den 18 augusti
Interpellation
2007/08:835 Myndighetskoncentration av
forskningsfinansiering
av Finn
Bengtsson (m)
till
statsrådet Lars Leijonborg (fp)
Regeringens
särskilda utredare av myndighetsorganisation för forskningsfinansiering,
Madelene Sandström, vill koncentrera statens ansvar för detta ytterligare
jämfört med i dag.
Väljer
regeringen att följa detta förslag är det i så fall en väg som inte heller
denna gång tar forskningens egentliga väsen till utgångspunkt för förslag till
lämplig framtida forskningsbyråkratisk organisationsform. Redan förra gången en
organisation för forskningsfinansiering inrättades på den socialdemokratiska
regeringens initiativ den 1 januari 2001 skedde detta med en tydlig
myndighetskoncentration jämfört med tidigare. Enligt utredaren har mycket
riktigt denna organisationsform inte heller levererat vad som då förväntades av
kvalitetsökning inom forskningen, eller fört fram mer kommersiellt tillämpbara
forskningsresultat som har kunnat länkas till innovationsverksamhet i företag.
Bristen
på nödvändig insikt om forskningens väsen, och koppling mellan förutsättning
för sådan verksamhet och dess organisation, kan komma att motverka själva
huvudsyftet – att stärka svensk forskning i allmänhet och ur internationell
konkurrenssynpunkt i synnerhet. En misslyckad maktkoncentration av statliga
forskningsfinansiärers organisation föreligger i Sverige sedan 2001. Varför då
gå ännu längre i en redan misslyckad strategi genom ytterligare
myndighetskoncentration som försöker sig på att styra forskningen? Är det inte
rent av troligt att ännu en sådan maktkoncentration i syfte att diktera fram
forskningsresultat kommer att igen misslyckas, jämfört med om förslag till
politiska och myndighetsstödjande roller för den fria forskningen utgår från det
som är flaskhalsarna för denna verksamhets grundläggande villkor?
Utredaren
fokuserar sin analys bland annat på att ”grundforskningens starka
forskningsmiljöer utgör alltid samhällets viktigaste kunskapsbas för att lösa
samhällets problem inom teknisk utveckling, hälsa, miljö eller vad det nu må
vara”. I denna typ av i dag oftast oemotsagda påståenden föreligger en brist på
insikt i vad som gäller för forskningens inneboende villkor. Mantrat med
forskningsstarka miljöers välsignelse för forskningens gynnsamma utveckling
vittnar nämligen om en bristande insikt och reflexion över hur unika
forskningsresultat och deras kommande applikationer faktiskt ofta tillkommer.
Det är
sannolikt så att närvaron av en ”stark forskningsmiljö”, med i begreppet ett
vanligen underförstått behov av en toppstyrd och åsiktslikriktande
organisation, snarast kan ta död på vidareutvecklingen av många idéer av
genuint innovativ karaktär. När denna typ helt nya och banbrytande idéer först
kläcks är det av en eller ett fåtal personer i intimt samarbete, och knappast
av en kollektiv forskningsstark miljö. Själva idén befinner sig inte sällan då
i ett mycket bräckligt läge för att övervinna det motstånd som krävs för att
den tänkta tanken ska kunna komma vidare till att övertygande bevis för tesen
skapas, och att detta sedermera för utveckling mot också användbara
applikationer.
I
senare faser av den till en idé eller för en innovation nödvändiga
bevisproduktionen (eng. manufacturing – ”skapande av bevis” för
idén/innovationen) med efterföljande framtagande av lämpliga
applikationsområden (eng. valufacturing – ”skapande av ett mervärde”
för samhället av denna idé/innovation) kan emellertid en forskningsstark miljö,
tillsammans med en mångfald av finansiärer med offentligt, ideellt eller privat
riskkapital vara helt avgörande för framgången. Men, för själva upphovet till
en idé och därmed det avgörande frö från vilken innovationen kan utvecklas,
måste den fria associationsförmågan hos enskilda individer med rätt
förutsättningar utnyttjas och stödjas av omgivningen. Det är viktigt att
finansieringen av forskningen med offentliga medel bejakar även detta första
men ”bräckliga” steg för en unik idé att komma vidare genom att inte enbart
koncentrera på att stöd ges åt så kallade forskningsstarka miljöer.
Tillfälligheter
skapar tillfälliga genier, men inte av en ren slump – eller som Louis Pasteur
uttryckte det i ett känt citat: ”In the fields of observation, chance favours
the prepared mind.” Fritt översatt betyder detta att ett väl förberett, rätt
”preparerat” sinne gynnas i att se en unik lösning när tillfället uppenbaras.
