den 18 augusti

Interpellation

2007/08:835 Myndighetskoncentration av forskningsfinansiering

av Finn Bengtsson (m)

till statsrådet Lars Leijonborg (fp)

Regeringens särskilda utredare av myndighetsorganisation för forskningsfinansiering, Madelene Sandström, vill koncentrera statens ansvar för detta ytterligare jämfört med i dag.

Väljer regeringen att följa detta förslag är det i så fall en väg som inte heller denna gång tar forskningens egentliga väsen till utgångspunkt för förslag till lämplig framtida forskningsbyråkratisk organisationsform. Redan förra gången en organisation för forskningsfinansiering inrättades på den socialdemokratiska regeringens initiativ den 1 januari 2001 skedde detta med en tydlig myndighetskoncentration jämfört med tidigare. Enligt utredaren har mycket riktigt denna organisationsform inte heller levererat vad som då förväntades av kvalitetsökning inom forskningen, eller fört fram mer kommersiellt tillämpbara forskningsresultat som har kunnat länkas till innovationsverksamhet i företag.

Bristen på nödvändig insikt om forskningens väsen, och koppling mellan förutsättning för sådan verksamhet och dess organisation, kan komma att motverka själva huvudsyftet – att stärka svensk forskning i allmänhet och ur internationell konkurrenssynpunkt i synnerhet. En misslyckad maktkoncentration av statliga forskningsfinansiärers organisation föreligger i Sverige sedan 2001. Varför då gå ännu längre i en redan misslyckad strategi genom ytterligare myndighetskoncentration som försöker sig på att styra forskningen? Är det inte rent av troligt att ännu en sådan maktkoncentration i syfte att diktera fram forskningsresultat kommer att igen misslyckas, jämfört med om förslag till politiska och myndighetsstödjande roller för den fria forskningen utgår från det som är flaskhalsarna för denna verksamhets grundläggande villkor?

Utredaren fokuserar sin analys bland annat på att ”grundforskningens starka forskningsmiljöer utgör alltid samhällets viktigaste kunskapsbas för att lösa samhällets problem inom teknisk utveckling, hälsa, miljö eller vad det nu må vara”. I denna typ av i dag oftast oemotsagda påståenden föreligger en brist på insikt i vad som gäller för forskningens inneboende villkor. Mantrat med forskningsstarka miljöers välsignelse för forskningens gynnsamma utveckling vittnar nämligen om en bristande insikt och reflexion över hur unika forskningsresultat och deras kommande applikationer faktiskt ofta tillkommer.

Det är sannolikt så att närvaron av en ”stark forskningsmiljö”, med i begreppet ett vanligen underförstått behov av en toppstyrd och åsiktslikriktande organisation, snarast kan ta död på vidareutvecklingen av många idéer av genuint innovativ karaktär. När denna typ helt nya och banbrytande idéer först kläcks är det av en eller ett fåtal personer i intimt samarbete, och knappast av en kollektiv forskningsstark miljö. Själva idén befinner sig inte sällan då i ett mycket bräckligt läge för att övervinna det motstånd som krävs för att den tänkta tanken ska kunna komma vidare till att övertygande bevis för tesen skapas, och att detta sedermera för utveckling mot också användbara applikationer.

I senare faser av den till en idé eller för en innovation nödvändiga bevisproduktionen (eng. manufacturing – ”skapande av bevis” för idén/innovationen) med efterföljande framtagande av lämpliga applikationsområden (eng. valufacturing – ”skapande av ett mervärde” för samhället av denna idé/innovation) kan emellertid en forskningsstark miljö, tillsammans med en mångfald av finansiärer med offentligt, ideellt eller privat riskkapital vara helt avgörande för framgången. Men, för själva upphovet till en idé och därmed det avgörande frö från vilken innovationen kan utvecklas, måste den fria associationsförmågan hos enskilda individer med rätt förutsättningar utnyttjas och stödjas av omgivningen. Det är viktigt att finansieringen av forskningen med offentliga medel bejakar även detta första men ”bräckliga” steg för en unik idé att komma vidare genom att inte enbart koncentrera på att stöd ges åt så kallade forskningsstarka miljöer.

