den 23 november

Fråga

2007/08:333 Telefoni i glesbygd

av Jeppe Johnsson (m)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

På flera håll i den svenska glesbygden har enskilda medborgare blivit utan fungerande telefon när Telia effektiviserar sitt telenät. Företaget klipper helt sonika av kopparkablarna till fastigheter som ligger ”fel” och ersätter den fasta telefonen med en stationär telefon kopplad till mobilnätet.

På sin hemsida marknadsför Telia tjänsten fastmobil med orden ”fast känsla – mobil kvalitet”. Och det är just där som skon klämmer. Det mobila telefonnätet har sällan full, om ens någon, täckning ute i glesbygden, vilket leder till brister i tillförlitligheten och kvaliteten. I flera fall har mobilmottagningen varit så dålig att samtal bryts och uppkopplingen mot Internet kopplas ned eller inte varit möjlig.

Telias agerande är klandervärt på flera sätt. Dels är man skyldig, enligt beslut från Post- och telestyrelsen, att tillhandahålla telefoni till permanenta bostäder och företag till ett överkomligt pris – det kan inte sägas vara fallet när samtal ständigt bryts. Dels kan en otillförlitlig telefonitjänst innebära en säkerhetsrisk. Att ett samtal till en vän bryts är inte hela världen, men om det gäller ett samtal till 112 så måste man som kund kunna lita på telefonen.

Post- och telestyrelsen beslutade 2005, med stöd av lagen om elektronisk kommunikation, att Telia måste tillhandahålla fast telefoni till permanenta bostäder och företag till ett överkomligt pris. I februari i år beslutade Länsrätten i Stockholm att tjänsten Telia fastmobil faller under definitionen för fast telefoni, trots bristerna i kvalitet.

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att säkerställa att samtliga hushåll i Sverige även fortsättningsvis erbjuds fast telefoni till rimliga priser?