de materiella förut- sättningarna för att ett äktenskap som ingåtts enligt utländsk lag skall erkännas i Sverige infördes en särskild bestämmelse år 2004.TPF89FPT Enligt 1 kap. 8 a § IÄL erkänns inte ett sådant äktenskap om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna var svensk med- borgare eller hade hemvist i Sverige eller om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång. Undantag görs dock om det finns särskilda skäl att erkänna äktenskapet. Det följer av 1 kap. 9 § tredje stycket partnerskapslagen att motsvarande reglering gäller för registrerade partnerskap. Lagreformen avsåg primärt att hindra barnäktenskap och tvångsäktenskap, men den aktuella regeln har genom senare händelser kommit även att omfatta sådana fall där äktenskap mellan två personer med samma kön ingåtts utomlands och där avsakna- den av svenska regler om sådana äktenskap kan anses utgöra ett äktenskapshinder.

På grund av reglerna i 2 kap 3 § partnerskapslagen är vidare be- stämmelserna i 3 kap. 2 § IÄL tillämpliga när det gäller behörighet för svensk domstol att ta upp mål om upplösning av ett utländskt

89TP PT Jfr prop. 2003/04:48, bet. 2003/04:LU19, rskr. 2003/04:180.

319

Överväganden

SOU 2007:17

partnerskap och mål där saken gäller huruvida ett utländskt part- nerskap består eller inte består. Här kan också nämnas bestämmel- sen i 3 kap. 1 § andra stycket partnerskapslagen om att bestäm- melser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar med vissa undantag skall tillämpas på motsvarande sätt på partnerskap och registrerad partner.

Jag har i det föregående föreslagit att partnerskapslagen skall upphävas samtidigt som par med samma kön får möjlighet att gifta sig. Därmed kommer rättsinstitutet registrerat partnerskap att ut- mönstras ur svensk rätt. Några uttryckliga regler om hur vi i fram- tiden skall ställa oss till sådana samlevnadsformer i andra länder som liknar det registrerade partnerskapet kommer då att saknas. Att vi inte längre har regler om registrerade partnerskap bör dock inte leda till att utländska samlevnadsformer inte erkänns i Sverige om de har rättsverkningar som är jämförbara med äktenskap i det aktuella landet. Inte heller bör det i framtiden bli omöjligt för parterna i förhållandet som bosatt sig i Sverige sedan förhållandet inletts att få det upplöst i Sverige. Författningsreglerade samlevnads- former som har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äkten- skap och som motsvarar det svenska partnerskapet finns i dag, såvitt jag kunnat utröna, i de övriga nordiska länderna samt i Tyskland, Nederländerna, Nya Zeeland, Schweiz och Storbritannien.

Enligt min bedömning är det inte uteslutet att vissa av de nyss redovisade bestämmelserna i IÄL i praktiken kan tillämpas på ut- ländska samlevnadsformer som i huvudsak har samma rättsverk- ningar som ett äktenskap även utan uttryckligt stöd i IÄL, antingen genom analog eller genom extensiv tolkning. Jag anser dock att det är tvivelaktigt huruvida exempelvis ett bestående samlevnadsför- hållande som registrerats utomlands i rättstillämpningen kan anses utgöra ett hinder för den ena parten att ingå ett äktenskap i Sverige om inte det finns stöd i lag. När äktenskap skall ingås inför svensk myndighet skall det i första hand prövas om det finns hinder mot äktenskapet enligt svensk lag. Upphävs partnerskapslagen kommer ju svensk rätt att sakna regler om motsvarigheter till partnerskap som äktenskapshinder. Endast om de som vill gifta sig här saknar anknytning till Sverige skall också eventuella äktenskapshinder enligt lagstiftningen i deras medborgarskaps- eller hemviststat be- aktas. Vidare är det möjligt men lång ifrån säkert att svenska dom- stolar kommer att anse sig behöriga att ta upp mål som rör upplös- ning av utländska samlevnadsförhållanden. Särskilda problem kan vidare uppkomma när det gäller erkännande och verkställighet av

320

SOU 2007:17

Överväganden

utländska avgöranden om upplösning av förhållandena, underhålls- skyldighet, förmögenhetsrättsliga verkningar och arvsfrågor. Huvud- regeln på det internationellt privat- och processrättsliga området är att erkännande och verkställighet av utländska avgöranden som inte gäller statusfrågor kräver uttryckligt lagstöd. Om vi nu avskaffar partnerskapet som ett rättsinstitut anser jag det viktigt att det inte leder till problem och rättsförluster för par som har en i ett annat land författningsreglerad samlevnadsform.

Som tidigare redovisats finns i 3 kap. 1 § andra stycket partner- skapslagen en bestämmelse om att regler i lag eller annan författ- ning med anknytning till äktenskap och makar skall ha motsvaran- de tillämpning på registrerade partnerskap och parterna i förhållan- det. Upphävs partnerskapslagen anser jag att en liknande bestäm- melse fortfarande bör gälla så att utländska samlevnadsformer skall kunna ges samma rättsverkningar här i landet som ett äktenskap i de fall svensk rätt skall tillämpas på förhållandet.

Att uttryckligen hänvisa till utländska partnerskap synes mindre lämpligt om partnerskapet i Sverige nu utmönstras. Inte heller synes uttrycket äktenskapsliknande samlevnad vara adekvat. Det var ett uttryck som tidigare användes för att beteckna samboförhållanden. En ny regel bör i stället avse i ett annat land författningsreglerade samlevnadsformer. Det finns härvid ingen anledning att göra undan- tag för sådana samlevnadsformer som enligt lagstiftningen i vissa länder gäller också förhållanden mellan personer med olika kön. Bestämmelsen bör däremot bara gälla samlevnadsformer som i lik- het med det svenska partnerskapet har i huvudsak samma rättsverk- ningar som ett äktenskap. Därigenom utesluts t.ex. sådana samlev- nadsformer som endast har begränsade familjerättsliga verkningar. Vid tvister om t.ex. ett samlevnadsförhållande som inletts i ett annat land verkligen har rättsverkningar som motsvarar ett äkten- skap i det landet får det utredas vad som gäller enligt den aktuella rättsordningen. Om rätten inte har kännedom om sådan utländsk rätt som skall tillämpas kan den enligt 35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken uppmana en part att lägga fram bevisning i frågan. Vem som bär ”utredningsansvaret” rörande innehållet i den tillämp- liga utländska lagen regleras dock inte i nämnda lagrum utan den frågan har lämnats öppen. I doktrinen har det funnits starkt stöd för ståndpunkten att domstolen självmant (ex officio) skall utreda den främmande lagens innehåll, genom olika tillgängliga kanaler. I indispositiva mål anses detta vara en självklarhet.

321

Överväganden

SOU 2007:17

En konsekvens av bestämmelsen blir att bestående samlevnads- former som ingåtts utomlands fortfarande kommer att vara ett hin- der för någon av parterna i förhållandet att ingå äktenskap i Sverige innan förhållandet upplösts. En annan konsekvens blir att svenska domstolar får behörighet att ta upp mål om upplösning av ett ut- ländskt samlevnadsförhållande. Det kommer vidare att finnas lag- stöd för bl.a. erkännande här i landet av olika familjerättsliga av- göranden som rör ett sådant förhållande när erkännandereglerna i IÄL inte är tillämpliga. Den reservationen bör dock göras att det sagda endast avser tillämpliga delar av andra lagar och författningar. En tolkning av konventionsgrundad lagstiftning kan nämligen leda till att författningen inte kan avse samlevnad mellan t.ex. personer med samma kön och det bör ges utrymme för en konventions- vänlig tolkning.

Något särskilt undantag beträffande NÄF för nordiska och andra utländska samlevnadsformer efter mönster av partnerskaps- lagen torde inte vara nödvändigt. Jag har tidigare föreslagit att det i NÄF skall införas en bestämmelse om att förordningen inte gäller för äktenskap mellan två kvinnor eller mellan två män. Till följd av en ny regel IÄL om rättsverkningarna av utomlands författnings- reglerade samlevnadsförhållanden kommer undantaget i NÄF även att gälla sådana förhållanden mellan två kvinnor eller mellan två män. Frågan är då om det behövs något särskilt undantag i NÄF för så- dana samlevnadsformer som i vissa utomnordiska länder gäller för en kvinna och en man. Redan vid en tolkning av NÄF och den underliggande konventionen torde det dock stå klart att den reg- leringen endast avser äktenskap mellan en kvinna och en man som är nordiska medborgare och har hemvist i ett annat nordiskt land. En tolkning av NÄF kan därför inte leda till att NÄF anses tillämplig. Någon särskild regel i den saken behövs därför inte.

Inte heller torde några andra undantag efter mönster i partner- skapslagen vara nödvändiga. Som tidigare redovisats (se avsnitt 7.2) har dessa undantag bortsett då från bestämmelsen i 1 kap. 1 § för- äldrabalken om faderskap till barn som föds inom ett äktenskap med tiden blivit inaktuella och när det gäller faderskapsregleringen har jag föreslagit att den regeln ändras så att den endast skall avse barn i äktenskap mellan en kvinna och en man.

Jag förordar sålunda att det i IÄL införs en generell regel om att bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äkten- skap och makar i tillämpliga delar skall gälla en i ett annat land för- fattningsreglerad samlevnadsform och parterna i förhållandet om

322

SOU 2007:17

Överväganden

samlevnadsformen har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äktenskap i det landet.

I folkbokföringshänseende bör den föreslagna ordningen inte behöva medföra några problem. I stället för att parterna antecknas som registrerade partners får i framtiden en anteckning ske om att deras samlevnadsform ingåtts enligt utländsk rätt med angivande av det aktuella landet.

7.18Hur kommer svenska äktenskap för par med samma kön att behandlas utomlands?

Bedömning: Äktenskap mellan makar med samma kön som ingåtts enligt svensk lag kommer sannolikt att få rättsverkningar i vissa länder men inte i andra.

Om äktenskap för par med samma kön införs i svensk rätt måste vi räkna med att många länder inte kommer att erkänna dessa äkten- skap. Man kan därför inte bortse från att det kan uppkomma praktiska och rättsliga problem för par med samma kön som ingått äktenskap i Sverige när det finns utlandsanknytning eller när en sådan anknytning senare uppstår. Detta gäller t.ex. om makarnas hemland inte erkänner äktenskapet fullt ut eller om paret efter äktenskapets ingående flyttar till ett land som över huvud taget inte erkänner sådana äktenskap.

Jag har i det föregående (avsnitt 7.2) konstaterat att det inte går att förutse i vilken utsträckning ett äktenskap som ingåtts mellan två personer med samma kön i enlighet med svensk lag kommer att få rättsverkningar i andra länder. Det får antas att de länder som genomfört en motsvarande lagstiftning kommer att respektera ett äktenskap ingånget i Sverige. Länder med en lagstiftning som mot- svarar våra regler om registrerade partnerskap kan komma att er- känna äktenskapet som ett rättsinstitut och då tillämpa sina natio- nella regler om rättsverkningarna av en partnerskapsliknande sam- levnadsform. Andra länder kan ta avstånd från äktenskap där makarna har samma kön i större eller mindre utsträckning. Den mest extrema varianten kan vara att man i vissa länder helt tar av- stånd från sådana äktenskap och behandlar makarna som ogifta. En annan variant kan vara att man beaktar äktenskapet som ett hinder för ett nytt giftermål men vägrar att medverka till att rättsverk-

323

8Konsekvenser och genomförande

Bedömning: Om domstolarna befrias från uppgiften att för- rätta vigsel torde det medföra en kostnadsbesparing om knappt en miljon kronor för domstolsväsendet.

Arbetsbelastningen för Kammarkollegiet kommer att öka något framför allt genom kravet på särskilt förordnande för vigselförrät- tare inom Svenska kyrkan. En viss resursförstärkning till kollegiet behövs därför. Kostnaden torde kunna finansieras genom att be- sparingen för domstolsväsendet förs över till utgiftsområdet för Kammarkollegiet. Mina övriga förslag torde inte ge upphov till kostnader som kräver ökade anslag. Förslagen antas inte heller ge några konsekvenser av det slag som anges i 15 § kommitté- förordningen (1998:1474).

Författningsförslagen bör kunna träda i kraft den 1 januari 2008. Särskilda övergångsbestämmelser krävs i några avseenden.

Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda skall enligt 14 § kommittéförordningen en beräkning av dessa konsekven- ser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekono- miska konsekvenser i övrigt skall även dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting skall det också lämnas förslag till finansiering.

I det föregående har jag föreslagit att det rättsliga äktenskapet skall utvidgas till att omfatta också par med samma kön. Reglerna i äktenskapsbalken (ÄktB) och andra svenska författningar blir där- igenom tillämpliga på alla äktenskap oavsett makarnas sexuella lägg- ning. Faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § föräldrabalken skall dock endast gälla i de fall modern är gift med en man vid barnets födelse. På det internationellt privat- och processrättsliga området föreslås vissa ändringar bl.a. i 1904 års lag om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL). Förslagen

325

Konsekvenser och genomförande

SOU 2007:17

torde inte få några nämnvärda ekonomiska konsekvenser för staten eller andra offentliga organ och inte heller för företag eller andra enskilda.

När det däremot gäller de förslag som rör formerna för ingående av äktenskap bör följande beaktas. Som närmare utvecklats i av- snitt 7.6 bör det fortfarande vara möjligt att ingå äktenskap genom vigsel inom trossamfund. Svenska kyrkan skall enligt mitt förslag jämställas med andra trossamfund. Detta innebär att också Svenska kyrkan skall ha vigseltillstånd och att befattningshavare inom kyrkan måste förordnas särskilt för att vigselbehörighet skall föreligga. Innan en person förordnas till vigselförrättare skall Kammarkollegiet lik- som i dag pröva att hon eller han har de kunskaper som behövs för uppdraget.

Mina förslag i denna del innebär att arbetsbördan för Kammar- kollegiet ökar något. Bland annat kommer antalet ärenden om för- ordnande av vigselförrättare att stiga. Beträffande de präster i Svenska kyrkan som är vigselbehöriga när de nya bestämmelserna träder i kraft föreslås dock en särskild övergångsbestämmelse som övergångsvis bör underlätta Kammarkollegiets arbete. Eftersom det främst är på längre sikt som arbetsbelastningen kommer att öka är det svårt att i dagsläget ange vilka medelstillskott som kan behövas. Kostnadsök- ningen kommer dock att bli förhållandevis blygsam och finansiering kan ske genom att den besparing som uppkommer för domstols- väsendet och som jag strax återkommer till överförs från utgiftsom- råde 4:5 Domstolsväsendet till utgiftsområde 1:6 Kammarkollegiet.

