den 14 augusti
Fråga
2007/08:1554 Tvetydighet i svensk energipolitik
av Birgitta
Eriksson (s)
till
näringsminister Maud Olofsson (c)
Produktionen
av svenskt kärnkraftsbränsle slår alla tidigare rekord, kunde Sveriges Radio
berätta den 24 juni i år. I Västerås går Westinghouses svenska fabrik på
högvarv för leveranser till kärnkraftverk runt om i världen. Företagets vd
berättade om en kraftig ökning av produktionen. Under många år på 80- och
90-talen låg den på ungefär 200 ton kärnbränsle. Nu är den uppe på 300, och år
2008 blir all-time-high med 340 ton bränsle. Den entusiastiske vd:n kunde
vidare berätta om stor export till Tjernobyls Ukraina och om en ”aggressiv
kärnkraftsutbyggnad” inte minst i Asien, men även USA planerar nya
kärnkraftverk. Sydafrika ska bygga över 20 stycken. Vidare är det Tjeckien,
Storbritannien och Frankrike samt vårt grannland Finland. Uppenbarligen sågs i
detta nya marknader för svensk kärnkraftsindustri.
I
Sverige byggs också kärnkraften, och därmed avfallsproduktionen, ut genom modernisering
av befintliga kärnkraftverk. Den 10 augusti i år kunde SVT konstatera att
utbyggnaden av kärnkraften i Vattenfalls regi 2007–2016 blir 6,1 terawattimmar mot 1,9 terawattimmar 2000–2006. Utbyggnaden
motsvarar tre fjärdedelar av den nya reaktorn i Finland.
Det
finns alltså dubbla signaler i energipolitiken – å ena sidan satsning på förnybar
energi, å den andra både egna kärnkraftssatsningar och bistånd till
internationell utbyggnad av kärnkraften.
Hur
avser statsrådet att hantera denna tvetydighet i svensk energipolitik?