Tillfälligheter skapar tillfälliga genier, men inte av en ren slump – eller som Louis Pasteur uttryckte det i ett känt citat: ”In the fields of observation, chance favours the prepared mind.” Fritt översatt betyder detta att ett väl förberett, rätt ”preparerat” sinne gynnas i att se en unik lösning när tillfället uppenbaras. Rätt förutsättningar för de tillfälliga betraktelserna har ofta den eller de personer som har en bra utbildning, en bra observationsförmåga och som har viljan och modet att problematisera bortom dagens system och uppfattningar för vad som anses som dogmen för denna typ av kunskapsbakgrund. Sådana personer innehar sällan framträdande formella positioner inom ramen för vad som politikerna i dag förknippar med en forskningsstark miljö, utan riskerar snarast att bli motarbetade om de ifrågasätter de teser utifrån vilka kollektivet i dag bearbetar olika på förhand uppgjorda forskningsfrågeställningar som hittills gjort dem ”starka”.

Stöd från omgivningen, och i det här fallet den statliga och annan offentligfinansierad forskning, bör därför ta fasta inte bara på stöd, inte bara till forskningsstarka miljöer, utan även till ”forskningsstarka” personer i mindre och, ofta, spontant uppkomna forskningsmiljöer. Till förutsättningen för de senare hör även respekt för viktiga faktorer som ”personkemin” mellan två eller några få som har förmågan till idéskapande och innovationstänkande enskilt eller tillsammans. Den senare gäller då åter en unik personlig förutsättning, om än också av synnerligen mänsklig karaktär, och låter sig därför knappast kommenderas fram av centraliserade politiska eller myndigheters beslut. Betydelsen av insikten kring detta kan på ett slående sätt visas genom de olika förutsättningarna för forskningsfinansiärer som exempelvis Kungliga Vetenskapsakademins Nobelkommitté, Vetenskapsrådet och Vinnova har att hantera. Medan alla vill stödja ”den bästa forskningen” söker Vinnova blicka in i den för oss alla okända framtiden (genuint risktagande), Vetenskapsrådet granskar forskningsresultat och kvalitet i närtid (några få år till cirka ett decennium) medan Nobelkommittén inte sällan kräver många decenniers till upp emot ett halvt sekels eller längre retrospektiv analys för att klargöra vad som i dag objektivt kan betraktas som en unik upptäckt eller ett större forskningsmässigt genombrott.

Under sommaren 2008 har dessutom röster i debatten hävdat att fakultetsanslagen bör prioriteras för att garantera forskningskvaliteten. Frågan om att finna en optimal balanspunkt mellan fördelning till fakulteterna och till fria forskningsfinansiärer av offentliga medel är naturligtvis en svår fråga. Men utgångspunkten för fördelningen måste vara att en mångfald av finansiärer finns att tillgå för de många olika forskningsbehov som finns bland forskarna själva för att lösa sina uppgifter. Även flertalet fakulteter i landet har tyvärr en övertro på ensidiga satsningar på forskningsstarka miljöer, ofta på grund av att dessa förefaller lättare att administrera och följa upp av fakultets- och universitetsledningarna.

Men ett kattrakande mellan fakulteterna och de fria forskningsfinansiärerna av de offentliga medel som regeringen är beredd att ställa till förfogande gagnar inte nödvändigtvis forskarsamhället, utan gynnar kanske mest den byråkratiska organisation som lyckas vinna en sådan maktkamp. Enligt min mening är en sådan polarisering mellan specifika anslagsgivare därför inte heller någon garanti för att enskilda forskare eller forskargrupper får maximal utväxling på offentlig resurstilldelning i förhållande till den specifika uppgift de är kompetenta och intresserade av att utföra.

Följaktligen är det av största vikt att de politiska beslut som ska ligga till grund för att kunna stödja en forskning som de facto ökar kvaliteten och tillämpbarheten av forskningsresultat, och som utgår från unika idéer, tar fasta på innovationsbevismervärdesprocessernas samverkan, men också på de helt olika behov för stöd och därmed förslag för lämpliga finansieringsmodeller som föreslås.

Mina frågor till statsrådet Lars Leijonborg är därför:

Avser statsrådet att inför den förestående forskningspropositionen beakta att unika individuella företräden bland enskilda forskare, som kan vara helt avgörande för om kreativa idéer till lösningar av komplexa problem över huvud taget kommer fram, möjliggörs för stöd jämte en aviserad satsning på ”forskningsstarka miljöer”?

Om så, vilka idéer har statsrådet på hur ett sådant stöd till också ”forskningsstarka personer” jämte ett stöd till forskningsstarka miljöer kan utvecklas?