I fråga om borgerlig vigsel har jag bl.a. föreslagit att domstolarna, dvs. de lagfarna domarna i tingsrätt, befrias från uppgiften att för- rätta vigsel. Förslaget medför kostnadsbesparingar för tingsrätterna. Domstolsverket har på min begäran inhämtat uppgifter om tings- rätternas nuvarande resursåtgång för vigslar. Antalet vigslar per år har varit strax över 4 000. En domare har lagt ner i genomsnitt knappt 10 minuter per vigsel medan övrig personal lagt ner drygt 30 minu- ter. Arbetsbelastningen för samtliga tingsrätter har uppskattats till sammanlagt 0,4 årsarbetskrafter för domaren och 1,3 årsarbetskrafter för övrig personal. Med utgångspunkt från Domstolsverkets upp- gifter torde den sammanlagda kostnadsbesparingen uppgå till knappt en miljon kronor om året.TPF1FPT De allmänna domstolarna berörs även av förslaget i avsnitt 7.12.2 som innebär att allmän domstol skall

1TP PT Beräkning: Domare: – 0,4 årsarbetskrafter x 47 000 kr/mån x 12 mån x 1,54 (lönekost- nadspålägg) = 347 424 kr. Övrig personal – 1,3 årsarbetskrafter x 25 000 kr/mån x 12 mån x 1,54 = 600 600 kr. Totalt – 948 024 kr.

326

SOU 2007:17

Konsekvenser och genomförande

pröva frågor om godkännande av ogiltiga vigslar istället för rege- ringen. Domstolsprövning med anledning av ändringsförslaget för- väntas dock förekomma i ytterst begränsad omfattning och bedöms inte påverka resursbehovet hos berörda domstolar.

I avsnitt 7.10.2 har jag föreslagit att alla borgerliga vigselförrättare skall förordnas av länsstyrelserna. Sannolikt kommer antalet för- ordnanden att öka för att man skall kunna täcka det resursbortfall som följer av att domare inte längre skall förrätta vigsel. Antalet bor- gerliga vigslar kommer vidare att öka på grund av att par med samma kön i fortsättningen skall kunna gifta sig. Den ökningen kompen- seras i vart fall delvis av att registreringen av partnerskap upphör. Förordnande för enstaka tillfälle förutsätts också bli aktuella endast i undantagsfall. Jag har vidare föreslagit att länsstyrelserna skall pröva att blivande vigselförrättare har de kunskaper och de kvalifi- kationer i övrigt som behövs för uppdraget. Prövningen torde dock, efter delegering, främst bli en fråga för kommunerna och därmed inte leda till något betydande merarbete för länsstyrelserna. Härut- över föreslås att det arvode som länsstyrelserna betalar ut till de borgerliga vigselförrättarna skall höjas från 110 kr till 300 kr för varje vigsel. När vigselförrättaren samma dag förrättar mer än en vigsel höjs ersättningen från 30 kr till 100 kr för varje vigsel utöver den första.

Sammantaget medför nämnda förslag att länsstyrelserna behöver förstärkta resurser. Exakt vilka förstärkningar som blir aktuella är dock svårt att avgöra. Det beror bl.a. på förhållandena inom respek- tive länsstyrelses verksamhetsområde. Främst torde resurserna för länsstyrelser i storstadsområden behöva förstärkas något. Höjningen av vigselförrättarnas arvode skall enligt mitt förslag finansieras genom att det tas ut en av regeringen fastställd avgift för varje borgerlig vigsel. För egen del har jag förordat att avgiften bestäms till 400 kr. Avgiftssystemet kommer därmed att ge ett visst överskott. Hur stort överskottet blir är dock svårt att fastställa eftersom det saknas statistik över hur många vigslar de borgerliga vigselförrättarna om- besörjer per år och det har inte gått att få fram uppgifter om detta. Rent överslagsvis kan det handla om ca 17 000 vigslar per budgetårTPF2FPT, vilket skulle ge en årlig intäkt om 1 700 000 kr sedan avdrag gjorts

2TP PT Underlag år 2005: Totalt 44 381 vigslar – 22 305 vigslar inom Svenska kyrkan = 22 076 vigslar (varav 4 000 förrättas av domare). 18 076 vigslar förrättas således antingen av andra tros- samfund än Svenska kyrkan eller av särskilt förordnade borgerliga vigselförrättare. Uppskatt- ningsvis förrättas ca 13 000 vigslar av borgerliga vigselförrättare. Slutsats: 13 000 vigslar (särskilt förordnade vigselförrättare) + 4 000 vigslar (domare) = 17 000 borgerliga vigslar.

327

Konsekvenser och genomförande	SOU 2007:17
	3
för maximalt arvode till vigselförrättarna, dvs. 300 kr per vigsel.TPF FPT

Eftersom vigslar främst äger rum på veckoslut eller helger och vissa perioder på året torde det dock vara vanligt att en vigselförrättare har mer än en vigsel på en och samma dag. Även om vigsel- frekvensen skiftar mellan verksamhetsområdena för de olika läns- styrelserna bör man hypotetiskt kunna anta att en vigselförrättare i genomsnitt förrättar två vigslar per vigseltillfälle. Arvodeskost- naden blir då 200 kr per vigsel. Länsstyrelsernas sammanlagda, årliga nettointäkt skulle då uppgå till 3 400 000 kronor.TPF4FPT Beräk- ningarna bygger på att hela arvodet till vigselförrättarna skall täckas av avgiften. Det skall emellertid noteras att arvode redan i dag utgår med maximalt 110 kronor per vigsel eller 70 kr per vigsel om två vigslar förrättas samma dag, vilket medför att den reella utgifts- ökningen för länsstyrelserna blir endast 130 kr per vigsel. Intäkterna genom avgifterna bör alltså kunna ge täckning inte bara för utgifts- ökningen utan också för det administrativa merarbetet. Den direkta lönekostnaden för avgiftshanteringen, med bortseende från påslag för indirekta kostnader såsom lokaler, telefon m.m., kan beräknas uppgå till 100 kr per inbetalningTPF5FPT eller totalt per år till 1 700 000 kr.

Enligt min bedömning bör resurstillskottet kunna kompensera länsstyrelserna för den ökade belastning som totalt sett kan uppkomma till följd av mina förslag. I den mån tillskottet inte räcker till att täcka kostnadsökningarna vid varje länsstyrelse bör ökningen kunna rymmas inom anslaget. Avslutningsvis kan tilläggas att en vigselavgift i den storleksordning som jag har förordat inte medför någon påtaglig ekonomisk belastning för den enskilde. Det rör sig om en mindre utgift som normalt uppkommer en eller två gånger i livet.

Förutom samhällsekonomiska konsekvenser skall även vissa andra konsekvenser av ett förslag redovisas. Enligt 15 § kommittéförord- ningen gäller det konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, sysselsättningen och offentlig service i olika delar av landet, små företags arbetsför- utsättningar m.m., jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen.

Förslaget att länsstyrelserna skall förordna alla borgerliga vigsel- förrättare torde inte försämra tillgängligheten av vigselförrättare i

3	PT Beräkning: 17 000 vigslar x [400 kr (avgift) – 300 kr (arvode) ] = 1 700 000 kr.
TP
4	PT Beräkning: 17 000 vigslar x [400 kr - (300 kr + 100 kr) /2] = 3 400 000 kr.
TP

5TP PT Beräkning: 300 kr per timme (direkt lönekostnad) ./. 1/3 (dvs. en tidsåtgång på 20 minuter) = 100 kr. Om man istället utgår från en tidsåtgång om 30 minuter uppgår den direkta löne- kostnaden till 150 kr eller 2 550 000 kr per år.

328

9 Författningskommentar

9.1Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

Bestämmelsen i 15 kap. 5 § äktenskapsbalken (ÄktB) om överkla- gande av länsstyrelsens beslut om förordnande av vigselförrättare har utgått, eftersom ett sådant beslut inte längre skall vara över- klagbart (jfr avsnitt 7.11.2 under rubriken Författningsreglering).

1 kap.

1 §

Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man, mellan två kvinnor eller mellan två män. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

Skälen för lagändringen har utvecklats i avsnitt 7.1.5 medan den lagtekniska lösningen har behandlats närmare i avsnitt 7.2.

ÄktB:s definition av vad som är ett äktenskap utvidgas till att om- fatta också par med samma kön. Ändringen medför att reglerna i ÄktB skall tillämpas på alla äktenskap oavsett makarnas kön. Detsam- ma gäller vid tillämpningen av andra svenska autonoma författningar som knyter an till äktenskap och makar. När det gäller Bryssel II- förordningen och annan EG-rättslig reglering torde den inte om- fatta äktenskap där makarna har samma kön (jfr avsnitt 7.14.1). Ett undantag är dock EG-förordningen nr 1408/71 som rör samordning av de sociala trygghetssystemen för personer som flyttar inom EU. Förordningens familjebegrepp definieras nämligen av bestämmelser i medlemsstaternas nationella lagstiftning (jfr avsnitt 4.3.2). Det är inte heller givet att en konventionsgrundad författning kan tilläm- pas på äktenskap där makarna har samma kön. Huruvida så är fallet får avgöras av de rättstillämpande organen med ledning av allmänna principer om konventionsvänlig tolkning (jfr avsnitt 7.14.2). I för- slaget till ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

331

Författningskommentar

SOU 2007:17

(NÄF) finns dock en ny bestämmelse om att förordningen inte gäller för äktenskap som ingås mellan två kvinnor eller mellan två män (jfr avsnitt 9.5).

2 kap.

4 §

Den som är gift får inte ingå äktenskap.

Ändringsförslaget har behandlats i avsnitt 7.2. De äktenskapshinder som anges i 2 kap. ÄktB, dvs. underårighet, släktskap samt bestå- ende äktenskap gäller fullt ut även för par med samma kön.

Av övergångsbestämmelserna, se nedan, framgår att lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap (partnerskapslagen) upphävs samtidigt som ändringarna i ÄktB träder i kraft. Ett partnerskap som registrerats här i landet och inte upplösts skall därefter gälla som ett äktenskap. Den som vid ikraftträdandet är partner i ett re- gistrerat partnerskap kommer således att behandlas som gift efter denna tidpunkt. Hon eller han får därmed inte ingå äktenskap enligt förevarande paragraf.

Av förslaget till 7 kap. 4 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa inter- nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) framgår att bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar som regel skall gälla även för en i ett annat land författningsreglerad samlevnadsform och parterna i förhållandet under förutsättning att samlevnadsformen har i huvud- sak har samma rättsverkningar som ett äktenskap i det landet (jfr avsnitt 9.4). Denna bestämmelse jämfört med ovan angiven reg- lering i ÄktB medför att bestående partnerskapsliknande förhållan- den enligt utländsk rätt fortfarande kommer att vara ett hinder för någon av parterna i förhållandet att ingå äktenskap i Sverige innan förhållandet upplösts.

Hänvisningen i 2 kap. 4 § till ett bestående registrerat partner- skap som äktenskapshinder behövs således inte längre.

3 kap.

1 §

Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot äkten- skapet. Denna prövning skall göras av Skatteverket.

De som avser att ingå äktenskap skall gemensamt begära hindersprövningen hos Skatteverket eller Försäkringskassan.

332

SOU 2007:17

Författningskommentar

Bestämmelsen i andra stycket har fått en könsneutral lydelse så att den även omfattar par med samma kön.

3 §

De som begär hindersprövning skall vid denna skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap. Den som tidigare har in- gått äktenskap eller låtit registrera partnerskap skall styrka att äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst, om detta inte framgår av folkbok- föringen eller av intyg från utländsk myndighet.

Paragrafens första stycke har fått en könsneutral lydelse.

I andra stycket har hänvisningarna till tidigare partnerskap fått bi- behållas trots att partnerskapsinstitutet utmönstras ur svensk rätt. Som redan nämnts skall visserligen ett bestående partnerskap som registrerats här i landet innan föreslagna lagändringar i ÄktB träder i kraft gälla som ett äktenskap efter ikraftträdandet, men registre- rade partnerskap som har upplösts dessförinnan omfattas inte av denna övergångsreglering. De som begär hindersprövning skall alltså fortfarande på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har låtit registrera partnerskap enligt partnerskapslagen oberoende av om det gäller som äktenskap. Den som tidigare har låtit registrera partnerskap skall också styrka att partnerskapet har blivit upplöst, om detta inte framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

Bestämmelsen i andra stycket gäller även beträffande utländska samlevnadsformer som har författningsreglerats i ett annat land under förutsättning att samlevnadsformen har i huvudsak samma rättsverkningar som äktenskap i det aktuella landet (jfr förslaget till 7 kap. 4 § IÄL).

4 §

Finner Skatteverket att det inte finns något hinder mot äktenskapet, skall verket på begäran av dem som ansökt om hindersprövningen utfärda intyg om detta.

Paragrafen har fått en könsneutral lydelse.

333

Författningskommentar

SOU 2007:17

4 kap.

2 §

Vid vigseln skall de som avser att ingå äktenskap samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de sam- tycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselför- rättaren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel får god- kännas av allmän domstol, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av en av makarna eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

Bestämmelsen i första stycket, liksom sista meningen i tredje stycket, har fått en könsneutral lydelse.

Ändringen i tredje stycket, som har behandlats i avsnitt 7.12.2, inne- bär att frågor om godkännande av ogiltiga vigslar skall prövas av all- män domstol istället för av regeringen. Ett ärende om godkännande av ogiltig vigsel skall som regel tas upp av tingsrätten i den ort där någon av makarna har sitt hemvist (jfr föreslagen lydelse av 14 kap. 3 § ÄktB). Av 1 kap. 5 § IÄL framgår att motsvarande ordning gäller när en svensk vigselförrättare har förrättat vigsel enligt svensk lag i en främmande stat.

Av ändringsförslaget till 1 kap. 8 § IÄL följer att även ett i ut- landet enligt utländsk lag ingånget äktenskap som är ogiltigt på grund av formfel kan godkännas av svensk domstol (jfr avsnitt 9.4).

3 §

Behörig att vara vigselförrättare är

1.befattningshavare i ett trossamfund som har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund, eller

2.den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

Den som är vigselbehörig enligt första stycket 1 är inte skyldig att förrätta vigsel.