Rätt förutsättningar för de tillfälliga betraktelserna har ofta den eller de
personer som har en bra utbildning, en bra observationsförmåga och som har
viljan och modet att problematisera bortom dagens system och uppfattningar för
vad som anses som dogmen för denna typ av kunskapsbakgrund. Sådana personer
innehar sällan framträdande formella positioner inom ramen för vad som
politikerna i dag förknippar med en forskningsstark miljö, utan riskerar
snarast att bli motarbetade om de ifrågasätter de teser utifrån vilka
kollektivet i dag bearbetar olika på förhand uppgjorda
forskningsfrågeställningar som hittills gjort dem ”starka”.
Stöd
från omgivningen, och i det här fallet den statliga och annan
offentligfinansierad forskning, bör därför ta fasta inte bara på stöd, inte
bara till forskningsstarka miljöer, utan även till ”forskningsstarka” personer
i mindre och, ofta, spontant uppkomna forskningsmiljöer. Till förutsättningen
för de senare hör även respekt för viktiga faktorer som ”personkemin” mellan
två eller några få som har förmågan till idéskapande och innovationstänkande
enskilt eller tillsammans. Den senare gäller då åter en unik personlig
förutsättning, om än också av synnerligen mänsklig karaktär, och låter sig
därför knappast kommenderas fram av centraliserade politiska eller myndigheters
beslut. Betydelsen av insikten kring detta kan på ett slående sätt visas genom
de olika förutsättningarna för forskningsfinansiärer som exempelvis Kungliga
Vetenskapsakademins Nobelkommitté, Vetenskapsrådet och Vinnova har att hantera.
Medan alla vill stödja ”den bästa forskningen” söker Vinnova blicka in i den
för oss alla okända framtiden (genuint risktagande), Vetenskapsrådet granskar
forskningsresultat och kvalitet i närtid (några få år till cirka ett decennium)
medan Nobelkommittén inte sällan kräver många decenniers till upp emot ett
halvt sekels eller längre retrospektiv analys för att klargöra vad som i dag
objektivt kan betraktas som en unik upptäckt eller ett större forskningsmässigt
genombrott.
Under
sommaren 2008 har dessutom röster i debatten hävdat att fakultetsanslagen bör
prioriteras för att garantera forskningskvaliteten. Frågan om att finna en
optimal balanspunkt mellan fördelning till fakulteterna och till fria
forskningsfinansiärer av offentliga medel är naturligtvis en svår fråga. Men
utgångspunkten för fördelningen måste vara att en mångfald av finansiärer finns
att tillgå för de många olika forskningsbehov som finns bland forskarna själva
för att lösa sina uppgifter. Även flertalet fakulteter i landet har tyvärr en
övertro på ensidiga satsningar på forskningsstarka miljöer, ofta på grund av
att dessa förefaller lättare att administrera och följa upp av fakultets- och
universitetsledningarna.
Men ett
kattrakande mellan fakulteterna och de fria forskningsfinansiärerna av de
offentliga medel som regeringen är beredd att ställa till förfogande gagnar
inte nödvändigtvis forskarsamhället, utan gynnar kanske mest den byråkratiska organisation
som lyckas vinna en sådan maktkamp. Enligt min mening är en sådan polarisering
mellan specifika anslagsgivare därför inte heller någon garanti för att
enskilda forskare eller forskargrupper får maximal utväxling på offentlig
resurstilldelning i förhållande till den specifika uppgift de är kompetenta och
intresserade av att utföra.
Följaktligen
är det av största vikt att de politiska beslut som ska ligga till grund för att
kunna stödja en forskning som de facto ökar kvaliteten och tillämpbarheten av
forskningsresultat, och som utgår från unika idéer, tar fasta på
innovationsbevismervärdesprocessernas samverkan, men också på de helt olika
behov för stöd och därmed förslag för lämpliga finansieringsmodeller som
föreslås.
Mina
frågor till statsrådet Lars Leijonborg är därför:
Avser statsrådet
att inför den förestående forskningspropositionen beakta att unika individuella
företräden bland enskilda forskare, som kan vara helt avgörande för om kreativa
idéer till lösningar av komplexa problem över huvud taget kommer fram,
möjliggörs för stöd jämte en aviserad satsning på ”forskningsstarka miljöer”?
Om så,
vilka idéer har statsrådet på hur ett sådant stöd till
också ”forskningsstarka personer” jämte ett stöd till forskningsstarka miljöer
kan utvecklas?