den 23 november
Fråga
2007/08:333 Telefoni i glesbygd
av Jeppe
Johnsson (m)
till
statsrådet Åsa Torstensson (c)
På
flera håll i den svenska glesbygden har enskilda medborgare blivit utan
fungerande telefon när Telia effektiviserar sitt telenät. Företaget klipper
helt sonika av kopparkablarna till fastigheter som ligger ”fel” och ersätter
den fasta telefonen med en stationär telefon kopplad till mobilnätet.
På sin
hemsida marknadsför Telia tjänsten fastmobil med orden ”fast känsla – mobil
kvalitet”. Och det är just där som skon klämmer. Det mobila telefonnätet har
sällan full, om ens någon, täckning ute i glesbygden, vilket leder till brister
i tillförlitligheten och kvaliteten. I flera fall har mobilmottagningen varit
så dålig att samtal bryts och uppkopplingen mot Internet kopplas ned eller inte
varit möjlig.
Telias
agerande är klandervärt på flera sätt. Dels är man skyldig, enligt beslut från
Post- och telestyrelsen, att tillhandahålla telefoni till permanenta bostäder
och företag till ett överkomligt pris – det kan inte sägas vara fallet när
samtal ständigt bryts. Dels kan en otillförlitlig telefonitjänst innebära en
säkerhetsrisk. Att ett samtal till en vän bryts är inte hela världen, men om
det gäller ett samtal till 112 så måste man som kund kunna lita på telefonen.
Post-
och telestyrelsen beslutade 2005, med stöd av lagen om elektronisk
kommunikation, att Telia måste tillhandahålla fast telefoni till permanenta
bostäder och företag till ett överkomligt pris. I februari i år beslutade Länsrätten
i Stockholm att tjänsten Telia fastmobil faller under
definitionen för fast telefoni, trots bristerna i kvalitet.
Avser
statsrådet att vidta åtgärder för att säkerställa att samtliga hushåll i
Sverige även fortsättningsvis erbjuds fast telefoni till rimliga priser?