Den nuvarande bestämmelsen i första stycket första punkten om vigsel- behörighet för präster i Svenska kyrkan har utgått. Av övergångs- bestämmelserna, se nedan, framgår dock att behörigheten kvarstår övergångsvis under ett år efter det att lagändringen har trätt i kraft. Ändringen innebär att präster i Svenska kyrkan inte längre är vigsel- behöriga direkt på grund av lag utan de måste, liksom befattnings-

334

SOU 2007:17

Författningskommentar

havare inom andra trossamfund, först förordnas till vigselförrättare av Kammarkollegiet. I linje med det sagda har andra punkten i första stycket (första punkten i författningsförslaget) justerats så att före- skriften även omfattar befattningshavare i Svenska kyrkan. Härav följer att också andra befattningshavare inom Svenska kyrkan än präster i princip kan förordnas som vigselförrättare. Detta förut- sätter givetvis att befattningshavaren även har intern behörighet att förrätta vigsel. Övervägandena beträffande ändringsförslaget har redovisats i avsnitt 7.7.2.

Av paragrafens tredje punkt i dess nuvarande lydelse framgår att lagfaren domare i tingsrätt är behörig att vara vigselförrättare. Denna punkt har utgått eftersom domstolarna föreslås vara befriade från uppgiften att förrätta vigsel. Övervägandena i denna del finns i av- snitt 7.9.2.

Alla borgerliga vigselförrättare skall istället förordnas av länsstyrel- serna (jfr 7.10.2), vilket enligt ändringsförslaget regleras i första stycket andra punkten. Förutsättningarna för länsstyrelsens förordnan- de av vigselförrättare liksom andra frågor om särskilt förordnande borgerliga vigselförrättare har behandlats i avsnitt 7.11.2. Regeringen föreslås meddela bestämmelser om förordnande av borgerliga vigsel- förrättare, m.m. i förordning. Svenska vigselförrättares behörighet att förrätta vigsel enligt svensk lag utomlands regleras alltjämt i 1 kap. 5 § första stycket IÄL.

Paragrafens andra stycke har ändrats eftersom länsstyrelsens för- ordnande inte längre skall avse behörighet att förrätta såväl vigsel som att registrera partnerskap. Detta är en konsekvens av att partner- skapsinstitutet avskaffas i svensk rätt. I andra stycket finns istället en ny bestämmelse av vilken det framgår att befattningshavare i tros- samfund som är vigselbehöriga inte har någon vigselplikt. Någon sådan plikt föreligger inte heller enligt gällande rätt. Frågan om vigselplikt har behandlats i avsnitt 7.8.2. Bestämmelsen innebär att en vigselförrättare inom ett trossamfund inte har någon författnings- reglerad skyldighet att viga vare sig en kvinna och en man eller ett par med samma kön som enligt ÄktB har rätt att gifta sig med varandra. Huruvida en sådan skyldighet föreligger, liksom övriga villkor för att ett par skall ha rätt att gifta sig hos ett trossamfund, bestäms istället av den ordning som gäller inom respektive tros- samfund (jfr förslaget till 4 kap. 6 § första punkten ÄktB).

335

Författningskommentar

SOU 2007:17

6 §

Vid vigsel gäller i övrigt

1.den ordning som gäller inom ett trossamfund, om vigseln förrättas av en befattningshavare i samfundet,

2.föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

Paragrafen har ändrats för att bättre ge uttryck för Svenska kyrkans likställdhet med andra trossamfund i fråga om vigsel. Hänvisningen i första punkten till föreskrifterna i kyrkohandboken och andra före- skrifter för svenska kyrkan har utgått. Ändringsförslaget har kom- menterats i avsnitt 7.7.2 under rubriken Författningsreglering m.m.

8 §

Avgift skall utgå för vigsel som förrättas av den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare. Närmare föreskrifter om sådan avgift och betalningen av den meddelas av regeringen.

Om vigsel förrättas av en vigselförrättare inom ett trossamfund har sam- fundet rätt att ta ut en avgift för vigseln.

Paragrafen är ny.

Bestämmelsen i första stycket innebär att borgerlig vigsel avgifts- beläggs. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 7.11.2 under rubriken

Särskilt om ersättning till vigselförrättare och avgift för vigsel. Avgiftens storlek fastställs av regeringen. Avgiften bör inte omfatta ersättning för resekostnader och andra utgifter som kan uppkomma för vigsel- förrättaren på grund av särskilda önskemål från de blivande makarnas sida. Huruvida sådan ersättning skall utgå får regleras genom avtal mellan dem som skall vigas och vigselförrättaren. Det ankommer också på regeringen att meddela föreskrifter om betalningen av avgiften. En vigsel bör t.ex. inte kunna ske innan avgiften har be- talats in till den länsstyrelse som har förordnat vigselförrättaren. I praktiken bör det krävas att paret visar upp ett intyg eller kvitto på betalningen för vigselförrättaren innan vigseln äger rum.

Av andra stycket framgår att även trossamfund får ta ut en avgift för vigsel som förrättas inom samfundet av en därtill förordnad vigsel- förrättare. Genom bestämmelsen fastslås således att trossamfunden har möjlighet att ta ut en avgift för vigsel, men varje trossamfund får själv bestämma om det vill ta ut en avgift och hur stor den i så fall skall vara. Avgiften kan avse såväl själva vigselförrättningen som extrakostnader som kan uppkomma t.ex. på grund av att vigseln

336

SOU 2007:17

Författningskommentar

förrättas på annan plats än där vigsel vanligen sker. Det ankommer på trossamfundet och inte den enskilde vigselförrättaren att besluta om ev. avgifter. Avgiftsfrågan har behandlats i avsnitt 7.7.2 under rubriken Författningsreglering m.m.

5 kap.

5 §

En make har rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om det görs sannolikt att maken har tvingats att ingå äktenskapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder utan behörig myndighets tillstånd. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående be- tänketid.

I de fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare. I de fall som avser äktenskap som ingåtts av under- årig är socialnämnden i den kommun där personen är folkbokförd eller, om personen inte är folkbokförd här i landet, i den kommun där han eller hon vistas skyldig att på begäran lämna yttrande samt de upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning till åklagaren. En annan social- nämnd som har tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse i frågan är skyldig att lämna sådana på begäran av den socialnämnd som skall yttra sig.

Paragrafens första stycke innehåller i dag en bestämmelse om omedel- bar äktenskapsskillnad i vissa angivna fall där betänketid annars borde gälla. Hit hör bl.a. de fall då äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller partner i ett registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller partnerskapet inte har blivit upp- löst. Hänvisningen till partner och registrerat partnerskap har utgått som en konsekvens av förslaget att partnerskapslagen skall upp- hävas. Ett bestående partnerskap som registrerats här i landet innan föreslagna lagändringar i ÄktB träder i kraft gäller nämligen som ett äktenskap efter ikraftträdandet (jfr övergångsbestämmelserna). Konsekvensen blir att det nya äktenskapet kan upplösas utan före- gående betänketid. Av första stycket jämfört med förslaget till 7 kap. 4 § IÄL (avsnitt 9.4) följer att det som regel även finns rätt till omedelbar äktenskapsskillnad när ett nytt äktenskap har ingåtts trots att någon av makarna redan var part i ett utländskt författningsregle- rat samlevnadsförhållande och detta inte har blivit upplöst.

337

Författningskommentar

SOU 2007:17

Av andra stycket framgår att om tvegifte föreligger så har även var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Enligt nuva- rande lydelse gäller motsvarande om partnerskap registrerats trots att någon av partnerna då var gift. Sistnämnda mening har utgått som en konsekvens av förslaget att partnerskapslagen skall upphävas. På grund av övergångsbestämmelsen till ÄktB och den nya regeln i 7 kap. 4 § IÄL om rättsverkningarna av utländska författningsreg- lerade samlevnadsformer kommer begreppet tvegifte att avse också äktenskap som ingåtts medan ett tidigare äktenskap (registrerat part- nerskap) eller utländskt samlevnadsförhållande fortfarande består. Det tidigare förhållandet kan då upplösas utan föregående betänketid.

14 kap.

2 §

Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består kan föras endast i en tvist mellan makarna.

Frågan huruvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

Första stycket har fått en könsneutral lydelse.

3 §

Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där någon av makarna har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

Första stycket gäller även ärende om godkännande av ogiltig vigsel.

Första stycket har fått en könsneutral lydelse.

Paragrafens andra stycke är nytt. Övervägandena redovisas i av- snitt 7.12.2. Enligt denna forumbestämmelse skall ett ärende om god- kännande av ogiltig vigsel tas upp av tingsrätten i den ort där någon av makarna har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt.

Om någon av makarna har avlidit får arvingar till den avlidne an- söka om att den ogiltiga vigseln skall godkännas (jfr 4 kap. 2 § tredje stycket ÄktB). Tingsrätten i den ort där den kvarlevande maken har sitt hemvist är då behörig att ta upp ärendet till prövning. Är båda makarna döda skall ärendet prövas av Stockholms tingsrätt.

338

SOU 2007:17

Författningskommentar

15 kap.

2 §

Skatteverkets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos en läns- rätt inom vars domkrets båda eller en av dem som begärt hindersprövningen

är folkbokförd. Finns ingen sådan behörig länsrätt överklagas beslutet hos Länsrätten i Stockholms län.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafens första stycke har fått en könsneutral lydelse.

Andra stycket (nuvarande lydelse) som innehåller en bestämmelse om överklagande av beslut om förrättande av vigsel som fattats av präst inom Svenska kyrkan, har utgått. I likhet med vad som gäller för andra trossamfund skall ett sådant beslut inte vara överklagbart. Ändringsförslaget har kommenterats i avsnitt 7.7.2 under rubriken

Författningsreglering m.m.

3 §

Beslut av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen.

Föreskriften i nuvarande 15 kap. 3 § om att beslut av lagfarna domare i tingsrätter får överklagas hos länsstyrelsen har utgått, eftersom tings- rätterna inte längre skall ha kvar uppgiften att förrätta vigslar. Över- vägande finns i avsnitt 7.9.2. Enskilda domare kan emellertid för- ordnas som vigselförrättare av länsstyrelserna. Deras beslut, liksom beslut av andra vigselförrättare som förordnats av länsstyrelserna, om förrättande av vigsel kan då överklagas hos länsstyrelsen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008 då lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap upphör att gälla.

2.Ett partnerskap som registrerats här i landet och inte upplösts skall gälla som ett äktenskap.

3.Behörighet för präst i Svenska kyrkan att vara vigselförrättare som följde av 4 kap. 3 § första stycket 1 äktenskapsbalken upphör att gälla ett år efter ikraftträdandet.

339

Författningskommentar

SOU 2007:17

Av punkt 1 framgår att partnerskapsinstitutet utmönstras ur svensk rätt samtidigt som det öppnas en möjlighet för par med samma kön att ingå äktenskap. Partnerskapslagen upphävs alltså vid samma tid- punkt som ändringarna i ÄktB träder i kraft.

I punkt 2 finns en övergångsordning för partnerskap (och part- ners) som är registrerade här i landet när ändringarna i ÄktB träder i kraft och partnerskapslagen upphör att gälla. Övervägandena redo- visas i avsnitt 7.3. Denna ordning gäller både registrering som skett inför svensk förrättare i Sverige och registrering som – efter rege- ringens bemyndigande – har förrättats av svensk förrättare utomlands. Efter ikraftträdandet skall berörda partnerskap gälla som äktenskap. Redan registrerade partnerskap skall alltså betraktas som äktenskap och partners som makar från och med den tidpunkt då par med samma kön får möjlighet att ingå äktenskap, dvs. den 1 januari 2008. I fråga om internationella privat- och processrättsliga reglers tillämp- lighet i dessa fall, se kommentaren till 1 kap. 1 § ÄktB.

Enligt punkt 3 upphör den vigselbehörighet för präst i Svenska kyrkan som följer direkt på grund av lag att gälla ett år efter det att lagändringarna i ÄktB har trätt i kraft. För fortsatt vigselbehörighet krävs att Svenska kyrkan – under förutsättning att den dessförinnan har fått vigseltillstånd – inom denna tidsperiod anmäler berörda präster till Kammarkollegiet. Härefter måste befattningshavare inom Svenska kyrkan, liksom befattningshavare inom andra trossamfund, ha ett särskilt förordnande från Kammarkollegiet för att vara vigsel- behöriga. (Jfr övergångsbestämmelserna till lagen om rätt för tros- samfund att förrätta vigsel, avsnitt 9.6.)

9.2Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 kap.

1 §

Är vid barns födelse modern gift med en man skall han anses som barnets far, om inte annat följer av 2 §. Detsamma gäller, om modern är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det kan vara avlat dess- förinnan.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om faderskapet till barn som föds av en gift kvinna under äktenskapet. Genom den nya lydelsen klargörs att faderskapspresumtionen gäller om modern var gift med en man vid barnets födelse. Förslaget är en konsekvens av att äkten-

340

SOU 2007:17

Författningskommentar

skap skall kunna ingås av par med samma kön. Förslaget innebär inte någon ändring i sak. Bestämmelsen är inte tillämplig när ett barn föds under ett äktenskap som ingåtts mellan två kvinnor. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.

9 §

Har insemination utförts på modern enligt 6 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller har befruktning av moderns ägg utförts en- ligt 7 kap. samma lag med samtycke av en kvinna som var moderns maka eller sambo och är det med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet har avlats genom inseminationen eller befruktningen, skall den som har lämnat samtycket anses som barnets förälder.

Ett föräldraskap enligt första stycket fastställs genom bekräftelse eller dom. Det som sägs i 4 § om bekräftelse av faderskap tillämpas också i fråga om bekräftelse av ett sådant föräldraskap.

I 1 kap. 9 § första stycket i dess nuvarande lydelse regleras frågan om föräldraskapet till barn som kommer till genom assisterad befrukt- ning i de fall då modern är registrerad partner eller sambo med en annan kvinna. Det som föreskrivs om den kvinna som var moderns partner har ersatts med motsvarande föreskrift beträffande moderns maka. Förslaget är en följd av att partnerskapsinstitutet utmönstras ur svensk rätt. Av övergångsbestämmelserna till ändringarna i ÄktB framgår att ett bestående svenskt registrerat partnerskap skall gälla som ett äktenskap efter det att ändringarna i ÄktB har trätt i kraft. En kvinna som är registrerad partner till modern kommer således att behandlas som maka efter ikraftträdandet. Bestämmelsens tillämp- lighet på utländska samlevnadsformer, i det här fallet två kvinnor, behandlas i kommentaren till 7 kap. 4 § IÄL.

