den 14 augusti

Fråga

2007/08:1554 Tvetydighet i svensk energipolitik

av Birgitta Eriksson (s)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Produktionen av svenskt kärnkraftsbränsle slår alla tidigare rekord, kunde Sveriges Radio berätta den 24 juni i år. I Västerås går Westinghouses svenska fabrik på högvarv för leveranser till kärnkraftverk runt om i världen. Företagets vd berättade om en kraftig ökning av produktionen. Under många år på 80- och 90-talen låg den på ungefär 200 ton kärnbränsle. Nu är den uppe på 300, och år 2008 blir all-time-high med 340 ton bränsle. Den entusiastiske vd:n kunde vidare berätta om stor export till Tjernobyls Ukraina och om en ”aggressiv kärnkraftsutbyggnad” inte minst i Asien, men även USA planerar nya kärnkraftverk. Sydafrika ska bygga över 20 stycken. Vidare är det Tjeckien, Storbritannien och Frankrike samt vårt grannland Finland. Uppenbarligen sågs i detta nya marknader för svensk kärnkraftsindustri.

I Sverige byggs också kärnkraften, och därmed avfallsproduktionen, ut genom modernisering av befintliga kärnkraftverk. Den 10 augusti i år kunde SVT konstatera att utbyggnaden av kärnkraften i Vattenfalls regi 2007–2016 blir 6,1 terawattimmar mot 1,9 terawattimmar 2000–2006. Utbyggnaden motsvarar tre fjärdedelar av den nya reaktorn i Finland.

Det finns alltså dubbla signaler i energipolitiken – å ena sidan satsning på förnybar energi, å den andra både egna kärnkraftssatsningar och bistånd till internationell utbyggnad av kärnkraften.

Hur avser statsrådet att hantera denna tvetydighet i svensk energipolitik?