9.3Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

I 7 kap. 1 a § brottsbalken föreskrivs straffsanktion för den som låter registrera partnerskap i strid med förbudet i 1 kap. 3 § tredje stycket lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap när hon eller han är gift eller redan är registrerad som partner. Bestämmelsen har utgått till följd av förslaget att partnerskapslagen skall upphävas.

341

Författningskommentar

SOU 2007:17

7 kap.

1 §

Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i högst två år.

Om den som är part i en samlevnadsform som är författningsreglerad i ett annat land och som i huvudsak har samma rättsverkningar som ett äktenskap i det landet ingår äktenskap dömes för olovligt ingående av äktenskap till böter eller fängelse i högst två år.

Den nuvarande straffbestämmelsen i andra stycket om olovligt in- gående av äktenskap beträffande den som är registrerad partner har ersatts med en regel som endast tar sikte på vissa utländska sam- levnadsformer. De samlevnadsformer som avses är sådana som finns i ett annat land än Sverige, såväl för par med samma kön som par med olika kön, och som är författningsreglerade i det landet. En förutsättning för att straffbestämmelsen skall tillämpas är att denna samlevnadsform har i huvudsak samma rättsverkningar som äkten- skap i det landet. Partnerskap som har registrerats i våra nordiska grannländer omfattas således av bestämmelsen liksom liknande sam- levnadsformer i flera andra länder, bl.a. i Storbritannien och Tyskland. Övervägandena har redovisats i avsnitt 7.3. Bestämmelsen omfattar däremot inte längre svenska partnerskap till följd av att institutet ut- mönstras ur svensk rätt. Av övergångsbestämmelserna till ändringar- na i ÄktB framgår att ett bestående svenskt registrerat partnerskap skall gälla som ett äktenskap efter det att ändringarna i ÄktB har trätt i kraft.

9.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Nuvarande paragrafer, 7 kap. 4, 5 och 6 §§, om ordre public samt hänvisningar avseende NÄF och Bryssel II-förordningen skall be- tecknas 7 kap. 5, 6 och 7 §§.

1 kap.

1 §

Vill en kvinna och en man, två kvinnor eller två män ingå äktenskap med varandra inför en svensk myndighet, skall det prövas om det finns något hinder mot äktenskapet enligt svensk lag.

342

SOU 2007:17

Författningskommentar

Om ingen av dem är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, skall det dessutom prövas att var och en av dem har rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i en efter eget val angiven stat där hon eller han antingen är medbor- gare eller har hemvist. Om båda begär det och det finns särskilda skäl, får dock prövningen ske med tillämpning av enbart svensk lag även i sådant fall.

Paragrafens första och andra stycke har fått en könsneutral lydelse. Av andra stycket i paragrafen följer att rätten att ingå äktenskap

inte bara skall bedömas enligt svensk rätt utan också enligt utländsk rätt när de som vill gifta sig i Sverige saknar närmare anknytning till Sverige. Särskilda komplikationer kan då uppkomma i de fall den utländska rättsordningen inte godtar äktenskap för par med samma kön. Frågan har behandlats i avsnitt 7.2. I dessa fall bör som regel äktenskapet inte kunna ingås här. I de förmodligen få ömmande fall där saken ställs på sin spets bör den särskilda undantagsregeln i andra stycket sista meningen kunna utnyttjas.

7 §

Äktenskap som ingåtts utom riket enligt främmande lag anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Har äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan, som av främmande stat förordnats att förrätta vigsel i annan främmande stat, anses äkten- skapet också giltigt till formen, om det är giltigt i den stat som meddelat förordnandet.

Även i annat fall än som avses i första stycket skall äktenskap som in- gåtts utom riket anses giltigt till formen, om det är giltigt i den eller de stater där makarna var medborgare eller hade hemvist.

Andra stycket har fått en könsneutral lydelse.

8 §

Äktenskap, som skulle vara ogiltigt på grund av formfel, kan godkännas av svensk domstol på ansökan av en av makarna eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande får lämnas endast om det finns synnerliga skäl.

Övervägandena beträffande ändringsförslaget har redovisats i av- snitt 7.12.2.

Frågan om när ett äktenskap som ingåtts utom riket enligt främ- mande lag skall anses giltigt till formen regleras i 1 kap. 7 § IÄL. Av 6 § samma kapitel framgår att utländska vigselförrättare får viga här i riket med tillämpning av utländsk lag efter regeringens bestäm-

343

Författningskommentar

SOU 2007:17

mande. Huruvida vigseln i ett sådant fall blir ogiltig på grund av att vigselförrättaren har gjort sig skyldig till formfel, får bedömas en- ligt den tillämpliga lagen, dvs. lagen i den stat som har gett vigselför- rättaren behörighet. Om det finns synnerliga skäl kan ett utländskt äktenskap som är ogiltigt på grund av formfel godkännas i Sverige. Ändringsförslaget innebär att det ankommer på svensk domstol istället för regeringen att pröva frågan om godkännande av ett ogiltigt utländskt äktenskap. Paragrafen har dessutom fått en könsneutral lydelse.

Motsvarande ändring har föreslagits beträffande svensk vigsel som är ogiltig på grund av formfel (jfr 4 kap. 2 § ÄktB). Den före- slagna forumbestämmelsen i 14 kap. 3 § andra stycket ÄktB (se av- snitt 9.1) bör kunna tillämpas analogt på utländska vigslar. Om ingen av parterna har anknytning till Sverige torde det som regel inte föreligga svensk domsrätt.

3 kap.

1 §

Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål om huruvida en kvinna och en man, två kvinnor eller två män är förenade i äktenskap med varandra.

Paragrafen har fått en könsneutral lydelse.

2 §

Äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol, om

1.båda makarna är svenska medborgare,

2.käranden är svensk medborgare och har hemvist här i riket eller tidigare haft hemvist här sedan hon eller han fyllt aderton år,

3.käranden ej är svensk medborgare men har hemvist här i riket sedan minst ett år,

4.svaranden har hemvist här i riket,

5.saken rör ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndighet,

6.det i annat fall än som avses i 1–5 finns särskilda skäl att talan prövas här i riket, under förutsättning att endera maken är svensk medborgare eller käranden ej kan få sin talan prövad i den stat där hon eller han är medborgare eller har hemvist.

Punkt 6 i 3 kap 2 § IÄL har fått ett något vidgat tillämpningsom- råde samtidigt som kravet på tillstånd från regeringen eller från en därtill bemyndigad myndighet slopats. Ändringsförslaget har behand-

344

SOU 2007:17

Författningskommentar

lats i avsnitt 7.16 under rubriken Äktenskapsmål m.m. Frågan om svensk domsrätt i äktenskapsmål prövas direkt av domstolen. Äkten- skapsmål får enligt nämnda punkt tas upp av svensk domstol om en- dera maken är svensk medborgare. Är ingen av makarna svensk med- borgare krävs det att käranden inte kan få sin talan prövad i den stat där hon eller han är medborgare eller, vilket är nytt, har hemvist. Av kravet på särskilda skäl för att talan skall prövas här i landet fram- går att bestämmelsen endast är tillämplig i undantagsfall. I princip bör det finnas en naturlig anknytning till Sverige.

Om ingen av makarna är svensk medborgare bör det normalt krävas att äktenskapet har ingåtts inför svensk vigselförrättare. Exempel- vis kan det finnas särskilda skäl att en talan om äktenskapsskillnad prövas i Sverige om två utländska kvinnor (eller män) med hemvist här i landet ingår äktenskap inför en svensk vigselförrättare och där- efter bosätter sig i ett land vars rättsordning inte tillåter äktenskap för par med samma kön. Det kan vara endera eller båda makarnas hemland eller ett tredje land. Om båda eller en av makarna vill skilja sig och landets domstolar vägrar att ta upp frågan om upplösning av äktenskapet bör äktenskapet kunna upplösas i Sverige.

Om endera maken är svensk medborgare bör det som regel finnas särskilda skäl att ta upp ett äktenskapsmål mellan makarna även då äktenskapet har ingåtts utomlands, förutsatt att målet inte kan prövas i det land där den make som är svensk medborgare har sitt hemvist.

7 kap.

4 §

Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar skall i tillämpliga delar gälla en i ett annat land författningsreglerad samlevnadsform och parterna i förhållandet om samlevnadsformen har i huvud- sak samma rättsverkningar som ett äktenskap i det landet.

Paragrafen, som är ny, innehåller en regel om vad som skall gälla för utländska partnerskap och andra motsvarande samlevnadsformer när det svenska partnerskapsinstitutet har avskaffats. Övervägandena finns i avsnitt 7.17. Av paragrafen framgår att bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar i tillämpliga delar skall gälla en i ett annat land författningsreglerad samlevnadsform och parterna i förhållandet om samlevnadsformen har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äktenskap i det lan-

345

Författningskommentar

SOU 2007:17

det. Regleringen är tillämplig på samlevnadsformer för såväl par med samma som olika kön. Ett partnerskap mellan en kvinna och en man som registrerats i t.ex. Nederländerna omfattas således av be- stämmelsens tillämpningsområde. Huruvida en samlevnadsform har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äktenskap i ett visst land överlämnas åt rättstillämpningen.

Av bestämmelsen följer att reglerna i IÄL och andra svenska inter- nationella privat- och processrättsliga författningar med anknytning till äktenskap och makar som regel blir tillämpliga på utländska samlevnadsformer och parterna i förhållandena när samlevnaden har i huvudsak har samma rättsverkningar som ett äktenskap. Detta inne- bär bl.a. att sådana förhållanden kan upplösas av svensk domstol om domsrätt föreligger enligt någon av punkterna i 3 kap. 2 § IÄL. Även bestämmelser i andra svenska författningar som anknyter till äktenskap eller begreppet makar skall tillämpas på berörda samlev- nadsformer. Det gäller främst reglerna i ÄktB men också bestäm- melser på andra rättsområden. Det innebär bl.a. att barn som föds under ett utländskt registrerat partnerskap vid tillämpning av svenska regler om föräldraskap skall jämställas med barn till gifta föräldrar. Faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § föräldrabalken gäller dock inte barn vars föräldrar har samma kön. Uttrycket ”i tillämpliga delar” tar i övrigt främst sikte på konventionsgrundad lagstiftning. Av samma skäl som utvecklats beträffande konventionsgrundad lagstift- nings tillämplighet på äktenskap där makarna har samma kön (jfr av- snitt 7.14.2) ankommer det på de rättstillämpande organen att med ledning av allmänna principer om konventionsvänlig tolkning avgöra om en konventionsgrundad författning kan tillämpas på utländska författningsreglerade samlevnadsformer och parterna i förhållandena. En sådan tolkning kan leda till att författningen eller vissa be- stämmelser i denna inte bör tillämpas.

346

SOU 2007:17

Författningskommentar

9.5Förslaget till lag om ändring i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap

23 §

Denna förordning gäller inte för äktenskap som ingås mellan två kvinnor eller mellan två män.

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 7.15.

I sin egenskap av specifik reglering, lex specialis, har bestämmel- sen i NÄF företräde framför punkt 2 i övergångsbestämmelserna till ändringarna i ÄktB. Genom bestämmelsen görs ett uttryckligt undantag för NÄF:s tillämplighet på äktenskap mellan två kvinnor eller mellan två män. Reglerna i IÄL och andra svenska internatio- nella privat- och processrättsliga författningar får istället tillämpas på nordiska makar som har samma kön.

9.6Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan

Rubriken

Lag (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund

Lagens rubrik ändras för att bättre avspegla lagens tillämpnings- område. Lagen gäller för alla trossamfund, dvs. även för Svenska kyrkan.

1 §

Ett trossamfund kan ges tillstånd att förrätta vigsel, om samfundets verk- samhet är varaktig och samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och där- med sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. Har tillstånd givits, får vigsel inom samfundet förrättas av den som förordnats enligt 2 § att vara vigselförrättare.

Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.

347

Författningskommentar

SOU 2007:17

Ändringen i första stycket innebär att Svenska kyrkan måste ansöka om tillstånd att förrätta vigsel hos Kammarkollegiet om den vill be- hålla sin vigselrätt. Den vigselrätt som indirekt följer av 4 kap. 3 § första stycket första punkten ÄktB om vigselbehörighet för präst i Svenska kyrkan upphör att gälla ett år efter det att ändringarna i ÄktB har trätt i kraft (jfr övergångsbestämmelserna till ändringarna i ÄktB). Övervägandena finns i avsnitt 7.7.2, bl.a. under rubriken

Bör enhetliga regler om vigselrätt och vigselbehörighet gälla för alla trossamfund, dvs. även för Svenska kyrkan?

Uppräkningen i paragrafens första stycke av förutsättningarna för vigseltillstånd är uttömmande. Det innebär bl.a. att tillstånden inte kan göras beroende av att samfundet förklarat sig villigt att om- besörja vigslar av både par med olika kön och par med samma kön. Frågan har behandlats i samband med övervägandena i avsnitt 7.8.2.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2.De nya reglerna om förordnande om vigselbehörighet gäller inte präster i Svenska kyrkan som vid ikraftträdandet var vigselbehöriga enligt äldre bestämmelser, under förutsättning att de har anmälts till Kammarkollegiet senast ett år efter ikraftträdandet och att Svenska kyrkan dessförinnan har sökt och beviljats tillstånd att förrätta vigsel.

Övervägandena har redovisats i avsnitt 7.7.2 under rubriken För- fattningsreglering m.m.

Av punkt 1 framgår att lagändringarna i förevarande lag träder i kraft den 1 januari 2008, dvs. samtidigt som föreslagna ändringar i ÄktB.

Enligt punkt 2 gäller inte de nya reglerna om förordande om vigsel- behörighet för präster i Svenska kyrkan som vid ikraftträdandet var vigselbehöriga enligt 4 kap. 3 § första stycket första punkten ÄktB, förutsatt att Svenska kyrkan inom ett år därefter har anmält dem till Kammarkollegiet. Svenska kyrkan skall ha fått vigseltillstånd när anmälan görs.

348

SOU 2007:17

Författningskommentar

9.7Förslaget till lag om ändring i sambolagen (2003:376)

1 §

Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll.

När det i en lag eller annan författning talas om sambor eller personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden eller används liknande uttryck, avses därmed sambor enligt första stycket.

Denna lag gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av sam- borna är gift. Lagen gäller sambornas gemensamma bostad och bohag.

Paragrafens fjärde stycke, som innehåller en hänvisning till partner- skapslagen, har utgått. Detta till följd av att partnerskapslagen upp- hör att gälla samtidigt som par med samma kön får möjlighet att ingå äktenskap (jfr övergångsbestämmelserna till ändringarna i ÄktB).

9.8Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

14 kap.

6 §

Har försäkringstagaren till en försäkring som gäller på hans liv eller hälsa utan att namnge förmånstagaren använt någon av nedan angivna beteck- ningar, anses detta innebära följande:

make: den som är gift med försäkringstagaren när förordnandet tilläm- pas; om det pågår mål om äktenskapsskillnad mellan makarna, gäller inte förordnandet,

sambo: den som är sambo med försäkringstagaren när förordnandet tillämpas,

barn: försäkringstagarens bröstarvingar, med fördelning av försäk- ringen efter vad som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren,

make och barn: försäkringstagarens make är förmånstagare till halva försäkringen och hans bröstarvingar till återstoden; om försäkringstagaren efterlämnar bara make eller bara bröstarvingar, tillfaller hela försäkringen maken eller bröstarvingarna,

arvingar: de som har arvsrätt efter försäkringstagaren, med fördelning av försäkringen efter vad som gäller för arvsrätten.

Paragrafen anger den innebörd en rad beteckningar, som ofta an- vänds i förmånstagarförordnanden, skall anses ha, om inte annat får anses framgå av förordnandet (jfr 14 kap. 4 § försäkringsavtalslagen).

349

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande beträffande äktenskap för par med samma kön, m.m. av Martin Andreasson, ledamot i referensgruppen för riksdagspartierna (fp)

Jag välkomnar utredarens förslag om en sammanhållen lag om äktenskap för alla par. Denna reform är ett nödvändigt steg för att skapa ett samhälle där individens möjlighet att leva i enlighet med sina egna önskningar inte är beroende av kön, könsuttryck eller sexuell läggning. Lagstiftningen ska erbjuda ett ramverk för att hantera de juridiska spörsmål som oftast uppkommer i en långvarig relation, men ska i övrigt vara neutral till hur individer väljer att ut- forma sin tillvaro. Det ömsesidiga beroendet i en relation, känslo- mässigt och ekonomiskt såväl som annorledes, har inte att göra med personernas kön. Att ha olika lagar för samkönade och olik- könade förhållanden är därför en åtskillnad utan saklig grund, som dessutom bidrar till att upprätthålla föreställningar om att samhället ska utpeka vissa former av kärleksrelationer som mindre värda eller mindre angelägna att erkänna.

Utredarens modell med en könsneutral äktenskapsbalk kombi- nerat med bibehållen vigselrätt för trossamfunden är i princip vad som gäller i Kanada sedan 2005, och som där visat sig fungera väl. Medan den civila vigselakten är renodlad myndighetsutövning är den religiösa vigselakten i grunden en form av religionsutövning. Det är lagstiftaren som avgör om denna liturgiska handling har tillräckliga likheter med en civil vigselakt för att kunna erkännas juridiskt, men det ligger i religionsfrihetens natur att varje person själv måste av- göra vilka religiösa handlingar man vill förrätta eller delta i. Det vore därför främmande att villkora vigselrätt för trossamfundens företrädare med någon form av obligatorium att tillhandahålla religiösa vigselakter till de personer som önskar bli vigda. Att fast- slå detta är inte detsamma som att säga att den som nekar ett par en religiös vigselakt går fri från kritik enbart för att motiven för

351

Särskilda yttranden

SOU 2007:17

nekandet är av religiöst slag, men den kritiken måste i så fall komma till uttryck i den fria debatten inom och utanför samfunden och inte genom någon form av tvångslagstiftning.

I vissa detaljer har jag invändningar mot förslagen:

Det vore otillfredsställande att ändra äktenskapslagens portal- paragraf till att uttala att äktenskap kan ingås mellan ”en kvinna och en man, mellan två kvinnor eller mellan två män”. Det finns inte någon saklig grund för denna uppräkning eftersom den föreslagna reformen ju innebär att könet på personerna saknar relevans. På samma sätt som i sambolagen (2003:376) bör det stå ”två personer”.

Förslaget att skriva in i äktenskapsbalken 4 kap. 5 § att den som är vigselbehörig som företrädare för trossamfund inte är skyldig att förrätta vigsel kan ifrågasättas på två grunder. För det första kan lagändringen ge intryck av att en ny bestämmelse införs, vilket ju inte är fallet – trossamfundens företrädare saknar redan i dag vigsel- skyldighet. För det andra kan en sådan uttrycklig bestämmelse riskera att misstolkas som en uppmuntrande signal. Om lagstiftaren anser det vara nödvändigt att i själva lagtexten markera skillnaden mellan företrädare för myndigheter respektive trossamfund vore det lämp- ligare att införa en uttrycklig bestämmelse om principiell vigselplikt för den som är vigselbehörig efter förordnande av länsstyrelsen, varvid det motsatsvis då framgår att denna vigselplikt inte gäller befattningshavare med rätt att förrätta vigsel inom trossamfund.

Jag har svårt att se fördelar med en obligatorisk vigselavgift. Systemet riskerar att leda till en betydande administrativ merkost- nad och kan i värsta fall också hindra enstaka par från att gifta sig vid en viss tidpunkt. Att höja ersättningen till vigselförrättare, vilket i sig vore önskvärt, är förenat med så marginella kostnader för statskassan att det inte kan motivera införandet av ett nytt avgifts- system för medborgarna.

352

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande beträffande äktenskap för par med samma kön av Yvonne Andersson, ledamot i referensgruppen för riksdagspartierna (kd)

Utredaren Hans Regner har i sina överväganden för eller emot en könsneutral äktenskapslagstiftning, särskilt framhållit att han inte ämnar ta ställning till annat än den rättsliga aspekten av ”äkten- skap” för par av samma kön. Detta är ett allt för snävt synsätt. Jag menar att de rättsliga aspekterna aldrig kan isoleras från t.ex. kulturella historiska och etiska dito. Utredningen har inte heller belyst barnperspektivet, trots påpekanden från referensgrupperna och Sveriges ratificering av Barnkonventionen. Dessutom, menar jag, att om äktenskapsbalken ska göras neutral till sitt innehåll, kan inte begreppet äktenskap användas, eftersom det betecknar den fritt ingångna, stabila, föreningen mellan man och kvinna.

Barnperspektivet

Barn har genom FN:s barnkonvention rätt att, så långt som möj- ligt, ha vetskap om sina föräldrar och att bli vårdade av dessa. Ett av äktenskapets ursprungliga ändamål, naturrättsligt och historiskt, är omsorgen om barnen. Äktenskapet är alltså till för att så långt möjligt omge barnen med ett rättsligt och etiskt sammanhang – en ”familjemiljö” med Barnkonventionens terminologi – som säkrar deras rättigheter visavi sina biologiska föräldrar och tydliggör föräldrarnas skyldigheter. Därför har kristdemokraterna avvisat lagen om att homosexuella par ska få prövas som adoptivföräldrar och att lesbiska kvinnor ska ha rätten till assisterad befruktning. Att slå vakt om äktenskapet är därför att slå vakt om barnens rättigheter. En könsneutralisering av lagen skulle försvåra värnan- det av barns rättigheter visavi deras biologiska föräldrar eftersom kopplingen mellan äktenskapet och det gemensamma ansvaret för gemensamma barn osynliggörs.

Juridik är också etik, kultur och historia

Att endast betrakta äktenskapet ur en snävt juridisk synvinkel inne- bär att man åsidosätter den djupt personliga, etiska, kulturella och i förekommande fall sakrala innebörd äktenskapet har för väldigt många människor i vårt land. Det senare i synnerhet för medlemmar

353

Särskilda yttranden

SOU 2007:17

i religiösa samfund. Den religiösa dimensionen aktualiserar också komplexa frågeställningar om religionsfrihet och gränsen mellan statens och samhällets kompetenser.

Att skilja på å ena sidan äktenskapets rättsliga innebörd och å andra sidan dess kulturella, religiösa och sociala aspekter, innebär ett grovt förenklat sätt att se på såväl lagstiftarens uppgift som juri- dikens väsen. De flesta samhällsföreteelser är kulturellt och histo- riskt förankrade; detta gäller inte minst för äktenskapet. I den bemärkelsen, liksom i klassisk naturrättslig etik, är äktenskapets definition given: Det är ett institut som reglerar förhållandet mellan en man och en kvinna, primärt som grundval för familjebildning. Så även enligt nu gällande svensk lag.

Med hänvisning till att ”samhällsutvecklingen går framåt och nya åsikter bör beredas utrymme”, menar utredaren att äktenskaps- begreppet måste ges en ny tappning. Utredningen ger dock inte stöd för att denna uppfattning har slagit igenom inom stora lager av den svenska befolkningen. Tvärtom gav inte utredaren möjlighet att, inom ramen för den SCB-undersökning som gjordes, under- söka opinionsläget om huruvida en ändring av nuvarande äkten- skapslagstiftning var önskvärd eller ej. Detta trots att ledamöter i referensgrupperna så önskade. Utredaren bortser också från det faktum att inte alla inslag i samhällsutvecklingen är steg ”framåt” i någon rimlig mening. Jag menar därför att utredningen saknar täckning för behovet av en lagändring i föreslagen riktning. Juridik, historia och kultur är kommunicerande kärl och det är genom att ta hänsyn till detta samband gällande frågor av stor dignitet som man borgar för en legitimitet inför lagen. Äktenskapets kulturella värde är av den digniteten, vilket visas av att riksdagens lagutskott fått in namnunderskrifter av inte mindre än 58 120 svenskar som engagerat sig i frågan.

Kristdemokraterna menar att det begrepp som i dag finns för att skilja det samkönade partnerskapet från äktenskapet utgör ett full- gott alternativ i rättsligt avseenden. Vi finner det därför inte heller av den anledningen påkallat att utvidga det rådande äktenskaps- begreppet. I dag finns olika beteckningar för skilda civilstånd, som ett erkännande av dessa relationers olika natur. Det är bara att jäm- föra ”gift” med ”sambo” respektive ”registrerat partnerskap”. Även om terminologin kan diskuteras anser vi att de underliggande distink- tionerna är adekvata, samtidigt som de inte diskriminerar mot någon.

En annan aspekt på denna fråga rör förhållandet mellan civil- rätten och de religiösa samfunden. Kraven på att det offentliga

354

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

genom lagen inte ska diskriminera mot någon person eller grupp i samhället torde vara ännu högre än då det gäller t.ex. privata tros- samfund, då det offentliga är en gemensam angelägenhet. Med hän- syn till att kyrkor och samfund sedan århundraden omväxlande både administrativt handlagt vigseln, innehållsligt givit den dess inne- börd och utformat dess ritual bör äktenskap vara reserverat som term för det förbund som ingås mellan man och kvinna. Detta är en tydlig uppfattning även bland icke-kristna trossamfund i Sverige. Ett mångfaldsperspektiv talar alltså för att ingen förändring sker.

Religionsfrihet är inskrivet i våra grundlagar, vilket innebär ett absolut krav på respekt. Trots att föreliggande utredning tagit sikte på endast formuleringen i äktenskapsbalken, kvarstår det faktum att det fortfarande är de religiösa samfunden som till övervägande del ger äktenskapet en särskild innebörd. Då äktenskapets uttolk- ning för religiösa samfund har en särskild betydelse, torde det – med hänsyn tagen till religionsfriheten – ej vara motiverat att en- sidigt ändra innebörden om så ”bara” i juridisk mening. En sådan lagändring skulle kunna resa stora komplikationer avseende den svenska rättens erkännande av vigslar i olika trossamfund och vice versa samt leda till svårigheter i förhållande till internationella kon- ventioners stadganden om religionsfrihet, som Sverige förpliktigat sig till.

Skulle utredaren trots alla argument emot en könsneutral lag- stiftning föreslå en sådan, anser jag att den hävdvunna termen äkten- skap bör lämnas tillbaka till den religiösa kontext den ursprungligen kommer ur och i lagstiftningen ersättas med ett annat begrepp som mer adekvat speglar vad det är frågan om. Detta för att tydligt mar- kera att det nya begreppet hör lagstiftningen till, medan äktenskapet behåller sin ursprungliga historiska, kulturella och etiska betydelse, nämligen som samlevnadsform för man och kvinna.

Slutsats; behov av en parlamentarisk utredning

Sammanfattningsvis anser jag att utredningen brister i fråga om både den grundliga analys och den objektivitet som erfordras för att klargöra de olika överväganden som en av samtidens mest genom- gripande förändringar i svensk lag står inför. Därför anser jag att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppdrag att djupare analysera konsekvenserna av en förändring på respektive område. Det bör noteras att riksdagen redan under riksmötet 2003/04

355

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande beträffande äktenskap för par med samma kön av Maria Lundqvist Norling och Per-Magnus Selinder, ledamöter i referensgruppen för trossamfund (Svenska kyrkan respektive Svenska Missionskyrkan)

Vi vill inledningsvis markera att utredaren på en rad punkter har visat lyhördhet och tillmötesgående för de synpunkter och förslag vi har framfört. Det tillkommer våra kyrkor att genom sina remissvar ge närmare synpunkter på utredarens förslag i olika delar. Vår uppgift som enskilda ledamöter i referensgruppen är inte att här föregripa det som ankommer på remissinstanserna att yttra sig om i den fort- satta processen.

Gemensam utgångspunkt

Vi har under arbetets gång vädjat om en framtida lösning under brett samförstånd där polarisering undviks. Samhällets roll är att erbjuda alla medborgare, oavsett religiösa preferenser, laglig reglering av och rättsligt skydd för olika samlevnadsformer.

Som kyrkor har vi ett med samhället gemensamt intresse att för allas bästa, oavsett religion, hävda skydd av svagare part, verka för jämställdhet mellan olika samlevnadsformer, samt att samhället skall erbjuda en rättslig ram som uppmuntrar till trohet och var- aktighet, bl.a. med hänsyn till barns rätt att växa upp i trygga för- hållanden.

Begreppet äktenskap

I den tradition som våra båda kyrkor står i ser vi äktenskapet som en del av det borgerliga samhället. Det definieras därför inte som sakrament även om den kristna vigselakten uppvisar sakramentala drag. Den kristna uppfattningen av vigseln vilar på att begreppet äktenskap avser relationen mellan en kvinna och en man. Detta inne- bär inte i sig att andra former av samlevnad skulle värderas ”lägre” eller annorlunda. Samkönade parförhållanden liksom klostergemen- skap är andra exempel på att olika samlevnadsformer, också utan sexuella relationer, kan ha lika värde. När utredaren påstår att ”äktenskapet enligt min mening får anses ha ett högre symbolvärde” gör han en subjektiv värdering.

357

Särskilda yttranden

SOU 2007:17

Våra båda kyrkor står öppna för en gemensam lag som samman- för reglerna i äktenskapsbalken med reglerna i partnerskapslagen. Vi ser ingen poäng med att ha två skilda lagar när äktenskap respek- tive partnerskap har i stort sett samma rättsverkningar. Denna fråga kompliceras emellertid om en gemensam lag skulle omdefiniera ett begrepp, som hittills har betecknat en av samlevnadsformerna, och använda det övergripande för skilda, men likvärdiga samlevnads- former.

Vid hearingen av företrädare för kyrkorna framkom, att denna grundsyn delas inte bara av våra båda kyrkor utan också av Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet: Gärna en gemensam lag med samma rättsverkningar, men undvik ordet äktenskap. Långt mer än hälften av samtliga giftermål i Sverige ingås genom vigsel i dessa fyra kyrkor.

Utredarens uppfattning, att lagstiftaren måste ha frihet att defi- niera äktenskapet så att det motsvarar rådande uppfattningar i samhället, ger en alltför förenklad bild i en fråga som denna. Det är f.ö. oklart vad som är ”rådande” uppfattning idag. Den enkät som har genomförts i utredningen ger inte ett entydigt resultat. I vårt mångkulturella samhälle är innebörden av begreppet äktenskap inte heller entydig.

Det blir dessutom problematiskt när trossamfundens uppfatt- ningar presenteras som något annat än det ”allmänna medvetandet” eller liknande, särskilt som trossamfunden tillsammans represen- terar nästa hela Sveriges befolkning. Det kommer att leda till uppenbara problem, om trossamfunden för sin del skulle göra en egen uttolkning av äktenskapsbegreppet. Skilda definitioner är därför en orealistisk tanke.

Vi menar att mycket skulle vara vunnet om det kunde skapas en samsyn om en ny lagstiftning där olika former för lagreglerad sam- levnad behandlas jämlikt och rättvist – vilket en gemensam rätts- figur utgör en yttre garanti för. Detta innebär inte med automatik ett en beteckning som hittills har gällt för en av samlevnadsformerna måste omdefinieras så att den omfattar alla former. I denna fråga anförs från ömse håll värderings- och känsloargument, även om utredaren säger sig inte ta sådana hänsyn i egna överväganden.

358

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

Civilrättsligt verkande ordning för samkönade par – vigselplikt

Det är också vår gemensamma uppfattning att trossamfunden skall erbjudas möjlighet att med civilrättslig verkan få registrera sam- könade par i kombination med den kyrkliga välsignelsen. Svenska kyrkan har numera en ordning för välsignelse över registrerat part- nerskap. Denna bygger på en för partnerskapet särskilt utformad ordning. Svenska kyrkan är därtill beredd att registrera partnerskap om detta kan ske inom ramen för en gudstjänstordning som kyrkan själv bestämmer.

Svenska Missionskyrkan lämnar också öppenhet i dag, om det före- ligger samförstånd mellan pastor och församling, för en välsignelseakt över registrerat partnerskap. Utifrån detta är det önskvärt med möj- lighet till laglig registrering av samkönade par. Vi noterar, att denna möjlighet ges med en gemensam lag om ingående av civilståndet ”gift” i skilda former.

Däremot skulle det uppstå svårigheter om lagstiftaren även ställer krav på hur de kyrkliga ordningarna skall vara utformade eller kräver att samma teologi och terminologi skall gälla för båda typerna av relationer. Vi har observerat utredarens bejakande av principen att staten inte kan bestämma över vilka liturgiska moment som skall ingå i ceremonin.

Enligt vår gemensamma mening tillkommer det inte samhället att reglera på vilket sätt ett trossamfund skall besvara ett sådant erbjudande om registrering med civilrättslig verkan även av sam- könade par. De olika trossamfundens inre beslutsordning och generella beslutsbefogenheter skiftar. Om det för trossamfundet skall gälla en generellt förpliktande ordning eller om trossamfundet vill bygga på den enskildes frivilliga medverkan eller enskilds samvetsklausul, måste få vara en intern fråga för varje trossamfund. Vi finner emellertid att vår uppfattning i denna del har beaktats av utredaren genom att varken vigselbehörig befattningshavare inom ett trossamfund med vigselrätt, eller trossamfundet självt, föreslås bli skyldiga att förrätta vigsel av par med samma kön.

359

Särskilda yttranden

SOU 2007:17

Särskilt yttrande beträffande äktenskap för par med samma kön av Marianne Andréas, Per Karlsson och Süleyman Wannes, ledamöter i referensgruppen för trossamfund (Sveriges Frikyrkosamråd/Sveriges Kristna Råd, Evangeliska frikyrkan respektive Ortodoxa och Österländska kyrkors ekumeniska Råd)

Äktenskap är ett begrepp som staten inte ensam äger. I tusentals år har äktenskap och vigsel betytt samma sak. Definitionen av äktenskap som den finns uttryckt i t.ex. nationalencyklopedin är: ”äktenskap, en i särskilda former ingången förbindelse mellan man och kvinna”. Utgångspunkten för den kristna reflektionen omkring äktenskapet är bibelns ord om att en man ska lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru. Människan är skapad till Guds avbild som man och kvinna. Det manliga och kvinnliga tillsammans kon- stituerar mänskligheten och gör den till en helhet, med möjlighet till medskapande. Under utredningen har samtal förts om det är möjligt att omdefiniera äktenskapsbegreppet till att även inkludera samkönade relationer. En förändring av innebörden i nuvarande äktenskapsbegrepp innebär en kollision med vedertagna kulturellt och religiöst grundade föreställningar om äktenskapet.

Kyrkornas vädjan under utredningen har varit att lagstiftaren skulle avstå från att använda ordet äktenskap och vigsel i lagtexten och istället använda andra neutrala termer. Utredaren motiverar sitt beslut att ändå använda bägge begreppen i lagtexten bl.a. med att det kan kränka de homosexuellas värdighet om inte par av samma kön kan ingå äktenskap (avsnitt 7.1.2). I det sammanhanget osynlig- görs helt den grupp av homosexuella som finner partnerskapet vara en god form för samlevnad. Till exempel har Nätverket för partner- skap varit inbjudna och framfört sådana synpunkter vid en hearing. Deras argument nämns ändå inte med ett ord i utredningen. Detta finner vi anmärkningsvärt.

Utredarens argument för ett nytt äktenskapsbegrepp är att äkten- skapet enligt hans förmenande har högre symbolvärde och att det registrerade partnerskapet inte har samma klang som äktenskapet i det allmänna medvetandet. Utan att redovisa att de homosexuella kan ha delade åsikter i frågan skriver utredaren att för de homo- sexuella är äktenskapet viktigt som värdemätare både för deras egna relationer och för omgivningens inställning (avsnitt 7.1.5).

All lagstiftning måste ta hänsyn till konsekvenser av föreslagna förändringar. Förändringar bör genomföras under värdiga former

360

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

och inte innebära förödmjukande krav på anpassning. Inom kyrkorna pågår reflektionsarbete omkring kärlek, sex och samlevnad. Det är djupa, långa och ömtåliga processer. De pågående processerna ut- går från partnerskapslagen. Skulle staten slopa denna har villkoren för de pågående förändringarna i grunden förändrats. Respekt för det interna arbete som görs inom kyrkorna bidrar till att underlätta för kristna homosexuella att kunna leva och verka inom sina sammanhang.

Den svenska partnerskapslagstiftningen har motsvarighet i samt- liga nordiska länder. Denna s.k. nordiska modell har stått som förebild för bl.a. den tyska partnerskapslagen. I december 2005 in- förde även England och Wales en motsvarande lagstiftning. Part- nerskap är ett nyskapat begrepp som vinner terräng i världen.

Äktenskap och partnerskap utgör parallella rättsfigurer. Vi delar inte alls utredarens slutsats att den ordningen är diskriminerande, rättsverkningarna är ju identiska för båda rättsfigurerna. Denna parallella ordning har dessutom vunnit erkännande internationellt och skapar inte de problem som utredaren själv pekat på med sitt förslag när det gäller den internationella privaträtten. Att de olika beteckningarna äktenskap och partnerskap används för hetero- sexuella och homosexuella framstår som naturligt med tanke på att de från olika utgångspunkter skiljer sig åt i viktiga hänseenden. Det gäller inte minst när det gäller familjebildningsaspekterna. Där finns stora och viktiga strukturella skillnader även om vissa undantag kan finnas för fall där heterosexuella par inte vill eller kan få barn. Här har utredaren okritiskt tagit till sig argument med hänvisningar bl.a. till Goodwin-fallet, som enligt vår mening saknar betydelse i sammanhanget. Vill man nu ytterligare förstärka parallelliteten utan att blanda begreppen finns istället möjligheten att t.ex. inkludera partnerskapets reglering i en gemensam Äktenskaps- och partner- skapsbalk. Det har utredaren inte övervägt.

I länder där s.k. könsneutral äktenskapslagstiftning införts har respektive stat förorsakat djup kyrkosplittring. Det gäller Spanien och Kanada 2005 och Sydafrika 2006. Frågan som måste ställas är hur klok denna konfrontationspolitik har varit. Kyrkorna inom Sveriges Kristna Råd jobbar med konsensusmodell och önskar att staten i frågan omkring äktenskap/partnerskap finner en fram- komlig och konstruktiv väg tillsammans med kyrkorna.

Det statistiska materialet bör analyseras och bearbetas innan långtgående slutsatser dras. Den kyrkliga vigselrätten har ett starkt stöd hos den svenska befolkningen vilket bl.a. kommit till uttryck i

361

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande beträffande äktenskap för par med samma kön av Per Samuelsson, ledamot i referensgruppen för trossamfund (Katolska kyrkan i Sverige)

Utredaren har enligt sina direktiv haft i uppdrag att göra en grund- lig analys av frågan om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap samt att redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta. Enligt min och även Katolska kyrkans uppfattning måste frågan om per- soner av samma kön skall kunna ingå äktenskap utgå från en analys av äktenskapet som institution och vilka skäl som finns för sam- hället att särskilt reglera denna form av samlevnad. Förklaringen till att äktenskapet ges en särskild juridisk status genom äktenskaps- lagstiftningen är naturligtvis de speciella egenskaper och syften som karakteriserar denna institution.

Jag är av övertygelsen att ett äktenskap endast kan existera mellan en man och en kvinna. Denna uppfattning har inte sina rötter i kristendomen i och för sig utan är betydligt äldre än så. Synen på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna delas av alla större kulturer i världen och kan sägas höra till mänsklighetens gemensamma kulturella arv. Även om äktenskapet har visat upp en del olikheter under tidens gång finns det en viss gemensam kärna i synen på den äktenskapliga föreningens speciella ställning. Äkten- skapet har som syfte dels makarnas bästa, dels frambringandet och vården av barn. Fruktsamheten och den sexuella komplementari- teten mellan könen hör till dess själva natur. Det förhållandet att barnafödande utgör ett syfte med äktenskapet påverkas givetvis inte av att två makar av någon anledning inte kan få barn.

Den enskilda personens, liksom samhällets, välgång hänger nära samman med att äktenskap och familj som livsgemenskap ges goda betingelser. Familjen föds ur den nära livs- och kärleksgemenskap som har sin grund i äktenskapet. I familjen skapar mannen och kvinnan en miljö i vilken barnen kan utvecklas, bli medvetna om sin värdighet och förbereda sig för sitt unika och individuella liv. Familjen är den gemenskap där man lär sig moraliska värden och socialt ansvar. Relationerna och stabiliteten i familjen utgör grund- valarna för friheten, tryggheten och solidariteten i samhället. Att upprätthålla den äktenskapliga föreningens och familjens stabilitet kan dock inte enbart överlåtas åt de enskilda individernas ansträng- ningar. Ansvaret för att skydda och gynna familjen genom att ge en tydlig institutionell karaktär åt äktenskapet åligger samhället som helhet.

363

Särskilda yttranden

SOU 2007:17

Införandet av sambolagen och lagen om registrerat partnerskap har bidragit till att fördunkla uppfattningen om vad äktenskapet innebär. De skäl som bär upp den rättsliga regleringen av äkten- skapet kan inte utgöras av omständigheter av känslomässig karak- tär, som t.ex. två människors behov av att utåt manifestera sitt förhållande. Äktenskapet är som framgått en inrättning av grund- läggande betydelse för det allmännas bästa och det är denna omständighet som gör att lagstiftningen bör ge en särskild juridisk status åt den äktenskapliga föreningen mellan man och kvinna. Homosexuella relationer saknar däremot de biologiska och antro- pologiska element hos äktenskapet (och familjen) som skulle kunna utgöra grunden för att ge dem status som äktenskap. Frånvaron av sexuell komplementaritet hos homosexuella par skapar hinder för den normala utvecklingen hos barn som är i deras vård. Dessa barn berövas erfarenheten av endera sin far eller sin mor.

Härutöver kan det upplysningsvis nämnas att äktenskapet är ett sakrament enligt katolsk troslära. Detta betyder att äktenskapet är ett tecken på förbundet mellan Kristus och Kyrkan. Det ömse- sidiga och fullständiga samtycket mellan brud och brudgum är den beståndsdel som skapar ett äktenskap. Det är alltså makarna själva som ger varandra äktenskapets sakrament när de i vigselakten ger uttryck för sitt samtycke, vilket måste fullbordas i deras frivilliga sexuella förening. I äktenskapets gemenskap fulländar makarna ömsesidigt varandra och samarbetar med Skaparen i frambring- andet och vården av nytt mänskligt liv. Detta kan bara ske i för- eningen mellan två personer av olika kön. Enligt Katolska kyrkan är homosexuella handlingar felaktiga eftersom de utesluter den sexuella aktens potentiella förmåga att ge liv och inte har sitt ursprung i en komplementaritet mellan könen. Denna uppfattning innebär inte i sig att kyrkan tar ställning mot de enskilda personer som har valt en homosexuell livsstil. De skall självfallet bemötas med samma respekt som andra och får inte diskrimineras på grund av sitt val. Betoningen av att det handlar om ett individuellt val sammanhänger med att homosexualitet i sig, oavsett hur dess antropologi beläggs, inte förutsätter etablerandet av en särskild livsform som bekräftas och förstärks genom lagstiftning eller andra offentligt sanktionerade åtgärder.

Avslutningsvis måste det påpekas att utredaren inte har lyckats belysa de frågeställningar som har formulerats i direktiven. Tvärtom har kommitténs arbete från början varit präglad av utrednings- mannens ståndpunkt att ”saken redan var avgjord”. För att regering

364

Särskilda yttranden

SOU 2007:17

Särskilt yttrande beträffande vigselfrågorna av Tasso Stafilidis, ledamot i referensgruppen för riksdagspartierna (v)

Jag bedömer att det förslag som utredaren presenterat i stort med- för att homosexuellas och bisexuellas mänskliga rättigheter inom det familjerättsliga området stärks avsevärt. Utredaren föreslår en äktenskapslagstiftning som ska gälla lika för alla människor oavsett sexuell läggning. I samband med att äktenskapsbalken blir köns- neutral föreslås att partnerskapslagen avskaffas. I dag finns det få rättsliga skillnader kvar mellan partnerskapslagen och äktenskaps- balken. Detta innebär att det inte finns några sakliga skäl att behålla dagens system med två lagar som reglerar samma företeelse, näm- ligen en form av mänsklig samlevnad. När det av utredaren fram- lagda förslaget genomförs försvinner denna inkonsekvens ur lagstift- ningen. Jag instämmer i de flesta av utredarens mycket väl under- byggda och utmärkta slutsatser men väljer dock att lämna ett särskilt yttrande för att klargöra mina ställningstaganden på ett par punkter som skiljer sig från utredarens förslag.

Civiläktenskap

Utredaren gör bedömningen att det nuvarande systemet med val- frihet mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel bör behållas. Jag anser i första hand att den juridiska vigselrätten helt bör skiljas från trossamfunden. Den juridiska vigselrätten bör i stället enbart tillkomma statlig myndighet som självfallet precis som idag ska kunna lämna förordnande om vigselrätt till enskilda personer, vigselförrättare. Redan idag krävs det att äktenskaps- balkens regler iakttas för att en vigsel ska äga juridisk giltighet. Alltså saknar den religiösa ceremonin i sig rättslig verkan. Att skilja Svenska kyrkan och övriga trossamfund från den myndighets- utövande funktionen torde vara ett beslut i linje med principen om statens neutralitet i religiösa frågor. Den religiösa ceremonin skulle därmed bli en privat angelägenhet för paret som självfallet, liksom idag, skulle kunna välja att ha en ceremoni med fritt valt innehåll i samband med den civila vigselförrättningen. Vidare skulle en obliga- torisk civil vigsel medföra att diskussionen om en eventuell vigsel- plikt för trossamfunden och en sådan plikts eventuella inverkan på religionsfriheten helt skulle kunna lämnas därhän. Så länge vi har en

366

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

ordning i Sverige där religion och juridik/politik sammanblandas genom den nuvarande äktenskapsbalken går det inte att komma ifrån att staten och lagstiftningen kommer att lägga sig i trossam- fundens interna angelägenheter och trossamfunden får en direkt inverkan på den svenska lagstiftningen. I ett sekulariserat samhälle är denna sammanblandning givetvis olycklig.

För det fallet att vigselrätten inte skiljs från trossamfunden anser jag dock att en vigselplikt ska införas.

Vigselplikt

Utredaren gör bedömningen att det inte bör införas någon vigsel- plikt för vigselförrättare inom trossamfund eller för samfunden. Detta innebär att trossamfunden i praktiken kommer att kunna välja om de vill viga samkönade par eller inte, även då äktenskaps- balken blivit könsneutral. Konsekvensen om denna del av förslaget genomförs, blir att lagstiftaren skapar en möjlighet och en rätt för trossamfund att diskriminera homosexuella och bisexuella personer. Även om den Svenska kyrkan sedan dess skiljande från staten år 2000 inte längre är någon förvaltningsmyndighet och övriga trossamfund aldrig har varit det så följer med vigselrätten samma ansvar som vid all myndighetsutövning. Detta innebär att diskrimi- nering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder inte ska förekomma. När det gäller religiös tillhörighet är det för övrigt inte ovanligt att personer, av traditio- nella skäl, väljer att viga sig t.ex. genom Svenska kyrkans försorg trots att de inte anser sig vara troende kristna. Det är en helt annan sak att ett trossamfund ställer krav på medlemskap i samfundet eller dylikt för att ett par ska få viga sig där. Detta är inte att anse som diskriminering. Att trossamfund enligt lag tillåts särbehandla par beroende på sexuell läggning är dock lika diskriminerande som om ett trossamfund skulle tillåtas vägra viga ett par beroende på personernas etnicitet eller hudfärg. För att undvika diskrimine- ringsproblematiken bör därför en vigselplikt införas som ett villkor för att ett enskilt trossamfund ska få ha kvar sin vigselrätt.

Jag anser att diskrimineringsfrågan är av central betydelse i utredningen och ett strikt diskrimineringsförbud borde därför in- föras oavsett om nuvarande förordningssystem bibehålls eller om civiläktenskap införs. I denna punkt inför utredarens förslag en rätt

367

SOU 2007:17

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande beträffande vigselfrågorna av Mikael Björk Blomqvist, ledamot i referensgruppen för riksdagspartierna (mp)

Utredningen

Min bedömning är att utredningens arbete har fungerat bra och att utredarens förslag i stort innebär en avsevärd förbättring av homo- sexuellas och bisexuellas livsvillkor och mänskliga rättigheter i Sverige. Jag står därför i huvudsak bakom utredarens förslag och då särskilt förslaget om att avskaffa partnerskapslagen och i stället göra äktenskapsbalkens regler tillämpliga även för samkönade par.

Trots detta vill jag ändå lämna ett särskilt yttrande för att tydlig- göra de områden i utredningen där mina ståndpunkter skiljer sig från utredarens.

Vigselplikt

Jag delar inte utredarens uppfattning i den del som rör vigselplikten. Utredaren anser att det inte skall införas någon vigselplikt för de religiösa samfunden, trots att vigselförrättandet är en myndighets- utövning som delegerats till samfunden från staten. I praktiken innebär det att det i Sverige kommer att finnas myndighetsutövare som har rätt att välja vilken del av lagen de skall följa och i prak- tiken ha rätt att helt öppet diskriminera personer på grund av deras sexuella läggning, något jag anser är helt oacceptabelt. Den grund- läggande principen för den svenska äktenskapslagstiftningen bör vara likhetsprincipen. Det vill säga att vi alla skall vara lika inför lagen, oavsett om vi talar om heterosexuella, bisexuella eller homo- sexuella. Den principen måste vara vägledande för såväl lagstift-

ningens utformning, som hur lagarna efterlevs.

Jag menar dessutom att det är av yttersta vikt att inte införa en uttrycklig bestämmelse i ÄktB som medger diskriminering så som utredaren förslår i följande stycke: ”att befattningshavare i ett tros- samfund inte är skyldiga att förrätta vigsel” (se sammanfattningen). Att genomföra en förändring i lagen där en myndighetsutövande person tillåts vägra utföra uppdrag på grundval av de fördomar denne per- son har, anser jag vara orimligt. Oavsett grunden till diskriminering är diskriminering alltid diskriminering.

Då samfunden är medlemsorganisationer så bör de även i fort- sättningen ha möjlighet att neka icke-medlemmar i respektive sam-

369

Bilaga 1

Kommittédirektiv

	Dir.
Äktenskap och partnerskap	2005:6

Beslut vid regeringssammanträde den 27 januari 2005.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare, biträdd av två referensgrupper, skall ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Utredaren skall göra en grundlig analys av frågan och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta.

Vidare skall utredaren ta ställning till formerna för ingående av äktenskap. Utredaren skall överväga om behörigheten för trossam- fund att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap bör finnas kvar eller om äktenskap endast bör få ingås civilt. Om utredaren anser att äktenskap även i fortsättningen bör kunna ingås hos tros- samfund, skall det övervägas om några förändringar bör göras när det gäller denna behörighet. Utredaren skall, oavsett sina ställnings- taganden när det gäller trossamfunden, utreda formerna för ingående av äktenskap civilt.

Om utredarens slutsats blir att äktenskap bör kunna ingås av par av samma kön, bör detta få till följd att partnerskapslagen upphävs. Om utredaren kommer till slutsatsen att äktenskap inte bör kunna ingås av par av samma kön, skall utgångspunkten i stället vara att partnerskapet behålls. Det skall då övervägas om förändringar bör göras när det gäller partnerskapet.

Bakgrund

Äktenskapet och vigseln

I äldre tid ingicks äktenskap genom avtal mellan mannens och kvin- nans släkter (ätter). Avtalet innefattade flera rättshandlingar. Viktigast var dels fästningen (trolovningen), dels giftermålet, dvs. det tal – mål

– genom vilket giftomannen överlämnade kvinnan till mannen, dels den s.k. sängledningen. Som en följd av kristet inflytande infördes

371

Bilaga 1

SOU 2007:17

så småningom den kyrkliga vigseln i Sverige. Under lång tid kunde man välja att ingå äktenskap i kyrkan eller enligt den äldre traditio- nen. Först år 1734 blev den kyrkliga vigseln ett villkor för ett äkten- skap med full rättsverkan. Kravet på kyrklig vigsel motiverades visserligen av religiösa skäl men också av de praktiska och administra- tiva fördelarna. Före reformen var det vanligt att äktenskap ingicks under så oklara former att många levde i vad de trodde vara riktiga äktenskap men som inte var det. Andra visade sig vara lagligen gifta utan att veta om det. Genom den nya ordningen undveks sådana oklarheter.

Under 1800-talets senare hälft utvecklades successivt möjligheten att ingå äktenskap i borgerlig ordning, och år 1908 infördes slut- ligen det system som finns i dag, dvs. med en generell möjlighet att välja mellan civil och kyrklig vigsel. I samband med detta diskute- rades om äktenskap endast borde få ingås civilt och om de par som önskade sedan skulle kunna bekräfta äktenskapet genom en ceremoni med t.ex. kyrkligt innehåll. En sådan ordning ansågs på ett klarare sätt ge uttryck för äktenskapet som ett icke-religiöst rättsförhållande men infördes trots detta inte, framför allt med hänvisning till de prak- tiska olägenheterna. Det var bara kyrkan, som ju var en del av staten, som var representerad över hela landet. Kyrkan ansvarade då också för folkbokföringen och andra administrativa offentliga uppgifter.

I början av 1970-talet övervägdes ett förslag av Familjelagssak- kunniga som innebar att äktenskap skulle ingås genom en anmälan till en företrädare för det allmänna (SOU 1972:41). Tanken var att en sådan anmälan skulle kunna tas emot av tjänstemän vid vissa myn- digheter och av präster. De par som ville skulle dessutom kunna få en vigsel eller annan högtidlig inramning. Förslaget genomfördes dock inte. I stället förenklades det då gällande borgerliga vigselfor- muläret (se prop. 1973:32 s. 101 f.). Inte heller den reform år 2000 som innebar att Svenska kyrkan skiljdes från staten föranledde någon ändring av vigselrätten.

Bestämmelser om äktenskap finns numera i äktenskapsbalken. Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av vittnen. Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äkten- skapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Behörig att vara vigselförrättare är lagfaren domare i tingsrätt, den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare, präst i Svenska kyrkan och sådan präst eller annan befattningshavare i ett annat tros- samfund som har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att

372

SOU 2007:17

Bilaga 1

förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan. Behöri- ga är vidare bl.a. vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen. Frågor om tillstånd enligt 1993 års lag prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av trossamfundet. Efter det att ett samfund har fått tillstånd får Kammarkollegiet förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare. Ett fyr- tiotal trossamfund har vigseltillstånd, bl.a. Romersk-katolska kyrkan i Sverige, Missionskyrkan, Baptistsamfundet, Pingstförsamlingarnas Vigselnämnd, Judiska Församlingarnas i Sverige Centralråd samt flera ortodoxa och muslimska samfund.

Vid vigslar som förrättas av en präst i Svenska kyrkan eller av en präst eller annan befattningshavare i annat trossamfund gäller de in- terna föreskrifterna inom trossamfundet. Förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om vigsel som förrättas av domare eller särskilt förordnad vigselförrättare innehåller bestämmelser om vigslar som förrättas av nämnda befattningshavare.

För ingående av äktenskap finns vissa formföreskrifter i FN-kon- ventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap (SÖ 1964:29). Konventionen har tillträtts av Sverige.

Under år 2003 förrättades knappt 40 000 vigslar, varav ungefär 60 procent förrättades av präster i Svenska kyrkan. Vid utgången av år 2003 var drygt tre miljoner kvinnor och män folkbokförda i Sverige som gifta.

Partnerskap

Par av samma kön som vill få en heltäckande rättslig reglering av sin samlevnad kan sedan år 1995 registrera sitt partnerskap. Bestämmel- ser om partnerskap finns i lagen (1994:1117) om registrerat partner- skap.

Förfarandet vid registrering av partnerskap motsvarar vad som gäller vid civil vigsel. Behörig att vara registreringsförrättare är lag- faren domare i tingsrätt och den som länsstyrelsen har förordnat. För registrering gäller särskilda s.k. anknytningskrav. Registrering får ske endast om minst en av partnerna har hemvist i Sverige sedan minst två år eller om minst en av partnerna är svensk medborgare med hem- vist här. Med svensk medborgare jämställs den som är medborgare i Danmark, Island, Nederländerna eller Norge.

Ett registrerat partnerskap har med ett par undantag samma rätts- verkningar som ett äktenskap. En skillnad är att partner inte har till-

373

Bilaga 1

SOU 2007:17

gång till assisterad befruktning inom den svenska sjukvården. Vida- re gäller inte vissa förmåner för änkor som övergångsvis finns kvar. Inte heller gäller de internordiska reglerna om äktenskap (förord- ningen [1931:429] om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).

Vid utgången av år 2003 hade knappt 2 900 personer folkbokförda i Sverige registrerat partnerskap. Drygt 200 partnerskap registrera- des under år 2003.

Behovet av en utredning

Frågan om att öppna upp äktenskapet för par av samma kön har övervägts tidigare av regering och riksdag. I samband med att den numera upphävda lagen om homosexuella sambor infördes år 1987 avvisades tankar om en sådan förändring med hänvisning till den tidens värderingar om äktenskapet som en institution för familje- bildning mellan en man och en kvinna (prop. 1986/87:124 s. 41, bet. 1986/87:LU28 s. 5). Motioner i frågan har därefter vid ett fler- tal tillfällen avslagits med hänvisning till liknande argument (se t.ex. bet. 2000/01:LU13 och bet. 2001/02:LU8).

Riksdagen har nu tillkännagivit för regeringen som sin mening att regeringen bör tillkalla en parlamentarisk utredning för att utreda frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning (bet. 2003/04:LU22). Också regeringen anser att tiden är mogen att på nytt överväga om homosexuella bör kunna ingå äktenskap. Uppdraget bör anförtros åt en särskild utredare som biträds av referensgrupper.

Samtidigt bör även frågan om formerna för ingående av äktenskap utredas. Sedan regeringens och riksdagens ställningstaganden i början av 1970-talet har samhället förändrats. Motioner med förslag om att äktenskap endast skall få ingås civilt har också under flera år fram- ställts i riksdagen.

Vissa andra frågor har uppmärksammats som rör förrättande av vigsel och partnerskapsregistrering. Det har bl.a. föreslagits att upp- giften som vigsel- och partnerskapsförrättare efter förordnande av länsstyrelsen bör göras till ett gemensamt uppdrag och att trossam- funden bör få möjlighet att registrera partnerskap (se t.ex. bet. 2003/04:LU22). Även dessa frågor bör tas upp i sammanhanget.

374

SOU 2007:17

Bilaga 1

Uppdraget

En särskild utredare tillkallas, biträdd av två referensgrupper, en med företrädare för riksdagspartierna och en med företrädare för tros- samfund. Utredaren skall hålla en nära kontakt med homosexuellas organisationer samt andra berörda. Utredaren får följande uppdrag.

Äktenskap för par av samma kön?

Utredaren skall ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap. Utredaren skall göra en grundlig analys av frågan och redovisa samtliga skäl som talar för och emot detta.

Om utredarens slutsats blir att äktenskap skall kunna ingås av par av samma kön, bör detta innebära att som princip detsamma skall gälla för dessa äktenskap som för äktenskap mellan par av olika kön. Utredaren skall redovisa vilka internationellt privat- och processrätts- liga frågor som äktenskap mellan par av samma kön aktualiserar och överväga om detta motiverar någon särskild reglering. Även i övrigt skall behovet av följdändringar eller andra åtgärder utredas.

I uppdraget ligger inte att utreda frågor om assisterad befruktning och föräldraskap till barn. Dessa frågor är för närvarande föremål för överväganden inom Regeringskansliet.

Formerna för ingående av äktenskap

Utredaren skall vidare ta ställning till formerna för ingående av äktenskap. Övervägandena skall göras oavsett vilken slutsatsen blir i frågan om äktenskap för par av samma kön.

Utredaren skall överväga om behörigheten för trossamfund att företräda det allmänna vid ingående av äktenskap bör finnas kvar eller om äktenskap endast bör få ingås civilt.

Om utredaren anser att äktenskap även i fortsättningen bör kunna ingås hos trossamfund, skall det övervägas om några för- ändringar bör göras när det gäller denna behörighet. Det skall utredas om trossamfunden bör vara fria att välja vilka man vill viga. Bör – om äktenskap kan ingås av par av samma kön – vigseltillstånd kunna ges till trossamfund som endast tillåter äktenskap mellan par av olika kön, eller bör vigseltillståndet göras villkorat av att sam- fundet även tillåter vigsel av par av samma kön?

375

Bilaga 1

SOU 2007:17

Utredaren skall utreda formerna för ingående av äktenskap civilt. Det gäller både om utredaren föreslår ett generellt system med civil- äktenskap och om förslaget är att den civila vigseln skall vara ett alter- nativ till vigsel genom samfund. En fråga för ingående av äktenskap i civil ordning är om det finns anledning att knyta uppkomsten av ett äktenskap till något annat än en vigsel, t.ex. en registrering. En annan fråga är vem som bör vara behörig att företräda det allmänna. En allmän strävan är att domstolarnas verksamhet så långt det är möjligt skall renodlas till rättskipning. Bör i linje med detta behö- righeten för lagfaren domare att förrätta vigsel tas bort? En möjlighet som särskilt skall prövas är att uppgiften att företräda det allmänna ges till Skatteverket, som ju redan i dag ansvarar för hinderspröv- ningen före ingående av äktenskap och som finns representerat i hela landet. Om utredaren anser att länsstyrelsen liksom i dag bör förordna personer som företräder det allmänna vid ingående av äktenskap, skall det utredas vad som bör gälla beträffande dessa förordnanden, t.ex. när det gäller förutsättningarna för ett förordnande, överkla- gande av länsstyrelsens beslut och ersättning till vigselförrättare.

Utredaren skall överväga om avgifter bör tas ut (jfr bet. 1998/99:LU18). Ytterligare en fråga som utredaren skall ta ställning till är om det även i fortsättningen bör vara regeringens uppgift att godkänna ogiltiga vigslar.

Ändringar i partnerskapslagen m.m.

Om utredarens slutsats blir att äktenskap bör kunna ingås av par av samma kön, bör detta få till följd att partnerskapslagen upphävs. Utredaren skall i detta läge särskilt överväga vilka övergångsregler som bör gälla för redan registrerade partnerskap.

Om utredaren kommer till slutsatsen att äktenskap inte bör kunna ingås av par av samma kön, skall utgångspunkten i stället vara att partnerskapet behålls. Det skall då övervägas om förändringar bör göras när det gäller partnerskapet. I motioner i riksdagen har ett antal sådana frågor tagits upp (se bet. 2003/04:LU22). Det har bl.a. före- slagits att Svenska kyrkan och andra trossamfund bör kunna registrera partnerskap. Här uppkommer liknande frågor som har nämnts ovan om äktenskap för par av samma kön. Bör ett trossamfund, med bi- behållet vigseltillstånd, ha rätt att välja om det vill registrera partner- skap? Och bör behörigheten att registrera partnerskap förutsätta beslut av Kammarkollegiet? En annan fråga är om uppdragen som

376

Bilaga 2

Deltagarförteckning från utredningens hearings

Den särskilde utredaren Hans Regner har hållit fyra hearings. Förutom medverkande i utredningen och utredningens två referens- grupper har följande personer deltagit vid dessa.TPF1FPT

Hearing den 14 december 2005

•Vladimir Aleksandrov, kyrkoherde, Ryska-ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet),

•Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift,

•Anders Bengtsson, missionsföreståndare, Svenska Allians- missionen

•Toader Doroftei, präst i Rumänska ortodoxa kyrkan

•Stefan Gustavsson, Evangeliska FosterlandsStiftelsen

•KG Hammar, ärkebiskop, Svenska kyrkan

•Sten-Gunnar Hedin, föreståndare för Pingströrelsen

•Hasse Kjellgren, kommendör och territoriell ledare i Sverige, Frälsningsarmén

•Tikhon Lundell, prästmunk, Serbiska ortodoxa kyrkan

•Björn Ottesen, missionsföreståndare i Adventistsamfundet

•Anders Svensson, Metodistkyrkan

•Stefan Swärd, styrelseordförande i Evangeliska Frikyrkan

•Thomas Söderberg, direktor, Svenska kyrkan

•Karin Wiborn, Svenska Baptistsamfundet

•Göran Zettergren, missionsföreståndare i Svenska Missions- kyrkan

1TP PT Deltagarförteckningen omfattar inte åhörare.

379

Bilaga 2

SOU 2007:17

Hearing den 11 januari 2006

•Mahmoud Aldebe, Sveriges Muslimska Förbund (SMF)

•Helena Benouda, Sveriges Muslimska råd (SMR)

•Mostafa Kharraki, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS)

Hearing den 1 februari 2006

•Sören Andersson, förbundsordförande, Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL)

•Axel Brattberg, Nätverket för partnerskap

•Holsten Fagerberg, Nätverket för partnerskap

•Stephanie Gren, RFSL Ungdom

•Anita Hillerström Vagli, Öppna moderater

•Urban Johansson, Öppna moderater

•Katarina Lindahl, generalsekreterare, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)

•Hans Olsson, projektledare, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU)

•Anna-Karin Skantz, förbundssekreterare, Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL)

•Britta Svensson, vice ordförande, Ekumeniska grupperna för kristna homo- och bisexuella (EKHO)

•Anastasia Swärd Lindblom, Vänsterpartiets HBT-nätverk

•Per-Olof Widell, Nätverket för partnerskap

•Hans Ytterberg, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO)

Hearing den 15 mars 2006

•Johanna Berggren, Svenska kyrkans unga (SKU)

•Erwin Bischofberger, Respekt

•Ulla Björnberg, professor i sociologi

•Hans Iwan Bratt, Förbundet Humanisterna

•Helena Darzy, Respekt

•Lars Gårdfeldt, teologie doktor

•Dan Hanqvist, advokat

•Maria Hammarström, Svenska kyrkans unga (SKU)

•Daniel Janarv, Svenska missionskyrkans Ungdom (SMU)

380

SOU 2007:17

Bilaga 3

Innehåll
1	Population och urval .................................................................		3
2	Sekretess och utlämnande.........................................................		3
3	Variabler......................................................................................		3
4	Datainsamling ............................................................................		3
5	Bortfall ........................................................................................		4
6	Databeredning............................................................................		4
7	Viktberäkning och estimation .................................................		5
8	Tabellerna ...................................................................................		5
9	Kvalitet........................................................................................		6
	9.1	Ramtäckning .......................................................................	6
	9.2	Urval.....................................................................................	6
	9.3	Mätning................................................................................	6
	9.4	Bearbetning .........................................................................	6
	9.5	Bortfall .................................................................................	6
10 Frekvenstabeller.......................................................................			7
11 Tabeller (stratum)..................................................................			11

Bilagor

Bilaga 1: Missiv och frågeblankett

Bilaga 2: Underlag för bortfallsanalys

Bilaga 3: Partiellt bortfall

385

Statens offentliga utredningar 2007

Kronologisk förteckning

1.Telefonförsäljning. Jo.

2.Från socialbidrag till arbete.

+Bilaga. Fördjupningsstudier.

+Lättläst. Sammanfattning. S.

3.Föräldraskap vid assisterad befrukt- ning. Ju.

4.Trafikinspektionen

– en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet. N.

5.Summa summarum – en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare? Ju.

6.Målsägandebiträdet.

Ett aktivt stöd i rättsprocessen. Ju.

7.Den nya inskrivningsmyndigheten. M.

8.Nya förutsättningar för ekobrotts- bekämpning. Ju.

9.Svenskan i världen. UD.

10.Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft. Fi.

11.Regional utveckling och regional samhällsorganisation. Fi

12.Hälso- och sjukvården. Fi.

13.Staten och kommunerna – uppgifter, struktur och relation. Fi.

14.Renovering av bostadsmarknad efterlyses! Om ungas möjligheter till en egen bostad. Rapport nr 1:

Om bara någon kunde säga vad jag ska göra för att få en bostad så skulle jag göra det.

Rapport nr 2: Måste man ha tur?

Studier av yngre på bostadsmarknaden i svenska städer.

Rapport nr 3:

Effektiv bostadsservice och förmedling av bostäder – ur ett dubbelt användar- perspektiv.

Rapport nr 4:

Unga vuxna på bolånemarknaden. M.

15.Stöd för framtiden – om förutsättningar för jämställdhetsintegrering.

Idébok:

Jämställd medborgarservice. Goda råd om jämställdhetsintegreringen. En idébok för chefer och strateger.

Metodbok:

JämStöd Praktika. Metodbok för jäm- ställdhetsintegrering. IJ.

16.Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag. S.

17.Äktenskap för par med samma kön. Vigselfrågor. Ju.

Statens offentliga utredningar 2007

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Föräldraskap vid assisterad befrukning. [3]

Summa summarum – en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare? [5]

Målsägandebiträdet.

Ett aktivt stöd i rättsprocessen. [6]

Nya förutsättningar för ekobrottsbekämpning. [8]

Äktenskap för par med samma kön. Vigselfrågor. [17]

Utrikesdepartementet

Svenskan i världen. [9]

Socialdepartementet

Från socialbidrag till arbete.

+Bilaga. Fördjupningsstudier.

+Lättläst. Sammanfattning. [2]

Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag. [16)

Finansdepartementet

Hållbar samhällsorganisation med utvecklings- kraft. [10]

Regional utveckling och regional samhälls- organisation. [11]

Hälso- och sjukvården. [12]

Staten och kommunerna – uppgifter, struktur och relationer. [13]

Jordbruksdepartementet

Telefonförsäljning. [1]

Miljödepartementet

Den nya inskrivningsmyndigheten. [7]

Renovering av bostadsmarknad efterlyses! Om ungas möjligheter till en egen bostad. Rapport nr 1:

Om bara någon kunde säga vad jag ska göra för att få en bostad så skulle jag göra det.

Rapport nr 2: Måste man ha tur?

Studier av yngre på bostadsmarknaden i svenska städer.

Rapport nr 3:

Effektiv bostadsservice och förmedling av bostäder – ur ett dubbelt användar- perspektiv.

Rapport nr 4:

Unga vuxna på bolånemarknaden. [14]

Näringsdepartementet

Trafikinspektionen

– en myndighet för säkerhet och skydd inom transportområdet. [4]

Integrations- och jämställdhetsdepartementet

Stöd för framtiden – om förutsättningar för jämställdhetsintegrering.

Idébok:

Jämställd medborgarservice. Goda råd om jämställdhetsintegreringen. En idébokför chefer och strateger.

Metodbok:

JämStöd Praktika. Metodbok för jäm- ställdhetsintegrering. [15]

	genetisk integritet m.m..........................................................	350
Särskilda yttranden ..........................................................		351
Bilagor
1	Kommittédirektiv (dir. 2005:6) ............................................	371
2	Deltagarförteckning från utredningens hearings .................	379
3	Undersökning om kyrklig och borgerlig vigsel, 2006 .........	383

NÄF	förordningen (1931:429) om vissa inter-
	nationella rättsförhållanden rörande
	äktenskap, adoption och förmynderskap
p.	punkt
partnerskapslagen	lagen (1994:1117) om registrerat
	partnerskap
prop.	proposition
RF	regeringsformen
rskr.	riksdagens skrivelser
s.	sida
skr.	regeringens skrivelser
SOU	statens offentliga utredningar
ÄktB	äktenskapsbalken